That Joke Isn't Funny Anymore

Vi tänker oss ofta att framgångsrika sånger är resultatet av noggrant genomtänkta idéer och stenhårt arbete, men så är det nu bara inte. Då och då spränger sig en sång in i det allmänna medvetandet av misstag och dominerar försäljningslistorna till sina upphovsmäns stora förvåning (och ibland irritation). Som...


Loser - Beck
Becks första och största hit var bara ett resultat av att han var uttråkad och hade en förmåga att hitta på saker medan han höll på.

Och han hade mycket övning på detta. Före han blev berömd spelade Beck sin musik var han nu kunde, på klubbar, i caféer och på Los Angeles gator, vanligtvis till en publik som brydde sig mindre än noll om honom. Eftersom han nu var en sådan person, så ledde detta oftast till att han hoppade ut ur den sång han råkade spela och började hitta på helt egen text, bara för att kolla om någon reagerade.

Denna färdighet kom väl till pass senare när han och Carl Stephenson, en producent på Rap-A-Lot Records spontant beslöt sig för att spela in en sång i Stephensons kök. Beck började rappa och båda fick sig ett gott skratt över hur usel han var på det. När man spelade upp det började Beck att sarkastisk sjunga "I'm a loser baby, so why don't you kill me". Resten av texten är bara random nonsens han kom på medan han tittade på grejer i Stephensons kök.

Plötsligt blir textraderna om hundmat, biff och Cheez Whiz logiska. Eller i alla fall mera logiska...

Hela sången tog 6½ timme att spela in från början till slut. Beck har heller inte speciellt nöjd med sången, i  och med hela den där grejen att det var något man totat ihop bara för att visa hur mycket hans rappande sög, och gick med på att ge ut den efter att Bong Load, hans skivbolag vid tillfället, pressat honom om det. För vem skulle nu ifrågasätta affärskunskaperna hos en organisation med ett sådant namn...

"Loser" gav Beck den uppmärksamhet han behövde och han blev snart uppsnappad av ett riktigt skivbolag, Geffen Records, som gav ut sången på nytt 1994. Den nådde nummer 10 som bäst på Billboard Hot 100, gjorde Beck till en stjärna och slutade med att rankas som nr. 203 på Rolling Stones 500 Greatest Songs of All Time. Inte så dåligt av en hög svammel i ett kök.



(You Gotta) Fight for Your Right (to Party) - Beastie Boys
Som en del av Beastie Boys' första, Licensed to Ill från 1986, var "Fight for Your Right" gruppens första hit och hjälpte dem att få en image som de badassa, ta-ingen-skit, hårdrockande partygrabbar de över huvud taget inte var.

De facto så avskydde Beastiena hela rockarscenen, eftersom de ansåg den vara fylld av äckliga, testosteronstinna mulkkun. De ville förlöjliga hjärndöda partyanthems som "Smoking in the Boys Room" och " I Wanna Rock", så de spelade in texten till "Fight for Your Right" som ett skämt innan de åkte på turné.

Deras producent, Rick Rubin, lade på trummor och ylande gitarriff och gav ut sången, som snabbt blev en stor hit. Bandet tyckte att detta var skitroligt och beslöt att göra en, enligt bandet, lika löjlig video som komplement till låten. Men snabbt började de upptäcka att hela "parodidelen" av låten var osynlig för den lyssnande publiken och att majoriteten av deras nya fans bestod av samma kukhuvuden de velat jävlas med.

Till exempel sådana som gladeligen slösar bort paj i onödan

Trots att det var sången som tog dem till MTV (kommer ni förresten ihåg den tiden när man kunde se musikvideon på MTV?), har bandet öppet tagit avstånd från "Fight for Your Right" och har inte uppträtt med den sedan 1987. Men de var varken det första eller sista bandet som upptäckt att "vi gör en medvetet dum sång som förlöjligar andra band" kan komma tillbaka i ansiktet på dig...



Smells Like Teen Spirit - Nirvana
När "Smells Like Teen Spirit" gavs ut i augusti 1991 förändrade den musikvärlden nästan bokstavligen över natten, och gav välden en orsak att en gång för alla glömma bort den synthbaserade popmusik som kännetecknat 80-talet.

