In My Secret Life

Under en vanlig arbetskarriär hinner en genomsnittlig lönetagare att skutta runt mellan något dussintal olika jobb, men när det kommer till kändisar eller historiska celebriteter antar man ofta att de var födda för en specifik uppgift. Visst, det fanns en tid innan Winston Churchill var politiker, men under den den var han typ i armén och lärde sig grejer som han sedan skulle behöva i sin framtida karriär som den fria världens försvarare. Pre-premiärministerstuff, helt enkelt.

Det är i alla fall så saker och ting presenteras i de flesta historieböcker, men verkligheten är de facto den att de flesta berömdheters liv innehållit fler sidouppdrag är ett genomsnittligt rollspel. Visste ni till exempel att...

Isaac Newton var en tvättäkta Sherlock Holmes

Du vet säkerligen redan vem Isaac Newton var: upptäckare av lagarna för gravitation och mekanik, utvecklare av integral- och differentioalkalkyl och bindgalen alkemientusiast. Newton var en av giganterna inom naturvetenskapen och efter att ha uppfunnit typ hälften av all fysik så var han även av sin samtid så berömd att han lätt kunde luta sig tillbaka och vila på sina lagrar under resten av sitt liv.

Han kunde dricka grogg och röka kvicksilver varje dag

Vilket gör det en aning förvånande att några år efter sitt gigantiska forskningsgenombrott så fördrev Newton tiden med att jaga efter brottslingar på Londons hårda bakgator. Jepp, du läste rätt: Isaac Jävla Newton, killen vars mest berömda möte med något var en påhittad knockoutförlust mot en fallfrukt, gick all-out Sam Vimes på Londons ass.

År 1693 lämande den då 53-årige Newton den akademiska världen för ett extremt välbetalat jobb som chef för det kungliga myntverket. Och även om detta rent bokstavligen gav honom rätt att trycka pengar, så blev det snabbt uppenbart för Newton att detta inte var något jobb man kunde sköta på autopilot. Det fanns nämligen falskmyntare överallt och landet var på väg mot den slags pengakris som tenderar att starta revolutioner. Så Newton kavlade upp ärmarna och började att jobba, inte enbart genom att uppfinna nya sätt att försvåra förfalskande, utan även genom att personligen jaga reda på förfalskarna.

På detta sätt så blev världens främste vetenskapsman till världens främste detektiv. Han samlade ihop ett enormt närverk av spioner som skvallrade för honom om varje fejkad pennyslant de hörde om och drog själv ut på gatorna för att leta efter ledtrådar och information. Och han var oerhört effektiv, under de fyra år han hade jobbet lyckades han och hans mannar fånga och avrätta 27 falskmyntare.

Och när jag säger avrättade menar jag exakt det: avrättade. Vilket sannolikt gjorde honom en obestridbar tittelinnehavare för "högst body count för en teoretisk fysiker" fram tills Manhattanprojektet. Och eftersom jag inte har några bevis för att han inte personligen jagade och tacklade omkull varenda en av skurkarna efter en halsbrytande jakt över Londons hustak, så har vi inga alternativ till at utgå ifrån att det gick till så.

"Jag stannar aldrig!" Första rörelselagen, bitches!" 

Newtons Sherlock hade till och med sin egen Moriartyska ärkefiende: William Chaloner, ett förfalskargeni som genom sitt skumrask hade blivit snuskigt rik och fått massvis med inflytelserika vänner. Chaloner var nämligen till synes onåbar efter att tidigare varit informatör för regeringen och var på så sätt fri att utmana Newton. Han lät trycka broschyrer som gjorde reklam för hans kunskaper och erbjöd till och med engelska Underhuset sina tjänster för att reformera myntverket, meddelande på sätt sina planer på att ta Newtons jobb. Newton lyckades dock att vinna detta mentala schackparti genom att under två år bygga upp en samling vattentäta bevis mot Chaloner, delvis genom att hota hans underhuggares fruar och älskarinnor så att de skulle ange sin ärkeskurkchef. Sedan såg han till att Chaloner hängdes.

Man kan se historiens sensmoral som den att om du gör Newton förbannad så kommer han att jaga dig i två år och sedan mörda skiten ur dig med gravitation.

Abraham Lincoln var bartender

Om du är som jag så får du exakt två tankar i huvudet när du ser Abraham Lincolns utmärglade nylle på bild: Grogg och mera grogg! Va? Vad menar du med att du inte alls tänker på grogg? Då måste du ha missat tiden då hans levebröd gick ut på att få en liten, amerikansk småstad salonkis.

Långt innan Lincoln gjorde något värt att bli porträtterad av Daniel Day-Lewis, var han en färsk och arbetssökande advokat, rakt ut ur hemstudierna. Flodbåten han reste med fick maskinproblem, vilket lämnade honom pank och strandsatt i en liten byhåla med namnet New Salem, där han kom att spendera åren 1831-37. Eftersom han inte hade tillräckligt med cred för att väljas till något allmänt ämbete, så försörjde unge Lincoln sig med en mängd olika ströjobb. Efter en kort parentes inom den lokala mlilisen, öppnade han en bar med William Berry, en gammal armépolare. Efter att ha slagit ihop sina pengar köpte de en speceributik, skaffade ett utskänkningstillstånd och byggde om stället till en krog med namnet Berry and Lincoln. Sedan började unge Abe troligtvis att springa runt. utan byxor och solglasögon som Tom Cruise i Cocktail. Ha skoj med den mentala bilden en stund.

Whisky gav honom detta ansikte redan vid 22

Och groggmenyn från Berry and Lincoln existerar till och med ännu. Om du planerat att njuta av din sprit Lincoln-style kan du här läsa om hur mycket brandy du kommer att behöva i ditt barskåp. Stället kunde även förse dig med husrum och mat, för om du har möjlighet att bli pläsit hos Honest Abe, så är du tammefan så god och stannar kvar tills du är redlös.

Tyvärr tar allt roligt slut vid något skede och all gratisgrogg gjorde Berry till alkoholist. Dett agjorde att Lincoln måste ta över det dagliga slitet på krogen, och gjorde sitt bästa som Old West bartender, men afferärerna började efter detta gå allt sämre, och när Berry dog två år senare ramlade alla skulder rakt i famnen på Lincoln.

Och även om allt redde upp sig i slutet (tills, nå, den där episoden på teatern) så är chansen stor att Lincoln inte var så stormförtjust över sin groggförsäljarkarriär. Han var inte bara tvungen att betala av på sina skulder långt in i sin kongresskarriär, utan historierna från hans syndiga saloon höll även på att ställa till det för hans politiska ambitioner.

Vid den tiden måste väljarna vilken av kandidaterna de minst ville ta en öl med.

Under sin berömda senatskampanj mot Stephen Douglas så försökte motståndaren inisinuera att om man valde Lincoln skulle denne förvandla Capitolium till en lönnkrog. Enligt Douglas skulle Lincoln nämligen (och jag citerar) "ruin more liquor than all the boys of the town together, and the dignity and impartiality he presided at a horse-race or fist-fight, excited the admiration and won the praise of everybody that was present and participated".

Vänta nu... var detta meningen att få honom att låta mindre awesome? På tal om det förresten...

