An Insult to the Dead

Visste du om att "Texas" i Norge, blivit en slangsynonym för något galet? Som i: "Okej Ole, lägg ifrån dig kaststjärnorna innan allt blir helt texas här!" Uppenbarligen har det använts i åratal (även om jag inte kan minnas det trots att jag bodde i Oslo i tre år) men det är fortfarande en intressant tanke att om tusentals år är detta det enda man kommer ihåg, långt efter att alla glömt bort att det en gång fanns en delstat med vissa självbildsproblem.

Det kan kännas som småjävligt att få hela sin stolta historia förminskad till ett småförolämpade uttryck som sedan överlever dig, men som du kanske kommer ihåg om du följt bloggen ända från början, har jag tidigare skrivit om folk vars smeknamn gjort exakt det. Hade du till exempel hört att...


"Idiot" började en beskrivning på vanligt folk
Du har säkert hört att en gång tiden kunde du gå till doktor och diagnosticeras som "idiot". Fram till 1960-talet var det nämligen en klinisk term för någon med IQ på under 30, medan personer med IQ på mellan 30 och 65 gick under det knappast mer smickrande begreppet "imbecilla". Men om man går riktigt långt tillbaka det fanns en annan slags fanskap på gång.

Rent etymologiskt kommer ordet "idiot" från det grekiska idios som betyder en egen eller självständig person, en rot som förekommer till exempel i "idiosynkrasi". Så, ursprungligen var en idiot helt enkelt en enskild person, men inte enskild för att han var för dum för att kunna öppna dörren och därför var fångad i sitt eget hem.

Etymologin till uttrycket  "din mamma är som ett dörrhandtag för att hon tar alla i hand" är dock ganska klart. 

 I det gamla Grekland användes betydelsen för en vanlig person, dvs motsatsen till en offentlig innehavare av ett ämbete (ja, du läste rätt: på den gamla, goda tiden fanns det inte en enda politiker som var idiot...) Men, på denna tid så var en av följderna av att vara vanlig nästan alltid att man var outbildad. Och du kan säkert gissa vart detta är på väg... Det tog med andra ord inte speciellt länge innan överklassen började utveckla termen från "det vanliga folket" rent generellt till "det där korkade vanliga folket" och så var det bara följa backen neråt tills man på 1970-talet slutade kalla Downs syndrom för "mongoloid idioti".

Och så blir ett uttryck av antikt klassförakt något man kallar varandra på skolgården. Det är som om man skulle resa ett par tusen år framåt i tiden och upptäcka att läkare diagnostiocerar låg-IQ-typer som "Jokeritfans" eller "flyger Ryan Air".



"Pryd" var en komplimang förvandlad för att dissa kvinnor som inte ville ha sex
I en kultur där du inte kan visa en ammande bröstvårta på Facebook av rädsla för att det skall korrumpera tittarnas oskyldiga små sinnen, är det fortfarande en förolämpning att kallas för pryd, då detta ger en bild av en övernervöst stroppig och irriterande jävel som insisterar på att innehav av könsorgan är något som endast personer utan hyffs och pli håller på med.

Men åkte man tillbaka till Ye Olde France och kallade en kvinna för pryd gav du de facto henne en komplimang. Ordet kommer till svenskan via prudefemme, dvs en rättskaffens, modig och stolt kvinna. Om du precis insåg att "pryd" och engelska "proud" (stolt) ser rätt så lika ut så är det naturlitgtvis för att de back when betydde samma sak.

Det stackars ordet hade dock en obekväm resa norrut. När det oskyldigt klev av båten i Sverige hade det visserligen kvar en smula av sin ursprungliga betydelse, men det tog inte många minuter innan broskis i knäbyxor lyckades förvandla det till en förolämpning. Det förvanskades nämligen snabbt till att betyda att en kvinna gick omkring och var rädd för att bli förförd, rätt snart efter det till en gammal kärring som (medveten om att förföreri knappast är troligt) blivit överdrivet from och andäktig, och slutligen till någon kvinna som verkligen inte alls skulle tacka nej till lite förföreri men låtsas som motsatsen för att inte tappa ansiktet.

"Inget förföreri för mig, tack!"

Så i grund och botten har det handlat om att någon kvinna varit för stolt för att ligga med en massa slemiga typer, som sedan hämnats genom att förvanska ordet till att få det se ut som att stolthet är en ganska skitig egenskap att ha. Är inte språk fascinerande?



"Dunce" var en smart kille vars namn förvandlades till en förolämpning av folk som inte höll med honom
Målet för varje politisk rörelse är att förvandla sina meningsmotståndars ideal till ett skällsord. En gång i tiden betydde "kommunist" bara ett uttryck för partitillhörighet, nu är det alla strax till vänster om George Dubya och jag antar att det är motsvarande sak när det kommer till "nazi" (okej, det skall erkännas att det ibland är rörelserna själva som förosakar detta). Nå, anyhoo, så beslöt en sådan rörelse att göra sina meningsmotståndares ledare till måltavla genom att använda hans namn under betydelsen "dumhuvud".

