Medan vi tänker oss att ord bara är ljud som vi använder för att uttrycka idéer och åsikter, har vetenskapen märkt att språk är mera likt en spegel i lustiga huset, böjande vad vi ser på fantastiska sätt. Till exempel...
Att prata svenska gör oss mer benägna att skylla på folk
Tänk dig att din jobbiga kämppis Martin hoppar på din säng. Du kanske har en sådan där Tempurmadrass och han vill se om han lyckas fälla ett vinglas på det, men klantarslet lyckas bryta sönder sängramen och sängen kollapsar. Dina andra kämppis ropar från andra änden av lägenheten och undrar vad fan som är på gång?
Hur svarar du då? Säger du, "Dumjäveln Martin söndrade sängen?" Vilket visserligen är sant, även om det inte var hans avsikt. Eller säger du, "Sängen gick sönder."
 |
| Tänk på att Martin håller på med sådan här skit hela tiden... |
Svaret beror ganska långt på vilket språk du talar. Och språket bestämmer heller inte bara hur du uttrycker dig, utan också vem du skyller olyckan på. En svenska- eller engelskatalare är mer benägen att skylla allt på Martin, även om han inte skulle ha hoppat på sängen som en idiot utan bara suttit på den, men en takare i Japan eller Spanien skulle mer troligt bara ha konstaterat att "den gick sönder".
Forskare på Stanford har experimenterat med det här, genom att låta talare av olika språk se filmer på olika situationer där någon knäcker ägg eller spräcker ballonger, ibland med flit och ibland i misstag. Försökspersonerna visste inte varför de såg filmerna.
 |
| "Det kanske är en barnvänlig version av Jackass?" |
Men när de frågades om personerna som förstörde något i misstag så kunde de spanska och japanska försökspersonerna, samma nissar som tidigare skulle sagt att "sängen gick sönder", inte komma ihåg dem. Eftersom det var en olycka var vem som gjorde det inte viktigt. Ägget gick sönder.
Man skulle kunna tro att detta hade mindre med språk och mer med kultur att göra, att folk kanske bara är mindre benägna att slänga runt sig beskyllningar i Japan. Så man genomförde ett annat experiment, denna gång med enbart engelskatalande. De fick se Janet Jacksons ökänd boobflash från Super Bowl för några år sedan. Gruppen gavs därefter en rapport av incidenten och fick i uppdrag att komma fram till ett straff.
Hälften av gruppen fick en rapport med en mycket liten skillnad i beskrivningen: I stället för att läsa "scenkläderna revs sönder" läste de att "Justin Timberlake rev sönder scenkläderna". Folket som fick den andra rapporten delade i genomsnitt ut 50% högre böter än de andra, även efter att de hade sett precis samma film av precis samma incident. Genom att endast ändra beskrivningen en aning till att antyda skuld ändrade man hur personerna tänkte på den.
Vetenskapen har endast börjat förstå hur detta ändrar en kultur, men det kan vara roligt att fundera på. Under senaste valkampanj, tänk på hur stor del av debatten som kretsade kring att komma fram till vem man skall skylla alla problem på. Vems fel är det att skuldsituationen är uppfuckad? EU? Grekland? Bankerna? Vi måste få veta! Det måste vara någons fel, förihelvete! För det kan ju inte, ni vet, vara något slags komplext och kaotiskt system, beroende på miljarder olika saker som ingen förstår. Att beskriva något på det här sättet känns bara märkligt, vare sig det är en olycka eller en naturkatastrof. Historien behöver en skurk!
Språk gör dig sämre att följa körinstruktioner än aborgina stammedlemmar.
Tänk dig att jag skulle vilja komma på och bo på din soffa ett par månader eftersom, du vet, Martin förstörde min säng. Så när du ger mig körinstruktioner säger du något i stil med: "Ta vänster vi R-kiosken och fortsätt två kvarter..." Det är trots allt sättet du tänker dig riktningar i ditt huvud - sväng vänster här, ta höger där.
