OK Time For Plan B

Reservplaner är, per definition, inte bästa möjliga scenario, men man kan i alla fall vanligtvis räkna med att de ligger relativt nära plan A. I vissa fall är de till och med bättre än plan A (Michael Jordan NBA-draftades som nummer tre år 1984) och andra gånger gånger är den betydligt sämre (Sam Bowie, vem fan det nu är, NBA-draftades som nummer två år 1984). Men man hör sällan om de planer som laddats och osäkrats, men sedan av orsak eller annan aldrig blev av. Här är några sådana planer som lämnades kvar i olika världsledares bakfickor, men som dramatiskt skulle ha ändrat på hur, och eventuellt på vilket språk, den här artikeln skulle ha skrivits.

Operation Vulture
I början på 1950-talet var fransmännen i Franska Indokina under attack av kommunistrebeller. Olyckligtvis för Frankrike så betydde det här ett landkrig i Asien, vilket är som att strida mot bålgetingar efter att ha sparkat på deras bo: Du är på deras hemmaplan och att vinna betyder för dem inte bara att jaga bort dig utan att döda varje tillstymmelse till liv ur varje främmande sak inom ett orimligt långt avstånd.

Så efter att ha fått stryk i ett flertal år, så lyckades 17 bataljoner fransmän gå och bli omringade vid Dien Bien Phu. Det skulle inte varit så illa om inte vietnameserna på något sätt gått all out Werner Herzog och Fitzcarraldoat en hög luftvärnskanoner genom den tjocka djungeln till den gräns de format runt fransoserna. Ju mer press de satte på fransmännen, desto lägre måste planen som flög in förnödenheter flyga på, och desto flera blev nerprickade. Det var som en enorm snara bestående av manskingevär. Vid det här skedet hade fransmännen två alternativ: att sitta och sura över att ingen lyckats plocka fram en passlig insektbaserad metafor för att beskriva kriget innan det startade, eller att be USA om hjälp.

Efter att ha insett att det faktiskt var ett kallt krig på gång, och att de stred mot kommare, ringde således den franska regeringen 0700-direktnumret reserverat för att be om amerikansk militärstöd. Den resulterade planen, Operation Vulture, skulle ha använt tre taktiska atombomber till att förvandla kommunisternas stödregioner till Nya Hiroshima.

Fransmännen gillade planen tillräckligt mycket för att få dem att skicka sin generalstabschef till Washington för att personligen be president Eisenhower att låta planen gå igenom. USA hade vid detta skede byggt upp en rätt så hardcore samling av bomber sedan andra världskriget tagit slut och det kliade i fingrarna att få testa något av dem. Så planen klättrade högre och högre upp genom systemet likt en Imse-Vimse med en kniv mellan tänderna och mord i blick. Bland de högt uppsatta nissar som undertecknade planen var USA:s utrikesminister John Foster Dulles och vicepresidenten, en ung-ish Richard Nixon, som de facto hjälpte till att författa den. Det enda de behövde var Eisenhower, som gillade idén men som börjat att ana att han och resten av hela jävla regeringen lite gått till överdrift i sin anti-kommunism. Så för att ha ryggen fri så kunde han gå med på planen, men bara om Storbritannien tyckte att det var okej.

Efter att britterna dock svarat med ett artigt men bestämt "Vad i helvete tänker ni riktigt med?!" låtsades dock Eisenhower som att det regnade och att han aldrig egentligen gillat idén, och fransmännen lyckades förlora slaget så fullständigt att deras regering tvingades avgå. Rebelerna tog över och förklarade sig självständiga som Vietnam och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

Om man valt Plan B
Okej, det är inte som att amerikanerna direkt lärde sig något av den franska förlusten, och fick följaktligen även de pisk av samma kommunistsoldater under Vietnamkriget. Och Nixons del i planen kom också att spöka för jänkarna under fredsförhandlingarna när Nordvietnams chefsförhandlare påpekade att de hade lite svårt att lita på USA eftersom "dåvarande vicepresident Nixon, under motståndet mot den franska regimen, varit för användade av atomvapen". Trots detta är Eisenhowers "aight, så länge det passar för britterna" troligtvis det närmaste USA varit att använda kärnvapen under hela kalla kriget.

"They're comming to take me away. Haha! !"

En hel del experter anser att orsaken till att kärnvapen aldrig användes under kriget var det så kallade "kärnvapentabut". Detta innebar att ju längre jänkarna och ryssarna höll sig från att använda atombomber, och ju fler de började rikta mot varandra, desto mer katastrofala skulle följderna bli om någon skulle våga använda ett.

Dien Bien Phu var däremot ganska tidigt under kalla kriget och tabut hade inte hunnit bli speciellt starkt, men hade Eisenhower valt att bomba skulle det aldrig ha existerat. Och även om ryssarna inte skulle givit tillbaka riktigt omgående skulle de fortfarande vara skyldiga USA en bomb. Till exempel kunde Kubakrisen sett ganska annorlunda om USA visat att de var villiga att använda kärnvapen bara någon ber snällt. Så, inte för första gången, är USA skyldiga hela sin existens åt att britterna är glädjedödare.



