An Honest Mistake

Världens historieböcker är fulla av viktiga nissar som planerat krig, uppfunnit stuff och rent generellt styrt hur världen skall se ut för resten av oss. En del av dem har varit goda och några inte fullt så goda, men man tänker sig i alla fall att de haft något så när ett hum om vad de håller på med. De skapar ju trots allt historia eller hur?

Men sanningen är ju dock den att ibland påverkas saker och ting av totala slumpaktigheter, som att någon blir hungrig på en smörgås eller att en gris lägger krokben för en häst. Och ibland blir saker och ting historia på grund av gammalt, hederligt klåperi...

Titanic sjönk på grund av en glömd skåpnyckel

Den största orsaken till att folk fortfarande debaterar exakt varför Titanic sjönk är att de flesta som faktiskt visste det följde med skeppet i djupet (du vet hur det ser ut i filmen... kaptenen står där och drunknar medan det spelas ledsam musik). Men en framstående teori är att en bidragande orsak var att han som skulle spana efter isberg inte hade någon kikare. Killen ifråga hette Fred Fleet och var de facto en av de få i besättningen som överlevde katastrofen.

Han vittnade inför amerikanska senaten om att ifall han haft en kikare kunde han kanske sett isberget i tid, skeppet skulle aldrig ha sjunkit och den där ena nissen skulle aldrig ha strittat mot propellern som en trasdocka.

Men angående detta: det fanns visst kikare på skeppet. Problemet vara att de var inlåsta och nyckeln till skåpet aldrig kom med ombord. Orsaken till detta i sin tur var att när Titanic seglade, så hade White Star Line i sista valete beslutat att byta ut skeppets andrestyrman, David Blair, mot Charles Lightholler, styrman på systerfartyget Olympic, som hade mer erfarenhet av att jobba på stora fartyg och på så sätt antogs vara mindre benägen att, ni vet, drämma in dem i isberg. Så Blair missade i elfte timmen sitt livs resa, men när han vinkade av Titanic på kajen glömde han bort att han fortfarande hade skåpnyckeln i fickan.

Han fnissade säkert till och dunkade sig i pannan när han tömde fickorna på köksbordet och nyckeln stannade i familjen som en souvernir, som ett minne av kryssningen han missade knappt och ingen utanför hans bekanta såg den på nytt före 2014 när nyckeln såldes på auktion. Samtidigt märkte man fort klåperiet ombord, men valde att inte vända om på grund av några par billiga kikare. Utkikena hade ju förihelvete fungerande ögon och dessutom var Titanic osänkbart.

Mokan, som fått namnet kikargate om den inträffat senare, blev ökänd och 2012, på 100-årsjubiléet av katastrofen, lämnade fiffikus någon en kikare på Fleets grav, med en lapp som ursäktade för den sena leveransen.

En oförberedd byråkrat fäller Berlin-muren

Berlinmuren var en så perfekt symbol för skillnaderna mellan öst och väst att när den föll 1989 var det nästan klichémässigt tillrättalagt, som någon slags tillyxat triumfslut in en Tom Clancy-roman. Men trots att det är bara dryga 25 år sedan är det ganska få som kommer ihåg exakt varför den föll. Var det en folkresning som helt enkelt övermannade vakterna? Eller beslöt sig kommarna en dag att bara ta bort den efter att ha övertygats om förträffligheten hos McDonald's?

Eller var det David Hasselhoff? Det var Hasselhoff, eller hur?

Nå, orsaken att allt är lite förvirrat är att det hela började lite i misstag. Efter att muren hade stått på samma plats i nästan 30 år, utan några nämnvärda tecken på förändring, ville Östtyskland visa sitt folk hur generösa de var genom att under en kort tid lätta aningen på reserestiktionerna. Günter Schabowski var den östbyrokrat som fick i nakki att hålla presskonferensen om denna minimala ändring i resereglerna och den 9 november 1989 fick han ett memo att läsa upp för pressen. Han antog dock att det var samma standarddravel som vanligt, så han orkade inte ens titta på lappen innan han var i talarstolen

"Staten är god, må ateism välsigna DDR, blaha blaha, yay kommunism."

Som väntat var talet så tråkigt och ointressant att den närapå fick publiken att somna, men till slut började det hintas om att göra gränsöverskidande resande lättare. Och om det nu var på grund av tråkkoma eller någon oklar formulering skall vara osagt, men hur det nu var fick några av journalisterna intrycket av att Schabowski verkade lova att släppa alla begränsingar helt.

När någon frågade honom när detta kunde tas i bruk, så bläddrade Schabowski snabbt genom talet han aldrig läst tidigare och, efter att inte hittat något svar, ryckte på axlarna med ett "Omedelbart, genast". Pressen rusade då tillbaka med världens scoop om att Östtyskland precis inhiberat Berlinmuren, typ precis jävla nu.

Den plötsliga anstormningen vid gränsen av folk som ville till väst blev för mycket för myndrigheterna och, även om de funderade på att meja ner folkhopen, insåg de att detta skulle ha eskalerat till en fullskalig huvuden-i-giljotiner-revolution. Så militären steg åt sidan, muren föll ner, kommunismen tog slut, David Hasselhoff sjöng en sång och politiker världen över lärde sig hur jävla viktigt det är att inte alltid ha en kyl'-sit-keikalla-mentalitet till presskonferencer.



Grisbuktsinvasionen misslyckades på grund av fel tidszon
När kommunisterma, med sitt sportbloggande cigarrskägg i spetsen, tog makten på Kuba hade USA plötsligt olägenheten att deras svurna dödsfiende plötsligt hade en bas på deras bakgård, så det blev en hel del diskussioner om exakt hur man skulle hantera detta plötsliga problem. Efter att en bunt diplomati inte lyckats får Castro att sluta upp med kommunismandet, beslöt sig USA att använda ett gammalt och beprövat kort, dvs det där med att "störta en diktator och installera en vänligare inställd sådan", som uppenbarligen aldrig någonsin händer.

Idén var att en specialtränad trupp av 1500 exilkubaner skulle smyga in och återta Kuba från rödingarna, medan USA gav dem flygunderstöd från en flygbas i Nicaragua. Efter månader av planering sattes operationen igång i april 1961 med avsikten att återta Kuba, i good old Pax Americanas namn.

Men trots att allt planerats ner i minsta detalj, hade amerikanerna gjort ett riktigt nybörjarmisstag: man hade inte synkroniserat sina klockor. Flygen från Nicaragua tog en hel timmes akademisk kvart på sig att komma till festen, endast för att ingen tänkt på att Kuba och Nicaragua ligger i olika tidszoner. Detta ledde till att när trupperna stormade i land var de helt utan sitt utlovade flygunderstöd och blev följaktligen övermannade och dödade eller tagna till fånga på livstid, mer eller mindre genast. En stund senare kom flygen fram, bombade de nu tomma och tysta stränderna och stack sedan hem, undrande vad allt ståhej var frågan om.

Just det!

Så Kuba fick karva in ett nytt hack i sänggaveln när det gällde att fucka med USA och hela härvan ledde till att länderna började tycka om möjligt ännu sämre om varandra. Ett par år senare var situationen så allvarlig att det behövdes en rysk ubåtsfajja för att någon av oss skulle vara vid liv idag. Men utom det var allt frid och fröjd...



Tyskland förlorar första världskriget på grund av ett rykte
Ja, nu har tyskarna varit framme igen. Som brittiska fortbollsfans tycker om att påminna dem så har de förlorat "two World Wars and one World Cup" (till vilket tyskarna brukar besvara med att de vunnit "four World Cups and one World Pope") och man kan, om man vill, argumentera någorlunda trovärdigt att de kunde vunnit alla tre om det inte varit för några små, men avgörande misstag (och en linjedomare från Azerbajdzjan).

Mer specifikt så är det möjligt att tyskarna förlorade första världskriget för att de trodde på ett rykte om att ryska soldater mobiliserade i Storbritannien för att gripa in på västfronten, men denna potentiella ryssinvasion var inget annat än en bunt med missförstånd efter missförstånd.

Hah. De där kosackerna och deras sinne för humor...

Ett exempel var precis i början på kriget, innan man knappt ens hunnit slipa bajonetterna. Det som hände var att ett tåg full med gälisktalande skottar anlände till en station i England. En nyfiken konduktör frågade varifrån de kom, och skottarna, med deras konstiga kläder och märkliga accenter, svarade "Ross-shire", ett grevskap i skotska högländerna. Konduktören hörde dock "Russia", och satte omedvetet igång ett rykte om att ryssen var i stan.

Vid ett annat tillfälle spekuleras det om att ett affärstelegram som berättade att en last med ryska ägg, men endast beskrev "100,000 Russians now on way from Aberdeen to London", kan ha snappats upp av den tyska signalspaningen och ganska förståeligt nog misstolkats. Ett tredje rykte menade att någon sett en försäljningsmaskin där ett ryskt mynt hade fastnat.

Och hast du mir gesehen så var ryktena om rysshorderna snabbt vardagsmat. Brittiska armén visste naturligtvis om att det var total bullshit. men varför skulle man ta död på ett rykte som skrämde skiten ur fienden? Tyskarna ändrade följaktligen sin strategi för att ta dessa hundratusentals av icke-existerande kossacker i beaktande och beslöt att som reserv dra bort två infanteridivisioner från slaget vid Marne på grund av dem. Olyckligtvis för dem så visade sig Marneslaget vara ett av de mest avgörande för hela krigsutgången, men den tyska offenisven stod och vägde ganska länge och kunde eventuellt ha lyckats... ...om tyskarna t.ex. haft ett par divisioner till på plats.

Just Another Day in Parodies

En av de stora orsakerna till att jag har så svårt för hipsters är att de bidragit till en kultur där det inte längre går att skilja på vad som är ironi och vad som är sanning. När den femte Fast and Furious-filmen kom ut i våras kunde jag allvarligt inte se någon skillnad på dem som genuint tyckte att det var en bar film och dem som tyckte om den ironiskt (mest för att jag för mitt liv inte kunde förstå hur man kan tycka om något ironiskt, speciellt om "något" är "bilar, rumpor och explosioner"). På samma sätt kan jag inte avgöra om den här robotboxningsfilmen med Hugh Jackman är avsiktligt knasig eller om någon verkligen har försökt sitt bästa.

Så kanske det inte är någon överraskning att historien är full av grejer som gjorts som avsiktligt dåliga kopior älskades oironiskt av publiken de egentligen drev med.



Wile. E Coyote och Road Runner var parodier på Tom och Jerry
Den tecknade "jaktserien" är en klassiker inom animationsgenren. Tom och Jerry-serierna är några av de mest kända pionjärerna, men det finns oändligt med variationer: Sylvester vill fånga Tweety så att han kan käka upp honom, Elmer Fudd vill skjuta Bugs Bunny eller Daffy för att han är en jägare och Pepé Le Pew vill våldta Penelope för att han är fransos. Och våldtäcktsman.

"Voulez-vous coucher avec moi?"

1949 ville således den legendariske animatören Chuck Jones ge en liten vänskaplig känga åt genren genom att skriva en jaktserie, men att göra den absurd till det extrema. Medan tidigare Tom and Jerry-kortfilmer hade innehållit försök av huvudpersonerna att överlista varandra:

...så innehöll Jones' vision, om en hungrig prärievarg som jagar en uppstudsig tuppgök, vansinniga hjälpmedel och ett universum med löjligt inkonsekventa regler:

Det här är alltså Road Runner som springer genom en tunnel som Wile E. precis målat på väggen.

Det var absurt, meningslöst och oerhört våldsamt. Och publiken älskade det. Den första kortfilmen med paret, "Fast and Furry-ous", förändrade helt jaktserierna för evigt. Senare skulle även Tom och Jerry ändras åt detta håll, genom att dra ner på sina visuella skämt och fokusera mera på galna gadgets och absurda planer.

Endast för att Jones gjorde en "se hur löjligt det här är"-parodi. Det skulle vara som att Itchy and Scratchy, den sanslöst våldsamma jaktserieparodin i The Simpsons skulle ha blivit en enorm hit på egen hand.

Chuck Jones har senare påstått sig vara "besviken" på att folk misstolkat hans serie, vilket är ironiskt med tanke på att han senare regisserade Tom och Jerry, den serie han haft för avsikt att kritisera, och fortsatte med det i fyra år på höjden av seriens popularitet. Dessutom så vet vi alla vad Jones riktiga misstag var, han överskattade sin publik. Så i stället för lite diskret kritik (raketdrivna rullskridskor räknas som höjden av diskretion i vissa universum) borde han ha gjort sina överdrifter ännu mera överdrivna.



Schrödingers katt är avsiktlig nonsens
Du tar en katt och en sönderfallande isotop som avger dödliga mängder strålning och du låser in dem i en fönsterlös, totalt ljudsäker stållåda. Är katten död eller levande?

Om du nu svarade, "Men herregud, vad är du för sorts kräk egentligen?!", så grattis: du är officielt en omtänksam människa. Om du däremot svarade "Ingendera", så grattis, du har hört talas om Schrödingers katt, ett av de mest berömda tankeexperimenten någonsin. Idén är att enligt lagarna för kvantfysik så är katten både död och levande eftersom innan det kan observeras är båda möjligheterna "sanna".

Det är ett påtagligt exempel på något som observerats på kvantnivå och det är berömt för att det upprepas ad nauseum av smarta nissar på fester som sedan klappar sig själva på axeln för att de är så smarta (okej, guilty as charged). De facto så har de flesta människor ens hört talas om kvantteori på grund av Schrödingers tankeexpedriment.

Men när Erwin Schrödinger kom fram till idén försökte han inte förklara någonting till någon korkad fyskikandi utan han dissade idén. Vilket är ganska uppenbart när man upptäcker att några av de första orden i orginaltexten är: "Man kan till och med sätta upp rätt vansinniga exempel. En katt är inlåst i en stålkammare..." Och det är inte ens sant: Situationen som Schrödinger sker endast på atomnivå, så om du låser in en katt i en mördarlåda kommer inget magiskt att hända. Katten dör och du är ett rövhål.

Och hast du mihr gesehen, världen trodde att han menade allvar. Detta fantastiska "tankeexperiment" spreds vitt och brett, diskuteras fortfarande, är drivande bakom moderna experiment och står bakom en hel del riktigt komplicerad forskning. Och ajo, det är den enda orsaken till att någon fortfarande kommer ihåg Schrödingers namn...



Polens ölälskarparti börjar som ett skämt, blir inröstat
80-talet var inget lysande decennium för polackerna. De började med tre år av brutalt undantagstillstånd, som sedan nästan omärkt förvandlades till brott mot de mänskliga rättigheterna och total ekonomisk kollaps. Så när de första semifria valen kom riktigt i slutet av 80-talet, så är det förståeligt att folket inte var överdrivet optimistiska om möjligheterna till en ny regim.

"Demokrati betyder att när jag klubbar dig håller du käften!"

Enter Janusz Rewinski, en polsk satiriker som ansåg att desillusionen hos väljarna borde tas på precis lika stort allvar som hans alkoholproblem, så han grundade Partiet för Polens Ölvänner. Partiets orginalplattform var att främja öl framom vodka (för att, du vet, kämpa mot alkoholism).

De polska väljarna, möjligtvis en smula bittra på att myndigheterna i åratal använt dem som slagpåsar, blev dock rätt imponerade över Rewinskis cojones när det gällde att utmana regeringen. Ingen i mannaminne hade lyckats att stå upp mot förtrycket, så de slöt upp bakom idén om öldrickande för frihet. Enligt vissa så blev idén bakom politisk diskussion på ett etablisemang som serverar kvalitetsöl "en symbol för mötes- och yttrandefrihet, intellektuell tolerans och en högre levnadsstandard."

Andra tyckte bara att det var roligt...

"Jävlar vilken fest! Vi debatterade politik tills Wojtek spydde blod!" 

Men oberoende av orsak så fick skämtpartiet luft under vingarna och fler och fler samlades under fanorna. Så när de första fria valen dök upp 1991 fick partiet 16 platser i parlamentet. Man valde slutligen att dela upp partiet i Stora Ölpartiet och Lilla Ölpartiet, varefter en av faktionerna gick in i Demokratiska Unionen. Som i ett riktigt parti...

"Jag har blivit invald i vadå? Satans svartkoff!"

En bästsäljande romantikroman var tänkt att dissa romantikromaner

Avtrubbad av all vulgaritet inom litteraturen skickade Newsdayreportern Mike McGrady 1966 ut ett memo till några av sina författarvänner som sade: "As one of Newsday's truly outstanding literary talents you are hereby officially invited to become co-author of a best-selling novel. There will be unremitting emphasis on sex. Also, true excellence in writing will quickly be blue-penciled into oblivion."

Hans mål: Att skapa en parodi på den usla prosa som täckte hyllorna i bokhandlar och att förhoppningsvis få kulturmakarna att inse att de kunde sikta lite högre. 24 personer svarade och de samarbetade tillsammans på den mest utlämnande, äckliga och sexfyllda tantsnuskromanen som någonsin skrivits: Naked Came the Stranger.

