Twisted Logic

Albert Einstein sade att sunt förnuft är den samling av fördomar man samlat på sig när man fyller 18. Men det är också resultatet av några genomgripande, och extremt korkade, logiska argumentationsfel som fastnat i människohjärnan under generationer, av orsak eller annan. Dessa söndriga tankar, av vilka du antagligen redan haft ett flertal idag, är en stor orsak till många saker som är åt helvete i världen.


Historikerns argumentationsfel
Där du har hört det:
"Fan, jag hörde att Lisa försökte knivhugga dig. Du borde ha vetat att den kärringen är galen!"

Hur det vilseleder oss:
Kommer du ihåg den där gången du beslöt att hoppa från skrivbordet när du och dina kompisar lekte akrobat? Kommer du ihåg hur dina kompisar tyckte att det skulle vara helt dårhäftigt och tyckte att det var en lysande idé? Och kommer du ihåg när du gråtande och med brutet nyckel sprang till mamma, och de skrattade och sade att du borde vetat bättre? Grattis, historikerns argumentationsfel har just slagit dig på käftern. Eller var det mig...

Problemet är att det finns något i våra hjärnor som helt enkelt inte låter oss se oss själva i den andra killens situation. Vi är den feta och småpackade jävel som skriker att Beckham är värdelös för att han skjutit en straff över i stället för att placera den nere i hörnet. Vi är alla helt övertygade att, om vi varit i samma situation, skulle vi ha fattat rätt beslut: Titanic skulle inte ha sjunkit, börsen skulle inte ha kraschat och Mixu Paatelainen skulle inte ha försökt rensa undan bollen genom att skjuta den mot eget mål.

Ögonblicket vi ser någon annans misstag med hänseende, intalar vi oss vilka fullkomliga idioter de måste varit. Problemet är, naturligtvis, att reaktionen att skaka på huvudet, skratta och kalla dem dumjävlar hindrar oss från att dra lärdom av deras misstag.

Och det blir värre:
För att se detta hända på en global skala är det bara att öppna en historiebok, eller tittat på nyheterna. George Santayana varnade redan 1905 i sin ofta felciterade maxim att "den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det", och människor har valt att fira detta genom att ignorera honom i hundra år. Det är inte det att vi inte direkt minns det förflutna, det är att nu i framtiden verkar allt man gjort idiotiskt.

Det folk inte inser är att med exakt samma förutsättningar och kunskap som Hitler hade 1941, skulle de också ha hoppat på Ryssland. Och om vi varit Sylvester Stallone år 1985, skulle vi också gjort en film om armbrytning och gift oss med Brigitte Nielsen.



Nirvanaargumentationsfelet
Där du har hört det:
"Så du gav pengar till Röda Korset? Hah, som om det skulle hindra hungersnöd..."

Hur det vilseleder oss:
Nirvanaargumentation är när du avfärdar något i den riktiga världen för att du jämför det med ett orealistiskt, perfekt alternativ, som gör att det ser värdelöst ut. Det skulle inte vara något problem, om det inte var att det hindrar oss från att få saker gjorda.

Det kan till exempel finnas många orsaker till att man skjuter upp saker: Att man drack för mycket dagen före, att man är oinspirerad eller att det är första gången man skall göra bögporr och börjar tveka, men en av de vanligaste orsakerna till att man skjuter upp grejer är rädslan att resultatet inte skall vara lika bra som den "perfekta" tanke vi har i huvudet. Ta till exempel din författarkompis som de facto aldrig skrivit något, för att han "väntar på att den rätta idén" till en bok skall komma.

Detta är orsaken till att folk bor i sina föräldrars källare: Man väntar på det perfekta jobbet, den perfekta flickan, den perfekta vänskapen, före man tar sig an något.

Men om du inte redan är full av tvivlan på dig själv, så var inte orolig. Det finns nämligen fullt med skithögar som är villiga att hjälpa till om det skulle behövas. Varje minimal förbättring av något hos någon annan dissas som något slags världsfrånvänd skenhelighet, för allt som inte är perfekt är inte är värt att göra, så det är lika bra att låta bli, likt dem själva. "Ha! Dricker du lightcokis med din hamburgare? Som om det skulle göra någon skillnad!"

Och det blir värre:

Politiker använder det här argumentet hela tiden när de hoppar på en idé som de inte tycker om. "Visst, din plan hjälper tusentals familjer ur fattigdom. Men jag har hört om folk som utnyttjar systemet! Så det är lika bra att vi skrotar det!"

