An Honest Mistake

Världens historieböcker är fulla av viktiga nissar som planerat krig, uppfunnit stuff och rent generellt styrt hur världen skall se ut för resten av oss. En del av dem har varit goda och några inte fullt så goda, men man tänker sig i alla fall att de haft något så när ett hum om vad de håller på med. De skapar ju trots allt historia eller hur?

Men sanningen är ju dock den att ibland påverkas saker och ting av totala slumpaktigheter, som att någon blir hungrig på en smörgås eller att en gris lägger krokben för en häst. Och ibland blir saker och ting historia på grund av gammalt, hederligt klåperi...

Titanic sjönk på grund av en glömd skåpnyckel

Den största orsaken till att folk fortfarande debaterar exakt varför Titanic sjönk är att de flesta som faktiskt visste det följde med skeppet i djupet (du vet hur det ser ut i filmen... kaptenen står där och drunknar medan det spelas ledsam musik). Men en framstående teori är att en bidragande orsak var att han som skulle spana efter isberg inte hade någon kikare. Killen ifråga hette Fred Fleet och var de facto en av de få i besättningen som överlevde katastrofen.

Han vittnade inför amerikanska senaten om att ifall han haft en kikare kunde han kanske sett isberget i tid, skeppet skulle aldrig ha sjunkit och den där ena nissen skulle aldrig ha strittat mot propellern som en trasdocka.

Men angående detta: det fanns visst kikare på skeppet. Problemet vara att de var inlåsta och nyckeln till skåpet aldrig kom med ombord. Orsaken till detta i sin tur var att när Titanic seglade, så hade White Star Line i sista valete beslutat att byta ut skeppets andrestyrman, David Blair, mot Charles Lightholler, styrman på systerfartyget Olympic, som hade mer erfarenhet av att jobba på stora fartyg och på så sätt antogs vara mindre benägen att, ni vet, drämma in dem i isberg. Så Blair missade i elfte timmen sitt livs resa, men när han vinkade av Titanic på kajen glömde han bort att han fortfarande hade skåpnyckeln i fickan.

Han fnissade säkert till och dunkade sig i pannan när han tömde fickorna på köksbordet och nyckeln stannade i familjen som en souvernir, som ett minne av kryssningen han missade knappt och ingen utanför hans bekanta såg den på nytt före 2014 när nyckeln såldes på auktion. Samtidigt märkte man fort klåperiet ombord, men valde att inte vända om på grund av några par billiga kikare. Utkikena hade ju förihelvete fungerande ögon och dessutom var Titanic osänkbart.

Mokan, som fått namnet kikargate om den inträffat senare, blev ökänd och 2012, på 100-årsjubiléet av katastrofen, lämnade fiffikus någon en kikare på Fleets grav, med en lapp som ursäktade för den sena leveransen.

En oförberedd byråkrat fäller Berlin-muren

Berlinmuren var en så perfekt symbol för skillnaderna mellan öst och väst att när den föll 1989 var det nästan klichémässigt tillrättalagt, som någon slags tillyxat triumfslut in en Tom Clancy-roman. Men trots att det är bara dryga 25 år sedan är det ganska få som kommer ihåg exakt varför den föll. Var det en folkresning som helt enkelt övermannade vakterna? Eller beslöt sig kommarna en dag att bara ta bort den efter att ha övertygats om förträffligheten hos McDonald's?

Eller var det David Hasselhoff? Det var Hasselhoff, eller hur?

Nå, orsaken att allt är lite förvirrat är att det hela började lite i misstag. Efter att muren hade stått på samma plats i nästan 30 år, utan några nämnvärda tecken på förändring, ville Östtyskland visa sitt folk hur generösa de var genom att under en kort tid lätta aningen på reserestiktionerna. Günter Schabowski var den östbyrokrat som fick i nakki att hålla presskonferensen om denna minimala ändring i resereglerna och den 9 november 1989 fick han ett memo att läsa upp för pressen. Han antog dock att det var samma standarddravel som vanligt, så han orkade inte ens titta på lappen innan han var i talarstolen

"Staten är god, må ateism välsigna DDR, blaha blaha, yay kommunism."

Som väntat var talet så tråkigt och ointressant att den närapå fick publiken att somna, men till slut började det hintas om att göra gränsöverskidande resande lättare. Och om det nu var på grund av tråkkoma eller någon oklar formulering skall vara osagt, men hur det nu var fick några av journalisterna intrycket av att Schabowski verkade lova att släppa alla begränsingar helt.

När någon frågade honom när detta kunde tas i bruk, så bläddrade Schabowski snabbt genom talet han aldrig läst tidigare och, efter att inte hittat något svar, ryckte på axlarna med ett "Omedelbart, genast". Pressen rusade då tillbaka med världens scoop om att Östtyskland precis inhiberat Berlinmuren, typ precis jävla nu.

Den plötsliga anstormningen vid gränsen av folk som ville till väst blev för mycket för myndrigheterna och, även om de funderade på att meja ner folkhopen, insåg de att detta skulle ha eskalerat till en fullskalig huvuden-i-giljotiner-revolution. Så militären steg åt sidan, muren föll ner, kommunismen tog slut, David Hasselhoff sjöng en sång och politiker världen över lärde sig hur jävla viktigt det är att inte alltid ha en kyl'-sit-keikalla-mentalitet till presskonferencer.