Fidel Castro var en sportbloggare

När ens folk ber en om att hjälpa dem kasta av sig en förtryckarregim och göra dig till president på en paradisö, så finns det endast en väldigt speciell typ av människor som då svarar: "Öh, men jag hade planerat att bättra på min fastball den här säsongen". Det finns dock vissa tecken på att Fidel Castro, tidigare diktator på Kuba, är just den typen.

Innan han fördrev sina närapå fem decennier vid makten med att överleva mordförsök och svära åt radiopratare i telefon var Castro nämligen en synnerligen kompetent baseballkastare som valde bort ett proffskontrakt med nuvarade MLB-mästarna San Francisco Giants till förmån för lite internationellt kommunismspridande. Men hans intresse för sporten svalnade aldrig, och likt dilletanter som aldrig riktigt åstadkommit något själv (*host*) valde han att ventilera sina åsikter med lite bloggande.

År 2006 blev nämligen Kuba (och senare även Penguin Random House) inbjudna att ta del av en bok med namnet Fidel y el deporte: seleccion de pensamientos 1959-2006, vilken i stort sett är en antologi av Castros funderingar krings sport, skrivna under hans tid som ledare för Kuba. Det visar sig nämligen att jobbet som ledare för en isolerad kommunistutopi ger stora mäjligheter till fritid, eftersom Castro hade möjlighet att upprätthålla en rätt imponerande pre-blog-blog om sport under närapå ett halvt århundrade.

Och man kan följa upp hans idrottsåsikter med de politiska beslut han valt att styra Kuba med. För det första så har han fröbjudit proffsidrott på Kuba, under premissen att inte endast folk med tillgång till folk som har råd med sponsorloger. Och att hans egen karriär stannade på amatörnivå har absolut inget över huvud taget med den saken att göra och endast ett sammanträffande...

"Och om jag inte får slå en homerun nu får du också arbeta i saltgruvorna snart. HELT GRATIS!"

Så vad för slags bloggare är då den gode Fidel? De som läst honom, skulle väll säga: en ganska genomsnittlig, dvs benägen att använda krystade metaforer och partisk så inihelvete. Castro kan nämligen inte låta bli att vända i stort varje essä mot sina politiska ideal och använder även "renheten hos amatöridrotten" som slagträ mot kapitalsitsvinen som tycker om professionella (spoiler alert: han pratar om USA). Han höjer de kubaner som väljer att tacka nej till miljonkontrakt, eftersom de besvisar att de hellre leker med sina barn än får betalt för sin talang (och, låt åt oss säga, kan ge mat åt sagda barn). För honom är det alltid bäst att hålla allt enkelt och på amatörnivå, med den enda orsaken att idrotta är att de är roligt och ge lite glans åt sit land.

 Att Kubas bästa idrottsmän under årtionden rymt till USA är sannolikt också endast ett annat sammanträffande.

Mao Zedong var en bortskämd slacker

Ordförande Mao Zedong, den kinesiska folkrepublikens fader, den store rorsmannen, österns ljus och en hög andra högtravande smeknamn tyckte om presentera sig som diktatorer ofta tycker om att göra: som en vis far steg från fattiga förhållanden tack vare målmedvetenhet och the power of communism.

Ganska likt the power of rock, utom att den förbjuder rock

I verkligheten spenderades dock en stor del av Maos liv som en lat, bortskämd slacker som föredrog att nörda ner sig i fantasyberättelser om riddare och drakar och grejeri stället för att studera. För även om hans pappa började som en pissfattig bonde hade han redan hunnit bli en fömögen hyresvärd innan Mao föddes. Nissen var med andra ord det närmaste tidigt 1900-tal hade en företagsarvtagare, och likt så många sådana stannade han både ointresserad och bortskämd för större delen av ett par årtionden.

Låt oss snabbt ta och kika på Maos liv under typ 30. Han övertalade sin pappa att skicka honom till ett snobbigt gymnasium i stan, där han hittade en grupp med likasinnade. Efter att i ett par månader ha hängt med dem under... ...vad nu sedan tidens motsvarighet till trumcirklar, footbaggande och veganhångel var, så började han den obligatoriska tonsårsrevoltfasen, och fullförde även stereotypen genom att spika upp ett sociologigrundkurs-manifest på skolväggen. Som 18-åring beslöt han att ta värvning i Revolutionära armén, för att märka att man måste hålla på med kroppsarbete där och kom hem med maitojuna.

Mao fördrev resten av sin studietid med att hoppa från ämne till ämne. Efter att ha läst en tidningsreklam sökte han till polisskolan, men hoppade snabbt av från allt framtida polisande för att skriva in sig i en tvåltillverkarskola av alla saker. Efter tvålskolan kom juridikstudier och så fortsatte mönstret, tills han inte hade några andra alternativ än lokala Hanken, så att han kunde gå tillbaka och jobba för sin pappa om det här med revolution inte riktigt gick som planerat. Hans pappa drog i några trådar för att få in honom på någon vettig kurs... ...som Mao aldrig dök upp på.

Han hade säkert också ironiska teskjortor

Ta nu och byt ut ordet Mao i två ovanstående stycken mot "Toffe" eller "Chad" eller något annat douchenamn, och kolla om du känner någon modern fjant med rika föräldrar och en mild existenskris som du kan passa in texten på (du kan låtsas att Revolutionär armén är ett ironiskt postpunkband). Det skall dock erkännas Mao som sagt var i armén under som tonårsangst och att, ja, han var ganska aktiv inom vänsterpolitiken. Han lyckades även till slut bli färdig med sina studier (han blev lärare). Det skall dock också erkännas att det är konstigt att någon kulturrevolution någonsin blev av, med tanke på att huvudakitekten var i stort sett identisk med alla de söndercurlade snorungar som alla klagar på nuförtiden.

Questions and Answers

En av fördelarna med att leva i informationsåldern är att man lär sig nya saker varje dag. Ännu mer intressant är att många av sakerna vi lär oss är sådana som vi redan trodde att vi visste, men tydligen hade fel, som till exempel att solen är en sfär, vilket vetenskapen kom fram till... ...i november 2011. Vad skall de komma på näst? Vad hela grejen med månen egentligen är? Ja, på tal om det...


Vad är egentligen grejen med månen?
Om du inte är goth, poet, varulv eller någon osalig kombination av alla tre, så använder du knappast allt för mycket tid på att fundera på månen. Vi märker den när den finns där, glömmer bort den när den inte syns och skrattar då och då åt fjantarna som trodde att den var gjord av ost.

Bongaa pingviini

Men saken är den: Trots att månen uppenbart är den närmaste grejen till oss i rymden, och att vi varit där, så visste vi fram till ganska nyligen inte speciellt mycket om den. Varför är ena sidan av månen till exempel slät, medan den andra sidan ser ut att ha haft smittkoppor? Hur hamnade den där? Vad är den gjord av? En tillräckligt irriterande jävel kunde kanske till och med argumenterat för att ostteorin kunde varit rätt och fram till nyligen hade vetenskapsmännen fått retirera. Visst, det fanns en hel del vettiga gissningar, men det finns även folk som gissar att Finland skulle vinna VM i fotboll om man bara slutade med skolsvenskan. Det betyder dock inte nödvändigtvis att de har rätt.

