Read the Blessed Pages

Alla författare är knäppa på något sätt, orsaken är att om man skall lyckas göra färdigt en roman så måste man nästan vara det. Så om du älskar att läsa så drar du så att säga nytta av andras galenskap. Det finns dock vissa skillnader mellan att som James Ellroy låtsas att du är 50-talskonservativ eller som Douglas Adams konstant skita i deadliner och...

Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)

Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.

Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.

"Planering är A och O för en författare."

En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.

Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.

Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.

En dagbok lång som en roman i 500 band

Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.

"22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig."

Här är några utdrag från en typisk dag:

"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."

Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.

"6:35-6:50 p.m.: I was at the keyboard of the IBM Wheelwriter making entries for the diary."

Ett totalt oläsbart mästerverk

James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet". 

"Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?"

Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.

För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.

Här är ett typiskt utdrag:

"All the vital-mines is beginning to sozzle in chewn and the hormonies to clingleclangle, fudgem, kates and eaps and naboc and erics and oinnos on kingclud ..."

Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop...  Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....

"Fudgem om de inte kan läsa min bok..."

Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.

Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.

En roman skriven enbart med ett ögonlock

Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?

Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.

Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.

"D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N"

Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.

Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.

Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!

"Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget."

3am at the Border of Okefenokee

Där det finns en gräns, hittar man oftast även någon som är förbannad över den. Gränser dras genom krig, avtal och annan politik, vilket ibland leder till att saker blir en smula märkliga. Och ibland blir de direkt vansinniga...


En del amerikaner sitter fast på fel sida om gränsplanket
USA:s gränsstaket mot Mexiko har hindrat tusentals skumma utlänningar från att ta amerikanska jobb sedan det började byggas av Bush år 2008. Och oberoende av vad man tycker om detta så är folket som bor inom synhåll från att det nöjda med att det hindrar knarkkriget i Mexiko från att läcka över in på deras bakgårdar. Eller, de skulle i alla fal vara det om det inte befann sig på fel sida om staketet. Problemet är nämligen det att på vissa ställen så är staketet byggt bortemot ett par km från den egentliga gränsen - och på vissa ställen tvärs igenom bostadstomter.

På grund av ett avtal som förbjuder byggande på vissa områden i närheten av gränsen, kom USA fram till att de hade lite bufferutrymme när de kom i gång med sitt staketbyggande, vilket ledde till att en del amerikaner plötsligt och till sin stora förfäran märkte att de bodde på fel sida om ett enormt "HÅLL ER BORTA TAMMESATAN!"-staket. Så varje dag blir amerikaner, som bor i USA, tvungna att passera det amerikanska gränsstaketet för att komma in i USA.

"Är ni fortfarande säkra på att ni är amerikanska medborgare? Okej, vi kommer tillbaka och kollar om 20 minuter..."

Och inte ens detta ger riktigt rättvisa till hela galenskapen: en lokal bonde har till exempel synpunkter på att han måste passera gränsen varje gång han kör mellan sina åkrar och sin lada. På ett ställe passerar staketet till och med rakt igenom ett universitetskampus, så att studenterna måste bereda tid i gränskontrollen under sina akademiska kvartar på väg från en föreläsning till nästa. Samtidigt blir livet inte direkt ointressantare för de som bor på fel sida av staketet. Eftersom de är fast bakom en mur och inte har någon barriär mellan sig och våldsamheterna i Mexiko, så hör det inte alls till ovanligheterna att se smugglare, illegala invandrare och knarkkartellbossar som smyger omkring på deras gräsmattor.

Å andra sidan är situationen nästan lika knäpp, om än lite vänligare, på den norra gränsen mot Kanada. Där finns det nämligen en väg, kallad Canusa Avenue, som ligger mitt på gränsen mellan USA och Kanada. Och jag menar så mitt på gränsen att den ostgående filen ligger i Vermont, medan den västgående ligger i Quebec.

Gissa på vilken sida av vägen 18-åringar kan dricka lagligt...

Och kom då också ihåg att jänkarna, sedan 9/11, blivit betydligt mindre liberala med att folk kör in och ut USA, även om "köra ut ur USA" betyder "backa ut från gården". Om du är en amerikan som bor på södra sidan av Canusa Street och vill lämna huset till höger är allt frid och fröjd, men om du svänger till vänster måste du ta en tur via tullkontoret, även om du bara är på väg efter en hamburgare. Om du svänger år fel håll på Canusa Street är du enligt lagen tvungen att ha med foto-ID och bevis på nationalitet. Plus att din bil troligen kommer att genomsökas utan motivering.



En indisk stad i Bangladesh, i Indien, i Bangladesh
Om du läst mitt gamla inlägg om clusterfucket Baarle-Hertog/Baarle-Nassau på gränsen mellan Belgien och Nederländerna så vet du att en enklav är en bit av ett land som, likt en ö, är helt omringat av ett annat land. Vid sällsynta tillfällen, som i Baarle, kan en till enklav bildas på en sådan ö, vilket kallas en konterenklav. Vid detta skede skulle enklaven alltså vara formad som en munkring och att köra tvärs igenom den skulle tvinga dig att köra ut, in, ut, in och ut igen ur ditt eget land. Hänger ni med så långt?

Lysande. Tänk er då att ni skulle leva i det indiska distriktet Dahala Khagrabari. Den är omringad av en del av Bangladesh, som är omringad av en del av Indien, som är omringad av Bangladesh - världens enda konterkonterenklav.

Om du inte är tillräckligt knäpp för att förstå denna situation så finns här en karta...

Så för att passera igenom den skulle du köra från Indien, till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh, till Indien,  till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh...

Eftersom kartritarna måste ha varit höga på crack eller motsvarande substans när de ritade upp gränsen, så har länderna 160 enklaver i varandras länder, men inga andra fullt så galna som Dahala Khagrabari. Men oberoende hur knäppt det ser ut för oss har invånarna lätt att hålla sig för skratt, mest för att de är fast där för resten av livet. För även om de är indiska medborgare kan de inte lämna sitt närmaste kvarter utan att anlända i Bangladesh, något som man behöver ett pass för. Men de kan endast få tag på pass i huvudsakliga Indien, vilket de inte kan komma till utan att passera Bangladesh. Två gånger.

På motsvarande sätt skulle det vara en logistisk mardröm för Indien att erbjuda några som helst förnödenheter eller bekvämligheter till invånarna, så de skiter i det. Så helt utan elektricitet eller något annat som vi alla tar för givet, så kan ortsborna i Dahala Khagrabari enbart sitta och titta på hur deras grannar något tiotal km bort moderniserar, medan de mer eller mindre sitter fast på stenåldern. Den enda smulan av tröst för stackarna är att slimsan av Bangladesh som har fångat dem är i samma situation.



Koreanska gränsen går genom ett bord
Jag är säker på att du redan känner till att det inte finns en enda sak med Nordkorea som inte är sprittsprångande vansinnig och som man kunde gissa är en stor del av denna galenskap koncentrerad runt gränsen mellan dem och Sydkorea, platsen där två av jordens länder som avskyr varandra mest möts och stirrar på varandra.

Känd som den demilitariserade zonen (DMZ), så är koreanska gränsen den mest hårdbevakade gränsen i världen, med totalt uppemot 2 miljoner soldater från båda sidor stationerade längs de 250 km som den sträcker sig. Och eftersom Koreakriget tekniskt sett fortfarande pågår (man har bara haft vapenstillestånd de senaste 60 åren) får ingen passera den. Över huvud taget. Av någon som helst orsak. Inte ens någondera landets president. Inte ens om någondera landets president skulle jagas av arga jättebålgetingar.

De tar det här mycket allvarligt!