Grisbuktsinvasionen misslyckades på grund av fel tidszon
När kommunisterma, med sitt sportbloggande cigarrskägg i spetsen, tog makten på Kuba hade USA plötsligt olägenheten att deras svurna dödsfiende plötsligt hade en bas på deras bakgård, så det blev en hel del diskussioner om exakt hur man skulle hantera detta plötsliga problem. Efter att en bunt diplomati inte lyckats får Castro att sluta upp med kommunismandet, beslöt sig USA att använda ett gammalt och beprövat kort, dvs det där med att "störta en diktator och installera en vänligare inställd sådan", som uppenbarligen aldrig någonsin händer.

Idén var att en specialtränad trupp av 1500 exilkubaner skulle smyga in och återta Kuba från rödingarna, medan USA gav dem flygunderstöd från en flygbas i Nicaragua. Efter månader av planering sattes operationen igång i april 1961 med avsikten att återta Kuba, i good old Pax Americanas namn.

Men trots att allt planerats ner i minsta detalj, hade amerikanerna gjort ett riktigt nybörjarmisstag: man hade inte synkroniserat sina klockor. Flygen från Nicaragua tog en hel timmes akademisk kvart på sig att komma till festen, endast för att ingen tänkt på att Kuba och Nicaragua ligger i olika tidszoner. Detta ledde till att när trupperna stormade i land var de helt utan sitt utlovade flygunderstöd och blev följaktligen övermannade och dödade eller tagna till fånga på livstid, mer eller mindre genast. En stund senare kom flygen fram, bombade de nu tomma och tysta stränderna och stack sedan hem, undrande vad allt ståhej var frågan om.

Just det!

Så Kuba fick karva in ett nytt hack i sänggaveln när det gällde att fucka med USA och hela härvan ledde till att länderna började tycka om möjligt ännu sämre om varandra. Ett par år senare var situationen så allvarlig att det behövdes en rysk ubåtsfajja för att någon av oss skulle vara vid liv idag. Men utom det var allt frid och fröjd...



Tyskland förlorar första världskriget på grund av ett rykte
Ja, nu har tyskarna varit framme igen. Som brittiska fortbollsfans tycker om att påminna dem så har de förlorat "two World Wars and one World Cup" (till vilket tyskarna brukar besvara med att de vunnit "four World Cups and one World Pope") och man kan, om man vill, argumentera någorlunda trovärdigt att de kunde vunnit alla tre om det inte varit för några små, men avgörande misstag (och en linjedomare från Azerbajdzjan).

Mer specifikt så är det möjligt att tyskarna förlorade första världskriget för att de trodde på ett rykte om att ryska soldater mobiliserade i Storbritannien för att gripa in på västfronten, men denna potentiella ryssinvasion var inget annat än en bunt med missförstånd efter missförstånd.

Hah. De där kosackerna och deras sinne för humor...

Ett exempel var precis i början på kriget, innan man knappt ens hunnit slipa bajonetterna. Det som hände var att ett tåg full med gälisktalande skottar anlände till en station i England. En nyfiken konduktör frågade varifrån de kom, och skottarna, med deras konstiga kläder och märkliga accenter, svarade "Ross-shire", ett grevskap i skotska högländerna. Konduktören hörde dock "Russia", och satte omedvetet igång ett rykte om att ryssen var i stan.

Vid ett annat tillfälle spekuleras det om att ett affärstelegram som berättade att en last med ryska ägg, men endast beskrev "100,000 Russians now on way from Aberdeen to London", kan ha snappats upp av den tyska signalspaningen och ganska förståeligt nog misstolkats. Ett tredje rykte menade att någon sett en försäljningsmaskin där ett ryskt mynt hade fastnat.

Och hast du mir gesehen så var ryktena om rysshorderna snabbt vardagsmat. Brittiska armén visste naturligtvis om att det var total bullshit. men varför skulle man ta död på ett rykte som skrämde skiten ur fienden? Tyskarna ändrade följaktligen sin strategi för att ta dessa hundratusentals av icke-existerande kossacker i beaktande och beslöt att som reserv dra bort två infanteridivisioner från slaget vid Marne på grund av dem. Olyckligtvis för dem så visade sig Marneslaget vara ett av de mest avgörande för hela krigsutgången, men den tyska offenisven stod och vägde ganska länge och kunde eventuellt ha lyckats... ...om tyskarna t.ex. haft ett par divisioner till på plats.

Sometimes I Fail

Livemusik kan vara en omild älskarinna. Varje sekund kan dussintals grejer gå fel, speciellt för artister som turnerar världen runt med utstuderad scenografi, levande djur eller halvgalna trummisar. Och för varje Johnny Cash i St. Quentin, Queen på Wembley eller Jimi Hendrix på Woodstock finns även en Ashlee Simpson på Saturday Night Live eller Justin Bieber som börjar må illa av att höra sina egna låtar (inte olikt oss alla andra). Visste ni till exempel att Spinal Taps Stonehengeproblem inte var långt när lika stora som orginalet? Här är några till exempel så saker och ting inte riktigt gått som på Strömsö...



