Amateur Hour

Här om dagen så skrev jag ett inlägg där lite tangerade det faktum att man tidigare ansåg amatörer vara betydligt mer respekterade än folk som gjorde saker för sweet, sweet cash.

Och, jag skall inte påstå att utbildningar är onödiga, vi vet alla att i dagens läge är inte ens en doktorsgrad en garanti för att få jobb på McDonalds... Så låt oss igen titta tillbaka till den gamla goda tiden, när man (så länge man inte dog i en massa jobbiga sjukdomar, kunde nå fantastiska framgångar utan någon utbildning alls. Säg hej till:

Michael Faraday

Vem?

En nisse som jobbade som bokbindare i London, utan någon formell utbildning.

Känd för:

Att ha revolutionerat vår förståelse för elektricitet, och en hel del annat.

Om du någonsin använt något drivet med elektricitet, eller vet något om magnetism, eller använt en bunsenbrännare, eller är en major fanboi av bensen (och om vi är allvarliga, vem är inte det?), så har du en del att tacka Michael Faraday för. Han var ett rent geni när det kom till experimentering och anses allmänt vara en av de mest inflytelserika vetenskapsmännen någonsin. Och ajo, han hade ingen utbildning alls...

Faraday föddes i en fattig industriarbetarfamilj i London, och hade följaktligen aldrig några pengar för undervisning. Istället blev han som 14-åring lärling hos en lokal bokbindare i sju år. Medan han var där passade han dock på att läsa en del av böckerna han band samman, vilket om man tänker på saken är lite som att jobba på bryggeri och dricka upp pilsnern man brygger utan att få sparken.

Efter att ha läst om en massa vetenskapligt stuff och blivit intresserad av det så ansökte han om att få bli assistent åt Humphrey Davy, en av Londons mest kända forskare. Davy sa naturligtvis nej, vilket inte är konstigt med tanke på att Faraday var en okänd 22-åring som varken hade någon utbildning eller vetenskaplig erfarenhet.

Medan vi idag använder nyutbildade magistrar mest som madrassfyllning

Men ett år senare fick han jobb som kemistassistent  och det var då som shit började hända. Inom kort tid uppfann Faraday en elektrisk motor, bunsenbrännaren, elektrolys och elektroplätering. Han upptäckte elektromagnetisk induktion, han upptäckte bensen, han räknade ut formen på magnetfält, upptäckte nanopartiklar av metall (vilket räknas som nanovetenskapens födelse) och... ...något komplicerat om klorin. Han var med andra ord en ganska produktiv fajja.

Idag lever hans arv vidare som en av de största vetenskapsmännen någonsin, trots att han aldrig studerade vetenskap under hela sitt liv. Vilket är logiskt med tanke på att han själv upptäckte en stor del av den.

William Herschel

Vem?

En komposotör som spelade cello och oboe, utan någon astronomiutbildning.

Känd för:

Att ha upptäckt en hel hop med månar. Och en ny planet.

Den tyskfödde musikern William Herschel drömde om yttre rymden, men oturligt nog råkade han befinna sig ungefär så långt från den som man kan komma, dvs en skithåla utanför London på 1700-talet. Däremot var han en duktig musiker och fick innan han fyllt 30 anställning som professionell organist, med alla de organistgroupies som ett sådant jobb rimligtvis för med sig.

Dessutom var han något av ett geni. Och eftersom hans intresse låg ute i rymden, men han saknade ett eget teleskop, så satte han sig ner 16 timmar om dagen för att slipa till speglarna och linserna själv.

"From grinding my organ to grinding for Uranus: The William Herschel Story"

Enligt Herschels dagbok började han "titta på planeterna och stjärnorna" i maj 1773 och efter att ha stirrat på himlen, samt grannfrun som solade topless (ej historiskt belagt) genom sitt teleskop i ett par år upptäckte han plötsligt något intressant. Han hittade nämligen något som inte riktigt rörde sig som varken en stjärna eller komet. Efter att ha bekräftat sina observationer med den den finlandssvenske astronomen Anders Johan Lexell (född i Åbo) kunde det bekräftas att detta var en helt ny och dittilss okänd planet. Närmare bestämt Uranus.

Visad här. Probably.

En mycket nöjd Herschel beslöt att döpa planeten till "George's Star" efter kung George III, för trots att han var en amatörastronom var han en professionell rövslickare. Detta namn fastnade dock aldrig, till about ingens förvåning, utanför Storbritannien, medan "Uranus" började användas allmänt bara något årtionde senare, möjligtvis på grund av ett bättre PR-team. Och jag vill härmed be er uppmärksamma att jag skrivit ett inlägg om Uranus och hittills bara lagt in en enda your anus-vits.

"What ever did that gentleman mean about my anus? That is just prepos...
OH GODDAMN IT! PEOPLE ARE GOING TO DO JOKES ABOUT THAT FOR CENTURIES!"

Srinivasa Ramanujan

Vem?

En fattig indisk tonåring.

Känd för:

Att levt Good Will Hunting på riktigt.

Om du var uppmärksam under Good Will Hunting, så kanske du kommer kanske ihåg, mellan funderingar om hur du like them apples och att Freud tog tillräckligt med kokain för att döda en liten häst, att Robin Williams diskuterar med genivaktisen spelad av Matt Damon om någon som hette Srinivasa Ramanujan. Nå, oberoende så var detta en riktig nisse. Han hade självlärt sig matematik och skulle visa sig att vara ett av de största mattegenierna under de senaste fyra-fem århundradena.

I brist på en bättre beskrivning var Ramanujan helt sjukt bra på matematik, men som sagt enbart eftersom han lärt sig detta själv. Som 11-åring fick han en bok om avancerad trigonometri av sina föräldrar, men eftersom avancerad trigonometri uppenbarligen var allt för enkelt utvecklade han därefter en bunt med invecklade teorem. För att han kunde. Som 13-åring.

Han studerade de facto senare på universitet, men misslyckades ganska rejält eftersom det var svårt att koncentrera sig på lektioner om konsthistoria och svampbiologi när man uppfinner ny matematik på fritiden.

"Den jäveln är ju inte ens triangelformad!"

Och trots att han fortfarande levde fattigt började han skicka iväg sina teorem till diverse betydelsefulla mattenissar, en del i Indien, en del i Storbritannien. Men hans arbeten ignorerades som någon sorts bluff nästan varje gång, eller returnerades olästa. De få gånger som någon matematiker över huvud taget orkade läsa genom vad Ramanujan skrivit hade de oftast ingen aning om vad de tittade på, eftersom detta var ekvationer som ingen människa hade räknat ut tidigare.

Men slutligen så kom teoremen till G. H. Hardy, professor i matematik vid universitetet i Cambridge, som insåg att här var det frågan om ett fullfjädrat geni och följaktligen bjöd in Ramanujan till England. Ramanujan vägrade dock att lämna Indien för "ett fjärran land", trots att detta kanske skulle vara hans enda chans till erkännelse.. Här skulle jag vanligtvis skriva in någon vits om att det krävs ett par rejäla skräppor för att våga tacka nej till ett sådant erbjudande, men stackaren hade en svullen och vätskefylld testikel, troligtvis pga en svårartad amöbeinfektion han fått från förorenat vatten, så det skulle kanske vara lite okänsligt.

Till skillnad från hans testikel... Fy på mig.

Nå, either way så har hans formler kunnat användas inom i stort sett allt, från strängteori till kristallografi. Hardy påstod att hans matematiska geni endast motsvarades av nissar som Isaac Newton och Arkimedes, så ja, man behövde gå tillbaka sisådär 2000 år för att hitta någon av samma kalliber. Om inte Ramanujan dött endast 32 år gammal (pga samma amöbeinfektion) skulle han troligtvis vara den slags universalkändis som inte behöver pungskämt för att du skall komma ihåg dem.

Mary Anning

Vem?

En outbildad, engelsk landsortskvinna som tyckte om att samla snäckor.

Känd förr:

Att ha upptäckt flera sorters dinosaurier, och för att ha fått folk att förstår att dinosaurierna fanns på riktigt.

Alla har vi vid något skede plockat snäckor, vare sig det är som tvååring och vi planerat att äta dem eller pga inspiration av Muminmamman. Men få av oss skulle se detta som ett bevis på att vi är en världsledande arkeolog. Mary Anning var inte en av dem.

"Där är ett fossil. Titta nu, arkeologi är ju pisslätt."