Det gör följaktligen att alla samtal mellan länderna oerhört krångliga, eftersom inte någondera sidan kan bjuda in de andra på kaffe. Så man löste detta genom att bygga det som är känt som the Military Armistice Commission Conference Room, tvärs över gränsen med mötesbordet bokstavligen kluvet av gränsen. Detta låter representanter från vardera landet sätta sig ner och diskutera saker utan att lämna landet, eftersom sådana saker inte alls är överdrivna. Även när det inte är i användning är rummet fullt av soldater som står och tittar skitigt på varandra.

Brillorna finns så att det inte skall märkas när de somnar

Indien och Pakistan strider om en värdelös glaciär
Indien och Pakistan kan bland världens nationalstater liknas vid ett par stridande bröder, med en syskonrivalitet så inrotad att allt som görs startar ett gräl, bara för grälandets skull. Bevis nr. 1 för denna teori är Siachenglaciären, en bit land så totalt värdelös att inget friskt land skulle ta över det ens mot betalning. Men problemet ligger i att när man började dra upp gränserna för landen under delningen av Brittiska Indien, var det ingen som brydde sig om att kolla hur gränsen gick genom glaciären, eftersom denna omkring 6000 meter höga dödsfälla är så ogästvänlig att man inte kunde nå den, än mindre skicka lantmätare dit.

Så man var istället överens om att vid något skede mitt i detta frusna elände tar Indien slut och Pakistan börjar, vilket fungerade bra till en början. Sedan började någon i Pakistan att skriva ut tillstånd till folk att klättra på glaciären och likt en avundsjuk snorunge som inte kunde bry sig mindre om en hög med skit innan brorsan plockar upp den, påstod Indien genast att isklumpen var deras, och ett av historiens mest meningslösa krig har pågått sedan dess.

Indien var först genom att erövra omkring 2500 kvadratkm land, innan Pakistan märkte vad som var på gång och kunde säkra resten. Sedan har positionerna böljat fram och tillbaka och förvandlat Siachenglaciären till det högsta slagfältet i världen och samtidigt ett av de farligaste, men inte på grund av skjutandet - många gånger fler soldater dör på grund av vädret och terrängen än stupar i strid.

"Skjut snabbt så att jag kan värma händerna på raketutblåset!"

Det är svårt att överdriva hur sjuk den här situationen är. För det första så står kostnaden av att hålla totalt över 3000 man på glaciären och i faggorna där för omkring ca 10% av den totala försvarsbudgeten hos både Indien och Pakistan. Och då skall man komma ihåg att det här är två kärnvapenländer med 3 resp. 1 miljon stående soldater och reservister. Indierna har till och med blivit tvungna att uppfinna en speciell helikopter för att nå och underhålla trupperna i den tunna luften.

Och för det andra så brukade området tidigare vara vackert, ogästvänligt, totalt värdelöst och harmlöst (dvs inte skadligt för andra områden), men pga de vansinniga mängder scheisse som skapats av dessa trupper i form av använd ammunition, fotogenflaskor och annan bråte börjar glaciären mer och mer påminna en militär avstjälpningsplats. När glaciären dessutom smälter en aning på sommaren spolas en hel del av detta avfall ner i Indusfloden som används som dricksvatten av båda länderna. Så stridandet om en vacker, men värdelös snöhög har inte bara kostat massor i pengar och människoliv, utan även skapat ett rejält miljöproblem.

Så vad är då så viktigt med att bestämma gränsen över Siachenglaciären? Ingenting. Absolut ingenting, förutom det faktum att om ena sidan ger upp så vinner den andra en symbolisk seger, vilket alla uppenbarligen är beredde att frysa skräpporna av sig för att förhindra.

Bad Medicine

När vi i skolan skall genomföra fysik- eller kemiexperiment får vi alltid lära oss att grunden till ordentligt experimenterande vilar på en jämvikt mellan ordentliga undersökningar, noggrann kontroll över sampelstorlek och förståelse för samtliga viktiga variabler av vad som kan hända. Men som jag tidigare skrivit så finns det gott om folk i vita rockar som spottade empirin i ansiktet och mer eller mindre bara för att testa vad som skulle hända injicerade sig själva med random scheisse. Och vissa av dessa lade grunderna till några ganska betydande genombrott för modern medicin.

Testande av bedövning medelst slag mot pungarna

Om du testar ett nytt preparat som tagits fram för att bedöva smärta, hur vet du då om det fungerar på riktigt? Genom djurexperiment och datormodeller, säger kanske du. Om du däremot är en tysk läkare från slutet på 1800-talet är svaret dock självklart: Genom att injicera den i dig själv och sedan låta någon typ boxa dig i skräpporna. Säg hej till Dr. August Bier.

"Min mustasch anser att du är en fjolla"

År 1898 var Bier nämligen ansvarig för det första lyckade försöket på spinalanestesi, vilket bevisade för läkarforskningen att lokalbedövning var möjligt. Detta öppnade upp en helt ny dörr för otaliga framsteg inom medicin och kirurgi, och allt tack vare en man som vågade ställa sig frågan, "vad är nu det värsta som kan hända om jag sprutar in kokain i min ryggrad?"

Till skillnad från några andra gunstig junkrar vi skall återkomma till så experimenterade Bier dock först sin nya bedövningsteknik på en operationspatient istället för på sig själv. Mannen hade fått allvarliga biverkningar av sin totalbedövning, så Bier gav honom istället ett av de coolaste experimentvalen någonsin, genom att erbjuda honom att injicera 15 mg kokain rakt in i mannen ryggmärg. Och det funkade. Patienten kände ingen smärta under eller efter operationen, vilket fick Bier att testa vidare med injektioner under subduralhinnorna i ryggraden. Med hjälp av sin kollega, Dr. Hildebrandt (som by the way också hette August), försökte Bier att injicera sig själv för att riktigt förstå effekterna av läkemedlet.

Men, som någon av er kanske har märkt, så är det inte helt trivialt att drämma in en nål i ryggen på sig själv. Vanligtvis så sitter nålen inte fast i sprutan under själva sticket, utan kopplas ihop när nålen är på plats. I Biers fall så passade dock de dock inte ihop, vilket betydde att under en betydlig stund satt Bier där med cerebrospinalvätska rinnande ur ryggen på honom medan Hildebrandt febrilt försökte att MacGyvra ihop sprutan med nålen.

"Den goda nyheten är att du inte känner någon smärta, den dåliga är att du nu är förlamad från midjan och neråt..."

En vanlig läkare skulle kanske nu väntat en aning tills drogen hade avtagit helt innan han fortsatt med experimentet, men Bier var ingen vanlig läkare. Så efter att Hildebrandt ställt upp som frivillig att ta hans plats, så gick en något kokainhög Bier med på det. Hildebrandts ben förlorade som hoppats känseln efter injektionen och Augustarna firade detta med att testa hur mycket smärta Hildebrandt tålde. Först började Bier att kittla och peta på honom, men efter det så tog experimentet en betydligt mörkare och våldsammar vändning, i och med att Bier började att riva i könshåren på sin medarbetare och bränna hans ben med en cigarr.

När Hildebrandt fortfarande svor att han inte kände något, så tog Bier en gång för alla av silkesvantarna. Han drämde till Hildebrandts knän med en hammare, han boxade honom i pungen, han knep honom i bröstvårtorna och sparkade honom på smalbenen, vilket jag bara kan utgå ifrån att är standardtester på varje vetenskapligt experiment, speciellt sådana där båda vetenskapsmännen fortfarande är påverkade av att  ha injicerat kokain i sina nervsystem. Trots detta kände Hildebrandt ingenting.

Det var inte före Hildebrandt vaknade mitt under följande natt som han började att våldsamt kasta upp. Han blev för svag för att röra sig på tre dagar, även om jag har en misstanke att en del av detta hade att göra med att någon hamrat på hans knäskålar. Även Bier kraschade en aning av sitt ryggknarkande, med yrsel, huvudvärk och svårighet att stå, men deras jobb var gjort. Tillsammans hade de bevisat att lokalbedövning fungerade, även om det krävdes en nerknarkad tortyrfest år 1898 för att få det gjort.