Eller som det går i valtider: "Jag röstar minsann inte på någon av dem! De är alla precis likadana, korrumperade judelakejer hela bunten! Nej, jag stannar hemma tills du kan visa mig en perfekt, okorrumperade, intelligent politiker som har exakt samma åsikter som jag!"

Hänvisandet till sannolikhet

Där du har hört det:

"Visst har jag lottat. Någon måste ju vinna och det kan ju lika gärna vara jag." eller "Jag hörde att de hittat ett nytt fall av fågelinfluensa i Kina. Ser jag en fågel kommer jag att döda skiten ur den!"

Hur det vilseledar oss:

Våra hjärnor är oerhört usla när det gäller att räkna ut sannolikhet, och som ett resultat av det här har vi alla en något luddig föreställning som säger att om att något kan hända, kommer det sannolikt att göra det. Och vi tänker det här utan att ha någon aning om vad "sannolikt" ens betyder.

Detta är orsaken till att miljontals barn tror att det skall bli fotbollsproffs när de blir stora, trots att det bara finns tillräckligt med jobb för en liten, liten del av dem. Och när nyheterna säger att en asteroid kan träffa jorden under de närmaste 10 miljoner åren, kommer människor att börja kika mot himlen, plötsligt säkra på att en asteroid skall komma farande vilken dag som helst.

Hänvisandet till sannolikhet är det argumentationsfel som står bakom en av det "sunda förnuftets" mest älskade grundpelare: Murphys lag. För dem som inte känner till komiska ordvitsar från 70-talet, så säger Murphys lag ungefär: Att något som kan gå åt helvete kommer att göra det. Och medan denna attityd kan göra dig deprimerad och lättretlig, så kan tron på det motsatta tvinga dig att sälja en njure för att få pengar till hyran.

Och det blir värre:

Hänvisandet till sannolikhet är antagligen ett av de mest geniala sätt som folk kan övertyga andra till att ge dem  sina pengar. Hela vadslagningsindustrin är till exempel byggd runt detta faktum. Så, varje gång vi köper en lott, satsar pengar på en häst eller inleder ett finansiellt samarbete med en avsatt prins i Nigeria, så luras vi av hänvisandet till sannolikhet.

Hollywood är heller inte direkt hjälpsamma, eftersom varje jävla sportfilm handlar om att ett en en-på-miljonen-chans går in. Ingen vill höra om en underdog som kommer in i sin stora match och förlorar den med 12-0, så efter att ha hört samma historia hundratals gånger, har vi lyckats skapa en outtalad tro att den osannolika underdogen alltid vinner. Vi borde dock kanske stanna upp och fråga oss, att om det verkligen alltid är så, varför de fortfarande kallas för osannolik underdog?

Felaktigt orsakssamband

Där du har hört det:

"Om den här pittringen inte för tur med sig, hur kommer det då sig att jag fick ett nytt jobb när jag hade den på?"

Hur det vilseledar oss:

Människor är källkodade till att se mönster, och att se länkar och samband mellan olika stimuli är en stor del av hur folk tar sig fram i en komplex miljö. In the good ole' days av vår evolution hjälpte det oss att jaga och hitta mat, men idag hjälper det mest till att leva med andra personer, hålla reda på stora mängder information och förstå vad fan som Lost egentligen handlar om.

Men ibland klickar den delen av hjärnan som känner igen mönster och detta kan leda till alla slags konstigheter, speciellt i form av vidskepelse. Du spelar poker, förlorar och förlorar, och plötsligt fiser en fet tant bredvid dig. Du får in en färgstege och plötsligt är du övertygad om att hennes ändtarm innehåller magi i gasform. Så du följer henne runt casinot hela följande dag och frågar henne om hon skulle vilja ha en skål ärtsoppa, som du bara råkar ha med dig.

Och det blir värre:

Ett bra exempel på felaktigt orsakssamband är den påstådda "Sports Illustrated Cover Jinx". Detta är en påstådd förbannelse där idrottsmän som är med på omslaget kommer att vara usla eller stöta på otur efteråt. Om man lämnar bort att Michael Jordan var på omslaget 49 gånger och aldrig stötte på något sådant, så är saken den att idrottsmän på omslaget oftast avbildas på höjden av sina karriärer, så att de rent automatiskt av den orsaken kommer att bli sämre. Stora kast i nivån är normala hos idrottsmän, liksom falnande skicklighet (pga gamla skador, mättnad och sådana saker).

