Dedicated Follower of Fashion

Sedan människan kom på att man kunde gömma rumpan bakom skinnet från mindre betydelsefulla djur så har han slitits mellan att använda rent användbara kläder och att se bättre ut än Gronk, snobbgrottmannen i grottan bredvid. I mångt och mycket kan man tycka de flesta trender nuförtiden enbart består av meningslöst spräädände, men vissa av dem har de facto uppkommit ur direkta behov (medan andra aktivt försökt ta livet av dig). Säg hej till estetiks och direkt funktions angstiga tonårsungar.


Högklackade skor
Till och med den mest modeberoende fascistfashionistan måste vid något skede erkänna att höga klackar kan vara jobbiga. Förutom alldagliga problem som ömma fötter, skoskav eller valkar kan de även leda till obotliga nerv- eller ledskador, men vad är nu sådana petitesser mot att få lite längre ben och bättre form på rumpan.

Rumpafficionados världen över håller med

Men ursprungligen...
Så var högklackade skor inte ens tänkta för damer. Och de var de facto inte ens enbart tänkta för män utan, för de manligaste av alla män: körsångare krigare.

Enligt Elizabeth Sammelhack på Bata Shoe Museum så användes höga klackar under många århundraden i Mellanöstern som ett slags ridsko. Skon började först användas i Persien där ryttare upptäckte att det var svårt att hållas kvar i sadeln medan man använde pilbåge. För att motverka detta skapade man en sko med ett utpräglat hack som stigbygeln kunde sitta i vilket gjorde det enklare att balansera ordentligt på hästen medan man stod upp för att skjuta.

Och dessutom såg fabulous ut medan man tog livet av fienden

När den periske Shahen Abbas I år 1599 för första gången skickade ut diplomater till Västeuropa så blev kungligheterna och aristokraterna de mötte övermåttan förtjusta i nymodigheterna. De lät dem dock få mycket högre klackar för att visa pöbeln att man här verkligen inte hade att göra med någon som behövde bry sig om saker som att gå speciellt långt eller på andra sätt utföra kroppsarbete. Kvinnor började dock först att ta till sig trenden flera tiotal, under de ständiga religionskrigen på 1630-talet, när en våg av ganska androgynt mode (med kort hår, epåletter, piprökande och manliga hattar) svepte genom Europas hov. Så egentligen började kvinnor att använda högklackat för att se manliga ut.

Så nu har alla vita, kränkta män möjlighet att börja använda sådana här och ta tillbaka det som är ert...

Uppsvängd krage
Om det finns någon uniform för män i övre medelklassen så är det pikéskortan (ja, jag har en sådan på mig just nu, en turkos Gant, thanks for asking): Klassisk, kontorsvänlig och aningen sportig (men inte på något fattigt eller barbariskt sätt). Och när kontoret stängt så är det bara att fälla upp kragen som en douchespinnaker och segla i hamn på fjosaholm, befolkning: snart du...

Men ursprungligen...
Så fanns det faktiskt en hel del metod bakom galenskapen. Det var tennisspelaren René Lacoste, känd som Le Crocodile, som anses ha uppfunnit pikéskjortan, vilken blev något av en skandal när den visades upp första gången år 1926. Före det hade tennisspelar använt långärmade kostymskjortor på banan, med kragar så stärkta att man mer eller mindre kunde raka sig med dem.

"Det är klart att jag behåller hatten på, ser jag ut som något slags barbar?!"

Lacoste var inte särskilt intresserad av att spela tennis i en rustning av tyg, så han beslöt sig för att uppfinna en lätt, välventilerad, kortärmad skjorta som faktiskt kunde ha någon som helst funktionalitet för en person som viftar med armarna i solgasset, timtal i sträck. En nyckeldetalj var en mjuk krage som kunde fällas upp för att skydda spelarens nacke från solljus. Så där ser man: den första uppfällda kragen var inte bara avsiktlig utan även praktisk.

