In My Secret Life

Under en vanlig arbetskarriär hinner en genomsnittlig lönetagare att skutta runt mellan något dussintal olika jobb, men när det kommer till kändisar eller historiska celebriteter antar man ofta att de var födda för en specifik uppgift. Visst, det fanns en tid innan Winston Churchill var politiker, men under den den var han typ i armén och lärde sig grejer som han sedan skulle behöva i sin framtida karriär som den fria världens försvarare. Pre-premiärministerstuff, helt enkelt.

Det är i alla fall så saker och ting presenteras i de flesta historieböcker, men verkligheten är de facto den att de flesta berömdheters liv innehållit fler sidouppdrag är ett genomsnittligt rollspel. Visste ni till exempel att...

Isaac Newton var en tvättäkta Sherlock Holmes

Du vet säkerligen redan vem Isaac Newton var: upptäckare av lagarna för gravitation och mekanik, utvecklare av integral- och differentioalkalkyl och bindgalen alkemientusiast. Newton var en av giganterna inom naturvetenskapen och efter att ha uppfunnit typ hälften av all fysik så var han även av sin samtid så berömd att han lätt kunde luta sig tillbaka och vila på sina lagrar under resten av sitt liv.

Han kunde dricka grogg och röka kvicksilver varje dag

Vilket gör det en aning förvånande att några år efter sitt gigantiska forskningsgenombrott så fördrev Newton tiden med att jaga efter brottslingar på Londons hårda bakgator. Jepp, du läste rätt: Isaac Jävla Newton, killen vars mest berömda möte med något var en påhittad knockoutförlust mot en fallfrukt, gick all-out Sam Vimes på Londons ass.

År 1693 lämande den då 53-årige Newton den akademiska världen för ett extremt välbetalat jobb som chef för det kungliga myntverket. Och även om detta rent bokstavligen gav honom rätt att trycka pengar, så blev det snabbt uppenbart för Newton att detta inte var något jobb man kunde sköta på autopilot. Det fanns nämligen falskmyntare överallt och landet var på väg mot den slags pengakris som tenderar att starta revolutioner. Så Newton kavlade upp ärmarna och började att jobba, inte enbart genom att uppfinna nya sätt att försvåra förfalskande, utan även genom att personligen jaga reda på förfalskarna.

På detta sätt så blev världens främste vetenskapsman till världens främste detektiv. Han samlade ihop ett enormt närverk av spioner som skvallrade för honom om varje fejkad pennyslant de hörde om och drog själv ut på gatorna för att leta efter ledtrådar och information. Och han var oerhört effektiv, under de fyra år han hade jobbet lyckades han och hans mannar fånga och avrätta 27 falskmyntare.

Och när jag säger avrättade menar jag exakt det: avrättade. Vilket sannolikt gjorde honom en obestridbar tittelinnehavare för "högst body count för en teoretisk fysiker" fram tills Manhattanprojektet. Och eftersom jag inte har några bevis för att han inte personligen jagade och tacklade omkull varenda en av skurkarna efter en halsbrytande jakt över Londons hustak, så har vi inga alternativ till at utgå ifrån att det gick till så.

"Jag stannar aldrig!" Första rörelselagen, bitches!" 

Newtons Sherlock hade till och med sin egen Moriartyska ärkefiende: William Chaloner, ett förfalskargeni som genom sitt skumrask hade blivit snuskigt rik och fått massvis med inflytelserika vänner. Chaloner var nämligen till synes onåbar efter att tidigare varit informatör för regeringen och var på så sätt fri att utmana Newton. Han lät trycka broschyrer som gjorde reklam för hans kunskaper och erbjöd till och med engelska Underhuset sina tjänster för att reformera myntverket, meddelande på sätt sina planer på att ta Newtons jobb. Newton lyckades dock att vinna detta mentala schackparti genom att under två år bygga upp en samling vattentäta bevis mot Chaloner, delvis genom att hota hans underhuggares fruar och älskarinnor så att de skulle ange sin ärkeskurkchef. Sedan såg han till att Chaloner hängdes.

Man kan se historiens sensmoral som den att om du gör Newton förbannad så kommer han att jaga dig i två år och sedan mörda skiten ur dig med gravitation.

Abraham Lincoln var bartender

Om du är som jag så får du exakt två tankar i huvudet när du ser Abraham Lincolns utmärglade nylle på bild: Grogg och mera grogg! Va? Vad menar du med att du inte alls tänker på grogg? Då måste du ha missat tiden då hans levebröd gick ut på att få en liten, amerikansk småstad salonkis.

Långt innan Lincoln gjorde något värt att bli porträtterad av Daniel Day-Lewis, var han en färsk och arbetssökande advokat, rakt ut ur hemstudierna. Flodbåten han reste med fick maskinproblem, vilket lämnade honom pank och strandsatt i en liten byhåla med namnet New Salem, där han kom att spendera åren 1831-37. Eftersom han inte hade tillräckligt med cred för att väljas till något allmänt ämbete, så försörjde unge Lincoln sig med en mängd olika ströjobb. Efter en kort parentes inom den lokala mlilisen, öppnade han en bar med William Berry, en gammal armépolare. Efter att ha slagit ihop sina pengar köpte de en speceributik, skaffade ett utskänkningstillstånd och byggde om stället till en krog med namnet Berry and Lincoln. Sedan började unge Abe troligtvis att springa runt. utan byxor och solglasögon som Tom Cruise i Cocktail. Ha skoj med den mentala bilden en stund.

Whisky gav honom detta ansikte redan vid 22

Och groggmenyn från Berry and Lincoln existerar till och med ännu. Om du planerat att njuta av din sprit Lincoln-style kan du här läsa om hur mycket brandy du kommer att behöva i ditt barskåp. Stället kunde även förse dig med husrum och mat, för om du har möjlighet att bli pläsit hos Honest Abe, så är du tammefan så god och stannar kvar tills du är redlös.

Tyvärr tar allt roligt slut vid något skede och all gratisgrogg gjorde Berry till alkoholist. Dett agjorde att Lincoln måste ta över det dagliga slitet på krogen, och gjorde sitt bästa som Old West bartender, men afferärerna började efter detta gå allt sämre, och när Berry dog två år senare ramlade alla skulder rakt i famnen på Lincoln.

Och även om allt redde upp sig i slutet (tills, nå, den där episoden på teatern) så är chansen stor att Lincoln inte var så stormförtjust över sin groggförsäljarkarriär. Han var inte bara tvungen att betala av på sina skulder långt in i sin kongresskarriär, utan historierna från hans syndiga saloon höll även på att ställa till det för hans politiska ambitioner.

Vid den tiden måste väljarna vilken av kandidaterna de minst ville ta en öl med.

Under sin berömda senatskampanj mot Stephen Douglas så försökte motståndaren inisinuera att om man valde Lincoln skulle denne förvandla Capitolium till en lönnkrog. Enligt Douglas skulle Lincoln nämligen (och jag citerar) "ruin more liquor than all the boys of the town together, and the dignity and impartiality he presided at a horse-race or fist-fight, excited the admiration and won the praise of everybody that was present and participated".

Vänta nu... var detta meningen att få honom att låta mindre awesome? På tal om det förresten...

Fidel Castro var en sportbloggare

När ens folk ber en om att hjälpa dem kasta av sig en förtryckarregim och göra dig till president på en paradisö, så finns det endast en väldigt speciell typ av människor som då svarar: "Öh, men jag hade planerat att bättra på min fastball den här säsongen". Det finns dock vissa tecken på att Fidel Castro, tidigare diktator på Kuba, är just den typen.

Innan han fördrev sina närapå fem decennier vid makten med att överleva mordförsök och svära åt radiopratare i telefon var Castro nämligen en synnerligen kompetent baseballkastare som valde bort ett proffskontrakt med nuvarade MLB-mästarna San Francisco Giants till förmån för lite internationellt kommunismspridande. Men hans intresse för sporten svalnade aldrig, och likt dilletanter som aldrig riktigt åstadkommit något själv (*host*) valde han att ventilera sina åsikter med lite bloggande.

År 2006 blev nämligen Kuba (och senare även Penguin Random House) inbjudna att ta del av en bok med namnet Fidel y el deporte: seleccion de pensamientos 1959-2006, vilken i stort sett är en antologi av Castros funderingar krings sport, skrivna under hans tid som ledare för Kuba. Det visar sig nämligen att jobbet som ledare för en isolerad kommunistutopi ger stora mäjligheter till fritid, eftersom Castro hade möjlighet att upprätthålla en rätt imponerande pre-blog-blog om sport under närapå ett halvt århundrade.

Och man kan följa upp hans idrottsåsikter med de politiska beslut han valt att styra Kuba med. För det första så har han fröbjudit proffsidrott på Kuba, under premissen att inte endast folk med tillgång till folk som har råd med sponsorloger. Och att hans egen karriär stannade på amatörnivå har absolut inget över huvud taget med den saken att göra och endast ett sammanträffande...

"Och om jag inte får slå en homerun nu får du också arbeta i saltgruvorna snart. HELT GRATIS!"

Så vad för slags bloggare är då den gode Fidel? De som läst honom, skulle väll säga: en ganska genomsnittlig, dvs benägen att använda krystade metaforer och partisk så inihelvete. Castro kan nämligen inte låta bli att vända i stort varje essä mot sina politiska ideal och använder även "renheten hos amatöridrotten" som slagträ mot kapitalsitsvinen som tycker om professionella (spoiler alert: han pratar om USA). Han höjer de kubaner som väljer att tacka nej till miljonkontrakt, eftersom de besvisar att de hellre leker med sina barn än får betalt för sin talang (och, låt åt oss säga, kan ge mat åt sagda barn). För honom är det alltid bäst att hålla allt enkelt och på amatörnivå, med den enda orsaken att idrotta är att de är roligt och ge lite glans åt sit land.

 Att Kubas bästa idrottsmän under årtionden rymt till USA är sannolikt också endast ett annat sammanträffande.

Mao Zedong var en bortskämd slacker

Ordförande Mao Zedong, den kinesiska folkrepublikens fader, den store rorsmannen, österns ljus och en hög andra högtravande smeknamn tyckte om presentera sig som diktatorer ofta tycker om att göra: som en vis far steg från fattiga förhållanden tack vare målmedvetenhet och the power of communism.

Ganska likt the power of rock, utom att den förbjuder rock

I verkligheten spenderades dock en stor del av Maos liv som en lat, bortskämd slacker som föredrog att nörda ner sig i fantasyberättelser om riddare och drakar och grejeri stället för att studera. För även om hans pappa började som en pissfattig bonde hade han redan hunnit bli en fömögen hyresvärd innan Mao föddes. Nissen var med andra ord det närmaste tidigt 1900-tal hade en företagsarvtagare, och likt så många sådana stannade han både ointresserad och bortskämd för större delen av ett par årtionden.

Låt oss snabbt ta och kika på Maos liv under typ 30. Han övertalade sin pappa att skicka honom till ett snobbigt gymnasium i stan, där han hittade en grupp med likasinnade. Efter att i ett par månader ha hängt med dem under... ...vad nu sedan tidens motsvarighet till trumcirklar, footbaggande och veganhångel var, så började han den obligatoriska tonsårsrevoltfasen, och fullförde även stereotypen genom att spika upp ett sociologigrundkurs-manifest på skolväggen. Som 18-åring beslöt han att ta värvning i Revolutionära armén, för att märka att man måste hålla på med kroppsarbete där och kom hem med maitojuna.

Mao fördrev resten av sin studietid med att hoppa från ämne till ämne. Efter att ha läst en tidningsreklam sökte han till polisskolan, men hoppade snabbt av från allt framtida polisande för att skriva in sig i en tvåltillverkarskola av alla saker. Efter tvålskolan kom juridikstudier och så fortsatte mönstret, tills han inte hade några andra alternativ än lokala Hanken, så att han kunde gå tillbaka och jobba för sin pappa om det här med revolution inte riktigt gick som planerat. Hans pappa drog i några trådar för att få in honom på någon vettig kurs... ...som Mao aldrig dök upp på.

Han hade säkert också ironiska teskjortor

Ta nu och byt ut ordet Mao i två ovanstående stycken mot "Toffe" eller "Chad" eller något annat douchenamn, och kolla om du känner någon modern fjant med rika föräldrar och en mild existenskris som du kan passa in texten på (du kan låtsas att Revolutionär armén är ett ironiskt postpunkband). Det skall dock erkännas Mao som sagt var i armén under som tonårsangst och att, ja, han var ganska aktiv inom vänsterpolitiken. Han lyckades även till slut bli färdig med sina studier (han blev lärare). Det skall dock också erkännas att det är konstigt att någon kulturrevolution någonsin blev av, med tanke på att huvudakitekten var i stort sett identisk med alla de söndercurlade snorungar som alla klagar på nuförtiden.

So Long, and Thanks for All the Booze

Det är ibland svårt att inte se historien som en relativt torr, tråkig räcka av händelser som bara råkade utspela sig innan mänskligheten uppfann konceptet "skoj". Men, som jag påpekat ett par gånger tidigare så borde ca hälften av våra vara skrivna som en polisrapport efter ÖN:s gulisintagning. Om du läser ett historiskt dokument och historien plötsligt inte riktigt håller ihop, så är det för att redigerarern strukit textraden "...och självklart var de fulla som ryska gnun hela tiden..."


Wienkongressen såg ut ungefär som American Pie 
Efter att Napoleons kejsardömme år 1814, typ för alltid, störtats, uppstod plötsligt ett enormt maktvakum i Europa, med dussinvis av länder som plötsligt befann sig utan regeringar eller ens klart definierade gränser. För att hindra att en stor klånt civilisation plötsligt förvandlades till en ovaktad dagisklass så samlades Europas ledare under 9 månader i Wien för en serie kongresser där Europas framtid bestämdes.

Det var ungefär som Diplomacy, men tog inte riktigt lika länge

Om du nu tänker dig en samling dammiga politiker på en oändlig mängd trista möten, så har du grovt underskattat Europa och deras ledare 1814. Wienkongressen samlade nämligen Europas rikaste, mäktigaste och framför allt kåtaste gamla groggare på en plats och gav dem sedan diplomatiskt immunitet att party like it's 1799.

Under de kommande månaderna av spriteldat härjande så blev de preussiska och ryska delegaterna, inklusive Tsar Alexander, haffade av polisen ett flertal gånger och en av de brittiska delegaterna, utrikesministern Lord Castlereagh, blev ökänd i Wien för att rida omkring full i staden på en blomprydd häst och sedan fightas med stadens kuskar, varav en slog honom i ansiktet med en ridpiska under ett av grälen. Castlereagh passade även på att förvandla varje värdshus han stannade på till en "knull-verkstad"

Och i den verkstaden fanns det minsann inga små verktyg. Ladies...

Den franska ambassadören Talleyrand låg med den spanska markisen av Labradors fru OCH dotter, medan Tsar Alexander och den österrikiske Furst Metternich låg med varandras älskarinnor, för att "samla politisk information". Vilket skall erkännas är en ganska bra eufemism...

Diverse mindre länder, som Polen, blev dock fuckade på ett betydligt mindre behagliga sätt, genom det diplomatiska resultatet, men allt som allt är Wienkongressen mest känd för att inte direkt åstadkomma något alls utom "disreputable practise and intrigue". Det fanns dock en grupp människor som tjänade enormt på kongressen: Champagneproducenter.



USAs grundlag undertecknades i krapula
Om man vill tro Fox News kom  USAs Grundlag™ till genom en stor patriotisk explosion av fyrverkerier, havsörnsfjädrar och Toby Keith-sånger, men i verkligheten tog det fem månader av funderande av några av de smartaste tänkarna på västra halvklotet för att få allt att fungera tillfredställande. Så när allt var klart så fanns det en och annan Founding Father som var berädd att lätta lite på puderperuken.

Så Philadelphia bestämde sig den 15 september 1787 för att belöna de 55 delegaterna med ett rejält sjöslag, två dagar innan det slutgiltiga undertecknandet. Med på partajet fanns t.ex. inte färre än fyra personer som skulle få egna dollarsedlar: George Washington, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton och James "jag finns faktiskt på 5000-sedeln" Madison.

"Grogg o'clock gubbar!"

Sedan blev allt lite... ...metafysiskt, vilket även syntes på krognotan: de 55 delegaterna drämde i sig 54 flaskor madeira, 60 flaskor rödvin, 22 flaskor porter, 12 flaskor öl, 8 flaskor whisky, 8 flaskor cider och 7 skålar bål. Alla rykten om att Madison kegstandande, Hamilton regerade i Käpsy eller att Franklin dansade naken runt trappan sjungande Evert Taube må vara obekräftade, men trots det så är detta aningen över den gräns alkohol som vetenskapen anser att 55 människor skall klara av att dricka utan att dö (eller utan att det är Klubbonsdag).

Värdshusvärden lade dessutom till 2% på den redan ganska omfattande notan för att betala skadorna för krossade flaskor, bord, bålskålar och pottor. Känner du dig inte lite lurad av din högstadielärare i historia för att vederbörande inte berättade om den där gången när George Washington och Benjamin Franklin lekte pottkrig på krogen.



En kunglig kryssning slutar i roderfylla
År 1120 skulle den 17-åriga William Adelin, kronprins och enda arving till Henry I, segla hem till England efter att ha följt sin pappa på en diplomatisk resa i Frankrike. I ett inte helt genomtänkt infall att vara en cool pappa så låt Henry William med entourage segla hem med ett eget skepp, La Blanche-Nef. Kommer du ihåg vad du gjorde när du hade huset för dig själv och några kompisar som 17-åring? Nå, multiplicera det med en faktor av båt...

Och när den här douchen ropade "I'm the King of the World" så menade han typ det...

Prinsen et consortes var redan fulla som kryssningsresenärer när de steg ombord och resan började med att man kastade iland en bunt präster som kommit för att välsigna resan. Efter att ha blivit groggfryntliga och på gott humör passade man även på att bjuda besättningen på vin, vilka snart var lika snorfulla som högdjuren. Om det här var en film, så är det nu som soundtracket börjar använda mera contrabas, valthorn och mollackord. Och mycket riktigt så började passagerarna att heja på besättningen om att hugga i och segla förbi resten av flottan.

"Vad är det värsta som kan hända? Alkotestare har inte ens uppfunnits ännu..."

Seglen sattes och Blanche-Nef störtade framåt i ett försök att aktersegla skeppen i täten, då jag utgår ifrån att planen var att moona åt kungen. Olyckligtvis tog detta dem från den planerade, säkra rutten och in i farligare farvatten med sandbankar och grund. Och NATURLIGTVIS gick skeppet på grund och alla ombord, utom en slaktare (som var den som berättade vad som hände), drunknade.

