Borders and Shading

Gränser är osynliga linjer som får folk att titta skitigt på varandra, för att de kommer från fel sida av dem och som jag påpekat tidigare kan dessa historiska gräl leda till konstigheter om man inte reder ut dem ordentligt. Gör man inte det kan de leda till saker som att...

Argentina gör anspråk på Antarktis med hjälp av gravida kvinnor utan blindtarm

Storbritannien har genom historien varit globalt känt för att under leva under devisen "if you see a fellow in a skirt, shoot him and nick his country", men vid 1908 hade största delen av jorden redan fått tilldelat sig flaggor. Man kom då ihåg att Sydpolen och Antarktis var relativt oclaimade och gjorde följaktligen anspråk på sydkontinenten mellan 20. och 50. längdgraden väst. Man behövde kanske säkra isen av strategiska gintonicorsaker, vad vet jag...

Men naturligtvis så kunde inte andra länder låta detta bero, utan hast du mir gesehen så passade både Argentina och Chile mer eller mindre genast på att muta in sina egna anspråk, som inte bara överlappar det brittiska, utan även varandra. Lägg sedan till ett nästankrig om en hög obebodda stenar, och ett högst verkligt krig, om en helt annan hög närapå obebodda stenar, något århundrade av långsinthet och resultatet sju rätt är tre länder som är mycket, mycket gnälliga om vem som äger vilken del av denna djupfrysta ispaj.

Mmmm... iiiiiis....

För att stärka sitt anspråk byggde britterna ett kombinerat postkontor/krääsäbutik i Port Lockroy, för att visa att de faktiskt använder sitt område till något annat än att ta livet av Kurt Russel, men Chile och Argentina var på sydamerikanskt sätt tvungna att ta det hela till överdrift. Genom att bokstavligen betala folk att bo i de två minimala "städerna" Villa Las Estrellas och Esperanza under den antarktiska vintern, även känd som "Voi saaaaaatan vad här är mörkt och kallt", eftersom detta uppenbarligen på något oförklarligt sätt förbättrar deras anspråk.

Så, vad krävs då för att kunna bli en semi-permanent invånare på världens mest ogästvänliga kontinent? Nå, först av allt måste du gå igenom ett flertal rigorösa pällitest för att hindra att månader av mörker, kyla och ensamhet inte får dig att vilja re-enacta The Shining på någon oskyldig granne pga svårartad mökkihöperö. Och ajo, eftersom varje plötsligt sjukdomsfall skulle vara en dödsdom pga bristen på sjukhus är Antarktis en strängt blindtarmsfri zon. Har du en är du så vänlig och plockar ut den innan du flyttar.

Bara utifall det är en alien som vaknar av snöstormar...

Om allt detta här låter som en massa ganska onödig skit man måste genomleva för att får bo på det kanske värsta stället i världen så har du helt klart inte läst denna blogg tillräckligt ofta. Det är KLART att det bli sjukare än så... På 1970-talet tyckte nämligen den inte helt stabila militärjuntan i Argentina att det bästa sättet att stärka sina krav var att skapa "Antaktiska medborgare", så de flög sju höggravida kvinnor till ishelvetet så att de skulle kunna föda där. Och om det är något sydamerikaner kan så är det knutpatriotism, vilket fick den inte helt stabila militärdiktatorn i Chile att hoppa på denna absurda kapprustning. Till dags dato har åtminstone 10 människor fötts på Antarktis...

Och så mina vänner var det som The Others kom till...



Ön som tekniskt sett uppfunnit tidsresor
Trots sin distinkta brist på landgränser har önationen Kiribati i Stilla havet oberoende lyckats att yra till världskartan oberoende, med något som ser som att kartografen haft hicka när han ritat ut den internationella datumgränsen:

Är det där en tidszon eller är du bara glad att se mig?