Att ha pikéskjorta med kragen nedfälld var inte någon speciellt intresserad över innan rika åskådare, för vilka  undvikande av natur, frisk luft eller motion var ett självändamål. Så fjanten med uppfälld krage har tekniskt sett rätt, och du, stackars normale och lugne ankdamsinvånare, med kragen modest nedfälld ser ut som en fransk upper class twit.



Eyeliner
Sminktrender kommer och går, men klassisk svart eyeliner är här för att stanna. Men vilken praktisk orsak finns det nu för att kleta färg i ansiktet, utom för att hjälpa en att få mera sex.

Men ursprungligen...
Du har kanske hört talas om ryktet om att Kleopatra uppfann eyeliner, vilket naturligtvis inte är sant, men det var i alla fall i Egypten som allt började, bara ca 4000 år tidigare. De gamla egyptierna använde dock inte enbart som ett sätt att se snygga ut, det hjälpte även genom att bli mindre bländade av solen. Om du någonsin sett en jenkkifotismatch så är det samma orsak som spelarna smetar färg på kinderna.

"Här försöker man göra sig fin och så är det ingen som ens kommenterar det..."

Det finns även en hel del bevis för att det fanns en medicinsk orsak för att använda eyeliner. På ye oalden days, så var ögoninfektioner ett konstant problem och eyeliner kunde hjälpa att hålla ute flugor och andra jobbiga kräk ur korpgluggrna. Dessutom upptäcktes nyligen att de gamla egyptierna lade blysalter i sin eyeliner, vilket var ytterst oväntat eftersom dylika salter framställs genom en lång och svår process och att både bly och salt i allmänhet ofta hamnar ganska långt ner på saker någon vettig person vill peta i ögat. Sedan genomförde forskarna några tester, och upptäckte att de var rena Terminatorn när det kom till att döda bakterier. Så nästa gång ni har ögoninflamation kan ni eventuellt goda den genom att lägga fiskesänken i sminket.



Manschetter
Du, käre läsare, utgår jag ifrån att är att är en smärt och stilig svenne, gentil och älskvärd, med en kostym för varje tillfälle och veckodag, så jag behöver inte förklara för dig vad en manschett är, då knapparna på dina kavajärmar för dig är fullständigt självklara. Det kan visserligen möjligtvis hända att du, under något ögonblick av partiell klarsynthet mitt i den tornado av sex och grogg som din ledig tid består av, undrat varför man skulle behöva öppna upp kavajärmen. Det är ju inte så att du behöver stå upp till armbågarna i någons bröstkorg.

Men ursprungligen...
Om du hade en kostym på 1800-talet var risken ganska omfattande att du plötsligt behövde befinna dig upp till armbågarna i någons bröstkorg.

Och om inte i någons bröstkorg så i din farfars farfars farmor...

Grejerna längst ute på din kavajrock kallas egentligen för kirurgärmar och kom till på 1800-talet, då män av hög social status, som läkare, lät skräddarsy sina rockar enligt deras behov. Ett sådant behov kunde vara att på någon sekunds varsel tvingas kavla upp ärmarna och ta dig upp till armbågarna i inälvor, eftersom en gentleman aldrig, aldrig någonsin, inte ens i nödfall, tog av sig rocken ute bland folk.

"Men kan jag ens lösa lite på slipsen?"
"Inte om du inte vill att jag skall dra in din licens så fort att dina förfäder blir snurriga!"

När kostymen blev vanligare och även bars av män som inte löpte risken att medicinskt snitta upp folk med ett ögonblicks headsup, så började skräddarna att bara sy dit lite knappar för att härma stilen. Så på samma sätt som en nerfälld krage så har du låtsats vara kirurg varje gång du någonsin haft på dig kostym, utan att ens vetat det.

The Fad of the Land

Modeflugor är nästan aldrig någon speciellt bra sak, men de är å andra sidan nästan aldrig heller direkt hälsofarliga. Vi kan dumpa ett par hundra ege på Tamagotchin, Crocks, yoyon, ishockeykort eller Rubikkuber och när intresset blåst förbi så lägger vi stuffet i en låda för att kunna förvirra våra framtida barnbarn. Men så finns det några modeflugor som förgiftat tusentals, startat krig och förslavat hela nationer, enbart på grund av någon random scheisse som folk ville åka, ha på sig eller äta.


Frankrikes längtan efter radium gör Paris radioaktivt
År 1898 upptäckte Marie och Pierre Curie radium, vilket (och som namnet borde ge en hint om) är ett vansinnigt radioaktivt grundämne, och som kommer att (i vissa fall bokstavligen) förgifta röven av alla som kommer i förlängd kontakt med det. Radium skulle senare bli basen för strålbehandling av cancer, men när det upptäcktes hade folk ingen aning om vad det gjorde. Det man visste var att det var självlysande och upptäcktes när vetenskap ungefär var samma sak som magi, så fransoserna började att klämma in radium i varje grej man kunde komma på (Marie Curie själv hade en behållare med radioaktivt salt bredvid sängen, och Pierre bar runt på en bit i rocken som någon slags bensmältande fickklocka).

Tillsammans med sina radiumkondomer...

Och så började den radioaktiva hysteri som drabbade Paris (och till mindre utsträckning, resten av världen). Radium blev en trendig mirakelmedicin mot allt, eftersom folk av någon outgrundlig anledning beslöt att det var ett stärkande livselixir (Det MÅSTE ju göra något... Det lyser ju!) Man började att lägga det i allt från hostmedicin till tandkräm, samt även salvor, choklad och stolpiller tänkta att öka din sexuella potens (och medan jag inte kan garantera att det funkade som avsett, så kan jag gå med på att om man klämmer upp en bit sönderfallande alkalimetall i rumpan, kommer något att hända i under-bältet-regionen).

Man trokade till och med radiumvatten, som var exakt det det låter som: radioaktivt vitaminvatten som såldes med den mest skrattretande felaktiga sloganen någonsin: "A cure of the living dead."

Men Parisarna var precis lika fascinerade av radiums glödande förmåga och började att använda det till att tillverka självlysande målfärg till klockor och instrumentpaneler. Det användes även till ansiktskrämer, läppstift och andra sorters smink, eftersom ett ansikte som glödde som spökarmén i Lord of the Rings uppenbarligen var något eftersträvansvärt på tidigt 1900-tal.

Allt var frid och fröjd. Ja förutom att ANDRA, den organisation i Frankrike som granskar och behandlar deras radioaktiva avfall, har upptäckt 130 platser som fortfarande har tillräckligt höga halter av reststrålning för att klassas som hälsofarliga. För närvarande använder ANDRA 4 miljoner euro per år till dekontaminering av dem, enbart för att några korkade parisare fick tag på ett av de mest skadliga ämnena i universum och började smeta det överallt som något slags förväxta snorungar med fingerfärg.



Viktorianernas längtan efter grönt förgiftar tusentals
Under mitten på 1800-talet befann sig det victorianska Storbritannien upp till napan i en modefluga för det som kallades Scheele- eller kejsargrönt, en färgtinktur som färgade allt den rörde samma färg som en ninjaturtlebicep. Och Scheelegrönt användes till allt. Kläder, accessoarer, leksaker, ljus, gardiner och tapeter ansågs alla vara ytterst moderiktiga om de hade samma nyans som en julgran. Det enda problemet var att den huvudsakliga ingrediensen var arsenik, vilket du kanske har hört att inte är fullständigt jättenyttigt för dig. Folk täckte bokstavligen sina väggar, kläder och leksaker med organmördande gift.

"Mina... njurar..."
"Äh, sluta marra. Drick bara lite radiumvatten..."

Det värsta av allt var dock att folk absolut visste att det var skadligt. Arsenikens mordiska egenskaper var välkända och att det fanns i Scheelegrönt var ingen hemlighet. Men av någon outgrundlig orsak så var detta absolut inget som hindrade folk från att dränka sina möbler i det. Det var till och med förihelvete använt som en hushållsfärg till mat.

