Riktigt bra hyss eller practical jokes fungerar aldrig som i filmer eller TV. Det är nämligen betydligt svårare än det kanske ibland verkar att fylla någons lägenhet med chokladmousse eller att byta ut Frihetsgudinnans fackla mot en gigantisk fältkuk. Riktiga practical jokes är således oftast småskaliga och mestadels bara irriterande. Ibland lyckas dock folk få till det på riktigt...
Fidel Castro kallar dig för bög
Det kan vara svårt att räkna ut vad bästa möjliga resultat av ett hyss är, men att lyckas få en världsledare så förbannad att han kallar dig "homo" inför publik hör nog till topp 5. Busringningar har länge varit normalprocedur för flera radiopratare, vilket är en av orsakerna till att så många av oss slutat att lyssna på radio. Men åtminstone en gång har dessa normalt ganska tröttsamma skämt lyckats till 100%: År 2003 började nämligen Joe Ferrero och Enrique Santos, två DJ:ar från Miami med att ringa upp Venezuelas president/semidiktator Hugo Chavez. Man skulle ju kunna tänka sig att det kunde vara ganska krångligt att få tag på Chavez nummer, för annars skulle ju världens samlade presidenter få samtal av skämtare eller andra uttråkade presidenter varje timme på dygnet. Men det enda som Ferrero och Santos behövde göra var att bluffa sig förbi ett par assistenter före de kunde använda sig av några färdiginspelade ljudclip av Castro för att diskutera med Chavez själv. Efter en stund hoppade dock radiopratarna själv in med några välavvägda och intellektuella argument (med vilket jag menar att de svor åt Chavez en stund) och lade sedan på. Men de var inte färdiga här ännu... Ett par månader senare använde de sig av samma trick mot Castro, men denna gång med ljudclip från Chavezsamtalet där de låtsades vara honom. Man kan dock tycka att ett sådant här bus mot en statschef kan vara imponerande, men i slutändan betyder det dock bara att du ringer upp någon gamling och förolämpar honom. Förutsatt, förstås, att statschefen ifråga inte besluter sig för att börja förolämpa dig tillbaka, vilket gör saker betydligt roligare. Och skapar en mindre, internationell incident.
"Din mamma är så fet att när går förbi TV:n missar du en hel säsong av Top Gear!"
När Fidel insåg vad som var på gång började han att kalla radiopratarna "skitätare", "bögar", och, som ett bevis på hans enorma uppfinningsrikedom, "jättebögar", samt några andra väl valda fraser innan han slängde på luren. Så det som kunde ha slutat som en liten, fortglömd grej blev istället världsnyheter. Federal Communications Commission gav radiostationen 4000 dollar i böter, vilket tydligen är priset för att provocera en kommunistledare tills han ifrågasätter din sexualitet. En man blir en världsberömd konstnär, utan att existera Det finns vissa konstnärer som är så berömda att i stort sett alla, även folk utan en tillstymmelse till konstintresse har hört talas om dem: Michelangelo, da Vinci, Rembrandt, Nat Tate, Monet, Picasso... Vadå? Har du aldrig hört talas om Nat Tate? Men grattis isådana fall hördu, genom att erkänna det har du mer trovärdighet än en stor del av dem som förtjänar sitt levebröd inom konstindustrin.
År 1998 skrev författaren William Boyd en biografi om Tate, en abstrakt målare som levde mellan 1928 och 1960. Tate var ett stort, men missförstått, geni som var god vän med både Braque och Picasso och skapade fantastiska tavlor, men som i slutet förstörde dem alla innan han begick självmord. Boken innehöll fotografier på Tate och hans verk, samt minnen av honom skrivna av andra berömda konstnärer. Och, ajo just det, det var bluff från början till slut. Boken var tänkt som en satir över konstkretsarna i New York, men Boyd nöjde sig inte med bara detta. Han vände sig således till en grupp människor som har ännu mera tid till oväsentligheter än till och med författare: kändisar. Först ringde han upp Gore Vidal, som marknadsförde och rekommenderade hans bok, och sedan David Bowie, som ordnade en enorm releasefest i New York, den första april, med ett flertal konstnärer, samlare, konsthandlare och historiker inbjudna.
Det var en mycket strikt dresscode.
Men med så många förståsigpåare på plats borde väl bluffen avslöjats ganska snabbt? Man skulle ju tycka det, jo, men medan Bowie läste utdrag ur boken stod alla bara och nickade igenkännande och diskuterade hur de alltid ansett att Tate varit oförtjänt bortglömd. Endast en enda konstkritiker insåg att det var ett skämt, eftersom han var den ende på plats som vågade erkänna att han aldrig någonsin hört talas om Tate. Så han började att kolla igenom boken och uptäckte snabbt att den innehöll ett flertal felaktigheter, som att använda namnet på förmodat kända gallerier som inte existerade.
Aprilskämtet spreds av media jorden runt, världen skrattade gott åt de högfärdiga och allt för stolta konstcirklarna och David Bowie gick tillbaka till att lämna pruttkuddar på folks stolar.
Tvåmiljardersskämtet
Så du har några pinsamma "experter" och en svärande diktator, men det har nu i alla fall inte kostat något eller hur? Nå, det här uppväger detta mer än väl. År 2004 var det 20-årsjubileum för Bhopalkatastrofen, en gasläcka från en Union Carbide-fabrik i Indien, som dödade 3000 personer inom en vecka och skapade livslånga hälsoproblem för mångdubbelt flera. Och nej, det var ingen prank. Vad fan är det med dig?
Men de drabbade offrens familjer blev oberoende överlyckliga när en representant för Dow Chemicals, som ägde kemifarbriken, dök upp på BBC News och äntligen tog ansvaret för katastrofen. Han meddelade att Dow skulle likvidera 12 miljarder dollar av sina tillgångar för att hjälpa till med läkarkostnader, vattenrening och forskning om farorna inom deras industri.
Det var en fantastisk företagsgest, och skapade genast ett enormt genomslag inom affärsvärlden. Och naturligtvis var det bullshit. Dowtalesmannen var egentligen Andy Bichlbaum, en medlem inom gruppen The Yes Men, som har en lång historia av motsvarande hyss bakom sig. Detta var det dock naturligtvis ingen som kände till medan han pratade med BBC-nissen, speciellt inte de som ägde aktier i Dow. När det ser ut som att ett företag erkänner att tusentals dödsfall är deras fel, men planerar att gottgöra det med att ge bort miljardvis med dollar, så har det en viss inverkan på börskursen.
Och som tårta på tårta kom, naturligtvis, att Dow ett par timmar senare gav ut ett pressmeddelande där de förklarade att de minsann inte hade några planer på att hjälpa de sjuka. Så det var ganska omöjligt för dem att rätta till något utan att framstå som rövhål. När alla svängar hade retts ut hade fejkmeddelandet blivit förstasidesstoff och Dows aktievärde fallit med två miljarder dollar. Ja, miljarder. Med "ard". För att något klantarsle på BBC inte klarade av att göra en bakgrundskoll.
Vi tänker oss ofta att framgångsrika sånger är resultatet av noggrant genomtänkta idéer och stenhårt arbete, men så är det nu bara inte. Då och då spränger sig en sång in i det allmänna medvetandet av misstag och dominerar försäljningslistorna till sina upphovsmäns stora förvåning (och ibland irritation). Som...
Loser - Beck
Becks första och största hit var bara ett resultat av att han var uttråkad och hade en förmåga att hitta på saker medan han höll på.
Och han hade mycket övning på detta. Före han blev berömd spelade Beck sin musik var han nu kunde, på klubbar, i caféer och på Los Angeles gator, vanligtvis till en publik som brydde sig mindre än noll om honom. Eftersom han nu var en sådan person, så ledde detta oftast till att han hoppade ut ur den sång han råkade spela och började hitta på helt egen text, bara för att kolla om någon reagerade.
Denna färdighet kom väl till pass senare när han och Carl Stephenson, en producent på Rap-A-Lot Records spontant beslöt sig för att spela in en sång i Stephensons kök. Beck började rappa och båda fick sig ett gott skratt över hur usel han var på det. När man spelade upp det började Beck att sarkastisk sjunga "I'm a loser baby, so why don't you kill me". Resten av texten är bara random nonsens han kom på medan han tittade på grejer i Stephensons kök.
Hela sången tog 6½ timme att spela in från början till slut. Beck har heller inte speciellt nöjd med sången, i och med hela den där grejen att det var något man totat ihop bara för att visa hur mycket hans rappande sög, och gick med på att ge ut den efter att Bong Load, hans skivbolag vid tillfället, pressat honom om det. För vem skulle nu ifrågasätta affärskunskaperna hos en organisation med ett sådant namn...
"Loser" gav Beck den uppmärksamhet han behövde och han blev snart uppsnappad av ett riktigt skivbolag, Geffen Records, som gav ut sången på nytt 1994. Den nådde nummer 10 som bäst på Billboard Hot 100, gjorde Beck till en stjärna och slutade med att rankas som nr. 203 på Rolling Stones 500 Greatest Songs of All Time. Inte så dåligt av en hög svammel i ett kök.
(You Gotta) Fight for Your Right (to Party) - Beastie Boys
Som en del av Beastie Boys' första, Licensed to Ill från 1986, var "Fight for Your Right" gruppens första hit och hjälpte dem att få en image som de badassa, ta-ingen-skit, hårdrockande partygrabbar de över huvud taget inte var.
De facto så avskydde Beastiena hela rockarscenen, eftersom de ansåg den vara fylld av äckliga, testosteronstinna mulkkun. De ville förlöjliga hjärndöda partyanthems som "Smoking in the Boys Room" och " I Wanna Rock", så de spelade in texten till "Fight for Your Right" som ett skämt innan de åkte på turné.
Deras producent, Rick Rubin, lade på trummor och ylande gitarriff och gav ut sången, som snabbt blev en stor hit. Bandet tyckte att detta var skitroligt och beslöt att göra en, enligt bandet, lika löjlig video som komplement till låten. Men snabbt började de upptäcka att hela "parodidelen" av låten var osynlig för den lyssnande publiken och att majoriteten av deras nya fans bestod av samma kukhuvuden de velat jävlas med.
Till exempel sådana som gladeligen slösar bort paj i onödan
Trots att det var sången som tog dem till MTV (kommer ni förresten ihåg den tiden när man kunde se musikvideon på MTV?), har bandet öppet tagit avstånd från "Fight for Your Right" och har inte uppträtt med den sedan 1987. Men de var varken det första eller sista bandet som upptäckt att "vi gör en medvetet dum sång som förlöjligar andra band" kan komma tillbaka i ansiktet på dig...
Smells Like Teen Spirit - Nirvana
När "Smells Like Teen Spirit" gavs ut i augusti 1991 förändrade den musikvärlden nästan bokstavligen över natten, och gav välden en orsak att en gång för alla glömma bort den synthbaserade popmusik som kännetecknat 80-talet.
Nirvana skulle under de tre följande åren inspirera en helt ny generation musiker, med sin genombrottssingel som kom att sluta inom top-10 på Rolling Stones 500-lista (vilket är ett gott tecken, även om det bör noteras att en uppdatering av listan förra året valde att sparka ut Iggy & the Stooges till förmån för Kelly Clarkson).
Sångens namn hittades på en dag när Kurt Cobain gick in i sitt sovrum och upptäckte att hans vän Kathleen Hanna hade sprejat "Kurt smells like Teen Spirit" på väggen. Eftersom han var gladeligen ovetande om förekomsten av Teen Spirit-deodorant, märket hans dåvarande flickvän Tobi Vail använde, tolkade han det som något slags stenhård revolutionsslogan och förstod därmed inte att Hanna jävlades med honom.
När han slutligen fick veta sanningen brydde sig Kurt inte nämnvärt, eftersom han från början hade tyckt att sången var ett skämt från början. Han har sagt i en intervju i Rolling Stone att han egentligen försökte kopiera the Pixies och skriva den ultimata poplåten. Det berömda riffet var hans egen version av Bostons "More Than a Feeling". När han visade riffet för resten av bandet, påpekade bassisten Krist Novoselic att det lät "löjligt", så Cobain tvingade resten av bandet att spela det i en och en halv timme, eftersom hans förmåga att skriva musik endast överträffades av hans förmåga att vara ett skithuvud.
Efter detta gav han sig på lyriken, som kan låta djup och grafisk, men enligt honom själv bara "var ett sätt att förlöjliga tanken på en revolution". När "Teen Spirit" blev en hit avskydde Cobain att tvingas spela den hela tiden, och brukade ibland inleda den med "More Than a Feeling", bara för att riktigt poängtera hur stor del av hans röv publiken kunde pussa. Fan, Kurt, du kanske borde ha frågat Beastie Boys vad som händer om man är oförsiktig med sarkasmen i musik. Men å andra sidan kunde han också ha vänt sig till Quiet Riot...
När deras producent förslog att bandet skulle göra en cover på "Noize" var bandet inte direkt överentusiastiska. Sångaren Kevin DuBrow avskydde den innerligt, så mycket att han och trummisen Frankie Banali myglade ihop sig till att sabotera inspelningen så mycket att den inte skulle kunna ges ut. Ingen i bandet övade över huvud taget och man invigde inspelningsteknikern, Duane Baron, i planen, så att han visste om som var på gång. När det blev dags att spela in tryckte Banali på recordknappen endast på skoj.
Banali yrade på bakom trummorna, spelande vad han nu kom på för stunden och vad gällde sången så försökte DuBrow att låta så uselt som möjligt. Han skrek högt och falskt, givande absolut noll fucks, men ironiskt glömmande bort att rockmusik endast handlar om att inte give a fuck.
Eller, det och "att faktiskt göra bra musik". Många band glömmer bort det senare.
