Relax, Take it Easy

Jag har vid ett flertal tillfällen tagit upp grejer som irriterat mig i filmer och det har ofta handlat om att de tror att saker är betydligt enklare än de verkligen är, som att förföra damer eller att totalt ignorera livsfarliga situationer. Men lyckligtvis för alla lata personer så finns det även några relativt idiotsäkra saker som Hollywood låtsas vara sinnessjukt svåra. Intrigstrukturen kräver saker som fiffiga argument, överraskningar och miljardärer som dansar genom fält av laserstrålar, men det visar sig verkligheten inte är ens närmelsevis så invecklad...


Konststölder
Filmer där du sett det:
Oceans 12, The Thomas Crown Affair, Entrapment, After the Sunset

Myten:
I filmtjuvarnas värld är konsttjuvarna adeln. Jobbet kräver en person som förstår sig på kultur, har ett par cojones tillräckligt stora för att våga stjäla något berömt och, viktigast av allt, tillräckligt stor skicklighet för att ta sig genom fält av laserstrålar.

Exhibit A

De utklassar inte bara bankrånare, med sina amerikanska accenter och strumpbyxor, eftersom att inte bry sig om pengar verkar vara en förutsättning för att stjäla konst. "Jag är uttråkad på att vara så här våldsamt rik" är det enda motiv jag lyckats hitta för den namngivande miljardären i The Thomas Crown Affair, som rimligtvis hittat en ny fritidssysselsättning efter att ha tröttnat på att sportjaga människor.

Mer än något annat är dock konsttjuven dragen till utmaningen. I Entrapment, finner sig en annan pensionerad James Bond i ett triangeldrama med Cathrine Zeta Jones och Cathrine Zeta Jones' rumpa, och denna märkliga trio använder månader på att förbereda sig på att stjäla en antik mask, trots att filmen gör det klart att båda har superkrafter (som av någon orsak mest används till att försvinna bakom tåg).

Cathrine Zeta Jones och Cathrine Zeta Jones' röv lär sig samarbeta under laserträningen

Verkligheten:
Konststölder är som bankrån, men i den absolut lättaste änden. När två män stal Edvard Munchs Skriket år 2004, ansågs brottet chockerande för att de orkat ta med sig vapen. Och förra året var franska myndigheter överväldigade av "det extrema mått av sofistikering" uppvisat av två tjuvar som stal fem mästerverk från Moderna museet i Paris, värda tillsammans nästan 100 miljoner ege, genom att slå sönder ett olarmat fönster och komma ihåg att ta på skidmasker. Jag förväntar mig inte att museipersonal skall hålla reda på modetrender i undervärlden, men sådana saker är grejer som heroinister kommer ihåg att göra när de norpar någons bilstereo.

Den största lockelsen verkar vara pengarna, men enligt experter på området är tjuvarna ofta "tvungna att vänta tills nyhet om stölden rapporteras i tidningarna för att veta värdet på det de tagit". Precis som en snattande tonåringar hugger konsttjuvar det som är närmast dörren och hoppas att det är värdefullt.

Och detta är inte den enda manöver de lånat av Wynona Ryder och japanska åldringar. Snatterimetoden att plocka ner grejer från väggen och gömma den under jackan verkar vara en av de mest använda metoderna för att knycka konst från museer. En fransk kille kallad Stephane Breitweiser lyckades till exempel stjäla konst värt dryga miljarden euro från 170 olika museer genom att sticka in dem i sin överstora rock. Och en renoverande byggnadsarbetare lyckades att stjäla fuckin Mona Lisa genom att gömma den inne i halaren.

En av de mest lyckade konststölderna någonsin ägde dock rum i Boston och kunde troligtvis planerats av en femåring, men trots detta har brottet aldrig lösts. Efter att ha lurat in sig i museet med hjälp av maskeradkostymer och falska polisbrickor måste tjuvarna ta hand om ett skrämmande antal säkerhetsvakter (läs: två stycken), båda "musiker" på dryga 20 år varav den ena erkände att han kommit hög till jobbet.

Vid ett skede så utläste tjuvarna ett larm som de på något sätt missat att stavhoppa över. Men lyckligtvis för dem så gick alarmet dock bara till en annan del av byggnaden, som något slags glorifierad babyvakt.



Kallakrigsspionerande
Filmer där du sett det:
Alla Bondfilmer före Goldeneye, Bournetrilogin, The Manchurian Candidate

Myten:
Internationella relationer under kalla kriget var en enda lång biljakt innehållande män i trenchcoatar som försökte döda varandra med vapen som inte såg ut som vapen. Om du så bara sett en enda Bondfilm så vet du att spionerande under kalla kriget var helt jävla lysande. Och om du inte sett dem kan filmaffischerna från You Only Live Twice ge en liten fingervisning.

De enda personer på den här bilden som inte runkar av James Bond är James Bond, och kvinnan som mjukar upp sig för att ha sex med James Bond

James Bond skapades av en riktig spion: Sir Ian Fleming, vars jobb inom det brittiska underrättelseväsendet gav de riktiga erfarenheter som krävdes för att kunna skapa en karaktär som kan styra experimentella flygetyg med sin penis.

Fleming var heller inte den enda spionförfattare med riktigt streed cred i underrättelsekretsar. John le Carre var en annan från-spion-till-författare som skapade en stor del av de spionageberättelser som tog sig ända till filmduken. Han spionerade själv aktivt på ryssarna när han skrev klassiker som The Spy Who Came in From the Cold.

Verkligheten:
Ian Fleming hade verkligen en imponerande karriär inom militär underrättelsetjänst. Han kom bl.a. fram till en plan på att krascha ett plan ner i Themsen var att lura fram fiendespioner. Men som med de flesta militära karriärer så hände alla coola grejer under andra världskriget, de sex år när hela världen förvandlades till en långsökt jättebudgetactionfilm som Michael Bay skulle kalla överdriven. Så efter kriget fann sig plötsligt världen två mäktigaste länder i en mexican standoff, där all kreativ energi som tidigare gått åt till att döda nazin  nu plötsligt gick åt till att designa galna vapen, som ingen egentligen kunde använda, förutom i böcker och filmer. Och det är möjligt att jag står ganska långt ner på need-to-know-listan för försvarshemligheter, men om USA t.ex. skulle ha atombombat månen eller byggt en bas där, tror jag att vi skulle hört talas om det.

Enligt John le Carres memoarer om sin tid inom MI6, så var konspirationerna och motkonspirationerna som vi så ofta associerar med det kalla kriget till stor del imaginära. Arbetet var ofta så tråkigt att spioner ofta stack iväg på fakeuppdrag och i grund och botten larpade de saker som kom med i böckerna.

Han berättar historien om det första "hemliga uppdrag" han genomförde genom att sticka över till den östtyska sidan tillsammans med en äldre underrättelseofficer. Uppdraget var att möta en agent som aldrig dök upp, men medan åren gick insåg le Carre att agenten inte var en jobbade för MI6 eller CIA, han var bara en tysk med ett jobb "lika tråkigt och värdelöst som vårt". Han berättar också om galenskapen som infekterade underrättelseorganisationerna under kalla kriget, där agenterna valde paranoia och fantasifoster framför den tråkiga realiteten att ingen försökte döda dem.

Och man behöver bara kika på hur CIA blandade LSD i varandras drinkar och andra galenskaper inom Project MKULTRA för att se att jänkarna också hade tendens att låta sin fantasi skena iväg. Visst, det kan ha lett till en del häftiga grejer som fortfarande är hemliga, men det ledde också direkt till hippiekulturens födelse.

Tack så helvete, spionjävlar!

Att vara världen bästa hackare
Filmer där du sett det:
Hackers, Swordfish, Live Free and Die Hard

Myten:
Enligt filmerna kräver hackande att du kan maskinskriva på ett främmande språk som du inte kan förstå om din hjärna om din hjärna inte är minst halvdator själv och öppningsscenen i Hackers ger oss en titt på hur världen ser ut för världens största hackare.

"Titta! Allt är datorer, geddit?"

I Swordfish måste Hugh Jackman visa att han är världens bästa hackare genom att snabbhacka sig in i försvarsministeriets datorer medan han har en pistol mot tinningen och blir avsugen av en brud under bordet. Detta kanske låter enkelt för dem av oss som behöver båda de där sakerna för att ens skriva ihop ett enkelt blogginlägg, men han skriver sådan fullständig dynga i en sådan hisnande takt att man inte kan undvika att känna sig skrämd.

"Hacka hårdare! Du hackar inte tillräckligt hårt!"

Du måste uppenbarligen också vara dårsnygg och ha samma frisör som pojkbanden på 90-talet.

Verkligheten:

Kevin Mitnick var den riktiga världens mest eftersökta hackare vid tiden då de flesta hackarfilmer kom ut. Före sin arrestering och dom 1999 lyckades Mitnick hacka sig in i Los Angeles bussystem för att kunna åka gratis (och detta som 12-åring) och hacka in sig hos Motorola, NEC, Nokia, Sun Microsystems och Fujitsu Siemens genom att använda en teknik kallad social manipulation. När han sedan kom ut ur fängelset blev han en av USA:s största experter på datasäkerhet. Så i det stora hela var han Leo från Catch Me If You Can, förutom att använda avancerade hackartekniker som antagligen använde hamrande på tangenter som du inte ens visste att en dator har, eller?

Men egentligen visar Mitnicks karriär att för att bli världens största hackare behöver man inte veta speciellt mycket om datorer över huvud taget. Social manipulation betyder till exempel bara att dra välundersökta lögner. I ett utdrag ur sin bok Ghost in the Wires, berättar Mitnick om hur han "hotade säkerhetsadministrationen genom en utstuderad socialmanipulationsattack". Vilket låter oerhört invecklat, eller hur?

Egentligen gick det ut på att han hittade telefonkatalogen till avdelning han ville ha tag på, ringde upp den den dam som hade den information han ville ha och låtsades vara hennes chef. I ett utdrag ur ljudboken berättar han om en annan socialmanipulation som i stort sett gick ut på att kopiera ett falskt ID-kort och smita genom en dörr bakom någon som kom tillbaka från en rökpaus.

Visserligen är Mitnick bara en man, och det finns absolut hackare som skapar virus med koder som man nog behöver en hel del datakunskap för att förstå. De råkar bara inte vara samma personer som du går till när du vill ta dig in i Nokias databas. Världens största hackare behöver förstå hur han skall använda dessa verktg för att ta sig in där han vill. Eller så kan du göra det på oldschoolsättet med fake-ID:n och busringningar. Hur som helst behöver man inte lära sig ett nytt språk, eller se datorer vart man än går, eller ens kunna skriva speciellt snabbt. Du behöver bara vad alla lurendrejare alltid behövt: Mod och ett bra pokerface.

Hackarvärlden verkar också vara villig att se genom fingrarna även om du inte skulle vara dårsnygg, eller skulle sakna pojkbandshår.