Detta kallas också regressionsteori, eftersom varje trend kommer att sjunka tillbaka till sin normala nivå. Så tänk dig att kriminaliteten går upp i en stad, de väljer en ny borgmästare och schazam! kriminaliteten sjunker på nytt.

Wow! Den här borgmästaren är magisk! Eller kanske Batman! Egentligen så var ökningen utöver det normala och sjönk tillbaka till det normala pga att situationen blev mättad. Men borgmästaren, och otaliga andra politiker och gurun, kan bygga en hel karriär på felaktigt orsakssamband.

Specialplädering

Där du hört det:

"Jag vet att jag var heroinist tidigare. Men det här är speed, det är skillnad."

Hur det vilseledar oss:

Även om det låter som något som Matlock skulle hålla på med, betyder specialplädering att man låter något vara ett undantag till en regel, utan någon logisk orsak. Varje dag använder folk specialplädering för att ha mindre dåligt samvete när de gjort något jävligt. När någon annan dricker upp den sista ölen är de en värdelös skithög som förtjänar att ruttna i helvetet, men när du eller någon av dina vänner gör det, är det för att du var riktigt törstig och hade en dålig dag och ändå inte drack så många förra veckan.

Och det blir värre:

Det är inte svårt att peka på exempel på skenhelighet: Poliser som inte skriver ut trafikböter till andra poliser, politiker som klagar på bidragsfusk men samtidigt lyfter extrabetalning för att betala av sin fiskdam eller andra politiker som pratar om hur viktig den statliga skolan är men samtidigt sätter sina barn i exklusiva privatskolor. Det som egentligen är intressant hur alla bortförklarar sina fiffel för sig själva.

Du hittar aldrig någon som säger: "Reglerna gäller inte för mig, för jag är så jävla lysande!" Men tack vare specialplädering har människohjärnan en utstuderad mentalyoga som effektivt eliminerar alla skuldkänslor. Och saken är den att ibland så stämmer det: Ja, du kallade din chef en skit för att du hade en dålig dag. Ja, du har dåliga vanor pga din uppfostran. Ja, du var brysk med din fru för att du var försenad.

Det konstiga är dock att vi inte låter andra ha detta som ursäkt. Flickan bakom disken på Hese var inte ohövlig för att hon hade en dålig dag. Hon är bara en satans bitch. Och killen på Gigantti var inte okunnig om deras garantisystem, han var medvetet ond och försökte stjäla dina pengar! En del personer har hållit personliga vendettor i åratal baserade på saker av någon annan, som vi förlåter oss själva för att göra flera gånger per dag.

De kunde lika gärna ha kallat det "Orsaken-att-världen-verkar-vara-full-av-kukhuvuden"-argumentationsfelet.

Videobullshit

Det finns vissa typer av filmtrix som vi oftast inte tänker på även om de skriker oss rakt i ansiktet och Hollywood har med stor glädje utnyttjat dessa logiska blindskär för att överraska, vilseleda och att rent generellt göra sitt jobb betydligt enklare. Jag är heller inte riktigt säker på vad som är värre: det faktum att Hollywood tycker att vi är korkade, eller det faktum att de så ofta fungerar. Varning för spoilers, men dessa borde ni faktiskt känna till...


Peekabooslutet
För att klara av ett riktigt skrämmande slut måste en regissör veta exakt vad publiken tänker hela tiden och kunna vara två-tre steg före dem. Men det finns även ett mycket lättare sätt att chockas på, som bara kräver att filmmakaren antar att tittarna har en intelligensnivå motsvarande en nyfödd.

Praktexempel
Fram tills chockslutet verkar monstret i Cloverfield endast vara intresserad av att alla inom fem km vet hur överjävligt skräckinjagande det är. Så för att annonsera sin ankomst till New York sliter det huvudet av Frihetsgudinnan och bowlar det nedför Park Avenue. Monstret är så stort att när det vill söndra Brooklyn Bridge klarar den det med ett enda slag med svansen. Och varje gång det nyser inom ett kvarter från dig faller ansiktssugarna från Alien från himlen.