Nirvana skulle under de tre följande åren inspirera en helt ny generation musiker, med sin genombrottssingel som kom att sluta inom top-10 på Rolling Stones 500-lista (vilket är ett gott tecken, även om det bör noteras att en uppdatering av listan förra året valde att sparka ut Iggy & the Stooges till förmån för Kelly Clarkson).

Sångens namn hittades på en dag när Kurt Cobain gick in i sitt sovrum och upptäckte att hans vän Kathleen Hanna hade sprejat "Kurt smells like Teen Spirit" på väggen. Eftersom han var gladeligen ovetande om förekomsten av Teen Spirit-deodorant, märket hans dåvarande flickvän Tobi Vail använde, tolkade han det som något slags stenhård revolutionsslogan och förstod därmed inte att Hanna jävlades med honom.

När han slutligen fick veta sanningen brydde sig Kurt inte nämnvärt, eftersom han från början hade tyckt att sången var ett skämt från början. Han har sagt i en intervju i Rolling Stone att han egentligen försökte kopiera the Pixies och skriva den ultimata poplåten. Det berömda riffet var hans egen version av Bostons "More Than a Feeling". När han visade riffet för resten av bandet, påpekade bassisten Krist Novoselic att det lät "löjligt", så Cobain tvingade resten av bandet att spela det i en och en halv timme, eftersom hans förmåga att skriva musik endast överträffades av hans förmåga att vara ett skithuvud.

Efter detta gav han sig på lyriken, som kan låta djup och grafisk, men enligt honom själv bara "var ett sätt att förlöjliga tanken på en revolution". När "Teen Spirit" blev en hit avskydde Cobain att tvingas spela den hela tiden, och brukade ibland inleda den med "More Than a Feeling", bara för att riktigt poängtera hur stor del av hans röv publiken kunde pussa. Fan, Kurt, du kanske borde ha frågat Beastie Boys vad som händer om man är oförsiktig med sarkasmen i musik. Men å andra sidan kunde han också ha vänt sig till Quiet Riot...



Cum On Feel the Noize - Quiet Riot
Cum On Feel the Noize gavs ursprungligen ut av glamrockbandet Slade 1973, men i USA är den nästan enbart känd för den cover som heavybandet Quiet Riot släppte tio år senare och tog dem till första platsen på Billboards albumlista. Vilket är en smått otrolig bedrift eftersom bandet gjorde sitt bästa för att göra det till den sämsta sången någonsin.

När deras producent förslog att bandet skulle göra en cover på "Noize" var bandet inte direkt överentusiastiska. Sångaren Kevin DuBrow avskydde den innerligt, så mycket att han och trummisen Frankie Banali myglade ihop sig till att sabotera inspelningen så mycket att den inte skulle kunna ges ut. Ingen i bandet övade över huvud taget och man invigde inspelningsteknikern, Duane Baron, i planen, så att han visste om som var på gång. När det blev dags att spela in tryckte Banali på recordknappen endast på skoj.

Banali yrade på bakom trummorna, spelande vad han nu kom på för stunden och vad gällde sången så försökte DuBrow att låta så uselt som möjligt. Han skrek högt och falskt, givande absolut noll fucks, men ironiskt glömmande bort att rockmusik endast handlar om att inte give a fuck.

Eller, det och "att faktiskt göra bra musik". Många band glömmer bort det senare.

Så DuBrows sång kom att bara låta som rå, hårdrockig awesomeness i alla andras öron, speciellt sedan man lagt till bakgrundssång för att jämna ut saker och ting en aning, och låten kom att bli vansinnigt framgångsrik. Många år senare erkände bandet att covern på "Noize" nog i slutändan varit en bra sak för bandet.