Huele a Quemado
1977 hade USA äntligen fått tummen ur när de gällde att bestämma vad de egentligen skulle göra med Panamakanalenzonen, en del av Panama som ockuperats av USA sedan 1903. Den panamanska generalen (eller panamaiska, vad heter det egentligen?) Omar Torrijos flög till Washington för att möta president Jimmy Carter ock insistera på att jänkarna skulle ge tillbaka kontrollen och dra bort trupperna ur landet.

Man kom slutligen till ett avtal, och Carter skrev under ett fördrag som skulle återlämna kanalen och kanalzonen år 1999, enligt "1999? Nå det är nu så långt bort att vi lika gott kunde givit tillbaka den typ på domedagen"-teorin av internationell diplomati. Detta avtal, starkt kontroversiellt vid sin tid, skickades därefter till kongressen för att godkännas. Det USA inte kände till var att om kongressen inte skulle rösta för att låta kanalen gå, hade Torrijos och Panama en reservplan, som gick ut på att om Panama inte fick kontrollera kanalen, så skulle tammefan ingen annan göra det heller!

Ett par månader innan Torrijos och Carter träffades hade framtida presidenten av Panama/knarkhandlaren Manuel Noriega, då general i Panamas armé/knarkhandlare, tränat trupper och installerat agenter i byarna i och i närheten av kanalzonen. Om avtalet inte gick igenom så skulle de gå till attack.

Enligt planen, som fiffigt nog döpts till "Huele a quamado" (spanska för "Här luktar lite bränt"), skulle de se till att om Panama inte fick kanalzonen så skulle kanalen i alla fall göras "oanvändbar". Lyckligtvis för alla parter så var detta en av de få gånger som Carter lyckades få sin vilja igenom som president. Så han lyckades få avtalet undertecknat och godkänt av kongressen. Med en enda rösts marginal.

"Jaha. Då få vi väll spränga något annat, då..."

Om man valt Plan B
Om en enda röst gått andra vägen, skulle en berömd radiopersonlighet samma kväll hållit vad som lät som ett vanligt prat i Panamas radio. I verkligheten skulle anförandet vara ett kodat meddelande till kommandosoldaterna gömda runt om i landet, som omedelbart skulle ha anfallit slussarna och dammarna som styrde vattennivån i kanalen och lokomotiven som bogserar skeppen. När solen gick upp följande morgon skulle miljontals dollar i varor sitta fast mellan Atlanten och Stilla havet och USA vara i krig med Panama.

Som Torrijos påpekade för journalisten/författaren Graham Greene skulle USA kunnat reparera skadorna på ett par veckor, men det skulle ha krävts "tre års regn för att fylla upp kanalen på nytt. Under denna tid skulle gerillakrig utkämpats i djungeln".

Kom då ihåg att detta var två år efter att de sista amerikanerna flögs ut ur Saigon och att USA:s ekonomi gick åt helvete på så märkliga och oförklarliga sätt att Carter i slutet på 70-talet började diagnostisera landet med det första exemplet på nationell depression. Detta skulle alltså betytt ett till kostsamt krig mellan USA och en kommunistregim i en av de tätaste djunglerna i världen, två år efter att man tagit sig ur ett annat som trasat sönder all stridsvilja. Och i motsats till i Vietnam skulle man dessutom tvingats att kriga om kanalzonen på grund av ekonomisk nödvändighet.



Operation Downfall
Efter att Tyskland misslyckats med att helt genomföra sin "Master Plan for the Master Race", så vände de allierade blickarna mot Stilla havet och märkte att Japan inte ens var nära att fatta vinken. President Harry Truman stod således inför två alternativ: Att släppa experimentvapen på ett par japanska städer eller att planera för en invasion. Experimentvapnen skulle vara de första (och i hänseende enda) kärnvapen som använts i krig. Men trots detta fanns det ingen garanti att vapnen skulle få Japan att kapitulera, eller ens att de skulle fungera över huvud taget. Och även efter detta så måste man räkna med att resten av världen tyckte att det var okej att låta hela städer försvinna med hjälp av kvantmekanik.

Bakom lucka nummer två fanns "Operation Downfall", och både historiker och militärer är rätt eniga om att det inte skulle ha varit ett vackert alternativ.

Juhani Tamminens huvud skulle explodera av att bara titta på det här

På grund av det extrema hemlighetsmakeriet bakom Manhattanprojektet planerades Operation Downfall mestadels av militärer som inte kände till att det fanns sådana saker som kärnvapen och de beslöt att invasionen skulle ske på sydspetsen av Kyushu och arbeta sig uppåt. När Truman gjorde sitt beslut höll trupper redan på att flyttas mot avresepunkten på Okinawa och militären var så säkra på att det skulle gå dåligt för amerikanska trupper att man förberett sig med att tillverka en halv miljon Purple Hearts, medaljen för dem som stupat eller sårats i strid, ett antal så stort att lagret på medaljen har kunnat användas i samtliga amerikanska krig sedan dess, inklusive Korea, Vietnam, Irak 1 och Irak 2, med ungefär 100,000 kvar outdelade.