Men låt oss säga att du på något sätt aldrig haft ordet "vänster" i ditt språk. Nå, du skulle väll fortfarande kunna ha en idé om att svänga vänster, eller hur? Det är inte som att du skulle ha svårare att hitta ditt hus bara för att du saknar ett visst ord?
Jo sidu, det skulle du...
Att komma fram till detta krävde en uppsättning ganska unika försökspersoner, men forskarna lyckades hitta dem i form av några döva ungar i Nicaragua som hade uppfunnit sitt eget teckenspråk. I sin tidiga form hade det här språket inga tecken för "höger" eller "vänster". Men det som använde språket var annars normala, deras andra sinnen fungerade precis som dina. Så man skulle tycka att det kanske var krångligare för dem att förklara var olika saker fanns i ett rum, men att det skulle vara lika lätt för dem som för dig att hitta saker. Det är det inte.
De tog teckenspråkstalarna, gav dem bindel för ögonen, snurrade runt dem och bad dem att leta reda på en sak som de precis hade sett blivit gömd i ett rum. För det flesta av oss skulle detta vara ganska lätt, saken finns på golvet till vänster om fönstret och för andra teckenspråkstalare är det inte speciellt mycket svårare. Men de här ungarna sög på det.
Att sakna termer för riktingar som "till vänster om fönstret" gjorde det inte bara svårare för dem att tala om för dig var saken fanns, det gjorde det svårare för dem att tala om för sig själva var den var, när de skulle minnas det i huvudet. Deras förmåga att komma fram till var saker fanns dikterades av deras språk. De hittade nog det de letade efter till slut, men själva letandet var en mycket långsammare och krångligare process för dem. De saknade ett inre språk för att kunna orientera sig själva ordentligt.
Och det blir konstigare. Om jag bad dig att komma och plocka upp mig för att mina Bemare gått sönder igen och jag gav dig instruktioner som: "kör norrut vid Shellen, fortsätt en halv km, ta sedan västerut vid sjukhuset och söderut genom gränden..." skulle du då be mig att se mig i reven? Jag är rätt säker på att utan kompass kan alla av er inte ens peka ut norr från ert eget vardagsrum, för att inte tala om i en okänd stad.
Men du kunde kidnappa en australisk urinvånare och han skulle omedelbart veta vilket håll som är vilket. Han skulle veta exakt vilken riktning han var vänd mot precis hela tiden. Han är tvungen, för aborginspråket Guugu Yimithirr saknar också ord för "vänster", "höger", "framför" och "bakom". Så de är tvungna att ge alla instruktioner enligt vädersträcken. Ja, på riktigt. Om du skall hänga upp en platt-TV på deras vägg säger de inte, "flytta den 5 cm till vänster" utan "flytta den 5 cm österut".
Nu skulle du kunna tycka att detta rent praktiskt skulle vara ganska irriterande, men det visar sig att deras förlitande på kompassen ger dem en nästan övernaturlig känsla för ritkningar, och det är för att de är tvungna till det - deras språk fungerar inte utan det. Eftersom de talar med geocentrerade riktingar tänker de också i sådana, så de skulle troligtvis ta sig runt i städer bättre än dig, även om de aldrig skulle varit inne i en bil.
Ryskatalande kan se fler färger än dig
Hur folk uppfattar färger borde vara lika för alla. Vi har pga evolutionen alla samma sorts näthinnor och det är samma ljusvåglängder vi tar in. Trots det står det, precis nu, ett ungt par på Bauhaus och tittar på små kort med färgprov på dem. Kvinnan håller upp fyra kort för sin man och säger: "Tycker du mera om äggskal, elfenben, grädde eller benvit?" Han ser på korten, som alla är vita, och frågar om hon avsiktligt jävlas med honom.