Du kan sannolikt räkna ut var Kiribati ligger på den här kartan, dvs platsen som ligger halvtannat tusen km inne i imorgon. Det var nämligen så att när världen började närma sig Millennieskiftet, så kämpade Kiribati, Fiji och Tonga om titteln om den plats som först skulle få använda en tvåa i början på sitt årtal och på så vis kamma hem tonvis med fullaturistpengar. Kiribati beslöt då att använda en taktik dittills mest associerad med Ben Jonson, Lance Armstrong, Tonya Harding och Fula Slipsklubben, efter att ha upptäckt att de legalt kunde flytta sig 24 timmar fram i tiden genom att börja använda tidszonerna UTC+13 och UTC+14, två tidszoner de... ...typ hittade på själva. Genom denna finurlighet blev Kiribati den plats som först kunde välkomna det nya årtusendet med en marginal på bekväma två timmar.

Så för att summera ihop vad detta betyder: Tack vare Kiribatis två nya tidszoner har Jorden, en planet med ett dygn på ganska exakt 24 timmar, nu 26 tidszoner på en timme. Detta förorsakar en massiv kurva i den internationella datumgränsen och gör att till exempel Hawaii och Alaska befinner sig rakt norr om imorgon...



Man har varit nära att kriga om helt värdelösa stenklumpar
För många hundra år sedan kom Spanien att äga ett par helt random öar, varav t.ex. en av dem ligger bokstavligen några meter från Marockanska kusten.

Den är närmare kusten än vad bildtexten är till bilden

Efter att sedan 1400-talet bett om att Spanien skall ge tillbaka holmen så blev Marocko år 2002 till slut trötta på att försöka använda logik med spanjorer och skickade 12 soldater för att invadera tillbaka Isla de Perejil. Vilket får oss att ställa frågan: Kan man invadera något som är tomt? Eller är det bara någon internationell motsvarighet till att gena över grannen gräsmatta utan lov?

Nå, oberoende så upptäckte Spanien detta, en kris bröt ut och världen började att välja sida. Arabförbundet och OIC beslöt sig för att stöda Marockos anspråk, medan NATO och EU otroligt nog orkade bry sig så pass mycket att de stödde Spanien. Krigsfartyg började att omringa ön och en grupp med spanska kommandosoldater motinvaderade ön genom ett nattligt helikopteranfall och tog Marockanerna til fånga.

Ajo, nämnde jag att det var det här man grälade om?

Naturlig storlek

USA stegade då in och lekte good cop / world cop, vilket fick bägge sidor att dra sig tillbaka och fortsätta sitt gnabbande om vem som äger stenjäveln genom att vara civiliserat passivaggressiva.

Och dylikt kan kanske förväntas av hetlevrade sydlänningar, men kanadensare är inte exakt kända för att vara passivaggressiva och grönländare är inte kända för... ...typ något alls. Men allt detta ändrades tack vare Hansön.

Döpt efter en person så historiskt intressant att hans wikipediartikel är fylld med guldkorn som att
"His arctic journeys made him wealthy by the standards of his community". Vilket lite är som att skryta om att vara en av de längsta dvärgarna norr om polcirkeln...

Någonstans uppe i närheten av den plats obildade amerikaner tror att julgubben bor (läs: Nordpolen) finns nämligen en liten holme, ca en kvadratkm stor, precis mitt mellan territorialvattengränserna för Grönland (som är en autonom del av Danmark) och Kanada. Ingen kunde riktigt komma på vad man skulle göra med Hansön när man ritade ut gränsen, så man avbröt den vid ena stranden och fortsatte på andra sidan.

Det finns alltså ingen gräns alls mellan gränsposterna 122 och 123

Den första gången det blev trubbel (läs: någon orkade bry sig) var när den danske ministern Tom Høyem tog helikopter till holmen, reste en dansk flagga, begravde en flaska cognac vid foten av flaggstången och satte upp en skylt där det stod "Welcome to Denmark"

Detta var dock inte något som Kanada kunde acceptera sådär bara, så, efter att ha grubblat på saken 21 år skickades år 2005 en bunt kanadensiska soldater till ön för att hissa Lönnlövet över Hans och sätta upp en egen skylt om att detta faktiskt var Kanada, eh! Ungefär då började man dock att misstänka ett detta gräl var ganska fånigt, och samtal började om Hansöns framtid, där det troliga resultatet är att dela ön på mitten. Men hittills har inget formellt beslut fattats, så man får förmoda att allt rann ut i sanden och man återgick till flagghissande.