Anning hade alltid tyckt om att samla fossil, en hobby som hennes pappa hade lärt henne (eftersom han då kunde sälja stenarna hon hittade till strandturister). Hon gick längs med stränderna i hemstaden Lyme Regis i Dorset och plockade, putsade och sålde det hon hittade på... ...var man nu sedan sålde grejer före man hade eBay. Med tiden blev hon något av en lokalkändis som "hon där som säljer random scheisse på marknaden" och tungvrickaren "she sells seashells from the seashore" handlar till exempel om henne (ja, på riktigt). Men hon var dock inte den slags dam som nöjer sig med att sälja några löjliga snäckor under resten av sitt liv, nej hennes liv var på väg mot större ting...

About så här mycket större.

Anning fortsatte nämligen sitt fossilletande tills hennes bror en dag 1811 upptäckte en skalle sticka ut ur en klippa nära deras hur. Istället för att springa iväg skrikande (som jag troligtvis skulle gjort) hämtade han Mary som lät gräva ut skallen, vilket ledde till att hela skelettet av en "krokodil" kunde hittas. Men, som ni säkert fattar var det ingen krokodil utan fossilet av en dinosaurie som senare fick namnet Ichtyosaurus. Och just det, när detta skedde var Mary Anning 12 år gammal.

Men detta var bara början, inom kort grävde hon fram skelett på löpande band. Hon hittade en Plesiosaurus, en Pterodactylus och en hög av förhistoriska fisk- och bläckfiskfossil, vilket helt revolutionerade 1800-talets historiesyn vid en tid där de flesta antingen var helt omdevetna eller förnekade existensen av dinosaurier.

Gregor Mendel

Vem?

En outbildad munk.

Känd för:

Att ha upptäckt hur genetik fungerar.

Ah, genetik. Den kan användas till att upptäcka sjukdomar i folk, den ger oss en ursäkt för fettma och den ger oss möjligheter att föda upp supermonster (troligtvis). Så nu räknar du säkert med at något megateam av superforskare upptäckte alltihop. Gör du det har du dock vissa problem med läsförståelse och att följa mönster.

Nope, säg hej till Gregor Mendel, den coolaste munken den här sidan om schnappsbrännar-Patrick, som föddes 1822 i nuvarande Tjeckien. Eftersom han insåg att han som munk kunde få en utbildning gratis, och att kloster till 90% ändå är samma sak som att bo i Studentbyn, flyttade han till augustinerklostret i Brno, där han mest arbetade i trädgården och skötte om klostrets bikupor.

Där upptäckte han också något intressant med trädgårdens ärtplantor: nämligen att vissa egenskaper, som färg. ärtstorlek och en del annat verkade att skickas vidare från en planta till nya plantor sådda med dess frön. Några (eller okej, 29000) experiment och några ögonblick av partiell klarsynthet senare hade han plötsligt ramlat över upptäckten av modern genetik.

Giving peas a chance since 1856.

I'll get my coat...

Och det där är ingen överdrift: Mendels experiment och resultat ligger som grund för allt vi vet om DNA och arvsanlag. Problemet var bara att knappast någon trodde på honom, han var bara en munk som gillade ärter, så hans arbeten låg oupptäckta i årtionden.

Så i slutändan kan det nog löna sig att studera i alla fall, ungar. Gör ni inte det är det bäst att ni är seriöst bra på att lära er själva stuff. Och att ni är genier.

Just Like MacGyver

MacGyver can använda en hög med småmynt, ett gem, jesustejp och en burk deodorant till att bygga en atombomb, men det flesta förstår att det där enbart är Hollywood som tar ut svängarna en aning med vad som faktiskt är möjligt. Och så länge man inte är från Portugal har de flesta en någorlunda klar bild om att teknologi och uppfinningar inte är något man svänger ihop av kontorsmaterial och grejer man hittat i skafferiet/kört över. Men i verkligheten är det ofta precis så att man plockar upp det närmaste inom räckhåll och sedan funderar på det till det förvandlas till vetenskap...


Spunnet socker kan användas till att göra mänskliga organ
Spunnet socker är en av de där grejerna som, likt radiobilar och de där nissarna som bromsar bergochdalbanan, saknar funktion när de lämnar Borgbacken. Eller, ja nå, det har ett användiningsområde utanför att lura folk att de faktiskt köpt något ätbart: att tillverka konstgjorda människoorgan, och på så sätt rädda oräkneliga liv...

Denna upptäckt kom till när en doktorand vid namn Leon Bellan lyssnade på en föreläsning på Cornell Universitys nanobioteknikcenter och då på ett inte-över-huvud-taget-obehagligt sätt kom att tänka på att spunnet socker rätt mycket liknar blodådror under ett mikroskop. Den mikroskopiska storleken på människans kapillärer är nämligen både nyckeln till och den huvudsakliga utmaningen till att skapa organ från inget. Du kan nämligen baka fram hur många fake-mjältar som du vill, men om cellerna inte är välbevattnade med blod så kommer de inte att kunna... ...mjälta saker (jag var aldrig jättebra på biologi) ordentligt.

Bellans lösning på detta trångmål?, lägg en hög sockerfluff i en organformad form, fyll den med en specialpolymer och badda sedan alltihop i varmt vatten och alkohol tills allt godis smultit bort. Resultatet var ett "organ" som nu var fyllt med ett näst intill naturligt nätverk av mikroskopiska kanaler.

Kom bara ihåg att skölja bortallt godis för att förhindra diabetes. Alkoholen kan lämnas kvar...

För att vara säker på att de nya kapillärerna fungerade, pumpade Bellan dem sedan fulla av lite fluorecerande råttblod som han uppenbarligen hade sparat någonstans på vinden (man skall inte ställa allt för många frågor av nissar som ser mänskliga blodomlopp i tivolikarkki) och tittade på hur det flöt runt. Ännu har vetenskapen inte lyckats komma fram till hur man skall kunna koppla upp denna upptäckt i ett levande blodomlopp, eftersom denna typ av seriekoppling inte är lika lätt som att beställa någon kinesisk pirat-adapter på eBay.

Eikä tässä vielä kaikki. Det nyaste framsteget inom det ständigt växande fältet nanobioteknologi medelst spunnet socker, består av att vetenskapsmän på Harvard uppfunnit en ny metod till att franställa nanofibrer som är baserad på sockerspinnare. Och ja, bland de många möjligheterna som denna teknik kan användas till finns framställning av artificiella organ och vävnadsåterväxt.

Så där har vi det, vi har just hittat nyckeln till odödlighet. Och det är tivolikäk.



Papperstejp är världens billigaste röntgenapparat
Tejp kan användas till det mesta. Det fäster papper i varandra, tar bort damm från skärmar och kan få dina ögonlock att fastna i din panna så att du ser konstig ut, ett riktigt undermaterial med andra ord. Och nu tror en del forskare att de på riktigt skall kunna sätta igång kärnfusion genom att använda tejp, endast tack vare den oväntat stora mängd energi som avges när man drar de klibbiga lagren från varandra.

Just denna upptäckt kan vi tacka the glorious old CCCP för. På 50-talet upptäckte några ryska forskare att tejp, när man drar det av glas i ett vakum, avger elektroner, vilket gav dem tanken att det var ett mycket enklare och billigare sätt att producera röntgenstrålning än de tidigare använt sig av. Denna revolutionerande upptäckt gjorde röntgen både billigare och tillgänglig för första gången, vilket uppenbarligen satte röntgenforskarna i något slags tråkkoma, för den användes aldrig till något vettigt och glömdes for all ends and purposes bort i sisådär 50 år.

Bläddra fram till år 2007 när DARPA (en amerikanskt organisation med riktigt användbara grejer som internet och aningen mindre användbara grejer som kollibrirobotar på sin CV) beslöt att de ville ha lite mer röntgenleksaker att användas av soldater på fältet. De slängde därför en hög med sweet, sweet cash på UCLA för att detta skulle fixas, men uppenbarligen inte tillräckligt, för forskarna kom istället dragande med någon gammal rysk hembyggeshypotes. Här är vad de upptäckte:

Strålningsförgiftning?

Röntgenstrålningen när de drog av tejp i en vakumkammare var tillräckligt stark för att kunna ta en bild av ett beningt finger på fotopapper. Laddningen var de facto omkring 10 gånger starkare än forskarna från UCLA hoppats och de har absolut ingen aning varför (delvis för att 3M, bolaget som tillverkar Scotch Tape är lika kinkiga på att ge ifrån receptet som Coca-Cola och Carly Simon. Vi talar nu om en laddning på miljontals röntgenfotoner på en gång, vilket fått en del forskare att kärnfusion med hjälp av tejp är en klar möjlighet, tillsammans med en ny generation av röntgenteleskop och nya, billigare och bärbara röntgenapparater.



M&M-karkki löste ett 400 år gammalt fysikproblem
Professor Paul Chaikin, då professor i fysik vid Princeton och nu New York University, löste år 2004 ett problem som fysiker klurat på i hundratals år och allt började med en hög karkki. Det var nämligens så att hans studenter, som antingen tycket OTROLIGT mycket om honom eller inte riktigt förstått vad prankar gåt ut på, smugglade in en 200-literstunna med M&Ms i hans kontor.

