The Lost Art of Keeping a Secret

Genom historien har mänskligheten ofta haft ett kroniskt problem med att hålla våra största framsteg ur vägen för ännu större rövhål med tändstickor, och som en följd av detta har några av de viktigaste verken inom konst, litteratur och vetenskap nu förstörts eller på annat sätt förlorats. Saker som kunde ha räknats bland de mest inflytelserika och viktiga någonsin, om de bara hållit lite längre...


Q-källan
Q-dokumentet, om det existerar, är troligtvis den mest inflytelserika sak som någonsin nedtecknats, typ någonsin. Detta på grund av att den (Q:et kommer från det tyska ordet för källa, quelle) antas innehålla merparten av de samlade lärdomarna hos en viss Rabbi Yeshua Ben Yosef, pch antas vara källan bakom många av citaten som nedtecknats av evangelisterna Matteus och Lukas.

Q-evangeliet

I grund och botten handlar det om att Matteus- och Lukas-evangelierna skrevs oberoende av varandra, men att stora delar av dem trots detta är närapå identiska, ner till identiska fraser, vilket en del forskare är ett tecken på att de båda citerar samma dokument. Ett dokument som uppenbarligen innehöll Jesus lärdomar. Och ett dokument som aldrig har hittats.

Men om man skulle hitta det, ja då jävlar... Sakerna som Matte och Luke alltså båda skriver om på var sitt håll är nämligen några teologiskt sett ganska betydande grjer: som den gyllene regeln, saligförklaringarna, Herrens bön, en stor hög liknelser... bokstavligen tillräcklit med stuff för att grunda en religion på. Och detta var alltså bara delarna som de valde att ta med.

Röd text visar att Q varit författaren...

Så vad finns det annat där? Det är det ingen som vet...

Jaha, så vad sket sig?
Huruvida dokumentet existerar över huvud taget är föremål för en mycket hetsig debatt (inte speciellt olikt, till exempel, allt annat som har med bibeln och dess ursprung att göra). Om om du nu trodde detta har detta alltså absolut ingenting med huruvida du tror på kristendom eller inte. Poängen är att evangelierna verkar låna från en samling predikningar av någon som, åtminstone, var en av de mest inflytelserika religiösa läromästarna någonsin. Och vi känner inte till dokumentet som de refererar till.

Kom då också ihåg att om man utgår ifrån vad som hamnade i bibeln så hänvisar den endast till ett fåtal timmar av hela Jesus liv. Och det måste ju helt enkelt finnas mera att lära av honom av lärdomar, diskussioner, skämt och fiffigheter, han var ju trots allt rabbi. Fundera på hur västerländsk kultur kunde ha utvecklats om vi hittat några specifika texter om vad Jesus tyckte om, låt oss säga, slaveri. Eller homosexualitet. Eller aborter. Eller kvinnors rättigheter.

Eller boxning.

De förståsigpåare som argumenterar emot Q-källans existens påpekar visserligen ganska korrekt att ett sådant dokument skulle vara en jävla sak för den tidiga kyrkan att supa bort. Och den skulle ha supits bort för länge, länge sedan. Det finns inga källor på att någon, någonsin skulle hänvisa till dokumentet, oberoende hur långt tillbaka vi går.

Oberoende om Q någonsin existerat så är den troligtvis förlorad för alltid, begravd i öknen någonstans, eller ännu värre, helt enkelt bortglömd.



Biblioteket i Alexandria
Det var det största, mest berömda och överlägset mest saknade biblioteket i historien. Beläget i Alexandria i Egypten var biblioteket de facto något av ett riksarkiv för hela antiken, innehållande uppskattningsvis mellan 650,000 och en miljon boksrullar, dvs i princip allt so någonsin skrivits fram till det.

Om boken var tillräckligt gammal och värdefull så kan du hoppa upp och skita dig i näven på att det fanns en kopia i biblioteket, de samlade livsverken för hundratals, om inte tusentals år av genier. För att inte tala om att det var gamla egyptier, greker och romare vi talar om här. Kan ni föreställa er hur mycket porr detta bibliotek måste ha innehållit?

Jaha, så vad sket sig?
Alexandria hade oturen att befinna sig precis i mitten på Nu-bränner-vi-upp-saker-och-ting-regionen i gamla Egypten och det är ganska anmärkningsvärt att det överlevde så länge det gjorde. Under de århundraden som det försökte existera eldades biblioteket, och med det allt vi någonsin kunnat önska veta om antiken, upp ett flertal gånger, av diverse folk som tyckte om att elda upp saker.

Historiker är inte helt överens om när egyptierna helt enkelt sluta bry sig om att bygga upp det på nytt, men man är relativt överens om att det förstördes delvis eler helt fyra gånger, de första tre av romarna (inklusive en gång av Julius Caesar) och slutligen en fjärde av den muslimska erövringen 642 när Alexandriaborna slutligen kom fram till att "Vet ni, ni kan faktiskt ta och dra åt helvete hela bunten!"

Det stort sett enda minnen vi har kvar på biblioteket i Alexandria är en hög med målningar på folk som eldar bastun med det.

"Burn motherfucker! Burn!" - S.P.Q.R

Resten av Canterbury Tales
Geoffrey Chausers Canterbury Tales är ett av de, om inte det, viktigaste verket inom engelsk litteratur och skrevs av en författare enbart överträffad av William Shakespeare när det kommer till avtryck på engelska språket (speciellt när det kommer till fishumor). Ganska långt allt han skrev har påverkat den engelsktalande världen för alltid och han höjde mer eller mindre på egen hand engelskan från en barbarisk dialekt talad av skitskyfflande bönder till ett kulturspråk likt latin och italienska när det kom till litteratur, poesi, vitsigheter, satir och alla saker handlande om rumpor och gaser som kommer ut ur rumpor.

Jaha, så vad sket sig?
Tanken var att Canterbury Tales skulle bli sisådär 100-120 kapitel långt, men olyckligtvis drabbades han av en ganska oöverkomlig och definitiv form av skrivkramp (känd som döden) efter att ha hunnit med bara 24 st. Författarens vision om en massiv roman som beskriver äventyren för en grupp pilgrimer på deras långa resa till Canterbury och som fördriver tiden med att supa och dra bullshithistorier för varandra.

Inte jätteolikt en BD-turné...

Planen var alltså något i stil med Aisopos fabler möter Lord of the Rings, men det vi fick var omkring en fjärdedel av det och några kapitel ihopsnickrade från Chaucers anteckningar och ofärdiga manuskript. Ett annat tecken på att boken inte var på långa vägar färdig: personerna kommer aldrig i närheten av Canterbury.

Viket är synd. Vi kommer aldrig att få veta hur mycket rikare den engelska vokabulären skulle vara om mannen som introducerade sådana ord som arse och knobbe hade överlevt för att skriva de andra 75 procenten av boken. Tänk till exempel vad Shakespeare hade haft att arbeta med:

In Your General Direction, en ny tragedi av William Shakespeare

En enorm målning av Leonardo da Vinci och Michelangelo
Historiens kanske två främsta konstnärer anlitades att måla en gigantisk väggmålnig i Salone dei Cinquecento, huvudkammaren i rådhuset i Florens, medan Macchiavelli gjorde i ordning kontraktet. Det är som att Stålmannen har en hardcore wrestlingmatch med He-Man, med Batman som domare.

"LEONARDO VS. MICHELANGELO: THE BRAWL IN CITY HALL"

Det var den första och sista gången som Leonardo och Michelangelo gjorde något oninjarelaterat tillsammans, och hade allt funkat som det var tänkt skulle detta nu vara det främsta konstverket någonstans, någonsin. Punkt.

Jaha, så vad sket sig?
Just i detta fall var nog allt Leonardos fel. Vid något skede under arbetet (som han tvingades att uppfinna nya målarställningar för att kunna genomföra), gjorde en kombination av Leonardos usla oljor och en hal bakgrund att målningen började att smetas ut som om den plitats ner på whiteboard. Detta var dock endast det första steget i en Mr. Bean-aktig serie av katastrofer som ledde till att Leonardo försökte att deperat torka färgen med brinnande facklor innan färgen hann rinna. Vilket naturligtvis leddes till vaxet han blandat i grundfärgen smalt och fungerade som glidmedel för hela rasket som rann ner från väggen.

Michelangelo å sin sida hann endast göra premilminära skisser innan påven beordrade honom tillbaka till Rom för att bygga en gravkammare åt honom (eftersom man aldrig riktigt vet när det är dags). I slutändan övergav båda konstnärerna jobbet och det lilla som fanns kvar förstördes snabbt eftersom kuratorerna vid detta skede inte ännu insett att det kan löna sig att ha "Inte peta!"-skyltar i närheten av Turtlesmålningar.

Var dock inte orolig. Det finns nämligen en helt äkta Da Vinci-kod aktig skattjakt på gång i Italien för att hitta vad som nu kan finnas kvar av Leonardos målning. Den ersättande målningen av Giorgio Vasari har nämligen ett hemligt budskap målat på en grön fana på 12 meters höjd: "Cerca trova" (Den som söker skall finna), vilket den professionella Indiana Jonesen Dr. Maurizio Seracini tror att skall leda honom till Da Vincis fresk och/eller Jesus barnbarn.



All musik från större delen av historien
Vad är den bästa sången någonsin?

Det är ingen idé att du svarar eftersom sannolikheten är ganska stor att den inte finns bevarad. All musik som mänskligheten har skapat under de första åtskilliga tusen åren av konstrformen existerar helt enkelt inte. Vi har förlorat livsverken för i stort sett varenda en musiker som levde före puderperukeran, vilket som det råkar sig också var början på musikindustrin.

Franz Liszt, världens första popstjärna. Ja, på riktigt.

Jaha, så vad sket sig?
Det fanns naturligtvis inga sätt att spela in ljud före ganska nyligen. Men noter? Finns det inga gamla papyrusrullar med noter som ligger omkring och skräpar?

Nix. Trots att notskrift existerat i det antika Grekland, Indien och Kina, så ändrar det inte på det faktum att så gott som ingenting överlevt. Och det som faktiskt klarat sig är inte direkt saker man enkelt svänger ihop en ringsignal av.

"Say the magic word. Sagapo, S.A.G.A.P.O..."

Människor har spelat instrument och sjungit i tiotusentals år. Hur lät det? Vem var det största musikaliska geniet genom millennierna? Vi har inte en satans aning... Hur sjöng Homeros Iliaden? Vilka krigssånger stämde Djingis Khans krigare upp i när de förberedde sig för att jämna Asien med marken? Hur fan lät Romerska rikets nationalsång? Hur många Jimi Henrixar eller Django Reinhardtar har förblivit okända pga att ingen uppfunnit Youtube? Hur duktiga var det? Vad fanns det för musikgenrer som ingen hört talas om?

"Ûro si tovo keitone, o brgant tovo bârgo!"

Nej, det är är inte retoriska frågor. Jag vill seriöst veta det...

Read the Blessed Pages

Alla författare är knäppa på något sätt, orsaken är att om man skall lyckas göra färdigt en roman så måste man nästan vara det. Så om du älskar att läsa så drar du så att säga nytta av andras galenskap. Det finns dock vissa skillnader mellan att som James Ellroy låtsas att du är 50-talskonservativ eller som Douglas Adams konstant skita i deadliner och...

Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)

Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.

Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.

"Planering är A och O för en författare."

En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.

Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.

Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.

En dagbok lång som en roman i 500 band

Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.

"22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig."

Här är några utdrag från en typisk dag:

"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."

Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.

"6:35-6:50 p.m.: I was at the keyboard of the IBM Wheelwriter making entries for the diary."

Ett totalt oläsbart mästerverk

James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet". 

"Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?"

Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.

För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.

Här är ett typiskt utdrag:

"All the vital-mines is beginning to sozzle in chewn and the hormonies to clingleclangle, fudgem, kates and eaps and naboc and erics and oinnos on kingclud ..."

Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop...  Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....

"Fudgem om de inte kan läsa min bok..."

Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.

Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.

En roman skriven enbart med ett ögonlock

Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?

Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.

Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.

"D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N"

Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.

Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.

Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!

"Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget."