Theory of Art

Om det är något jag aldrig skulle kunna göra när det kommer till konst, så är det att dissa de stora mästarnas verk, detta eftersom jag är kroniskt usel på att själv rita något om det inte är en motorbåt och jag får använda linjal (och jag är typ 8)... Men likt funderingarna om att J. K. Rowling lät en hög kentaurer gangrapea Dolores Umbridge eller att James Bond egentligen är ett kodnamn, så finns det även obevisade, men rätt trovärdiga teorier om att några av de mest berömda konstverken någonsin är resultat av olyckor, fusk eller direkt bedrägeri.

Och jag vill än en gång understryka ordet "teori" här. Inga av dessa påstående har besvisats, eller lär någonsin kunna bli det. Men i alla fall så är det en intressant tanke att...


Vincent van Gogh kan ha varit färgblind
Även om du inte känner till något om konst, så kan du troligtvis peka ut en målning av Vincent van Gogh, på grund av hans extremt utmärkande stil av synliga penseldrag, virvlar och ovanlig färgsättning. De Sterrennacht här lär till exempel knappast helt okänd:

Du kan evetuellt till och med ätit den

Men när jag säger ovanlig färgsättning menar jag att ibland så målade han helt enkelt grejer i fel färg. Här är till exempel en annan mycket berömda tavla, av ett knippe solrosor i en vas:

Lägg speciellt märke till att mitten på en del av blommorna är grannröd, medan fröhuset på riktiga solrosor är ganska mörkt rödbruna och själva blommorna är jämförelsevis mindre klart gula. Men, kanske du säger nu, så var han ett konstnärligt geni medan du Anzu var en snorunge oförmögen att rita annat än raka streck. Det är trots allt dylika, oväntade grepp, som att måla rosafärgade näckrosblad, som skiljer genier från oss andra (och ibland från sina öron).

Men saken är den att om du visar bilden till någon som har en protanomali, en specifik typ av färgblindhet som gör att man inte kan se rött speciellt bra, så säger de bara "Vadå ovanlig färgsättning? Jag tycker att den ser rätt normal ut, jag." Det är för att de ser det här:

En omvänd Zack Snyder med andra ord.

Det har nämligen länge ryktats att van Gogh var färgblind, av just denna orsak. Så designern Kazunori Asada testade att visa bilderna genom ett ljusfilter för att kolla för att hur det skulle sett ut för en färgblind konstnär. Och då visar det sig att de oortodoxa färgerna som konstnären använt kan ha varit misstag gjorda för att den stackars jäveln inte kunde uppfatta dem. Han visste möjligtvis helt enkelt inte att pigmentet han blandade till var så rött.

Och återigen, detta gör inte nödvändigtvis målningen bättre, men de blir definitivt mer nedtonade och realistiska. Här är några exempel till. I orginalet av Vägreparatörerna från 1889 har träden en oförklarlig grön nyans, med mycket skarpa konturer, speciellt jämfört med vad en färgblind van Gogh kunnat se.

Ni kan följa van Gogh på instagram, @BigVinnieG

Titta också på de onaturliga grönfärgerna på orginalet till Blommande trädgård med gång från 1888, och den färgblindhetskorrigerade versionen:

Gräset är alltid grönare när du är färgblind

Det är således möjligt att van Gogh helt enkelt inte såg sina målningar på samma sätt som de flesta andra, och att han helt enkelt inte visste om att hans målning av ett vetefält var jaffa- snarare än.. ..ni vet, vetefärgat.

OBS! Om du själv är färgblind kommer denna punkt inte ha någon mening över huvud taget...

Francisco Goyas svarta målningar kan vara förfalskade
Francisco Goya var en spansk romantikmålare som i slutet på 1700-talet blev berömd för sina porträtt på småfeta adelsmän som dricker grogg och har det trevligt i solen. Sedan, efter att ha drabbats av sjukdom på sina sena år, blev han fullkomligt knäpp, låste in sig i sitt hus och började att täcka väggarna där med sådana här mysigheter:

"Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal!"

Saturnus slukar sin son är den mest berömda av de så kallade Svarta målningarna, en serie av 14 väggmålningar som Goya beslöt att dekorera huset med under sina sista år. Och de andra är inte exakt mindre galna:

Ingen har heller kunnat förklara varför Andy Serkis levde redan då.

Ingen visste vad Goya hade på gång före efter hans död när hans sonson råkade upptäcka det privata skräckkabinett som Goya hade förvandlat sitt hus till. Det har i alla fall alltid varit den vedertagna sanningen.

På senare år har konsthistorikern Juan Jose Junquera börjat att grundligt studera de svarta målningarna och börjat upptäcka en del underligheter med den storyn. För det första så hade den mentalt något instabile Goya fortfarande en del vänner och gäster under den tid som målningarna har ansetts bli till, men det finns inga som helst bevis om att någon av dem skulle ha undrat något i stil med "Hördu Frasse, den där målningen på en man vars ansikte lyser av en galenskap och skräck, medan han han med tårfyllda ögon äter upp en levande baby du målat upp på matsalsväggen är ju lite speciell. Har du en grogg till förresten?"

De facto så har inga inventeringar av Goyas kvarlåtenskap lämnat några som helst spår efter några Svarta målningar, trots att de kan anses vara något som en mäklare torde notera vid en värdebedömning på en fastighet. Så Junqueras bedömning är att de svarta målningarna är förfalskningar och en del av en plan hos Goyas familj att mjölka mera cash ur den döde mästaren. Goya-experten Juliet Wilson-Bareau, som även använts som auktoritet vid misstänkta fall av förfalskningar, var dessutom snabba att lägga till att om Junqueras teori stämmer så är den mest trolige upphovsmannen till väggmålningarna Goyas son, Javier, som var en kompetent målare men aldrig riktigt lyckades göra några pengar på sitt arbete.

Det är heller inte svårt att tänka sig att han tagit en bunt skisser han egentligen tänkt lägga på något Doom Metal-skivomslag och sedan klumpat ihop dem med sin berömde farsas arbete. "Aj sidu, vi råkade just hitta en hög med supervärdefulla Goymästerverk här i skrubben! Vem vill starta budgivningen?"

Trots alla dessa indicier så har Pradomuséet, där väggmålningarna hänger nu, meddelat att de inte kommer att tas ner även om det visar sig att de är förfalskningar, på grund av deras kulturhistoriska roll i Spanien. Vilket kanske är det artigaste sätt som någon stoppat fingrarna i öronen och ropat "LALALALALA JAG HÖR DIG INTE!" på.