Testande av morfin genom att festa med tonåringar

Som du märkte ovan (och kanske läst i det förra inlägget) så är folk som experimenterar med smärtstillande medel något av en speciell sort. Så vad, rent hypotetiskt, är det första du tänker om du uppfunnit en ny, superstark sort av smärtstillande medel? Om det är "bjud in en bunt kompisar och dela ut det som om det var smörpopcorn", tänker du på samma sätt som uppfinnaren av morfin.

I början på 1800-talet var den tyska kemisten Friedrich Sertürner den förste som isolerade "sömnmedlet" i opium, framställande kristaller av rent, bedövande, beroendeframkallande välbehag. Först testade han medlet på ett par hundar han hittade, för vem satan bryr sig egentligen om hundar, och experimentet var så tillvida lyckat att hundarna bedövades så hårt att de aldrig mera vaknade. Så efter att 100% av testerna av hans nya mysteriedrog resulterat i döden tog Sertürner experimenterandet till nästa nivå, vilket, naturligtvis, var att ordna en fest och ge alla sina vänner en högre dos.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att Sertürner vid det här skedet var endast 21 år gammal, vilket historiskt varit den ålder som ansetts gå ut på att testa saker inom varje aspekt av livet. Det förklarar förhoppningsvis en del av hans dumdristighet, men viktigare, varför alla de vänner han drogade ner endast var 17 år gamla.

Eftersom tonåringar bara kommer snäppet efter herrelösa hundar bland demografier man klarar sig utan

Under något jag har svårt att föreställa som något annat än en motsvarighet till BD:s nybörjartävling så gav Sertürner varje av sina tonåriga försökskaniner (samt sig själv) en dos på 30 mg av vad vi idag vet att är morfin. Sedan väntade man resten av kvällen för att noggrant undersöka hur varje person påverkades medan drogen arbetade sig genom kroppen.

Ajnej, så var det ju inte. Han väntade hela 30 minuter innan han tvingade alla att ta en motsvarande enorm dos. Och återigen en gång efter 15 minuter, för ibland är det trist om man inte gör all vetenskap på en gång. När han äntligen var klar hade han och kompisarna käkat upp 10 gånger den rekommenderade dosen på under en timme. Så när alla naturligtvis började få ont i magen och känna sig trötta blev Sertürner, troligtvis för första gången någonsin, en aning orolig och tvingade alla sina underåriga testobjekt att spy upp den morfin som inte ännu tagits upp av kroppen genom att svälja ättika.

Lyckligtvis behövde ingen begrava någon tonåring tillsammans med hundarna, men Sertürner återgick till att under flera månader ensam testa morfin på sig själv, vilket enbart är ett vänligare sätt att säga att han blev beroende. Men utan hans viktiga (och fullständigt bindgalna) experimenterande skulle sjukhusen idag kanske inte ha ett av de viktigaste smärtstillande medlen någonsin.

"Varsågod, era jävlar. Dethäran, har någon av er en extra dos?"

Bevisande att myggor sprider sjukdomar genom att bli biten

Om du av någon orsak inte är grundligt instuderad på gula febern, så kommer här en liten resumé: svarta spyor, gulaktig hud, blödande ögon, döden. En av fem som får sjukdomen dör av den och döden är dessutom utdragen och plågsam, något som amerikanska soldater märkte under det spansk-amerikanska kriget, där gula febern stod för 13 gånger flera dödsfall än de egentliga striderna.

Som du säkert räknat ut så var den amerikanska regeringen därför rätt så angelägen att hitta en lösning och ett läkarteam med bland annat Dr. Jesse Lazear fick i uppdrag att försöka förstå och behärska epidemin. Lazear hade doktorerat vid Columbia Univesity och grundligt studerat myggor som bärare av malaria och han misstänkte att det även här kunde röra sig om myggor som sjukdomsvektorer. Men i stället för att samla in information genom fältstudier eller genom tester på labbråttor, så lät han sig medvetet bli biten av en feberbärande mygga.

Man koncenterar sig bättre med ögonen fulla av blod...

Så, när han började märka symptomen, så vägrade han att berätta vad han gjort innan han slutligen dog av det. Det är inte riktigt känt varför han gjorde så, men rimligtvis handlade om att det var en ganska pinsam grej att erkänna. Men han nådde sitt mål, efter att han avlidit gick en forskarkollega igenom hans anteckningar och hittade bevis på vad Lazear gjort, således bevisande med sin egen död att teorin stämde.

Upptäckten skulle visserligen ha kommit snabbare om han berättat det för någon (och då kunde han kanske också, ni vet, fått behandling). Så Lazear var med andra ord mulkkun från varje zombiefilm som döljer ett bett och låtsas att allt är okej tills det är för sent.

Bevisande att leukemi inte är smittsamt genom att försöka få det

Numera kommer du att låta som en idiot om du säger, "Jag tror att jag gick för nära Martin och nu har jag smittats av hans cancer". Men så sent som på 1955 var det ingen som visste säkert att cancer inte kunde överföras till någon annan. Läkare hade lyckats överföra leukemi mellan sjuka och friska fåglar via blodtransfusioner, men ingen var säker på om kontakt med kontaminerat blod var hur människor också "blev smittade" med cancer.

Detta tills Thomas E. Brittenham III bevisade att cancer inte var smittsamt genom att låta sig bli injicerad med drabbat blod. Sedan, bara för att vara säker, gjorde han det nio gånger till. Tekniskt sett försökte Brittenham svara på två viktiga frågor. Han ville veta varför blodtransfusioner ibland misslyckas, även när blodet från donatorn stämmer perfekt, men han ville också veta om leukemi kunde färdas från en person till en annan via blod. Planen? Att slå två flugor i en smäll genom att låta sig bli injicerad med litervis med blod från leukemipatienter.

Och för att vara klar här, så hoppades han att att han skulle få leukemi. Hela hans hypotes på hur sjukdomen skulle behandlas vilade på idén att den var smittsam. Han ville så gärna att det det skulle vara sant att han lät sig få cancerblod en gång i veckan under tio veckors tid. Olyckligtvis, så var det enda han fick en lätt huvudvärk, vilket visade att vissa blodsjukdomar helt enkelt inte är smittsamma.

Men Brittingham var verkligen inte intresserad av att spela med begrepp som "vissa", utan hans plan var att volleyskjuta sin idé upp i krysset på medicinhistorien. Så när leukemi inte kunde överföras utvidgade han sin "undersökning" till ett rejält smörgåsbord av blodsjukdomar, med logiken att om en blodsjukdom inte är smittsam så kan tammefan ingen av dem vara det!

"Jag dog inte av att få ett skrubbsår på knät, så jag tänker hugga huvudet av mig."

Men trots denna monsterlogik tog det bara ögonblick från det att han pumpat in anemiblod i sig tills att han blev totaldäckad av spyende och diarre. Hans blodtryck sjönk till farliga nivåer och hans lungor fylldes med vätska. As it were var han fem före död, men lyckades återhämta sig med enbart smärre leverskador, en blodpropp i en pulsåder, en släng B-hepatit och alkoholallergi.

March the Mad Scientist

Om du följt med den här bloggen en längre tid så känner du kanske till att vetenskapsmän ibland tillämpar ganska oortodoxa experimentmetoder, men det här var bara missförstådda genier, briljanta nissar som gjorde galna saker för att främja den vetenskapliga metoden. Det som är svårare att komma fram till är de berömda genier som gick en extra mil för att kunna visa fingret åt förnuftet.