Men det absolut vanligaste sättet på att i misstag ta livet av sig med arsenikförgiftning, var de jävla tapeterna. Giftgas som släpptes ur dem av fukt i väggarna dödade bokstavligen tusentals familjer, slutresultatet av en serie beslut som kanske ledde till det mest korkade sättet att dö på någonsin. Det är nämligen så att arsenikdamm inte var något man tänkt på, man trodde nämligen att så länge ingen slickade väggarna skulle allt vara lugnt. Olyckligtvis så blev det tyvärr så att när riskerna upptäcktes och folk, t.ex. drottning Victoria, rev ut sina tapeter, så fanns det en hel del damm kvar. Just detta gör själva processen så enormt farlig.

Kom ihåg att fukt får arseniktapeter att börja fisa giftgas och att nästan det enda sättet att få bort tapeter, utan att elda upp huset, är att väta ner och skrapa loss dem, vilket alltså lösgör mera arsengas. Så även nu, över hundra år senare, så har folk problem med eftereffekterna av Scheelegröntrenden, eftersom gamla hus med gröna tapeter i grund och botten är enorma gaskammare.



Britternas längtan efter te dränker Kina i opium och startar krig
Alla vet att britter dricker en massa te, men på 1800-talet så drämde majoriteten av britterna oändligt mycket mera grogg, mer än vid något annat tillfälle i historien.

Och detta trots att Churchill bara fick ta under åtta av åren

Detta hände för att gin var billigt och te var löjligt dyrt. Man måste importera te från Kina, och Kina såg till att ta skyhögt betalt för varendaste gram, accepterande endast silver som betalning. Men så slog plötsligt nykterhetsrörelsen till i Storbritannien, vilket fick efterfrågan på te att explodera som en snedtändande Death Star. Olyckligtvis gjorde detta te dyrbarare än en diamantblingad Ferrari, så hur skulle de brittiska tehandlarna kunna få fram tillräckligt med te för att tillgodose den lavinartade trenden. Nå, genom att byta ut det mot lådvis med opium naturligtvis.

Opium var nämligen olagligt i Kina, men det fanns trots det en stor efterfrågan på det, och britterna skördade samtidigt enorma mängder av högklassigt bengalistuff i Indien. Så tusentals ton med te skeppades till Europa, medan Kina översvämmades av White Rabbit. Snabbt så var bortemot alla i Kina beroende, nästan 90% av alla män under 40 som bodde längs med kusterna var mer eller mindre konstant höga. Effekten var omedelbar och förödande. Knarkarna började sälja sina ägodelar för att ha råd med mera opium och nationalekonomin lamslogs nästan fullständigt.

"Jag skulle kunna gå på jobb... men jag ids inte..."

År 1839 så kom kejsaren fram till att nu fick det tammefan vara slut på dumheterna och beslöt att slå till hårt mot knarket som förgiftade hans land. Sagt och gjort, efter att ha raidat ett antal brittiska handelsmän konfiskerades tusentals kistor med opium. Tetrenden hade dock vid det här skedet drabbat i stort sett alla britter, barn som vuxna, och plötsligt var de avskurna från sina huvudleverantör, något de inte tänkte finna sig i. Så de skickade ut Royal Navy.

16 brittiska krigsfartyg spenderade de närmaste två åren med att bombardera sin väg upp längs den kinesiska kusten till Shanghai, massakrerande mellan 20,000 och 25,000 kineser medan man själv förlorade endast 69 man (att hela Kina som sagt var höga som hus gjorde saken knappast svårare). Kineserna tvingades att skriva på ett avtal som gav Hong Kong till britterna och öppnade fem hamnar till fortsatt opiumhandel, samt att betala alla kostnader för kriget och förlusten av inkomst från knarktillslagen. För att britterna tröttnat på att dricka kaffe.

Ovan: En fullständigt resonabel reaktion...