Ordet i fråga är det engelska "dunce" som kommer från John Duns Scotus, en av sin tids största tänkare. Han var en inflytelserik 1200-talsfilosof, föreläsare och teolog så berömd för sin skarpa hjärna och komplexa argument att han var känd som "the Subtle Doctor". Detta har mindre att göra med att hans försiktiga prostataundersökningar eller att han flög runt i en telefonkiosk och kidnappade kvinnor, utan mer om hans nyanserade och insiktsfulla åsikter om i stort sett allt. Hans följare kallades Dunsmen, och under ett par århundraden lärde man ut hans filosofiska doktrin runt omkring på Europas mest berömda universitet.

Dessutom grundade han tydligen the Crips

Men hur kommer det sig då att termen nu i engelskspråkiga länder blivit ett någorlunda artigt sätt att kalla någon för dumjävel? Jo sidu, Duns levde på sluttampen av medeltiden, och vid 1500-talet hade Europa börjat få smak på det här med renässans. Dunsmännen (eller, vid det skedet, Dunsarna) var negativt inställda till det de kallade "ny lärdom", och blev därför dissade av en ny generation av snillen som tyckte att deras traditionsälskande bara var dumheter. Vid 1600-talet hade namnet Duns blivit substantivet "dunce", på samma sätt som någon sarkastiskt kallar en fjant för Einstein, men att vi sedan glömmer bort vem Einstein var och hans namn blev synonymt med en person så dum att han blir överkörd av en parkerad bil.

Det skall dessutom tilläggas at Duns Scotus dog 1308. Hans moståndare var således så effektiva i sitt dissande att namnet förfrande betyder dumhuvud mer än 700 år senare.



"Amatörer" var mycket mer respekterade än "professionella"
Om du idag googlar "amatör" så... ...nå, om vi skall tala klarspråk finns det idag exakt en orsak att någon skulle googla "amatör", och det är verkligen inte för att man är intresserad av OS-brottning.

"Wow, kolla på det där kastet! Barely legal!"

Vi hör ordet "amatör", och om vi inte genast tänker "dogging", så tänker vi "dilettant", eftersom vi lärt oss att om någon t.ex. klantar sig på jobbet dyker någon lokal Walter Sobchak upp och skriker om fucking amatures! Men meddelandet är i alla fall klart: Om du inte får betalt, så tar folk inte dig på allvar.

Back in the day så var dock amatören inte den hemsnickare vi tänker oss. Ursprunget för ordet är franskt och deriveras från latinets amare (att älska) och betyder ordagrant någon som håller på med stuff av ren kärlek till det den gör istället för att ta betalt för det som en annan prostiuerad. Aktiviteten ifråga kan till exempel vara musik, konst, revisorer som höll på med matematik, munkar med genetik eller bokbindare med elektromagnetism. Eller varför inte gentlemannaforskare som t.ex. Charles Fucking Darwin.

Amatörer kunde nämligen tacka nej till betalning, för de var tillräckligt rika för att redan ha sina pengabingar att simma i. Amatörforskare gick till och med så långt som att påstå att införande av pengar i ekvationen skulle förolämpa deras heder och på något sätt förringa deras ädla mål.

Men hur det nu var så genomgick vetenskapen då en våg av professionalisering och rikemansforskarna fann sig plötsligt i samma båt som fiffiga uppkomlingar som de facto hade lust att kunna försörja sig. Proffsen slog då ihop sig och började att attackera amatörernas arbeten och arbetsmetoder. Detta höll på så länge att folk började bli övertygade om att någon som inte fick betalt inte var lika duktig som en som gjorde det. Och det var på den vägen som ordet slutligen bands upp till porr, vilket betyder att inom något decennium eller så kommer "amatör" uteslutande att betyda "person som har sex i dålig belysning".

Manly Things

Det finns en hel del grejer här i världen som kvinnor använder och som tidigare troddes enbart kunde användas av män. Byxor. Kreditkort. Att rida gränsle. Att pissa stående.

Det finns däremot inte fullt så många saker som tidigare ansågs flickiga som nu tagits över av hårbryystad machokultur. Det är till och med nästan som att män har någon knäpp idé om att inte se flickiga ut... Med detta sagt så finns det dock en handfull med stuff som lyckats förvandla sig från rosa till blå (eller tvärtom, om man tittar historiskt). Saker som...


Fort Mustang
Mustang. Kanske mer än mågon annan bil är detta ett namn som framkallar tankar om hästkrafter, motorolja och ren, 100-oktanig manlighet. Och om man bortser från den bristfälliga kvaliteten och den något tvivelaktiga designen, så måste man erkänna att Fort Mustang är den absoluta kill-bilen. Till och med Top Gear, det mest testosterondrivna TV-program som någonsin skapats, är upp över öronen förälskade i den. Så, beklagar om detta shockar er Mustangägare, men din 40,000 eges pittförlängare var ursprungligen tänkt att vara en flickbil.

Juuust jå...
Okej, det skall erkännas att bilfirmor skulle sälja sina bilar till varenda människa på jorden om de kunde, oberoende av kön, så länge de kunde göra pengar på det. Men år 1964, när den första Mustangen nådde butikerna, fanns det en inriktad plan på att sälja specifikt till kvinnor. Som en del av sin inledande reklamkampanj tog Ford ut annonsplatser i kvinnorspalterna hos 2,600 dagstidingar på en enda dag

Här representerat av lite gammal. hederlig sexism...

Vid detta skede hade dock den första Mustangen redan sålts, två dagar innan det var meningen att den skulle släppas, till, ingen överraskning här, en dam. Gail Brown var då en 22-årig lärarinna och den första Mustangägaren någonsin, och åtminstone 2013 hade hon den fortfarande. Och även några år efter sin debut, hade Fort fullt upp med att poängtera för kvinnor hur perfekt en Mustang var för deras livsstil.

Denna kanske aningen föråldrade reklamfilm från 1966 lovar "singelflickor" att bilen "inte bara är allt man kan önska sig för en sekreterarlön", men insinuerar också i slutet att den kan hjälpa dig med det allra viktigaste i livet, dvs att hitta en man...

Jag hade faktiskt rejält svårt att välja ut passande bilder till den här punkten, för Google är så smockfull av alla dessa gamla flickreklamer. Men jag måste i alla fall slänga in en sista, vilken verkar att lova kvinnor med unga barn ("Life was just one diaper after another until Sarah got her new Mustang"), att om de köper en kommer deras män att bli så kåta ("Suddenly there was a new gleam in her husband's eye") att de kommer att vilja ha massor med sex med dem...

Eller med deras bil, reklamen är en aning oklar på den punkten.

Men snart hade dock reklamkampanjerna ändrats till det betydligt manligare vi nu vant oss med, och Mustangen blev känd som en dude-bil. Detta nådde sin kulmen år 2007, när bilen hade rollen som en ondskefull polisbil i en Michael Bay-explosionsfest om uppväxta småpojkars barndomsleksaker...

You've come a long way, baby... Eller något.

Old Spice
Old Spice har genom åren genomgått flera ändringar. Den som de flesta känner till är när doften man associerade med sin farfars rakvatten plötsligt försökte att göra sig modern för en yngre generation. Och medan denna doft som sagt redan haft en whiskyosande aura av manlighet, så uppförde sig de nya reklamnissarna som att de måste försvara sin stereotypt maskulina streetcred till varje pris, för att inte dö av flickbaciller. Om man tittar på en av deras duschtvålar så står det rent ut att den doftar "frihet" och jämför känslan med att "äga en cool bil".

Men inte en Ford Mustang för det är en kärringbil!

Och, förutsatt att du inte är oerhörd dålig på att följa mönster eller aldrig läst något på denna blogg tidigare, förstår du vart detta är på väg... Jo, det är klart att den ursprungligen vart tänkt för damer.

Heh! Toilet water...

Juuust jå...
Tekniskt sett är det inget manligt alls när det kommer till kryddor, oberoende av deras ålder, i alla fall så länge man ignorerar det faktum att man då och då beslöt sig för att kriga för dem. Men det var typ jättelänge sen och nu tänker man mest på typ kök och bakning och fammon när man hör orden Old och Spice. Och 1937, när William Schultz släppte Early American Old Spice baserade han doften på sin mammas potpurri, med noter som ros, kryddor och örter. Och medan en mansversion släpptes året efter, så doftade den ganska långt likadant, och traditionellt parfymeras Old Spice fortfarande med samma flickingredienser.

Heh! Dickey...

Den ursprungliga damdofen var mycket populär, men blev snabbt överskuggad av mansversionen och man ändrade på marknadsföringen genom att börja använda manliga skepp i stället för några löjliga blommor.



Superhjältar
Före någon börjar skrika så vet jag redan att någonstans mellan 40 och 50% av alla serietidingsköpare är kvinnor. Men man kan inte se bort ifrån stereotypen att serietidningar är för pojkar och att en överväldigande majoritet av dem som gör och marknadsför superhjältar inom olika medier är män. Och även om kvinnor och flickor lägger sin veckopeng på superhjältar i samma utsträckning som småpojkar och uppväxta småpojkar, så är det i alla fall en kultur dränkt i testosteron och ofta aggressiv mot sina kvinnliga medlemmar.