Isaac Newton
De flesta känner till att Sir Isaac Newton var en av de största vetenskapsmännen någonsin, med upptäckter som lagarna om gravitation, mekanik, differential- och integralkalkyl och för att rent generellt göra upplysning mera populärt än dumhet och galenskap, vilket hade legat på första plats på listan under större delen av mänsklig historia dittills. Ännu mer imponerande är att han genomförde allt detta på fritiden, utvecklande gravitation, elementär analys och optik under ett enda skollov från Cambridge. Newtons huvudsakliga intresse, och den akademiska inriktning han använde mest tid på, var nämligen huvudlöst, dreglande vansinne.

They're coming to take me away haha:
Det är uppskattat att Newton använde mer tid på att tolka religiösa texter än på vetenskap, och ansågs vara något av en hihhuli under en tid då de flesta tog sin religion ganska allvarligt. Newton behandlade nämligen bibeln som Russell Crowe behandlade tidningsurklipp i A Beautiful Mind, kastande sig över den i timtal för att hitta dolda koder. Newton använde också evigheter på att försöka räkna ut de exakta måtten på Salomos tempel, vilket han anspråkslöst nog ansåg att skulle låta honom förutse domedagen.

Ragnarök FTW!

Inte alla Newtons teorier har åldrats riktigt lika gracefullt som den om gravitation. Till exempel kämpa de han i oändliga timmar med att försöka komma underfund med alkemi. Han var de facto så intresserad av alkemi att det nu antas att alkemi egentligen var hans huvudämne som professor och att riktig vetenskap mer var något av en sidohobby. Och olikt matematik och fysik försökte inte Newton att ta ta alkemin i en ny och intressant riktning, utan satsade i stället på teorier för länge sedan förkastats av folk som trodde att alkemi var möjligt. Det han försökte att åstadkomma med alkemi var att skapade De vises sten, som han var övertygad om kunde förvandla metaller till guld och ge människor evigt liv.

Äppelförorsakade huvudskador är något av tveeggade svärd för vetenskapsmän 

Om du tycker att detta låter bekant har du troligtvis läst den första Harry Potter-boken, där Harry letar efter samma sten som Newton. I boken är det naturligtvis så att brillnissen försöker få tag på stenen så att den onda trollkarlen utan näsa, som bor på hans lärares bakhuvud, inte får för mycket makt. Men tack vare den hop med alkemiska experiment som Newton gjorde på sig själv, hade han så mycket bly och kvicksilver i sig vid sin död att det är helt plausibelt att tänka sig att han vid slutet sökte efter stenen av samma orsak som Harry.

"Skåda, jag kan kontrollera REGNBÅGEN! Jag är er gud nu, leprechauns!"

Alfred Russel Wallace
Om du bara hört talas om en enda biolog är det troligtvis Charles Darwin, utvecklare av evolutionsteorin och maskot för religionsdebatter på internet sedan dess. Alfred Russel Wallace, en av de mest betydande biologerna någonsin, kom också fram till evolutionsteorin, men han är mest ihågkommen som ett varnande exempel på att du inte skall skicka en kopia av din karriärsavgörande teori till en konkurerande biolog.

Wallace skickade en kopia av sin egen teori om naturligt urval till Darwin år 1858, före Darwin hade publicerat ett enda ord om sin egen teori (eftersom han var för upptagen med att äta upp varje djur han stötte på). Brev och anteckningar från tiden visar att Darwin nog redan hade börjat peta på en teori av naturligt urval, men visar samtidigt att han inte alls förstått koncept som divergent evolution innan Wallace förklarade dem för honom. Men det som är ännu värre är att det område som Wallace var mest inflytelserik på, vid sidan om biologi, också domineras av en hög med kända experter, som Egon från Ghostbusters.

They're coming to take me away haha:
Killen som troligtvis var före än Darwin till en fungerande evolutionsteori var nämligen enormt intresserad av spirituella seanser. Så intresserad att han var de facto var säker på att dessa seanser lät honom prata med spöken på andra sidan graven. De flesta av dessa seanser innebar att stirra på ektoplasma. Men inte den slags som är en del av ett cellmambran och som skulle vara förståeligt av en biolog, utan Wallace var intresserad av den variant som figurer i Skyrim och Ghostbusters känner som ett ämne som befinner sig både i den fysiska- och andevärlden, och som alla andra känner som bullshit.

Men petistesser som, säg, verkligheten, skulle dock fanimig inte stå i vägen för att låta Wallace, en av de mest briljanta biologer som världen skådat, påstå att denna kommunikation med andar var ansvarig för en betydande del av hans forskning. Den vetenskapliga metoden var visserligen också viktig för honom, men Wallace talade sällan om den, rimligtvis för att den sög på att få bord att sväva.

Fårståeligt nog var hans vänner och kolleger, som Thomas Huxley, inte speciellt kåta på hans idéer och Darwin undrade öppet om Wallaces tro på magi skadade trovärdigheten hos den teori han knyckt av honom. Mer specifikt, om Darwin inte cockblockat Wallace plats i historien är det möjligt evolutionsteorin skulle associeras med en galning trodde att han kunde prata med spöken.

Och då kunde inte ateisterna använda sig av det argumentet över huvud taget.

Joseph Priestly
Joseph Priestly var en brittisk kemist vars gåva till eftervärlden vara att uppfinna en metod till att tillsätta kolsyra till vatten och uppfinna lustgas och därför är indirekt ansvarig för David after dentist och varje läsk du någonsin druckit. Och just det, han upptäckte syre 1774 vilket jag antar kan vara användbart, om du är en sådan som gillar att typ andas.

"Det här "syre" gör mig inte hög alls, tillbaka till lustgasen!"

När Piestly upptäckte syre så kallade han det visserligen inte för syre, utan "deflogistikerad luft", men det är troligtvis ett vedertaget uttryck. Du låter inte en läkare döpa ditt barn, bara för att det är han som råkar upptäcka det först och Priestly hade troligtvis någon enkelt, men fullständigt rimlig, orsak för att kalla syre för något så förbluffande löjligt.

They're coming to take me away haha:
Eller, orsaken att han kämpade så hårt för att hitta syre över huvud taget var för att kunna stödja sin tro på flogistonteori, som är baserad på att all materia består av fyra element: vatten, jord, luft och eld. Även om det en gång var den populäraste förklaringen på universums uppbyggnad, så har flogistonteori sedan dess fått uppmärksamhet för att vara den snabbast och mest uttömligen motbesvisade teori som någonsin innehafts av någon över fem år.

Olyckligtvis så inträffade teorins ikarosfall precis mitt under Priestleys först lovande, men sedan mer och mer skrattretande, vetenskapliga karriär. Så medan Priestley använde sin upptäckt till att gå all in på "Phlogiston for life, bitches!" så använde resten av vetenskapsvärlden samma upptäckt till att visa exakt hur stor del av hans älsklingsteori som var full av skit, vilket visade sig vara en ganska betydande procent. Det var som att någon upptäckt stamcellsforskning och använde det för att bevisa sin tes om att pojkar oftast hämtas av gråa storkar.

Och efter att ha hittat ett sätt att en gång för alla riktigt trycka ner bullshiten i halsen på Priestly, så upptäckte förståsigpåarna ganska fort att materia kombinerar sig med syre genom en process som kallas oxidation och reduktion, vilket i sin tur låste upp en massa andra byggstenar i det naturliga universum. Och trots att hans kolleger upprepade gånger påpekade hur dum detta fick honom att verka, så var Priestly inget om inte konsekvent och stuck to his guns.



Francis Crick
Dr. Francis Crick och hans kollega Dr. James Watson upptäckte 1953 DNA-molekylen, som, bland annat, gjort amerikanska talk shower mycket mer underhållande. Det var också det slutgiltiga beviset på Darwins teori och gav dme ett Nobelpris, så det var en ganska stor grej. Hur Francis Crick trodde att DNA över huvud taget kommit till jorden är också en ganska stor grej, eftersom det var helt vansinnigt.

They're coming to take me away haha:
Crick trodde nämligen på en teori som kallas "panspermi". Nu sitter du visserligen och fnissar eftersom teorin har ordet "sperm" i sig, men saken är de facto den --- att "panspermi" betyder exakt det det låter som. Crick trodde nämligen att livet på jorden hade uppkommit av intergalaktisk "sperma" som fastnat i svansen på en komet eller meteor. Och även  om denna teori respekterades dock inte fullt så mycket som hans dubbelkorkskruvsmodell av DNA, så är de flesta forskare eniga om att det närmaste vi kommer att komma en vetenskaplig motsvarighet till Turbonegrosången "Fuck the World".

"Alltså... vi är typ... biodiversa, vet du... och rymden... ...typ, aminosyror..."

Teorin om panspermi har fått ganska många mothugg sedan Crick föreslog den, varav det starkaste är att det förihelvete inte ens är möjligt. Detta på grund av att DNA-molekylen (som, om du varit uppmärksam, Crick själv upptäckte) i det stora hela förstörs för fort för att den skall kunna resa från en stjärna till en annan. Det finns även ett argument om att alla andra planeter i vårt solsystem saknar liv, vilket det inte finns någon förklaring för, om inte jorden fungerar som en enorm spermamagnet. Vilket det inte heller finns några tecken på.

Men som vilken som helst dussinmanusförfattare i Hollywood vet, så insåg Crick att det inte finns något problem som inte kan lösas genom att knappa in "Det var typ ALIENS!" Crick gick nämligen till motanfall mot dem som kriticerade hans teori om panspermia genom att ändra det till "riktad panspermia", vilket är nästan samma sak, utom att det i stället för att det är kometer som planlöst irrar omkring, handlar om att det är utomjordingar som medvetet skapar liv på jorden. Problemet med denna teori är att det inte finns det minsta bevis på att utomjordingar över huvud taget existerar, än mindre av att liv på jorden uppkommit genom att planeten fungerat som huvudroll i någon intergalaktisk bukkakefilm.

För att riktigt poängtera hur oerhört konstig denna teori är, så är den enda livsåskådning som ens närmelsevis liknar detta Scientologi.

Verkar vettigt.

James Watson
Väntas nu ett ögonblick, namnet James Watson låter bekant. Nå, det borde det: han var nämligen Francis Cricks forskningspartner. Att han också är med på denna lista gör dock att frågan "Alltså, genetikforskare, what the fuck?!" känns någorlunda berättigad. Personligen anser jag att nästa Nobelpris i medicin borde ges till den forskare som lyckas hitta den gen som får genetiker att tro på sådan här dynga. Men credit where credit is due: Watson trodde faktiskt inte, som sin kollega, att jorden befolkats av aliens eller något sådant. Det enda han är skyldig till är pseudovetenskaplig rasism som skulle få den mest ambitiöse KKK-överstepräst att skämmas.

They're coming to take me away haha:
I en intervju med The Sunday Times passade Watson, som före det inte visat några som helst tecken på att vara en sprittsprångande dåre, på att förklara att världen skulle vara en mycket enklare och bättre plats om vi bara erkände att afrikaner helt enkelt inte är lika intelligenta som vita. Efter att ha kollat att det inte pågick någon tävling där man på så få ord som möjligt skulle säga något så ovetenskapligt som möjligt, publicerade tidningen Watsons ståndpunkt och en skitstorm satte igång.

Det finns en mängd orsaker som bevisar att denna åsikt är totalscheisse, och Watson borde de facto känt till dem alla ganska väl. Som killen som upptäckte dubbelspiralmodellen för DNA, så skulle man tycka att Watson borde ha uppmärksammat Human Genom Project, som redan misslyckats med att hitta någon korrelation mellan ras och intelligens. Och i och med att han var Harvardprofessor och chef för en av de främsta genetikforskningsenheterna i världen, kan man till och med anse att han fick betalt för att veta sådana saker.

Vilken ny upptäckt hade Watson då gjort som på ett trollslag skulle göra åratal av forskning som föreslog att "raser" alla var identiska inuti? Josidu, i intervjun berättade Watson att det finns en naturlig önskan om att alla människor skall vara lika, men att "folk som måste ha att göra med svarta anställda märker att detta inte är sant". Jepp, Watsons teori var baserad på hans egna erfarenheter av svarta anställda. Förmodlingen hade han aldrig tänkt tanken att det fanns en möjlighet att dessa mindre intelligenta, svarta anställda reagerade på ett negativt sätt på det faktum att de jobbade för en rasist som troligtvis kommunicerade med dem genom långsamma handrörelser och hundträningstekniker.

Och som det visar sig är dylika åsikter inte helt okarakteristiska för Watson. Sedan han vunnit Nobelpriset för sitt jobb inom molekylbiologi har han tolkat det som en legitim ursäkt till att öppna sig om de mest varierande forkningsområden som han inte har någon erfarenhet av. Till exempel så anser han, förutom att han alltså tolkar personliga intryck som brist på intelligens, att kvinnliga forskare är "svårare att handskas med" än män, att folk med låg intelligens borde få sina gener ändrade och att mödrar borde ha rätt att abortera foster med imperfekta gener (till exempel så "vill de flesta mödrar inte ha dvärgar"). Så i grund och botten är an alltså en rasist mulkku som, ajo just det, stal sin största upptäckt av en kvinna.

My Best Theory

Jag är verkligen inte den som är den när det kommer till att överanalysera popkultur och har faktiskt skrivit om en teori som säger att James Bond är ett kodnamn. Nu är det så att jag inte är den enda som håller på med sådant, riktiga, smarta nissar (sådana som doktorerat och grejer) har uppenbarligen något annat gemensamt med mig än en förkärlek för flugor och tweedkavajer.

Det är nämligen så att till synes stabila och välanpassade akademiker sitter och har uppenbarligen allt för mycket fritid genom att tassa omkring och förstöra saker vi älskade som barn med sina ärkehjärnor. Olyckligtvis så håller man lite med dem, när man hör argumenten...


Kalle Anka främjar själlös kapitalism
Förutom att vara en onamngiven upphovsman till Inception, så är Kalle Anka en av de mest älskade seriefigurerna i världen. Men Ariel Dorfman (en argentinsk-chilensk författare/aktivist) och Armand Mattelart (belgisk sociolog) har kommit fram med den galna teorin att en serietidning om en halvnaken, våldsam sjöman på något sätt skulle vara olämplig för barn.

Som vilken som helst sensationsjournalistik med någon självaktning kommer här en ovidkommande bild som bevis 

Enligt författarna så är Kalle Anka-serierna inget annat än en kopia på Ayn Rands Och världen skälvde, med lite färre byxor. I deras bok How to Read Donald Duck så påstår dekonstruktörerna att Kalle och hans vänner lär barn att en persons värde är helt beroende på hur mycket pengar han eller hon har, och att i jakten på fyrk finns det inte plats för någon familj eller kärlek, endast blint självintresse.

Orsaken att det inte är så galet:
Har du någonsin noterat att det knappast någonstans finns några föräldrar i ankfilmerna och -serierna? Joakim är till exempel morbror till Kalle, som i sin tur är morbror till Knatte, Fnatte och Tjatte, kusin med Alexander Lukas och pojkvän till (men aldrig gift med) Kajsa. Kajsa har i sin tur har tre systerdöttrar som döpts till Kicki, Pippi och Titti (för att det tammefan är svårt att hitta på babynamn). Detta betyder att Ankeborg är en värld tömd på riktiga familjer och befolkad enbart av föräldralösa. Utan föräldrar eller nepotism så lämnas varje anka ensam till att kämpa mot de andra för rikedom och status. Detta är en idealsituation för mycket sorgliga mardrömmar, men samtidigt för kapitalism: Om man börjar med vad man tror vara ett helt jämnt startfält (i detta fall en värld helt utan föräldrar där alla börjar med samma chanser som föräldralösa), så kommer de som är starkast, smartast och arbetar hårdast att ha de bästa chanserna att lyckas (där "lyckas" i det här fallet betyder att tjäna alla pengar i hela världen).