Om man valt Plan B
Som en del av beslutsprocessen bad Truman att militärledningen skulle komma med uppskattningar på antalet stupade och sårade på grund av Operation Downfall. Notera att dessa män inte kände till att de bedömde en av två planer, de gav bara vad de ansåg vara en realistisk bedömning av invasionen de snart skulle leda. Och medan bedömningarna varierar så ansåg chefen för krigsministeriet (numera försvarsministeriet) att det skulle krävas "400,000-800,000 stupade och 1,5-3 miljoner sårade amerikanska soldater, samt mellan 5 och 10 miljoner döda japaner för att planen skulle kunna genomföras". Fram tills detta hade endast 250,000 amerikaner dött under hela kriget, med motsvarande siffror för Storbritannien. Och att tredubbla dessa förlustsiffror var att vara optimistisk.

Det är också värt att notera att japanerna satsat alla sina marker på sin gissning av hur den allierade invasionen skulle genomföras, och träffat ganska mitt i prick. De hade således skickat så gott som alla sina kvarvarande soldater exakt dit de allierade planerat att anfalla. Så det där bästa möjliga resultatet var inte på kommande.

Det är nu beräknat att kriget skulle ha dragit ut till åtminstone 1947, men det som detta innebar hade långt mer ingående resultat i framtiden. Den andra halvan av 1900-talet definierades av en babyboom som följde direkt efter kriget, när soldater runt om i världen, kåta som akademare, återvände hem, och dessa stora årskullar hjälpte till att driva det amerikanska välståndet till sin topp på 80- och 90-talen. Operation Downfall skulle inte bara ha fördröjt denna rekordskörd av friska arbetare, utan kunde eventuellt ha ställt in den helt. Den återvändande soldathop som det var tänkt att skulle knasa fram en demografisk avvikelse skulle ha tillintetgjorts och samtidigt skulle Japan förvandlats till en "nation utan städer", tack vare de massiva bombanfall som var en del av Operation Downfall.

Så de två största ekonomierna på den senare hälften av seklet skulle ha använt åratal på att göra slut på varandra och sedan återhämta sig från detta, istället för att uppfinna datorn du läser detta på (och en hel del av den mer uppfinningsrika porr som du ser på den).



Om ett enda atomvapen skulle ha avfyrats i misstag...
Medan Kubakrisen får all uppmärksamhet som veckan som nästan tog livet av oss alla, så fanns det flera veckor under kalla kriget när världen var ytterst nära ett kärnvapenkrig utan att någon egentligen hade någon aning om det. Som till exempel 26.9.1983 när Stanislav Petrov, en pensionerad, sovjetisk flygvapenöverste beslöt att låta er alla vara vid liv idag.

Vi är alla skyldiga honom minst en robotsilo fylld till bredden med pilsner

Han var chef för en spaningssatellitstation när den enda sak som hans utbildning hade förberett honom på inträffade: Hans radarskärm fick plötsligt fnatt och visade vad som otvetydigt var fem amerikanska kärnvapenrobotar på väg rakt mot Mother Russia. Det var i själva verket en helt unik elektromagnetpuls från solen som lurat en satellit, men Petrov kände inte till detta. Efter att ha gått i pension, och fått det mest välförtjänta nervsammanbrottet någonsin, förklarade han att det som låtit honom tänka klart var att situtionen inte var tillräckligt skrämmande. Hans bakgrund som flygvapenöverste gjorde nämligen att han visste ungefär hur ett amerikanskt anfall skulle se ut och det enda som stoppade honom från att skjuta tillbaka var en magkänsla om att antalet bomber på väg var allt för litet för att vara logiskt.

På vänstersidan om Atlanten så skickade USA själv nästan iväg ett kärnvapenanfall när en björn utlöste ett gränsalarm på en flygvapenbas, som på något sätt lyckats felkoppla detta till basens kärnvapenraidsiren. Denna gång vilade världens öde på att folket i kontrolltornet insåg sitt fel och körde i rasande fart ner för startbanan för att fånga upp ett plan som var på väg för att slänga ner en vagnslast bomber på Sovjet.

Världsrekordet för antalet människor som säger "shit" samtidigt krossades den dagen

För att sammanfatta så var det närmaste världen kommit till en kärnvapenbaserad domedag, vid sidan om Kubakrisen, saker som är som hämtade från en dålig slapstickkomedi. Det var inte det att amerikanskerna och ryssarna inte tog kärnvaperiet på allvar, det var bara det att de var lite för upptagna med att bygga upp reservplaner för en kärnvapenattack.

Om man valt Plan B

KAAAABOOOOOM!!!