Åren gick och tunnan stannade mer eller mindre orörd, eftersom det krävs ett fullständigt episkt sötsug för att arbeta sig genom över ett oljefat med choklad. Men så en dag beslöt sig Chaikin för att använda tunnan som ett undervisningsmedel för att förklara packningsdensitet. Låt oss till exempel säga att du vill fylla en kappsäck med så många biljardbollar eller paket med thailändskt heroin som möjligt. Om vi antar att knarket har en perfekt sfärisk bollform (jag vet inte så mycket om knarksmuggling, märks det?), så säger vetenskapen att den absolut maximala volym av kappsäcken som du kan lyckas trycka in knarket i är strax över 74%. Denna princip kallas för Keplers konjenktur, men kan bara användas om man använder ett helt perfekt mönster, om du slänger in dem lite huller om buller, till exempel för att hinnan undan knarkpolisen, så kommer den maximala densiteten alltid att vara ungefär 64%. Detta har bestämts och iaktagits genom seklerna av män med mäktiga skägg,

"Nu kan du fundera på hur de resterande 36% skall rymmas upp i din röv."

Det har alltid antagits att perfekta sfärer är det mest effektiva sättet att packa saker, eftersom de har mest volym i förhållande till sin yta, men när Chaikin bad en av sina studenter att räkna ut densiteten på några M&Ms som hällts i en skål blev han chockad när resulatet plötsligt var 68%, rejält över de 64% man trodde var max för situationen. Detta betydde inte bara att det finns en effektivare form för slumpmässigt packande än bollar, men att den formen (tillplattad sfäroid) dessutom råkar vara exakt den samma som vanliga M&M-karkkin.

Denna upptäckt kan möjligtvis användas till att skapa nya och bättre material till t.ex. flygplansindustrin, genom att använda minimala och superpackade partiklar, ge vidare framsteg inom nanoteknologi, eller genom att stuva grejer till ett billigare pris. Mars, Inc som tillverkar M&Ms nickade däremot bara instämmande, försökte se ut som de förstod vad som sades och skickade professor Chaikin 56 kg M&Ms till, möjligtvis med förhoppningen att han skulle bygga dem en tidsmaskin eller något...



Fusksammet ledde till dagens DNA-teknologi
Esther Lederberg, var en framstående microbiolog, som dessutom råkade vara gift med en annan genetikforskare vid namn Joshua Lederberg. Deras förhållande fungerade utmärkt både hemma och på jobbet, såtillvida att hon gjorde jobbet och han tog åt sig äran, pga hennes brist på penis och hans brist på skräppor. En dag under en bilresa så råkade de komma in på en av de vanligaste diskussioner, gifta par emellan: dvs huruvida bakterier utvecklar antibiotisk resistens via genetiska mutationer.

En orsak till familjegräl lika gammal som själva institutionen äktenskap

För att ens kunna börja bevisa det här så behövde de exakta kopior på hela bakteriepoulationer, men tyvärr så är bakterier inte något man sådär i en handvändning slänger på kopieringsmaskinen. Luckligtvis så kom Esther på en ganska fiffig lösning. Så hur klarade då denna lysande kvinnopionjär på genetik, en sällsynt semla på det veritabla sausage party som 50-talsforkningen bestod av, av att en gång för alla bevisa att kvinnor faktiskt dög till något annat än att vara handarbetande symaskinsfjantar. Nå, hon stack naturligtvis och köpte en rulle tyg.

Mer specifikt köpte Esther velveteen, en bomullsbaserad fakesammet, men inte för att göra matchande soffdynor, utan för att hon insett att om man trycker velveteen mot en bricka med bakterier så förvandlar man tyget till en bakterieinfekterande tryckpress. Här har du en instruktionsvideo hur man gör detta på Youtube, för teknikern används fortfarande mer eller mindre oförändrad.

Replica plating som tekniken heter revolutionerade och möjliggjorde ett flertal forskningsfält, som molekylärbiologi, mikrobiologi och genteknik, så det är väl mer eller mindre självklart att Esther Lederberg fick Nobelpriset för sin upptäckt. Men du behöver inte vara orolig. Hennes man gjorde det. Eller, okej, du behöver verkligen inte vara orolig. Han delade det.

Med två andra nissar. Esther var inte ens nämnd. Och tro det eller ej, de skiljdes ett par år senare.

Back From the Dead

Jaha, det tog endast ynkliga 378 dagar och så är vi äntligen tillbaka här igen. Tiden går fort när man har roligt. Eller får skrivkramp. Eller något...

Både det ena och det andra har hänt sedan det senaste trivialitetsinlägget, men är ni ute efter sådan info får ni dessvärre söka upp någon annan blogg. Så här kommer mer av samma stuff som tidigare. Och passande(?) nog får det handla om renässansen, sådär på tal om att starta på nytt.

För när renässansen kommer på tal får de flesta en mental bild av en bunt konstnärer som lite sådär i förbifarten klämmer fram en bunt mästerverk och uppfinningar medan de är betydligt mera upptagna med att gå omkring i strumpbyxor. En del av det du känner till är dock fel, en del har missuppfattats och det mesta har du troligtvis glömt samma sekund som den sista lektionen i högstadiehissa tog slut. Men om du nu råkar komma ihåg något så borde du i alla fall veta att:


Återupphittande av klassikerna startade inte renässansen
De flesta har hört att renässansen plötsligt dök upp på 1400-talet för att folk plötsligt återupptäckte Platon, Aristoteles och Sokrates för första gången på århundraden och så plötsligt, FATAM!! så finns det dolda hjärnor och mikropungar och helikopterskissar på var och varannan pappersbit och vägg. Där ser ni nu ungar, det lönar sig att läsa och inte bara yra på med eran dunkadunkahopphopparmusik *hötter med käppen*...

Eller, ja nå...
Egentligen så jobbade skrivare och översättare arslena av sig med att ta fram översättningar och kopior på antika latinklassiker redan under den (inte särskilt) mörka medeltiden. Redan under det första årtusendet anno Domini så översatte franska och italienska förståsigpåare arabisk och grekisk filosofi, matematik och medicinsk litteratur. Så redan vid 1100-talet hade studenterna vid ett antal nygrundade, västeuropeiska universitet, som Bologna, Sorbonne, Oxford och Cambridge, tillgång till utbredda bibliotek av både klassisk och österländsk kunskap.

Men om all denna antika kunskap fanns att få tag på hela tiden så varför fanns det då inte en renässans tidigare?

Jo sidu, det fanns det faktisk. Tre stycken till och med. Karolingiska renässansen (700-800-talet), Ottonska renässansen (900-talet) och speciellt 1100-talsrenässansen (när månne...) inträffade alla innan den "riktiga" renässansen, men har trots massor av betydande framsteg i Europa (som väderkvarnar, papper och navigationsutrustning som magnetiska kompasser och astrolab) enbart fastnat som fotnoter i historieböcker. Varför? Jo, för att de saknade något som fick Renässansen™ att utmärka sig, dvs löjliga byxor. Nej förlåt, de facto så fanns det plenty av löjliga byxor, det som saknades var ett tydligt och minnesvärt framsteg inom konsten. Och orsaken var enkel: Fyrk.

Lyckligtvis lades grunden så att vi nu kan ha både pengar och löjliga kläder

Medan medeltiden började varva ner så var fickorna i Florens proppfulla tack vare en blomstrande textilindustri och på 1400-talet hade staden blivit något av ett Wall Street (före Subprime-bubblan sprack och skickade världsekonomin åt helvete): en massa folk som blev rika, inte genom att arbeta hårt, utan genom att flytta runt egendom. Plötsligt kunde handelsmän och bankirer få det att regna deg på ett sätt som tidigare varit förbehållet kungar, påvar och argsinta vädergudar. De hade dessutom något helt nytt och tidigare okänt fram till denna tidpunkt: tillräckligt med fritid för att kunna njuta av saker.

Så de kikade omkring sig och fann about fuck all att njuta av. Detta gjorde att de behövde något att fördriva tiden med tills vi uppfunnit katt-videor, så de vände sig till konst. Målningar, skulpturer och fresker fick plötsligt en mycket större marknad och konstnärer var plötsligt i stor efterfrågan. Vi, som mänsklighet, var väl medvetna om en stor del av den kunskap som oftast tillskrivs renässansen, den hade inte supits bort eller ens ignorerats i ett millennium, men vi tenderar att enbart bunta ihop dem till att ha "återupptäckts" vid en tid då massvis av nya målningar på bastanta, nakna kvinnfolk eller skisser på primitiva pansarvagnar kom ut. Sådana grejer måste ju helt enkelt ha skapats vid en upplyst tidsepok.

