Borders and Shading

Gränser är osynliga linjer som får folk att titta skitigt på varandra, för att de kommer från fel sida av dem och som jag påpekat tidigare kan dessa historiska gräl leda till konstigheter om man inte reder ut dem ordentligt. Gör man inte det kan de leda till saker som att...

Argentina gör anspråk på Antarktis med hjälp av gravida kvinnor utan blindtarm

Storbritannien har genom historien varit globalt känt för att under leva under devisen "if you see a fellow in a skirt, shoot him and nick his country", men vid 1908 hade största delen av jorden redan fått tilldelat sig flaggor. Man kom då ihåg att Sydpolen och Antarktis var relativt oclaimade och gjorde följaktligen anspråk på sydkontinenten mellan 20. och 50. längdgraden väst. Man behövde kanske säkra isen av strategiska gintonicorsaker, vad vet jag...

Men naturligtvis så kunde inte andra länder låta detta bero, utan hast du mir gesehen så passade både Argentina och Chile mer eller mindre genast på att muta in sina egna anspråk, som inte bara överlappar det brittiska, utan även varandra. Lägg sedan till ett nästankrig om en hög obebodda stenar, och ett högst verkligt krig, om en helt annan hög närapå obebodda stenar, något århundrade av långsinthet och resultatet sju rätt är tre länder som är mycket, mycket gnälliga om vem som äger vilken del av denna djupfrysta ispaj.

Mmmm... iiiiiis....

För att stärka sitt anspråk byggde britterna ett kombinerat postkontor/krääsäbutik i Port Lockroy, för att visa att de faktiskt använder sitt område till något annat än att ta livet av Kurt Russel, men Chile och Argentina var på sydamerikanskt sätt tvungna att ta det hela till överdrift. Genom att bokstavligen betala folk att bo i de två minimala "städerna" Villa Las Estrellas och Esperanza under den antarktiska vintern, även känd som "Voi saaaaaatan vad här är mörkt och kallt", eftersom detta uppenbarligen på något oförklarligt sätt förbättrar deras anspråk.

Så, vad krävs då för att kunna bli en semi-permanent invånare på världens mest ogästvänliga kontinent? Nå, först av allt måste du gå igenom ett flertal rigorösa pällitest för att hindra att månader av mörker, kyla och ensamhet inte får dig att vilja re-enacta The Shining på någon oskyldig granne pga svårartad mökkihöperö. Och ajo, eftersom varje plötsligt sjukdomsfall skulle vara en dödsdom pga bristen på sjukhus är Antarktis en strängt blindtarmsfri zon. Har du en är du så vänlig och plockar ut den innan du flyttar.

Bara utifall det är en alien som vaknar av snöstormar...

Om allt detta här låter som en massa ganska onödig skit man måste genomleva för att får bo på det kanske värsta stället i världen så har du helt klart inte läst denna blogg tillräckligt ofta. Det är KLART att det bli sjukare än så... På 1970-talet tyckte nämligen den inte helt stabila militärjuntan i Argentina att det bästa sättet att stärka sina krav var att skapa "Antaktiska medborgare", så de flög sju höggravida kvinnor till ishelvetet så att de skulle kunna föda där. Och om det är något sydamerikaner kan så är det knutpatriotism, vilket fick den inte helt stabila militärdiktatorn i Chile att hoppa på denna absurda kapprustning. Till dags dato har åtminstone 10 människor fötts på Antarktis...

Och så mina vänner var det som The Others kom till...



Ön som tekniskt sett uppfunnit tidsresor
Trots sin distinkta brist på landgränser har önationen Kiribati i Stilla havet oberoende lyckats att yra till världskartan oberoende, med något som ser som att kartografen haft hicka när han ritat ut den internationella datumgränsen:

Är det där en tidszon eller är du bara glad att se mig?