"Resten av våra sånger var skit i misstag"

Stuck in the Middle With You - Stealers Wheel
Många av er hörde säkert sången första gången som ackompanjering till örscenen ur Reservoir Dogs (tips: klicka inte här på jobbet eller just efter att du ätit) Och om man hörde den i radion idag skulle man troligtvis tro att det var en Dylan-sång:

Men "Stuck in the Middle With You" skrevs egentligen av ett band kallat Stealers Wheel. Så skulle Gerry Rafferty, bandets sångare, ha tagit på näsan om man blandade honom med Dylan? Knappast. Han skulle troligtvis tyckt att det var roligt, eftersom att låta som Bob Dylan var hela poängen, i och med att bandet specifikt skrivit sången enbart för att skoja med honom.

"Stuck in the Middle With You" skrevs som en parodi på Dylans mer paranoida och knarkyrande texter, vilket är ett annat sätt för att säga att det är en parodi på var endaste sång Bob Dylan någonsin gjort. Textraden "Clowns to the left of me, jokers to my right" är en pekpinne mot att Dylan ofta generaliserar grupper av människor genom att fiffigt nog kallade dem clowner eller jokrar. Rafferty lånade också Dylans utmärkande sångstil, som lite låter som att han skulle äta havregrynsgröt och få en stroke medan han sjunger.

Rafferty kunde heller inte fatta det när deras lilla skämt plötsligt låg som nummer sex på Billboard 1973. Exakt hur stor del av berömmelsen som kom från att folk trodde att det var Dylan på riktigt låter jag vara osagt, men allt som allt sålde "Stuck in the Middle With You" över en miljon kopior, så jag tror inte att ett endaste fuck ges av Stealers Wheel.



Sweet Child O' Mine - Guns N' Roses
"Sweet Child O' Mine" har ett av de mest igenkännbara gitarriffen någonsin (bästa gitarriffet någonsin enligt läsarna på Total Guitar Magazine).

Tack vare det riffet kan en hel generation känna igen sången efter bara fyra-fem noter. Så vad tycket GnR-gitarristen Slash om det?

Inte speciellt mycket, med tanke på att riffet egentligen bara är en fingerövning han gjorde som uppvärmning. Det var aldrig tänkt som en sång över huvud taget och skulle motsvaras av att Beethoven skulle få en stående ovation av att spela B-dursskalan.

Ludwig van, du har gjort det igen!

"Sweet Child O' Mine" skrevs nämligen på under fem minuter. Slash och Izzy Stradlin hade jamsession tillsammans och satt och yrade på på sina respektive instrument medan sångaren Axl Rose var på övervåningen och lekte med lego eller något. Slash började att göra en fingerträningsövning och tykte att det lät som circusmusik, så han fortsatte att spela den medan han gjorde grimaser åt Izzy. Rose hörde dock riffet och störtade ner för trapporna för att berätta för Slash att detta skulle bli deras nästa sång. Jag tänker mig att det gick ungefär så här:

"Dude! Det där lät lysande. Det skall bli vår nästa hit!"

"Öh va? Nej, jag bara... skojade runt lite. Det där kan inte vara en sång. Det var bara nonsens."

"Nej nej, det är perfekt! Jag skrev en dikt åt min flickvän för en tid sedan. Vi kan använda den som text."

"Jag tror inte riktigt att du förstår..."

Det tog ett tag innan Slash motvilligt lyckades att få det ovanliga riffet att passa in på trumrytmen, men så småningom kunde man börja spela in. Producenten lyssnade på vad man kommit fram till så långt och tyckte att det skulle vara häftigt med en dramatisk ändring i stället för sista versen, med Slash på ett stenhårt solo och Rose sjungande någonting. Efter att ha funderat en stund på vad detta någonting skulle vara frågade Axl "Where do we go now?", som i "Vart vill vi ta den här sången?" Ingen kom på något bättre alternativ, så under en god bit av låten håller Rose bara på och skriker "Where do we go now?"

Det kunde lika enkelt ha varit vilken som helst annan mening någon skulle ha råkat säga, som "Var är mina cigaretter?" eller "Varför luktar Slashs hatt så illa?"

"Sweet Child" steg till nummer ett på singellistan och hjälpte Guns N' Roses Appetite for Destruction att bli det högst säljande debutalbumet någonsin i USA. Så låt detta bli en lektion för varje kreativa person som läser det här: Vad du tycker om, och var din publik tycker om, kommer troligtvis att vara ganska olika saker. Bäst att bara hänga på.