"Vill du att jag visar dig min haubits efter det här?"

Renässansen respekterade och bevarade inte det förflutna
Ta valfri liten håla i Italien och du kommer att hitta minst ett halvdussin antika byggnader och monument som skulle vara hela landets stolthet var som helst i Nordeuropa. Otvivelaktigt är det så att de bevarats tack vare det intresse för allt gammalt som tändes på nytt av renässansen.

Eller, ja nå...
Medan renässansens vetenskapsmän finkammade Europa efter sällsynta latintexter, så var byggherrar och arkitekter upptagna med att riva ner alla platser som dessa texter skrivits. Byggnader förstördes för att byggstenarna skulle kunna återanvändas eller endast för att ge plats för nybyggen. Otaliga antika marmorskulpturer smältes ner för att tillverka kalk till murbruk. Tanken var helt enkelt att det var för mycket jobb att skaffa fram nytt material när det fanns en massa onödig gammal skit som Herkulestemplet eller Colosseum som låg och skräpade, bara väntande på att plundras.

"Kan du hjälpa mig bära in den här. Jag sticker till landet på veckoslutet och vill att det skall se ut som att någon är hemma..."

Och det var inte ens bara gamla hedningar som fick sina tempel muddrade, även den allra äldsta kyrkan i världen drabbades av något motsvarande till när ryska maffian norpar koppartak: Efter att stått på samma ställe i 1200 år så revs gamla Peterskyrkan ner så att en ny basilika kunde byggas i stället. Och som byggnadsmaterial använde man naturligtvis till viss del sten som brutits... ...ur Colosseum, eventuellt som erkännande till alla de kristna martyrer som aldrig slängdes till lejonen där...

"Hördu nej tack. Deras regler om förbud mot frosseri gör dem allt för sega och smaklösa."

Renässansen var inte en speciellt fredlig tid
Renässansen var ett helt århundrade av måleri, musik, feta små änglar, fjollhattar, stärkta kragar och överdriven ansiktsbehåring, kort sagt en hipster-era. Och det finns knappast någon som är mer laid back än en hipster som nördat ner sig i lite aktivt konstdiggande, eller hur?

Den höga kragen var både en statussymbol och dolde samtidigt alla ironiska halstatueringar

Eller, ja nå...
Medan renässansmästarna prydde katedraler och gallerier med mästerverk så prydde Vlad III av Valakiet pålar med sina fienders huvuden och han var knappast ens ett undantag. I England beslöt man sig knall och fall att kasta bort något 100,000-tal liv i ett gräl om vem som skulle vara kung, Venedig och allt öster om det höll i ett århundrade på och fightades med turkarna och i Tyskland gick absolut allt åt helvete med först en riddarrevolt och sedan en bonderevolt. Tillsammans var de här två så blodiga och med så mycket grymheter att de skulle få Franska revolutionen att se ut som Bamses värld.

1494 började dessutom en serie krig i Italien som skulle pågå i omkring 60 år och involvera varje västerländsk stormakt (Frankrike, Tysk-Romerska riket, Venedig, Milan, Neapel, Påvestaten, Florens, Ferrara, England, Skottland, Spanien, Ottomanska riket, Schweiz, Saxen... för att nämna några). Och för att klara av den ökade krigstakten, längden och intensiteten på dessa nya krig så började kungligheterna hålla sig med stående arméer, vilket naturligtvis ytterligare ökade krigstakten, längden och intensiteten på stridigheterna. Före år 1500 så var den genomsnittliga storleken på en armé ca 15,000 man, men i slutet på århundradet hade de blivit nästan fem gånger större.

Som kapprustningen under kalla kriget, men med pikbeväpnade clowner istället för bombflyg

Renässans-Rom var inte en speciellt imponerande plats
Renässansen Rom måste ha varit en spektakulär syn. Om bara slappisarna till vetenskapsmän skulle få tummen ur med att uppfinna tidsresande telefonkiosker, så skulle vi tvärt sticka dit för att ta några bilder på all grannlåt. Och sedan skulle vi använda något sunkigt filter och fylla dem med felstavade hashtagar, för så är det framtiden rolls, YOLO!

#selfie

Eller, ja nå...
Vill du veta hur renässansen Rom såg ut? Stick till dagens Detroit/Tjernobyl/Reso. Medan städerna i norra Italien blomstrade tack vare ökad rikedom och inflyttade hantverkare och konstnärer så var Rom en folktom, stinkande ödemark med en nästan uteslutande kriminell befolkning. Efter att påven ditchat Rom för ett betydligt häftigare palats i Frankrike, så rämnade allt nästan genast. Rom var nämligen helt beroende av honom för i stort sett allt: hans kassakista, hans vakter och rent generell stabilitet i samhället... för att inte tala om alla pilgrimer, turister och donationer som hans Helighet drog in. Rom behövde alltså få tillbaka påven. Snabbt. Men tack vare dogmatiska och politiska schismer så skulle det ta över 100 år, tills början på renässansen, tills han kom hem. Och vid det skedet hade Rom låtit sig falna rejält (och hon var inte direkt modellmaterial före det heller).

Städningen var dock enklare än på länge

Vid renässansen höjdpunkt hade befolkningen fallit till sin lägsta nivå någonsin: strax över 10,000 invånare (dvs about samma som dagens Pargas), i en stad som vid ett skede haft över en miljon. Staden växte naturligtvis på nytt, men det var inte före renässansen nästan hade övergått i barocken. Så nej, när påven flyttade tillbaka hem till byn var Rom en post-apokalyptiskt håla fylld med statisterna från Mad Max som invånare. De få invånarna som inte var bovar lät sina kor beta på Forum och till och med stadens (märk väl, "Den heliga stadens") kyrkor var utplundrade ruiner av sin tidigare medeltida glans. Värst av allt var dock att Roms imponerande kloaksystem hade förstörts av upprepade invasioner under Roms fall och aldrig reparerats, så stora delar av Den Eviga Staden var nu rent bokstavligen ett skithål.



Renässansen var inte en tid för upplysta tänkare
Efter medeltidens föråldrade vidskepelse så var renässansen en pust av frisk luft, rationalitet och förnuft där man tidigare endast kunnat andas in eld, pest och kallt stål.

Eller, ja nå...
Den packade konstskola som renässansens Europa bestod av hade inte speciellt mycket till övers för saker som vetenskapligt undersökande och det fanns det inte ett enda universitet som hade den då kallade "naturfilosofin" på läsordningen. De facto så är de flesta vetenskapshistoriker ganska överens om att renässansen egentligen tog ett steg bakåt från den vetenskapligt mycket mer nyfikna medeltiden. Man var nämligen allt för upptagen med att måla och peta på sina trollstavar för att bry sig om verklig vetenskap.

Det är nämligen så att så gott som varje västerländsk ockult tradition har uppstått under renässansen, eftersom de upplysta klasserna var oerhört kåta på häxerier. Tycker du till exempel att fjantprogram som Ghost Hunters är irriterande? Tänk då på att de under renässansen skulle varit universitetsprofessorer och inte ha begravts i TV-tablåerna nattetid bland oändliga repriser av That 70's Show. En hel generation av "vetenskapsmän" tyckte nämligen att ämnen som astrologi, alkemi och ritualmagi var helt vettiga grejer att hålla på med och lära ut.

Men nu är det ju dock så att man inte kan göra en trolldomsomelett utan att bränna några ägg. Det hade knappt funnits några exempel på att man tagit livet av häxor under det senast tusen åren, men renässansen drog igång med tre vågor av allt mer aggressiva häxjakter som tog dödade tusentals människor runt om i Europa. Plötsligt så fann sig människor som tidigare uppskattas som hälare i sina samhällen som den mottagande parten av en rent objektiv och rationell dränkning. Historiker är lite oense om exakt hur många som åtalades som häxor under denna "upplysta era", men man räknar med att det är mellan 50,000 och 200,000. Jojo, något lystes minsann upp...

"ART THOU READY TO ROCK!"

Never be Clever

Du känner till frasen "att vara lyckligt ovetande" eller hur? Det finns en orsak att den fortfarande kastas hit och dit och det är att en hög intelligens kan ge dig fördelar inom vissa områden, som att lösa korsord och kvantfysik, men den kan samtidigt seriöst fucka upp ditt liv.

Om du är smart är du nämligen sannolikt även...

Uppe allt för länge
För några år sedan upptäckte en grupp forskare en oväntad bieffekt av att ha högt IQ: Du tenderar att stanna uppe längre och stiger upp senare. Vilket i och för sig inte är oväntat eftersom det i så hög grad är den slags människor som är ökända för att sitta uppe och stressläsa till tenter, skriva forskningsrapporter, försnilla ur bokslut och sådant.