Antikapitalisterna i Rands magnum opus beskrivs som ryggradslösa, värdelösa snyltare. På samma sätt beskrivs Kalle som en evig loser som är helt oförmögen att hålla ett fast jobb och alltid står i skuld till sin morbror. Joakim å andra sidan är den rikaste ankan på jorden och använder gladeligen större delen av sin fritid till att bli ännu rikare. I Duck Tales, handlar i stort sett varje avsnitt om att Joakim och knattarna jagar efter någon förlorad skatt eller skyddar Joakims pengar från att bli knyckta eller tar sig dopp i Joakims enorma pengasimbassäng.

Och serierna är inte direkt bättre: I Dorfmans och Mattelarts analys har de kommit fram till att intrigen i ca 75% av fallen handlar om att ankorna söker efter pengar eller guld, medan de resterande 25% handlar om att "tävla om välstånd", vilket uppenbarligen är något helt annat... I Och världen självde så visar exeptionella människor hur exeptionella de är genom att tjäna alla pengar i världen och sedan inte dela dem med någon. Slutsatsen i romanens slut är således de som inte är supermänniskor antingen borde se upp till supermännen eller hålla sig ur vägen och om de olyckligt medelmåttiga råkar dö i processen så, shit happens.

Och det är väll på den här punkten som Joakim och Ayn Rand skiljer sig, eller? Det är ju inte som att han tjänade pengar på folkmord eller något...



Dolores Umbridge blev gruppvåldtagen av kentaurer
Dolores Umbridge är kanske den enda person i hela Harry Potter-universet som det är patologiskt omöjligt att tycka om, oberoende ur vilken infallsvinkel man väljer att pissa på henne.

Hon är i stort en blandning av Mussolini och din jobbiga, gamla granne som spionerar på dig i trappuppgången.

Denna kortvariga rektor vid Hogwarts tänder på att tortera barn, har en hårdnackad jag-är-bättre-än-dig-attityd till det mesta och kommer vad jag förstår i stort undan med det till den grad att hon senare kan jobba på magiministeriet.

Eller ja nå, detta om man inte räknar med när hon blev gangrapad av kentaurer i Harry Potter and the Order of the Phoenix. Och om du tror att jag själv hittat på det där i min egna, snuskiga fantasi, så häng kvar en smula...

Orsaken att det inte är så galet:
Nära höjdpunkten i boken/filmen ser man Umbridge släpas in i the Forbidden Forest av en grupp kentaurer, utan att någon vet vad som händer näst.

Vad man dock måste inse är att det finns en orsak till att J.K. Rowling valde just kentaurer att dra iväg Umbridge, i stället för någon av de otaliga kräk hon själv hittat på i skogen (som jättespindlarna). Om du känner till den egentliga mytologin om kentaurer så betyder nämligen bilden av en skrikande kvinna och en bunt kentaurer samma känsla som när man ser Ned Beatty bli fångad av redneckar i Deliverence eller Bruce Willis och Ving Rhames fångade av högst desamma i Pulp Fiction. Kentaurer våldtar nämligen människokvinnor - de är i stort sett det enda deras mytologi är byggd på.

Enligt en legend så blev en grupp kentaurer bjudna på en bröllopsfest och försökte sig på att våldta bruden och den kanske mest kända kentauren över huvud taget, Nessos, dödades när han försökte att våldta Herakles fru. Det är hela poängen med kentaurernas karaktär, de har manshuvuden men de djuriska instinkterna hos hästar.

Det tog inte särskilt länge före folk på Internet som kände till myterna upptäckte det här. Det är trots allt så att  när Umbridge dras iväg av kentaurer är det som att Draco Malfoy skulle få igen genom att bli insläpad i en fönsterlös paketbil av en läskig nisse med pedofilmustasch, man behöver inte se vad som komma skall om man känner till kontexten.

Om det där skulle vara det sista man ser av Umbridge i boken så, fine, då kunde man påstå att det här var helt annorlunda kentaurer. De kanske bara trampade ihjäl henne, eller puukottade henne, eller band fast henne i ett träd med en havrepåse framför ansiktet. Men Umbridge kommer tillbaka och det lidande av något slags enormt trauma som inte består av någon skada till synliga delar av hennes kropp. Här är hur Rowling beskriver vad som hände efteråt:

Professor Umbridge was lying in a bed opposite them, gazing up at the ceiling .... Since she had returned to the castle she had not, as far as any of them knew, uttered a single word. Nobody really knew what was wrong with her, either. Her usually neat mousy hair was very untidy and there were still bits of twigs and leaves in it, but otherwise she seemed to be quite unscathed. 'Madam Pomfrey says she's just in shock,' whispered Hermione. 'Sulking, more like,' said Ginny. 

'Yeah, she shows signs of life if you do this,' said Ron, and with his tongue he made soft clip-clopping noises. Umbridge sat bolt upright, looking around wildly. 'Anything wrong, Professor?' called Madam Pomfrey, poking her head around her office door. 'No ... no ...' said Umbridge, sinking back into her pillows. 'No, I must have been dreaming ...'Hermione and Ginny muffled their laughter in the bedclothes.

Det skall också noteras att det finns två personer som ser henne bli ivägsläpad in i skogen, Harry Potter och Hermione Granger, och åtminstone en av de här personerna vet allt om att kentaurer är våldtäcktsmaskiner. (Hint: Det är Hermione, den person i boksviten vars huvuduppgift för handlingen det är att veta absolut allt.)

Ingendera av dem gör några som helst försök att rädda Umbridge. Harry får till en vitsig James Bondlik slutreplik medan hon dras iväg och Hermione verkar nöjd med att hästrape är ett passande straff. Jag tänker mig att Harry på vägen hem frågar vad som kan tänkas hända med Umbridge och att Hermione då på ett ganska rättframt sätt förklarade att hon högst troligt kommer att brutalt skändas av en bunt hästaktigt utrustade mellanartsvåldtäcksmän. Och att det var dagen Harry lärde sig att man inte jävlas med Hermione Granger.

"Nej, gå tillbaka bara. Jag skall bara njuta av det här en liten stund"

Alla i Nalle Puh är skolexempel på olika psykiska problem

I decembernumret 2000 av Candian Medical Association Journal publicerade avdelningen för barnmedicin på Dalhousie University där de diagnostiserade alla invånarna i Sjumilaskogen att ha olika mentala problem. Och nej, jag har ingen aning varför någon skulle göra något så obehagligt.

Denna grupp av utbildade barnläkare diagnostiserade Puh att ha ADHD, I-or att lida av depression (naturligtvis), Christofer Robin att lida av schizofreni...

Läkarna diagnostiserades ha för mycket fritid

... och Tigger med Hyperaktivitet-Impulsivitet. Bland andra

Orsaken att det inte är så galet:

Det var inte så att de direkt behövde anstränga sig för att hitta passliga diagnoser. Huvudpersonerna visar upp hela spektat av fel i huvudet, och varje figur spelar ut hela sin specifika störning med i stort sett varje penndrag.

Om vi fast tar och börjar med några citat av I-or:

 -God Morgon Puh Björn, sa I-or dystert. Om det är en god morgon, sa han. Vilket jag betvivlar, sa han. 

-Hur är det fatt?
- Det är ingenting, Puh Björn, ingenting alls. Men det går opp för somliga och ner för somliga - mest ner. Sanna mina ord.