Just Another Day in Parodies

En av de stora orsakerna till att jag har så svårt för hipsters är att de bidragit till en kultur där det inte längre går att skilja på vad som är ironi och vad som är sanning. När den femte Fast and Furious-filmen kom ut i våras kunde jag allvarligt inte se någon skillnad på dem som genuint tyckte att det var en bar film och dem som tyckte om den ironiskt (mest för att jag för mitt liv inte kunde förstå hur man kan tycka om något ironiskt, speciellt om "något" är "bilar, rumpor och explosioner"). På samma sätt kan jag inte avgöra om den här robotboxningsfilmen med Hugh Jackman är avsiktligt knasig eller om någon verkligen har försökt sitt bästa.

Så kanske det inte är någon överraskning att historien är full av grejer som gjorts som avsiktligt dåliga kopior älskades oironiskt av publiken de egentligen drev med.



Wile. E Coyote och Road Runner var parodier på Tom och Jerry
Den tecknade "jaktserien" är en klassiker inom animationsgenren. Tom och Jerry-serierna är några av de mest kända pionjärerna, men det finns oändligt med variationer: Sylvester vill fånga Tweety så att han kan käka upp honom, Elmer Fudd vill skjuta Bugs Bunny eller Daffy för att han är en jägare och Pepé Le Pew vill våldta Penelope för att han är fransos. Och våldtäcktsman.

"Voulez-vous coucher avec moi?"

1949 ville således den legendariske animatören Chuck Jones ge en liten vänskaplig känga åt genren genom att skriva en jaktserie, men att göra den absurd till det extrema. Medan tidigare Tom and Jerry-kortfilmer hade innehållit försök av huvudpersonerna att överlista varandra:

...så innehöll Jones' vision, om en hungrig prärievarg som jagar en uppstudsig tuppgök, vansinniga hjälpmedel och ett universum med löjligt inkonsekventa regler:

Det här är alltså Road Runner som springer genom en tunnel som Wile E. precis målat på väggen.

Det var absurt, meningslöst och oerhört våldsamt. Och publiken älskade det. Den första kortfilmen med paret, "Fast and Furry-ous", förändrade helt jaktserierna för evigt. Senare skulle även Tom och Jerry ändras åt detta håll, genom att dra ner på sina visuella skämt och fokusera mera på galna gadgets och absurda planer.

Endast för att Jones gjorde en "se hur löjligt det här är"-parodi. Det skulle vara som att Itchy and Scratchy, den sanslöst våldsamma jaktserieparodin i The Simpsons skulle ha blivit en enorm hit på egen hand.

Chuck Jones har senare påstått sig vara "besviken" på att folk misstolkat hans serie, vilket är ironiskt med tanke på att han senare regisserade Tom och Jerry, den serie han haft för avsikt att kritisera, och fortsatte med det i fyra år på höjden av seriens popularitet. Dessutom så vet vi alla vad Jones riktiga misstag var, han överskattade sin publik. Så i stället för lite diskret kritik (raketdrivna rullskridskor räknas som höjden av diskretion i vissa universum) borde han ha gjort sina överdrifter ännu mera överdrivna.



Schrödingers katt är avsiktlig nonsens
Du tar en katt och en sönderfallande isotop som avger dödliga mängder strålning och du låser in dem i en fönsterlös, totalt ljudsäker stållåda. Är katten död eller levande?

Om du nu svarade, "Men herregud, vad är du för sorts kräk egentligen?!", så grattis: du är officielt en omtänksam människa. Om du däremot svarade "Ingendera", så grattis, du har hört talas om Schrödingers katt, ett av de mest berömda tankeexperimenten någonsin. Idén är att enligt lagarna för kvantfysik så är katten både död och levande eftersom innan det kan observeras är båda möjligheterna "sanna".