Men det gör hon inte. Experiment har kommit fram till att huruvuda du kan ta in en färg eller inte beror på om du har ett namn på det i ditt språk. Du kan se färgen, du tänker bara inte på den.
En studie jämförde några unga barn i England med barn från en stam i Namibia. På engelska lär sig barn vanligtvis 11 basfärger (svart, vit, grå, röd, grön, blå, gul, rosa, orange, lila och brun) men inom Himbaspråket finns det bara fem. De klumpar till exempel ihop röd, rosa och orange och kallar det för "serandu."
Om du visar ett litet Himbabarn ett rosa kort och sedan senare ett rött kort och undrade om det ar samma kort skulle de oftast missta sig och säga ja, eftersom båda var "serandu". Samma sak om jag visade dig "äggskal" och en timme senare "brustablett" och frågade om det var samma kort som senast. Jag vill alltså upprepa att de kan se färgerna: Om du håller upp ett rosa och ett rött kort bredvid varandra kan både ett engelskt och ett himbabarn se att de är olika. Men inte när de ser dem ett åt gången.
Men, om du lär dem nya namn för färgerna, att ena är "rosa" och att andra är "röd", kan de från och med det idientifiera dem själva, utan att behöva den andra färgen att jämföra med. Samma sak med flickan, eller inredningsarkitekten som genast kan skilja på "äggskal" från "registerplåt" de ser den på väggen, medan hennes pojkvän inte skulle kunna göra det ens med en pistol mot huvudet. Förmågan att känna igen en färg kräver att man har ett namn den.
På samma sätt har turkiska och ryska delat upp vad vi kalla "blå" i två olika färger, för mörkare och ljusare valörer. Därför gör de alltid bättre ifrån sig än engelska- eller svenskatalande när de genomför samma "är det här blå kortet samma som förra blå kort"-test. Ännu konstigare, när man testade ryssarna var att när man gav dem en verbal distraktion (som att tvinga dem komma ihåg en serie siffror medan de genomförde färgtestet) så försvann fördelen. Det var språkdelen i hjärnan som lät dem "se" färgen.
Språk kan förvrida hur du uppfattar tid
Tänk dig i ditt huvud en tidslinje av ditt liv. Din födelse i ena änden, din död i den andra och idag någonstans mitt mellan dem. Jag skall ta och dra till med en vild gissning och säga att du tänkte dig linjen som vågrät, din födelse till vänster och din död till höger. Nästan alla svenskatalande uppfattar tiden på det här sättet och när vi talar om händelser tänker vi oss att vi följer dem som om vi gick längs med en stig. Vi talar om att lämna hemska saker "bakom oss" eller att vi har en fruktansvärd John Tosh-tent "på kommande".
Mandarintalare tänker sig däremot tiden som lodrät. De kan till exempel tala om att huruvida en händels var "uppe" (att det redan hänt) eller "nere" (någon gång i framtiden). Skillnaden verkar bero på hur vi läser text, svenska vågrätt från vänster till höger, medan kinesisk text brukade skrivas uppifrån och ner (och fortfarande görs så på vissa håll i världen). Så det blev en självklarhet i språket att beskriva hur händelser utvecklar sig åt samma håll som de skrivs.
Men det här saker blir underliga: Ett annat experiment på Stanford försökte att lägga krokben för den här processen genom ta mandarintalare och tvinga dem att arrangera saker vågrätt i en viss ording och sedan tvinga dem att svara på en serie tidsbaserade frågor, som "kommer april före eller efter mars".
Genom att tvinga dem att tänka vågrätt genom saksorterandet, gjorde man det svårare för dem att svara på tidsbaserade frågor. Samma sak med svenskspråkiga: Låt dem ordna saker på hög och de får svårare att svara på frågor som handlar om kronologi. Med andra ord: Tvinga dem att tänka åt fel håll och det blir svårare att tänka på tid.
