Dedicated Follower of Fashion

Sedan människan kom på att man kunde gömma rumpan bakom skinnet från mindre betydelsefulla djur så har han slitits mellan att använda rent användbara kläder och att se bättre ut än Gronk, snobbgrottmannen i grottan bredvid. I mångt och mycket kan man tycka de flesta trender nuförtiden enbart består av meningslöst spräädände, men vissa av dem har de facto uppkommit ur direkta behov (medan andra aktivt försökt ta livet av dig). Säg hej till estetiks och direkt funktions angstiga tonårsungar.


Högklackade skor
Till och med den mest modeberoende fascistfashionistan måste vid något skede erkänna att höga klackar kan vara jobbiga. Förutom alldagliga problem som ömma fötter, skoskav eller valkar kan de även leda till obotliga nerv- eller ledskador, men vad är nu sådana petitesser mot att få lite längre ben och bättre form på rumpan.

Rumpafficionados världen över håller med

Men ursprungligen...
Så var högklackade skor inte ens tänkta för damer. Och de var de facto inte ens enbart tänkta för män utan, för de manligaste av alla män: körsångare krigare.

Enligt Elizabeth Sammelhack på Bata Shoe Museum så användes höga klackar under många århundraden i Mellanöstern som ett slags ridsko. Skon började först användas i Persien där ryttare upptäckte att det var svårt att hållas kvar i sadeln medan man använde pilbåge. För att motverka detta skapade man en sko med ett utpräglat hack som stigbygeln kunde sitta i vilket gjorde det enklare att balansera ordentligt på hästen medan man stod upp för att skjuta.

Och dessutom såg fabulous ut medan man tog livet av fienden

När den periske Shahen Abbas I år 1599 för första gången skickade ut diplomater till Västeuropa så blev kungligheterna och aristokraterna de mötte övermåttan förtjusta i nymodigheterna. De lät dem dock få mycket högre klackar för att visa pöbeln att man här verkligen inte hade att göra med någon som behövde bry sig om saker som att gå speciellt långt eller på andra sätt utföra kroppsarbete. Kvinnor började dock först att ta till sig trenden flera tiotal, under de ständiga religionskrigen på 1630-talet, när en våg av ganska androgynt mode (med kort hår, epåletter, piprökande och manliga hattar) svepte genom Europas hov. Så egentligen började kvinnor att använda högklackat för att se manliga ut.

Så nu har alla vita, kränkta män möjlighet att börja använda sådana här och ta tillbaka det som är ert...

Uppsvängd krage
Om det finns någon uniform för män i övre medelklassen så är det pikéskortan (ja, jag har en sådan på mig just nu, en turkos Gant, thanks for asking): Klassisk, kontorsvänlig och aningen sportig (men inte på något fattigt eller barbariskt sätt). Och när kontoret stängt så är det bara att fälla upp kragen som en douchespinnaker och segla i hamn på fjosaholm, befolkning: snart du...

Men ursprungligen...
Så fanns det faktiskt en hel del metod bakom galenskapen. Det var tennisspelaren René Lacoste, känd som Le Crocodile, som anses ha uppfunnit pikéskjortan, vilken blev något av en skandal när den visades upp första gången år 1926. Före det hade tennisspelar använt långärmade kostymskjortor på banan, med kragar så stärkta att man mer eller mindre kunde raka sig med dem.

"Det är klart att jag behåller hatten på, ser jag ut som något slags barbar?!"

Lacoste var inte särskilt intresserad av att spela tennis i en rustning av tyg, så han beslöt sig för att uppfinna en lätt, välventilerad, kortärmad skjorta som faktiskt kunde ha någon som helst funktionalitet för en person som viftar med armarna i solgasset, timtal i sträck. En nyckeldetalj var en mjuk krage som kunde fällas upp för att skydda spelarens nacke från solljus. Så där ser man: den första uppfällda kragen var inte bara avsiktlig utan även praktisk.

Att ha pikéskjorta med kragen nedfälld var inte någon speciellt intresserad över innan rika åskådare, för vilka  undvikande av natur, frisk luft eller motion var ett självändamål. Så fjanten med uppfälld krage har tekniskt sett rätt, och du, stackars normale och lugne ankdamsinvånare, med kragen modest nedfälld ser ut som en fransk upper class twit.



Eyeliner
Sminktrender kommer och går, men klassisk svart eyeliner är här för att stanna. Men vilken praktisk orsak finns det nu för att kleta färg i ansiktet, utom för att hjälpa en att få mera sex.

Men ursprungligen...
Du har kanske hört talas om ryktet om att Kleopatra uppfann eyeliner, vilket naturligtvis inte är sant, men det var i alla fall i Egypten som allt började, bara ca 4000 år tidigare. De gamla egyptierna använde dock inte enbart som ett sätt att se snygga ut, det hjälpte även genom att bli mindre bländade av solen. Om du någonsin sett en jenkkifotismatch så är det samma orsak som spelarna smetar färg på kinderna.

"Här försöker man göra sig fin och så är det ingen som ens kommenterar det..."

Det finns även en hel del bevis för att det fanns en medicinsk orsak för att använda eyeliner. På ye oalden days, så var ögoninfektioner ett konstant problem och eyeliner kunde hjälpa att hålla ute flugor och andra jobbiga kräk ur korpgluggrna. Dessutom upptäcktes nyligen att de gamla egyptierna lade blysalter i sin eyeliner, vilket var ytterst oväntat eftersom dylika salter framställs genom en lång och svår process och att både bly och salt i allmänhet ofta hamnar ganska långt ner på saker någon vettig person vill peta i ögat. Sedan genomförde forskarna några tester, och upptäckte att de var rena Terminatorn när det kom till att döda bakterier. Så nästa gång ni har ögoninflamation kan ni eventuellt goda den genom att lägga fiskesänken i sminket.



Manschetter
Du, käre läsare, utgår jag ifrån att är att är en smärt och stilig svenne, gentil och älskvärd, med en kostym för varje tillfälle och veckodag, så jag behöver inte förklara för dig vad en manschett är, då knapparna på dina kavajärmar för dig är fullständigt självklara. Det kan visserligen möjligtvis hända att du, under något ögonblick av partiell klarsynthet mitt i den tornado av sex och grogg som din ledig tid består av, undrat varför man skulle behöva öppna upp kavajärmen. Det är ju inte så att du behöver stå upp till armbågarna i någons bröstkorg.

Men ursprungligen...
Om du hade en kostym på 1800-talet var risken ganska omfattande att du plötsligt behövde befinna dig upp till armbågarna i någons bröstkorg.

Och om inte i någons bröstkorg så i din farfars farfars farmor...

Grejerna längst ute på din kavajrock kallas egentligen för kirurgärmar och kom till på 1800-talet, då män av hög social status, som läkare, lät skräddarsy sina rockar enligt deras behov. Ett sådant behov kunde vara att på någon sekunds varsel tvingas kavla upp ärmarna och ta dig upp till armbågarna i inälvor, eftersom en gentleman aldrig, aldrig någonsin, inte ens i nödfall, tog av sig rocken ute bland folk.

"Men kan jag ens lösa lite på slipsen?"
"Inte om du inte vill att jag skall dra in din licens så fort att dina förfäder blir snurriga!"

När kostymen blev vanligare och även bars av män som inte löpte risken att medicinskt snitta upp folk med ett ögonblicks headsup, så började skräddarna att bara sy dit lite knappar för att härma stilen. Så på samma sätt som en nerfälld krage så har du låtsats vara kirurg varje gång du någonsin haft på dig kostym, utan att ens vetat det.

My One Bad Habit

Ät nyttigare! Sluta grogga! Ta för helvete en jävla dusch! Alla goda råd antar jag, men enligt vetenskapen skulle vi fortfarande sitta i skogen och käka loppor ur varandras pälsar om våra förfäder hade följt dem. Det visar sig nämligen att alla våra karaktärsfel dök upp av en orsak och att vi, för att kunna bli naturens stora lottovinnare, först var tvungna att bli en av dess största losers...

Dålig hygien
Har du någonsin undrat varför människan inte har päls? Forskare har; vi är trots allt ett av mycket få mestadels hårlösa däggdjur som finns i världen.