U2 fastnar inne i en citron
Till skillnad från ovanstående, som de facto var före filmen, är det här ett av de finaste exemplen på folk som försöker efterlikna Spinal Tap, dvs när U2 fastnade inne i en gigantisk citronkuliss. För att marknadsföra sin skiva Pop från 1997 drog de irländska världsförbättrarna ut på en turné kallad PopMart, fasta i sin övertygelse om att jorden helt enkelt inte kunde få nog av vare sig U2 eller Wallmart. Bander ville ha en rejält marknadsförbar hook för turnén och den logiska slutsatsen var baturligtvis att använda sig av knasig scenografi, videoinstallationer och dräkter för att typ framföra något slags statement om kommersialiseringen av musikindustrin eller något åt det hållet...

Anyhoo, en av dessa kulisser var en enorm, ihålig citron som var tänkt att innehålla bandet när de rullades in på scenen för den första encoren. De valde en citro av två orsaker: För det första var det en referens till deras sång, "Lemon" och för det andra så fuck you och tack för alla pengar. Men man man inte skylla på den oönskade bieffekten, som var magisk. Under mer än ett tillfälle fick citronen nämligen något fel och höll U2 fångade inuti.

"FREEEEDOM!"

Tusentals åskådare stod tysta och funderade på vad i helvete som var på gång, för efter två timmar av cowboydräkter och något slags karaokeallsång med the Edge visste de helt enkelt inte om bankandet innifrån citronen var den del av showen eller inte. I Norge lyckades bandet smita genom att klättra ut bakvägen, men i Japan satt de fast, troligtvis tvungna att lyssna på Bono medan han läste högt ur sin självbiografi.

När han senare blev frågad om saken i en intevju var dock Bono långt ifrån ledsen: "It was a beautiful thing, traveling in that lemon". Vilke troligtvis dock hade mindre med publikens kärlek för citrusfrukter att göra och mera med att den var täckt av speglar...



ZZ Top leker Noaks ark.
När skäggrockarna ZZ Top var ute för att turnéra sin nyaste skiva, Tejas, beslöt de att dekorera scenen med allehanda Texasrelaterad krääsä, uppenbarligen oroliga för att publiken inte riktigt skulle fatta de vagt nyanserade symboliken bakom skivans titel, eller det faktum att själva scenen var formad som hemstatens karta. Men istället för att uppföra sig som normala och rationella vuxna med trollaktig ansiktsbehåring, satsade de på att fylla konsertsalen med en massa levande djur, som gamar, bisonoxar och en hög skallerormar, en lista av prydnader de sannolikt inte hittade i någon uppslagsbok under rubriken "saker man skall ha i närheten av packade rednecks och pyroteknik".

Osannolikt nog exploderade scenen inte omedelbart utan bandet kunde köra igenom flera keikkor utan några som helst incidenter, medan djuren bara stod omkring, undrande vad i salta satan de egentligen råkat ut för.

Ovan syns två av dem betande på scenen.

Men slutligen, och oundvikligen, beslöt en av bisonoxarna att om han måste höra på "Tush" en enda jävla gång till så skulle han mörda allt som någonsin levat, och ZZ Top, allt för upptagna med att ragga upp damer iklädda jeansväst och självförakt, spelade ouppmärksamt nog just "Tush". Bisonen flippade ut och började sparka vilt omkring sig, likt en speedad Cyril Rool. Undvikande den lilla katastrof som skulle ha inträffat om den krossat bandets förstärkare, beslöt sig bisonoxen att höja insatserna och hotnivån till "voi helvetes helvetes helvete" och hoppade istället på skallerormsburarna.

Födda och uppvuxna i Texas (som de genom flera grundligt oansvariga sätt påmint alla om) skulle man ju ha kunnat förvänta sig att ZZ Top hade liten erfarenhet om hur man tar hand om förbannade skallerormar, vare sig det nu är med hagelbräckor eller whiskeyflaskor, båda varor som förmodligen fanns i stora förråd. Men icke.

Trummisen Frank Beard (mannen med det mest ironiska namnet i rockhistorien, enär han är den ende i bandet som inte ser ut som en heroinist-Gandalf), försökte på ett vist sätt föreslå att man kunde spela något sövande försöka att lugna ner de rasande giftormarna, tills man, under ett ganska försenat ögonblick av partiell klarsynthet insåg att detta sannolikhet skulle höra till Top 5 av de dummaste idéerna i historien. Så bandet smet på ett heroiskt sätt från scenen, lämnande kvar sina roadies med gåtan om hur man samlar ihop en skenande hjord bisonoxar och en bunt arga skallerormar utan att superdödas så fullständigt att man ögonblickligen förvandlas till damm och försvinner från fotografier.



The Who spränger en TV-studio
Det mest utmärkande draget för The Whos trummis Keith "the Loon" Moon var hans absoluta och totala oförmåga för att bry sig om någonting, någonsin. En del av charmen(?) med nissen var att hade för vana för att fylla upp sina trumset (för att inte tala om toaletter) med dynamit och spränga dem i slutet på konserterna, samtidigt som Pete Townsend började slå sönder sin gitarr, förutsatt att han fortfarande var vaken och inte hade slocknat över sin virveltrumma (oddsen för detta var högst varierande).

John Entwistle märkte dock oftast inte ens att han var där

Så när bandet bjöds in för att spela live inför hela USA under The Smash Brothers Comedy Hour, beslöt sig Moon att fylla sina trummor med mångdubbelt så mycket sprängämnen som vanligt, eftersom det 1967 inte fanns något bättre sätt för ett band att göra reklam än att spela i TV och explosioner är häftiga.

Efter ett mer eller mindre genomsnittligt framförande av "My Generation" där Moon och Townsend var de enda ens närmelsevis intressanta att titta på, medan Roger Daltrey vinglade omkring som Matti Nykänen och Entwistle stirrade ut i tomma intet, började Pete Townsend att i vanlig ordning slå sönder sin utrustning. Moon, som tog detta som sitt startskott, passade då på att bränna av dynamiten. Ni kan säkert gissa vad som hände sen, men det är betydligt roligare att se det själv:

Moons bastrumma exploderade som Gordon Ramsay med PMS, Townsend försvann i ett enormt rökmoln, Daltray slänges nästan in i kameran, Moon kastar sig av scenen som om han flyr från en brinnande pansarvagn och Entwistle reagerar knappt. Efter att röken och bandet pallrat sig upp på scenen för att bedömma skadorna, såg trumsetet ut som en flygkrasch, Townsends hår hade bokstavligen blivit svett, Moons skjorta hängde i revor och The Who fick aldrig någonsin spela i ett underhållningsprogram igen.



Madness förorsakar en jordbävning
1992 var det nyligen återförenade skabandet Madness huvudartist på Madstockfestivalen som ordnades i Finsbury Park i London. I den omkring 45,000 personer starka publiken var stämning på topp, eftersom det finns knappast något häftigare än att se en man i ljuslila kostym och Panamahat som joggar på stället.

Efter spelningen började dock rapporter komma in om att höghus i över hela Finsbury började vaja eftersom marken under dem skakade, uppenbarligen för att knappa 50,000 skafans hoppa upp och ner i takt. Det här är lite som att spela jenga i en vattensäng medan din lillasyster dansar balett i den. Kraften var tillräckligt stark för att flytta på folks möbler och för att en och annan började att ifrågasätta det fina med att bo i höga byggnader.

Eller någonstans där man kan bli fysiskt påverkad av the Nutty Walk

Som det skulle visa sig var dock denna jordbävning, som mätte 4,5 på Richterskalan, endast delvis förorsakad av Madness. För trots att publikens unisona hoppande definitivt hade en effekt (det finns bara två sätt att dansa till ska, och det var för trångt för att skanka) så förstärktes den av en underjordisk sjö benägen rakt under Finsbury Park. De malande vibrationerna från 45,000 pompande britter skapade jättelika svallvågor i sjön, ganska lika de där tidvattensvågorna som man kan träffa på på badanläggningar.

Typ så här, men med mera trumpetmusik och fotsvett

Vågorna fick jorden att också röra på sig, vilket skrämde skiten av alla i Finsbury Park som inte var distraherade av att titta på medelåldersmän med solglasögon.

Accidental architecture

Läkare, jurister, vetenskapsmän och arkitekter är folk som vi intalar oss att i varje fall i stora drag vet vad de håller på med. Och av god anledning: Om en barista får ett jobb som han/hon är helt okvalificerad för, så är det värsta som kan hända att du får för mycket smaksirap i kaffet. Men om, låt oss säga, en arkitekt gör ett måndagsexemplar av något han håller på med så kan din lägenhet plötsligt falla ihop nästa gång du stänger sovrumsdörren och köksfönster samtidigt.

Men bara för att vi förväntar oss perfektion så betyder det inte att vi får det varje gång. Ibland kommer arkitekter och byggmästare på jobb med krabbis och då kan det gå så här...


Lotus Riverside kollapsar på grund av regn
Lotus Riverside Building Complex var ett komplex i Shanghai av 11 byggnader vid sidan av en flod. Tänka sig det. Och i juni 2009 var arbetet nästan klart, med de flesta lägenheterna redan sålda. Men en dag så kom arbetarna på jobb och upptäckte att saker såg lite annorlunda ut än tidigare. Ett av husen hade nämligen fallit omkull, men var annars helt intakt.

"Och priset för sämst husgrund, men starkaste fönster går till..."

Nå voi helvete...
Det handlade om en kombination av ett underjordiskt garage, lite regn och en dödlig dos av Made in China. Själva byggnaden var det inget fel på, med tanke på hur väl den höll i hop efter att den "kollapsat", så skulle jag till och med påstå att den var ganska lysande, men problemen låg runt omkring, och mer specifikt, under den. När arbetarna började bygga ett underjordiskt garage bredvid fastigheten så passade de på att lassa ner all överlopsjord i en intilliggande ström. Sedan stod de och låtsades att inte höra när en hög andra ingenjörer kom förbi och flera gånger påpekade att det inte alltid är så klokt att dämma upp floder bredvid byggarbetsplatser. Och hast du mihr gesehen, till förvåning av, typ, en kille som inte fick leka med lera på vårarna, så kollapsade flodvallarna och dränkte området.

Så när det började regna hade bygnaden lika stor chans som en fis bland Libanons cedrar. Husgrunden gav vika, byggnaden föll omkull och missade med en hårsmån de andra tio som stod i närheten, förhindrande således ett av de mest skrämmande varianterna på ett dominospel.

"Hmm, men om vi har en rabatt på handpengen då?"

Walt Disney Concert Hall tror att den är en Death Star
Frank Gehry, känd för bl.a. Guggenheimmuséet i Bilbao och Dancing House i Prag, är en av de berömdaste arkitekterna någonsin, med byggnader som går från galna och vågiga till... ...nåja, galna och vågiga.

I skolan kallade de honom för "Vågighuskillen". De var inte så bra på smeknamn.

Att på detta sätt alltid tänka rejält utanför ramarna kan vara spektakulärt, men skapar samtidigt ganska unika problem, som att en av hans byggnader konstant slänger ner snö på förbipasserande fotgängare, en annan som käkar upp kvinnors höga klackar och en som i misstag skjuter värmestrålar på allting inom synhåll.

Detta kommer att vara mänsklighetens sista fästning när myrkrigen kommer

Nå voi helvete...
Som du kan se på bildenär detta en mycket, mycket blank byggnad, och medan blänkande saker ofta är snygga på många olika sätt (eftersom de blänker), har de också en tendens att reflektera ljus. Och om man koncentrerar detta ljus på ett specifik område, och vinklar det helt rätt, så har du något som i grund och botten är en laser.

Om du är en serietidningsbov kan detta användas till att rita en kirkkovene på månen, men om du enbart är Walt Disney Concert Hall i Los Angeles går du naturligtvis inte till sådana överdrifter, utan nöjer det med enklare grejer: som att kanske värma upp närliggande höghus med 15 grader eller så. Eller att närapå förblinda bilförare vid närmaste trafikljus. Eller, när man nu en gång håller på, kolla hur varm man kan få trottoaren utanför (sisådär 60 grader, visar det sig). Olyckligtvis för mänskligheten hade Frank Gehry givit konserthuset en okontrollerbar dödsstråle. Men lyckligtvis för oss var det på en terrornivå närmare ett barn med ett förstoringsglas än Dr. Evil.

Och med "oss" menar jag "folk som aldrig varit i närheten av fanskapet".

Problemet har sedermera åtgärdats genom att sandblästra utsidan av problemområdena för att att motverka bländandet. Men om du verkligen söker efter ett hus kapabelt att hata dig, så finns nu i alla fall det där i Las Vegas som skjuter värmestrålar ner i sin egen pool kvar.

What happens in Vegas, stays in Vegas. Utom hudcancer, den skiten  förföljer dig.

John Hancock Tower försöker mörda fotgängare
Som det högsta huset i Boston och vinnare av den prestigfyllda National Honor Award från American Institute och Architechts år 1977 står John Hancock Tower som ett landmärke för de många, många packade knivhuggningsoffer som otvivelaktigt vinglar fram på stadens gator varje minut av dygnet.

"Jag kan se Hancocktornet, det betyder att vägen ut ur Boston är att skrika ock springa åt andra hållet."

Nå voi helvete...

Byggnaden tyckte också om att släppa ner fönster på trottoaren nedanför. Och detta är heller inga gulliga små husfönster, utan 4 x 2 meter och 250 kg av flygande död vi talar om, många sådana. Hundratals. Problemet blev med tiden så allvarligt att om vinden ökade till över 20 m/s så evakuerade polisen hela grannskapet pga säkerhetsrisken. Under en enda vinterstorm i januari 1973 föll det ner 60 fönster från byggnadens fasad och i april så var nästan en halv hektar av byggnaden täckt av fanér. Man försökte först att måla fanéret svart för att   dölja problemet, men det var lite som att försöka täcka en finne med ett plåster och säga att du skadat dig i ett knivslagsmål. Förr eller senare kommer någon puukkosvingande dåre att dyka upp för att testa om du är så hård som du påstår och alla kommer att få reda på sanningen. I slutändan är det alltså bättre att visa allt, pinsamheter eller ej.

"Fönster? Nej, det är inget fel på fönstren, vi har bara vampyrer som jobbar på bottenvåningarna..."

En grupp ingenjörer, arkitekter och byggherrar slog sig därför samman för att lösa problemet, men deras lösning hölls hemlig (det erkändes dock senare att det var någon slags tråkig scheisse om att lödningsbly på något sätt inte smälte ihop med metallen), och till slut löste man problemet, genom att byta ut varenda en av fönsterrutorna till ett pris av 7 miljoner dollar.

Citigroup Center förstör nästan Manhattan

När man började planera Citigroup Center på det tidiga 1970-talet hade arkitekten William LeMessurier ett smärre problem. På den tänkta tomten låg nämligen redan St. Peter's Lutheran Church och de var inte särskillt tända på att flytta. Så om han skulle bygga en skyskrapa på den tomten blev han tvungen att ganska bokstavligen bygga den uppe i den jävla skyn. Så, istället för göra det logiskt (dvs att använda sig av mordbrand och/eller häxkonster) så ritade han en skyskrapa som hängde ovanför en charmig liten kyrka. Resultatet var Citigroup Center, tornande sig 279 meter ovanför Manhattans gator och totalt överskuggande Guds anspråkslösa lilla hus långt där nere.

Sluta titta över axeln på mig...

Nå voi helvete...

En dag när han satt och kikade på ritningarna upptäckte dock ingenjören Joel Weinstein något märkligt: Det var förihelvete en skyskrapa på styltor! Och efter ett par slutat skrika och lugnat nerverna med ett par stiffa groggar märkte han även något annat: Kvarterande vindar (vind som träffar hörnet på en byggnad, snarare än en flat vägg) skulle sätta mycket större påfrestning på byggnaden än man tidigare trott. LeMessurier tittade själv på planerna och så att man under byggnadsfasen bytt bytt ut de svetsade vindfogarna, som planerats mot  nitar. Vilket, hur mycket tuggummi man än använder för att "se till att de riktigt sitter fast", inte riktigt är samma sak.

Men hur stor skillnad kunde det riktigt vara? Nå, med nitar i stället för svetsfogar så räknade experter med att att New York vart 55:e år skulle träffas av en tillräckligt stark storm för att fälla omkull byggnaden. Om den stämda massadärmparen, en slags motvikt, skulle vara i olag sänktes den projektionen till en gång per 16 år.

"Skulle något skita sig, sikta på något billigt."

Så vad hände sedan? Beordrade man att området skulle evakueras varje gång en storm närmades? Nepp. Varnade man åtminstone folk om den kommande katastrofen? Dubbelnepp. Skickade de ens ut ett pressmeddelande där de sade att bygganden inte var i något slags fara, så sluta marra och håll käften?! Trippelnep... aj nej, där hade vi det. Så, snyggt jobbat med att få bort bilden av banker som superonda, Citigroup. Men, credit where credit is due: Citigroup lät dock Röda korset göra upp hemliga olycksplaner för en eventuell kollaps. Vilket inte är ont på något sätt, att ta hand om liken efteråt i stället för att jobba för att förebygga dem.

Byggarbetarna jobbade endast på natten (som sagt, planen var hemlig) och försökte i all hast att svetsa fast alla fogarna en dödlig tävling med den kommande orkansäsongen. Och det var på håret... Det året var orkanen Ella på väg rakt mot New York, och skulle med råge ha överträffat de vindstyrkor som skulle få huset att falla i bitar, men genom ett enormt lyckoslag så svängde den om strax utanför kusten och byggnaden kunde repareras utan någon incident.

Men vad skulle ha hänt om Ella fortsatt rakt? Jag menar, vad är nu det värsta som kunde hända? Citigroup förlorar en dyr skyrskapa och kanske några arbetare, men vad är nu några miljoner och ett par dussin kontorsslavar för en internationell storbank? De kan alltid släppa ut några till ur ett valv någonstans och sedan är det business as usual eller hur?

Ajo just det, dethär var ju mitt i jävla New Yorks centrum. Så om den faller, kommer den inte att göra det på ett speciellt artigt och civiliserat sätt. Röda korset räknade med att katastrofala 200,000 människor skulle ha dött, med skador på 156 kvarter. Det där är en stor del av Manhattan, borta. Och endast för att man använde fel sorts byggnadsmaterial. Så tänk på det nästa gång du försöker MacGyverfixa något med jesustejp och ett böjt gem.

Advertising Space

Det kan lätt kännas som att storföretag enbart använder oss som tryckpressar för pengar och att även när de ger oss ett specialerbjudande tjänar pengar som gräs.

Men ibland klantar de sig så kapitalt att man undrar om de, liksom vi, hittar på grejer medan de håller på. Hur skulle man annars kunna förklara...


En felräkning av olympisk storlek
1984 kom de Olympiska sommarspelen till USA för första gången på 52 år och en av huvudsponsorerna, McDonald's, brassade på för president och fosterland: För att visa sitt förtroende för den amerikanska truppen kom Mickey-D's fram till att "If the U.S. wins, you win!", en reklamkampanj där man delade ut skrapkort med olika OS-grenar tryckta på dem. Om en amerikan tog guld, silver eller brons i sagda gren skulle kunden få en gratis Big Mac, franskisar eller cokis, beroende på medaljen.

Hur det nu kommer sig så finns det inga företag som går ut med en "vinn en gratis ____"-kampanj utan att ha en ganska så specifik plan av hur mycket gratisstuff man kan bli av med. Och McDonald's hade troligtvis tittat på medaljskörden för det senaste OS jänkarna varit med i, 1976 i Montreal. Under de spelen vann USA 94 medaljer, varav 34 guld. Det var trots allt Sovjet med allierade som brukade dominera spelen (1976 vann Sovjet 125 medaljer, varav 49 guld och Östtyskland 90, varav 40 guld). Andra östblocksländer på top-10 listan var Polen, Bulgarien, Kuba, Rumänien och Ungern.

Det finns dock en orsak till att McD måste gå åtta år bakåt i tiden för att titta på resultaten. 1980 ordnades spelen i Moskva och USA (liksom 64 andra länder, inklusive av någon orsak Norge) vägrade att vara med för att de hatade ryssarna. Vilket kanske borde ha varit en ledtråd till McDonald's, i och att med spelen 1984 ordnades i Los Angeles och att Sovjet sällan var kända för att förlåta snabbt. Så ryssarna med anhang betalade tillbaka med samma mynt och bojkotterade i sin tur OS i Los Angeles. Och om du nu varit uppmärksam så upptäcker du att 6 av de 10 bästa länderna från 1976 nu vägrade vara med.

"Vi behöver inte er! Vi har en hel mur att leka med!"

Med östblocket ur vägen så var det nu fritt fram för USA att vinna betydligt fler medaljer än tidigare ansetts möjligt, otroliga 174 stycken. Och i stället för 34 guld 1976, drog amrisarna nu hem hela 83.

"Jag gjorde detta för mitt land, min familj och en lastbil med hamburgare."

Vilket betydde att McDonald's blev tvungna att ge bort massor med mera mat än de räknat med, inklusive mer än dubbelt så många av sina dyrbara Big Macar. Det gick till och med rykten om att vissa restauranger fick slut på Big Macar... som kunderna inte betalat en cent för.



Det regnar pengar
Nå okej, McDonald's OS-moka kan verka löjlig nu med hänseende, men man trodde antagligen att andra länder skulle klara sig lite bättre medaljmässigt. Det var ett ärligt misstag. Men så finns Walkers Potato Chips som förra året ordnade en vädergissningstävling.

Rent teoretiskt så skulle man belöna deltagarna för att förutse något mycket mer svårgissat. Om kunden köpte en påse chips för 40 pence (0,46 cent), så kunde de gå till en hemsida och försöka gissa var och när det skulle regna. Om de kunde gissa rätt tid och plats skulle de vinna 10 pund (11,5 euro).

Några av er har säkert insett problemet med det faktum att jag omvandlat eurosumman från brittiska pund. Ja, tävlingen hölls i Storbritannien. På hösten. En tid och plats där vädret kommer i två smaker: Skyfall och "Bloody weather!" Statistiskt sett har du bättre chans än en på tre att det skall regna på ett specifikt ställe i Storbritannien en specifik dag. Walkers gav dessutom ut två chanser per påse, vilket fördubblade varje deltagares chanser.

På bilden: Storbritannien

Någon som gått lång matte räknade också ut den oundvikliga statistiken: För varje tre pund Walkers sålde chips för, betalade de ut 10 pund i prispengar. Allt slutade med att hemsidan "råkade" krascha under en extremt regnig vecka, där Walkers såg ut att förlora över en miljon pund, och kampanjen avbröts kort därefter.



Flyg nu era fega satan
1967 så hade det San Franciscobaserade flygbolaget Pacific Air Lines stora problem. En våldsam, och omskriven, krasch gjorde pasagerarna nervösa och en del andra dåliga affärsbeslut gjorde inte direkt saken bättre. Men skam den som ger sig, hårda tider kräver hårda tag och för att reda upp situationen gav man en komiker i uppdrag att lägga om deras marknadsföring och rädda bolaget. Mer precist, den här killen:

Yikes!

Det där är Stan Freberg. Och medan andra företagsledare skulle ha börjat förhandla om skuldsanering, så gav PAL sitt fulla stöd till Freberg, vilket mer eller mindre var självmord för hela bolaget.

Frebergs beslöt att ta tag i befolkningens dödliga rädsla för att flyga (med tanke på kraschen och grejer) med hjälp av satir och alternativ komedi. Hans första drag var en helsidesannons med följande text:

"Hey there! You with the sweaty palms. It's about time an airline faced up to something. Most people are scared witless of flying. Deep down inside, every time that big plane lifts off the runway, you wonder if this is it, right? You want to know something, fella? So does the pilot, deep down inside."


För att ge denna idé en lite mer modern kontext är det som om United Airlines, strax efter 11.9, skulle ta fram en reklam som säger: "Flyg säkert med United. Jag menar, hur många terrorister kan det nu finnas?"

Och det var inte tillräckligt med att Frebergs reklampsykologi gjorde potentiella passagerare skräckslagna, han gavs också fria tyglar med en kampanj om att "driva med kundernas dödsångest". Han fick flygvärdinnorna att dela ut "överlevnadsutrustning" i form av hartassar på planen och tvingade dem att efter varje landning utropa "Oj, vi klarade oss. Vem skulle ha trott det?" i internradion. Ja, varje jävla gång.

Men inte ens nu var Freberg färdig. Han hade planer på att måla om planen som tåg och att spela tågljud i högtalarna. För ett flygplan är ju inte ett tåg. Ergo, komedi... Men efter ständigt sjunkande försäljningssiffror gav PAL sparken åt Freberg och tvingade VD:n att avgå pga reklamerna. Enbart några månader senare blev företaget sålt till Air West.



Banankontakt
Detta är kanske den mest korkade historien någonsin inom dagligvarureklam.

Cool, informell slang är ett viktigt verktyg inom marknadsföring. Det fångar kundens uppmärksamhet, får honom att tycka att din produkt är "häftig" och "spännande" och påstår i förtäckta ordalag att användadet av produkten kommer att ge honom kompisar i skolan. Men när man användes slang, måste det göras absolut glasklart att slangen inte skall tas bokstavligt. Och med detta, låt oss besöka 1986...