Hotellrummet som var Jugoslaviska kungadömet

Under andra världskriget drabbades det Jugoslaviska kungadömet plötsligt av en elakartad fascistinfektion och som ett resultat av detta måste kungen Petar II fly till London där han satte upp en exilkabinett och även råkade möta prinsessan Alexandra av Grekland och Danmark, som rätt fort även blev drottning Alexandra av Jugoslavien. Dessa två turturduvor spenderade därefter i stort sett resten av kriget inkurade i en svit på lyxhotellet Claridge's.

Besök Claridge's! Där Petar petar medan Balkan brinner!

I juli 1945 var kriget redan över i Europa, men Jugoslavien hade ännu inte återgått till sin förkrigstida regering. Detta var lite olyckligt, eftersom Petar II hade spenderat sina fyra år på lyxhotell med att, i brist på kabel-TV och wifi, ringa på rumsservice och oavbrutet ligga med drottning Alexandra. De väntade således sitt första barn vilken dag som helst, men problemet var att för att erkännas som Jugoslavisk kunglighet måste den nya kungligheten födas på Jugoslavisk mark.

Man tog detta bryderi till Winston Churchill, som i ett slag av storsinthet, och förmodligen under en Winston-Fucking-Churchill-nivås fylla, helt enkelt gav bort Svit 212 till Jugoslaviska kungadömet under dagen som kronprins Alexander föddes. Så rent formellt föddes den nye prinsen på Svit 212, Jugoslaviska kungadömet, Claridge's Hotel, Mayfair, mitt i smeten av London, Och eftersom det område på Balkan som tidigare var känt som Jugoslaviska kungadömet, nu pga en torris vid namn Tito, var en ny nation med namnet den Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien, betydde det också att under en dag bestod hela det Jugoslaviska kungadömet av ett enda hotellrum.

"Everything the light touches is our kingdom. Men våga inte röra minibaren!"

Party Til You Puke

Vi har det bättre än våra förfäder. Vi har häftigare bilar, bättre hygien, tusentals med nya mediciner och ostbågar. Men trots detta enorma teknologiska övertag, våra större hjärnor och våra ännu större ostbågsmagar, ligger vi fortfarande rejält bakom dem när det kommer till en viktig kategori: hur bra vi är på att festa.

Segerdagen
Alla som inte var nazist hade en orsak att fira när Tyskland kapitulerade efter andra världskriget. I Storbritannien firade tiotusentals av Londonbor på Piccadilly Circus och Trafalgar Square som om det var 1999 och i USA packades Times Square med över en halv miljon firande tills borgmästare LaGuardia bokstavligen bad dem hålla käft och sticka hem. I Paris firade fransoserna som om kriget varit en del av deras master plan hela tiden och i Rom skakade främlingar hand med varandra som om det inte handlat om en vanlig fotbollsmatch. Till allas överraskning passade de normalt så timida och artiga kanadensarna på att fira med en gammal och beprövad klassiker, dvs fira-genom-att-plundra-spritbutiker-och-ordna-upplopp.

Men när nyheterna nådde Moskva om att Sovjet precis hade vunnit sitt domedagskrig mot den tyska invasionen så firade de, nå vi kan säga att det var på ett sätt som skulle ha fått 1999 att beställa en kopp kaffe, ta en burana och allvarligt fundera på att skriva in sig i AA, Festandet började med att en officiell inbjudan skickades ut i Radio Moskva kl. 01.10 natten mot den 9 maj 1945...

Sedan blev det lite överdrivet:
Firandet i Moskva kan ha varit ett av de största spontanfiranden som någonsin ägt rum. Tusentals på tusentals människor drog genast ut på gatorna för att förvandla en av de största städerna i världen till "ett hav av vodka", många av dem fortfarande klädda i sina nattskjortor.

Om ens det...

Moskoviterna började därefter en krogrunda som passerade ambassaderna på de allierade nationerna, som naturligtvis hoppade med med liv och lust i vodkafestivalen med sina egna sorters grogg. När Stalin således höll ett tal till nationen, efter 22 timmar av festande hade hela stadens vodkareserver gott torra. Eller som ett ögonvittne uttryckte det: "Jag hade tur som lyckades köpa en liter vodka på tågstationen när jag anlände, för efter det var det omöjligt att få tag på någon... ...Den 10 maj gick det ingen vodka i Moskva, vi drack upp allt." Ja, detta var dagen då spriten tog slut i Ryssland!



Camp de Drap d'Or
Diplomatiska kongresser mellan länder sura på varandra och månghundraårig historia av fientligheter är ganska sällan särskilt festliga historier. Och oberoende hur mycket jag än letat så har jag fortfarande inte hittat några exempel på diplomater som bongat Jägermeister eller rugbytacklat varandra. Så när Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike skulle mötas för att diskutera igenom saker så var saker en aning spända. Och när jag säger "spända" som menar jag naturligtvis "löjligt pråliga".

Sedan blev det lite överdrivet:
För vem kunde nu tro att två högdjur som ser ut så här...

...kunde vara på vippen att ruinera sina riken i sina försök att överträffa varandra under en treveckorsorgie i extravaganza och slöseri?

Det fanns fontäner som sprutade vin, tält som vävts av guldtråd och fester som pågick flera dygn i sträck. Huvudatraktionen var ett dryga 1000 kvadratmeter stort tält, sytt som en slott, för naturligtvis har man om man har en internationell feelisfestival utan 1000-kvadratmeterstältslott? Tror du att det var något slags Woodstock, eller?

Det var även aningen mindre tornerspel på Woodstock

Men det blev roligt på riktigt först när underhållningen satte igång, med tornerspel, schackspel med levande pjäser, musik, bågskyttetävlingar och andra knasigheter som folk höll på med innan vi uppfann internet. Vid ett skede gick sakerna så över styr att monarkerna beslöt sig för att själva tävla mot varandra i den mest värdiga och intelligenta av sporter, brottning.

Henrik, lycklig över sina torneringsframgångar under kungamötet, full som ett ägg och testosteronstinn som Karin Krabbe stegade fram, grabbade tag i kung Frans krage och kom med en utmaning värdig Hulk Hogan. Frans I blev dock inte mer skrämd än att han lyfte upp och drämde Henrik VIII:s kungliga röv i marken, Henrik blev förbannad och detta ursprungliga Battle Royal gjorde abrupt slut på det episka groggandet. Kungarna drog sig iväg åt var sitt håll, Henry var så arg att han bildade en allians med Frans ärkefiende, den Tysk-Romerska kejsaren Karl V och inom några månader var alla tre monarkena i krig med varandra.



Colosseums invigningsspel
Kommer ni ihåg när folk för ett par år sedan blev omotiverat upphetsade av att vara den första som kommenterade saker på internet? De här festligheterna var lite som det, men istället för att vara den första som hann skriva "FIRST!" på någon annans arbete så firade romarna denna gång att de var de första som använde Colosseum, den 55,000 sittplatser stora amfiteatern i Rom.

Ni vet vilken jag menar...

Sedan blev det lite överdrivet:
I stort sett allt i Rom stannade upp i över tre månader medan innevånarna festade pläsit av sig under vindränkt raseri där över 9000 djur slaktades som en del av festligheterna. Som jämförelse så ligger Olympiastadions publikrekord på över 70,000 utan något som helst djurmördande på invigningen.

Att slakta 9000 djur och fan vet hur många gladiatorer under 100 dagar av våld och grogg skulle dock göra i stort sett vilket som helst annat land blasé, men nu är det alltså Rom vi talar om. Så förutom strider och skådespel och djuroffer, så lät kejsar Titus även ordna två naumachia, eller fejksjöslag. Till skillnad från Gladiatorstrider, som de facto ganska sällan slutade med döden, var dock naumachia oerhört blodiga tillställningar. Colosseum fylldes med vatten, riktiga krigsfartyg byggdes inne på arenan och hela arméer på tusentals män stred till döden på det konstgjorda havet.

In the Navy, you can sail the...

Alexander den Store blir packad och bränner ner en stad
Han må ha varit oerhört duktig på att öppna knutar och på att kasta sten i havet, men något särskilt bra sprithuvud hade Alexander den Store då inte. Efter att äntligen ha erövrat Persepolis, den kulturella pärlan och ceremoniella huvudstaden i Akamenidiska imperiet (även känt som gamla Persien) beslöt sig Alex och hans makedoniska polare att fira med en av de mindre genomtänkta festerna i historien. De kallade de för Symposium, men andemeningen var att bli shitfaced kryddat med en nypa male bonding.

