Just Another Day in Parodies

En av de stora orsakerna till att jag har så svårt för hipsters är att de bidragit till en kultur där det inte längre går att skilja på vad som är ironi och vad som är sanning. När den femte Fast and Furious-filmen kom ut i våras kunde jag allvarligt inte se någon skillnad på dem som genuint tyckte att det var en bar film och dem som tyckte om den ironiskt (mest för att jag för mitt liv inte kunde förstå hur man kan tycka om något ironiskt, speciellt om "något" är "bilar, rumpor och explosioner"). På samma sätt kan jag inte avgöra om den här robotboxningsfilmen med Hugh Jackman är avsiktligt knasig eller om någon verkligen har försökt sitt bästa.

Så kanske det inte är någon överraskning att historien är full av grejer som gjorts som avsiktligt dåliga kopior älskades oironiskt av publiken de egentligen drev med.



Wile. E Coyote och Road Runner var parodier på Tom och Jerry
Den tecknade "jaktserien" är en klassiker inom animationsgenren. Tom och Jerry-serierna är några av de mest kända pionjärerna, men det finns oändligt med variationer: Sylvester vill fånga Tweety så att han kan käka upp honom, Elmer Fudd vill skjuta Bugs Bunny eller Daffy för att han är en jägare och Pepé Le Pew vill våldta Penelope för att han är fransos. Och våldtäcktsman.

"Voulez-vous coucher avec moi?"

1949 ville således den legendariske animatören Chuck Jones ge en liten vänskaplig känga åt genren genom att skriva en jaktserie, men att göra den absurd till det extrema. Medan tidigare Tom and Jerry-kortfilmer hade innehållit försök av huvudpersonerna att överlista varandra:

...så innehöll Jones' vision, om en hungrig prärievarg som jagar en uppstudsig tuppgök, vansinniga hjälpmedel och ett universum med löjligt inkonsekventa regler:

Det här är alltså Road Runner som springer genom en tunnel som Wile E. precis målat på väggen.

Det var absurt, meningslöst och oerhört våldsamt. Och publiken älskade det. Den första kortfilmen med paret, "Fast and Furry-ous", förändrade helt jaktserierna för evigt. Senare skulle även Tom och Jerry ändras åt detta håll, genom att dra ner på sina visuella skämt och fokusera mera på galna gadgets och absurda planer.

Endast för att Jones gjorde en "se hur löjligt det här är"-parodi. Det skulle vara som att Itchy and Scratchy, den sanslöst våldsamma jaktserieparodin i The Simpsons skulle ha blivit en enorm hit på egen hand.

Chuck Jones har senare påstått sig vara "besviken" på att folk misstolkat hans serie, vilket är ironiskt med tanke på att han senare regisserade Tom och Jerry, den serie han haft för avsikt att kritisera, och fortsatte med det i fyra år på höjden av seriens popularitet. Dessutom så vet vi alla vad Jones riktiga misstag var, han överskattade sin publik. Så i stället för lite diskret kritik (raketdrivna rullskridskor räknas som höjden av diskretion i vissa universum) borde han ha gjort sina överdrifter ännu mera överdrivna.



Schrödingers katt är avsiktlig nonsens
Du tar en katt och en sönderfallande isotop som avger dödliga mängder strålning och du låser in dem i en fönsterlös, totalt ljudsäker stållåda. Är katten död eller levande?

Om du nu svarade, "Men herregud, vad är du för sorts kräk egentligen?!", så grattis: du är officielt en omtänksam människa. Om du däremot svarade "Ingendera", så grattis, du har hört talas om Schrödingers katt, ett av de mest berömda tankeexperimenten någonsin. Idén är att enligt lagarna för kvantfysik så är katten både död och levande eftersom innan det kan observeras är båda möjligheterna "sanna".

Det är ett påtagligt exempel på något som observerats på kvantnivå och det är berömt för att det upprepas ad nauseum av smarta nissar på fester som sedan klappar sig själva på axeln för att de är så smarta (okej, guilty as charged). De facto så har de flesta människor ens hört talas om kvantteori på grund av Schrödingers tankeexpedriment.