Men det är ju tur att detta inte ledde till något värre...



John Paul Jones super bort invasionen av Storbritannien
John Paul Jones var en skotsk sjöofficer med som genom att raida Whitehaven 23 april 1778 beslöt sig för att låta britterna smaka på hur det är att bli invaderade. Men låt oss börja från början. Johan Paul Jones såg alltså ut så här:

Father of the US Navy

Och för att göra saker och ting klara, så var Jones INTE sjörövare, även om han hade en tendens att segla i erövrade skepp, med saltstänkta besättningar och flaggor som inget land i världen med den bästa vilja kunde erkänna. Men anyhoo. Under amerikanska frihetskriget så ansåg denna skotska sjöfararhipster att det bästa sättet att få utlopp för sitt hat mot kung och fosterland var att gå med i US Navy innan det blev populärt. Så han fick ett nytt, fint skepp, USS Ranger och en skeppslast marinsoldater och med dem lyckades han att invadera Storbritannien. Allt väl så långt.

Dessvärre sket sig jänkarnas masterplan en aning av två orsaker: Den första var att en irländare vid namn David Freeman smet och varnade invånarna i Whitehaven att "sjörövare" var på väg att elda upp staden. Denna halvsanning kan ursäktas, om inte annat för att Jones inte var där för att bränna Whitehaven. Endast de 200 skeppen i hamnen. Den andra orsaken var att en underchef, löjtnant Wallingford från marinkåren, istället för att bränna skeppen beslöt sig för att invadera "närmaste pub" istället.

Så, av de hundratals skepp John Paul Jones planerat att förstöra lyckades man sänka... ...ett. Detta räckte dock till för att temporärt skrämma skiten ur brittiska imperiet, och vara med i samma gäng som Wilhelm Erövraren och Julius Caesar, dvs folk som lyckats invadera brittiska öarna.

Back From the Dead

Jaha, det tog endast ynkliga 378 dagar och så är vi äntligen tillbaka här igen. Tiden går fort när man har roligt. Eller får skrivkramp. Eller något...

Både det ena och det andra har hänt sedan det senaste trivialitetsinlägget, men är ni ute efter sådan info får ni dessvärre söka upp någon annan blogg. Så här kommer mer av samma stuff som tidigare. Och passande(?) nog får det handla om renässansen, sådär på tal om att starta på nytt.

För när renässansen kommer på tal får de flesta en mental bild av en bunt konstnärer som lite sådär i förbifarten klämmer fram en bunt mästerverk och uppfinningar medan de är betydligt mera upptagna med att gå omkring i strumpbyxor. En del av det du känner till är dock fel, en del har missuppfattats och det mesta har du troligtvis glömt samma sekund som den sista lektionen i högstadiehissa tog slut. Men om du nu råkar komma ihåg något så borde du i alla fall veta att:


Återupphittande av klassikerna startade inte renässansen
De flesta har hört att renässansen plötsligt dök upp på 1400-talet för att folk plötsligt återupptäckte Platon, Aristoteles och Sokrates för första gången på århundraden och så plötsligt, FATAM!! så finns det dolda hjärnor och mikropungar och helikopterskissar på var och varannan pappersbit och vägg. Där ser ni nu ungar, det lönar sig att läsa och inte bara yra på med eran dunkadunkahopphopparmusik *hötter med käppen*...

Eller, ja nå...
Egentligen så jobbade skrivare och översättare arslena av sig med att ta fram översättningar och kopior på antika latinklassiker redan under den (inte särskilt) mörka medeltiden. Redan under det första årtusendet anno Domini så översatte franska och italienska förståsigpåare arabisk och grekisk filosofi, matematik och medicinsk litteratur. Så redan vid 1100-talet hade studenterna vid ett antal nygrundade, västeuropeiska universitet, som Bologna, Sorbonne, Oxford och Cambridge, tillgång till utbredda bibliotek av både klassisk och österländsk kunskap.

Men om all denna antika kunskap fanns att få tag på hela tiden så varför fanns det då inte en renässans tidigare?

Jo sidu, det fanns det faktisk. Tre stycken till och med. Karolingiska renässansen (700-800-talet), Ottonska renässansen (900-talet) och speciellt 1100-talsrenässansen (när månne...) inträffade alla innan den "riktiga" renässansen, men har trots massor av betydande framsteg i Europa (som väderkvarnar, papper och navigationsutrustning som magnetiska kompasser och astrolab) enbart fastnat som fotnoter i historieböcker. Varför? Jo, för att de saknade något som fick Renässansen™ att utmärka sig, dvs löjliga byxor. Nej förlåt, de facto så fanns det plenty av löjliga byxor, det som saknades var ett tydligt och minnesvärt framsteg inom konsten. Och orsaken var enkel: Fyrk.

Lyckligtvis lades grunden så att vi nu kan ha både pengar och löjliga kläder

Medan medeltiden började varva ner så var fickorna i Florens proppfulla tack vare en blomstrande textilindustri och på 1400-talet hade staden blivit något av ett Wall Street (före Subprime-bubblan sprack och skickade världsekonomin åt helvete): en massa folk som blev rika, inte genom att arbeta hårt, utan genom att flytta runt egendom. Plötsligt kunde handelsmän och bankirer få det att regna deg på ett sätt som tidigare varit förbehållet kungar, påvar och argsinta vädergudar. De hade dessutom något helt nytt och tidigare okänt fram till denna tidpunkt: tillräckligt med fritid för att kunna njuta av saker.

Så de kikade omkring sig och fann about fuck all att njuta av. Detta gjorde att de behövde något att fördriva tiden med tills vi uppfunnit katt-videor, så de vände sig till konst. Målningar, skulpturer och fresker fick plötsligt en mycket större marknad och konstnärer var plötsligt i stor efterfrågan. Vi, som mänsklighet, var väl medvetna om en stor del av den kunskap som oftast tillskrivs renässansen, den hade inte supits bort eller ens ignorerats i ett millennium, men vi tenderar att enbart bunta ihop dem till att ha "återupptäckts" vid en tid då massvis av nya målningar på bastanta, nakna kvinnfolk eller skisser på primitiva pansarvagnar kom ut. Sådana grejer måste ju helt enkelt ha skapats vid en upplyst tidsepok.

"Vill du att jag visar dig min haubits efter det här?"

Renässansen respekterade och bevarade inte det förflutna
Ta valfri liten håla i Italien och du kommer att hitta minst ett halvdussin antika byggnader och monument som skulle vara hela landets stolthet var som helst i Nordeuropa. Otvivelaktigt är det så att de bevarats tack vare det intresse för allt gammalt som tändes på nytt av renässansen.

Eller, ja nå...
Medan renässansens vetenskapsmän finkammade Europa efter sällsynta latintexter, så var byggherrar och arkitekter upptagna med att riva ner alla platser som dessa texter skrivits. Byggnader förstördes för att byggstenarna skulle kunna återanvändas eller endast för att ge plats för nybyggen. Otaliga antika marmorskulpturer smältes ner för att tillverka kalk till murbruk. Tanken var helt enkelt att det var för mycket jobb att skaffa fram nytt material när det fanns en massa onödig gammal skit som Herkulestemplet eller Colosseum som låg och skräpade, bara väntande på att plundras.

"Kan du hjälpa mig bära in den här. Jag sticker till landet på veckoslutet och vill att det skall se ut som att någon är hemma..."

Och det var inte ens bara gamla hedningar som fick sina tempel muddrade, även den allra äldsta kyrkan i världen drabbades av något motsvarande till när ryska maffian norpar koppartak: Efter att stått på samma ställe i 1200 år så revs gamla Peterskyrkan ner så att en ny basilika kunde byggas i stället. Och som byggnadsmaterial använde man naturligtvis till viss del sten som brutits... ...ur Colosseum, eventuellt som erkännande till alla de kristna martyrer som aldrig slängdes till lejonen där...

"Hördu nej tack. Deras regler om förbud mot frosseri gör dem allt för sega och smaklösa."

Renässansen var inte en speciellt fredlig tid
Renässansen var ett helt århundrade av måleri, musik, feta små änglar, fjollhattar, stärkta kragar och överdriven ansiktsbehåring, kort sagt en hipster-era. Och det finns knappast någon som är mer laid back än en hipster som nördat ner sig i lite aktivt konstdiggande, eller hur?

Den höga kragen var både en statussymbol och dolde samtidigt alla ironiska halstatueringar

Eller, ja nå...
Medan renässansmästarna prydde katedraler och gallerier med mästerverk så prydde Vlad III av Valakiet pålar med sina fienders huvuden och han var knappast ens ett undantag. I England beslöt man sig knall och fall att kasta bort något 100,000-tal liv i ett gräl om vem som skulle vara kung, Venedig och allt öster om det höll i ett århundrade på och fightades med turkarna och i Tyskland gick absolut allt åt helvete med först en riddarrevolt och sedan en bonderevolt. Tillsammans var de här två så blodiga och med så mycket grymheter att de skulle få Franska revolutionen att se ut som Bamses värld.

1494 började dessutom en serie krig i Italien som skulle pågå i omkring 60 år och involvera varje västerländsk stormakt (Frankrike, Tysk-Romerska riket, Venedig, Milan, Neapel, Påvestaten, Florens, Ferrara, England, Skottland, Spanien, Ottomanska riket, Schweiz, Saxen... för att nämna några). Och för att klara av den ökade krigstakten, längden och intensiteten på dessa nya krig så började kungligheterna hålla sig med stående arméer, vilket naturligtvis ytterligare ökade krigstakten, längden och intensiteten på stridigheterna. Före år 1500 så var den genomsnittliga storleken på en armé ca 15,000 man, men i slutet på århundradet hade de blivit nästan fem gånger större.

Som kapprustningen under kalla kriget, men med pikbeväpnade clowner istället för bombflyg

Renässans-Rom var inte en speciellt imponerande plats
Renässansen Rom måste ha varit en spektakulär syn. Om bara slappisarna till vetenskapsmän skulle få tummen ur med att uppfinna tidsresande telefonkiosker, så skulle vi tvärt sticka dit för att ta några bilder på all grannlåt. Och sedan skulle vi använda något sunkigt filter och fylla dem med felstavade hashtagar, för så är det framtiden rolls, YOLO!

#selfie

Eller, ja nå...
Vill du veta hur renässansen Rom såg ut? Stick till dagens Detroit/Tjernobyl/Reso. Medan städerna i norra Italien blomstrade tack vare ökad rikedom och inflyttade hantverkare och konstnärer så var Rom en folktom, stinkande ödemark med en nästan uteslutande kriminell befolkning. Efter att påven ditchat Rom för ett betydligt häftigare palats i Frankrike, så rämnade allt nästan genast. Rom var nämligen helt beroende av honom för i stort sett allt: hans kassakista, hans vakter och rent generell stabilitet i samhället... för att inte tala om alla pilgrimer, turister och donationer som hans Helighet drog in. Rom behövde alltså få tillbaka påven. Snabbt. Men tack vare dogmatiska och politiska schismer så skulle det ta över 100 år, tills början på renässansen, tills han kom hem. Och vid det skedet hade Rom låtit sig falna rejält (och hon var inte direkt modellmaterial före det heller).

Städningen var dock enklare än på länge

Vid renässansen höjdpunkt hade befolkningen fallit till sin lägsta nivå någonsin: strax över 10,000 invånare (dvs about samma som dagens Pargas), i en stad som vid ett skede haft över en miljon. Staden växte naturligtvis på nytt, men det var inte före renässansen nästan hade övergått i barocken. Så nej, när påven flyttade tillbaka hem till byn var Rom en post-apokalyptiskt håla fylld med statisterna från Mad Max som invånare. De få invånarna som inte var bovar lät sina kor beta på Forum och till och med stadens (märk väl, "Den heliga stadens") kyrkor var utplundrade ruiner av sin tidigare medeltida glans. Värst av allt var dock att Roms imponerande kloaksystem hade förstörts av upprepade invasioner under Roms fall och aldrig reparerats, så stora delar av Den Eviga Staden var nu rent bokstavligen ett skithål.



Renässansen var inte en tid för upplysta tänkare
Efter medeltidens föråldrade vidskepelse så var renässansen en pust av frisk luft, rationalitet och förnuft där man tidigare endast kunnat andas in eld, pest och kallt stål.

Eller, ja nå...
Den packade konstskola som renässansens Europa bestod av hade inte speciellt mycket till övers för saker som vetenskapligt undersökande och det fanns det inte ett enda universitet som hade den då kallade "naturfilosofin" på läsordningen. De facto så är de flesta vetenskapshistoriker ganska överens om att renässansen egentligen tog ett steg bakåt från den vetenskapligt mycket mer nyfikna medeltiden. Man var nämligen allt för upptagen med att måla och peta på sina trollstavar för att bry sig om verklig vetenskap.

Det är nämligen så att så gott som varje västerländsk ockult tradition har uppstått under renässansen, eftersom de upplysta klasserna var oerhört kåta på häxerier. Tycker du till exempel att fjantprogram som Ghost Hunters är irriterande? Tänk då på att de under renässansen skulle varit universitetsprofessorer och inte ha begravts i TV-tablåerna nattetid bland oändliga repriser av That 70's Show. En hel generation av "vetenskapsmän" tyckte nämligen att ämnen som astrologi, alkemi och ritualmagi var helt vettiga grejer att hålla på med och lära ut.

Men nu är det ju dock så att man inte kan göra en trolldomsomelett utan att bränna några ägg. Det hade knappt funnits några exempel på att man tagit livet av häxor under det senast tusen åren, men renässansen drog igång med tre vågor av allt mer aggressiva häxjakter som tog dödade tusentals människor runt om i Europa. Plötsligt så fann sig människor som tidigare uppskattas som hälare i sina samhällen som den mottagande parten av en rent objektiv och rationell dränkning. Historiker är lite oense om exakt hur många som åtalades som häxor under denna "upplysta era", men man räknar med att det är mellan 50,000 och 200,000. Jojo, något lystes minsann upp...

"ART THOU READY TO ROCK!"

The Future is Medieval

När man tänker på medeltiden så är chansen stor att den bild man ser framför sig är av riddare i glänsande rustningar som galopperar fram genom ett hav av pest, inskränkthet och smuts. Och konstig skulle annat vara, med tanke på att allt från historiefilmer, Monty Python och gymnasiehistorian ganska långt bekräftar just exakt detta. Du kanske till exempel har hört talas om att...

All vetenskaplig utveckling hade stannat
Myten:
Det finns en orsak att tusenårsperioden mellan 500-1500 kallas the Dark Ages. Varje förståsigpåare som  ens vågade tänka tanken att studera vid ett universitet blev genast uppeldad av katolska kyrkan som tyckte att kunskap och sådan skit var omoralisk och att Bibeln tammefan var allt man någonsin kunde tänkas behöva känna till. De trodde ju för helvete till och med att jorden var platt! 

"Nej det är klart att man inte kan segla norr om Korsholm, då blir du bara överkörd av jättelika pamin i slädar, juh!"

Verkligheten:
Förutom den faktum att knappast någon på medeltiden trodde att jorden var platt så var kyrkan verkligen inte ansvarig för att ta livet av vetenskapen - tvärt emot så var det de facto den som ganska ensam såg till att den överlevde.

Efter att barbarer av olika grader av skäggighet invaderat Europa och använt Rom som midsommarbrasa, så var katolska kyrkan den sista resten av romersk kultur i Västeuropa. Kyrkan satte igång med att grunda kloster runt om i Europa, för att lära folket om fördelarna med dogmatiserad kannibalism och tvångsrakning, och med munkarna följde även deras enorma bibliotek. Munkar var ganska långt de enda utbildade personerna på denna tid och ganska långt allt vi vet om den tidiga medeltiden har skrivits av dem.

"Titta själv! Munkarnas bok säger klart och tydligt att alla munkar  är hängda som åsnor, så det måste ju vara sant!"

Och allt eftersom tiden gick började kyrkan att ta allt allvarligare på det här med att bevara kunskap och började grunda universitet. Du kanske har hört om något av dem, t.ex. Bologna (1088), Sorbonne (1150), Oxford (1167), Cambridge (1209) och i stort sett varje toppskola i Europa. Vid dessa universitet så pluggade studenterna betydligt mer än de flesta idag, med genomsnittstiden för en kandidatexamen på sju år och flera år till för magisters- eller doktorsgrader. En annan grej som universiteten var bra på var att översätta grejer, och deras latinska versioner av Aristoteles och Platon var en av grunderna som gjorde renässansen möjlig.

Och samtidigt som var och varannan avkrok i Europa fick sitt eget universitet så öppnade korstågen Europas ögon för muslimernas avancerade idéer när det kom till vetenskap och teknologi. Nya uppfinningar som kompassen och astrolaben kom till västvärlden via muslimska Spanien och skulle visa sig vara ganska så användbara under upptäckartiden. Och ungefär samtidigt kom italienska handelsmän tillbaka från Nordafrika med en annan nymodighet: arabiska siffror.

"Pah, som om nu någon skulle orka lära sig en ny uppsättning tecken..."

Även läkekonsten gjorde enorma framsteg tack vare universitetssystemet. I motsatts till vad många tror så hade kyrkan egentligen inga större invändningar  mot saker som dissektion av kroppar, och de flesta medeltida universitet höll på med det i sina källare (OK, det kanske fanns någon invändning). På 1300-talet fanns det redan verksamma sjukhus och läkare hade lärt sig att använda antiseptika när de kapade av diverse kroppsdelar. Vilket säkert var en god idé med tanke på att folk var täckta av skit. Ja, på tal om det...



 Alla gick runt och luktade kakka
Myten:
Om man inte vet något annat om medeltiden så är det att alla var fullkomligt dränkta i scheisse. Medeltid bönder så ut som statister ur Monty Python and the Holy Grail, och överklassen var bara snäppet mindre äckliga. Folk då tvättade sig  med ungefär samma frekvens som vi idag går till tandläkaren: de som är riktigt nitiska kan göra det ett par gånger per år, max.

Verkligheten:
Man var oerhört intresserade av badande under större delen av medeltiden, eftersom man ganska långt fortsatte på den romerska traditionen med allmänna badhus och de flesta städer och även mindre byar Tyskland hade badstugor där arbetare kunde chilla tillsammans efter dagens slit, medan de undvek att att titta på varandras paket och högt diskuterade hur oerhört obögig denna situation var.

På samma sätt så var det vanligt att folk tvättade händerna före man åt och brukligt att erbjuda att ta ett bad med sina gäster när de blev inbjudna, något som Myndigheterna upprepade gånger försöker påpeka att inte är kosher mera i dagens samhälle. Den medeltida efterfrågan på tvål (vanligtvis tillverkad av djurfett, med diverse oljor och salter tillsatta) var samtidigt så stor att man redan på 1200-talet tillverkade det på närmast industriell skala i både Frankrike, Italien, Spanien och England.