Och när jag säger "samarbetade" menar jag naturligtvis "skrev ett kapitel var utan att bry sig om vad de andra höll på med". Det fanns en enkel röd tråd som alla höll sig till (en kvinna som heter Gillian Blake vill hämnas på sin otrogna man genom att knulla, jättemycket), men varje författare fick hitta på resten medan han skrev. Så medan en kille talade om hur Gillian hade skojsigheter med krossad is och en abortläkare, skrev en annan ett senare kapitel där hon använder sina hypnotiska superbröst för att avbögifiera en homosexuell man från sin syndfulla lust för dong.

Min point är alltså att boken inte var speciellt begriplig.

Trots detta så blev den någorlunda populär när den gavs ut, så McGrady betalade (eller tvingade, saken är lite oklar) sin svägerska att åka runt och marknadsföra boken som dess fiktiva författare, Penelope Ashe. Den allmänna uppfattningen är att hon stormtrivdes med detta och började slampa till sig så mycket hon kunde, med superkorta kjolar, djupa urringningar och att slänga runt sig nonsensråd för skrivande som: "Författaren måste spetsa sina inälvor på skrivmaskinen."

Så nu förstår ni säkert vart allt det här är på väg: Boken hamnade mycket riktigt på New York Times' bestsellerlista. Slutligen avslöjade författarna sig själva efter att börja få dåligt samvete av de högar med sweet, sweet cash de tjänade på skiten. Vilket inte på något sätt ändrade något, boken fortsatte att sälja (att avslöja allt som en "förfalskning" gav den bara mer publicitet). Boken inspirerade än hel serie av spinoffs och etablerade "den kollektiva romanen" som en ny genre. Den filmatiserades till och med som en synnerligen barnförbjuden film 1975.

Och trots detta välkalkylerade korståg så misslyckades dessutom författarnas avsikt, att ta livet av den romantiska romanen: Tantporr är de facto den mest populära formen av erotik bland kvinnor.



Frank Zappa uppfinner teiniflickor i misstag
Slang är ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens historia. Den kan spåras och nedtecknas, men ingen vet egentligen hur den kommer att spridas eller vad som kommer att fastna och bli populärt. Ingen vet vad för nonsens som ungdomar kommer att ropa åt varandra i framtiden och när vi en gång vet vad de säger är det ingen som riktigt kan förklara varför eller hur det började.

Utom i ett fall: Valley girl slang. Det vill säga sättet som speciellt amerikanska flickor pratade i TV och i filmer under 80- och 90-talet. Exempel på denna slang är "Whatever", "Like, no way", och "As if". Vilket uppenbarligen mestadels är Frank Zappas fel.

1982 spelade Frank Zappa in en ny sång med sin tonårsdotter, Moon Unit, som improviserade dialog över musiken för att göra narr av folk i hennes skola som hon inte tyckte om. Så när slangen plötsligt exploderade över hela USA satte Good Morning America nytt världsrekord i undersökande journalistik och lyckades att spåra upp rörelsen tillbaka till dess källa.

Om du inte orkade se allt så är detta ett praktexempel på otålighet. Moon är generad och tycker att allt är rätt pinsamt medan Frank själv absolut över huvud tag inte kunde bry sig mindre om att deltad. Allt han har att säga är att succén var "ett misstag" och att själva slangen är "kulturell nedsmutsning".

"Jag var journalist en gång i tiden. Nu skall jag vända mig till en tonårsflicka kallad Moon Unit och förklara för er varför hennes klasskamrater är dumma i huvudet."

Trots detta så var det kulturella avtrycket så enormt att filmproducenter kontaktade Zappa om att göra en film baserad enbart på slangtermer, kallad Valley Girl. Zappa bad dem dra åt helvete, eftersom han faktiskt var en riktig konstnär tack så mycket,  oberoende av vad hans barn hette. Men naturligtvis valde producenterna att göra filmen i varje fall.

Filmen blev en enorm succé, tjänade tonvis med deg och innehar ett respektabelt resultat på 83% hos Rotten Tomatoes. Detta är betydligt högre än Forrest Gump, som slog både Pulp Fiction och Shawshank Redemption under Oscargalan 1994, om du behöver något annat att vara pretentiös och förbannad över.

Jepp, det där är Nicholas Cage med regnbågshår. Du får slå något nu.