Och, bara som en sidonotering, så tycker jag att ni alla är en smula knäppa, vare sig ni är män eller kvinnor. Men, jag har Facebook så jag vet att detta är en viktig grej.

Ovan: En av de tre senaste superhjältefilmer jag sett på bio...

Så jag är verkligen inte genomsnittet. Uppenbarligen så gillar flickor superhjältar och en del väldigt högljudda pojkar vill hålla sina serietidningsmässor och-butiker rena från äggstockar. Men, de har fört en förlorad kamp redan från första början. Det finns nämligen några olika sätt att definjera när det här med superhjältar började och kvinnor var definitivt en stor del av målgruppen.

Juuust jå...
Stålmannen, som ofta anses vara den första superhjälten, debuterade inte före 1938, två år efter att hela Nordens favorit-kalsong, Fantomen, introducerades som den första tecknade brottsbekämparen i långkalsonger. Och var började då Mr. Walker sitt rövsparkande? I en australiensisk damtdidning.

Strax till höger om artiklar som diskuterar hur man tar hand om tonåringar och reklam för babymat

Under pressturnén för den sedan länge, med rätta, bortglömda filmversionen var huvudrollsinnehavaren Billy Zane även kvick med att påpeka att att orginalpubliken var damer. Men han säger visserligen också i samma intervju att Batman inte har någon mörk sida eller hemlig psykos som driver honom så jag är inte helt säker på att han vet vad han talar om...

PUT A CORK IN IT, ZANE!

Men det finns även en annan pretendent till att vara den första superhjälten med hemlig identitet. Under dagen är han en rik playboy, men bakom en mask förvandlas han till en brottsbekämpare, som även om han inte har några superkrafter, använder sin hjärna och sin stora förmögenhet till att rädda oskyldiga och sätta dit bad guys. Han lever efter principen att aldrig döda någon, men använder även sin hemliga identitet till att komma åt personer som inte lagen kan röra. Vem är det? Alla på en gång nu: BATM... Den röda nejlikan.

Denna Läderlappiska bakgrundshistoria drömdes upp redan 1903 av den gravt kvinnliga baronessan Emma Orczy, årtionden innan namnen Bruce och Wayne tillsammans betydde något för någon.



Marlborocigaretter
Marlboromannen är en av de mest ikoniska reklamkampanjerna någonsin. Denna stenhårda cowboy är hur amerikanerna ser sig själva, tuff, självständig och hårdarbetande, och han sålde sina cancerstinkpinnar till folket under 45 år. Han finns till och med på logon för det italienska spinoff-klädmärket MCS (tidigare Marlboro Classics).

Rökning gör er coola, ungar...

Eller, när jag säger "han" menar jag ju egentligen "de", då Marlboromännen hade ovanan att dö stup i kvarten i rökningsrelaterade sjukdomar. Ännu idag, trots att kampanjen lades ner 1999, för ordet Marlboro tankarna till en öppen slätt och en grovhuggen man på en häst med en cigg hängande i mungipan.

Kom iihåg ungar att rökning skyddar er mot all dödlig friskluft

Men varför? VARFÖR skulle någon välja en så stereotypt maskulin fajja som reklam för dina cigaretter när du då stöter bort minst 50% av alla du kunde ge tobakshosta. Före Marlboromannen red in i stan så fanns det inte ens någon självklar koppling mellan cowboyar och cigg, och om någonting så skulle väll rökande troligtvis göra hands-onjobb som kofösande och annat Brokeback Mountain-ande svårare. Svaret är enkelt: företaget hade marknadsfört sina cigaretter till kvinnor i åratal och ville byta målgrupp. Och de lyckades med det bara på ett part månader. Och det var då verkligen inget litet jobb som reklamnissarna var tvungna att ta sig an...

We're men, we're men in tights...

Juuust jå...
När Phillip Morris lanserade Marlborocigaretterna år 1924, så marknadsfördes de som den eleganta kvinnans rökverk. I början så bestod reklamerna endast av välmanikyrerade händer som sträckte sig efter ett bloss, men snabbt så anställdes en då ung och relativt okänd Mae West för att troka detta specifika märke av Ladykillers

Företaget var så ivrigt på att ta sig in på kvinnomarknaden att de bland annat ändrade färg på sina filter ill grannröd. Detta var, som de stolt meddelade, för att du då inte skulle få några oattraktiva läppstiftsfläckar på sin cigarettfimp, samt att det matchade ditt nagellack. Duh...

De där gula tänderna är å andra sidan helt ditt eget problem...

En av orsakerna till att Marlboromannen anses vara så banbrytande och framgångsrik är att före den hade Marlboro använt tre årtionden på att försöka övertyga världen om att de var en elegant damcigarett, vid en tid då t.o.m filter ansågs omanliga och mesiga. Trots detta så räckte det med en karsk cowboy för att en hel generation skulle glömma bort detta på ett par månader.

Rebuilding the Symbol

Hela poängen med att använda en symbol är att den visar en mening och sparar plats - om man till exempel ritar en bild av en streckgubbe med klänning på en dörr behöver man inte skriva ut "rum där damer kan göra sig av med oönskade kroppsvätskor". Men det är intressant att vi ibland glömt bort vad den egentliga meningen varit, men fortsatt att använda symbolen i alla fall...


Hjärtsymbolen handlar om preventivmedel (och skräppor)
Det är en av den mest otvetydiga symbolen någonsin och kan hittas överallt från kort till choklad till smycken till sjömanstatueringar. Symbolen har de facto blivit en så naturlig del av vår vardag att det lätt glöms bort att den över huvud taget inte ser ut som ett hjärta. Nå, det finns en hel del ganska övertygande indicier att det aldrig var tänkt att det skulle vara ett sådant.

Ursprunget:
Ett romersk preventivmedel. Om man börjar söka efter hjärtsymboler så hittar man de första på romerska mynt som det här:

Så <3 och slaveri på en industriell nivå har samma ursprung...

Men det där är inte tänkt att föreställa någons hjärtmuskel, utan fröhuset på silphiumplantan, en växt så uppskattad av romarna för sina profylaktiska egenskaper att de bokstavligen knullade den till utrotning. Men medan den existerade så var avbildningar av fröna vanliga runt hela romerska riket, så till den grad att de dök upp på deras pengar. För att riktigt förstå hur mycket romarna tyckte om sex, så är motsvarigheten att Washington et consortes skulle ha haft bilder av kondomer på de första dollarsedlarna (även om konspirationsteorierna då skulle vara betydligt mer underhållande).

Det finns visserligen inget direkt konsensus bland historiker vad som är det egentliga ursprunget för symbolen som vi använder den idag, men de två ledande teorierna är den om silphium och "fan vet". Om det stämmer betyder det dock att den universella symbolen för kärlek egentligen började som en universell symbol för knasande, vilket gör dina gamla morsdagskort mer än en smula obehagliga.

Eller, det finns faktiskt en tredje teori på vad hjärtat föreställer, eftersom romarna tyckte om att använda dem som symbol för en kroppsdel, även om det inte var hjärtat. För att se det måste ni dock vända symbolen upp och ner. Just precis. Den där chokladlådan du köpte åt din partner på alla hjärtans dag är egentligen ett par stora, färglada pungar...



Fredssymbolen är en deprimerad streckgubbe
Fredssymbolen fortsätter att vara en av de mest inspirerande och kraftfulla symbolerna i världen, trots sin olyckliga koppling till hippien. Det kan hända att det är enkelheten och de geometriska formerna som gör den så tilltalande för våra hjärnor, men när man ser den så är det svårt att inte se det som en symbol för storslagenhet, hopp och framtidstro.

Olyckligtvis är detta en ungefärligen diametral motsatts till vad symbolens uppfinnare hade tänkt sig.

Ursprunget:
Egentligen var det tänkt att föreställa en streckgubbe, hopsjunken av desperation. Gerald Holtom, en brittisk grafikdesigner, uppfann symbolen 1958 som ett sätt att protestera mot kärnvapen. Den var dessutom något tvetydig, eftersom de flesta som såg den tolkade symbolen som två semaforbokstäver på varandra - N och D - som man tänkte sig stå för "nuclear disarmament".

Det som de flesta dock glömt bort är det som Holtom egentligen försökte visa upp: Enligt hans egna ord så föreställer symbolen "en människa i desperation". Fredssymbolen består de facto av en man som har förlorat hoppet över en värld som blivit galen och sträcker sina armar mot marken i depression och resignation.

Holtom ångrade dock ganska snabbat att han gjort denna dårdeprimerande bild, speciellt efter att den blivit populär, och försökte att ändra på den genom att svänga den upp och ner, så att armarna sträcktes upp i luften. Men den alternativa versionen fastnade aldrig, och så blev en deppig streckgubbe den inspirerande symbolen för varje progressiv rörelse på senare hälften av 1900-talet.



Ränderna på en barberarstång föreställer blod
De som någon gång varit på en raksalong i USA kan ha stött på en röd- och vitrandig stolpe utanför butiken, ungefär som en polkagris på steroider. De ger lite vibbar av snälla fabon i vita rockar, stämsång  och småstäder, men symbolen har aldrig varit tänkt som något slags varumärke, utan tidigare hade alla barberare en sådan stång utanför sina salonger, istället för något mera logiskt, soms, säg, en sax.

Det är en dolm eller hur? I slutändan är det alltid en dolm...

Ursprunget:
Det är ett bloddränkt bandage. Barberarstången dök för första gången upp under medeltiden som en symbol för barberar-fältskärar. På den tiden ansåg sig läkarna (och jag använder den titeln ganska löst här) sig lite för fina för att vara med om något så vulgärt som att karva i människor, så det jobbet föll på barberare, vars arbetsuppgifter gick en smula utöver det de gör idag. På den gamla, goda tiden höll de nämligen på med alla slags vanliga barberargrejer, som att klippa hå och trimma skägg, men eftersom de hade tillgång till vassa eggar kunde du, om du hade fyrk, även vända dig till dem om du ville ha en tand utdragen eller problem med gallsten.

"Ta det lugnt, jag skall ge dig bedövning först. Med en flaska hembränt och ett bobollsträ."

Det vanligaste ingreppet var dock åderlåtning, dvs tron på att man kunde blöda ur sig vad man nu hade för krämpa. För att göra det här så grabbade patienten tag i en stång, medan barberaren skar in i patientens handleder, låtande blodet rinna ner längs med ett bandage tillsammans med alla onda andar och zigenaerförbannelser de kunnat råka ut för och som man på den tiden trodde var upphov till sjukdomar. Och det är vad stången symboliserar.

"I dag tänkte jag ta bort lite på våtrakning, bort lite på sidorna och en starroperation, tack."

Det är dock lite svårt att förklara varför barberarna beslöt sig för att använda i stort sett den enda grej i deras jobb som involverade att dränera folk i sin marknadsföring. Det är lite som att man idag skulle göra WC-pappersreklamer uteslutande med bilder på folk som kakkar.



Julmisteln är en symbol för ond, bråd död och kastration
Varje jul så dekorerar folk världen runt sina hus med mistelkvistar och hånglar under dem, eftersom denna märkliga jultradition är det enda sättet som de får något på. Varför vi gör det är det inte särskilt många som funderar på, men skulle vi göra skulle pusshumöret troligtvis försvinna all världens väg.

Ursprunget:
Det är en symbol för rituell kastrering. På samma sätt som våra föräldrar blir smånervösa av att berätta vad de gjorde på Ruisrock 1971 har misteltraditionen förfäder som man helst inte nämner i barnsällskap. Den ena  är vikingaguden Balder, som, enligt nordisk mytologi, dödades av en pil gjord av misteln. Lyckligtvis vaknade Balder på nytt och beslöt sig för att omvandla misteln till livets i stället för dödens växt - så länge den inte rörde marken. Det är därför vi pussas under hängande mistlar, för att hålla den ovanför marken och för att symbolisera att allting är okej... ...ingen behöver mördas här... ....här är vi alla vänner, eller hur?
s
Men liksom alla folktraditioner har det även något med skräppor att göra (en tumregel bra att komma ihåg är att om man lägger folk- före ett ord så är ursprunget alltid snuskigt). De saftiga mistelbären ansågs nämligen se ut som spunk, och har de facto ibland kallats för "eksperma". Detta är inget jag tar upp nu eftersom jag vet att ni äter, utan för att det förklarar varför keltiska druider dyrkade misteln.

Som jag nämnde så hade gamla kulturer en tendens att se upp till se upp till allting ens vagt genitalrelaterat, och därför, i kombination av att misteln växte på heliga ekar, kom druiderna så småning fram till den fullkomligt logiska slutsatsen att mistlarna också måste vara heliga. Heliga ektestiklar, mer bestämt. Att skära bort misteln var således något motsvarande en rituell kastration av ekguden. Därefter hängde man plantan inomhus, för att på så sätt utnyttja den heliga skräppmagi som uppenbarligen på något sätt gav lycka i stället för dra åt sig raseriet hos gudar med sopranröster.

Household Stereotypes

De svåraste stereotyperna att bryta är de som går tillbaka ända till stenålderns jakt- och samlarsamhällen. För, vem kan nu egentligen argumentera mot biologin? Kvinnor föder barn, män har armstyrkan att slå ihjäl älgar. Sådant är inget man hittat på i en handvändning.

Men om samhället har visat oss något, så är det att det är allt för lätt att lägga till olika sorters extraparagrafer till det lagförslaget, som påstår att alla sexuella och könsmässiga stereotyper går tillbaka till de tidigaste dagarna av människans evolution. Saker som...


Rosa är en flickfärg
För de flesta familjer är det viktigt att veta om en babys kön så fort som möjligt eftersom alla måste veta om vilka sorters färger de skall köpa på kläderna och leksakerna - rosa eller blå. På samma sätt så får en baby nästan genast efter födseln sina första kläder, en blå teskjorta eller ett rosa hårband till exempel, så att det inte skall kunna förekomma någon osäkerhet. För du vill väll inte att din baby skall bli bögig, eller något?