Det visar sig inte vara något annat än ren evolution, de mera intelligenta individerna ur en art är, rent generellt, de första att lära sig nya vanor eftersom deras större hjärnor är programmerade för att dras till nyheter. Eftersom människan har varit daglevande under största delen av vår existens som art, så har det i regel varit fiffikusarna som regelbundet stannat uppe till småtimmarna för att ta sig an de saker som bara kan klaras av utan att ha en massa morgonpigga fjantar som distraherar dig. Stuff som kräver koncentration med andra ord. Så låt morgonstund ha sitt guld ifred, det är ändå de som är uppe sent som får spendera det.

Så vad är problemet?
Nå, att uggla uppe har också några negativa bieffekter. Och när jag säger "några" menar jag naturligtvis "jösses vad du är i pisset"... För det första så är en av de största riskerna med att vara kvällsmänniska en betydligt högre grad av känslomässig obalans. Vilket betyder att du tenderar att vara både mindre sympatisk och samvetsgrann än genomsnitts-Weiron i Ottan. Och ajo, just det, det är inte bara andras liv du gör jobbiga: tack vare dina intelligensdrivna, sena vanor så löper du även tre gånger högre risk att drabbas av depression.

Eikä tässä vielä kaikki, Einstein! Det är nämligen också så att sena kvällsvanor, utanför tävlingsinriktat asbestätande, är en av de värsta sakerna du kan utsätta sin hälsa för. Ett flertal forskningsrapporter pekar på att nattugglor har högre risker hjärtsjukdomar och lider av betydligt mer åderförkalkning de som lägger sig tidigt.

Det bör dock poängteras att alla som är uppe längre inte är genier... 

Den direkta kopplingen har dock mindre att göra med att du stannar uppe än vad du gör medan dina ögon blir fina och blodsprängda. Folk som stannar uppe länge tenderar nämligen att samtidigt göra en massa onyttiga saker på natten, som att äta för mycket. Och när de äntligen kryper till kojs lider de av betydligt mera sömnlöshet. Allt det här leder till elakartad artärstelhet och bortfintad dygnsrytm, båda huvudingredienser för massiv åderförkalkning. Så kom ihåg att tacka både dumjävlarna som lyssnar på Succémorgon från början och din höga intelligens för din ofrånkomliga hjärtattack.



Mer benägen att ljuga
Problemet med att vara den smartaste nissen i rummet är att du oftast vet att du är den smartaste nissen i rummet. För vissa är detta inget problem, eftersom de kan förhålla sig till andra och vet hur man behandlar andra människors svagheter utan att vara totala mulkkun. Andra vet tyvärr om att de har ett intellektuellt övertag och kan inte hålla sig från att utnyttja det.

Så vad är problemet?
Förutom att ge dig överlägsen hjärnkapacitet ger nämligen högt IQ bedrägeriers gåva.

"Vem? Jag? Nej, stolpen var sönder redan när jag parkerade vid den..."

För att ljuga och komma undan med det behöver man ju trots allt komma ihåg sanningen och manipulera den för att täcka över dina lögner om det skulle förekomma följdfrågor. Allt detta kräver att man integrerar flera olika hjärnprocesser på samma sätt som när man löser ett komplext matteproblem. Detta betyder att åldern som du börjar ljuga på, och hur effektivt du lyckas komma undan med det under resten av ditt liv, kontrolleras av hur intelligent du är.

Under en undersökning lät en grupp forskare sätta hjärnscannrar på sina försökspersoner och upptäckte att de delar av deras hjärnor som lystes upp när en person metaforiskt håller på som en häst travar är de samma som kontrollerar "exekutiva funktioner". Dessa är högtliggande förmågor till tänkande och resonerande, t.ex. minnet, och är den enskilt största komponenten av din IQ.

Visst Stephen... Det är klart att universum "expanderar" och  är "oändligt". Pull the other one!

En annan studie spårade tendensen av hur barn ljuger när de blir äldre (dvs medan de ovan nämnda delarna av hjärnan utvecklas). Forskarna placerade helt enkelt en grupp unga barn i ett rum med en leksaks-Barney under en duk och sade åt dem att de inte fick kika på den medan  vetenskapsmännen var ute ur rummet. Naturligtvis kikade 9 av 10 ungar i alla fall, men procenten av dem som ljög om det efteråt steg allt eftersom barnen blev äldre. Vid två års ålder ljög 25% av barnen, vid 3 års ålder hälften och vid fyra års ålder vägrade 90 procent av barnen som kikat på den lilafärgade dinosaurien att erkänna det. Detta skulle också innebära att den fjärdedel av tvååringarna som lurades hade högre kognitiva färdigheter är sina jämnåriga.

Så om du vill veta om du har begåvade barn eller ej, håll bara reda på vid vilken ålder de försöker börja bullshita dig. Och på tal om det...



Mer benägen att tro på bullshit
Jag är säker på att du vid något skede upplevt att en studiehandledare eller motsvarande nisse har berättat för dig att man inte kommer någon vart utan en utbildning, och i det stora hela har de helt rätt. Och du är mycket mer benägen att söka dig till sådana utbildningar om du har hög IQ. Enligt en grupp högt ansedda intelligensologer (är det ett ord? Nu är det det...) som mätt varje jävla detalj när det kommer till intelligenskvoter, så var IQ-testresultat "det bästa sättet att förutspå hur länge någon person kommer att studera".

Hur kommer det sig, kan man fråga? Nå, teorin är i alla fall att smarta studenter klarar sig bättre i skolan (you heard it here first!), vilket leder till mer uppmuntran från lärare och föräldrar, vilket leder till mer motivation att fortsätta studera, och yada yada yada, hasta lasagna och step 3: magister i nationalekonomi!

Så vad är problemet?
Nackdelen med allt detta pluggande är dock att det lär díg mer än om bara indifferenskurvor och komparativa fördelar, det får dig dessvärre också att lättare tro på all världens grejs som inte bara är skrattretande fel utan även bara rejält konstiga. Ett grundproblem med utbildning är nämligen att det mycket ofta leder till en ganska inexakt föreställning: Du tror nämligen att du är smartare än du är. Tre olika undersökningar har nämligen visat att folk som luras av pyramidspel och investeringsbondfångare är högre utbildade än genomsnittet men vägrar att be om råd eftersom de tror att de är immuna mot att göra misstag. En av studierna upptäckte dessutom att 94% av alla universitetsprofessorer tror att de är bättre på sitt jobb än sina professorskolleger. Det som dessa nissar dock missar är att intelligens inte alltid kan översättas till verkligt kunnande, och att de därför tenderar att överskatta kvaliteten på sitt arbete.

"Håhhå, fan vad det är mycket folk här på den smarta ändan av gausskurvan. Eller hur grabbar?" 

Det verkar handla om det gamla talesättet om att den visaste mannen är den som inser att han inget vet. Eller som Michael Shermer, författare till Why People Believe Weird Things, uttrycker det: "Smarta personer tror på märkliga saker för att de är duktiga på att försvara ståndpunkter de kommit till av osmarta orsaker." Detta är orsaken till att ju mer utbildning du fått, desto troligare är det att du tror på, till exempel, spöken eller det övernaturliga. Några forskare upptäckte att 23% av gulisarna på universitet i USA tror på det paranormala, jämfört med 31% av fjärde årets studerande och 34% av graduskribenterna. Vilket får mig att stilla ställa en enkel fråga... vad i helvete lär de riktigt ut, over there?!



Mer självdestruktiv
Å ena sidan kunde man tänka sig att ju smartare du är, desto mer borde du veta om farorna bakom till exempel att skjuta heroin i ögat. Så självdestruktiva vanor är alltså drag hos underklassen och korkade personer? Hmm, inte riktigt...

Saken är den att stora tänkare ofta har en sak gemensamt med engelska ordspråkskatter från Darwin Awards: nyfikenhet. Nyligen har vetenskapen börjat att äntligen förstå sambandet mellan nyfikenhet och intelligens på molekylnivå, tack vare forskare från University of Toronto och Mount Sinai Hospital som upptäckte ett protein som kontrollerar båda i en mindre studerad del av hjärnan.

Så vad är problemet?
Extranyfikna personer är även extrabenägna att vara missbrukare. Brittiska (vilka annars) forskare har till exempel publicerat resultatet av en långvarig studie om att intelligenta personer oftare är fulla. Folk som faller inom kategorin "mycket inetlligenta" (dvs med en IQ på över 125) var inte bara mer benägna att experimentera med alkohol utan drack även oftare överdrivet och mer på en gång än sina mer korkade kamrater.