Rembrandt och Vermeer kan ha kalkerat sina mästerverk
Renässansmåleriet nådde sin verkliga höjdpunkt när den ultrarealistiska stilen utvecklades hos de holländska och flamländska mästarna, med Johannes Vermeer, Jan van Eyck och Rembrandt som de mest berömda. De här målade på ett närmast fotorealistiskt, närapå överjordiskt detaljerat sätt.

"Ja, hon har en handduk på huvudet, för att haistakaa fuck you om ni tror att jag tänker måla allt det där jävla håret"

Men den brittiske konstnären David Hockney har en ganska kontroversiell teori hur de lyckades får med så oerhört mycket autentiska detaljer, och den går ut på att de kalkerade sina målningar och vi blivit lurade av detta alla dessa år.

Som Hockney påpekar så var renässanskonstnärerna mycket medvetna om existensen av Camera Obscura föregångaren tilll dagens moderna kameror, en enkel grej som gör det möjligt att projicera en verklig bild på någon närliggande yta. Hockneys poäng är att en del renässansmålare kan ha använt sig av detta och sedan kopierat av bilden på en duk, om inte annat så genom Ockhams rakkniv, dvs principen att om det finns två likvärdiga teorier så är den med färre antaganden sannolikt rätt.

Konsthistoriker och kuratorer världen över blev dock förståeligt nog rätt irriterade av antydningar om att några av de största mästarna någonsin skulle ha fuskat, men Hockney (själv 2011 utsedd till Storbritanniens mest inflytelserika konstnär någonsin), svarade med att han inte anser att det förringar deras verk på något sätt.

Det är däremot något som forskaren Tim Jenson kanske håller på med. Jenson, som inte hade någon som helst erfarenhet av målande, skaffade hjälp av magikerna/bullshithatarna Penn and Teller för att kolla om han själv kunde skapa ett renässanskonstverk utan något annat än en camera obscura som hjälp. Jenison, Penn och Teller ställde upp ett riktigt rum för att så nära som möjligt se ut som en scen från Vermeers målning Musiklektionen och riggade upp sin camera obscura. Sedan började Jenson, som fick lära sig hur man skall hålla en pensel för projektet, att metodiskt kopiera av scenen, med projektionen som modell. Och resultatet träffade rakt i the feels på konstvetare världen över

Vänster: Jenson (fejk) / Höger: Vermeer (mästare)

Resultatet är naturligtvis inte på något sätt ett bevis. men faktum är att den extremt realistiska måleritekniken råkade utvecklas exakt samtidigt som en uppfinning som skulle ha gjort det oerhört mycket enklare att göra realistiska målningar. Om de inte använde sig av denna genväg så är det bara ytterligare en orsak att beundra dem, för att inte falla för frestelsen.

Så, jag säger naturligtvis inte att allt i ditt liv är en lögn. Bara att det kan vara det.

The Lost Art of Keeping a Secret

Genom historien har mänskligheten ofta haft ett kroniskt problem med att hålla våra största framsteg ur vägen för ännu större rövhål med tändstickor, och som en följd av detta har några av de viktigaste verken inom konst, litteratur och vetenskap nu förstörts eller på annat sätt förlorats. Saker som kunde ha räknats bland de mest inflytelserika och viktiga någonsin, om de bara hållit lite längre...


Q-källan
Q-dokumentet, om det existerar, är troligtvis den mest inflytelserika sak som någonsin nedtecknats, typ någonsin. Detta på grund av att den (Q:et kommer från det tyska ordet för källa, quelle) antas innehålla merparten av de samlade lärdomarna hos en viss Rabbi Yeshua Ben Yosef, pch antas vara källan bakom många av citaten som nedtecknats av evangelisterna Matteus och Lukas.

Q-evangeliet

I grund och botten handlar det om att Matteus- och Lukas-evangelierna skrevs oberoende av varandra, men att stora delar av dem trots detta är närapå identiska, ner till identiska fraser, vilket en del forskare är ett tecken på att de båda citerar samma dokument. Ett dokument som uppenbarligen innehöll Jesus lärdomar. Och ett dokument som aldrig har hittats.

Men om man skulle hitta det, ja då jävlar... Sakerna som Matte och Luke alltså båda skriver om på var sitt håll är nämligen några teologiskt sett ganska betydande grjer: som den gyllene regeln, saligförklaringarna, Herrens bön, en stor hög liknelser... bokstavligen tillräcklit med stuff för att grunda en religion på. Och detta var alltså bara delarna som de valde att ta med.

Röd text visar att Q varit författaren...

Så vad finns det annat där? Det är det ingen som vet...

Jaha, så vad sket sig?
Huruvida dokumentet existerar över huvud taget är föremål för en mycket hetsig debatt (inte speciellt olikt, till exempel, allt annat som har med bibeln och dess ursprung att göra). Om om du nu trodde detta har detta alltså absolut ingenting med huruvida du tror på kristendom eller inte. Poängen är att evangelierna verkar låna från en samling predikningar av någon som, åtminstone, var en av de mest inflytelserika religiösa läromästarna någonsin. Och vi känner inte till dokumentet som de refererar till.

Kom då också ihåg att om man utgår ifrån vad som hamnade i bibeln så hänvisar den endast till ett fåtal timmar av hela Jesus liv. Och det måste ju helt enkelt finnas mera att lära av honom av lärdomar, diskussioner, skämt och fiffigheter, han var ju trots allt rabbi. Fundera på hur västerländsk kultur kunde ha utvecklats om vi hittat några specifika texter om vad Jesus tyckte om, låt oss säga, slaveri. Eller homosexualitet. Eller aborter. Eller kvinnors rättigheter.

Eller boxning.

De förståsigpåare som argumenterar emot Q-källans existens påpekar visserligen ganska korrekt att ett sådant dokument skulle vara en jävla sak för den tidiga kyrkan att supa bort. Och den skulle ha supits bort för länge, länge sedan. Det finns inga källor på att någon, någonsin skulle hänvisa till dokumentet, oberoende hur långt tillbaka vi går.

Oberoende om Q någonsin existerat så är den troligtvis förlorad för alltid, begravd i öknen någonstans, eller ännu värre, helt enkelt bortglömd.



Biblioteket i Alexandria
Det var det största, mest berömda och överlägset mest saknade biblioteket i historien. Beläget i Alexandria i Egypten var biblioteket de facto något av ett riksarkiv för hela antiken, innehållande uppskattningsvis mellan 650,000 och en miljon boksrullar, dvs i princip allt so någonsin skrivits fram till det.

Om boken var tillräckligt gammal och värdefull så kan du hoppa upp och skita dig i näven på att det fanns en kopia i biblioteket, de samlade livsverken för hundratals, om inte tusentals år av genier. För att inte tala om att det var gamla egyptier, greker och romare vi talar om här. Kan ni föreställa er hur mycket porr detta bibliotek måste ha innehållit?

Jaha, så vad sket sig?
Alexandria hade oturen att befinna sig precis i mitten på Nu-bränner-vi-upp-saker-och-ting-regionen i gamla Egypten och det är ganska anmärkningsvärt att det överlevde så länge det gjorde. Under de århundraden som det försökte existera eldades biblioteket, och med det allt vi någonsin kunnat önska veta om antiken, upp ett flertal gånger, av diverse folk som tyckte om att elda upp saker.

Historiker är inte helt överens om när egyptierna helt enkelt sluta bry sig om att bygga upp det på nytt, men man är relativt överens om att det förstördes delvis eler helt fyra gånger, de första tre av romarna (inklusive en gång av Julius Caesar) och slutligen en fjärde av den muslimska erövringen 642 när Alexandriaborna slutligen kom fram till att "Vet ni, ni kan faktiskt ta och dra åt helvete hela bunten!"

Det stort sett enda minnen vi har kvar på biblioteket i Alexandria är en hög med målningar på folk som eldar bastun med det.

"Burn motherfucker! Burn!" - S.P.Q.R

Resten av Canterbury Tales
Geoffrey Chausers Canterbury Tales är ett av de, om inte det, viktigaste verket inom engelsk litteratur och skrevs av en författare enbart överträffad av William Shakespeare när det kommer till avtryck på engelska språket (speciellt när det kommer till fishumor). Ganska långt allt han skrev har påverkat den engelsktalande världen för alltid och han höjde mer eller mindre på egen hand engelskan från en barbarisk dialekt talad av skitskyfflande bönder till ett kulturspråk likt latin och italienska när det kom till litteratur, poesi, vitsigheter, satir och alla saker handlande om rumpor och gaser som kommer ut ur rumpor.

Jaha, så vad sket sig?
Tanken var att Canterbury Tales skulle bli sisådär 100-120 kapitel långt, men olyckligtvis drabbades han av en ganska oöverkomlig och definitiv form av skrivkramp (känd som döden) efter att ha hunnit med bara 24 st. Författarens vision om en massiv roman som beskriver äventyren för en grupp pilgrimer på deras långa resa till Canterbury och som fördriver tiden med att supa och dra bullshithistorier för varandra.

Inte jätteolikt en BD-turné...

Planen var alltså något i stil med Aisopos fabler möter Lord of the Rings, men det vi fick var omkring en fjärdedel av det och några kapitel ihopsnickrade från Chaucers anteckningar och ofärdiga manuskript. Ett annat tecken på att boken inte var på långa vägar färdig: personerna kommer aldrig i närheten av Canterbury.

Viket är synd. Vi kommer aldrig att få veta hur mycket rikare den engelska vokabulären skulle vara om mannen som introducerade sådana ord som arse och knobbe hade överlevt för att skriva de andra 75 procenten av boken. Tänk till exempel vad Shakespeare hade haft att arbeta med:

In Your General Direction, en ny tragedi av William Shakespeare

En enorm målning av Leonardo da Vinci och Michelangelo
Historiens kanske två främsta konstnärer anlitades att måla en gigantisk väggmålnig i Salone dei Cinquecento, huvudkammaren i rådhuset i Florens, medan Macchiavelli gjorde i ordning kontraktet. Det är som att Stålmannen har en hardcore wrestlingmatch med He-Man, med Batman som domare.

"LEONARDO VS. MICHELANGELO: THE BRAWL IN CITY HALL"

Det var den första och sista gången som Leonardo och Michelangelo gjorde något oninjarelaterat tillsammans, och hade allt funkat som det var tänkt skulle detta nu vara det främsta konstverket någonstans, någonsin. Punkt.

Jaha, så vad sket sig?
Just i detta fall var nog allt Leonardos fel. Vid något skede under arbetet (som han tvingades att uppfinna nya målarställningar för att kunna genomföra), gjorde en kombination av Leonardos usla oljor och en hal bakgrund att målningen började att smetas ut som om den plitats ner på whiteboard. Detta var dock endast det första steget i en Mr. Bean-aktig serie av katastrofer som ledde till att Leonardo försökte att deperat torka färgen med brinnande facklor innan färgen hann rinna. Vilket naturligtvis leddes till vaxet han blandat i grundfärgen smalt och fungerade som glidmedel för hela rasket som rann ner från väggen.

Michelangelo å sin sida hann endast göra premilminära skisser innan påven beordrade honom tillbaka till Rom för att bygga en gravkammare åt honom (eftersom man aldrig riktigt vet när det är dags). I slutändan övergav båda konstnärerna jobbet och det lilla som fanns kvar förstördes snabbt eftersom kuratorerna vid detta skede inte ännu insett att det kan löna sig att ha "Inte peta!"-skyltar i närheten av Turtlesmålningar.

Var dock inte orolig. Det finns nämligen en helt äkta Da Vinci-kod aktig skattjakt på gång i Italien för att hitta vad som nu kan finnas kvar av Leonardos målning. Den ersättande målningen av Giorgio Vasari har nämligen ett hemligt budskap målat på en grön fana på 12 meters höjd: "Cerca trova" (Den som söker skall finna), vilket den professionella Indiana Jonesen Dr. Maurizio Seracini tror att skall leda honom till Da Vincis fresk och/eller Jesus barnbarn.



All musik från större delen av historien
Vad är den bästa sången någonsin?

Det är ingen idé att du svarar eftersom sannolikheten är ganska stor att den inte finns bevarad. All musik som mänskligheten har skapat under de första åtskilliga tusen åren av konstrformen existerar helt enkelt inte. Vi har förlorat livsverken för i stort sett varenda en musiker som levde före puderperukeran, vilket som det råkar sig också var början på musikindustrin.

Franz Liszt, världens första popstjärna. Ja, på riktigt.

Jaha, så vad sket sig?
Det fanns naturligtvis inga sätt att spela in ljud före ganska nyligen. Men noter? Finns det inga gamla papyrusrullar med noter som ligger omkring och skräpar?

Nix. Trots att notskrift existerat i det antika Grekland, Indien och Kina, så ändrar det inte på det faktum att så gott som ingenting överlevt. Och det som faktiskt klarat sig är inte direkt saker man enkelt svänger ihop en ringsignal av.

"Say the magic word. Sagapo, S.A.G.A.P.O..."

Människor har spelat instrument och sjungit i tiotusentals år. Hur lät det? Vem var det största musikaliska geniet genom millennierna? Vi har inte en satans aning... Hur sjöng Homeros Iliaden? Vilka krigssånger stämde Djingis Khans krigare upp i när de förberedde sig för att jämna Asien med marken? Hur fan lät Romerska rikets nationalsång? Hur många Jimi Henrixar eller Django Reinhardtar har förblivit okända pga att ingen uppfunnit Youtube? Hur duktiga var det? Vad fanns det för musikgenrer som ingen hört talas om?

"Ûro si tovo keitone, o brgant tovo bârgo!"

Nej, det är är inte retoriska frågor. Jag vill seriöst veta det...

The Art of Breaking

Ingen slapstickkomedi är komplett utan åtminstone en scen där den klantiga huvudpersonen råkar på något ovärderligt konstverk för att sedan i misstag förstöra det på något underhållande sätt (gärna jagande efter en bortsprungen apa). Men som jag tidigare nämnt, har ett skrämmande stort antal av världens konstverk förstörts av orsaker precis sådär löjliga...

Picassos La Reve blir armbågad
Händer det sig någonsin att du blir engagerad eller upphetsad när du pratar, börjar att gestikulera vilt och fäller saker (t.ex. rödvinsglas eller ljus) från bordet? Var saken du förstörde värd 140 miljoner dollar? Inte?

Det är i stort sett det som hände med Picassos tavla La Reve. När konstnären var 50 år så målade han ett porträtt på sin 22-åriga älskarinna, Marie-Therese Walter, antagligen för att han ville odödliggöra hennes skönhet och för ligga med med en 22-åring efter att man passerat ett halvsekel är något som förtjänas att dokumenteras. Som ett extra litet påskägg i tavlan så valde Picasso att måla halva hennes ansikte i form av en  halvstående eller halvslaknad penis (beroende hur pessimistisk du är som person).

De flesta tenderar att vara penisoptimister

Fram till dags dato har ingen konstnär kommit fram till ett mer utpräglat sett att säga "henne har jag laittat" men att måla in sina egna könsorgan i ansiktet på sin flickvän.

Men vad har jag gjort?
Steve Wynn, en kille som äger bortemot halva Las Vegas och förra året var den 512. rikaste typen i världen, ägde målningen år 2006 ägde målningen år 2006 och funderade på att döpa ett av sina casinohotelll efter den. Men trots att det var en av hans favoriter och en höjdpunkt i hans konstsamling förberedde han sig för att sälja den för 139 miljoner dollar, något som skulle ha gjort den till det dyraste konstverk som någonsin sålts. Här kommer dock två saker som är avgörande för resten av historien: Steve Wynn led vid det här skedet av retinitis, en ögonsjukdom som drabbar näthinnan och påverkade hans yttre synförmåga, och Steve Wynn älskar att gestikulera medan han talar.

Han hade bjudit in några vänner för att se målningen veckoslutet innan han tänkt sälja den, och medan han stod framför den, ivrigt beskrivande förhållandet mellan Picasso och hans pittnyllade älskarinna, viftade han lite för ivrigt och drämde armbågen genom tavelduken.

Lyckligtvis förstörde inte det här målningen, utan La Reve kunde återställas efter att ha omständligt ha reparerats för 90,000 dollar. Men skadan var skedd. Och den fixade tavlan har sedermera värderats till endast 90 miljoner dollar, vilket betyder att på en sekund lyckades Steve Wynn punktera Marie-Thereses arm tillräckligt mycket för att konstnärsskap för 49 miljoner bucks sögs ut genom hålet.

Och det värsta är att hålet var tillräckligt stort för att det skulle ha varit omöjligt att förklara för försäkringsbolaget hur det uppkommit utan att få dem att undra huruvida Steve Wynn försökt att knulla sin favorittavla en sista gång innan han sålde den.



Qingvaser drabbas av klumpighet
Inom den rasande, pulserande och galna antikkeramikbranchen är kinesiska vaser från Qingdynastin motsvarigheten till klass A av rent heroin. och betydligt mer eftertraktade än sina mer berömda kusiner från Mingtiden. Deras dekorationer och mönster är så minutiöst intrikata att de säljs för hundratusentals euro per styck, och ibland för 69 miljoner dollar.

"Men vi kan inte lägga in dem under plexiglas, för sådant är dyrt!"

Så med tanke på hur dyrbara de är kunde man tänka sig att museer skulle förvara dem inne i montrar, men sådana hade åtminstone Fitzwilliam Museum i Cambridge aldrig hört talas om. De ställde inte bara ut tre Qingvaser, 300 år gamla och beräknade att kosta omkring 150,000 pund styck, helt oskydadde, man förvarade dem dessutom på ett oskyddat fönsterbräde nedanför en trappa.

Jag antar att ni förstår vart detta barkar...

Men vad har jag gjort?
NATURLIGTVIS var det någon som tatrade ner för trapporna och gjorde mos av vaserna. Nick Flynn, en besökare stod längst uppe i trappan och flög sedan huvudstupa in i utställningen, rimligtvis för att han avskyr kinesiskt porslin mer än han värderar sitt liv. Han krossade alla tre vaserna, steg upp, borstade av sig och gick därefter helt sonika därifrån.

Det var inte innan han såg sig själv på nyheterna, liggande i en hög med porlinsskärvor och meddelandet "Har ni sett denna man" som insåg att detta var allvarligt. Och han gick inte ens in och erkände, utan gömde sig i tre månader tills en styrka på 25 poliser sparkade in hans dörr och arresterade honom. På något jävla vänster har  man nu lyckats att limma ihop vaserna helt, men nu kommer besökarna inte för att titta på dem mera, de kommer för att se trappan där Nick Flynn snubblade på sitt eget skosnöre.

Tydligen är komedi ovärderligt. Men bara för att vaserna inte var försäkrade. 

Lucian Freuds målning ligger på en soptipp någonstans
Att påstå att målningar av Lucian Freud inte är billiga är som att säga att "Hitler gjorde tokiga saker". Hans verk är så dyra att Freud själv gjorde historia genom att själv sälja en av sina tavlor till det högsta pris (33 miljoner dollar) som betalats för ett verk av en levande konstnär (det har sedermera slagits av Jasper Johns). Nu kanske du undrar hur en tavla värd 33 miljoner dollar ser ut? Nå, titta själv:

Du kan sluta titta nu...

Min poäng är att varje verk av Freud, inklusive feta, nakna kvinnor som sover på något som ser ut som Klubbens gamla soffor, kommer att dra in minst sexsiffriga belopp. Och därför är det överraskande att folk fortsätter med att slänga bort dem.

Men vad har jag gjort?
År 2000 hade en Freud-oljemålning föreställande växter skickats till auktionshuset Sotheby's, där den skulle upp till försäljning. Målningen, ordentligt inpackad i en trälåda för transporten, anlände till ett lagerrum hos Sotheby's, där den nästan omgående blev bortplockad av två bärare som trodde att det var en tom låda och dumpades i en balningsmaskin. Och de som arbetar på Sotheby's har helt klart aldrig sett en enda sitcom, för inet en enda av dem försökte att jättesnabbt försöka måla en egen version innan visningen.

"Fortfarande något som inte stämmer."

Lyckligtvis var den målningen endast värd 180,000 dollar, vilket bleknar med tanke på det porträtt som Freud gjorde av en handlare av antika böcker, Bernard Breslauer. Målningen värderades aldrig helt, men experter anser att priset skulle varit i mångmiljonklassen. Elle i alla fall tills Breslauer själv förstörde målningen för att han tyckte att Freud hade målat honom med en dubbelhaka.

Jepp, målningens motiv OCH ägare förstörde ett konstverk värt lika mycket som BNP för ett litet land bara för att han tyckte att konstnären klåpat med hans haka. Trots det finns det inget som tyder på att tjocktanten någonsin klagade...

Det här är ett självporträtt av Freud, bevis på att han inte fick någon att se snygg ut.

Elginskulpturerna förstörs av turister och anställda
Genom århundraden har britterna gjort sig kände på att vara mästare i att upptäcka nya kulturer och civilisationer, och att sedan stjäla deras stuff. Så det är fortfarande inte helt klart huruvida Thomas Bruce, sjunde earl av Elgin och ambassadör till Ottomanska riket, ärligt köpte in en hög statyer från Parthenontemplet i Athen, eller om han bara norpade dem när ingen såg.

Brittiska imperiet grundades på att peka och ropa och sedan stjäla allt inom synhåll.  Och flaggor.

Det skall erkännas att när han besökte Athen i början på 1800-talet, så var det mest betydande sättet som någon försökte att skydda Akropolis på att förvandla det till ett militärfort, och alla statyer som gick sönder återanvändes som byggnadsmaterial. Man hade även använt det som ett krutlaget något århundrade tidigare  och en stor del av huvudtemplet hade förstörts i en explosion. Elgin lyckades dock att övertala Ottomanerna att låta honom packa ihop och ta med sig marmorskulpturerna till Londion, där de kunde tas hand om och skyddas på British Museum maailman tappiin.

Men vad har jag gjort?
Tydligen har dock BM inte räknat med jobbiga snorungar och allmän klåpighet. Efter att ha överlevt tusentals år av persiska, romerska, turkiska och venezianska invasioner och en enorm explosion som blåste taket av Parthenon, så hade de ganska svårt att förbli hela i ett av de mest berömda museerna i världen.

1961 var en skolklass på besök från Hogwarts eller något när ett par av ungarna råkade i slagsmål. En av dem slängde en annan mot en kentaur så hårt att ett av benen gick av (men med tanke på vad kentaurer vanligtvis pysslar med var det rätt åt den). Sedan 1981 var det en byggnadsarbetare som tappade balansen och tappade en strålkastare på en annan stayty. De konstverk som inte har blivit rääkkäde av olyckor har istället tagit stryk av garffiti och andra vandaler, och en hästskulptur förstördes bortom reparation när några tjuvar försökte stjäla bly från hovarna.

Du vill inte veta vad de gjorde med kroppen, men eftersom det här är Internet kan du säkert gissa

Men den kanske mest förödande skadan av alla genomfördes av själva museet. på 1930-talet försökte konservatorer att putsa bort fläckar och missfärgningar från varje skulptur med stålull, för att få dem vita och blanka. I och med detta så skrapade de bort 2,5 mm från ytan, vilket inte låter som mycket tills man inser att alla finare detaljer försvann från varje verk i samlingen.

Hidden Away

De flesta brukar anse att klassisk konst är något fint, högkulturellt men samtidigt en aning kvalmigt och överseriöst. Men det är bara för att de inte skrapar lite på ytan och kikar närmare. Som jag redan har skrivit är en stor del av konsten något av en "Where's Waldo"-bild men med flera minipilin och inte fullt lika många kommentarer av dina kompisar om det kommer på dig med bilden i högsta hugg...


Ambassadörerna
Ambassadörerna av Hans Holbein den yngre är ett hemlighetsfullt mästerverk så smockfullt av av startegiskt utplacerade saker och gömda budskap att den skulle få Stanley Kubricks huvud att explodera. Porträttet (som antas föreställa Jean de Dinteville och Georges de Salve) är en studie i perspektiv och går så långt in på området att det även tycks innehålla en 1500-talsmotsvarighet till ett photoshopklåperi.

Ärmpuffighet = 300%

Påskägget:
Men det handlar egentligen om ett häftigt litet trick kallat anamorfos. Det enda man behöver göra är att se bilden snett från sidan...

It's I, Jack, the Pumpkin King!

Detta är Holbeins utstuderade sätt att visa oberoende vad du gör i livet kommer du ändå att dö vid något skede.Men om man kommer ihåg att det här pseudohologrammet gjordes för hand år 1533, är jag inte helt säker på att detta gällde Holbein själv, utan när hans tid på jorden var slut återvände han nog endast till den dimension han kom från.



Skolan i Athen
Skolan i Athen är sannolikt det mest ikoniska renässanskonstverk som som också fungerar som skivomslag för ett par Guns N' Roses-skivor.

Det var även under renässansen som Axl Rose började spela in  Chinese Democracy...

Påskägget:
Medan man kan använda hela dagen på att prata om alla cameon som Rafael målade in i bilden...

Man ser Sokrates, Platon, Alexander den Store, samtliga Turtles och många, många till

...så är det inget om man jämför med vad en annan renässansmästare, Donato Bramante, bidrog till projektet. Enligt Giorgio Vasaris Le Vite de' più eccellenti pittori, scultori, e architettori da Cimabue insino a' tempi nostri så lät Rafael Bramante vara ansvarig för freskens "arkitektur", och, hast du mihr gesehen, så råkade dessa vara de exakta ritningarna för Peterskyrkan som han jobbade på som ett sidoprojekt. Skolan i Athen lät således betraktaren få en blick från golvet av den färdigställda basilikan mer än ett århundrade innan det färdigställdes.

Bramante hade nämligen hela katedralens färdig i sitt huvud och tack vare Rafael kunde han smyga i en liten förhandstitt i fresken, som något slags renässansversion av en Pixarfilm. Eller i alla fall om Pixar skulle lägga in smygtittar på filmer som inte släpptes före 2126...



The National Cathedral
The Cathedral Church of Saint Peter and Saint Paul, mer känd som Washington National Cathedral, är den sjätte största katedralen i världen och var när den färdigställdes 1990 i stort sett ett amerikanskt försök till att bryta det europeiska monopolet på stora, majestätiska kyrkor.

Nästan 22 år av stolt arkitekturhistoria

Påskägget:
Hela platsen är smockfull av hyss: Det finns en bit månsten inlagt i en glasmålning och det är troligtvis den enda  kyrka i världen som har en byst av Darth Vader på sin vigda mark.

Vilket å andra sidan rättfärdigar alla dem som beskriver sin religion som "Jedi" på undersökningar

På 80-talet ordnade katedralen en tävling i National Geographics tidining World, för att låta folk designa grotesker till kyrkan, ju galnare desto bättre. Bland tävlingens vinnare var den tredjeplacerade Christopher Rader, som, och jag vill verkligen understryka detta, absolut inte var något barnsligt alias för Darth Vader.

Och om ni inte tror mig så kan ni fråga Christophers nära vän, Varth Dader, som uttryckligen rätade ut alla frågetecken: "Jag... HAN! Han har verkligen inte ett påhittat namn. Och är absolut inte... han, den där andra killen, han med den manliga, svarta manteln. Det är inte Chris. Chris är bara en harmlös liten pojke."

This is not the Chris you are looking for

Arnolfiniporträttet
Den flamländska 1400-talsmästaren Jan van Eyck var så galet duktig att hans pensel mer eller mindre var en medeltida HD-kamera. På hans konto kan man lägga några av de mest utstuderat detaljerade målningarna någonsin, men speciellt värd att notera är Arnolfiporträttet från 1434.

Även känt som "Strykful Vladimir Putin med hans lika fula och höggravida hoito"

Påskägget:
Det finns de facto fyra personer på bilden, och nej, de gömmer sig inte under mannens fantastiska pimputstyrsel. Titta väldigt, väldigt noga på den konvexa spegeln längst bak i fonden.

Van Eyck målade hela målningen en gång till, inklusive paret vars synvinkel vi uppenbarligen delar, baklänges och i ett fisheyeperspektiv, på en minimal, närmast omärkbar bit av bakgrunden. Ingen vet exakt vem de två nissarna skall föreställa, men en del förståsigpåare anser att signaturen ovanför spegeln pekar på att den ena är van Eyck själv. Men det där låter som en allt för mesig förklaring för något så galet spåpetigt. Min teori? Att det antingen handlar om Dr. Who eller Marty McFly...

There's no Cure for Stupidity

Krig, naturkatastrofer, att bränna upp en tavla för att den hemsöks av Erik Bergmans ande... det finns många ledsamma men förklarliga orsaker varför dyrbara konstverk har förlorats för eftervärlden. Men ibland saknas det en bra orsak. Ibland är vi bara klantarsel med händerna fulla med vänstertummar och ibland gör vi bara riktigt korkade saker, som...


Dålig rappning förstör Den sista nattvarden
Om någon nämner ordet nattvarde får du troligtvis en enda bild i huvudet: Jesus sitter lugnt i mitten av bilden och gör Big-Arms-Thing, medan resten av dem runt bordet klämmer sig så nära de kan, som om de tappat sina kontaktlinser. Exakt den bilden är Leonardo da Vincis Sista nattvarden och räknas vid sidan av Mona Lisa vara hans stora mästerverk.

Så vad hände?
I och med att tavlan är så berömd, så blir du knappast förvånad över att den stött på en eller två av de mest betydande figurerna i världshistorien. Men det du kanske inte kände till var att dessa nissar tenderade att behandla den som om det var resultatet av en explosiv och ganska explosiv diarréattack.

Den förste av dem var Leonardo själv. Det är nämligen så att fresker skall målas på fortfarande vått rappning, annars börjar de flaga. Så om du inte vill ha en fresk med lika lång bäst-före-tid som något av Banksy, så är rappningen lika viktigt som målfärgen. Men det här var alltså inte någon vanlig konstnär, det var Leonardo motherfucking da Vinci, och om han ville måla på en torr vägg, vem skulle då kunna stoppa honom? Och inte direkt överraskande ledde detta till att alltihop blev en flagande röra, redan under hans egen livstid.

1652 ansågs den vara förstörd och oigenkännbar. Vilket förklarar varför någon kände sig tvungen att slå ett hål rakt genom Jesus ben för att göra plats för en dörr. Och bara för att klargöra hur uselt detta sköttes bör det påpekas att detta var det inte okatolska Italien på 1400-talet. Jesus var något av en celebritet där...

Ett par hundra år senare stövlade Napoleon, en stor älskare konst av allting Leonardorelaterat, in och ansåg att den var skit. När ans trupper stationerades i Italien, beslöt han att förvandla hela rummet till ett artillerilager och sedan, eftersom han inte var riktigt klar med att torka röven på verket, till ett fängelse.

1826, efter att man flera gånger försökt rädda och restaurera målningen, beslöts det att flytta den till en säkrare plats. Olyckligtvis gav man jobbet att flytta Den sista nattvarden till en man som var expert på att flytta fresker. Vilket skulle ha varit lysande om det handlat om en fresk. Hans teknik skadade bara målningen ännu mera och sedan ännu lite till när han i all hast försökte limma tillbaka den.



Monet förstör sina näckrosor
Claude Monet var en av uppfinnarna av impressionistisk konst och hans näckrosmålningar var det som i mångt och mycket sparkade igång en radikal konstnärsrörelse som var ytterst missförstådd under sin egen tid, trots att han naturligtvis nu räknas som ett geni.

Så vad hände?
Monet hade grå starr. Och även om ingen kan säga att sjukdomen var upphovet till den suddiga stil som från första början gjorde hans målningar betydelsefulla, så vet vi att hans syn försämrades med tiden och att hans målningar blev ännu suddigare. Och eftersom starr påverkar hur man uppfattar färger, så blev det som i början var målningar av gröna näckrosor...

...målningar av rosaskiftande och bruna näckrosor, och sedan slutligen, röda näckrosor.

Close enough for government work.

Konstvärlden antog dock att han använde fel färger och gjorde bilderna suddigare än vanligt med avsikt och om något så inspirerade hans senare näckrosor yngre impressionister att ta större risker med färger och stil. Allting Monet skapade, inklusive hans röda näckrosor, ansågs ovärderligt, och skulle fortfarande anses vara ovärderligt idag... ...om Monet inte själv skulle fått ett förstöraranfall.

Efter att Monet genomgått en ögonoperation, något som på 1920-talet antagligen involverade en rostig skalpell och en flaska whisky, började han att se saker klarar på nytt. Och när han insåg att han målat röda näckrosor under alla dessa år blev han så arg att han försökte förstöra dem alla, trots att de varit en delorsak till att han blivit så berömd. Den enda orsaken att vi vet hur de ser ut idag var att Monets familj och vänner lyckades rädda några tavlor från hans vrede.



Gary Simmons konst får ett förutsägbart slut
Gary Simmons är en av USA:s mest kända nulevande konstnärer och i stället för att använda färg så smetar han ut tavelkrita. Men den här killen vet hur man smetar ut tavelkrita...

Så vad hände?
Medan jag går med på att tavelkrita på en svart tavla kanske inte är det bästa sättet att garantera longevitet för ett konstverk, så borde det vara rätt uppenbart, enbart genom att, ni vet, titta på det, att det där smetandet inte skett i misstag. Du förstår att ägaren av ett av dessa konstverk, Russel Simmons (hiphopmogul, inte släkt), inte använder just denna tavla till att skriva på. Han är rik, så han har säkert papper och penna för sådant. Olyckligtvis råkade en av hans vänner, en Victorias Secret-modell, se tavlan.

Vanligtvis betyder Victorias Secret-modeller att det är en roligt fest, men å andra sidan har du inte heller konst värd 100,000 dollar skräpande i lägenheten. Modellen råkade luta sig mot tavlan och eftersom hon inte visste att smetandet var avsiktligt beslöt hon att fixa allt. Med en våt trasa. Det är som när ett barn besluter sig att fixa pappas bil genom att måla fartränder på den, vilket är lika gulligt som korkat.

För att ge en kort resumé: En Gary Simmons ser alltså ut så här:

Och så här ser den troligtvis ut nu...

Oberoende om du tycker om det eller inte, borde det inte vara svårt för någon att känna igen orginalet som ett konstverk, så det är ett under att Russels andra tavlor, inklusive en Andy Warhol, klarade sig från "fixandet".



Artemistemplet eldas upp av en wannabe-kändis
Färdigställt ca 550 f.Kr. efter 120 år av byggande och erkänt som ett av antikens sju underverk, var Artemistemplet i Efesos ett arkitektoniskt och konstnärligt mästerverk under sin tid. Men sedan föll templet offer för den mänskilga naturen: Passion, åtrå och berömmelse brann hetare än någon eld och fick templet på fall. Och så var det en riktig eldsvåda.

"Hörni, är det någon annan än jag som tycker att det luktar rök?"

Så vad hände?
En ung man vid namn Herostratus beslöt sig bara för att bränna ner hela skiten till grunden. Efter att ha insett att berömmelse så var hans grej, och helt utan dokusåpor att krossa hans drömmar på en nationell nivå, kom han fram till något nästan lika bra: Han brände ner ett av erans mest betydade tempel och blev på det sätt ökänd för evig tid.

Folket i Efesos, som själva kom ihåg hur det var att vara ung, full och dumdristig följde sina hjärtan och förlät hans lilla tilltag. Aj nej, de valde det andra sättet: De dödade honom och förbjöd alla att någonsin uttala hans namn.

I slutändan var det naturligtvis en antik historiker som nämnde hans namn, och det är så vi vet vem han var idag. Så han fick sin berömmelse. Och det var ju helt värt det eller hur? All den där historien och konsten förstörd så att Herostratus kan få sina fyra stycken på Wikipedia. Seriöst, ungdomarna under antiken var i ett våldsamt behov av Youtube.



Grottmålningar misstas för grafitti
Ju äldre ett konstverk är, desto dyrbara blir det. Därför är antika bilder av folk som ligger med varandra värda en förmögenhet idag, och varför våra egna bilder av folk som ligger med varandra idag kommer att vara ovärderliga i framtiden.

De uråldriga Pech-Marle-grottmålningarna i Montauban går längre tillbaka än någon historisk civilisation och de ger ovärderlig information om hur förhistoriska folk levde i Europa. Målningarna var gamla, värdefulla och troligtvis till och med vackra. Men det är svårt att avgöra numera...

Så vad hände?
Några jävla tonåringar fick syn på dem! Några jävla, välmenande tonåringar och deras ungdomsledare! Öh, vänta nu... ...va?

Ännu en orsak att avsky tonåringar

Allt började med ett uppdrag att städa upp grafitti, och enligt vissa avseenden, gjorde de ett bra jobb. Så bra att de lyckades att putsa bort grafitti som var sisådär 25,000 år gammal. Antagligen på väg att städa upp röran i Louvren beslöt det att ta en tur via de lokala grottorna för att ta bort grafitti ditklottrad av lokala tonåringar. De hade dock lyckligtvis bara hunnit halvvägs innan de upptäckte sitt misstag. 20,000 år av kosnthistoria borta bara för att snorungarna inte kunde de skillnad på en uråldrig bild på en bison och några slarvigt ritadade pittar.

"Är det där en kirkkovene?"

Rene Gachet, kulturchef för departementet Tarn-et-Garonne, summerade perfekt upp situationen: "Total idioti! Om det är något man kan lära sig av allt detta är att ungdomar alltid betyder problem, oberoende av vad deras avsikter är!"

The Art of Subconcious Illusion

Visst, om man tittar tillräckligt länge kommer du att hitta förolämpningar, hemliga meddelanden och skrämmande små penisar ÖVERALLT.

Men när det handlar om klassiska konstverk har du ofta rätt. Ja, så mycket som man än kan dissa Dan Brown (och med all rätt), så är en av de få saker han faktiskt har rätt om att oldschoolkonstnärer som Michelangelo och Da Vinci älskade att plantera små påskägg (nördspråk för hemlighet) i sina verk, ofta grejer som aldrig skulle ha gått genom censuren.

Svävande Hjärn-Gud

Michelangelos ode till Första Moseboken, Adams skapelse, är inte enbart ihågkommen som den mest berömda scenen i Sixtinska kapellet, utan en av de mest ikoniska bilderna någonsin. Notera hur Adam pose härmar Guds och hur mänskligheten avskärmas från himlen av jorden och berg och hur Gud med entourage stilar runt på en enorm, svävande hjärna.

Öh?

Titta ordentligt, det visar sig att Gud, hans änglar och kommer-snart-att-skapas-Eva-under-Hans-arm formar en närapå perfekt genomskärning av en mänsklig hjärna. Medan en del avvisar detta som en tillfällighet, påstår en del experter att det skulle vara svårare att förklara att detta inte skulle vara Michelangelos avsikt. Även komplexa delar i hjärnan, som lillhjärnan och synnervskorsningen, kan alla hittas på bilden. Och den där sexiga gröna sjalen som hänger ner för hjärnbryggan/ryggraden/killen som håller Gud uppe råkar dessutom följa kotartären mer eller mindre perfekt.

Förrutom att rita, måla, skulptera, bygga Peterskyrkan och rent generellt vara ärkechef över universum, så hade Michelangelo kadaverobduktion som en av sina favoritsysselsättningar. Han var så kåt på att karva i lik att en av hans vänner en gång gav honom en välbyggd, synnerligen avliden, arab som gåva.

Så varför skulle då detta enormt talangfulla geni faktiskt klämma in den verkliga formen på en människohjärna i det han måste varit medveten om att skulle bli ett ganska betydande verk? Påstod han listigt att Gud gav Adam gudomlig kunskap? Eller påstod han tvärtemot att Gud endast existerade i den mänskliga hjärnan? Detta skulle i sådana fall varit ett ganska modigt påstående att skicka medan man inredde påvens personliga lilla crib. Men, eftersom bruket att skära kroppar i bitar inte var hyperpopulärt vid tidpunkten kunde han vara ganska lugn och veta att detta inte skulle upptäckas i en handvändning. Det visade i stort sett enbart hur stora cojones Michelangelo hade. På tal om det...

Davids lilla paket

Michelangelo var en så sneaky jävel att man antagligen kunde ha fyllt större delen av listan enbart med hans små, hemliga hyss. Likt Arnold Schwartzenegger är hans David lika mycket en succé för mänsklig framåtanda som ett anatomiskt fenomen. Precisionen i den mänskliga kroppen, som som den skapats av Michelangelo, är ingenting annat än perfekt.

Notera det överdrivna huvudet och de framträdande venerna på handryggarna, svällda av spänning. Beundra kurvan i den framträdande bålen, det högra benets spännda lårmuskler och och storleken på motivets heroiska pen...

...is?

Öh?

Det där är en synnerligen oproportionerligt liten pili.

Davids paket, som italienarna kärleksfullt kallar il pisello, har blivit något av en 500-årig inside joke. Statyn är ett praktexempel på närapå 4 meter av perfektion, men hans 13 cm (rundande uppåt) långa snopp gör honom rejält förfördelad på byxavdelningen.

Men det finns dock de som tagit honom i försvar. När man ser den från ett förhöjt läge, det som konstnären skulle ha haft när han högg ut ansiktet, ger stackars David ett ganska stressat uttryck i ansiktet som är osynligt från golvnivån.

"Oj skit oj skit oj skit oj skit oj skit oj skit"

Hemligheten är att han inte enbart poserar här, utan de facto gör sig redo för att strida med Goliat, en våldsamt antisemitisk jätte. Forskarna gjorde en datoriserad studie av skulpturen och kom fram till att varje minutiös, anatomisk detalj visar en kille rädd på gränsen till panik, men redo att slåss för sitt liv som en barrövad Tyler Durden. Deras diagnos: Davids dong är alltså inte enbart liten, den springer och gömmer sig. Vilket rent fysiologiskt är normalt penisuppförande när ägaren till sagda penis är på väg att slåss med en typ dubbelt så stor som han själv.

Men eftersom ingen på marken kunde se statyns oroliga uppsyn antog man allmänt att Michelangelo bara velat skoja till det. Vilket i och för sig skulle varit lokiskt då pittskämt var lika vanliga i renässans-Florens som de är i Family Guy. Något som inte är logiskt är dock varför Michelangelo lämnade Davids hebreiska pisello oomskuren. Något som kanske tas upp i ett kommande inlägg: ”Några av de mest intressanta frågor som kommit av närbilder på pittar”

Soundtrack of our lives

Okej, den här är bara jävligt konstig. Michelangelo var inte den enda konstnär som i det tysta jävlades med etablissemanget i sina verk under renässansen, men det tar ett annat geni av Michelangelos kalliber för att höja insattsen ännu ett snäpp. Säg hej till Leonardo da Vinci.

Nej, han skrev inte in den hemliga historien om Jesus arvingar genom kryptogram eller bakvända korsord eller sådan dynga. Han lade bara in ett hemligt soundtrack i Nattvarden.

Öh?

De där mumsiga semlorna som finns utspridda på målningen kan vara noter i ett musikaliskt arrangemang. Och inte bara det utan även Jesus med lärjungars händer. En musikvetare upptäckte att om man drar fem notlinjer genom tavlan så bildar händerna och semlorna en nätt liten melodi. Detta alltså om man läser dem från höger till vänster, som var hur Da Vinci oftast skrev. Låter det för skumt? Lyssna på det här!

Även skeptiker har erkänt att kompositionens harmoni är för perfekt för att enbart vara ett sammanträffande. Da Vinci var, trots allt, den perfekta renässansmannen och ett av hans många, många, många expertområden var musik. Och inte nog med detta. Samma kille som upptäckte noterna påstår också att han i målningen hittade ledtrådar till sångens rytm och längden på varje not. Så, tekniskt sett, var den första musik som hade ett hemligt budskap när man spelar det baklänges, Nattvarden. Vad säger ni om det Moral Majority?

Visa fingret åt påven

När man tänker på Sixtinska kapellet, tänker man sannolikt automatiskt på Adams skapelse och guds magiska zapfinger, men bilden är faktiskt bara en av hundratals. Under fyra års tid fyllde Michelangelo et consortes kapellet snorpackat med keruber och profeter och en full, naken bibelhjälte. Och för att hedra sin finansiär, påven Julius II, målade han fiffigt nog in dennes manliga nylle på profeten Sakarias kropp. Vilket var ganska gulligt, så länge man inte tittar allt för noga på änglarna som chillar bakom honom.

Öh?

Den ena gullängeln ber nämligen påven att dra åt helvete. Vad denna älskliga baby gör med fingrarna kallas ”fikonet” och gestens betydelsen är inte närmelsevis så gullig som knubbisen som visar den. Genom att sticka tummen mellan sitt pek- och långfinger visar han en oldschoolgest som i det stora betyder ”fuck off”. Och han visar den åt påven.

Det visar sig att påven Julius II var ett sådant rövhål att han öppet kallades för Il Papa Terribile. Michelangelo beslöt att besägla hans öde genom att visa fingret åt honom i guds hus ovanför oräckneliga päster, kardinaler och turister i all evighet. Och det fina med gesten var att allt medeltida sot och höjden målningen satt på hindrade någon från att faktiskt se den.

Eikä tässä vielä kaikki. Tre årtionden senare blev Michelangelo bjuden tillbaka för att måla fondväggen bakom altaret. Och denhär gången fjantade han inte runt med några mesiga hansgester. Nix, denna gång beslöt han att rakr ut måla helvetets ingång rakt bakom påvens stol.

Helvetets ingång eller Akademens klubb. Antagligen helvetet.