Även känt som onsdag på Klubben...

Sedan blev det lite överdrivet:
Enligt Historiae Alexandri Magni så blev Alexanders aningen sentimentala när de blev fulla. Efter att ha diskuterat saken, och nu skämtar jag faktiskt inte, med "en berusad hora", glorpade Alexander sitt vin, krossade antagligen flaskan mot sitt huvud och kom fram till att "Varför tar vi inte och hämnas Grekland, och eldar upp stadeshelvetet" (citat obekräftat).

Varefter han personligen ledde sina fulltankade män på en "berusade orgie" för att hämnas sina grekiska grannar genom att bränna ner Persiens huvudstad till grunden. Detta var alltså staden som han marscherat närapå till den kända världens ende för att erövra, men när han en gång var framme så brände han själv upp den med facklan i handen, bakgrundsmusik och hela baletten, bara för att någon random hoito double-dareade honom om det.

Naturligtvis som skämdes Alexander en aning när han nyktrade till följande morgon. Hela staden var förstörd, Alxanders makedonier hade förstört sitt rykte och Hans Storhet hade en till råga på allt en exploderande krapula.

Vilket han åtgärdade med den makedoniska varianten på korjaussarja, dvs att bli full på nytt och elda upp en annan stad

Waricivilisationens avslutningsfest
Knappast någon civilisation i historien har lyckats att träda ur densamma på ett lika episkt sätt som Warikulturen i det pre-Kolumbiska Sydamerika. Istället för att falla offer för erövring, sjukdomsepidemier eller romare med för mycket fritid, så checkade de här nissarna ut ur hotellet på ett sätt som varje nation kan vara stolt över: genom att festa så makalöst stenhårt att vi fortfarande, 1000 år senare, inte har en jävla aning vad fan som egentligen hände. Allt vi vet är att det finns arkeologiska artefakter kvar efter ett folk som, av någon orsak, samlades till ett sista, massivt sjöslag och därefter försvann från jordens yta för alltid.

"Bah, har man sett en ärkefest har man sett alla..."

Sedan blev det lite överdrivet:
Så hur mycket grogg behövde då Warina för sin lilla sitz? Nå, om vi säger så här: De byggde ett eget, heligt ärkebryggeri för tillfället. Ett som enligt arkeologernas beräkningar kunde producera över 1000 liter öl i dygnet. Så efter att ha druckit sig själva redlösa, beslöt de att riktigt go to eleven genom att bränna ner sitt heliga bryggeri, för att FUCK YOU andra civilisationer som också kan tänkas tycka om pilsner.

Wariledarna slängde sedan sina koppar i elden i något som tolkats som den ceremoniella avslutningen av deras kultur, tackade alla för en trevlig fest och därefter stack alla åt varsitt håll medan Final Countdown spelades i bakgrunden.

Read the Blessed Pages

Alla författare är knäppa på något sätt, orsaken är att om man skall lyckas göra färdigt en roman så måste man nästan vara det. Så om du älskar att läsa så drar du så att säga nytta av andras galenskap. Det finns dock vissa skillnader mellan att som James Ellroy låtsas att du är 50-talskonservativ eller som Douglas Adams konstant skita i deadliner och...

Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)

Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.

Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.

"Planering är A och O för en författare."

En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.

Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.

Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.

En dagbok lång som en roman i 500 band

Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.

"22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig."

Här är några utdrag från en typisk dag:

"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."

Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.

"6:35-6:50 p.m.: I was at the keyboard of the IBM Wheelwriter making entries for the diary."

Ett totalt oläsbart mästerverk

James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet". 

"Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?"

Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.

För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.

Här är ett typiskt utdrag:

"All the vital-mines is beginning to sozzle in chewn and the hormonies to clingleclangle, fudgem, kates and eaps and naboc and erics and oinnos on kingclud ..."

Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop...  Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....

"Fudgem om de inte kan läsa min bok..."

Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.

Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.

En roman skriven enbart med ett ögonlock

Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?

Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.

Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.

"D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N"

Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.

Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.

Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!

"Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget."