For Reasons Unknown

Vetenskapen kan komma fram till och bevisa fantastiska saker, fylld som den är av alla Einsteiner och Pythagoreer som världen genom alla århundraden har haft. Trots detta kan det fortfarande chockera dig att några av de mest självklara och vardagliga sakerna som finns är lika stora mysterier för dem som för genomsnittliga dagisbarn. Saker som...


Hur många planeter det finns
Sedan Pluto för några år sedan slängdes över bord från solsystemsbåten har vi förstått att medlemskap i planetklubben kan ändras helt enligt vetenskapens nycker. Det man kanske inte tänker på då är att det nuvarande systemet med en sol och åtta planeter enbart är vetenskapens kvalficerade gissning för tillfället.

Detta låter märkligt med tanke på att vi alla såg samma modell av hur solsystemet fungerade i lågstadiet och att varje gång vi hör något om rymden i nyheterna så är det alltid något om lysande nytt teleskop si eller ny bild på galax helt våldsamt långt borta så. Vi kartlägger utkanterna på det jävla kända universum här så det borde inte finnas något sätt som vi kunde missa vår egen kosmiska bakgård, eller hur?

Men vad rymden än vill få dig att tro är den största delen av vårt solsystem fortfarande okarterat och okänt. Området mellan Merkurius och solen är för ljust för att kunna observeras och området bakom Uranus är för mörkt (notera vänligen att jag här inte drog in något "behind Uranus the sun doesn't shine"-skämt här). Vetenskapen hittar fortfarande tusentals nya grejer i asteroidbältet och, ajo just det, en del astronomer tror att det kan finnas en till sol. Ja, på riktigt.

Problemet är att inte ens våra bästa teleskop kan se grejer längre borta än Pluto, på grund av bristen på soljus, så astronomerna måste härleda saker och ting utgående från vaga antydningar och gissningar. För det första så antyder det faktum att asteroiderna plötsligt tar slut en bit efter Pluto att det mycket troligt finns en planet på en storlek mellan Mars och jorden som käkat upp all rymdsten där. Så det kan hända att solsystemet har nio planeter igen. Och på tal om Pluto, så har astronomerna upptäckt att en grej kallad Sedna snurrar runt solen, och även om ingen är riktigt säker på storleken, så är man ganska överens om att den är minst lika stor som Pluto.

Eikä tässä vielä kaikki. En annan oregelbundenhet som astronomerna har upptäckt är att vissa kometers banor inte riktigt rör sig som de borde. Och förklaringen till detta är att det måste finnas ytterligare en planet som påverkar de frusna stenarnas omloppsbana. Och enligt deras hypotes så är denna planet ENORM, som i  "fyra gånger större än Jupiter"-enorm. Benämnd Tyche är denna jättelika gasboll allt för långt borta för att solljuset skall nå den, men trots detta anses det att data ihopsamlat av NASA-teleskop skall kunna bevisa dess existens ganska snart.



Hur en cykel fungerar
Cyklar har existerat sedan tidigt 1800-tal och den huvudsakliga designen har ändrats relativt lite på nära 200 år. Den har alltid haft två hjul, en ram att hålla ihop dem och en styrstång, så man skulle tycka att åtminstone nissen som uppfann den första skulle veta vad han gjorde, men trots över ett sekel av av forskning har vetenskapen tvingats komma fram till att han antagligen var något slags trollkarl. De första cyklarna uppfanns inte genom något slags vetenskaplig procedur men genom gamla och beprövade försök och misstag. Even moderna cykeltillverkare erkänner att det inte är ingenjörskonst eller datakunskap som gör någon till en duktig cykeldesigner utan "intuition och erfarenhet".

Så vad händer när du frågar en vetenskapsman vad som gör en cykel stabil? Eller vad som får den att hållas stabil? Eller hur folk åker på dem? Nå, antingen kommer de att låtsats att de glömt att stänga av ugnen och smita iväg eller, om de är ärliga, så kommer de att rycka på axlarna. Cykelforskare erkänner att, även om folk kommit fram till ekvationer om hur hur man cyklar eller hur de tror att cyklar fungerar, så är de där ekvationerna endast glasyr på en stor kaka av "inte en jävla aning". En forskare vid Cornell University säger till och med att absolut ingen någonsin kommit fram till en förståelig förklaring till vad som får en cykel att göra det den gör.

I åratal trodde vetenskapsmännen att det var gyroskopeffekten (kraften som hindrar en snurrande kon från att falla) som var nyckeln till cykelns balans, men nix, på 70-talet var det en forskare som spräckte den teorin. Efter det trodde man att den huvudsakliga orsaken var något kallat castereffekt (något med hur framhjulet vinklas iväg från ramen), men så sent som i år krossades den teorin också av några cykelnördar. Man gjorde det genom att bygga en cykel som saknade både gyroskop- och castereffekter, men som lyckades hålla sig upprätt trots detta.

"Titta mamma! Jag kan cykla utan fysik!"

Så vetenskapsmännen är nu i stort sett tillbaka på ruta ett, eftersom saker som styrgeometri och stabilitet nu tas tillbaka till ritbordet.



Hur man vinner i patiens
Oddsen är ganska höga att du läser det här inlägget när du borde göra något annat (studera, jobba, städa, laga mat, vad fan vet jag). Och när du är klar med att slösa bort tid på att läsa om en besserwissers patologiska intresse för onödig kunskap så är oddsen ganska höga att du kommer att slösa bort tiden på något annat. Och passligt nog har du ett av de mest spelade och beroendeframkallande spelen någonsin på bara en fingertopps avstånd, och du behöver inte ens någon annan att spela med. Patiens.

"Snorungarna på canceravdelningen kan vänta, jag fick just det fjärde ässet."

Mer specifikt spelar du Harpan (på engelska Klondike solitaire), som är lika känt för karriärsuppskjutare som Minesweeper. Och alla av oss når vid något skede, oftast runt den tionde raka förlusten, en punkt där vi försökt sätta oss ner och komma fram till hemligheten. Rain Man kan trots allt knäcka Las Vegas, så hur svårt kan det nu vara att knäcka ett jävla Windowsspel.

Svaret är: Riktigt jävla svårt!

Det kan visserligen hända att det har att göra med att forskarna blivit distraherade när de "studerat" patiens, eller det faktum att patiens kan ha utvecklats ur svart jävla magi, men i stort sett varenda del av spelet har förblivit ett mysterium sedan 1800-talet. De facto så erkänner hardcorematematiker öppet att det är "pinsamt för tillämpad matematik" att nästan ingenting om är känt om Harpan i dess nuvarande form.

När mattenördarna till exempel försökte räkna ut oddsen för att vinna fick de en hel uppsjö av problem. Det första var att de inte ens kunde enas om hur många vinnande händer var möjliga. Matematikerna kom fram till en uppskattad procent på hur många händer kunde vinna som närmade sig 80 eller 90. Men fundera på det här en stund: När du lägger patiens, vinner du då åtminstone 8 av alla 10 omgångar? Och om du nu svarar ja har du antingen den mesigaste X-Mankraften någonsin eller så ljuger du.

Det finns naturligtvis gissningar på hur stora oddsen är för att vinna, men du kommer aldrig att hitta ett exakt svar, även om många datornissar är eniga om att det inte är så stor chans att vinna.

Man skulle tycka att det enbart handlar om att forskare är för upptagna med att bryta ner neutroner och kvarkar och grejer för att hacka ett kortspel, men tänk då på att de redan har knäckt hemligheterna i det synbarligen mycket mer komplicerade spelet Monopol. Men patiens? Det är nu helt enkelt bortom vår förmåga att förstå det hela. Men å andra sidan, om vi faktiskt visste hur man skall vinna i patiens, skulle vi tvingas fortsätta jobba fortare.

"Ursäkta nu damen, men som jag sade tidigare: Jag skall ta han om ert "familjevåld" när jag vunnit två gånger i rad!"