Det är ett påtagligt exempel på något som observerats på kvantnivå och det är berömt för att det upprepas ad nauseum av smarta nissar på fester som sedan klappar sig själva på axeln för att de är så smarta (okej, guilty as charged). De facto så har de flesta människor ens hört talas om kvantteori på grund av Schrödingers tankeexpedriment.

Men när Erwin Schrödinger kom fram till idén försökte han inte förklara någonting till någon korkad fyskikandi utan han dissade idén. Vilket är ganska uppenbart när man upptäcker att några av de första orden i orginaltexten är: "Man kan till och med sätta upp rätt vansinniga exempel. En katt är inlåst i en stålkammare..." Och det är inte ens sant: Situationen som Schrödinger sker endast på atomnivå, så om du låser in en katt i en mördarlåda kommer inget magiskt att hända. Katten dör och du är ett rövhål.

Och hast du mihr gesehen, världen trodde att han menade allvar. Detta fantastiska "tankeexperiment" spreds vitt och brett, diskuteras fortfarande, är drivande bakom moderna experiment och står bakom en hel del riktigt komplicerad forskning. Och ajo, det är den enda orsaken till att någon fortfarande kommer ihåg Schrödingers namn...



Polens ölälskarparti börjar som ett skämt, blir inröstat
80-talet var inget lysande decennium för polackerna. De började med tre år av brutalt undantagstillstånd, som sedan nästan omärkt förvandlades till brott mot de mänskliga rättigheterna och total ekonomisk kollaps. Så när de första semifria valen kom riktigt i slutet av 80-talet, så är det förståeligt att folket inte var överdrivet optimistiska om möjligheterna till en ny regim.

"Demokrati betyder att när jag klubbar dig håller du käften!"

Enter Janusz Rewinski, en polsk satiriker som ansåg att desillusionen hos väljarna borde tas på precis lika stort allvar som hans alkoholproblem, så han grundade Partiet för Polens Ölvänner. Partiets orginalplattform var att främja öl framom vodka (för att, du vet, kämpa mot alkoholism).

De polska väljarna, möjligtvis en smula bittra på att myndigheterna i åratal använt dem som slagpåsar, blev dock rätt imponerade över Rewinskis cojones när det gällde att utmana regeringen. Ingen i mannaminne hade lyckats att stå upp mot förtrycket, så de slöt upp bakom idén om öldrickande för frihet. Enligt vissa så blev idén bakom politisk diskussion på ett etablisemang som serverar kvalitetsöl "en symbol för mötes- och yttrandefrihet, intellektuell tolerans och en högre levnadsstandard."

Andra tyckte bara att det var roligt...

"Jävlar vilken fest! Vi debatterade politik tills Wojtek spydde blod!" 

Men oberoende av orsak så fick skämtpartiet luft under vingarna och fler och fler samlades under fanorna. Så när de första fria valen dök upp 1991 fick partiet 16 platser i parlamentet. Man valde slutligen att dela upp partiet i Stora Ölpartiet och Lilla Ölpartiet, varefter en av faktionerna gick in i Demokratiska Unionen. Som i ett riktigt parti...

"Jag har blivit invald i vadå? Satans svartkoff!"

En bästsäljande romantikroman var tänkt att dissa romantikromaner

Avtrubbad av all vulgaritet inom litteraturen skickade Newsdayreportern Mike McGrady 1966 ut ett memo till några av sina författarvänner som sade: "As one of Newsday's truly outstanding literary talents you are hereby officially invited to become co-author of a best-selling novel. There will be unremitting emphasis on sex. Also, true excellence in writing will quickly be blue-penciled into oblivion."

Hans mål: Att skapa en parodi på den usla prosa som täckte hyllorna i bokhandlar och att förhoppningsvis få kulturmakarna att inse att de kunde sikta lite högre. 24 personer svarade och de samarbetade tillsammans på den mest utlämnande, äckliga och sexfyllda tantsnuskromanen som någonsin skrivits: Naked Came the Stranger.