Och kanske ännu konstigare är att folk från Indonesien ofta inte använder ord för att förklara hur tiden går över huvud taget. Alltså, om du på svenska rapporterar ett brott, så säger du antingen "Martin hoppade sönder min säng", "Martin hoppar sönder min säng" eller "Martin är på väg att hoppa sönder min säng". Det finns inget sätt att föra fram informationen utan att förklara i vilket skede av sängsöndrarprocessen vi just nu är kronologiskt. Men i Indonesien har de ett sätt att föra fram det utan någon tempusform, och de gör ofta det.
 |
| De gör också ofta det här, vad det nu sedan är... |
Under olika experiment så ombads de beskriva tre olika foton av en kille på väg mot en fotboll, sparkande den och seende hur den flyger iväg. Indonesierna använde ofta exakt samma ord för att beskriva alla tre, något i stil med "man sparka boll". Fråga dem senare vad som var skillnaden mellan de tre fotona så kunde de ofta inte komma på någon. Eftersom deras språk inte kräver att man lägger in någon tidsaspekt, så brukar de inte upptäcka den. Deras språk driver hur de tänker. Hur påverkar då detta vardagligt liv i Indonesien? Detta är inte helt klarlagt ännu, men en forskare skämtade om att indonesier alltid verkar vara försenade.
Språk påverkar hur vi ser på föremål
Snabbt psykologitest: Om den här nyckelpigan kunde tala, hur skulle hon då låta? Skulle hon vara djup och sexig? Moderlig och tröstande? Bitchig och gnällig? Och vad skulle hon tänka på? Sina ägg? Hur hon skall fixa fram mat åt sina larver?
Hej, vad pågår här?!
 |
| Lägg till bildtext |
Du var naturligtvis medveten om det är på någon nivå (den förbannade nyckelpigskillen är en återkommande vits i A Bug's Life) men poängen är att det finns vissa saker som du instinktivt ser som manliga eller kvinnliga, även när det inte finns någon direkt orsak. Vissa blir alltid överraskade när de upptäcker att en pudel är en hane, medan sjömän alltid tänker sig sina skepp som en hon.
Vissa språk gör dock detta med allt. Spanska, franska och tyska ger till exempel kön till varje ord. På spanska är "la cochina" (kök) feminint, vilket man kan se av "a"-ljudet i slutet på ordet. Burrito är maskulint, vilket ses på o:et, och när man talar om människor lägger man alltid ut könet: På svenska kan man säga att grannen hälsade på men på spanska måste du precisera detta som "vecino" eller "vecina", beroende på om grannen hade eller saknade en dolm.
På samma sätt som nyckelpigan helt godtyckligt råkade få ett namn som får dig att ge den feminina kvaliteter så råkar livlösa objekt på de här språken ut för samma sak. Och även detta är helt godtyckligt, på spanska är ordet för bro (puente) maskulint, medan det på tyska (brücke) är feminint. På samma sätt som med nyckelpigan så finns det ingen direkt orsak varför de skulle vara feminina, och tyskarna vet om att broar inte har slidor. Men det visar sig att det påverkar i alla fall i och med att de instinktivt ges feminina egenskaper. Visa en bild på en bro åt en tysk och han är mer benägen att beskriva den som "slank" eller "elegant", medan en spanjor skulle använda ord som "stark", "säker" eller eventuellt "välutrustad".
Under ett annat experiment lade man en gaffel på ett bord och lät testpersonen låtsas att den kunde tala, på samma sätt som med nyckelpigan tidigare. Som i att man skulle göra en riktigt tråkig Pixarfilm som handlar om gafflar. Franskatalare (som kallar saken för det mycket feminina och sirliga "fourchette") gav den omedelbart en kvinnoröst. Spanskatalare (som talar om besticket som det oerhört manliga "EL TENEDOR!") tänkte den genast som en man, troligtvis med Sean Connorys röst. Samma jävla gaffel! Genast när deras språk började att hänvisa till saken som "hon" eller "han", kunde de inte hålla sig från att tänka på saken på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar