Visar inlägg med etikett Förolämpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förolämpning. Visa alla inlägg

måndag 16 november 2015

An Insult to the Dead

Visste du om att "Texas" i Norge, blivit en slangsynonym för något galet? Som i: "Okej Ole, lägg ifrån dig kaststjärnorna innan allt blir helt texas här!" Uppenbarligen har det använts i åratal (även om jag inte kan minnas det trots att jag bodde i Oslo i tre år) men det är fortfarande en intressant tanke att om tusentals år är detta det enda man kommer ihåg, långt efter att alla glömt bort att det en gång fanns en delstat med vissa självbildsproblem.

Det kan kännas som småjävligt att få hela sin stolta historia förminskad till ett småförolämpade uttryck som sedan överlever dig, men som du kanske kommer ihåg om du följt bloggen ända från början, har jag tidigare skrivit om folk vars smeknamn gjort exakt det. Hade du till exempel hört att...


"Idiot" började en beskrivning på vanligt folk
Du har säkert hört att en gång tiden kunde du gå till doktor och diagnosticeras som "idiot". Fram till 1960-talet var det nämligen en klinisk term för någon med IQ på under 30, medan personer med IQ på mellan 30 och 65 gick under det knappast mer smickrande begreppet "imbecilla". Men om man går riktigt långt tillbaka det fanns en annan slags fanskap på gång.

Rent etymologiskt kommer ordet "idiot" från det grekiska idios som betyder en egen eller självständig person, en rot som förekommer till exempel i "idiosynkrasi". Så, ursprungligen var en idiot helt enkelt en enskild person, men inte enskild för att han var för dum för att kunna öppna dörren och därför var fångad i sitt eget hem.

Etymologin till uttrycket  "din mamma är som ett dörrhandtag för att hon tar alla i hand" är dock ganska klart. 


 I det gamla Grekland användes betydelsen för en vanlig person, dvs motsatsen till en offentlig innehavare av ett ämbete (ja, du läste rätt: på den gamla, goda tiden fanns det inte en enda politiker som var idiot...) Men, på denna tid så var en av följderna av att vara vanlig nästan alltid att man var outbildad. Och du kan säkert gissa vart detta är på väg... Det tog med andra ord inte speciellt länge innan överklassen började utveckla termen från "det vanliga folket" rent generellt till "det där korkade vanliga folket" och så var det bara följa backen neråt tills man på 1970-talet slutade kalla Downs syndrom för "mongoloid idioti".

Och så blir ett uttryck av antikt klassförakt något man kallar varandra på skolgården. Det är som om man skulle resa ett par tusen år framåt i tiden och upptäcka att läkare diagnostiocerar låg-IQ-typer som "Jokeritfans" eller "flyger Ryan Air".



"Pryd" var en komplimang förvandlad för att dissa kvinnor som inte ville ha sex
I en kultur där du inte kan visa en ammande bröstvårta på Facebook av rädsla för att det skall korrumpera tittarnas oskyldiga små sinnen, är det fortfarande en förolämpning att kallas för pryd, då detta ger en bild av en övernervöst stroppig och irriterande jävel som insisterar på att innehav av könsorgan är något som endast personer utan hyffs och pli håller på med.

Men åkte man tillbaka till Ye Olde France och kallade en kvinna för pryd gav du de facto henne en komplimang. Ordet kommer till svenskan via prudefemme, dvs en rättskaffens, modig och stolt kvinna. Om du precis insåg att "pryd" och engelska "proud" (stolt) ser rätt så lika ut så är det naturlitgtvis för att de back when betydde samma sak.

Det stackars ordet hade dock en obekväm resa norrut. När det oskyldigt klev av båten i Sverige hade det visserligen kvar en smula av sin ursprungliga betydelse, men det tog inte många minuter innan broskis i knäbyxor lyckades förvandla det till en förolämpning. Det förvanskades nämligen snabbt till att betyda att en kvinna gick omkring och var rädd för att bli förförd, rätt snart efter det till en gammal kärring som (medveten om att förföreri knappast är troligt) blivit överdrivet from och andäktig, och slutligen till någon kvinna som verkligen inte alls skulle tacka nej till lite förföreri men låtsas som motsatsen för att inte tappa ansiktet.

"Inget förföreri för mig, tack!"

Så i grund och botten har det handlat om att någon kvinna varit för stolt för att ligga med en massa slemiga typer, som sedan hämnats genom att förvanska ordet till att få det se ut som att stolthet är en ganska skitig egenskap att ha. Är inte språk fascinerande?