Om det är en flicka får man heller inte glömma att måla rummet rosa eller att ha rosa gardiner, i och med att rosa är en så otvetydigt flickig färg som får oss att tänka på blommor och söta dofter och läppstift, medan blått får oss att tänka på... fotboll och öl och... ...och smurfar... ...och den där blåa alienbruden från Avatar...

Men på den gamla goda tiden:
Om detta känns något godtyckligt, så är det för att det absolut är det. Fram till första världskriget var det ingen som brydde sig nämnvärt vilken färg deras barn hade på blöjorna, eftersom det förihelvete var 1800-talet. Vilken färg som var under babykakkan var det sista man orkade att bry sig om när man också hade saker som galet hög barnadödlighet, Napoleonkrig, koleraepidemier och kringstrykande flockar av barnätande vargar (det var hårt på den gamla goda tiden, okej?) att beakta.

Lyckligtvis så fick vi alla könsfrågor lösta på 1910-talet när det beslöts att vardera laget skulle få sina färger, blått för flickor och rosa för pojkar. Och nej, det där är inte ett misstag: En ledare ur Earnshaw's Infants' Department från 1918 gör det klart att rosa är "en mycket självsäkrare och starkare färg... vilket passar på pojkar; medan blått, som är mycket skirare och näpnare, är finare på flickor". Det är egentligen ganska logiskt: Rosa är färgen på en god, lättstekt, manlig biff och din fiendes blod stänkt på en vit uniform.

Vilket är orsaken till att Matt Stone fråmstår som mycket manligare än Trey Parker

Men saker hade förändrats igen redan omkring 1927 när det grälades om vilken färg som passade till vilket kön. Time Magazine publicerade till och med en tabell som visade vilka butiker som använde vilken kombination. Det var inte före 1940-talet som färgerna slutgiltigt bytt plats och raklamnissarna började att gå all in på att rosa är för flickor. Och detta sträcker sig absolut inte till enbart färger. Ta till exempel en titt på den här lilla flickan:

Gullig eller hur? Nu kan vi ta och titta på hur hon ser ut som stor:

Hon sitter mellan Churchill och Stalin

Jepp, det där är Franklin D. Roosevelt i en klänning. På 1800-talet var det nämligen vanligt att alla barn använde klänningar, eftersom vem bryr sig egentligen. Så det visar sig att den riktiga faran med att låta sina barn klä sig androgynt är att de växer upp för att bli USA:s president fyra gånger i rad...



Gråtande
Snabbt läxförhör: Vad är skillnaden mellan Bruce Willis och Ben Affleck? Svar: När de båda får jobbet att hindra att en enorm meteor krockar med jorden så sitter den ena och gråter och den andra räddar världen.

Ovan: Inte en hjälte

Om en man gråter i en film kan det nämligen bara betyda två saker: Antingen har han totalt tappat kontrollen eller så är han en mjuk, känslig, romantisk typ snarare än en actionhjälte. Det är orsaken att Leonardo DiCaprio öppnat kranarna i bortemot varje film han varit med i medan jag är osäker på om Liam Neeson ens har tårkanaler i Taken. Det är ju bara naturligt: En man som gråter är en svag vekling, en riktig satans mes om man så vill.

Men på den gamla goda tiden:
Berätta dock inte detta för Homeros. När den första epiken skrevs ner i Grekland så kan du lita på att pergamenten var dyblöta av huvudpersonernas tårar. Odysseus (en kille som dödade en cyklop och vann hela jävla Trojanska kriget) bröt ihop i tårar med jämna mellanrum och åtminstone en gång enbart för att han lyssnade på en gripande sång. I det gamla Grekland var män nämligen förväntade att gråta om deras familjeära satt på spel. Ett av deras största tecken på riktig manlighet var att kunna gråta öppet.

"Men det där är ju typ Grekland", kanske du invänder, "de var nu fan alla androgyna pederaster!" Jajo, på tal om det: Den här idén har spridit sig till i stort sett alla kulturer och fortlevede genom medeltiden fram till den romantiska eran. Japanska samurajer, medeltida hjältar och till och med Beowulf grät som småbarn genom sina äventyr. Så sent som på 1800-talet var manliga tårar de facto högt aktade som ett tecken på ärlighet, integritet och styrka. Och inte heller som ett "du är tillräckligt modig för att visa din svaghet", utan som en symbol över att man överhuvudtaget brydde sig. Och det betydde troligtvis också att du var ganska säker på att ingen skulle dissa dig, eftersom du precis hade vunnit en strid genom att med bara händerna slita armen av ett monster.



Homosexuella stereotyper
Om det finns något som riktigt dåliga sitcomförfattare lärt oss är det att om man låter straighta och homosexuella människor beblandas så kommer det att få gaaaaaaalna konskvenser! Orsaken till detta är ju helt klart att homosexuella män faktiskt har en massa gemensamt med straighta kvinnor och att homosexuella kvinnor som inte är "läppstiftslesbiska", naturligtvis, är stenhårda och tatuerade hårdingar som kör motorcykel.

Men, vem som helst som någonsin mött (eller är) gay vet att detta kanske inte riktigt är helt sant, men att det samtidigt är svårt att bryta stereotyper som är flera århundraden gamla. Det är orsaken till att folk inte blir mera upprörda av att någon fjant säger saker som: "Jag är faktiskt ingen homofob, men, man måste nu erkänna att det där fjolliga läspandet och den där feminismdyngan bara är konstig, eller hur? Jag bryr mig inte om någon är bög, men kan de nu inte uppföra sig normalt?!"

Men på den gamla goda tiden:
Som ni säkert börjar förstå vid det här skedet så har det här med att "uppföra sig normalt" inte betytt samma sak speciellt länge.. och, hast du mir gesehen, så gäller samma sak gäller med att uppföra sig fjolligt. På nytt visar det sig att det är svårt att skilja på kulturella och biologiska influenser.

Till exempel, trots att att den nuvarande stereotypen är att homosexuella män är feminina, så var en stor del av renässansbilden av att vara "manlig" att vara bisexuell. Och på sent som 1930-talet så ansågs "manliga" kvinnor (dvs sådana som tyckte om att idrotta och uppförde sig pojkigt) vara farligt lössläppta straightslampor, sådana som visar upp sina trampstamps genom att dansa på borden och vägrar att komma överens med dina mamma..

Som våra förfäder alltid sagt: Förstår hon offsideregeln tar hon den i tvåan

En stor del av detta är att idén om "homo" som en skild klass av individer är en relativt ny uppfinning, som de facto inte kom före på 1860-talet. Missförstå mig rätt här nu, man ansåg allmänt att homosex var omoraliskt även före det, men back in the day var det något som vem som helst kunde ha hållit på med. Och det fanns inte något sätt att skilja ut dem, eftersom de, utom vid valet av sängkamrater, var precis som alla andra.



Mannens/kvinnans plats
Fråga nästan vem som helst nuförtiden och de kommer att berätta att medan kvinnors rättigheter är en bra grej nu, så går det mot årtusenden av evolution. För så länge som samhällen har existerat har männen varit jägare och kvinnorna tagit hand om hemmet. Det finns inget sexistiskt med detta (påstår de), det är bara ett faktum. Genom alla tider har det funnits en "mansvärld" och en "kvinnovärld" och aldrig skola de tu mötas.

Men på den gamla goda tiden:
Oberoende om vad Flintstones än må ha lärt dig om familjevärderingar på stenåldern, så uppkom skillnaden på männens och kvinnornas världar ganska nyligen. Och med nyligen menar jag den inustriella revolutionen. Att ta hand om ett hem är långt ifrån lätt ens idag, men som jag påpekade i början av inlägget, är det en jävla picnicbrunch jämfört med 1800-talet.

Nuförtiden anses en man som kan byta blöjor vara "ett kap" eller "progressiv" (eller "under tofflan", beroende på synvinkeln), men dåförtiden var det bara... att vara pappa. Att se till att ens avkomma överlevde tillräckligt länge för att de skall kunna hjälpa till på gården var ett superviktigt ansvar, och istället för att gräla om vem som skulle göra det, gjorde man det bara.

"Okej Valter, vi är klara hör nu, tillbaka ut på åkern."

Det finns många orsaker till att saker och ting ändrades, men i grund och botten handlar det om att arbete utanför hemmet blev vanligt. Att jobba i en fabrik innebar att man inte var hemma hela tiden och män fick nästan alla fabriksjobb, för det var, du vet, 1800-talet. Det var vid detta skede som "myten om riktig kvinnlighet" dök upp och idén om moderskap som ett heltidsjobb blev populär. När industrivärlden sedan blev allt mer brutal och konkurrerande, blev skarven mellan de två sfärerna en norm, och före man visste hur det egentligen gick till så dök Mad Men upp.

Like a boss

Så ju mer man kikar på saken så verkar det som att de enda beteenden som konstant har ansetts vara "normala" är en tendens att vara allt för strikt med vad "normalt" beteende egentligen är, och att uppföra sig rejält asigt mot dem som inte passat in i den allmänna världsbilden. Så nästa gång du hör någon bli kritiserad för att inte uppföra sig tillräckligt "manligt" eller "feminint", så kom ihåg att det enda som skiljer det från att vara precis tvärtom är några siffror på en kalender.