Och när jag säger "samarbetade" menar jag naturligtvis "skrev ett kapitel var utan att bry sig om vad de andra höll på med". Det fanns en enkel röd tråd som alla höll sig till (en kvinna som heter Gillian Blake vill hämnas på sin otrogna man genom att knulla, jättemycket), men varje författare fick hitta på resten medan han skrev. Så medan en kille talade om hur Gillian hade skojsigheter med krossad is och en abortläkare, skrev en annan ett senare kapitel där hon använder sina hypnotiska superbröst för att avbögifiera en homosexuell man från sin syndfulla lust för dong.

Min point är alltså att boken inte var speciellt begriplig.

Trots detta så blev den någorlunda populär när den gavs ut, så McGrady betalade (eller tvingade, saken är lite oklar) sin svägerska att åka runt och marknadsföra boken som dess fiktiva författare, Penelope Ashe. Den allmänna uppfattningen är att hon stormtrivdes med detta och började slampa till sig så mycket hon kunde, med superkorta kjolar, djupa urringningar och att slänga runt sig nonsensråd för skrivande som: "Författaren måste spetsa sina inälvor på skrivmaskinen."

Så nu förstår ni säkert vart allt det här är på väg: Boken hamnade mycket riktigt på New York Times' bestsellerlista. Slutligen avslöjade författarna sig själva efter att börja få dåligt samvete av de högar med sweet, sweet cash de tjänade på skiten. Vilket inte på något sätt ändrade något, boken fortsatte att sälja (att avslöja allt som en "förfalskning" gav den bara mer publicitet). Boken inspirerade än hel serie av spinoffs och etablerade "den kollektiva romanen" som en ny genre. Den filmatiserades till och med som en synnerligen barnförbjuden film 1975.

Och trots detta välkalkylerade korståg så misslyckades dessutom författarnas avsikt, att ta livet av den romantiska romanen: Tantporr är de facto den mest populära formen av erotik bland kvinnor.



Frank Zappa uppfinner teiniflickor i misstag
Slang är ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens historia. Den kan spåras och nedtecknas, men ingen vet egentligen hur den kommer att spridas eller vad som kommer att fastna och bli populärt. Ingen vet vad för nonsens som ungdomar kommer att ropa åt varandra i framtiden och när vi en gång vet vad de säger är det ingen som riktigt kan förklara varför eller hur det började.

Utom i ett fall: Valley girl slang. Det vill säga sättet som speciellt amerikanska flickor pratade i TV och i filmer under 80- och 90-talet. Exempel på denna slang är "Whatever", "Like, no way", och "As if". Vilket uppenbarligen mestadels är Frank Zappas fel.

1982 spelade Frank Zappa in en ny sång med sin tonårsdotter, Moon Unit, som improviserade dialog över musiken för att göra narr av folk i hennes skola som hon inte tyckte om. Så när slangen plötsligt exploderade över hela USA satte Good Morning America nytt världsrekord i undersökande journalistik och lyckades att spåra upp rörelsen tillbaka till dess källa.

Om du inte orkade se allt så är detta ett praktexempel på otålighet. Moon är generad och tycker att allt är rätt pinsamt medan Frank själv absolut över huvud tag inte kunde bry sig mindre om att deltad. Allt han har att säga är att succén var "ett misstag" och att själva slangen är "kulturell nedsmutsning".

"Jag var journalist en gång i tiden. Nu skall jag vända mig till en tonårsflicka kallad Moon Unit och förklara för er varför hennes klasskamrater är dumma i huvudet."

Trots detta så var det kulturella avtrycket så enormt att filmproducenter kontaktade Zappa om att göra en film baserad enbart på slangtermer, kallad Valley Girl. Zappa bad dem dra åt helvete, eftersom han faktiskt var en riktig konstnär tack så mycket,  oberoende av vad hans barn hette. Men naturligtvis valde producenterna att göra filmen i varje fall.

Filmen blev en enorm succé, tjänade tonvis med deg och innehar ett respektabelt resultat på 83% hos Rotten Tomatoes. Detta är betydligt högre än Forrest Gump, som slog både Pulp Fiction och Shawshank Redemption under Oscargalan 1994, om du behöver något annat att vara pretentiös och förbannad över.

Jepp, det där är Nicholas Cage med regnbågshår. Du får slå något nu.