Avbildat: Brist på finess

Med andra ord, om du har ens tre fungerande sinnen kvar är ett överraskningsanfall det enda du inte behöver oroa dig för. Så när filmen håller på att ta slut, med tre huvudpersoner stående i Central Park (det enda stället på Manhattan utan monsterdöljande byggnader) är det verkligen överraskande när monstret dyker upp och (spoilervarning) käkar upp den knasiga sidekicken, men det ställer samtidigt några frågor. Nämligen: När slutade monstret att leka rääkkä-Manhattan var det än drog fram och började sneaka runt som en 30 meter hög ninja? Och hur visste Hollywood att du inte skulle ställa den frågan när du såg filmen?

Jag har valt att kalla det för peekaboeffekt eftersom logiken är lika infantil som när en baby skriker av lycka för att någon turvis gömmer och döljer sitt ansikte. När vi föds tror vi att saker och ting slutar att existera om vi inte kan se dem och man växer ur det stadiet efter endast något år. Men Hollywood satsar ganska grova pengar på att den betalande publiken skall falla för samma trick. Och av någon orsak har vi faktiskt ganska svårt att tänka rationellt om saker som vi inte ser på duken.

Skulle du till exempel tro mig om jag sade att två av de mest ikoniska scenerna i en av de mest framgångsrika filmerna någonsin inte på något sätt borde kunna finnas med i samma scen? Så om jag ber dig att räkna upp de två mest minnesvärda delarna av Jurassic Park är det antagligen a) T-Rex orsakar små minijordbävningar som skapar ringar på vattenglas och pölar och b) samma T-Rex smyger upp och räddar våra hjältar från Velociraptorerna som någon Mr. Miyagi. Ingen vet ens om att T-Rex ens är där innan han börjar bita raptorer itu och efter det är allt för häftigt för att någon skall hinna fråga sig vart allt jävla jordbävande försvann.



Av alla jävla ishålor på alla jävla planeter...
Slumpmässiga möten inträffar hela tiden över hela världen. Det är ett fenomen som kallas synkronicitet av Carl Jung och "Aj, sidu morjens" av dina gamla gymnasiekompisar när du stöter på dem på Vårdberget. Men i Hollywood kallas de ett bekvämt sätt att få en ologisk intrig att verka vettig.

Praktexempel
Gå till Google Maps och välj ett helt random land, sedan en random stad och en random gata. Jag väntar. Tillbaka? Okej, kom du fram till samma gata som jag (Dalheimveien, Oslo, Norge). Naturligtvis gjorde du inte det. Men om du var skriven av JJ Abrams skulle du nog...

Mitt i hans prisade reboot av Star Trek blir Kirk sparkad av Enterprise pga att vara en irriterande dumjävel och skickad ner till en knappt levnadsduglig isplanet. Efter att ha jagats en stund av enorma CGI-monster gömmer han sig i en grotta där han plötsligt står ansikte mot ansikte med Spock från framtiden!

Nå, låt oss för själva sakens skull anta att de två (helt olika) personer som skickar dem dit (helt oberoende av varandra) båda kom fram till att detta var den bästa planet att straffa folk på. Okej, detta för dem till samma planet. Man vad är sannolikheten för att Enterprise dumpar Kirk enbart en CGI-fylld joggingtur från grottan där Spock sitter och campar. Fan, fast planeten var lika stor som Kimitoön skulle chansen att detta hände vara absurt liten. Men istället för att ropa "Oh my God!" om och om igen förklarar gammelspock klart och koncist hur han hamnat där från framtiden.

Detta är ett statisiskt argumentationsfel, ett trick som får oss att tro att eftersom något kan hända kommer det att hända (samma orsak som får intelligenta människor att spela lotto). Tittarna blir så imponerade av Spocks vetenskapliga-ish beskrivning av den teoretiska möjligheten för tidsresor att vi tar det för givet att detta fick dem att hamna i samma hål i isen. Denna teknik används dessutom ganska ofta inom science fiction. Vi är så upptagna med att svälja flygande bilar och grejer att vi glömmer bort rasande osannolika saker som döljs blandad i konfekten.

I Fifth Element får mänsklighetens sexiga frälsare panik och hoppar från ett hustak ner i en myllrande stad. Hon råkar där passligt nog landa rakt på en taxi körd av Bruce Willis' exmilitär, som senare utses till hennes livvakt. I verkliga livet får man dock vara glad om chaffisen ens orkar stanna och ringa en ambulans om man träffas av en taxi.

Men jag måste erkänna att jag kunde stå ut med en hel del kräpel för att se Milla Jovovich klädd så här.