Vad man just upptäckt:
Ingen har besökt månen på nästan 40 år, så det är inte bara så att vi kan slinka in sticka termometrar i kratrarna. Men lyckligtvis så lämnade astronauterna kvar seismometrar under Apolloflygningarna som skickade månbävningsinfo till baka till Jorden fram till 1977. Nyligen tog en professor och doktorand vid Ariziona State University sig en djupare titt på siffrorna och började använda en ny sorts analyseringsmetod, kallad vektorprocessering, på dem. Genom att spela upp flera seismiska inspelningar och studera dem samtidigt så kunde de upptäcka mycket svaga signaler man inte hade kunnat höra tidigare. Man användes sedan dessa signaler, eller "ekon", till att lista ut vad som är på gång under månens yta, genom att använda samma metoder som geoforskare använder för att kika på det som händer under våra fötter.

Den nya datan förklarade för professor Allweehtare och hans doktorandminion att månen har en fast, järnrik kärna, precis som jorden och att den omringas av en yttre, flytande järnkärna, också precis som jorden. Både jordens och månens kärnor är således gjorda av järn, nickel och andra lättare grundämnen som svavel.

Detta är bra att veta, eftersom det stöder den gällande teorin om hur månen bildades, vilket är att en himlakropp av ca Mars storlek rövtacklade jorden och att månen bildades av att slimsorna som flög ut i rymden packades ihop.



Varför hjälper det att skrapa när det kliar?
Det finns inget som är lika primitivt tillfredsställande som att skrapa på något som kliar. Babyn, katter, apor och folk med flatlöss skrapar sig som om deras liv berodde på det. Det är något man inte behöver att fundera särskilt mycket på, kliar det skrapar man.

"Aaaaaah, jåååå. Nu känns det bättre..."

Men för folk med vissa sorters hy, immunsystem eller psykologiska problem så är skrapande en helt annan, tvångsmässig sak. Ett av de svåraste problem som en läkare kan bli tvungen att tampas med är oförklarlig klåda. Hur skall man kunna bota något sådant, speciellt som man tills för en kort tid sedan inte hade någon aning varför skrapande lindrar kli.

Vad man just upptäckt:
Här är något skrämmande: Det är varken din hud som får dig att klia, eller din hud som får någon som helst hjälp om man skrapar. Allt kli och skrapande kontrolleras av en specifik grupp av neuroner i ryggmärgen. Här är ett sexstegs test som en grupp forskare använde för att komma fram till behovet av att skrapa på alla de sisådär två dussin ställen som du just insett att kliar efter att ha läst föregående tre stycken:

Steg 1: Förlama och söv ner en bunt apor.
Steg 2: Fäst elektroder i deras ryggradsnerver.
Steg 3: Spruta in histamin i apbenen för att framkalla klåda.
Steg 4: Kika på när apornas ryggneuroner gå, i brist på ett bättre ord, apeshit. Skratta skitigt en stund.
Steg 5: Skrapa apbenen, men inte på samma ställe som histaminet sprutades in.
Steg 6: Notera hur ryggneuronerna lugnar ner sig.
Steg 6 (a): Profit

Hängde ni med där? Forskarna fick alltså aporna att börja klia på ett ställe, låt oss säga vid deras små apknän, och skrapade dem sedan (medelst mycket vetenskapliga skrapinstrument i rostfritt stål. Förmodar jag.) dem på, låt oss säga, låren. Och enligt elektroderna de fått inklämda i ryggraden så hjälpte detta.



Hur dricker katter?
Att försöka förklara skillnaden mellan en katt och en hund är som att försöka förklara skillnaden mellan en grogg och en tågolycka. Katter är så svårförstådda och mystiska att vi placerat dem på en piedestal av elegans sedan urminnes tider, medan hundar är någon form av djurrikets svar på John Goodman. Om du mötte en talande hund skulle du troligtvis köpa honom en pilsner och be honom att berätta sin livshistoria, men om du å andra sidan mötte en katt skulle du börja försöka härma Oxbridge-engelska och grymta självbelåtet, endast så att han skulle sluta se ner på sig.

Det hjälper ändå inte...

Något som bara ökat på mystiken är att tills nyligen så visste ingen riktigt hur katter dricker. De facto så var det ingen som tänkte nämnvärt på det och de flesta utgick ifrån att det var på samma sätt som hundar, dvs genom att använda sin tunga som ett slags bakvänd sked. Typ så här:

Ett ganska invecklat sätt att släcka törsten på kunde man tycka, men whatever gets your pulse racing, hundjävlar. På samma sätt som de flesta djur så förlorar katter förmågan att suga när de växer upp, men olikt hundar kan de heller inte förvandla sin tunga till en improviserad kopp. De har dock kommit fram till något ännu häftigare...

Vad man just upptäckt:
Varje gång en katt tar sig en klunk, så handlar det om avancerad fysik. Så här går det till: Först doppar den sin lilla raspiga tunga i drycken och sedan piskar den in den igen, snärtande en vätskekolonn med sig. Strax innan gravitationen hinner inse vad som är på gång så, FATAM, smäller Garfield fast käftarna och sväljer. Detta gör de fyra gånger i sekunden. Så om du inte har ögon som kan sakta ner tiden (och då borde du nog snarare vara NHL-målvakt än att stirra på katter hela dagarna), så skall du inte vara allt för ledsen om du missat detta.

Den coolaste grejen med detta är att katter är färdigkodade till att räknar exakt när det lönar sig att stänga munnen. Stänger de den för tidigt får de bara i sig ett par droppar, medan de inte får något om de väntar för länge, eftersom vattnet rymt tillbaka ner i skålen. Detta kom forskarna fram till efter att de konstruerat en robotkattungmaskin för att mäta hur snabbt en katt måste slicka för att få i sig maximalt med vatten. Vilket var helt onödigt eftersom det visade sig att det var den hastighet de använder redan nu...



Varför får vi russinfingrar i badet?
Kommer du ihåg första gången du klev ur badet och dina fingrar så ut som torkade vindruvor? Och kommer du ihåg hur din mamma förklarade att det var för att du suttit i badet i en och en halv timme, inte på grund av att du plötsligt blivit jättegammal, så nej du måste fortfarande vänta till lördag för att få äta godis!

Problemet var bara att när forskningen såg på det här problemet så funderade de mindre på att dina fingertoppar blev skrynkliga och mer på varför din hud inte löst upp sig eftersom de sugit i sig så mycket vatten. Detta var uppenbarligen en riktig tankenöt för vetenskapen. De kikade på huden under mikroskop, tog fram en avancerad mattemodell och kom fram till att dina händer borde falla ihop som WC-papper i regn varje gång du duschar.

Vad man just upptäckt:
Ännu mera matematik. Titta fast själv:

Nå NU förstår jag...

Den där modellen är en gyroid, som är en geometrisk form som finns överallt i naturen (t.ex. i fjärilsvingar) och forskarna tror att keratinfibrerna i vår hud är sammanvävda på detta sätt, vilket gör det möjligt för huden att expandera, men fortfarande behålla sin struktur eftersom fibrerna är så intrasslade i varandra. Med denna struktur kan fibrerna "svälla sju gånger sin egen storlek utan att förlora sin orginalform".

Det är alltså det som händer när du får russinfingrar, huden drar i sig vatten och ökar i volym. Men eftersom resten av handen förblir som vanligt så börjar huden att skrynkla ihop sig på samma sätt som en allt för stor handske. Och även om det kan låta skrämmande att huden plötsligt blir för stor för din kropp är det bättre än alternativet.

"Why so serious?"

De flesta geometriska modeller skulle bryta ihop om man bad den att öka i volym. Försök till exempel att göra et badkar av något gyroidlöst material, som paff och se hur jävla enkelt det är,

The 6th Sense (Something U Feel)

Genom historien har olika bullshitare försökt få folk att tro att de kan läsa folks tankar och trots att varje försök till att visa hur detta går till antingen inte har bevisats att funkar, eller bevisats att inte funkar, så tror en del inbilska stackare på det fortfarande. Men med detta sagt så har vi alla slags "extra" sinnen (som vi redan kommit fram till att är betydligt flera än fem) som vi antingen aldrig använder eller inte märker att vi använder. Och hast du mir gesehen så kommer några av dem faktiskt ganska nära...


Vi kan känna doften av folks personlighet och känslor
I en perfekt värld så skulle du aldrig döma någon innan du kände deras personlighet utan och innan, hela det där med bok-pärm-blablabla. Det är dock ganska klart att denna värld är pretty fucking far från perfekt - så ibland kan det faktiskt vara bra att kunna bedöma en persons avsikter på ett ögonblick. Lyckligtvis har evolutionen (tillsammans med en massa annan scheisse) givit oss alla sorters grejer just för denna uppgift, vare sig vi känner till det eller inte.

Det finns nämligen en orsak att du kan få en känsla om en person före de någonsin säger ett ord: Hur de doftar. Och nej, jag menar det inte i meningen av att "han där verkade ganska skum eftersom han luktade kakka och brunna tändstickor", utan om undermedvetna signaler som du inte hade en aning om att kom via näsan. Några forskare gjorde en undersökning där de bad deltagarna ha på sig samma skjorta tre nätter i sträck och förbjöd dem även att använda tvål, deodorant eller något annat som kunde dölja deras naturliga lukt. Efteråt lät de en annan grupp testpersoner lukta på dessa skjortor och försöka gissa vilken slags personlighet användarna hade: dominanta, neurotiska eller extroverta.

"Du doftar lite som att du skulle använda mitt huvud som hatt..."

Otroligt nog var träffsäkerheten lika hög som när samma grupp skulle bedöma folks personligheter efter att ha sett dem på video. Jo sidu, kroppslukt är nämligen precis lika indikativt av vem du är som hur du pratar och ditt kroppsspråk. En del forskare har till och med börjat teoretisera om att varje persons lukt är lika unik som ett fingeravtryck, så att den skulle kunna användas som ett ganska äckligt alternativ till DNA-analys.

Eller så kunde man bara börja lukta på brottsmisstänkta och kolla vem som blir mest nervös. För din näsa kan nämligen göra det också. En annan grupp förståsigpåare fäste nämligen fast bitar av gasbinda i armhålorna på testpersonerna medan de tittade på skräckfilmer. När man sedan tejpade fast kallsvetten under näsorna på en annan grupp testpersoner (yäk) och lät dem se bilder på helt uttryckslösa ansikten, så var gruppen med "skräcksvett" i ansiktet betydligt mer benägna att gissa att ansiktena på bilden var rädda. Efter det utgår jag ifrån att alla gick hem och duschade i flera timmar.



Vi kan se omöjliga färger
Försök på det här: Tänk dig en ny färg, en som du aldrig sett förut. Ta helt enkelt bara och uppfinn en färg. Inte så jävla enkelt eller hur? Du har antagligen redan utgått att detta beror på att du sett alla färger som är möjliga. Nå, förbered dig på att lyfta upp hakan från golvet, för det finns nämligen massor av nya färger, vi saknar bara vanligtvis förmåga att se dem, så att försöka förklara hur de ser ut är lite som att försöka förklara hus syn ser ut för en sedan födseln blind. Och jag menar var jag säger med "vanligtvis", eftersom vetenskapen har kommit på ett sätt.

Under deras outtröttliga jakt på att förstöra verkligheten på allt mer intressanta sätt, lyckades några forskare att visa en del människor "en blåaktigt gul" färg. Och nej, det var inte grön. Jag skulle gärna göra det, men kan inte exakt visa hur, eftersom ögat fungerar så att när vi ser blått stängs den del av ögat som ser gult av, och vice versa. Så det är inte meningen att det skall gå att se en verklig blandning av gult och blått, grönt är något helt annat, nämligen det närmaste din hjärna kan erbjuda när du visar den något som får den att bli förvirrad.

Men vetenskaparna upptäckte att vi faktiskt kan se det här och andra färger som inte ingår i regnbågen genom att lura ögonen med hjälp av vissa sammansatta mönster. Om du till exempel ser en sådan här bild...

Jag ser fortfarande inte den där jävla fisken...

...och vindar med ögonen som när man tittar på ett 3D-pussel (tricket är att låta korsen bilda ett tredje i mitten), så kunde vissa människor se en helt nu färg som varken var gul, blå eller grön. Men om du tror att jag bara försöker få dig att få migrän av att sitta och stirra i kors på skärmen så finns det redan en sådan här omöjlig färg som de flesta människor kan se utan att mindfucka sig själva. Den kallas allmänt för rosa och är en ohelig allians av röd och violett och kan hittas på regnbågen lika ofta som som blul eller oktarin (ett slags fluorecerande grön-gul-lila).

Men slutligen finns det en oerhört sällsynt förmåga som föds med en förmåga att se världen i färger som vi andra inte ens kan föreställa oss. De kallas för tetrakromater för att de har fyra tappar i ögat i stället för tre som vi andra. Varje tapp har som uppgift att se ca 100 olika nyanser som sedan kan blandas ihop av gärnan, så för vanligt folk betyder det ca en miljon färger totalt. Men tetrakromaterna som har en extra sådan här tapp kan se 100 miljoner färger. Så tack och lov att det är sällsynt, eftersom det skulle få teckning att vara lika svårt som lång fysik...



Ägglossande kvinnor kan upptäcka ormar och bögar
Varje månad kommer det en tid när kvinnor passar på att arbeta sig genom hela sitt känslomässiga register på grund av att deras bärbara barnfabriker är på service. Men det visar sig även att menstruationscykeln har en nedladdbar extrafunktion, den kopplar nämligen på en supermänsklig förmåga att upptäcka ormar. Och homosexuella män.

För att inte tala om homosexuella ormar...

Och hur kul det än skulle vara att sluta skriva här, så inser jag att det kanske nog i alla fall krävs en smula förklaring. Under en undersökning visade forskarna bilder på ormar som gömde sig i en trädgård, både färgbilder och svartvita, till en grupp kvinnor. Det de märkte var att de kvinnor som var under sin mest fertila period också var de som snabbast hittade ormarna. Teorin är att kvinnor som är redo att fortplanta sig får en evolutionär boost när det gäller att upptäcka faror.

Det som dock är ännu intressantare är att en annan forskningsrapport upptäckte att kvinnor med ägglossning, när de fick se bilder på mansansikten, även fick en helt otrolig gaydar. Och detta hade inget med slumpen att göra, en kvinnas förmåga att känna igen homosexuella män var som störst när hon var som mest fertil och avtog sedan tills det var dags igen följande månad. Förmågan att känna igen homosexuella kvinnor var däremot helt oförändrad.

Och det bör noteras att bilderna som visades inte var tagna på Broadwaypremiären av La Cache Aux Folles, utan kvinnorna kunde gissa vem som var bög endast genom att se dem i ögonen. Evolutionen har nämligen uppenbarligen kommit fram till att det kan vara helt användbart för kvinnor att notera sådana saker när det är dags att bilda familj, så att de inte slösar tid på en kille som kommer att lämna dem för deras bröder.



Våra ögon kan "se" även om vi blir blinda
Och nu talar jag inte om hur Daredevil eller den här killen kan "se" med hjälp av ljud, utan något helt annat och lika imponerande. Under ett försök lät man en totalt blind man försöka hitta ut ur en labyrint, förhoppningsvis efter att han anmält sig frivilligt. Något som han något överraskande klarade av galant. Han kunde nämligen "se" kurvorna och väggarna eftersom hans näthinna hade kommit på hur den skulle koppla sig förbi hjärnans skadade syncentrum och skicka informationen till resten av hjärnan. Han var fortfarande blind, men hans hjärna och ögon hade hittat en bakdörr.

Under en annan undersökning lade forskarna bilder på glada eller ledsna människor framför blinda personer och igen märkte de att de blinda kunde gissa rätt om bilden var glad eller ledsen de flesta gångerna. De kunde inte se ansiktena, men deras hjärnor visste vad de hade framför sig. Hur fan kan detta fungera, kan man fråga sig, men faktum är att för de absolut flesta blinda är det inget fel på deras ögon. Problemet sitt i syncentrum, den del av hjärnan som bearbetar det som ögonen ser. Det är som att ta ut filmen ur en kamera och fylla den med pyttipanna, kameran fungerar fortfarande utmärkt men är helt oanvändbar.

Men tänk om din kropp kom på något annat sätt för att skicka informationen till hjärnan. Ett sådant sätt finns och kallas för blindsyn. En del blinda personer utvecklar det och lär sig att få total medvetenhet om sina omgivningar, även om de tror att de inte har det. Det betyder visserligen inte att du kan slänga bort din blinda morbrors käpp, men att du kanske borde sluta gå omkring framför honom utan byxor.

"Hmm, varför fick jag plötsligt lust att äta hot dog? Eller nej, snarare prinskorv..."

Save me! Said the Saviour

Det är intressant hur en man kan bli en lokal hjälte om han räddar ett liv och hur fiktiva karaktärer anses vara superhjältar genom att rädda ett par tusen, speciellt med tanke på att det finns relativt okända, och högst verkliga, personer som genom historien har räddat många, många gånger flera.

Detta är män och kvinnor som räddat livet på miljontals liv, utan vars hjälp du kanske inte skulle existera och och vars namn troligtvis aldrig dök upp på dina historielektioner.


Vasili Alexandrovitj Arkipov
Kärnvapenkrig... Domedagen... Tredje världskriget... glöm allt vad Stanley Kubrick, James Cameron eller (gud förbjude) Alan Moore någonsin funderat på saken, för sanningen är nämligen mycket konstigare än sagan i detta fall. Och sanningen är att vi faktiskt varit närmare en kärnvapenförintelse än den mest hårdkokta kallakrigettriller ens vågat viska om. Och inte bara en gång.

Jag tangerade det här om veckan, men också under Kubakrisen var vi endast en hårsmån ifrån kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Och du kanske inte visste att om det inte varit för en enda man skulle vi tassa omkring i en svartbränd, radioaktiv ödemark idag. Och den killen var inte JFK...

Året är 1962 och kommunistiska Kuba har skaffat sig ryska kärnvapen, John F. Kennedy har placerat hela ön under total karantän, Nikita Krustjev har inte blivit skrämd av den unga presidenten och Kevin Costners rykte som skådespelare ligger i vågskålen. Mitt i denna villervalla befinner sig B-59, en sovjetisk, kärnvapenbestycka Foxtrotubåt, som 27.10.1962 beslöt huruvida någon av oss skulle vara vid liv idag eller inte. Efter att ha omringats av en amerikansk flottstyrka av 11 jagare och hangarfartyget USS Randolph, blev den plötsligt beskjuten med sjunkbomber.

Efter att ha tolkat detta som de första skotten på tredje världskriget (vilket de på sätt och vis var), beordrade kapten Valentin Grigorievitj Savitski att B-59:s kärnvapenrobotar skulle avfyras som hämnd. Skulle detta ha skett är det högst troligt att USA, Sovjet och större delen av Europa skulle befunnit sig upp till näsan i kärnvapenkrig, med allt vad detta innebar.

Tänk dig det här, men 30,000 gånger och samtidigt

Dvs, skulle det inte varit för Vasili Arkipov, som enligt tidigare amerikanska försvarsministern Robert McNamara, "räddade världen". Det förhöll sig nämligen så att för att kunna avfyra robotarna måste de tre högsta officerarna ombord på B-59 vara helt eniga. Kapten Savitski och politiska officeren Ivan Semjonovitj Maslennikov röstade för, men Arkipov, endast förste styrman, var inte fullt så kåt på att radera ut mänskligheten.

De tre började gräla, men Arkipov lyckades efter en stund övertala politruken om att atombomba US Navy kanske inte var den bästa lösningen på deras dilemma och att de skulle gå upp till ytan i stället (även om detta kunde betyda, ni vet, döden). Kapten Savitski var helt emot detta, men eftersom han inte hade tillräckligt med röster för atombomberiet dök ubåten upp och krisen kunde avvärjas. Så ja, ta genast reda på var Vasili Arkipov är begravd och skicka en krans tillräckligt jävla stor för att ses från rymden. Han må ha varit kommunist, men du är skyldig honom ditt liv!



James Harrison
James Harrison har magiskt blod, eller mer specifikt, hans blod innehåller en extremt sällsynt enzym som används för att behandla babyn som drabbats av rhesussjuka. Och om du aldrig hört talas om sjukdomen och inte tycker att det är något speciellt, så, nå, vänta på siffrorna.

Harrison har, eftersom han är en givmild typ, donerat sitt sällsynta och livgivande blod runt 1000 gånger, under 56 års tid, vilket, seriöst, har räddat livet på över två miljoner babyn runt om i världen. Hans hängivenhet till blodgivning har givit honom smeknamnet "mannen med den gyllne armen" och är ett sätt för honom att, som han tycker, betala tillbaka. Som 13-åring måste han nämligen genomgå flera större bröstkorgsoperationer som använde upp 13 liter blod under tre månaders tid. "Blodet jag fick då räddade mitt liv och då svor jag att börja ge blod när jag fyllt 18".

Inte bara fortsätter han att rädda liv varje dag trots att ha nått upp i en mycket mogen ålder, utan hans blod har även använts till att framställa ett vaccin med namnet Anti-D som sedan håller samma babyn friska för evigt.



Viktor Zhdanov och Donald Henderson
Även om vi inte skall vara så stolta över det mesta mänskligheten utrotat (förrutom de där irriterande ärkebjörnarna) så krävde kriget mot Variolaviruset, bättre känt som smittkoppor, 10,000 år, 500 miljoner liv och en allians mellan USA och Sovjet innan vi en gång för alla kunde krossa det.

Allt började 1958 med att Dr. Viktor Zhdanov (också känd som jag-låter-inte-alls-som-en-Bond-skurk-perkele), vice hälsovårdminister i Sovjetunionen, föreslog för Världshälsoförsamlingen att man skulle sätta igång ett globalt försök att utrota smittkoppor: en av de äldsta, dödligaste och mest plågsamma sjukdomarna i världshistorien. Eftersom detta för en gångs skull gav världen en möjlighet att göra något konstruktivt med ryssarna knöt världen handen i byxfickan och gick med på förslaget.

Initiativet accepterades och leddes så småningom av den amerikanske läkaren Donald Henderson, som mer eller mindre gick ut på att vara planetens Dr. House under hela världsrädderiet. Och tack vare Dr. Zhdanovs briljanta (och jag kan inte undvika att misstänka, i hemlighet ondskefulla) vision och Dr. Hendersons puramerikanska jävlaranamma kunde denna riktiga dynamiska duo rensa upp världen från smittkoppor genom ett globalt vaccinationsprogram och samarbete.

Viruset finns dock fortfarande levande i laboratorier under dygnetruntbevakning i USA och Ryssland, bara utifall att endera sidan skulle få för sig att göra biovapen av sitt exemplar.



Henrietta Lacks
Henrietta Lacks, en fattig tobaksodlare och fembarnsmamma, fortsätter att vara en av de märkligaste människorna som någonsin levt genom hennes,som Marveluniverset beskriver det, regenererande "helandefaktor". På vilket annat sätt skulle man beskriva en person som fortsätter att rädda liv 60 år efter att hon "dött". Väntas nu, varför satte jag "dött" inanför citationstecken?

"Immortal"

Den 1 februari 1951 besökte Lacks universitetssjukhuset på Johns Hopkins för att behandla vad hon snart fick veta var cancer i livmodern. Och eftersom detta var 1951 behandlades hon med primitiv och plågsam strålbehandling mer passande i en historia om hur Hulken blev till än i människokroppen. För att inte tala om hur det måste ha varit i en fattig, svart kvinna i ett segregerat sjukhus. Den 4 oktober 1951 dog Henrietta av uremiförgiftning och begravdes utan gravsten.

Hennes läkare lyckades inte att rädda henne, men upptäckte något märkligt med hennes celler. Det visade sig att "de kunde hållas vid liv och växa", även efter celldelning och medan detta kanske inte låter som något märkvärdigt var det den medicinska motsvarigheten till att ha en bit Wolverine i en petriskål. Så läkarna började att leka runt med olika varianter på Henriettas namn och döpte dem till HeLaceller. Seriöst, det var de bästa de kom på. HeLa...

En HeLacell

Så man började att odla de här cellerna och använda dem till forskning om "cancer, AIDS, effekter av strålning och gifter, genkartläggning och otaliga andra saker". Och att odla dem. Och odla dem. Och odla dem...

Fram tills idag har man odlat fram 50 miljoner ton av Henriettas odödliga celler (lika mycket som 100 Empire State Building). Redan 1952, året efter sin död, hjälpte hon till att rädda miljontals liv (de allra flesta barn) under det som var USA:s värsta år under polioepidemin. Säg namnet på en sjukdom (från forn-, nu- eller framtid) och Henriettas anmärknigsvärda men okända roll inom mänsklighetens histora har varit med om att kunna bota den.

Historien har dock en mörk baksida: I det som kan vara en av de största medicinska jävligheterna någonsin gjordes allt detta bakom ryggen på Henriettas familj, som fortsatte att leva i fattigdom medan världens läkare regelbundet reinkarnerade familjens superhjältinna. Skulle du önska att visa din tacksamhet till Superwoman vars mutantkrafter bokstavligen "räddade världen", tar hennes stiftelse emot donationer för att finansiera universitetsstudier för hennes barnbarnsbarn. Jag föreslår att du donerar snart, så att inte deras tragiska öde fyller dem med raseri och bitterhet mot mänskligheten. Utifall att det där mutanthelandet visar sig vara ärftligt.



Henri Dunant
Tänk dig bara: Precis nu skulle du kunna ha skriva en bok som kunde förändra hela planeten, och det skulle inte kräva någon som helst talang.

Nej, på ett bra sätt

Så råkade det vara för Henri Dunant, en schweizisk affärsman som under en affärsresa 1859 plötsligt fann sig mitt uppe i det andra italienska frihetskriget. När hans tåg rullade in på stationen i Solferino hade slaget vid Solferino precis passerat och lämnat 38,000 stupade och döende runt om på landsbygden utan någon egentlig hjälp (vilket var ganska standardkutym då, because fuck you, that's why).

Även om han fram till detta innehaft mindre organisationsförmåga än Paavo Väyrynen, lyckades Dunant förvandla hela staden till ett enormt militärsjukhus bemannat av lokala kvinnor och flickor, vars enda medicinska kunskap var hur man häller olivolja på saker. Under Dunants ledarskap började denna armé av frivilliga att ge läkarvård till de sårade oberoende av nationalitet, inhandlade förnödenheter, satte upp sjukhus och gav många av de fallna soldaterna ett lite eftertraktad italiensk bekvämlighet under deras sista stunder.

Aj, så du tycker att detta är den slags goda gärning som glöms bort över veckoslutet och att det hittas exempel på denna slags heroism i varje krig? Olyckligtvis är det just så och detta var orsaken till att Dunant skrev Ett minne från Solferino, boken som slutligen skulle fungera som inspiration för Röda Korset (som Dunant grundade). För hans kamp som fortsätter att rädda liv på hela jorden fick Henri Dunant Nobels allra första fredspris år 1901. Internationella Röda Korset har sedermera vunnit priset tre gånger till efter att ha räddat, fan vet hur många miljoner liv.



Norman Borlaug
Norman Borlaug, den gröna revolutionens fader, räknas officiellt ha räddat "över en miljard människor" från att dö av svält. Över en miljard. Med ett "ard". Som doktor i patologi och genetik gick hans gärning ut på att tassa runt i stort sett hela tredje världen och tipsa om hur man odlar sjukdomsresistenta växter med hög avkastning. Som den där enorma tomaten Lisa planterade för att få världens hungersnöd att försvinna i The Simpsons.

"Mmmm... *lägg in valfri matrelaterad vits*"

Efter att ha planterat gårdar stora som Lappland över hela världen gavs Norman Borlaug Nobels fredspris, Presidential Medal of Freedom, Congressional Gold Medal, 49 hedersdoktorat, en glasmålning i St. Mark's Episcopal Cathedral i Minneapolis och den sällsynta äran att rädda (i medeltal) över 10,5 miljoner människor per år under hela sin 95 år långa livstid.

"Vad har DU gjort idag?"

For Reasons Unknown

Vetenskapen kan komma fram till och bevisa fantastiska saker, fylld som den är av alla Einsteiner och Pythagoreer som världen genom alla århundraden har haft. Trots detta kan det fortfarande chockera dig att några av de mest självklara och vardagliga sakerna som finns är lika stora mysterier för dem som för genomsnittliga dagisbarn. Saker som...


Hur många planeter det finns
Sedan Pluto för några år sedan slängdes över bord från solsystemsbåten har vi förstått att medlemskap i planetklubben kan ändras helt enligt vetenskapens nycker. Det man kanske inte tänker på då är att det nuvarande systemet med en sol och åtta planeter enbart är vetenskapens kvalficerade gissning för tillfället.

Detta låter märkligt med tanke på att vi alla såg samma modell av hur solsystemet fungerade i lågstadiet och att varje gång vi hör något om rymden i nyheterna så är det alltid något om lysande nytt teleskop si eller ny bild på galax helt våldsamt långt borta så. Vi kartlägger utkanterna på det jävla kända universum här så det borde inte finnas något sätt som vi kunde missa vår egen kosmiska bakgård, eller hur?

Men vad rymden än vill få dig att tro är den största delen av vårt solsystem fortfarande okarterat och okänt. Området mellan Merkurius och solen är för ljust för att kunna observeras och området bakom Uranus är för mörkt (notera vänligen att jag här inte drog in något "behind Uranus the sun doesn't shine"-skämt här). Vetenskapen hittar fortfarande tusentals nya grejer i asteroidbältet och, ajo just det, en del astronomer tror att det kan finnas en till sol. Ja, på riktigt.

Problemet är att inte ens våra bästa teleskop kan se grejer längre borta än Pluto, på grund av bristen på soljus, så astronomerna måste härleda saker och ting utgående från vaga antydningar och gissningar. För det första så antyder det faktum att asteroiderna plötsligt tar slut en bit efter Pluto att det mycket troligt finns en planet på en storlek mellan Mars och jorden som käkat upp all rymdsten där. Så det kan hända att solsystemet har nio planeter igen. Och på tal om Pluto, så har astronomerna upptäckt att en grej kallad Sedna snurrar runt solen, och även om ingen är riktigt säker på storleken, så är man ganska överens om att den är minst lika stor som Pluto.

Eikä tässä vielä kaikki. En annan oregelbundenhet som astronomerna har upptäckt är att vissa kometers banor inte riktigt rör sig som de borde. Och förklaringen till detta är att det måste finnas ytterligare en planet som påverkar de frusna stenarnas omloppsbana. Och enligt deras hypotes så är denna planet ENORM, som i  "fyra gånger större än Jupiter"-enorm. Benämnd Tyche är denna jättelika gasboll allt för långt borta för att solljuset skall nå den, men trots detta anses det att data ihopsamlat av NASA-teleskop skall kunna bevisa dess existens ganska snart.



Hur en cykel fungerar
Cyklar har existerat sedan tidigt 1800-tal och den huvudsakliga designen har ändrats relativt lite på nära 200 år. Den har alltid haft två hjul, en ram att hålla ihop dem och en styrstång, så man skulle tycka att åtminstone nissen som uppfann den första skulle veta vad han gjorde, men trots över ett sekel av av forskning har vetenskapen tvingats komma fram till att han antagligen var något slags trollkarl. De första cyklarna uppfanns inte genom något slags vetenskaplig procedur men genom gamla och beprövade försök och misstag. Even moderna cykeltillverkare erkänner att det inte är ingenjörskonst eller datakunskap som gör någon till en duktig cykeldesigner utan "intuition och erfarenhet".

Så vad händer när du frågar en vetenskapsman vad som gör en cykel stabil? Eller vad som får den att hållas stabil? Eller hur folk åker på dem? Nå, antingen kommer de att låtsats att de glömt att stänga av ugnen och smita iväg eller, om de är ärliga, så kommer de att rycka på axlarna. Cykelforskare erkänner att, även om folk kommit fram till ekvationer om hur hur man cyklar eller hur de tror att cyklar fungerar, så är de där ekvationerna endast glasyr på en stor kaka av "inte en jävla aning". En forskare vid Cornell University säger till och med att absolut ingen någonsin kommit fram till en förståelig förklaring till vad som får en cykel att göra det den gör.

I åratal trodde vetenskapsmännen att det var gyroskopeffekten (kraften som hindrar en snurrande kon från att falla) som var nyckeln till cykelns balans, men nix, på 70-talet var det en forskare som spräckte den teorin. Efter det trodde man att den huvudsakliga orsaken var något kallat castereffekt (något med hur framhjulet vinklas iväg från ramen), men så sent som i år krossades den teorin också av några cykelnördar. Man gjorde det genom att bygga en cykel som saknade både gyroskop- och castereffekter, men som lyckades hålla sig upprätt trots detta.

"Titta mamma! Jag kan cykla utan fysik!"

Så vetenskapsmännen är nu i stort sett tillbaka på ruta ett, eftersom saker som styrgeometri och stabilitet nu tas tillbaka till ritbordet.



Hur man vinner i patiens
Oddsen är ganska höga att du läser det här inlägget när du borde göra något annat (studera, jobba, städa, laga mat, vad fan vet jag). Och när du är klar med att slösa bort tid på att läsa om en besserwissers patologiska intresse för onödig kunskap så är oddsen ganska höga att du kommer att slösa bort tiden på något annat. Och passligt nog har du ett av de mest spelade och beroendeframkallande spelen någonsin på bara en fingertopps avstånd, och du behöver inte ens någon annan att spela med. Patiens.

"Snorungarna på canceravdelningen kan vänta, jag fick just det fjärde ässet."

Mer specifikt spelar du Harpan (på engelska Klondike solitaire), som är lika känt för karriärsuppskjutare som Minesweeper. Och alla av oss når vid något skede, oftast runt den tionde raka förlusten, en punkt där vi försökt sätta oss ner och komma fram till hemligheten. Rain Man kan trots allt knäcka Las Vegas, så hur svårt kan det nu vara att knäcka ett jävla Windowsspel.

Svaret är: Riktigt jävla svårt!

Det kan visserligen hända att det har att göra med att forskarna blivit distraherade när de "studerat" patiens, eller det faktum att patiens kan ha utvecklats ur svart jävla magi, men i stort sett varenda del av spelet har förblivit ett mysterium sedan 1800-talet. De facto så erkänner hardcorematematiker öppet att det är "pinsamt för tillämpad matematik" att nästan ingenting om är känt om Harpan i dess nuvarande form.

När mattenördarna till exempel försökte räkna ut oddsen för att vinna fick de en hel uppsjö av problem. Det första var att de inte ens kunde enas om hur många vinnande händer var möjliga. Matematikerna kom fram till en uppskattad procent på hur många händer kunde vinna som närmade sig 80 eller 90. Men fundera på det här en stund: När du lägger patiens, vinner du då åtminstone 8 av alla 10 omgångar? Och om du nu svarar ja har du antingen den mesigaste X-Mankraften någonsin eller så ljuger du.

Det finns naturligtvis gissningar på hur stora oddsen är för att vinna, men du kommer aldrig att hitta ett exakt svar, även om många datornissar är eniga om att det inte är så stor chans att vinna.

Man skulle tycka att det enbart handlar om att forskare är för upptagna med att bryta ner neutroner och kvarkar och grejer för att hacka ett kortspel, men tänk då på att de redan har knäckt hemligheterna i det synbarligen mycket mer komplicerade spelet Monopol. Men patiens? Det är nu helt enkelt bortom vår förmåga att förstå det hela. Men å andra sidan, om vi faktiskt visste hur man skall vinna i patiens, skulle vi tvingas fortsätta jobba fortare.

"Ursäkta nu damen, men som jag sade tidigare: Jag skall ta han om ert "familjevåld" när jag vunnit två gånger i rad!"

Monopoly on Sorrow

Revolutionärer världen över har givit sina liv för en framtid där varje man har rätten att göra sina egna, fria val. Denna dröm har slagit in genom butikshyllor bestående av bortemot 100-talet olika frukostflingalternativ och säkert 20-30 varianter enbart på cornflakes. Men hur skulle det vara om jag berättade för dig att denna dröm var en lögn? Att alla varumärken du väljer och vrakar mellan egentligen bara är en handdockor på de många tentaklerna av några, mindre kända företag.

Jag vet inte vad du skulle säga, men vi får veta det snart...



Luxottica tillverkar alla dina solglasögon
Har du liksom jag köpt nya solglasögon inom det senaste halvåret (ett par Ralph Lauren, eftersom du nu frågade)? Noterade du då hur många olika märken, modeller och varianter det fanns? Från dedikerade glasögonmodeller som Ray-Ban, Oakley, Persol och Vogue, designerbrillor från DKNY, Ralph Lauren och D&G, eller, om du verkligen vill slå på stort: Gucci, Versace, Prada eller Bvulgari.

Saken är dock den att alla dessa glasögon tillverkas av samma företag - Luxottica. Från att ha börjat som ett litet, italienskt glasögonföretag gick de all Wall Street på everyones ass och började köpa upp varje glasögonrelaterat företag de kunde lägga vantarna på, samt att övertala i stort sett varje modedesigner att låta tillverka sina solglasögon hos dem.

All your shade are belong to us!

Men du kan väll i varje fall byta butik, eller? Om typerna på Instrumentarium är mulkkun och bara säljer dig modeller från Luxottica är det väll bara att visa dem genom att gå över gatan till Nissen. Eller Keops. Utom att de alla ägs av Luxottica, via deras dotterbolag Pearle Opticians.

Och det är naturligtvis just därför de kan ta 200€ betalt för en bit plast med två gångjärn, eftersom en stor del av "konkurrenterna" de facto inte konkurrerar med dem. De är dem.



Vare sig du är Mac eller PC, är du troligtvis Quanta
Gå in på valfri Mac vs. PC-debatt och förr eller senare kommer någon att dra upp hur Macens "högsta kvalitet på komponenter" gör det till en motsvarighet mellan en Porsche och en Toyota Camry. Apple tycker naturligtvis om att spela på denna inställning, vilket ger sinnebilden om hur PC:n spikas slarvigt ihop i en sweatshop medan Macen monteras ihop i ett sterilt, vitt labb av Apple Storeförsäljare.

Hur Macfans tror att en Applefabrik ser ut.

Förrutom att båda laptoparna tillverkas i Taiwan, tillverkas de dessutom ganska sannolikt av samma företag. Quanta Computer från Taiwan tillverkar 33% av alla laptopar i världen, inklusive datorer för Compaq, Dell, HP, Fujitsu, Siemens, Sony och, ja, Apple.

Det är till och med så att om du läser detta på en laptop så är det 90% chans att att den tillverkats av sju storföretag du aldrig hört talas om, alla på Taiwan. Inget varumärke du hört om och gillar tillverkar några datorer. Men som tur var är Taiwan ett lugnt och laidback där nästan aldrig något går fel

Fullständigt ordinära parlamentssessioner. Jag skämtar inte.

De flesta länder vågar inte ens officiellt erkänna Taiwan som ett eget land (endast 23 länder totalt och i Europa enbart Vatikanen), så att inte Kina skall bli ballistiska, eventuellt bokstavligen. Kina påstår sig äga Taiwan och har endast övertalats att hålla sig på sin sida av Formosasundet med hjälp av en hel del krånglig diplomati och några passliga övningar av US Navy. Så varje gång någon taiwanesisk politiker blir överförfriskad och säger "hej, kom igen Kina, chilla nu lite, vi har helt uppenbart varit självständiga i årtionden, så vi kan sluta låtsas", surnar diplomatin till och något hangarfartyg måste dra på flottbesök till Kina lugnar ner sig.

Och även om Kina inte är fullständigt så bindgalna att de faktiskt hoppar på Taiwan, så har de flesta taiwanesiska laptoptillverkarna fabriker på fastlandet, så om dessa två länder slutar prata med varandra ett tag, kommer datorerna att ta slut och Apple, HP et consortes kan inte göra annat än att rulla tummarna och se pinsamma ut.



Max Martin har monopol på irriterande sånger
Om du någonsin klagat på att all popmusik låter likadant nuförtiden, så har du nog en poäng, med tanke på att en ganska översvallande del av den är skriven av samma, jävla svensk. Han heter Martin Sandberg, är känd som Max Martin och du avskyr honom antagligen utan att känna till det. Jag kunde naturligtvis ha fel, det kan bra vara att du är en stor fan av I Want It That Way, med Backstreet Boys, Oops! I Did It Again, med Britney Spears, Cloud Number Nine med Bryan Adams eller That's The Way It Is med Celine Dion.

Och då ser du sannolikt ut så här...

Jag skall inte vara någon fanatiker i frågan, men låt oss nu säga att det finns en grupp människor som tycker om denna slags musik, en grupp som avskyr den med passion och en väldigt stor grupp (människor på Internet som vill få andra människor på Internet att tycka att de är coola) som känner sig tvungna att säga att de hatar den. Jag tänker inte lägga mig i det, Poängen är att knappast någon har hört hans namn och att man inte kan fly från hans tuggummipop för fjortisar om man så önskade det.

Seriöst, kika på listan. Inte bara skriver (och producerar) alla populära sånger som coola snorungar hatar, men han har också skrivit för Usher, Def Leppard, Pain (svenskt heavyband), TV-serien Glee, Apocalyptica och alla som har slutat på minst tredje plats i American Idol.

Så även om du avskyr allt han står för måste man beundra hans enkelspåriga dedikation på att irritera dig.



InBev: Baroner på importerad öl
Alla vet att amerikansk öl är som att ha sex i en kanot (fucking close to water). I Europa skrattar vi åt Budweiser, Busch, eller Michelob, medan vi smuttar på en Stella Artois med artig överlägsenhet. Och kulturella ölsnobbar kanske pekar på en Hoegaarden eller Staropramen, före det obligatoriska amerikansk-öl-suger-ärkeskräppa-skämtet.

Nå, som du vid det här laget säkert gissat, så tillverkas alla ovanstående av det belgisk-amerikanska ölimperiet InBev, liksom bl.a. Beck's, Boddingtons, Corona, Franziskaner, Leffe och totalt över 200 varumärken i 30 länder, från Argentina till Ukraina till Indien. Och som om inte detta var tillräckligt så äger de även distributionsrättigheterna för Bacardi och Monsterenergidryck. Företaget har en global marknadsandel på nära 25% vilket gör det till världens största bryggerikoncern och inom top fem av världens samtliga producenter av konsumtionsprodukter.

Dissa Bud Light allt vad du hinner, risken är ändå står att du betalar dem 

Jag har dock inga sådana problem eftersom jag nästan enbart dricker finöl från mikrobryggerier, och uppenbarligen avskyr pengar. Om du, liksom jag, vill bli av med ditt fyrk så snabbt som möjligt, börja du också att köpa finöl från mikrobrygerier. De smakar dessutom rätt så gott, antar jag.

Jag kan intyga att dessa smakar mycket bra och  hjälper dig bli av med dina värdelösa 6-9€ per flaska mycket fort