Ty det var på den tiden som Silo, en kedja av lågprisvaruhus, hade för många stereon och behövde sälja bort dem till ett löjligt lågt pris. Så de drog igång reklamer som sade att det kostade enbart 299 bananer för en ny stereo. Naturligtvis menade de att "bananas" betydde "dollar", men du må vara förlåten att inte känna till detta eftersom ingen använt ordet "bananas" för pengar sedan 1930-talet.

Och hast du mihr gesehen, fanns det naturligtvis en grupp besserwissrar som flockades till butikerna med bokstavligen 299 bananer (värda ca. 30 euro). Vilket obönhörligen leder till frågan: Var i käpphelvete lyckades folk få tag på alla jävla bananer? Jag kan tänka mig att en matbutik har omkring 300 bananer totalt i fruktdisken, men vem har så jävla stora lager att de kan hjälpa en kö av kunder som alla vill köpa 50-60 klasar var. Finns det något slags frukttukku för driftiga viktigpettrar.

Anyhoo, butikerna hade inget annat val än att acceptera alla bananer från dussintals kunder med, utgår jag ifrån, samma fuck you-grin. Silo förlorde 10,000 dollar på bara en dag och drog bort reklamerna nästa dag innan flera fjantar kunde få samma idé.

Det mest sorgliga? Att Silo inte ens kunde göra sig av med bananerna (det hade tusentals av dem, bara liggande där), eftersom lokala djurparker slutade ta emot dem och afrikahjälpen inte tog emot färskvaror.



Och hur tänkte ni här då?
Som du kan se så verkar företag konstant underskatta den sluga målmedvetenheten och eventuellt även girigheten hos deras egna kunder. Inte för att jag direkt gråter blod för dem...

Så sent som i år så drevs den brittiska supermarketkedjan Tesco in i ett priskrig med sin konkurrent Asda. Tesco basunerade ut att om en endaste en produkt var billigare på Asda så skulle de tammefan betala tillbaka mellanskillnaden dubbelt. Så om du köpte 10 flak pilsner på Tesco för 20 pund styck och kunde bevisa att Asda hade dem för 18 pund, skulle du få tillbaka 40 pund. Så säkra var Tesco att den genomsnittlige shopparens korg inte skulle innehålla något som man kunde få billigare hos grannen.

Detta misslyckades dock katastrofalt med att ta i beaktande den mänskliga naturen. Rent specifikt utgick den ifrån att kunderna fortfarande bara skulle köpa saker som de ville ha, i stället för, säg, saker som skulle ge dem mest pengar tillbaka. Så naturligtvis slutade det med att folk började lusläsa prislistorna i båda butiker efter saker som a) råkade vara billigare på Asda och b) hade en prisskillnad som var tillräckligt stor för att dubbla-pengarna-tillbaka-garantin skulle vara större än vad man lagt ut för dem. Om du hittade en vara som kostade tre pund på Tesco och en pund på Asda, betydde det att du fick varan gratis och att Tesco dessutom måste betala dig en pund till.

"De trodde att jag skulle vara för stolt för att kolla upp priset på glidmedel. De hade fel."

Folk började dela med sig av sina strategier på nätet och kom fram till att om man köpte tillräckligt med bullshit man inte behövde (men som mest utnyttjade systemet) kunde dessa betala hela resten av inköpet. Om rakblad lät dig få ett punds vinst från Tesco, att använda på annat, så var det bara att fylla upp kärran med sådana och använda vinsten till t.ex. mat. Efter att ha förlorat en okänd (men extremt stor) mängd pengar, har Tesco sedermera lagt ett pristak på 20 pund på kampanjen.

Och det är inte som att det inte fanns tidigare exempel att lära sig av. I början på 90-talet, så hade dammsugstillverkaren Hoover en kampanj som erbjöd två tur-returbiljetter till USA eller Europa i samband med köp av en dammsugare (vilket ger en vink hur mycket vissa av dammsugarna kostade). De utgick av någon orsak att detta skulle få folk att köpa en dyrare modell, eftersom flygbiljetterna skulle betala mellanskillnaden.

Men naturligtvis var det flera som behövde flygbiljetter än som behövde en dammsugare, och de kom fram till att Hoover de facto också hade billiga modeller (det finstilta satte minisumman till enbart 100 pund). Så nu blev det plötsligt värt att köpa en dammsugare du aldrig kom att använda bara för att få de betydligt dyrare flygbiljetterna. Låt oss bara säga ett en hel del släktingar fick dammsugare i julklapp 1992.

För att vara ett multinationellt företag hade de en beundransvärd tro på människan.

Hoover var totalt överväldigat av krav på biljetter och började att desperat kämpa emot kraven, genom att antingen förhala eller att försöka övertala kunderna att köpa något mera för att på något sätt stå emot förlusterna. Det blev en massmedial skitstorm och Hoover slutade med att förlora 50 miljoner pund i vad som räknas vara den mest katastrofala reklamkampanjen någonsin.

Och medan moderbolaget Maytag sålde bort European Hoover Company för att minska den totala förlusten, var kraven om flygbiljetter inte färdigutredda före 1998. Fiaskot gav även upphovet till en ny regel inom marknadsföring: Se alltid till att gratisgrejen aldrig är värd mera än det du egentligen säljer. Speciellt om den kan, du vet, fucking ruinera dig!