Så DuBrows sång kom att bara låta som rå, hårdrockig awesomeness i alla andras öron, speciellt sedan man lagt till bakgrundssång för att jämna ut saker och ting en aning, och låten kom att bli vansinnigt framgångsrik. Många år senare erkände bandet att covern på "Noize" nog i slutändan varit en bra sak för bandet.
"Resten av våra sånger var skit i misstag"
Stuck in the Middle With You - Stealers Wheel
Många av er hörde säkert sången första gången som ackompanjering till örscenen ur Reservoir Dogs (tips: klicka inte här på jobbet eller just efter att du ätit) Och om man hörde den i radion idag skulle man troligtvis tro att det var en Dylan-sång:
Men "Stuck in the Middle With You" skrevs egentligen av ett band kallat Stealers Wheel. Så skulle Gerry Rafferty, bandets sångare, ha tagit på näsan om man blandade honom med Dylan? Knappast. Han skulle troligtvis tyckt att det var roligt, eftersom att låta som Bob Dylan var hela poängen, i och med att bandet specifikt skrivit sången enbart för att skoja med honom.
"Stuck in the Middle With You" skrevs som en parodi på Dylans mer paranoida och knarkyrande texter, vilket är ett annat sätt för att säga att det är en parodi på var endaste sång Bob Dylan någonsin gjort. Textraden "Clowns to the left of me, jokers to my right" är en pekpinne mot att Dylan ofta generaliserar grupper av människor genom att fiffigt nog kallade dem clowner eller jokrar. Rafferty lånade också Dylans utmärkande sångstil, som lite låter som att han skulle äta havregrynsgröt och få en stroke medan han sjunger.
Rafferty kunde heller inte fatta det när deras lilla skämt plötsligt låg som nummer sex på Billboard 1973. Exakt hur stor del av berömmelsen som kom från att folk trodde att det var Dylan på riktigt låter jag vara osagt, men allt som allt sålde "Stuck in the Middle With You" över en miljon kopior, så jag tror inte att ett endaste fuck ges av Stealers Wheel.
Sweet Child O' Mine - Guns N' Roses
"Sweet Child O' Mine" har ett av de mest igenkännbara gitarriffen någonsin (bästa gitarriffet någonsin enligt läsarna på Total Guitar Magazine).
Tack vare det riffet kan en hel generation känna igen sången efter bara fyra-fem noter. Så vad tycket GnR-gitarristen Slash om det?
Inte speciellt mycket, med tanke på att riffet egentligen bara är en fingerövning han gjorde som uppvärmning. Det var aldrig tänkt som en sång över huvud taget och skulle motsvaras av att Beethoven skulle få en stående ovation av att spela B-dursskalan.
Ludwig van, du har gjort det igen!
"Sweet Child O' Mine" skrevs nämligen på under fem minuter. Slash och Izzy Stradlin hade jamsession tillsammans och satt och yrade på på sina respektive instrument medan sångaren Axl Rose var på övervåningen och lekte med lego eller något. Slash började att göra en fingerträningsövning och tykte att det lät som circusmusik, så han fortsatte att spela den medan han gjorde grimaser åt Izzy. Rose hörde dock riffet och störtade ner för trapporna för att berätta för Slash att detta skulle bli deras nästa sång. Jag tänker mig att det gick ungefär så här:
"Dude! Det där lät lysande. Det skall bli vår nästa hit!"
"Öh va? Nej, jag bara... skojade runt lite. Det där kan inte vara en sång. Det var bara nonsens."
Det tog ett tag innan Slash motvilligt lyckades att få det ovanliga riffet att passa in på trumrytmen, men så småningom kunde man börja spela in. Producenten lyssnade på vad man kommit fram till så långt och tyckte att det skulle vara häftigt med en dramatisk ändring i stället för sista versen, med Slash på ett stenhårt solo och Rose sjungande någonting. Efter att ha funderat en stund på vad detta någonting skulle vara frågade Axl "Where do we go now?", som i "Vart vill vi ta den här sången?" Ingen kom på något bättre alternativ, så under en god bit av låten håller Rose bara på och skriker "Where do we go now?"
Det kunde lika enkelt ha varit vilken som helst annan mening någon skulle ha råkat säga, som "Var är mina cigaretter?" eller "Varför luktar Slashs hatt så illa?"
"Sweet Child" steg till nummer ett på singellistan och hjälpte Guns N' Roses Appetite for Destruction att bli det högst säljande debutalbumet någonsin i USA. Så låt detta bli en lektion för varje kreativa person som läser det här: Vad du tycker om, och var din publik tycker om, kommer troligtvis att vara ganska olika saker. Bäst att bara hänga på.