Allt viktigt händer enbart en handfull personer
Du behöver bara ge din huvudperson en tillstymmelse till orsak för att låta honom hamna i exakt samma intrig flera gånger om. Dan Brown känner till detta. Han känner, de facto, till det så bra att han förstod att inte ett enda akademiskt fält fokuserar på sjuka konspirationsteorier, ledande av SWAT-teams, ordgåtor och parcour. Så han lät sin hjälte få en doktorsgrad i symbologi, ett ämne han själv hittat på.

"En till ordgåta! Döda den!"

James Bond är en Hemlig Agent™ så det känns självklart att han hela tiden skjuter folk och ligger med damer. På samma sätt är det självklart att Rocky sluddrar och tål massor av stryk eftersom han är från Philadelphia. Min poäng är att du inte behöver arbeta särskilt hårt eller ens vara särskilt duktig för att göra din hjälte till huvudperson i vilken huvudlös intrig du vill.

Praktexempel
Undrar vad det är med vattnet utanför New England eftersom Jaws-filmerna låter olika människoätarhajar gång på gång dyka upp utanför den lilla ön Amity Island. När man tänker på hur sällsynta sådana hajar är är det inte konstigt att en stor del av storyn i Jaws 2 går ut på att sheriff Brody försöker övertala borgmästaren att han inte är galen. Så när ännu en haj käkar upp hans son, Sean Brody, i den fjärde filmen och sedan följer efter sheriff Brodys fru till Bahamas, är filmen mer logisk som synvillorna hos en familj med en mycket specifik form av schizofreni.

Men ingen rollperson kan mäta sig med John McClane inom området "samma fanskap, samma typ, ingen jävla orsak". Under fyra actionfyllda Die Hard-filmer råkar herr McClane snubbla in i fyra olika rånförsök som är fullkomligt vansinniga av samma jävla orsak. Varje gång försöker en bunt bad guys stjäla stora summor pengar genom att dölja det bakom det betydligt värre brottet terrorism. I den verkliga världen brukar tjuvar däremot vara en smula allergiska mot uppmärksamhet. Det är därför rånare hotar att skjuta alla banktjänstemän som försöker nå alarmknappar och därför ficktjuvar bara lätt stöter till killen de försöker muddra, i ställer för att, säg, våldta honom.

Men McClanes liv är en oändlig parad av explosionsfyllda inbrott. Och med varje film ökar man magnituden på "faketerrorism" från ett involvera en firmajulfest, ett internationellt flygfällt, New York City, till hela jävla USA. Och vid tredje filmen föreslår Samuel L. Fucking Jackson (det är förbjudet i reglerna att glömma bort fucking) att nissen som just sprängt upp en stor del av NYC kanske är en terrorist, men McClane lugnar honom: "Cuz I know the man, I know the family. The only thing better than blowing up 100 billion dollars worth of gold is making people think you did." För boven är Hans Grubers bror, sidu, och i John McClanes värld är idén att begå brott genom att dra på dig så mycket publik som möjligt inte bara logisk utan också ärftlig.



Sidu, precis vad jag behövde!
Invictus skulle antagligen inte varit lika bra om Matt Damon, till exempel, råkat höra motståndarlagts taktik inför varje match. Men Hollywood satsar ofta enorma blockbusterbudgeter på att vi vill se någon snubbla rakt på nyllet över något de behöver.

Praktexempel
Harry Potter skall föreställa något slags förutbestämd trollkarlsmessias, men hans största överlevnadsteknik är att yra runt i mörker och i misstag tjuvlyssna på information som kommer att vara till nytta lite senare. Och om han och hans vänner blir anfallna av något monster kan man garantera att de lärt sig dess svagheter under en lektion någon vecka tidigare.

"Titta, mera till synes onödig kunskap vi nog borde komma ihåg."

Det bästa exemplet på detta kommer i Goblet of Fire, där Harry frågesportar sig igenom en tävling som utger sig för att vara det ultimata testet på hans magiska kunskaper. Men, trots detta är varje utmaning han möter baserad på något han eller någon annan lärt sig under filmens gång. Detta är kanske inte exakt ett logiskt fel, men det är definitivt ett trick. Man påstår att du skall få se en film om den bästa trollkarlen någonsin, men visar istället en förpubertal pojke komma ihåg grejer som passligt nog förklarats för honom ett par dagar tidigare.