Men när Erwin Schrödinger kom fram till idén försökte han inte förklara någonting till någon korkad fyskikandi utan han dissade idén. Vilket är ganska uppenbart när man upptäcker att några av de första orden i orginaltexten är: "Man kan till och med sätta upp rätt vansinniga exempel. En katt är inlåst i en stålkammare..." Och det är inte ens sant: Situationen som Schrödinger sker endast på atomnivå, så om du låser in en katt i en mördarlåda kommer inget magiskt att hända. Katten dör och du är ett rövhål.

Och hast du mihr gesehen, världen trodde att han menade allvar. Detta fantastiska "tankeexperiment" spreds vitt och brett, diskuteras fortfarande, är drivande bakom moderna experiment och står bakom en hel del riktigt komplicerad forskning. Och ajo, det är den enda orsaken till att någon fortfarande kommer ihåg Schrödingers namn...



Polens ölälskarparti börjar som ett skämt, blir inröstat
80-talet var inget lysande decennium för polackerna. De började med tre år av brutalt undantagstillstånd, som sedan nästan omärkt förvandlades till brott mot de mänskliga rättigheterna och total ekonomisk kollaps. Så när de första semifria valen kom riktigt i slutet av 80-talet, så är det förståeligt att folket inte var överdrivet optimistiska om möjligheterna till en ny regim.

"Demokrati betyder att när jag klubbar dig håller du käften!"

Enter Janusz Rewinski, en polsk satiriker som ansåg att desillusionen hos väljarna borde tas på precis lika stort allvar som hans alkoholproblem, så han grundade Partiet för Polens Ölvänner. Partiets orginalplattform var att främja öl framom vodka (för att, du vet, kämpa mot alkoholism).

De polska väljarna, möjligtvis en smula bittra på att myndigheterna i åratal använt dem som slagpåsar, blev dock rätt imponerade över Rewinskis cojones när det gällde att utmana regeringen. Ingen i mannaminne hade lyckats att stå upp mot förtrycket, så de slöt upp bakom idén om öldrickande för frihet. Enligt vissa så blev idén bakom politisk diskussion på ett etablisemang som serverar kvalitetsöl "en symbol för mötes- och yttrandefrihet, intellektuell tolerans och en högre levnadsstandard."

Andra tyckte bara att det var roligt...

"Jävlar vilken fest! Vi debatterade politik tills Wojtek spydde blod!" 

Men oberoende av orsak så fick skämtpartiet luft under vingarna och fler och fler samlades under fanorna. Så när de första fria valen dök upp 1991 fick partiet 16 platser i parlamentet. Man valde slutligen att dela upp partiet i Stora Ölpartiet och Lilla Ölpartiet, varefter en av faktionerna gick in i Demokratiska Unionen. Som i ett riktigt parti...

"Jag har blivit invald i vadå? Satans svartkoff!"

En bästsäljande romantikroman var tänkt att dissa romantikromaner

Avtrubbad av all vulgaritet inom litteraturen skickade Newsdayreportern Mike McGrady 1966 ut ett memo till några av sina författarvänner som sade: "As one of Newsday's truly outstanding literary talents you are hereby officially invited to become co-author of a best-selling novel. There will be unremitting emphasis on sex. Also, true excellence in writing will quickly be blue-penciled into oblivion."

Hans mål: Att skapa en parodi på den usla prosa som täckte hyllorna i bokhandlar och att förhoppningsvis få kulturmakarna att inse att de kunde sikta lite högre. 24 personer svarade och de samarbetade tillsammans på den mest utlämnande, äckliga och sexfyllda tantsnuskromanen som någonsin skrivits: Naked Came the Stranger.

Och när jag säger "samarbetade" menar jag naturligtvis "skrev ett kapitel var utan att bry sig om vad de andra höll på med". Det fanns en enkel röd tråd som alla höll sig till (en kvinna som heter Gillian Blake vill hämnas på sin otrogna man genom att knulla, jättemycket), men varje författare fick hitta på resten medan han skrev. Så medan en kille talade om hur Gillian hade skojsigheter med krossad is och en abortläkare, skrev en annan ett senare kapitel där hon använder sina hypnotiska superbröst för att avbögifiera en homosexuell man från sin syndfulla lust för dong.

Min point är alltså att boken inte var speciellt begriplig.

Trots detta så blev den någorlunda populär när den gavs ut, så McGrady betalade (eller tvingade, saken är lite oklar) sin svägerska att åka runt och marknadsföra boken som dess fiktiva författare, Penelope Ashe. Den allmänna uppfattningen är att hon stormtrivdes med detta och började slampa till sig så mycket hon kunde, med superkorta kjolar, djupa urringningar och att slänga runt sig nonsensråd för skrivande som: "Författaren måste spetsa sina inälvor på skrivmaskinen."

Så nu förstår ni säkert vart allt det här är på väg: Boken hamnade mycket riktigt på New York Times' bestsellerlista. Slutligen avslöjade författarna sig själva efter att börja få dåligt samvete av de högar med sweet, sweet cash de tjänade på skiten. Vilket inte på något sätt ändrade något, boken fortsatte att sälja (att avslöja allt som en "förfalskning" gav den bara mer publicitet). Boken inspirerade än hel serie av spinoffs och etablerade "den kollektiva romanen" som en ny genre. Den filmatiserades till och med som en synnerligen barnförbjuden film 1975.

Och trots detta välkalkylerade korståg så misslyckades dessutom författarnas avsikt, att ta livet av den romantiska romanen: Tantporr är de facto den mest populära formen av erotik bland kvinnor.



Frank Zappa uppfinner teiniflickor i misstag
Slang är ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens historia. Den kan spåras och nedtecknas, men ingen vet egentligen hur den kommer att spridas eller vad som kommer att fastna och bli populärt. Ingen vet vad för nonsens som ungdomar kommer att ropa åt varandra i framtiden och när vi en gång vet vad de säger är det ingen som riktigt kan förklara varför eller hur det började.

Utom i ett fall: Valley girl slang. Det vill säga sättet som speciellt amerikanska flickor pratade i TV och i filmer under 80- och 90-talet. Exempel på denna slang är "Whatever", "Like, no way", och "As if". Vilket uppenbarligen mestadels är Frank Zappas fel.

1982 spelade Frank Zappa in en ny sång med sin tonårsdotter, Moon Unit, som improviserade dialog över musiken för att göra narr av folk i hennes skola som hon inte tyckte om. Så när slangen plötsligt exploderade över hela USA satte Good Morning America nytt världsrekord i undersökande journalistik och lyckades att spåra upp rörelsen tillbaka till dess källa.

Om du inte orkade se allt så är detta ett praktexempel på otålighet. Moon är generad och tycker att allt är rätt pinsamt medan Frank själv absolut över huvud tag inte kunde bry sig mindre om att deltad. Allt han har att säga är att succén var "ett misstag" och att själva slangen är "kulturell nedsmutsning".

"Jag var journalist en gång i tiden. Nu skall jag vända mig till en tonårsflicka kallad Moon Unit och förklara för er varför hennes klasskamrater är dumma i huvudet."

Trots detta så var det kulturella avtrycket så enormt att filmproducenter kontaktade Zappa om att göra en film baserad enbart på slangtermer, kallad Valley Girl. Zappa bad dem dra åt helvete, eftersom han faktiskt var en riktig konstnär tack så mycket,  oberoende av vad hans barn hette. Men naturligtvis valde producenterna att göra filmen i varje fall.

Filmen blev en enorm succé, tjänade tonvis med deg och innehar ett respektabelt resultat på 83% hos Rotten Tomatoes. Detta är betydligt högre än Forrest Gump, som slog både Pulp Fiction och Shawshank Redemption under Oscargalan 1994, om du behöver något annat att vara pretentiös och förbannad över.

Jepp, det där är Nicholas Cage med regnbågshår. Du får slå något nu.