Riiiight...

Så då kan vi fortsätta med Nasse, som, enligt studien, "Tydligt lider av generaliserat ångestsyndrom." Enligt Diagnostic and Statistical Manual on Mental Disorders så är några av symptomen för GAD överdriven oro, ofrömåga att kontrollera denna oro och en oförmåga att fungera inom ett socialt system pga denna oro. Vilket leder oss till några Nassecentrerade avsnitt i den Disneyproducerade (och således nertonade), tecknade TV-serien om Nalle Puh.

"Pooh Oughta Be in Pictures" - Nasse blir rädd att monster han ser i en film finns på riktigt.

"Gone With the Wind" - Nasse blir rädd för att gå ut.

"A Very, Very Large Animal" - Nasse blir så rädd av att vara liten att han lämnar skogen.

"Goodbye Cruel World" - Nasse tar livet av sig.

Okej, jag kanske hittade på den sista, men det är inte speciellt långsökt, med tanke på att undersökningar visar att GAD ofta är ett sidosymptom av djup depression och substansmissbruk. 

Det är av denna orsak som Nasse vid alla tillfällen borde hållas så långt borta som möjligt från Tigger, som forskarna diagnostiserade med ADHD av hyperaktiv-impulsivt slag, baserat på hans historia av riskabelt uppträdande. Man kan som exempel ta första gången som Tigger kom till Sjumilaskogen och inte hade någon aning om vad Tiggrar vanligtvis äter, så han smakade på tammefan allting han kunde hitta, inklusive tistlar.

Diagnosen baseras också på att det faktum att han gång på gång dyker upp objuden hemma hos folk, begår brott så att han kan leka detektiv ("Tigger, Private Ear") och en gång till och med hotade hela skogens existens genom att hålla en rasande termit som husdjur ("Tigger's House Guest").

För att klargöra så höll dock läkarna inte på och helt utan orsak psykoanalyserade fiktiva mjukisdjur, deras poäng är att varje figur så oerhört tydligt representerar olika extremfall av mental ohälsa. Det är nästan som att de försöker ge barn en möjlighet att förklara sina egna problem. Det är nämligen betydligt enklare för en sexåring att säga "Mamma, jag känner mig som I-or idag" i stället för att säga "Mamma, jag är rädd att jag lider av klinisk depression".

(Still A) Weirdo

Är det möjligt att vara för smart? Kanske. Historien är full av galna genier, människor som mentalt trampade gaspedalen i botten, och ibland genom golvet.

Här är några "eccentriska" genier som helt klart bara var galna. Killar som glatt drog en aning övervarv på hjärnan och som lika glatt titta på när växellådan och kamaxlarna i hjärnan slirade av vägen... bara för att fortsätta gasa.


Pythagoras, grekisk matematiker, about 575-500 f.Kr.

Geniet:
Ja det här är killen som hittade på Pythagoras sats som alla fick lära sig i skolan ("kvadraten på hypotenusan i en rätvinklad triangel är lika med summan av kvadraterna på de andra två sidorna"). Och förutom denna trigonometrins grundpelare var Pythagoras den första akademiker av högre anseende som slog fast att naturfenomen kunde förklaras genom matematik (vilket banade väg för fysiken) och var en stor inspiration till Platons teorier om demokrati. Så, ja, man kan tacka honom för ungefär hälften av alla saker som någonsin uppfunnits.

Galenskapen:
Likt L. Ron Hubbard och David Koresh grundade Pythagoras sin egen religion. Och likt L. Ron Hubbard och David Koresh var Pythagoras totalt vansinnig. För att felcitera honom själv en aning: kvadraten av Pythagoras galenskap är summan av kvadraterna av all annan religiös galenskap.'

Pythagoras religion hade två huvudsakliga principer: själar reinkarneras och bönor är onda. Inte metaforiska bönor eller metafysiska bönor, utan helt vanliga, ätbara bönor.

Och bland andra absurditeter så innehåller Pythagoras budord följande:
-Ät aldrig, under några som helst omständigheter, bönor.
-Räta ut alla kroppsavtryck på kuddar eller sängar
-Stig aldrig över ett staket
-Gå inte på landsvägar
-Lämna inte ett avtryck av en gryta i askan efter att ha tagit den från elden
-Låt inte svalor bygga bon under taken

Det fanns även mer logiska regler för Pythagoras sekt, som vegetarianism och pacifism, men han tenderade att bryta dem. De vegetariska regerna tänjdes en aning när han, efter att upptäckt sitt berömda teorem, firade genom att slakta en oxe och hans pacifistiska budskap led en aning av att han dog i ett slagsmål.



Lord Byron, engelsk poet, 1788-1824

Geniet:
Allmänt känd som att vara överträffad enbart av Shakespeare inom engelsk poesi, gav Lord Byron (George Gordon Noel, 6th Baron Byron) ut sitt första poetisk verk som 14-åring, en ålder då den mest djupsynta insikten hos åtminstone mig var att flickor eventuellt kanske kan vara intressantare än dataspel (så länge det inte handlar om Monkey Island). Känd för sin skarpsynthet och mångsidighet är Byrons Don Juan en av få dikter de flesta av oss kan namnet på när man försöker att förföra packade engelskastudenter.

Galenskapen:
Det började med att Byron skulle börja studera vid Cambridge, där han beordrades att skicka hem sin hund eftersom det var mot skolstadgarna att hålla sådana. Desperat efter ett husdjur så lusläste han reglementet, sökande efter ett djur inte uttryckligen förbjudet. Han hittade inga hänvisningar om björnar.

Björnen bodde i hans rum på Trinity College och, eftersom han var en ansvarsfull husse, brukade han gå ut med den i koppel på kampusområdet, skrämmande slag på studenter och lärare. När administrationen frågade vad björnen gjorde där försökte poeten förgäves skaffa fram ett lektorat åt den.

Men medan de flesta lugnar ner sig när de blir färdiga, så valde Byron att dra dårskapen ett steg längre. Det räcker med detta citat från en av hans vänner:

"Lord B's establishment consists, besides servants, of ten horses, eight enormous dogs, three monkeys, five cats, an eagle, a crow and a falcon; all of these, except the horses, walk about the house, which every now and then resounds with their unarbitrated quarrels, as if they were the masters of it."


"...I find that my enumeration of the animals in this Circean Palace was defective, and that in a material point. I have just met on the grand staircase five peacocks, two guinea hens and an Egyptian Crane"


Detta är alltså skrivet av Percy Shelley (en annan berömd poet och gift med Frankenstein-författarinnan Mary Shelley). Och om du inte ser något problem med att förvandla ditt hus till Noaks ark, så tänker du inte på den oerhörda mängd skit så här många kräk klämmer ur sig.

Senare i livet så ändrades Byrons tendens att leka djurskötare till tendenser att leka amiral. Han lät bygga två stenfort på stranden av en sin sjö och sjösatte en armada av leksaksskepp, som han beordrade omkring på sjön medan han kröp omkring i det ena fortet. På Byrons order så låg hans butler, Joe Murray, på mage i en liten båt i sjön och "styrde omkring skeppen", vilket jag gissar innebar att skuffa på dem med en pinne medan han gjorde kanonljud med munnen.



Tycho Brahe, dansk astronom, 1546-1601

Geniet:
Tycho Brahe är känd för den fantastiska precisionen på sina astronomiska mätningar. Vid en tid då teleskopastronomi var i sin linda, samlade Brahe ihop en mängd data vars noggrannhet ledde till ett flertal upptäckter, inklusive lagen bakom planeternas rörelse av hans assistent, Johannes Kepler. Och han hade en EPISK mustasch.