Den enormt framgångsrika Bondomstarten Casino Royale är skyldig till samma astronomiska flyt. James Bond har i uppdrag att ruinera en skurk genom att slå honom i ett parti Texas Hold'Em (uppenbarligen höjden av brittisk gentlemannaelegans). I det slutgiltiga finalspelet har de två överflödiga nissarna vid bordet färg och full hand medan den ögonblödande bad guyen har en bättre full hand och därför är säker på att vinna. Men sedan visar det att Bond delats en färgstege, den absolut bästa handen det ögonblicket.

För folk som inte känner till poker så bra är oddsen för att allt detta skulle hända under en och samma hand riktigt jävla låga, en på 158.551.976 för att vara ganska exakt. Det är tänkt att det skall visa vilken kall och stenhård kille vi hejar på, men faktum är att det skulle vara 10 gånger mer sannolikt att någon av dem runt bordet vunnit på lotto eller att en blixt flugit genom taket och dödat vår skurk. Något sådant skulle dessutom krävt mer hemligt agentande en Bonds en-gång-i-livet-hand. Varför lät de inte honom t.ex. få en usel hand, men fortfarande vinna (betydligt svårare) eller låta Bond förlora sista handen för att dra fram en pistol och skjuta bad guyen i ansiktet tillsammans med någon gamblingrelaterad vitsighet.

"Jag synar ditt par och höjer med... fyra kulor i nyllet!"

Star Wars: Attack of the Clones är en annan film som innehåller flyt motsvarar att få ligga med en lottovinnande Brad Pitt. Obi-Wan kryper omkring i en grotta och råkar höra ett par skurkar tala om exakt det han behöver veta. Och medan det är sant att Obi-Wan faktiskt försöker ta reda på grejer i stället för att yra runt planlöst (han är ju för fan ingen trollkarl) så berättar bovarna saker för varandra som de rent logiskt redan borde känna till. På tal om det...



Gör alla efterblivna/vansinniga/intrigdrivande robotar
Uppmärksamma läsare upptäcker en mer subtil form av peekaboologik i fallet Obi-Wan. Det finns inget logiskt händelseförlopp över huvudtaget som förklarar varför dessa män plötsligt ger Obi-Wan den info han behöver. Detta är kanske den logiska felaktighet som Hollywood är bäst på att utnyttja och det är inte bara vakter som inte kan låta bli att hålla passliga samtal medan våra hjältar tjuvlyssnar. Den intrigdrivande roboten är ibland de bästa rollerna i några av de mest framgångsrika filmerna och ibland, nå, i stort sett alla i en film...

Praktexempel
I slutet på Usual Suspects så stannar vi aldrig upp och undrar varför en av de mäktigaste kriminella masterminden på jorden, en person som folk är beredd att betala miljoner för att få beskriven för sig, släpper dussintals potentiellt bindande ledtrådar medan han väntar på att betala borgen för ett relativt ringa vapenbrott. Och inte för att dissa terroristerna i Die Hard allt för mycket, men deras plan verkar gå ut på att "Step 1: Crasha en firmajulfest, fråga vem chefen är (eftersom vi inte orkat kolla detta på förhand), hota honom tills han ger oss valvkoden och skjut honom om han vägrar. Step 3: Profit."

När denna master plan oförklarligt nog inte fungerar, blir de tvungna att gå till Plan B: "se till att få tillräckligt med tid för att vår datanisse skall hinna hacka in sig i valvet". Det bör kanske påpekas att de kunde haft all tid i världen på sig om det inte just låtsats genomföra en terroristattack mot en firmajulfest.

Men hellre än att försöka formulera en omständighet där man logiskt kunde behöva en grupp nissar av varierande europeisk brytning för att ta över en firmajulfest så sade författarna "fuck it, ingen kommer ändå att märka något". Och orsaken att jag hela tiden jomar om Die Hard är att de hade rätt. Jag har sett filmen massor av gånger, men hittills aldrig tänkt på hur korkad deras plan är, eftersom man aldrig ser terroristerna/rånarna planera det hela. Och när jag första gången såg Usual Suspects, måste jag lyfta upp min haka från golvet och använda den till att sleva in hjärnan i skallen på mig på nytt. Och det är inte bara min åsikt, utan Usual Suspects fick en Oscar för bästa manus.

Så tydligen har kvaliteten på en film inget att göra med hur smart den är. Allt som räknas är att det är rätt sorts dumheter.