Du kan sannolikt räkna ut var Kiribati ligger på den här kartan, dvs platsen som ligger halvtannat tusen km inne i imorgon. Det var nämligen så att när världen började närma sig Millennieskiftet, så kämpade Kiribati, Fiji och Tonga om titteln om den plats som först skulle få använda en tvåa i början på sitt årtal och på så vis kamma hem tonvis med fullaturistpengar. Kiribati beslöt då att använda en taktik dittills mest associerad med Ben Jonson, Lance Armstrong, Tonya Harding och Fula Slipsklubben, efter att ha upptäckt att de legalt kunde flytta sig 24 timmar fram i tiden genom att börja använda tidszonerna UTC+13 och UTC+14, två tidszoner de... ...typ hittade på själva. Genom denna finurlighet blev Kiribati den plats som först kunde välkomna det nya årtusendet med en marginal på bekväma två timmar.

Så för att summera ihop vad detta betyder: Tack vare Kiribatis två nya tidszoner har Jorden, en planet med ett dygn på ganska exakt 24 timmar, nu 26 tidszoner på en timme. Detta förorsakar en massiv kurva i den internationella datumgränsen och gör att till exempel Hawaii och Alaska befinner sig rakt norr om imorgon...



Man har varit nära att kriga om helt värdelösa stenklumpar
För många hundra år sedan kom Spanien att äga ett par helt random öar, varav t.ex. en av dem ligger bokstavligen några meter från Marockanska kusten.

Den är närmare kusten än vad bildtexten är till bilden

Efter att sedan 1400-talet bett om att Spanien skall ge tillbaka holmen så blev Marocko år 2002 till slut trötta på att försöka använda logik med spanjorer och skickade 12 soldater för att invadera tillbaka Isla de Perejil. Vilket får oss att ställa frågan: Kan man invadera något som är tomt? Eller är det bara någon internationell motsvarighet till att gena över grannen gräsmatta utan lov?

Nå, oberoende så upptäckte Spanien detta, en kris bröt ut och världen började att välja sida. Arabförbundet och OIC beslöt sig för att stöda Marockos anspråk, medan NATO och EU otroligt nog orkade bry sig så pass mycket att de stödde Spanien. Krigsfartyg började att omringa ön och en grupp med spanska kommandosoldater motinvaderade ön genom ett nattligt helikopteranfall och tog Marockanerna til fånga.

Ajo, nämnde jag att det var det här man grälade om?

Naturlig storlek

USA stegade då in och lekte good cop / world cop, vilket fick bägge sidor att dra sig tillbaka och fortsätta sitt gnabbande om vem som äger stenjäveln genom att vara civiliserat passivaggressiva.

Och dylikt kan kanske förväntas av hetlevrade sydlänningar, men kanadensare är inte exakt kända för att vara passivaggressiva och grönländare är inte kända för... ...typ något alls. Men allt detta ändrades tack vare Hansön.

Döpt efter en person så historiskt intressant att hans wikipediartikel är fylld med guldkorn som att
"His arctic journeys made him wealthy by the standards of his community". Vilket lite är som att skryta om att vara en av de längsta dvärgarna norr om polcirkeln...

Någonstans uppe i närheten av den plats obildade amerikaner tror att julgubben bor (läs: Nordpolen) finns nämligen en liten holme, ca en kvadratkm stor, precis mitt mellan territorialvattengränserna för Grönland (som är en autonom del av Danmark) och Kanada. Ingen kunde riktigt komma på vad man skulle göra med Hansön när man ritade ut gränsen, så man avbröt den vid ena stranden och fortsatte på andra sidan.