Galenskapen:
Låt oss anta att du är en medlem av societeten och ofta känner dig lockad att ordna middagsbjudningar. Låt oss också anta att du vill imponera på dina fina gäster och visa dem att deras investeringar och välvillighet är i goda händer. Vad gör du?

Hur skulle det vara med att anställa en dvärg, klä ut honom till clown och utan någon större motivering låta honom sitta tyst under middagsbordet. Tycho Brahe gjorde det, och han var rejält mycket rikare än du. Men för att klargöra så är det värt att förklara att ovanstående kan feltolkas. "Anställa" kan tolkas som att det handlade om lättsam, sporadisk anställning. Att vara Tycho Brahes dvärg var nämligen ett heltidsjobb. Uppdraget gick ut på att sitta under bordet när Tycho (och ibland hans vänner) åt och att enbart hänga omkring i huset.

Tycho var känd som en rejäl drinkare (som bland annat fick sin näsa avhuggen i ett fylleslagsmål), så det kan hända att han anställde dvärgen som ett fylleskämt och aldrig hade hjärta att avskeda honom när han nyktrade till. Annars kan man säga att han saknade några planeter i solsystemet.



Michelangelo, italiensk renässanskonstnär, 1475-1564

Geniet:
Inom all konsthistoria finns det bara fyra konstnärer stora nog för att döpas efter Teenage Mutant Ninja Turtles. Michelangelo var en av dem och hans insideskämt, Adams skapelse, i Sixtinska kapellet fortsätter att vara den mest berömda tapeten någonsin. Trots sin plats bland historiens yppersta målare, avskydde han egentligen mediet utan ansåg att hans andra insideskämt, David och att designa Peterskyrkan var mycket viktigare.

Galenskapen:
Michelangelo brydde sig över huvud taget inte om någon som helst personlig hygien, Inte bara tvättade han sig "ytterst sällan" (och detta är alltså enligt italiensk 1500-talsstandard), utan han bytte knappast aldrig kläder och valde att sova fullt påklädd och med skorna på. Michelangelos assistent klagade en gång om att "det ibland går så länge utan att han tar av sig (sina skor) att när han gör det lossnar huden, som när en orm ömsat skinn, med skorna.

Yäk!

Detta slags beteende har gjort att en del diagnostiserat honom som autistisk. Han visade upp alla symptom, inklusive att ha problem i sociala situationer (även om det knappast hjälpte att han var täckt av skit hela tiden). Han talade sällan med någon, hatade att göra det och hade en tendens att bara gå iväg mitt i samtal. När hans bror dog valde Michelangelo att inte gå på begravningen.

Konstnären som målade det här luktade kakka

Om detta stämmer var det också en form av autism som lät honom fokusera med besatt på sitt jobb, genom att offra allt annat i livet. Så det var en form som lät honom bli världsberömd inom sitt område. Och det finns värre former av galenskap.



Nikola Tesla, serbisk fysiker och ingenjör, 1856-1943

Geniet:
Får nu äntligen den uppskattning han förtjänar och har av Robert Lomas döpts till "mannen som uppfann 1900-talet". Han hade bland annat varit med och upptäckt följande:

-Radio
-Växelström
-Datorer
-Robotar
-Radare
-Ballistik
-Kärnfysik

Galenskapen:
Tesla led av tvångssyndrom. Så, medan Michelangelos personliga hygien var rasande usel så var Teslas rasande bra, till en handikappande nivå. Tesla var så rädd för bobbor att han vägrade röra något med minsta lilla smutsfläck på. Tesla vägrade också att röra något som var runt, vilket ger några rätt uppenbara krångligheter för en ingenjör.

Medan han försökte fly undan bakterier och runda saker, så manifesterade sig hans tvångstankar i treor. Före han gick in i en byggnad måste han gå tre varv runt kvarteret, när han bodde på ett hotell krävde han att få ett rumnummer som kunde delas med tre och vid varje måltid använde han 18 servetter, tre högar med sex i varje.

Varför han behövde 18 servetter, i stället för, till exempel, tre, visar att han i alla fall inte verkade vara rädd för lite grillat revbensspjäll.



Empedokles, grekisk vetenskapsman och filosof, 490-430 f.Kr

Geniet:
Empedokles skulle antagligen anses vara det viktigaste geniet någonsin om inte hans enorma bidrag till vetenskapen skulle balanseras upp av hans enorma bidrag till bullshit. Ungefär 450 år innan Jesus upptäckte Empedokles:

-Att ljus rör sig i en hastighet
-Att jorden var rund
-Att luften är en substans, inte bristen på en substans
-En (ganska enkel, bör erkännas) teori om evolution
-Den italienska medicinskolan

Galenskapen:
Empedokles trodde att han var en gud. Inte i 80-tals-pudel-heavy-betydelsen eller i kille-som-kan-spela-igenom-Super-Mario-3-på 11-minuter-betydelsen, men i den bokstavliga kasta-blixtar-från-himlen-och-jag-är-odödlig-betydelsen. För att bevisa sin odödlighet till sina förståeligt nog något skeptiska kolleger meddelade han att skulle hoppa i en vulkan, Etna, och sedan komma upp igen.

Alltså hit...

Eller som den inte jätteimponerade poeten Richard B. Osborne uttryckte det:

"Great Emedocles, that ardent soul;
Leapt into Etna, and was roasted whole"




Yukio Mishima, japansk författare 1925-1970

Geniet:
Redan som 12-åring hade Yukio Mishima samlat på sig en gedigen kunskap om Oscar Wilde, Rainer Maria Rilke och ett flertal klassiska, japanska författare och vid 24 gav han ut En masks bekännelser, vilket tog honom till den översta eliten av japanska litteraturcirklar. Under de kommande 20 åren skulle han komma att ge ut ytterligare 20 större verk, bli nominerad till Nobelpriset tre gånger och anses vara den främsta romanförfattaren någonsin i Japan.

Galenskapen:
Bilden ovan är pärmen till Mishimas essä, Sol och Stål, med författaren själv iklädd en kombination av samuraisvärd och pungskydd. Jag tar med texten under av ren princip, men alla tvivel om mental obalans borde vara borta efter det där.

1968 grundade Mishima kulten Tatenokai eller Sköldsällskapet. Kulten bestod uteslutande av honom själv och homoerotiskt välbyggda tonårspojkar. De fördrev tiden med att pumpa skrot, träna kampsport och att svära sin totala trohet, inte till Mishima, utan till kejsaren av Japan.

26.11.1970 stormade plötsligt Mishima det japanska försvarshögkvarteret, med avsikten att störta regeringen genom en kupp. Hans styrkor bestod av:

-Fyra homoerotiskt välbyggda tonåringspojkar
-Ett svärd

Med ett stort mått av självinsikt, insåg han snart att han var lite underutrustad och ställde sig på en balkong för att rekrytera mer trupper till sig.

Under ett brandtal försökte han få de förvånade åhörarna att ge upp sina liv till förmån för kejsaren, att göra vad än kejsaren bad dem och att acceptera kejsaren som en gud. Det fanns dock två problem med detta budskap:

1. Det var 1970 och kejsaren hade absolut fuck all politiskt inflytande i Japan. Han existerade så att folket kunde ha någon att vinka åt en gång om året och var helt menlös. Idén om att offra sitt liv för att skydda honom var som att be någon att ge upp sitt liv för berguven Bubi.

2. Kejsaren var själv enbart besvärad av personkulten som han tyckte var oerhört pinsam, förnekade öppet sin gudomlighet och bad att Mishima och hans vältränade anhang skulle lämna honom i fred.

Förvånande för exakt ingen så gav Mishimas tal exakt 0 rekryter, så Mishima steg ner från balkongen, återvände till rummet han låst in sig i och begick seppuku, rituellt självmord genom att skära upp magen på sig. Jag utgår ifrån att detta var första gången som någon förstod att han faktiskt var allvarlig.