Världens längtan efter jeans färgar Kina blått
Världsmarknaden för denim är absurt stor, enbart år 2006 så köptes det jeans för över 15 miljarder dollar, och då räknar man inte med jackor, skjortor och allt annat som Jeremy Clarkson kan tänkas ha på sig...

Han står troligen ensam för åtminstone 20% av alla inköp

Och likt nästan all annan produktion i världen har man även i detta fall outsourcat tillverkningen till Kina, eller mer specifikt till Xintang, där över 200 miljoner par jeans tillverkas varje år. Och kombinationen av blekmedel och indigofärg håller på att förgifta skiten ur Pärlfloden, en 2500 km lång flod som förser sisådär 40 miljoner människor (inkl. Guangzhou, tidigare känt som Kanton) med dricksvatten.

Normalt sett är blått vatten bra. Det här är dock inte särskilt normalt...

Problemet är nämligen att avloppsvattnet från jeansfabrikerna innehåller tungmetaller som bly, kvicksilver, kadmium och selen, alla var för sig antingen dårgiftiga eller oerhört cancerframkallande. Kinesiska myndigheter insisterar visserligen på att de inte sett några rapporter på några sjukdomsepidemier på de orter som använder sig av Pärlfloden till dricksvatten, fiske eller transport, men vad kan nu möjligtvis gå fel av att pumpa ut smurfpiss i ett av Ostasiens största vattendrag och färga vattnet så blått så att det syns från rymden.



Världens längtan efter gummidäck leder till folkmord i Kongo
På 1890-talet drabbade den nya modetrenden cykling plötsligt en intet ont anande värld, eftersom 1800-talet  för de allra flesta var en ganska pissig tid och folk gjorde vad de kunde för att hitta något kul. Under de värsta boomen fanns det omkring en cykel för varje sju amerikaner och vid 1895 kunde New Yorker magazine utan att darra på manschetten konstatera att den som inte cyklade var antingen krympling eller tönt.

En av de mest bidragande orsakerna till den plötsliga populariteten var uppfinnandet av uppblåsbara cykeldäck. Tidigare hade cyklarna haft hjul av metall eller trä och att ta sig fram på dem på tidens kullerstensgator måste motsvara att köra en gammal Lada runt Gamla Stortorget på enbart fyra buckliga fälgar. Att cykla på gummidäck var däremot awesome, och folk köpte dem i miljontal. Men hur skulle man få tag på allt detta gummi bara sådär plötsligt? Nå, genom att förslava 8% av Afrika och tvinga dem att skörda det åt dig, naturligtvis...

Saken var nämligen den att Leopold II av Belgien regerade över Congo då och använde det i stort sett enbart som sin personliga bankautomat (Congo hörde då inte till Belgiska staten utan var Leopolds personliga egendom), för export av elfenben och gummi. Och han stod med glädje till tjänst med att möta den ökade efterfrågan på cykeldäck (och även senare, bildäck) genom att införa strikta gummikvoter på de kongolesiska byarna. Och om en by inte skördade tillräckligt mycket så kunde Leopold alltid se till att höja produktionsrytmen en aning, genom att elda upp byn, döda alla barn eller hugga av arbetarnas händer (eller ibland alla tre, för varför i helvete inte...).

Det var Belgiens största brott mot mänskligheten fram till Helmut Lotti

En tidigare belgisk regeringstjänsteman gick så långt som att uttala sig om saken officiellt, "Vart jag än går så hör jag samma nyheter från Congo, gummi och mördande, slaveri i sin värsta form." Slaveri var visserligen tekniskt sett oerhört olagligt i de flesta delar av världen, men Leopold höll Congo så isolerat (ännu mer än vad det redan var), genom att kontrollera alla handelsvägar, att landet i grund och botten förvandlades till en enda stor, okontrollerad fabrik. Under cyklingens guldålder så ökade alltså antalet cyklar i USA till 10 miljoner, medan folkmängden i Congo samtidigt minskade med närapå 10 miljoner. Och man behöver dessvärre inte vara någon statistikprofessor för att räkna ut att de här talen nog sannolikt har ett samband...