Det finns alltså ingen gräns alls mellan gränsposterna 122 och 123

Den första gången det blev trubbel (läs: någon orkade bry sig) var när den danske ministern Tom Høyem tog helikopter till holmen, reste en dansk flagga, begravde en flaska cognac vid foten av flaggstången och satte upp en skylt där det stod "Welcome to Denmark"

Detta var dock inte något som Kanada kunde acceptera sådär bara, så, efter att ha grubblat på saken 21 år skickades år 2005 en bunt kanadensiska soldater till ön för att hissa Lönnlövet över Hans och sätta upp en egen skylt om att detta faktiskt var Kanada, eh! Ungefär då började man dock att misstänka ett detta gräl var ganska fånigt, och samtal började om Hansöns framtid, där det troliga resultatet är att dela ön på mitten. Men hittills har inget formellt beslut fattats, så man får förmoda att allt rann ut i sanden och man återgick till flagghissande.



Hotellrummet som var Jugoslaviska kungadömet

Under andra världskriget drabbades det Jugoslaviska kungadömet plötsligt av en elakartad fascistinfektion och som ett resultat av detta måste kungen Petar II fly till London där han satte upp en exilkabinett och även råkade möta prinsessan Alexandra av Grekland och Danmark, som rätt fort även blev drottning Alexandra av Jugoslavien. Dessa två turturduvor spenderade därefter i stort sett resten av kriget inkurade i en svit på lyxhotellet Claridge's.

Besök Claridge's! Där Petar petar medan Balkan brinner!

I juli 1945 var kriget redan över i Europa, men Jugoslavien hade ännu inte återgått till sin förkrigstida regering. Detta var lite olyckligt, eftersom Petar II hade spenderat sina fyra år på lyxhotell med att, i brist på kabel-TV och wifi, ringa på rumsservice och oavbrutet ligga med drottning Alexandra. De väntade således sitt första barn vilken dag som helst, men problemet var att för att erkännas som Jugoslavisk kunglighet måste den nya kungligheten födas på Jugoslavisk mark.

Man tog detta bryderi till Winston Churchill, som i ett slag av storsinthet, och förmodligen under en Winston-Fucking-Churchill-nivås fylla, helt enkelt gav bort Svit 212 till Jugoslaviska kungadömet under dagen som kronprins Alexander föddes. Så rent formellt föddes den nye prinsen på Svit 212, Jugoslaviska kungadömet, Claridge's Hotel, Mayfair, mitt i smeten av London, Och eftersom det område på Balkan som tidigare var känt som Jugoslaviska kungadömet, nu pga en torris vid namn Tito, var en ny nation med namnet den Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien, betydde det också att under en dag bestod hela det Jugoslaviska kungadömet av ett enda hotellrum.

"Everything the light touches is our kingdom. Men våga inte röra minibaren!"

3am at the Border of Okefenokee

Där det finns en gräns, hittar man oftast även någon som är förbannad över den. Gränser dras genom krig, avtal och annan politik, vilket ibland leder till att saker blir en smula märkliga. Och ibland blir de direkt vansinniga...


En del amerikaner sitter fast på fel sida om gränsplanket
USA:s gränsstaket mot Mexiko har hindrat tusentals skumma utlänningar från att ta amerikanska jobb sedan det började byggas av Bush år 2008. Och oberoende av vad man tycker om detta så är folket som bor inom synhåll från att det nöjda med att det hindrar knarkkriget i Mexiko från att läcka över in på deras bakgårdar. Eller, de skulle i alla fal vara det om det inte befann sig på fel sida om staketet. Problemet är nämligen det att på vissa ställen så är staketet byggt bortemot ett par km från den egentliga gränsen - och på vissa ställen tvärs igenom bostadstomter.

På grund av ett avtal som förbjuder byggande på vissa områden i närheten av gränsen, kom USA fram till att de hade lite bufferutrymme när de kom i gång med sitt staketbyggande, vilket ledde till att en del amerikaner plötsligt och till sin stora förfäran märkte att de bodde på fel sida om ett enormt "HÅLL ER BORTA TAMMESATAN!"-staket. Så varje dag blir amerikaner, som bor i USA, tvungna att passera det amerikanska gränsstaketet för att komma in i USA.

"Är ni fortfarande säkra på att ni är amerikanska medborgare? Okej, vi kommer tillbaka och kollar om 20 minuter..."

Och inte ens detta ger riktigt rättvisa till hela galenskapen: en lokal bonde har till exempel synpunkter på att han måste passera gränsen varje gång han kör mellan sina åkrar och sin lada. På ett ställe passerar staketet till och med rakt igenom ett universitetskampus, så att studenterna måste bereda tid i gränskontrollen under sina akademiska kvartar på väg från en föreläsning till nästa. Samtidigt blir livet inte direkt ointressantare för de som bor på fel sida av staketet. Eftersom de är fast bakom en mur och inte har någon barriär mellan sig och våldsamheterna i Mexiko, så hör det inte alls till ovanligheterna att se smugglare, illegala invandrare och knarkkartellbossar som smyger omkring på deras gräsmattor.

Å andra sidan är situationen nästan lika knäpp, om än lite vänligare, på den norra gränsen mot Kanada. Där finns det nämligen en väg, kallad Canusa Avenue, som ligger mitt på gränsen mellan USA och Kanada. Och jag menar så mitt på gränsen att den ostgående filen ligger i Vermont, medan den västgående ligger i Quebec.

Gissa på vilken sida av vägen 18-åringar kan dricka lagligt...

Och kom då också ihåg att jänkarna, sedan 9/11, blivit betydligt mindre liberala med att folk kör in och ut USA, även om "köra ut ur USA" betyder "backa ut från gården". Om du är en amerikan som bor på södra sidan av Canusa Street och vill lämna huset till höger är allt frid och fröjd, men om du svänger till vänster måste du ta en tur via tullkontoret, även om du bara är på väg efter en hamburgare. Om du svänger år fel håll på Canusa Street är du enligt lagen tvungen att ha med foto-ID och bevis på nationalitet. Plus att din bil troligen kommer att genomsökas utan motivering.



En indisk stad i Bangladesh, i Indien, i Bangladesh
Om du läst mitt gamla inlägg om clusterfucket Baarle-Hertog/Baarle-Nassau på gränsen mellan Belgien och Nederländerna så vet du att en enklav är en bit av ett land som, likt en ö, är helt omringat av ett annat land. Vid sällsynta tillfällen, som i Baarle, kan en till enklav bildas på en sådan ö, vilket kallas en konterenklav. Vid detta skede skulle enklaven alltså vara formad som en munkring och att köra tvärs igenom den skulle tvinga dig att köra ut, in, ut, in och ut igen ur ditt eget land. Hänger ni med så långt?

Lysande. Tänk er då att ni skulle leva i det indiska distriktet Dahala Khagrabari. Den är omringad av en del av Bangladesh, som är omringad av en del av Indien, som är omringad av Bangladesh - världens enda konterkonterenklav.

Om du inte är tillräckligt knäpp för att förstå denna situation så finns här en karta...

Så för att passera igenom den skulle du köra från Indien, till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh, till Indien,  till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh...

Eftersom kartritarna måste ha varit höga på crack eller motsvarande substans när de ritade upp gränsen, så har länderna 160 enklaver i varandras länder, men inga andra fullt så galna som Dahala Khagrabari. Men oberoende hur knäppt det ser ut för oss har invånarna lätt att hålla sig för skratt, mest för att de är fast där för resten av livet. För även om de är indiska medborgare kan de inte lämna sitt närmaste kvarter utan att anlända i Bangladesh, något som man behöver ett pass för. Men de kan endast få tag på pass i huvudsakliga Indien, vilket de inte kan komma till utan att passera Bangladesh. Två gånger.

På motsvarande sätt skulle det vara en logistisk mardröm för Indien att erbjuda några som helst förnödenheter eller bekvämligheter till invånarna, så de skiter i det. Så helt utan elektricitet eller något annat som vi alla tar för givet, så kan ortsborna i Dahala Khagrabari enbart sitta och titta på hur deras grannar något tiotal km bort moderniserar, medan de mer eller mindre sitter fast på stenåldern. Den enda smulan av tröst för stackarna är att slimsan av Bangladesh som har fångat dem är i samma situation.