Ovan: mänskliga superdatorer...

Och jo, de upptäckte även att samma samband finns mellan hög intelligens och psykoaktiva droger. Smarta människor är alltså även mer benägna att hålla på med marijuana, ecstacy, kokain och heroin. Long story short: Ju smartare du är, desto troligare är du hög som en flygande gris.

Om du undrar varför det är så, så kom ihåg vad som nämndes tidigare om att hjärnan säker sig till nymodigheter och därför är de första att testa en ny vana. Det finns en teori som förklarar sambandet mellan drogmissbruk och intelligens som säger att det är både alkohol och knark är nya substanser, rent evolutionsmässigt. Människor har konsumerat alkohol i endast ca 10,000 år och den tidigaste bekräftade användningen av droger för ca 5000 år sedan. Så när något är nytt, är det de nyfiknaste och mest intelligenta som vill prova på det först. Av vetenskapliga skäl...

Bad Medicine

När vi i skolan skall genomföra fysik- eller kemiexperiment får vi alltid lära oss att grunden till ordentligt experimenterande vilar på en jämvikt mellan ordentliga undersökningar, noggrann kontroll över sampelstorlek och förståelse för samtliga viktiga variabler av vad som kan hända. Men som jag tidigare skrivit så finns det gott om folk i vita rockar som spottade empirin i ansiktet och mer eller mindre bara för att testa vad som skulle hända injicerade sig själva med random scheisse. Och vissa av dessa lade grunderna till några ganska betydande genombrott för modern medicin.

Testande av bedövning medelst slag mot pungarna

Om du testar ett nytt preparat som tagits fram för att bedöva smärta, hur vet du då om det fungerar på riktigt? Genom djurexperiment och datormodeller, säger kanske du. Om du däremot är en tysk läkare från slutet på 1800-talet är svaret dock självklart: Genom att injicera den i dig själv och sedan låta någon typ boxa dig i skräpporna. Säg hej till Dr. August Bier.

"Min mustasch anser att du är en fjolla"

År 1898 var Bier nämligen ansvarig för det första lyckade försöket på spinalanestesi, vilket bevisade för läkarforskningen att lokalbedövning var möjligt. Detta öppnade upp en helt ny dörr för otaliga framsteg inom medicin och kirurgi, och allt tack vare en man som vågade ställa sig frågan, "vad är nu det värsta som kan hända om jag sprutar in kokain i min ryggrad?"

Till skillnad från några andra gunstig junkrar vi skall återkomma till så experimenterade Bier dock först sin nya bedövningsteknik på en operationspatient istället för på sig själv. Mannen hade fått allvarliga biverkningar av sin totalbedövning, så Bier gav honom istället ett av de coolaste experimentvalen någonsin, genom att erbjuda honom att injicera 15 mg kokain rakt in i mannen ryggmärg. Och det funkade. Patienten kände ingen smärta under eller efter operationen, vilket fick Bier att testa vidare med injektioner under subduralhinnorna i ryggraden. Med hjälp av sin kollega, Dr. Hildebrandt (som by the way också hette August), försökte Bier att injicera sig själv för att riktigt förstå effekterna av läkemedlet.

Men, som någon av er kanske har märkt, så är det inte helt trivialt att drämma in en nål i ryggen på sig själv. Vanligtvis så sitter nålen inte fast i sprutan under själva sticket, utan kopplas ihop när nålen är på plats. I Biers fall så passade dock de dock inte ihop, vilket betydde att under en betydlig stund satt Bier där med cerebrospinalvätska rinnande ur ryggen på honom medan Hildebrandt febrilt försökte att MacGyvra ihop sprutan med nålen.

"Den goda nyheten är att du inte känner någon smärta, den dåliga är att du nu är förlamad från midjan och neråt..."

En vanlig läkare skulle kanske nu väntat en aning tills drogen hade avtagit helt innan han fortsatt med experimentet, men Bier var ingen vanlig läkare. Så efter att Hildebrandt ställt upp som frivillig att ta hans plats, så gick en något kokainhög Bier med på det. Hildebrandts ben förlorade som hoppats känseln efter injektionen och Augustarna firade detta med att testa hur mycket smärta Hildebrandt tålde. Först började Bier att kittla och peta på honom, men efter det så tog experimentet en betydligt mörkare och våldsammar vändning, i och med att Bier började att riva i könshåren på sin medarbetare och bränna hans ben med en cigarr.

När Hildebrandt fortfarande svor att han inte kände något, så tog Bier en gång för alla av silkesvantarna. Han drämde till Hildebrandts knän med en hammare, han boxade honom i pungen, han knep honom i bröstvårtorna och sparkade honom på smalbenen, vilket jag bara kan utgå ifrån att är standardtester på varje vetenskapligt experiment, speciellt sådana där båda vetenskapsmännen fortfarande är påverkade av att  ha injicerat kokain i sina nervsystem. Trots detta kände Hildebrandt ingenting.

Det var inte före Hildebrandt vaknade mitt under följande natt som han började att våldsamt kasta upp. Han blev för svag för att röra sig på tre dagar, även om jag har en misstanke att en del av detta hade att göra med att någon hamrat på hans knäskålar. Även Bier kraschade en aning av sitt ryggknarkande, med yrsel, huvudvärk och svårighet att stå, men deras jobb var gjort. Tillsammans hade de bevisat att lokalbedövning fungerade, även om det krävdes en nerknarkad tortyrfest år 1898 för att få det gjort.

Testande av morfin genom att festa med tonåringar

Som du märkte ovan (och kanske läst i det förra inlägget) så är folk som experimenterar med smärtstillande medel något av en speciell sort. Så vad, rent hypotetiskt, är det första du tänker om du uppfunnit en ny, superstark sort av smärtstillande medel? Om det är "bjud in en bunt kompisar och dela ut det som om det var smörpopcorn", tänker du på samma sätt som uppfinnaren av morfin.

I början på 1800-talet var den tyska kemisten Friedrich Sertürner den förste som isolerade "sömnmedlet" i opium, framställande kristaller av rent, bedövande, beroendeframkallande välbehag. Först testade han medlet på ett par hundar han hittade, för vem satan bryr sig egentligen om hundar, och experimentet var så tillvida lyckat att hundarna bedövades så hårt att de aldrig mera vaknade. Så efter att 100% av testerna av hans nya mysteriedrog resulterat i döden tog Sertürner experimenterandet till nästa nivå, vilket, naturligtvis, var att ordna en fest och ge alla sina vänner en högre dos.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att Sertürner vid det här skedet var endast 21 år gammal, vilket historiskt varit den ålder som ansetts gå ut på att testa saker inom varje aspekt av livet. Det förklarar förhoppningsvis en del av hans dumdristighet, men viktigare, varför alla de vänner han drogade ner endast var 17 år gamla.

Eftersom tonåringar bara kommer snäppet efter herrelösa hundar bland demografier man klarar sig utan

Under något jag har svårt att föreställa som något annat än en motsvarighet till BD:s nybörjartävling så gav Sertürner varje av sina tonåriga försökskaniner (samt sig själv) en dos på 30 mg av vad vi idag vet att är morfin. Sedan väntade man resten av kvällen för att noggrant undersöka hur varje person påverkades medan drogen arbetade sig genom kroppen.

Ajnej, så var det ju inte. Han väntade hela 30 minuter innan han tvingade alla att ta en motsvarande enorm dos. Och återigen en gång efter 15 minuter, för ibland är det trist om man inte gör all vetenskap på en gång. När han äntligen var klar hade han och kompisarna käkat upp 10 gånger den rekommenderade dosen på under en timme. Så när alla naturligtvis började få ont i magen och känna sig trötta blev Sertürner, troligtvis för första gången någonsin, en aning orolig och tvingade alla sina underåriga testobjekt att spy upp den morfin som inte ännu tagits upp av kroppen genom att svälja ättika.

Lyckligtvis behövde ingen begrava någon tonåring tillsammans med hundarna, men Sertürner återgick till att under flera månader ensam testa morfin på sig själv, vilket enbart är ett vänligare sätt att säga att han blev beroende. Men utan hans viktiga (och fullständigt bindgalna) experimenterande skulle sjukhusen idag kanske inte ha ett av de viktigaste smärtstillande medlen någonsin.

"Varsågod, era jävlar. Dethäran, har någon av er en extra dos?"

Bevisande att myggor sprider sjukdomar genom att bli biten

Om du av någon orsak inte är grundligt instuderad på gula febern, så kommer här en liten resumé: svarta spyor, gulaktig hud, blödande ögon, döden. En av fem som får sjukdomen dör av den och döden är dessutom utdragen och plågsam, något som amerikanska soldater märkte under det spansk-amerikanska kriget, där gula febern stod för 13 gånger flera dödsfall än de egentliga striderna.

Som du säkert räknat ut så var den amerikanska regeringen därför rätt så angelägen att hitta en lösning och ett läkarteam med bland annat Dr. Jesse Lazear fick i uppdrag att försöka förstå och behärska epidemin. Lazear hade doktorerat vid Columbia Univesity och grundligt studerat myggor som bärare av malaria och han misstänkte att det även här kunde röra sig om myggor som sjukdomsvektorer. Men i stället för att samla in information genom fältstudier eller genom tester på labbråttor, så lät han sig medvetet bli biten av en feberbärande mygga.

Man koncenterar sig bättre med ögonen fulla av blod...

Så, när han började märka symptomen, så vägrade han att berätta vad han gjort innan han slutligen dog av det. Det är inte riktigt känt varför han gjorde så, men rimligtvis handlade om att det var en ganska pinsam grej att erkänna. Men han nådde sitt mål, efter att han avlidit gick en forskarkollega igenom hans anteckningar och hittade bevis på vad Lazear gjort, således bevisande med sin egen död att teorin stämde.

Upptäckten skulle visserligen ha kommit snabbare om han berättat det för någon (och då kunde han kanske också, ni vet, fått behandling). Så Lazear var med andra ord mulkkun från varje zombiefilm som döljer ett bett och låtsas att allt är okej tills det är för sent.

Bevisande att leukemi inte är smittsamt genom att försöka få det

Numera kommer du att låta som en idiot om du säger, "Jag tror att jag gick för nära Martin och nu har jag smittats av hans cancer". Men så sent som på 1955 var det ingen som visste säkert att cancer inte kunde överföras till någon annan. Läkare hade lyckats överföra leukemi mellan sjuka och friska fåglar via blodtransfusioner, men ingen var säker på om kontakt med kontaminerat blod var hur människor också "blev smittade" med cancer.

Detta tills Thomas E. Brittenham III bevisade att cancer inte var smittsamt genom att låta sig bli injicerad med drabbat blod. Sedan, bara för att vara säker, gjorde han det nio gånger till. Tekniskt sett försökte Brittenham svara på två viktiga frågor. Han ville veta varför blodtransfusioner ibland misslyckas, även när blodet från donatorn stämmer perfekt, men han ville också veta om leukemi kunde färdas från en person till en annan via blod. Planen? Att slå två flugor i en smäll genom att låta sig bli injicerad med litervis med blod från leukemipatienter.

Och för att vara klar här, så hoppades han att att han skulle få leukemi. Hela hans hypotes på hur sjukdomen skulle behandlas vilade på idén att den var smittsam. Han ville så gärna att det det skulle vara sant att han lät sig få cancerblod en gång i veckan under tio veckors tid. Olyckligtvis, så var det enda han fick en lätt huvudvärk, vilket visade att vissa blodsjukdomar helt enkelt inte är smittsamma.

Men Brittingham var verkligen inte intresserad av att spela med begrepp som "vissa", utan hans plan var att volleyskjuta sin idé upp i krysset på medicinhistorien. Så när leukemi inte kunde överföras utvidgade han sin "undersökning" till ett rejält smörgåsbord av blodsjukdomar, med logiken att om en blodsjukdom inte är smittsam så kan tammefan ingen av dem vara det!

"Jag dog inte av att få ett skrubbsår på knät, så jag tänker hugga huvudet av mig."

Men trots denna monsterlogik tog det bara ögonblick från det att han pumpat in anemiblod i sig tills att han blev totaldäckad av spyende och diarre. Hans blodtryck sjönk till farliga nivåer och hans lungor fylldes med vätska. As it were var han fem före död, men lyckades återhämta sig med enbart smärre leverskador, en blodpropp i en pulsåder, en släng B-hepatit och alkoholallergi.

March the Mad Scientist

Om du följt med den här bloggen en längre tid så känner du kanske till att vetenskapsmän ibland tillämpar ganska oortodoxa experimentmetoder, men det här var bara missförstådda genier, briljanta nissar som gjorde galna saker för att främja den vetenskapliga metoden. Det som är svårare att komma fram till är de berömda genier som gick en extra mil för att kunna visa fingret åt förnuftet.


Isaac Newton
De flesta känner till att Sir Isaac Newton var en av de största vetenskapsmännen någonsin, med upptäckter som lagarna om gravitation, mekanik, differential- och integralkalkyl och för att rent generellt göra upplysning mera populärt än dumhet och galenskap, vilket hade legat på första plats på listan under större delen av mänsklig historia dittills. Ännu mer imponerande är att han genomförde allt detta på fritiden, utvecklande gravitation, elementär analys och optik under ett enda skollov från Cambridge. Newtons huvudsakliga intresse, och den akademiska inriktning han använde mest tid på, var nämligen huvudlöst, dreglande vansinne.

They're coming to take me away haha:
Det är uppskattat att Newton använde mer tid på att tolka religiösa texter än på vetenskap, och ansågs vara något av en hihhuli under en tid då de flesta tog sin religion ganska allvarligt. Newton behandlade nämligen bibeln som Russell Crowe behandlade tidningsurklipp i A Beautiful Mind, kastande sig över den i timtal för att hitta dolda koder. Newton använde också evigheter på att försöka räkna ut de exakta måtten på Salomos tempel, vilket han anspråkslöst nog ansåg att skulle låta honom förutse domedagen.

Ragnarök FTW!

Inte alla Newtons teorier har åldrats riktigt lika gracefullt som den om gravitation. Till exempel kämpa de han i oändliga timmar med att försöka komma underfund med alkemi. Han var de facto så intresserad av alkemi att det nu antas att alkemi egentligen var hans huvudämne som professor och att riktig vetenskap mer var något av en sidohobby. Och olikt matematik och fysik försökte inte Newton att ta ta alkemin i en ny och intressant riktning, utan satsade i stället på teorier för länge sedan förkastats av folk som trodde att alkemi var möjligt. Det han försökte att åstadkomma med alkemi var att skapade De vises sten, som han var övertygad om kunde förvandla metaller till guld och ge människor evigt liv.

Äppelförorsakade huvudskador är något av tveeggade svärd för vetenskapsmän 

Om du tycker att detta låter bekant har du troligtvis läst den första Harry Potter-boken, där Harry letar efter samma sten som Newton. I boken är det naturligtvis så att brillnissen försöker få tag på stenen så att den onda trollkarlen utan näsa, som bor på hans lärares bakhuvud, inte får för mycket makt. Men tack vare den hop med alkemiska experiment som Newton gjorde på sig själv, hade han så mycket bly och kvicksilver i sig vid sin död att det är helt plausibelt att tänka sig att han vid slutet sökte efter stenen av samma orsak som Harry.

"Skåda, jag kan kontrollera REGNBÅGEN! Jag är er gud nu, leprechauns!"

Alfred Russel Wallace
Om du bara hört talas om en enda biolog är det troligtvis Charles Darwin, utvecklare av evolutionsteorin och maskot för religionsdebatter på internet sedan dess. Alfred Russel Wallace, en av de mest betydande biologerna någonsin, kom också fram till evolutionsteorin, men han är mest ihågkommen som ett varnande exempel på att du inte skall skicka en kopia av din karriärsavgörande teori till en konkurerande biolog.

Wallace skickade en kopia av sin egen teori om naturligt urval till Darwin år 1858, före Darwin hade publicerat ett enda ord om sin egen teori (eftersom han var för upptagen med att äta upp varje djur han stötte på). Brev och anteckningar från tiden visar att Darwin nog redan hade börjat peta på en teori av naturligt urval, men visar samtidigt att han inte alls förstått koncept som divergent evolution innan Wallace förklarade dem för honom. Men det som är ännu värre är att det område som Wallace var mest inflytelserik på, vid sidan om biologi, också domineras av en hög med kända experter, som Egon från Ghostbusters.

They're coming to take me away haha:
Killen som troligtvis var före än Darwin till en fungerande evolutionsteori var nämligen enormt intresserad av spirituella seanser. Så intresserad att han var de facto var säker på att dessa seanser lät honom prata med spöken på andra sidan graven. De flesta av dessa seanser innebar att stirra på ektoplasma. Men inte den slags som är en del av ett cellmambran och som skulle vara förståeligt av en biolog, utan Wallace var intresserad av den variant som figurer i Skyrim och Ghostbusters känner som ett ämne som befinner sig både i den fysiska- och andevärlden, och som alla andra känner som bullshit.

Men petistesser som, säg, verkligheten, skulle dock fanimig inte stå i vägen för att låta Wallace, en av de mest briljanta biologer som världen skådat, påstå att denna kommunikation med andar var ansvarig för en betydande del av hans forskning. Den vetenskapliga metoden var visserligen också viktig för honom, men Wallace talade sällan om den, rimligtvis för att den sög på att få bord att sväva.

Fårståeligt nog var hans vänner och kolleger, som Thomas Huxley, inte speciellt kåta på hans idéer och Darwin undrade öppet om Wallaces tro på magi skadade trovärdigheten hos den teori han knyckt av honom. Mer specifikt, om Darwin inte cockblockat Wallace plats i historien är det möjligt evolutionsteorin skulle associeras med en galning trodde att han kunde prata med spöken.

Och då kunde inte ateisterna använda sig av det argumentet över huvud taget.

Joseph Priestly
Joseph Priestly var en brittisk kemist vars gåva till eftervärlden vara att uppfinna en metod till att tillsätta kolsyra till vatten och uppfinna lustgas och därför är indirekt ansvarig för David after dentist och varje läsk du någonsin druckit. Och just det, han upptäckte syre 1774 vilket jag antar kan vara användbart, om du är en sådan som gillar att typ andas.

"Det här "syre" gör mig inte hög alls, tillbaka till lustgasen!"

När Piestly upptäckte syre så kallade han det visserligen inte för syre, utan "deflogistikerad luft", men det är troligtvis ett vedertaget uttryck. Du låter inte en läkare döpa ditt barn, bara för att det är han som råkar upptäcka det först och Priestly hade troligtvis någon enkelt, men fullständigt rimlig, orsak för att kalla syre för något så förbluffande löjligt.

They're coming to take me away haha:
Eller, orsaken att han kämpade så hårt för att hitta syre över huvud taget var för att kunna stödja sin tro på flogistonteori, som är baserad på att all materia består av fyra element: vatten, jord, luft och eld. Även om det en gång var den populäraste förklaringen på universums uppbyggnad, så har flogistonteori sedan dess fått uppmärksamhet för att vara den snabbast och mest uttömligen motbesvisade teori som någonsin innehafts av någon över fem år.

Olyckligtvis så inträffade teorins ikarosfall precis mitt under Priestleys först lovande, men sedan mer och mer skrattretande, vetenskapliga karriär. Så medan Priestley använde sin upptäckt till att gå all in på "Phlogiston for life, bitches!" så använde resten av vetenskapsvärlden samma upptäckt till att visa exakt hur stor del av hans älsklingsteori som var full av skit, vilket visade sig vara en ganska betydande procent. Det var som att någon upptäckt stamcellsforskning och använde det för att bevisa sin tes om att pojkar oftast hämtas av gråa storkar.

Och efter att ha hittat ett sätt att en gång för alla riktigt trycka ner bullshiten i halsen på Priestly, så upptäckte förståsigpåarna ganska fort att materia kombinerar sig med syre genom en process som kallas oxidation och reduktion, vilket i sin tur låste upp en massa andra byggstenar i det naturliga universum. Och trots att hans kolleger upprepade gånger påpekade hur dum detta fick honom att verka, så var Priestly inget om inte konsekvent och stuck to his guns.



Francis Crick
Dr. Francis Crick och hans kollega Dr. James Watson upptäckte 1953 DNA-molekylen, som, bland annat, gjort amerikanska talk shower mycket mer underhållande. Det var också det slutgiltiga beviset på Darwins teori och gav dme ett Nobelpris, så det var en ganska stor grej. Hur Francis Crick trodde att DNA över huvud taget kommit till jorden är också en ganska stor grej, eftersom det var helt vansinnigt.

They're coming to take me away haha:
Crick trodde nämligen på en teori som kallas "panspermi". Nu sitter du visserligen och fnissar eftersom teorin har ordet "sperm" i sig, men saken är de facto den --- att "panspermi" betyder exakt det det låter som. Crick trodde nämligen att livet på jorden hade uppkommit av intergalaktisk "sperma" som fastnat i svansen på en komet eller meteor. Och även  om denna teori respekterades dock inte fullt så mycket som hans dubbelkorkskruvsmodell av DNA, så är de flesta forskare eniga om att det närmaste vi kommer att komma en vetenskaplig motsvarighet till Turbonegrosången "Fuck the World".

"Alltså... vi är typ... biodiversa, vet du... och rymden... ...typ, aminosyror..."

Teorin om panspermi har fått ganska många mothugg sedan Crick föreslog den, varav det starkaste är att det förihelvete inte ens är möjligt. Detta på grund av att DNA-molekylen (som, om du varit uppmärksam, Crick själv upptäckte) i det stora hela förstörs för fort för att den skall kunna resa från en stjärna till en annan. Det finns även ett argument om att alla andra planeter i vårt solsystem saknar liv, vilket det inte finns någon förklaring för, om inte jorden fungerar som en enorm spermamagnet. Vilket det inte heller finns några tecken på.

Men som vilken som helst dussinmanusförfattare i Hollywood vet, så insåg Crick att det inte finns något problem som inte kan lösas genom att knappa in "Det var typ ALIENS!" Crick gick nämligen till motanfall mot dem som kriticerade hans teori om panspermia genom att ändra det till "riktad panspermia", vilket är nästan samma sak, utom att det i stället för att det är kometer som planlöst irrar omkring, handlar om att det är utomjordingar som medvetet skapar liv på jorden. Problemet med denna teori är att det inte finns det minsta bevis på att utomjordingar över huvud taget existerar, än mindre av att liv på jorden uppkommit genom att planeten fungerat som huvudroll i någon intergalaktisk bukkakefilm.

För att riktigt poängtera hur oerhört konstig denna teori är, så är den enda livsåskådning som ens närmelsevis liknar detta Scientologi.

Verkar vettigt.

James Watson
Väntas nu ett ögonblick, namnet James Watson låter bekant. Nå, det borde det: han var nämligen Francis Cricks forskningspartner. Att han också är med på denna lista gör dock att frågan "Alltså, genetikforskare, what the fuck?!" känns någorlunda berättigad. Personligen anser jag att nästa Nobelpris i medicin borde ges till den forskare som lyckas hitta den gen som får genetiker att tro på sådan här dynga. Men credit where credit is due: Watson trodde faktiskt inte, som sin kollega, att jorden befolkats av aliens eller något sådant. Det enda han är skyldig till är pseudovetenskaplig rasism som skulle få den mest ambitiöse KKK-överstepräst att skämmas.

They're coming to take me away haha:
I en intervju med The Sunday Times passade Watson, som före det inte visat några som helst tecken på att vara en sprittsprångande dåre, på att förklara att världen skulle vara en mycket enklare och bättre plats om vi bara erkände att afrikaner helt enkelt inte är lika intelligenta som vita. Efter att ha kollat att det inte pågick någon tävling där man på så få ord som möjligt skulle säga något så ovetenskapligt som möjligt, publicerade tidningen Watsons ståndpunkt och en skitstorm satte igång.

Det finns en mängd orsaker som bevisar att denna åsikt är totalscheisse, och Watson borde de facto känt till dem alla ganska väl. Som killen som upptäckte dubbelspiralmodellen för DNA, så skulle man tycka att Watson borde ha uppmärksammat Human Genom Project, som redan misslyckats med att hitta någon korrelation mellan ras och intelligens. Och i och med att han var Harvardprofessor och chef för en av de främsta genetikforskningsenheterna i världen, kan man till och med anse att han fick betalt för att veta sådana saker.

Vilken ny upptäckt hade Watson då gjort som på ett trollslag skulle göra åratal av forskning som föreslog att "raser" alla var identiska inuti? Josidu, i intervjun berättade Watson att det finns en naturlig önskan om att alla människor skall vara lika, men att "folk som måste ha att göra med svarta anställda märker att detta inte är sant". Jepp, Watsons teori var baserad på hans egna erfarenheter av svarta anställda. Förmodlingen hade han aldrig tänkt tanken att det fanns en möjlighet att dessa mindre intelligenta, svarta anställda reagerade på ett negativt sätt på det faktum att de jobbade för en rasist som troligtvis kommunicerade med dem genom långsamma handrörelser och hundträningstekniker.

Och som det visar sig är dylika åsikter inte helt okarakteristiska för Watson. Sedan han vunnit Nobelpriset för sitt jobb inom molekylbiologi har han tolkat det som en legitim ursäkt till att öppna sig om de mest varierande forkningsområden som han inte har någon erfarenhet av. Till exempel så anser han, förutom att han alltså tolkar personliga intryck som brist på intelligens, att kvinnliga forskare är "svårare att handskas med" än män, att folk med låg intelligens borde få sina gener ändrade och att mödrar borde ha rätt att abortera foster med imperfekta gener (till exempel så "vill de flesta mödrar inte ha dvärgar"). Så i grund och botten är an alltså en rasist mulkku som, ajo just det, stal sin största upptäckt av en kvinna.