"Dunce" var en smart kille vars namn förvandlades till en förolämpning av folk som inte höll med honom
Målet för varje politisk rörelse är att förvandla sina meningsmotståndars ideal till ett skällsord. En gång i tiden betydde "kommunist" bara ett uttryck för partitillhörighet, nu är det alla strax till vänster om George Dubya och jag antar att det är motsvarande sak när det kommer till "nazi" (okej, det skall erkännas att det ibland är rörelserna själva som förosakar detta). Nå, anyhoo, så beslöt en sådan rörelse att göra sina meningsmotståndares ledare till måltavla genom att använda hans namn under betydelsen "dumhuvud".

Ordet i fråga är det engelska "dunce" som kommer från John Duns Scotus, en av sin tids största tänkare. Han var en inflytelserik 1200-talsfilosof, föreläsare och teolog så berömd för sin skarpa hjärna och komplexa argument att han var känd som "the Subtle Doctor". Detta har mindre att göra med att hans försiktiga prostataundersökningar eller att han flög runt i en telefonkiosk och kidnappade kvinnor, utan mer om hans nyanserade och insiktsfulla åsikter om i stort sett allt. Hans följare kallades Dunsmen, och under ett par århundraden lärde man ut hans filosofiska doktrin runt omkring på Europas mest berömda universitet.

Dessutom grundade han tydligen the Crips
Men hur kommer det sig då att termen nu i engelskspråkiga länder blivit ett någorlunda artigt sätt att kalla någon för dumjävel? Jo sidu, Duns levde på sluttampen av medeltiden, och vid 1500-talet hade Europa börjat få smak på det här med renässans. Dunsmännen (eller, vid det skedet, Dunsarna) var negativt inställda till det de kallade "ny lärdom", och blev därför dissade av en ny generation av snillen som tyckte att deras traditionsälskande bara var dumheter. Vid 1600-talet hade namnet Duns blivit substantivet "dunce", på samma sätt som någon sarkastiskt kallar en fjant för Einstein, men att vi sedan glömmer bort vem Einstein var och hans namn blev synonymt med en person så dum att han blir överkörd av en parkerad bil.

Det skall dessutom tilläggas at Duns Scotus dog 1308. Hans moståndare var således så effektiva i sitt dissande att namnet förfrande betyder dumhuvud mer än 700 år senare.



"Amatörer" var mycket mer respekterade än "professionella"
Om du idag googlar "amatör" så... ...nå, om vi skall tala klarspråk finns det idag exakt en orsak att någon skulle googla "amatör", och det är verkligen inte för att man är intresserad av OS-brottning.

"Wow, kolla på det där kastet! Barely legal!"

Vi hör ordet "amatör", och om vi inte genast tänker "dogging", så tänker vi "dilettant", eftersom vi lärt oss att om någon t.ex. klantar sig på jobbet dyker någon lokal Walter Sobchak upp och skriker om fucking amatures! Men meddelandet är i alla fall klart: Om du inte får betalt, så tar folk inte dig på allvar.

Back in the day så var dock amatören inte den hemsnickare vi tänker oss. Ursprunget för ordet är franskt och deriveras från latinets amare (att älska) och betyder ordagrant någon som håller på med stuff av ren kärlek till det den gör istället för att ta betalt för det som en annan prostiuerad. Aktiviteten ifråga kan till exempel vara musik, konst, revisorer som höll på med matematik, munkar med genetik eller bokbindare med elektromagnetism. Eller varför inte gentlemannaforskare som t.ex. Charles Fucking Darwin.

Amatörer kunde nämligen tacka nej till betalning, för de var tillräckligt rika för att redan ha sina pengabingar att simma i. Amatörforskare gick till och med så långt som att påstå att införande av pengar i ekvationen skulle förolämpa deras heder och på något sätt förringa deras ädla mål.

Men hur det nu var så genomgick vetenskapen då en våg av professionalisering och rikemansforskarna fann sig plötsligt i samma båt som fiffiga uppkomlingar som de facto hade lust att kunna försörja sig. Proffsen slog då ihop sig och började att attackera amatörernas arbeten och arbetsmetoder. Detta höll på så länge att folk började bli övertygade om att någon som inte fick betalt inte var lika duktig som en som gjorde det. Och det var på den vägen som ordet slutligen bands upp till porr, vilket betyder att inom något decennium eller så kommer "amatör" uteslutande att betyda "person som har sex i dålig belysning".

fredag 13 juli 2012

Whistling Rivalry

Alla har någon gång varit med om en riktigt barnslig vendetta, där två personer med endast kosmetiska skillnader förstör stämningen för alla i deras omgivning. Detta händer oftast i högstadiet eller under riktigt smutsiga skilsmässor, men sedan finns det de gräl som lämnat avtryck i historien och utan vilka vi inte skulle vara de vi är idag. Det är nämligen så att enbart för att för att deltagarna i fejderna varit internationella affärsmän eller världsledare har de inte sett sig vara för stora för att låta lite trashtalk inverka på deras beslut.


Ett missförstånd formar skomarknaden
Adolf och Rudolf Dassler var två tyska bröder med ett gemensamt intresse för skomakeri, vilket ledde till att de under mellankrigstiden startade upp familjeföretaget Gebrüder Dassler Schuhfabrik (Bröderna Dasslers skofabrik, för dem som inte förstår teutoniska). Och som en stor del av befolkningen under den tiden var de även troende nazister, även om de sög lite på att vara det. Till exempel så var det i deras skor som Jesse Owens sprang under Berlin-OS 1936 och på så sätt aningen motbevisade Hitlers teori om hur underlägsna svarta idrottare var.

Men å andra sidan så överlevde, i motsatts till Hitler, deras skofabrik andra världskriget och idag säljer de mer sportskor än någon annan än Nike och Reebok. Du har dessutom nästan garanterat använt deras skor eller kläder vid något skede, du kände bara igen dem som Adidas och Puma. För även om bröderna fortsatte att tillverka skor så gjorde de det inom skilda företag.

Adolf Dassler, grundare av Adidas. Fullblodsnazist.

Allt började under en allierad bombräd mot deras hemstad Herzogenaurach där Rudolf med sin familj satt i ett bombskydd, när Adolf med sin fru sökte skydd på samma ställe. Det kan ha varit att Royal Air Force höll på att jämna Tyskland med marken, eller en föraning om hur omodernt hans förnamn höll på att bli, men Adolf var oberoende på rejält dåligt humör över just denna bombraid, för han hälsade brorsan med familj genom att påpeka vilka as de allierade var. Mer specifikt sade han, "Här har vi nu de jävla asen igen".

Den tydligen ganske osäkre Rudolf trodde att Adolf menade honom och hans familj, men istället för att reda upp missförståndet och bro-krama bort all bitterhet, så var det som följde det slags obegripligt sega missförstånd som man annars bara ser i dåliga sitcoms. På grund av den där ena meningen blev deras förhållande alt mer frostigt ju längre kriget fortlöpte. Rudolf blev t.ex. tvångsinkallad till armén och senare fångad av amerikanska soldater som anklagade honom för att vara medlem i Waffen-SS (den folkmordigaste delen av hela tyska armén), något Rudolf var övertygad om att Adolf hade fått dem att göra.

Så när kriget tog slut så hatade bröderna varandra så hjärtligt att de kom fram till att de inte kunde samarbeta längre, så de delade upp sin skobusiness. Adolf Dassler döpte sin halva av företaget till Adidas, efter att mycket klarsynt insett att en förkortning av namnet var på sin plats (Adolfdas skulle knappast ha sålt fullständigt lika bra). Rudolf Dassler döpte emellertid sitt företag efter en bergskatt och de har försökt att få varandra att gå i konkurs sedan dess.

Rudolf Dassler, grundare av Puma. Ärkenazist.

De har drivit förtalskampanjer mot varandra och, likt värsta sortens skilsmässoföräldrar, tvingat hemstadens innevånare att välja sida. De anställda vid respektive företag fick inte gifta sig med varandra, de lokala fotbollslagen och pubarna var uppdelade enligt skolojalitet och Herzogenaurach fick snabbt smeknamnet "staden med de böjda nackarna", eftersom invånarna vägrade att tala med varandra innan de kollat att den andra personen säkert hade på sig rätt tossmärke. Och så håller de fortfarande på.



Kuwaitkriget började pga trashtalk
Efter att amerikanerna och två generationer Bushpresidenter hade invaderat Irak två gånger, kostat på sig miljardtals dollar och tusentals amerikanska liv för att göra sig av med samma galna diktator, lyckades soldater från US Special Forces slutgiltigt att fånga fanskapet år 2003 och kunde börja förhöra honom om varför han varit en sådan jävla irriterande fjant de senaste årtiondena. Och kanske passade de på att mobba honom lite för den där fjantiga kärleksromanen han skrev 2001.

Trogen sitt rykte så gjorde Saddam dock allt för att göra livet svårare för sina förhörare från FBI och CIA, så det krävdes att George Piro, en förhörsnisse från FBI, började stryka hans inte oansenliga ego för att få några svar av honom. Piro påstod sig vara en Washingtonhöjdare som rapporterade direkt till president Bush, och förmodligen att Bush själv skulle komma och förhöra honom, om han inte satt fast på ett viktigt möte.

Men när Saddam en gång hade börjat prata var det ingen hejd på honom. Han erkände att han inte hade förväntat sig att USA skulle följa upp sina hot om en markinvasion, vilket kanske inte var så överraskande i och med att de flesta amerikanska generaler tyckte att en sådan var en dålig idé. Det som dock var överraskande var vad Saddam hade att säga om invasionen av Kuwait, startskottet till hela jävla karusellen 13 år tidigare.


Vid tidpunkten hade Irak några ganska rejäl skulder till sin lilla granne, Kuwait, som lånat dem maffiga 80 miljarder dollar under Iran-Irakkriget. Vid detta skede hade USA inte något eget intresse att delta i stridigheterna och var av åsikten att så länge ingen blev allt för stark och invasionsbenägen, skulle uppföra sig som små Fonzien och ta det helt cool. Men när Saddam plötsligt stationerade 100,000 man vid Kuwaitiska gränsen började saker och ting se allt mer oFonzieaktiga ut. Detta löste sig dock den 25 juli 1990 när Kuwait gick med på ett oljeavtal som skulle reda upp krisen. Alla makter med något som helst ekonomiskt intresse i regionen hade förklarat för båda sidor att "Bitch, be cool!" och alla hade lugnat ner sig.


Alltså, tills emiren av Kuwait förklarade att han ville göra varje kvinna i Irak till en 10-dollarsprostituerad. Jepp, enligt det Saddam berättade för Piro under förhören så var hela Kuwaitkriget ett resultat av den enda förolämpningen. Saddam tog kommentaren synnerligen personligt och, som hämnd, invaderade han Kuwait. USA och en FN-koalition av över 20 länder och över en miljon soldater anföll Irak och som svar på detta försökte Irak invadera Saudi-Arabien också.


Detta hjälpte dock föga och Iraks militär totalkrossades under kriget, men Saddam kunde sitta kvar och fortsatte att vara motstridig om den fortsatta närvaron av amerikanska styrkor i området, vilket alltså slutade med att landet blev invderat ytterligare en gång, att Saddam blev fångad och avrättad. Allt för att någon typ gav en genomsnittlig Youtube-kommentar om Iraks kvinnor.






Grälet mellan två generaler låter hela tyska armén smita
Om man på något sätt kan dra likheter mellan andra världskriget och de filmer om kriget som gjorts i Hollywood, så är det att de båda är historier om comeback. I början så rullade tyskarna genom Europa och in på ryska stäppen utan några större problem, och, kännande en vinnare när de så det, så hoppade japanerna på tåget genom att bomba Pearl Harbor och i snabb takt erövra hela västra Stilla havet. Vid 1943 hade dock de allierade arbetat sig tillbaka in i matchen genom att ryssarna vunnit det brutala slaget om Stalingrad och britter och amerikaner sparkat tyskarna ur Nordafrika. 


Och vad amerikaner än tycker om att intala sig själva, så var de inte orsaken, eller ens till särskilt stor hjälp med, att få till denna förändring. Under en större del av Afrikakampanjen hade amerikanerna haft tummen så grundligt planterad i rumpan, att när det blev dags för nästa steg i Operation Sparkanaziröv, dvs att invadera Sicilien, ville britterna inte ha dem med.

Sicilien hade under hela kriget varit startplats för att bomba allt med en allierad flagga som seglade på Medelhavet, men britterna hade lyckats att lura tyskarna att en invasion av Sicilien inte alls var på kommande genom att klämma en portfölj full av fakeplaner, handboja fast den i en död kropp och sedan slänga ut den utanför spanska kusten. Orsaken till att de gick på detta måste ha varit att Tom Clancy temporärt måste ha varit ansvarig för verkligheten under kriget.

De tyska trupperna på Sicilien borde således varit oförberedd munsbit för de allierade, men istället så utbröt en pittmätartävling av sällan skådat slag mellan den amerikanska generalen och galenpannan George Patton och den brittiska generalen och mustaschnissen Bernard Montgomery. De hade satts att leda respektive lands trupper under operationen och absolut avskydde varandra. Montgomery såg andra världskriget som ett brittiskt krig och hade sett amerikanerna fucka upp allt de hållit på med i Nordafrika, medan Patton å sin sida hatade Montgomery som general (han var alltför försiktig och metodisk för den hetlevrade Pattons smak) och även britterna rent generellt.

Det är svårt att se från den här vinkeln, men troligtvis försöker de puukotta varandra i handen här.

Planen var att britter och amerikaner skulle invadera på varsitt håll på öns sydkust och därefter mötas i Messina på nordkusten, fångande tusentals tyskar mellan sig i en kniptångsmanöver. Men genast när de första bataljonerna kommit i land ändrade Montgomery allt genom att roffa åt sig några strategiska vägar från amerikanerna och använda dem själva, tvingande amerikanerna att dra sig tillbaka till invasionsstränderna för omgruppering.

Detta såg Patton som en orsak till att helt legitimt kasta planen över bord och rusa mot Messina för att hinna dit före Montgomery. Under den värsta konfliktens någonsin i världshistorien höll två generaler, som det var tänkt att skulle samarbeta, på och skickade svordomsfyllda meddelanden som förolämpade den andres intellekt mellan varandra.

"...jo, och just det, säg att jag har pissat i hans te."

Och ju närmare vardera generalen kom Messina började de att fatta dumdristiga beslut som kostade hundratals liv, bara för att kunna stå i Messina och säga lällislää när den andre kom fram. Så när britterna var framme och plockat fram vinnarsäckpiporna var jänkarna redan där. Efter den snabbaste offensiven i krigshistorien fram till det kunde amerikanerna nämligen erövra Messina med lätthet. Detta pga det inte fanns en enda fiendesoldat kvar där. Medan generalernas gnabbats hade de nämligen inte märkt att tyskarna och italienarna i all stillhet hade evakuerat alla sina trupper åt helvete från Sicilien.

Detta var dock klart för alla utom de två generalerna och Pattons vicechef, Omar Bradley, klagade även på att "Hur snabbt vi än avancerade var det omöjligt att i denna riktning skära av fiendens reträttväg över till Italien". Totalt kunde 100,000 man, 10,000 fordon och 17,000 ton utrustning skeppas iväg för att på nytt strida på Italienska halvön. Bara för att en general skulle kunna stå och se ut som Jeremy Clarkson.



Robert Kennedy och Lyndon Johnson fick Nixon att bli president
Om en nation någonsin behövt en stark ledare och statsman så var det efter att John F. Kennedy hade blivit mördad år 1963. De två troligaste kandidaterna var justitieministern Robert F. Kennedy, som varit sin brors närmaste rådgivare, och självklart Lyndon B. Johnson, som gått från den relativt sett menlösa positionen av vicepresident till ledare över den fria världen. Olyckligtvis hade de dock vissa problem med att se varandra i ansiktet, mest pga att de använt en stor del av de föregående åren till att försöka klösa ögonen ur det på varandra.

Tekniskt sett var det LBJ som började, genom att öppet vara en argsint kritiker av Roberts och Johns pappa, Joseph Kennedy. Men för att vara ärliga bör det nämnas att ganska många var kritiska över Joe Kennedy, en smutsig affärsman och politiker som högt och ljudligt var på "alla är hemliga kommunister"-sidan av McCarthyism. RFK gjorde dock slag i saken av deras gräl första gången de möttes, ett slumpmöte i Senatens matsal. Johnson, då majoritetsledare över Senaten gick in och skakade hand med senatorerna, som han troligtvis tidigare hade dissat å de grövsta, men han var den mäktigaste nissen i rummet och det är nu bara så politik fungerar. Robert var en nyanställd assistent, och om Johnson så hade fisit honom i ansiktet så var det hans jobb att tacka för att någon visat vad en riktig statsman äter till frukost. Istället gick det så att när den mäktigaste mannen i rummet sträckte fram näven, så vägrade den yngste mannen i rummet att skaka den, eller ens att titta på honom. Det är oklart om LBJ kommenterade detta med att "well now, I guess, it's on!" men det var det i varje fall.

Robert Kennedy, fantiserande om en trekant med Johnsons fru och mamma

Saker och ting blev igen öppet fientliga mellan dem när Johnson och JFK gjorde upp om Demokraternas presidentnomination, vilken till slut skulle få Kennedy att hamna i Vita huset. Johnson förde en smutsig kampanj som koncentrerade sig på att Kennedy var katolik, något som var kontroversiellt vid tidpunkten. I slutändan bad JFK dock LBJ att bli hans vicepresident, eftersom det var en vettig strategi, men framför allt för att han var en vuxen man som visste att det här var politik och inte ett avsnitt av Jersey Shore. Robert, som tydligen inte var fullt så klar över denna skillnad, körde dock vidare med sin "alltså, Lyndon Baines Johnson kan helt seriöst stritta åt helvete"-linje och gick bakom sin brors rygg med att be LBJ att tacka nej.

Enligt både vänner och assistenter så ändrades dock Robert till en lugnare och mer fundersam person efter mordet på JFK, vilket verkar vara fallet i allt utom i hur mycket han fortfarande hatade Johnson. Så medan RFK under sin tid som justitieminister varit sin brors främsta rådgivare fortsatte han under LBJ att göra det han gjorde bäst, dvs att ignorera honom. Och eftersom politik liknar rap beefar mer än vi kanske är bekväma med så sköttes en stor del av smutsigheterna av hjälpredor. Kennedys folk skyllde öppet på Johnson för att denne övertalat president Kennedy att resa till Dallas, medan Johnsons folk kontrade med att presidenten skyllde misstagen på Kuba på RFK, vilket skapat en atmosfär av konspiratoriskt våld.

De sade det naturligtvis inte öppet själv, men i en nation som ville ha svar som kunde hjälpa dem att gå vidare, så var den sittande presidenten och den mäktigaste medlemmen av föregående administration helt okej med att deras folk kastade vansinniga beskyllningar mot varandra. Nästa år avgick Robert Kennedy från sin ministerpost, för att ställa upp till val som senator, vilket fick LBJ att bli mer och mer paranoid över Bobbys politiska ambitioner. Därför använde han de följande åren till att förstöra Robert Kennedys lagförslag, och till att sedan införa egna, mer eller mindre identiska versioner av dem. Tiden ifrån varandra gjorde heller ingenting åt deras grälande, utan det däremot mer legitimt för dem att öppet göra narr av varandra.

Så när 1968 års presidentkampanj körde igång så utgick alla ifrån att Johnson skulle ställa upp och vinna en andra mandatperiod. Men efter ett dåligt primärval i New Hampshire beslöt sig plötsligt RFK att ställa upp mot presidenten. Om nu någon trodde det är det inte speciellt vanligt att någon försöker utmana en sittande president från det egna partiet, men Kennedy red på en farmgångsvåg och om det var något som han alltid varit bra på, så var det totalt skita i att Johnson satt på en maktposition. Så oberoende av om det handlade om att han fått nog av allt detta, eller om han insåg att en smutsig, utdragen match med sin döda chefs lillebror skulle se dålig ut, så chockade Johnson alla genom att dra sig ur tävlingen.

"DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete! Ha så satans roligt med er Nixon hörni!"

Kennedy blev favorit till att bli president och hade precis vunnit primärvalet i Kalifornien, när han tragiskt nog blev mördad, vilket lämnade det demokratiska partiet i spillror. Men inte ens detta var slutet på deras beef. Under de sista dagarna av LBJs presidentperiod så lyckades några Kennedyanhängare i nationalparksstyrelsen att utnyttja ett kryphål i reglerna till att byta namn på LBJ Stadium i Washinton till Robert F. Kennedy Memorial Stadium.



Rivalitet inom japanska krigsmakten får USA med i kriget
Du känner säkert till att anfallet på Pearl Harbor tog USA med överraskning, men det var inte vara de som blev överraskade. Att Japan så hårt skulle hoppa på en nation som inte riktigt bestämt sig för om de skulle vara med eller inte, var en ytterst dum strategi enligt i stort sett alla. Historiker har i åratal försökt komma fram till vad som var den egentliga orsaken, men man antar att det till stor del handlar om rivalitet mellan de olika vapenslagen. Om du varit i Drakan så känner du säkert till rivaliteten mellan gröna och röda sidan och en liknande grej fanns mellan armén och flottan i Japan, men till en exponentiellt högre grad.

För att kunna förklara varför de behövde mera trupper och resurser så fördrev nämligen japanska flottan och armén första halvan av 1900-talet med att mucka gräl med enorma länder som Ryssland eller Kina, ofta mot direkta order att inte anfalla. Under första världskriget beslöt till exempel flottan att helt på eget bevåg att erövra en bunt öar tillhörande tyska Mikronesien, trots att man sagt åt den att lämna dem ifred. Därefter krävde de att få mera regeringspengar för att kunna administrera dessa nya områden man erövrat utan order, vilket regeringen med långa tänder lät dem få.

Vid 1921 hade flottan dubbelt så stor budget som armén, och naturligtvis gjorde detta armén en smula bitter. Så de gick tillbaka till sin ensidiga taktikbok om hur man fixar budgetutökningar och beslöt att starta ett nytt krig, genom att invadera Kina. Och eftersom enorma krigsskepp inte kan göra ett jota under ett landkrig var det denna gång flottans tur att sitta på avbytarbänken och sura. Kriget i Kina drog ut allt längre, pengar flyttades från flottans budget och vid 1941 var den löjligt liten utan att någon egentligen visste hur man kunde öka den igen. HAH! As if! Naturligtvis visste de hur det skulle göras. Man startar bara ett nytt krig, ju!

"Exakt vad satan sade ni att ni just gjort" - Hela Japan

Och tammefan vad de lyckades. Efter att ha anfallit och erövrat amerikanska baser på Hawaii och Filipinerna, såg det ut som att allt kunde gå vägen, men till slut kunde USA använda sina överlägsna resurser till att mosa allt på sin väg över Stilla havet. Men ja, flottan fick den budgetökning de önskade sig. Så vi kan mer eller mindre tacka japanska armén och flottan för att de skapat världen som den ser ut idag.

lördag 23 april 2011

Can't Nickname the Truth

Om du någonsin gått i lågstadiet är oddsen stora att du vid något skede fick ett smeknamn du hatade. Det kan ha varit ett utmärkande drag ("Pittnäsa", Dumbo") eller något sådant, men oberoende var det värsta du kunde tänka dig att detta skulle bli ditt namn för alltid.

Du känner till flera personer som faktiskt fick det - de finns i varje historiebok. Nissar som...

Che Guevara
Riktigt namn: Ernesto Guevara
Smeknamnet betyder: "Hej!"

Teskjortsmodellen och marxistgerillan Ernesto Guevara är kanske en av de mest berömda revolutionärerna i modern tid. Född i en övre medelklassfamilj i Argentina, fick han för sig att yra runt ett tag i Syd- och Centralamerika, något som ledde till en rätt populär bok om hans resor. Därefter hittade han på en massa hyss med sin kompis Fidel Castro.

Smeknamnet:
Du vet de där serietidningsstereotyperna där alla kommunister kallar varandra kamrat? Herr Guevara var faktiskt sådan. Som det visar sig är Che ett argentinskt ifyllnadsord. Det saknar egentlig mening, vilket gör det en aning krångligt att översätta. Ibland används det för att få uppmärksamhet, lite som "Hej! Måjn! Yo!" eller sådant och ibland som en vänskaplig hälsning, vänner emellan som "Kompis! Dude! Bro!" och ibland använder argentinarna den utan någon direkt orsak, som "öh, hmm, eller typ..."

Guevara tyckte om att säga detta ord. Ofta. Så, när han lämnade Argentina och använde ordet på samma sätt som kakmonstret använder "OMNOMNOMNOM!" märkte folk detta. Enligt självaste Fidel själv, fick Ernesto smeknamnet när han mötte några exilkubaner i Guatemala år 1953. Han påpekar dock inte att om Guevara skulle varit en övremedelklasspojke från Helsingfors skulle han hetat Vaheettääde Guevara nu.



Pocahontas
Riktigt namn: Mataoka
Smeknamnet betyder: Slampa

Think fast, ge mig namnet på en berömd indiankvinna. Oddsen är ganska goda att runt 110% av er nu sade Pocahontas. Om du aldrig hört om henne har du inte bara missat grundkursen i nordamerikansk kolonialhistoria, utan även grundkursen i Disneyprinsessologi, men här är i varje fall den korta versionen. Hon var dotter till en hövding, mötte kapten John Smith med entourage i den tidiga, engelska kolonin Jamestown och ryktades att kunna måla med alla färger i en vind...

Sådana fraser förekommer enbart i Disneyfilmer och LSD-tripar
Smeknamnet:
Mataoka hade de facto ett flertal namn. Som en medlem i Powhatanstammen följde hon deras tradition att ha ett hemligt "sant namn" och flera andra personnamn. Hennes hemliga namn var "Mataoka" och hennes huvudsakliga personnamn var Amonute. Och för att rätt skall vara rätt tog hon även det kristna namnet "Rebecca Rolfe" när hon gifte sig med en engelsman, eftersom lagen i England bestämde att allt skulle vara så tråkigt som möjligt.

Så varifrån kommer då namnet Pocahontas? Enligt indianhistorikern William Stith, skulle det vara ett smeknamn från hennes stam så att engelsmännen inte kunde skada henne genom att känna till hennes hemliga namn. Betydelesen? "Den lilla lättfotade". Eller för att använda en modern benämning: slampan. För ingen skulle nu kunna skada henne med ett sådant namn...

Det är självklart svårt att komma med en helt exakt översättning och olika källor har påstått att den svenska motsvarigheten är "den oanständiga" eller den "den olydiga". Vilket jag tycker att bara låter som lite mer politiskt korrekta sätt att säga slampa samt ger lite småobehagliga undertoner till skolflickor med Pocahontashuppare.



Wild Bill
Riktigt namn: James Butler Hickok
Smeknamnet betyder: Typ med en stor, löjlig näsa.

Precis, "Bill" var ett smeknamn lika mycket som "Wild" eftersom hans namn var inte William. Som du säkert vet var Wild Bill Hickok en av de mest berömda, halvmytiska nissarna i Gamla Västern (på en nivå av Wyatt Earp och Billy the Kid). Hickok stred för nordstaterna i inbördeskriget och är mest känd som revolverman, spejare, professionell spelare och lagman.

Smeknamnet:
Det var egentligen ett skämt om hans utseende och specifikt hans enorma, lutande näsa och utstående överläpp och den första varianten på Hickoks smeknamn var de facto "Duck Bill" (anknäbb).

Kvack kvack kvack
Det finns till och med dokument för att bevisa det. Tydligen tyckte domstolarna i Nebraska att åtal var ett bra tillfälle att retas med folk. Och det bevisar bara det gamla ordspråket: "Jävlas inte med en domstolssekreterare".

"Wild"-delen verkar däremot vara hans eget påfund. Troligtvis trött på att folk kastade torrt bröd på honom överallt, odlade han mustasch och började insistera att hans namn var "Wild Bill". Men han fick i alla fall det sista skrattet, genom att ha en hemlig affär med Sarah Shull, älskarinnan till den man som började kalla honom Duck Bill. Hajoo med det...



Platon
Riktigt namn: Aristocles
Smeknamnet betyder: Fetto (möjligtvis)

Som den mest berömda studenten hos Sokrates är Platon en synonym för gammal, grekisk filosofi och om du gått en kurs i logik har din professor nämnd hans namn åtminstone en gång. Och har du kommit i gräl med en förstaårets filosofibesserwisser har du sannolikt hört hans namn tusentals gånger.

Smeknamnet:
Min första aning, dvs att Aristocles lät överdrivet grekiskt, visade sig vara fel. Det var nämligen Platons brottningstränare, Ariston från Argos, som gav honom detta smeknamn och det finns flera teorier till varifrån namnet kommer.

En del har föreslagit att det kom från hans breda panna eller hans... ...robusta fysik. Andra har nämnt att det är ett tecken på bredde av hans bildning, men personligen tycker jag att detta låter som något Platon själv kommit på för att övertyga andra att han inte hade en märklig kroppsform.

Märkligast är dock att en persons bredd är en så underlig sak att kommentera. Vi gör oss ofta roliga över folks längd eller vikt, men bredd? Antingen hade grekerna en helt annorlunda syn på smeknamn eller så var Platon RIKTIGT SJUKT bred.



Caligula
Riktigt namn: Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus
Smeknamnet betyder: Små sandaler

Historien kommer ihåg Caligula för en sak, och endast en sak: Att han var totalt jävla vansinnig, till och med jämfört med andra romerska kejsare (ett inte superstabilt pack). Det är som att vinna guld på sjukt galen-OS. Om det sedan hade att göra med att hans mamma blev landsförvisad när han var liten eller att han tyckte om att dricka vatten smaksatt med bly låter jag dock vara osagt. Men vad det än var så kvarstår det faktum att han utropade sig själv till gud, försökte få sin häst vald till senator och förklarade krig mot havet.

"Där ligger det där självgoda aset och konspirerar mot mig. FRAM MED LEGIONERNA!"
Smeknamnet:
Eller så kom galenskapen från att han var känd som sitt barnsmeknamn resten av sitt liv. Caligula betyder nämligen små sandaler (efter det latinska calige = sandal). För, som liten var lill-Calle ofta ute med pappa Germanicus och farfar kejsar Tiberius, när de ledde soldater under krigståg. Vid något skede fick han en egen liten soldatuniform, komplett med gulliga små sandaler. Och elitdödarteameti hans livvakt hade inte direkt något bättre att göra en att titta på när en liten pojke lekte krig, och speciellt de små sandalerna han marscherade omkring i. Så de började kalla honom "Lillsandalen", vilket fastande, trots att lill-Calle så småning växte upp till att leda det mäktigaste imperiet i den kända världen.

Enligt Seneca så avskydde Caligula sitt smeknamn. Och ja, han var en psykopat med rejäl indianbrist i kanoten, men man kanske kan ta saker och ting i perspektiv. Tänk dig själv vad du skulle göra om ett helt land kallade dig "Pyjamas-Nisse" bakom din rygg... och att historien sedan ENBART kommer ihåg dig för det.