Koreanska gränsen går genom ett bord
Jag är säker på att du redan känner till att det inte finns en enda sak med Nordkorea som inte är sprittsprångande vansinnig och som man kunde gissa är en stor del av denna galenskap koncentrerad runt gränsen mellan dem och Sydkorea, platsen där två av jordens länder som avskyr varandra mest möts och stirrar på varandra.

Känd som den demilitariserade zonen (DMZ), så är koreanska gränsen den mest hårdbevakade gränsen i världen, med totalt uppemot 2 miljoner soldater från båda sidor stationerade längs de 250 km som den sträcker sig. Och eftersom Koreakriget tekniskt sett fortfarande pågår (man har bara haft vapenstillestånd de senaste 60 åren) får ingen passera den. Över huvud taget. Av någon som helst orsak. Inte ens någondera landets president. Inte ens om någondera landets president skulle jagas av arga jättebålgetingar.

De tar det här mycket allvarligt!

Det gör följaktligen att alla samtal mellan länderna oerhört krångliga, eftersom inte någondera sidan kan bjuda in de andra på kaffe. Så man löste detta genom att bygga det som är känt som the Military Armistice Commission Conference Room, tvärs över gränsen med mötesbordet bokstavligen kluvet av gränsen. Detta låter representanter från vardera landet sätta sig ner och diskutera saker utan att lämna landet, eftersom sådana saker inte alls är överdrivna. Även när det inte är i användning är rummet fullt av soldater som står och tittar skitigt på varandra.

Brillorna finns så att det inte skall märkas när de somnar

Indien och Pakistan strider om en värdelös glaciär
Indien och Pakistan kan bland världens nationalstater liknas vid ett par stridande bröder, med en syskonrivalitet så inrotad att allt som görs startar ett gräl, bara för grälandets skull. Bevis nr. 1 för denna teori är Siachenglaciären, en bit land så totalt värdelös att inget friskt land skulle ta över det ens mot betalning. Men problemet ligger i att när man började dra upp gränserna för landen under delningen av Brittiska Indien, var det ingen som brydde sig om att kolla hur gränsen gick genom glaciären, eftersom denna omkring 6000 meter höga dödsfälla är så ogästvänlig att man inte kunde nå den, än mindre skicka lantmätare dit.

Så man var istället överens om att vid något skede mitt i detta frusna elände tar Indien slut och Pakistan börjar, vilket fungerade bra till en början. Sedan började någon i Pakistan att skriva ut tillstånd till folk att klättra på glaciären och likt en avundsjuk snorunge som inte kunde bry sig mindre om en hög med skit innan brorsan plockar upp den, påstod Indien genast att isklumpen var deras, och ett av historiens mest meningslösa krig har pågått sedan dess.

Indien var först genom att erövra omkring 2500 kvadratkm land, innan Pakistan märkte vad som var på gång och kunde säkra resten. Sedan har positionerna böljat fram och tillbaka och förvandlat Siachenglaciären till det högsta slagfältet i världen och samtidigt ett av de farligaste, men inte på grund av skjutandet - många gånger fler soldater dör på grund av vädret och terrängen än stupar i strid.

"Skjut snabbt så att jag kan värma händerna på raketutblåset!"

Det är svårt att överdriva hur sjuk den här situationen är. För det första så står kostnaden av att hålla totalt över 3000 man på glaciären och i faggorna där för omkring ca 10% av den totala försvarsbudgeten hos både Indien och Pakistan. Och då skall man komma ihåg att det här är två kärnvapenländer med 3 resp. 1 miljon stående soldater och reservister. Indierna har till och med blivit tvungna att uppfinna en speciell helikopter för att nå och underhålla trupperna i den tunna luften.

Och för det andra så brukade området tidigare vara vackert, ogästvänligt, totalt värdelöst och harmlöst (dvs inte skadligt för andra områden), men pga de vansinniga mängder scheisse som skapats av dessa trupper i form av använd ammunition, fotogenflaskor och annan bråte börjar glaciären mer och mer påminna en militär avstjälpningsplats. När glaciären dessutom smälter en aning på sommaren spolas en hel del av detta avfall ner i Indusfloden som används som dricksvatten av båda länderna. Så stridandet om en vacker, men värdelös snöhög har inte bara kostat massor i pengar och människoliv, utan även skapat ett rejält miljöproblem.

Så vad är då så viktigt med att bestämma gränsen över Siachenglaciären? Ingenting. Absolut ingenting, förutom det faktum att om ena sidan ger upp så vinner den andra en symbolisk seger, vilket alla uppenbarligen är beredde att frysa skräpporna av sig för att förhindra.

Showdown at the Border

Oftast är en gräns en imaginär linje som inte är särskilt märkbar på något sätt och mestadels inte ens direkt synlig. Det tydligaste tecknet på att man passerat en gräns är vägskyltar som "You are now leaving Calrifornia" eller "Välkommen till Reso! Skratta inte, någonstans måste vi bo!" medan man kör längs med en landsväg där inget ser direkt märkvärdigt ut.

Ibland är det dock annorlunda...

Just jå...

Baarle är ett litet samhälle i Brabant, norr om gränsen mellan Nederländerna och Belgien och bestående av 22 belgiska enklaver, i vilka det även finns 7 nederländska exklaver. Staden är delad mellan kommunerna Baarle-Hertog (Belgien) och Baarle-Nassau (Nederländerna). Dessutom finns en nederländsk enklav strax söder om gränsen som tillhör Baarle-Nassau. Folk är ren generellt ganska nöjda med denna absurda situation , även om den ställer så många komplicerade frågor att även duktiga jurister är villrådiga.

Den komplicerade gräsndragningen har medfört att många hus har byggts så att de ligger i båda länderna och därför finns särskilda regler för att bestämma var innevånarna i ett sådant hus skall anses vara bosatta eller i vilket land ett företag driver sin verksamhet. Huvudregeln är att det land där huvudingången är placerad bestämmer var de bosatta skall betala skatt, men om huvudingången ligger mitt på gränsen (vilket faktiskt händer) får invånarna bestämma själva.

Att leva i en så extremt enklaverad stad innebär en hel del problem, men också unika möjligheter. Eftersom det är tradition att betala skatt till det land där dörren ligger är det en gammal tradition att flytta på huvudingången några meter om det är skattetekniskt lönsamt. Detta gäller speciellt för butiker eller restauranger. Byn drar även till sig en mängd turister pga sin prekära situation och under många år var butikerna i Belgien öppna på söndagar, medan de i Nederländerna var stängda. Skatter, som moms, har även varierat rejält mellan länderna så man kunde ibland välja mellan att handla i två olika skatteregimer på samma gata.

Postväsendet är också komplicerat, med två separata postsystem och två separata utdelningar, en belgisk och en nederländsk. Ett brev skall tekniskt sätt gå från Hertog till Turnhout och vidare till Bryssel, följt av postflyg till Amsterdam och en sista resa via Tilburg till Nassau, men om du går till en postlåda på andra sidan gatan lämnar det aldrig Baarle... Även resturanger kan ibland vara delade och pga skillnader i utskänkningslagstiftningarna blir man då tvungna att stänga den nederländska sidan en timme tidiare. Slutligen kan man konstatera att skillnaderna i lagstiftningen även kräver att porrbutiken ligger i Baarle-Nassau medan fyrverkeributiken ligger i Baarle-Hertog.

Ursprunget till den komplicerade uppdelningen av Baarle ligger långt tillbaka i tiden. På 1200-talet gav hertigen av Brabant några av gårdarna i kommunen som förläning till till sin vasall, Herren av Breda. Hertigen ville dock behålla de bästa markerna själv och därför blev Baarle uppstyckat i många små områden. 1403 fick den tyska greven av Nassau titeln baron av Breda och Brabants besittningar heter sedan dess Baarle-Hertog (hertog betyder hertig på flamländska), medan baronens andel heter Baarle-Nassau. Genom de 800 år som absurditeten existerat har det dock funnits flera möjligheter att räta ut alla frågetecken:

1388
Omkring 1388 behönde hertiginnan av Barbant pengar för att kunna föra krig och sålde eller pantade då en del av hertigdömets land till Herrarna av Breda, panter som aldrig återlöstes. Rent juridiskt hade dock Baarle tillhört hennes syster (grevinnan av Turnhout) sedan 1356 och var därför inte en del av avtalet. Så trots att många motsvarande enklaver försvann redan 1388 klarade sig Baarle.

1648
Genom freden i Munster, ett av fredsavtalen efter 30-åriga kriget och 80-årskriget mellan Spanien och Nederländerna, beslöts det att delen av Baarle under greven av Nassau skulle tillfalla "Generaliteitslanden" (Förenade Nederländerna), eftersom denna del tillhörde baronen av Breda och att Turnhouts del skulle tillfalla Spanska Södra Nederländerna (nuvarande Belgien). På detta sett överlevde enklaven freden i Munster.

1785
I avtalet i Fontainbleu 1785 mellan Nederländerna och den Tysk-Romerska Kejsaren Josef II, tillsattes en kommitté för utbyte av områden så att alla enklaver skulle försvinna. Protester från Baarle-Hertog drog dock ut så länge på processen att ingenting hände innan Södra Nederländerna annekterades av Frankrike 1795 och Förenade Nederländerna förvandlades till den franska lydstaten Bataviarepubliken.

1830
Mellan 1810-32 karterades hela Nederländerna (både norra och södra delen) först av Franska Kejsardömet och sedan Förenade Kungadömet Nederländerna där varje by blev ett fastighetsregistrerat samhälle. Man ansåg då att Baarle skulle vara ett sådan samhälle och tillverkade kartor och register enligt detta. Baarle-Hertog var dock en del av provinsen Antwerpen, medan Baarle-Nassau var en del av Noord-Brabant, så en formell ändring av provinsgränserna skulle genomföras. Allt var klart och beslutat informellt efter att Noord-Brabant gått med på gränserna i juli 1830, medan Antwerpen skulle göra det i september.

På senommaren 1830 genomförde dock belgarna en revolution och förklarade sig självständiga vilket tvingade samhället att delas på nytt. Man gjorde detta genom att färga de belgiska tomterna på registerkartorna, men några tomter glömdes och några tomter skapades som var både nederländska och belgiska. Kartritarna gjorde detta för att spara tid eftersom de antog att byn skulle enas på nytt relativt snabbt.

1843
Det första Maastrichtavtalet från 1843 ritade upp gränserna mellan Belgien och Nederländerna, men till coh med då var det omöjligt att komma på en kompromiss för Baarle. Eftersom man inte kunde komma på en vettig lösning på området mellan gränspost 214 och 215 (50 km) lämnade man det som det var. I stället för att dra en enhetlig gräns beslöt man att nationaliteten för 5732 tomter skulle bestämmas en och en (enligt färgen på registerkartan). En del av dessa tomter består av de åtminstone 20 belgiska enklaverna, nuvarande Baarle-Hertog, som ligger i den nederländska kommunen Baarle-Nassau eller ifråga om en del jordbruksmark, i grannkommunen Zondereigen.

De flesta ligger omkring  fem km norr om gränsen, men det finns även en liten enklav av Baarle-Nassau som ligger i Belgien och till och med en belgisk tomt, på en nederländsk tomt, i en belgisk enklav omringad av Nederländerna. Denna bisarra situation har som sagt gett upphov till en hel del svårigheter vilket kan ses av de upprepade försöken att normalisera situationen.