Men varför är då sinnebilden på medeltidsfolk nissar som krälar omkring i sin egen avföring? Nå, saker förändrades väldigt plötsligt och väldigt snabbt. Och om bara en rejäl Force Majeure kunde få slut på våra förfäders episka badkultur, så fick de minsann en - i mitten på 1300-talet dök Digerdöden upp och tofflade Europa rakt i nyllet med sina otvättade fötter. Plötsligt berättade någon fiffikus för de tills nyligen ganska rentvättade massorna att badande var öppet mål in i porerna för alla de onda andar och gremlingar och akademare som förorsakade sjukdomar (man var inte så duktig på bakteriologi back in the day).

"Testerna tyder på drabbats av like delar zigernaförbannelse och arga skogsälvor."

Som ett resultat av detta hade badande i det stora hela blivit föråldrat som sysselsättning när den tidigmoderna tiden tog vid. Så det är fullt plausibelt att Karl XII gav betydligt större utslag på luktarövometern än t.ex. Karl den Store.



Riddare var hederliga, chevalereska gentlemän
Myten:
Riddare var tappra och hedervärda krigare som hjältemodigt kastade sig in för att döda drakar och rädda fagra damer i nöd.

Verkligheten:
Riddare hade ofta betydligt mindre gemensamt med det här...

...än till exempel det här:

"Wessex side!"

Det viktigaste att komma ihåg  i det här sammanhanget är att riddare var professionella krigare och när det inte fanns några krig att sysselsätta sig med så var de tvungna att hitta på något att göra med sin våldskåthet. De flesta riddare var relativt unga killar och i brist på Youtube och Call of Duty för att få ut den värsta överskottsilskan, så tenderade de att ta ut den på lokalbefolkningen i stället. Mot slutet av 1000-talet så började det bli kutym att diverse adelsmän började kina om vem som skulle få störst del av den Tysk-Romerskformade cheesecake som Karl den Store bakat, och mitt i smeten av dessa småkrig satt riddarna. Dessa "krig" var dock mindre ärkeslag à la Braveheart och betydligt mera en bunt killar med vapen som rider in i en by och tar livet av alla de ser.

Kyrkan försökte att få ett slut på detta, för att de helt enkelt var ganska otrevligt, och för att det hotade stabiliteten i hela Europa. Först försökte man att få ordning på riddarna genom att skaka valda kroppsdelar från diverse döda helgon framför nyllet på dem, men när detta, otippat nog, inte fungerade, så kallade Påven samman första korståget och exporterade iväg rövhålen till Mellanöstern så att de kunde bli någon annans problem. Väl framme i det heliga landet passade de även på med lite ridderligt småbarnsätande och att massakrera hela befolkningen i Jerusalem.

"Hej, Påven lovade att vi inte skulle hamna i helvetet! Inga refunds!"

Senare gjordes försök att få lite ordning snorungarna, till exempel genom att anta en hederskod för riddare som allmänt antogs på 1200-talet. Man använde exempel som Sir Lancelot och Edward, the Black Prince för att visa hur man skulle uppföra sig under krig och fred. Riddare uppmanades att "försvara de svaga", men konsensus om detta var dock i stort att "de svaga" i detta fall innebar adliga kvinnor och barn och verkligen inte några satans bönder. Så våld adelsmän emellan kanske avtog, men det var fortfarande ganska OK för riddare att döda och våldta bönder, för de, på samma sätt som antalet öl före lunch, räknas ju egentligen inte...



Kvinnor behandlades som boskap
Myten:
Europa under medeltiden finns tillsammans med Talibanstyrda Afghanistan med på Top 5-listan av ställen det skulle suga rejält på att ha en slida. Kvinnor var fruktansvärt förtryckta och behandlades som andra klassens medborgare vars ända uppgift var att städa, laga mat och klämma fram (manliga) arvingar enligt önskemål.

"Älskling? Hur skulle det vara att du klämmer fram pojken jag bad om? Jag frågade för redan en timme sedan..."

Verkligheten:
Fram tills för ca 200 år sedan var Europa nästan uteslutande ett jordbrukssamhälle. Och det intressanta med att ryggknäckande hårt arbete är att det gör alla ganska så jämlika. När varje familjemedlem är ute och sliter varje morgon för att hålla det högst påtagliga hotet av svält borta, så känns könsroller och sexism plötsligt inte så relevanta. Därför blev det, närmast per automatik, att män och kvinnor blev jämlika, eftersom även kvinnor var tvungna att hålla på med all bullshit deras män också tvingades stå ut med.

Och situationen var inte särskilt annorlunda i städerna. Om pappa ägde en verkstad, så var det hans döttrar som hjälpte till. Det var inte alls ovanligt att döttrar tog över familjeföretaget och drev det själv, något som rent generellt inte kom att hända långt in på modern historia. Det var också vanligtvis kvinnor som drev krogarna under medeltiden, de facto så skötte kvinnor vid ett skede om hela Englands ölindustri. Jag har inte riktigt lyckats komma fram till varför detta ändrades, men troligtvis kan det ha något att göra med män plötsligt insåg att deras fruar fått lite för mycket makt, genom att de kontrollerade tillgången på både öl och sex.

Kvinnor som inte var upptagna med att sälja pilsner eller odla säd för att överleva  kunde till exempel överleva genom att gå med i ett kloster, vilket kanske inte låter übermorjens innan man tänker på att detta gav dem tillgång till utbildning under en tid när sådant var extremt ovanligt - nunnor kunde läsa och skriva medan tidens mäktigaste män inte kunde det. Och om de höll på med det tillräckligt länge kunde de sluta som abbedissa över ett kloster, och på så sätt ha makt mycket likt en manlig adelsman.



Livet var hemskt och alla dog unga
Myten:
Livet under medeltiden har av upplysningsfilosofen Thomas Hobbes beskrivits som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort." Maten sög, husen sög, arbetet sög, allt sög. Lyckligtvis var man inte tvungen att stå ut med allt det eviga slitet speciellt länge, eftersom du oberoende endast levde till typ 35, max. Om man idag på film ser en medeltidsfigur äldre än 60, är han även en trollkarl.

"En trollkarl dör precis när han planerar. Eller när jätteörnarna blir försenade..."

Verkligheten:
Angående det här med kort livslängd så, ja, det stämmer att den förväntade medellivslängden låg på 35 år, men som tidigare påpekats, så tenderar vi att missa den i sammanhanget ganska viktiga detaljen "medel". Spädbarnsdödligheten var brutal, eftersom vaccination mot barnsjukdomar fortfarande var århundraden borta och läkekonsten i stort fortfarande befann sig på "Be tre Fader vår och sätt fem blodiglar på pungen så skall det ordna sig". Vilket snedvrider statistiken rätt ordentligt, men faktum är att om en man ca år 1500 lyckade överleva tills man var 21 så var förväntningen att han skulle leva ca 50 år till.

Även bilden av medeltidsbonden som en halvslav som arbetar nonstop för adelsmän totalt oförmögna på att give a single fuck visar sig vara skev, då genomsnittsbonden oftast arbetade ca åtta timmar varje dag, med långa pauser för att äta och ta napar. Och visste du förresten att de dessutom hade betydligt mera semester än du? Söndag var automatiskt ledig och när man tar med saker som långa helger kring jul, påsk och midsommar plus att varje helgon har sin egen dag (och att katolska kyrkan har omkring tre helgon för varje pedofilskandal), så kommer man fram till att medeltidsbönderna var på semester bortemot en tredjedel av året.

Och slutligen så kan det även vara på sin plats att påpeka att bönderna inte var sååå oerhört fattiga heller. Under senmedeltiden var genomsnittslönen för en engelsk arbetare motsvarande ca 1000 dollar per år, vilket är betydligt bättre än många länders genomsnittslön idag. Och även om denna slags livsstil kanske inte direkt inspirerar till blingbling-rap, så möjliggjorde det en varierad diet, lite lyx då och då och rejält med öl för att täcka allt festande som närmast var obligatoriskt under alla dessa helger.

Boooom, Blast & Ruin

Det finns många orsaker varför någon skulle ha en god orsak att förstöra relikerna efter en uråldrig kultur, med purt fanskap på en ganska klar första plats. Men vad har du för åsikt om att riva ner ett 4000 år gammalt palats eftersom det som din stad verkligen behöver är ett till parkeringshus (ha, som om sådant skulle förekomma) eller att klåtta ner en walkthrough av Monkey Island på baksidan av Dödahavsrullarna för att man fått slut på post-itlappar? För det är nu bara sådant som förekommer då och då...

Gamla kinesiska gravar jämnas med marken för att bygga en IKEA 

År 2007 så upptäckte några byggnadsarbetare i Nanjing 10 rikt utsmyckade familjekryptor daterande från omkring 200-talet. Eller, ja nå, när jag säger "upptäckte" menar jag snarare något i stil med "bulldozade dem till konfetti för att ge plats för en IKEA". Gravarna, alla konstruerade av grönt tegel och rikt dekorerade med inristningar var delvis begravda under jorden tills de blev skalperade likt latinominionen i Commando som Ah-nuld slänger en cirkelklinga på. Detta av sjaktmaskiner som hämtats in för att låta rika kinseser köpa subventionerad hotdog i en splitterny IKEA-butik. En av gravarna blev totalt genomborrad av en grävmaskin, lämnande resterna av en närapå 2000 år gammal sarkofag hängande på en av sina förstörda väggar som något slags wunderbaum. De ovärderliga artefakterna inuti krossades antingen till damm eller lämnades vind för våg ut till elementen eller gravplundrare.

Det skall dock noteras att trots allt finns så det faktiskt lagar mot att Kinas historiska byggnader plundras, skadas eller totaldemoleras av både privatpersoner och mångmiljardföretag. Problemet är att Kina har en legendarisk oförmåga av att bry sig ett stammande skit om något som inte är "Kinas pengar" så dessa lagar följs i bästa fall kan kallas "selektivt" och i värsta fall "inte för fem penni".

Dessutom så är de flesta företag nöjda med att betala vilka böter de än råkar få för att mosa antikviteter, så länge det inte fördröjer byggnadstakten av vilken jävla McDonalds de nu råkar bygga på ruinerna av gångna generationer. Till exempel så har delar av Kinesiska muren, en grej som, trots oförmågan av att se den från månen, inte är helt okänd, och med tillstånd nota bene, blivit riven för att lämna plats för en fabrik, så du kan säkert gissa hur stor chans 10 stycken likgarderober fulla av folk ingen hade hört talas om hade...

Arkeologer från Nanjing Museum försökte att övertala sina svenska möbelherrar om att åtminstone vänta en aning med rivandet för att ge dem tid att katalogisera platsen och avlägsna allt intressant. Det enda man kan säga om resultatet av detta var: IKEA öppnade enligt tidtabellen ett år senare...

Lyckligtvis fick de dock enkla steg-för-steg-anvisningar i hur mycket  de kunde dra år helvete...

En bluffarkeolog spränger upp Troja

Oberoende om du är kulturell (läs: saknar vänner) nog för att ha läst Illiaden eller såg den uppförd som en film där Brad inte har på sig byxor och spänner muskalerna mest hela iden, så har du troligtvis åtminstone hört talas om den antika staden Troja. 1800-talslurendrejaren och högst självutnämnde "arkeologen" Heinrich Schliemann hade också hört talas om Troja och lyckades under sin jakt på den legendariska stadens ruiner, i misstag att spränga skiten ur dem.

Schliemann beslöt sig för att ha hittat Trojas antika läge under den moderna, turkiska staden Hisarlik, men problemet var att under Hisarliks grunder upptäckte man rester av inte mindre än nio ruinstäder, staplade på varandra. Detta är ganska vanligt för antika städer, någon kommer och mosar en gammal stad och bygger därefter en egen, ny stad ovanpå den, lite som att man spelar jenga, aldrig städar och köper ett nytt spel varje gång.

Schliemann var också fast besluten om att gräva sig genom all annan dynga tills han stötte spaden i lite Trojanska antikviteter. Så han satte igång med att med hjälp av dynamit ta sig igenom historelagren tills han hittade vad han kallade för kung Priamos skattkammare - en hög med smycken och juveler som låg begravda långt under Hisarlik, på den plats man antog att Troja legat. Schliemann och hans fru smugglade därefter hjältemodigt ut artefakterna ur Turkiet (se: "lurendrejare" ovan), för om det är något som vi lärt oss av Indiana Jones så är det att det är så som arkelologi går till.

Ja alltså, förutom att skatterna som Schliemann grävde ut (läs: "stal") inte alls kom från Troja, åtminstone inte det Troja som någon över huvud tagety bryr sig om. Schliemanns fynd har nämligen sedermera blivit daterade till en stad sisådär 1000 år äldre än Troja, vilket betyder att de legat begravda under staden känd från vissa episka dikter. Genom sitt utgrävande dynamitfrenesi hade han alltså sprängt sig rakt genom Troja som en Pargasbo som känner lukten av kalk. Han hade de facto förstört Troja så totalt att riktiga arkeologer fortfarande 140 år senare är förbannade på honom.



Saudi-Arabien förstör islams heliga platser för att bygga hotell åt muslimska pilgrimer

Antalet muslimer som som genomför Hajj, den årliga pilgrimsfärden till Mecca i Saudi-Arabien har ökat dramatiskt under de senaste åren till de nuvarande 3 miljoner pers och de måste alla ha någonstans att övernatta. Lösningen har bara ordnats på ett sätt som får Åbosjukan att se ut som en kulturgärning. Ridande in till undsättning likt lätta brigaden vid Balaklava har saudiska byggherrar fyllt hela staden med hotell för att hjälpa pilgrimerna att få tak över huvudet och i förbifarten jämnat i stort sett hela staden med marken. 

Tips från coachen: Det här är inte fullkomligt autentisk 600-talsarkitektur...

Bilden ovan är på Royal Mecca Clock Tower, det högsta/mest lyxiga lägenhetskomplexet i världen som likt ett temacasino i Las Vegas tronar upp sig över Kaaba (den heliga stenen som muslimer världen över knäböjer mot när de ber). Ca 95% av gamla Meccas byggnader, de flesta av dem åtminstone 1000 år gamla, har förstörts under de senaste 20 åren för att "modernisera" och ge möjlighet till ökad pilgrimstrafik. Detta inkluderar klocktornet ovan, som sitter likt en hög med shoppinggallerior på grunderna av en ottomansk fästning från 1700-talet, för de att det inte finns något som säger "helig stad" som ett flertornigt Disneyslott. När det systematiska rivandet av nationella klenoder går så långt att en framträdande saudihistoriker bokstavligen klagar på att "ingen har tillräckligt med skräppor för att stå upp och fördöma denna kulturvandalism" så antar jag att situationen kanske inte är helt optimal. 

Ovan: En helig stad. Under: Las Vegas

En stor del av problemen härstammar ur den officiella religionen i Saudi-Arabien som är en strikt tolkning av islam som anser att reliker och historiska religionsbyggnader är en form av blasfemi. Följaktligen så behöver kungadömet därför inte särskillt stora ursäkter för att springa runt och riva antika moskeer och andra islamska landmärken. Och eftersom pengar är den bästa ursäkten i världen så har man mer eller mindre carte blanche för att riva allt och lite till för kapitalutveckling och pilgrimsinkomster. Bland de saker som rivits för att göra plats för folket som kommer för att se saker som rivtis, finns t.ex. Muhammeds hustrus, Khadijahs, födelsehem och den första kalifens (Muhammeds första efterträdares) palats, som nu är ett lyxhotell. 

Saddam Hussein återuppbygger Babylon, med sitt eget namn och porträtt överallt

Du har sannolikt hört talas om Babylon, den antika staden från tredje årtusendet f.Kr. berömt för sitt torn, sina hängande trädgårdar, sin sköka och oändliga heavy- och reggeasånger. Det är en av de viktigaste fornlämningarna någonstans i världen, det innehöll trots allt ett av världens sju underverk, så vad vi vet kan de fortfarande outgrävda delarna av ruinerna vara smockfulla med awesomeness. Vad menar du med "vad vi vet" kanske du frågar nu? Nå, för det första så är bara sisådär en fjärdedel utgrävt, eftersom Babylon ligger i dagens Irak, och för det andra så förbjöd Saddam Hussein någon att komma dit under 30 års tid så att han kunde bygga upp den på nytt i sin egen avbild, eftersom han var totalt och fullkomligt bindgalen.

Och nu menar jag inte att han gjort någon Caesars Palace-aktig kopia av den bredvid sin pool utan att han bokstavligen byggde upp Babylons ruiner på nytt, rakt ovanpå orginalstaden, dessutom användande moderna tegelstenar ingraverade med hans namn och en hög totalt ironi- och kontextbefriade komplimanger som "Saddam Hussein, Iraks beskyddare, återuppbyggde civilisationen och återuppbyggde Babylon". Du kanske också noterade att det enda som är sant i denna mening är att det funnits en nisse som hette Saddan Hussein. 

Inskriptionen på den här tegelstenen är betydligt längre, men innehåller exakt lika mycket bullshit...

Han återuppbyggde Ishtarporten, som fungerar som huvudled in i staden och satte upp bilder på sig själv bredvid kung Nebukadnezar, lite som att de skulle stå vid Planet Hollywood och skaka hand med varandra. Flera helt nya byggnader, som Saddam kände sig tvungen att tvinga på det irakiska landskapet, byggdes också ovanpå ruinerna. Ändringarna (läs: "pissa på historien-arna") var så enorma att UNESCO drog bort Babylon från listan av världsarv. I det stora hela så beslöt alltså världen att Babylon, en av världens äldsta och mest legendariska städer, inte längre hade något historiskt betydande.

"Äh, sluta marra! Inte en jävel kan se någon skillnad!"

Den goda nyheten är att amerikanernas invasion av Irak 2003 satte stop för Saddams planer på att förbättra staden med bilder på sin mustasch (saken blev ganska avgjord när han hängdes på Youtube). Den inte fullt så goda nyheten var att ockupationsmakterna istället byggde en militärbas ovanpå Babylon, grävande bränslediken genom lager av artefakter och fyllande sandsäckar med relikfylld sand. De byggde också en helikopterplatta för att tillåta landningar precis vid ruinerna, vilket lite är som att städa ett museum med en lövblåsare fylld med sepel. Men å andra sidan, skulle helikoptrar existerat på Nebukadnezars tid skulle han absolut haft en...

Whistling Rivalry

Alla har någon gång varit med om en riktigt barnslig vendetta, där två personer med endast kosmetiska skillnader förstör stämningen för alla i deras omgivning. Detta händer oftast i högstadiet eller under riktigt smutsiga skilsmässor, men sedan finns det de gräl som lämnat avtryck i historien och utan vilka vi inte skulle vara de vi är idag. Det är nämligen så att enbart för att för att deltagarna i fejderna varit internationella affärsmän eller världsledare har de inte sett sig vara för stora för att låta lite trashtalk inverka på deras beslut.


Ett missförstånd formar skomarknaden
Adolf och Rudolf Dassler var två tyska bröder med ett gemensamt intresse för skomakeri, vilket ledde till att de under mellankrigstiden startade upp familjeföretaget Gebrüder Dassler Schuhfabrik (Bröderna Dasslers skofabrik, för dem som inte förstår teutoniska). Och som en stor del av befolkningen under den tiden var de även troende nazister, även om de sög lite på att vara det. Till exempel så var det i deras skor som Jesse Owens sprang under Berlin-OS 1936 och på så sätt aningen motbevisade Hitlers teori om hur underlägsna svarta idrottare var.

Men å andra sidan så överlevde, i motsatts till Hitler, deras skofabrik andra världskriget och idag säljer de mer sportskor än någon annan än Nike och Reebok. Du har dessutom nästan garanterat använt deras skor eller kläder vid något skede, du kände bara igen dem som Adidas och Puma. För även om bröderna fortsatte att tillverka skor så gjorde de det inom skilda företag.

Adolf Dassler, grundare av Adidas. Fullblodsnazist.

Allt började under en allierad bombräd mot deras hemstad Herzogenaurach där Rudolf med sin familj satt i ett bombskydd, när Adolf med sin fru sökte skydd på samma ställe. Det kan ha varit att Royal Air Force höll på att jämna Tyskland med marken, eller en föraning om hur omodernt hans förnamn höll på att bli, men Adolf var oberoende på rejält dåligt humör över just denna bombraid, för han hälsade brorsan med familj genom att påpeka vilka as de allierade var. Mer specifikt sade han, "Här har vi nu de jävla asen igen".

Den tydligen ganske osäkre Rudolf trodde att Adolf menade honom och hans familj, men istället för att reda upp missförståndet och bro-krama bort all bitterhet, så var det som följde det slags obegripligt sega missförstånd som man annars bara ser i dåliga sitcoms. På grund av den där ena meningen blev deras förhållande alt mer frostigt ju längre kriget fortlöpte. Rudolf blev t.ex. tvångsinkallad till armén och senare fångad av amerikanska soldater som anklagade honom för att vara medlem i Waffen-SS (den folkmordigaste delen av hela tyska armén), något Rudolf var övertygad om att Adolf hade fått dem att göra.

Så när kriget tog slut så hatade bröderna varandra så hjärtligt att de kom fram till att de inte kunde samarbeta längre, så de delade upp sin skobusiness. Adolf Dassler döpte sin halva av företaget till Adidas, efter att mycket klarsynt insett att en förkortning av namnet var på sin plats (Adolfdas skulle knappast ha sålt fullständigt lika bra). Rudolf Dassler döpte emellertid sitt företag efter en bergskatt och de har försökt att få varandra att gå i konkurs sedan dess.

Rudolf Dassler, grundare av Puma. Ärkenazist.

De har drivit förtalskampanjer mot varandra och, likt värsta sortens skilsmässoföräldrar, tvingat hemstadens innevånare att välja sida. De anställda vid respektive företag fick inte gifta sig med varandra, de lokala fotbollslagen och pubarna var uppdelade enligt skolojalitet och Herzogenaurach fick snabbt smeknamnet "staden med de böjda nackarna", eftersom invånarna vägrade att tala med varandra innan de kollat att den andra personen säkert hade på sig rätt tossmärke. Och så håller de fortfarande på.



Kuwaitkriget började pga trashtalk
Efter att amerikanerna och två generationer Bushpresidenter hade invaderat Irak två gånger, kostat på sig miljardtals dollar och tusentals amerikanska liv för att göra sig av med samma galna diktator, lyckades soldater från US Special Forces slutgiltigt att fånga fanskapet år 2003 och kunde börja förhöra honom om varför han varit en sådan jävla irriterande fjant de senaste årtiondena. Och kanske passade de på att mobba honom lite för den där fjantiga kärleksromanen han skrev 2001.

Trogen sitt rykte så gjorde Saddam dock allt för att göra livet svårare för sina förhörare från FBI och CIA, så det krävdes att George Piro, en förhörsnisse från FBI, började stryka hans inte oansenliga ego för att få några svar av honom. Piro påstod sig vara en Washingtonhöjdare som rapporterade direkt till president Bush, och förmodligen att Bush själv skulle komma och förhöra honom, om han inte satt fast på ett viktigt möte.

Men när Saddam en gång hade börjat prata var det ingen hejd på honom. Han erkände att han inte hade förväntat sig att USA skulle följa upp sina hot om en markinvasion, vilket kanske inte var så överraskande i och med att de flesta amerikanska generaler tyckte att en sådan var en dålig idé. Det som dock var överraskande var vad Saddam hade att säga om invasionen av Kuwait, startskottet till hela jävla karusellen 13 år tidigare.


Vid tidpunkten hade Irak några ganska rejäl skulder till sin lilla granne, Kuwait, som lånat dem maffiga 80 miljarder dollar under Iran-Irakkriget. Vid detta skede hade USA inte något eget intresse att delta i stridigheterna och var av åsikten att så länge ingen blev allt för stark och invasionsbenägen, skulle uppföra sig som små Fonzien och ta det helt cool. Men när Saddam plötsligt stationerade 100,000 man vid Kuwaitiska gränsen började saker och ting se allt mer oFonzieaktiga ut. Detta löste sig dock den 25 juli 1990 när Kuwait gick med på ett oljeavtal som skulle reda upp krisen. Alla makter med något som helst ekonomiskt intresse i regionen hade förklarat för båda sidor att "Bitch, be cool!" och alla hade lugnat ner sig.


Alltså, tills emiren av Kuwait förklarade att han ville göra varje kvinna i Irak till en 10-dollarsprostituerad. Jepp, enligt det Saddam berättade för Piro under förhören så var hela Kuwaitkriget ett resultat av den enda förolämpningen. Saddam tog kommentaren synnerligen personligt och, som hämnd, invaderade han Kuwait. USA och en FN-koalition av över 20 länder och över en miljon soldater anföll Irak och som svar på detta försökte Irak invadera Saudi-Arabien också.


Detta hjälpte dock föga och Iraks militär totalkrossades under kriget, men Saddam kunde sitta kvar och fortsatte att vara motstridig om den fortsatta närvaron av amerikanska styrkor i området, vilket alltså slutade med att landet blev invderat ytterligare en gång, att Saddam blev fångad och avrättad. Allt för att någon typ gav en genomsnittlig Youtube-kommentar om Iraks kvinnor.






Grälet mellan två generaler låter hela tyska armén smita
Om man på något sätt kan dra likheter mellan andra världskriget och de filmer om kriget som gjorts i Hollywood, så är det att de båda är historier om comeback. I början så rullade tyskarna genom Europa och in på ryska stäppen utan några större problem, och, kännande en vinnare när de så det, så hoppade japanerna på tåget genom att bomba Pearl Harbor och i snabb takt erövra hela västra Stilla havet. Vid 1943 hade dock de allierade arbetat sig tillbaka in i matchen genom att ryssarna vunnit det brutala slaget om Stalingrad och britter och amerikaner sparkat tyskarna ur Nordafrika. 


Och vad amerikaner än tycker om att intala sig själva, så var de inte orsaken, eller ens till särskilt stor hjälp med, att få till denna förändring. Under en större del av Afrikakampanjen hade amerikanerna haft tummen så grundligt planterad i rumpan, att när det blev dags för nästa steg i Operation Sparkanaziröv, dvs att invadera Sicilien, ville britterna inte ha dem med.

Sicilien hade under hela kriget varit startplats för att bomba allt med en allierad flagga som seglade på Medelhavet, men britterna hade lyckats att lura tyskarna att en invasion av Sicilien inte alls var på kommande genom att klämma en portfölj full av fakeplaner, handboja fast den i en död kropp och sedan slänga ut den utanför spanska kusten. Orsaken till att de gick på detta måste ha varit att Tom Clancy temporärt måste ha varit ansvarig för verkligheten under kriget.

De tyska trupperna på Sicilien borde således varit oförberedd munsbit för de allierade, men istället så utbröt en pittmätartävling av sällan skådat slag mellan den amerikanska generalen och galenpannan George Patton och den brittiska generalen och mustaschnissen Bernard Montgomery. De hade satts att leda respektive lands trupper under operationen och absolut avskydde varandra. Montgomery såg andra världskriget som ett brittiskt krig och hade sett amerikanerna fucka upp allt de hållit på med i Nordafrika, medan Patton å sin sida hatade Montgomery som general (han var alltför försiktig och metodisk för den hetlevrade Pattons smak) och även britterna rent generellt.

Det är svårt att se från den här vinkeln, men troligtvis försöker de puukotta varandra i handen här.

Planen var att britter och amerikaner skulle invadera på varsitt håll på öns sydkust och därefter mötas i Messina på nordkusten, fångande tusentals tyskar mellan sig i en kniptångsmanöver. Men genast när de första bataljonerna kommit i land ändrade Montgomery allt genom att roffa åt sig några strategiska vägar från amerikanerna och använda dem själva, tvingande amerikanerna att dra sig tillbaka till invasionsstränderna för omgruppering.

Detta såg Patton som en orsak till att helt legitimt kasta planen över bord och rusa mot Messina för att hinna dit före Montgomery. Under den värsta konfliktens någonsin i världshistorien höll två generaler, som det var tänkt att skulle samarbeta, på och skickade svordomsfyllda meddelanden som förolämpade den andres intellekt mellan varandra.

"...jo, och just det, säg att jag har pissat i hans te."

Och ju närmare vardera generalen kom Messina började de att fatta dumdristiga beslut som kostade hundratals liv, bara för att kunna stå i Messina och säga lällislää när den andre kom fram. Så när britterna var framme och plockat fram vinnarsäckpiporna var jänkarna redan där. Efter den snabbaste offensiven i krigshistorien fram till det kunde amerikanerna nämligen erövra Messina med lätthet. Detta pga det inte fanns en enda fiendesoldat kvar där. Medan generalernas gnabbats hade de nämligen inte märkt att tyskarna och italienarna i all stillhet hade evakuerat alla sina trupper åt helvete från Sicilien.

Detta var dock klart för alla utom de två generalerna och Pattons vicechef, Omar Bradley, klagade även på att "Hur snabbt vi än avancerade var det omöjligt att i denna riktning skära av fiendens reträttväg över till Italien". Totalt kunde 100,000 man, 10,000 fordon och 17,000 ton utrustning skeppas iväg för att på nytt strida på Italienska halvön. Bara för att en general skulle kunna stå och se ut som Jeremy Clarkson.



Robert Kennedy och Lyndon Johnson fick Nixon att bli president
Om en nation någonsin behövt en stark ledare och statsman så var det efter att John F. Kennedy hade blivit mördad år 1963. De två troligaste kandidaterna var justitieministern Robert F. Kennedy, som varit sin brors närmaste rådgivare, och självklart Lyndon B. Johnson, som gått från den relativt sett menlösa positionen av vicepresident till ledare över den fria världen. Olyckligtvis hade de dock vissa problem med att se varandra i ansiktet, mest pga att de använt en stor del av de föregående åren till att försöka klösa ögonen ur det på varandra.

Tekniskt sett var det LBJ som började, genom att öppet vara en argsint kritiker av Roberts och Johns pappa, Joseph Kennedy. Men för att vara ärliga bör det nämnas att ganska många var kritiska över Joe Kennedy, en smutsig affärsman och politiker som högt och ljudligt var på "alla är hemliga kommunister"-sidan av McCarthyism. RFK gjorde dock slag i saken av deras gräl första gången de möttes, ett slumpmöte i Senatens matsal. Johnson, då majoritetsledare över Senaten gick in och skakade hand med senatorerna, som han troligtvis tidigare hade dissat å de grövsta, men han var den mäktigaste nissen i rummet och det är nu bara så politik fungerar. Robert var en nyanställd assistent, och om Johnson så hade fisit honom i ansiktet så var det hans jobb att tacka för att någon visat vad en riktig statsman äter till frukost. Istället gick det så att när den mäktigaste mannen i rummet sträckte fram näven, så vägrade den yngste mannen i rummet att skaka den, eller ens att titta på honom. Det är oklart om LBJ kommenterade detta med att "well now, I guess, it's on!" men det var det i varje fall.

Robert Kennedy, fantiserande om en trekant med Johnsons fru och mamma

Saker och ting blev igen öppet fientliga mellan dem när Johnson och JFK gjorde upp om Demokraternas presidentnomination, vilken till slut skulle få Kennedy att hamna i Vita huset. Johnson förde en smutsig kampanj som koncentrerade sig på att Kennedy var katolik, något som var kontroversiellt vid tidpunkten. I slutändan bad JFK dock LBJ att bli hans vicepresident, eftersom det var en vettig strategi, men framför allt för att han var en vuxen man som visste att det här var politik och inte ett avsnitt av Jersey Shore. Robert, som tydligen inte var fullt så klar över denna skillnad, körde dock vidare med sin "alltså, Lyndon Baines Johnson kan helt seriöst stritta åt helvete"-linje och gick bakom sin brors rygg med att be LBJ att tacka nej.

Enligt både vänner och assistenter så ändrades dock Robert till en lugnare och mer fundersam person efter mordet på JFK, vilket verkar vara fallet i allt utom i hur mycket han fortfarande hatade Johnson. Så medan RFK under sin tid som justitieminister varit sin brors främsta rådgivare fortsatte han under LBJ att göra det han gjorde bäst, dvs att ignorera honom. Och eftersom politik liknar rap beefar mer än vi kanske är bekväma med så sköttes en stor del av smutsigheterna av hjälpredor. Kennedys folk skyllde öppet på Johnson för att denne övertalat president Kennedy att resa till Dallas, medan Johnsons folk kontrade med att presidenten skyllde misstagen på Kuba på RFK, vilket skapat en atmosfär av konspiratoriskt våld.

De sade det naturligtvis inte öppet själv, men i en nation som ville ha svar som kunde hjälpa dem att gå vidare, så var den sittande presidenten och den mäktigaste medlemmen av föregående administration helt okej med att deras folk kastade vansinniga beskyllningar mot varandra. Nästa år avgick Robert Kennedy från sin ministerpost, för att ställa upp till val som senator, vilket fick LBJ att bli mer och mer paranoid över Bobbys politiska ambitioner. Därför använde han de följande åren till att förstöra Robert Kennedys lagförslag, och till att sedan införa egna, mer eller mindre identiska versioner av dem. Tiden ifrån varandra gjorde heller ingenting åt deras grälande, utan det däremot mer legitimt för dem att öppet göra narr av varandra.

Så när 1968 års presidentkampanj körde igång så utgick alla ifrån att Johnson skulle ställa upp och vinna en andra mandatperiod. Men efter ett dåligt primärval i New Hampshire beslöt sig plötsligt RFK att ställa upp mot presidenten. Om nu någon trodde det är det inte speciellt vanligt att någon försöker utmana en sittande president från det egna partiet, men Kennedy red på en farmgångsvåg och om det var något som han alltid varit bra på, så var det totalt skita i att Johnson satt på en maktposition. Så oberoende av om det handlade om att han fått nog av allt detta, eller om han insåg att en smutsig, utdragen match med sin döda chefs lillebror skulle se dålig ut, så chockade Johnson alla genom att dra sig ur tävlingen.

"DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete! Ha så satans roligt med er Nixon hörni!"

Kennedy blev favorit till att bli president och hade precis vunnit primärvalet i Kalifornien, när han tragiskt nog blev mördad, vilket lämnade det demokratiska partiet i spillror. Men inte ens detta var slutet på deras beef. Under de sista dagarna av LBJs presidentperiod så lyckades några Kennedyanhängare i nationalparksstyrelsen att utnyttja ett kryphål i reglerna till att byta namn på LBJ Stadium i Washinton till Robert F. Kennedy Memorial Stadium.



Rivalitet inom japanska krigsmakten får USA med i kriget
Du känner säkert till att anfallet på Pearl Harbor tog USA med överraskning, men det var inte vara de som blev överraskade. Att Japan så hårt skulle hoppa på en nation som inte riktigt bestämt sig för om de skulle vara med eller inte, var en ytterst dum strategi enligt i stort sett alla. Historiker har i åratal försökt komma fram till vad som var den egentliga orsaken, men man antar att det till stor del handlar om rivalitet mellan de olika vapenslagen. Om du varit i Drakan så känner du säkert till rivaliteten mellan gröna och röda sidan och en liknande grej fanns mellan armén och flottan i Japan, men till en exponentiellt högre grad.

För att kunna förklara varför de behövde mera trupper och resurser så fördrev nämligen japanska flottan och armén första halvan av 1900-talet med att mucka gräl med enorma länder som Ryssland eller Kina, ofta mot direkta order att inte anfalla. Under första världskriget beslöt till exempel flottan att helt på eget bevåg att erövra en bunt öar tillhörande tyska Mikronesien, trots att man sagt åt den att lämna dem ifred. Därefter krävde de att få mera regeringspengar för att kunna administrera dessa nya områden man erövrat utan order, vilket regeringen med långa tänder lät dem få.

Vid 1921 hade flottan dubbelt så stor budget som armén, och naturligtvis gjorde detta armén en smula bitter. Så de gick tillbaka till sin ensidiga taktikbok om hur man fixar budgetutökningar och beslöt att starta ett nytt krig, genom att invadera Kina. Och eftersom enorma krigsskepp inte kan göra ett jota under ett landkrig var det denna gång flottans tur att sitta på avbytarbänken och sura. Kriget i Kina drog ut allt längre, pengar flyttades från flottans budget och vid 1941 var den löjligt liten utan att någon egentligen visste hur man kunde öka den igen. HAH! As if! Naturligtvis visste de hur det skulle göras. Man startar bara ett nytt krig, ju!

"Exakt vad satan sade ni att ni just gjort" - Hela Japan

Och tammefan vad de lyckades. Efter att ha anfallit och erövrat amerikanska baser på Hawaii och Filipinerna, såg det ut som att allt kunde gå vägen, men till slut kunde USA använda sina överlägsna resurser till att mosa allt på sin väg över Stilla havet. Men ja, flottan fick den budgetökning de önskade sig. Så vi kan mer eller mindre tacka japanska armén och flottan för att de skapat världen som den ser ut idag.