Det finns visserligen alltid undantag...

Det här med hårlöshet är dock ingen trivialitet, våra kala kroppar är en en stor orsak till att vi har civilisation över huvud taget. Utan den där naturliga isoleringen som päls ger så blev vi tvungna att uppfinna kläder, och grupper som bodde på olika håll producerade olika mängder pigment för att skydda den exponerade huden mot solljus, således utvecklande våra olika folkgrupper.

Och ajo, behovet av att hålla oss varma kan även ha bidragit till att våra förfäder även lärde sig en annan någorlunda viktig kunskap: att göra upp eld. Men hur gjorde det här oss till de hårlösa apor vi är idag?

Jo, sidu:
Vi var skitiga. Jepp, en ledande teori går ut på att vi var så usla på att hålla våra pälsar rena, att parasiter började löpa amok. Speciellt klädlöss som någon packad förfader först drog på sig under en groggångande natt med en gorilla. Efter ett tag blev det en evolutionär fördel att inte ha päls som de små asen kunde bygga bon i och över tid blev hårlös avkomma normen. Det var oberoende betydligt bättre än, nå, att tvätta sig.

"Att bada är för kommunister!"

Så om du någonsin har tvingats använda simppare för att du inte har några rena kalsonger kvar eller åkt hem till mamma iklädd pyjamas eftersom alla dina kläder är så smutsiga att de troligtvis är direkt hälsofarliga (ja, ni vet vem ni är) så skall du sluta oroa dig. Det är trots allt så att vi direkt tappade största delen av vår kroppsbehåring för att vi inte orkade tvätta vår apdräkt.



Frosseri
Övervikt är en av de stora landsplågorna i Västvärlden (här använt i betydelsen ställen där du kan köpa munkar fyllda med friterad kyckling). Naturligtvis vet vi varför folk älskar att äta, i grund och botten handlar det om att ge oss energi för att fortsätta leva. Men hur kommer det sig att människor har utvecklats så långt åt detta håll att vi drämmer i oss fett och flott även om våra hjärnor vet att det kommer att döda oss.  Om nu evolutionen är så jävla smart, hur kommer det sig att vi inte avskyr saker som friterad chokladkaka?

Ja, det finns på riktigt. Från bloggen This Is Why You're Fat.

När vi nu kom in på stora hjärnor så kan du tacka frosseri för den, eller, mer specifikt, flottig och kaloririk mat. Det finns massor av djur med enkel, nyttig, växtbaserad diet och i det stora hela så brukar de inte vara överdrivet fiffiga.

Korkade, men mumsiga

De flesta av jordens smartare djur är, likt människan, mestadels allätare. Det krävs ett visst mått av intelligens och långtidsminne för att komma ihåg vilka bär som är smaskiga och vilka får en att skita tarmarna aviga. Men vad fick just människan att stavhoppa över konkurrerande arter, som råttor, till att bygga städer medan de krälar omkring i våra kloaker?

Jo, sidu:
Fett. Det vi var bättre på än någon annan art var att uppfinna sätt att klämma i oss den maffigaste, flottigaste, mest hjärtattacksframkallande kost som naturen kunde komma fram med. Vi lärde oss att använda verktyg till att krossa ben och skallar för att få tag på fet och god benmärg och hjärna, och om vi kunde ha panerat djuren vi fångade skulle vi ha gjort det.

I grund och botten är den enda saken som riktigt får oss att stå ut gentemot djuren vår fettmarmorerade hjärna och den kräver enormt med energi för att fungera bra. Den slags energi som enbart kunde erbjudas genom stora, feta tegelstenar av djurkött. Evolutionsforskare anser att vi kunde fortsätta att utvecklas endast genom att oförtröttligt sleva i oss urversionerna av knaperstekt fläsksvål  Och vi använde denna uppgraderade hjärnstyrka till att hitta (jepp, mitt i prick) nya, kreativare sätt att klämma i oss ännu mera mat.

Allt människorna höll på med då hade på något sätt med detta att göra, jaktlagen som drog ut för klubba ihjäl urkräken för att få tag på deras mumsiga fetter uppfann de första verktygen för att enklare kunna ta livet av dem, vilket i sin tur utvecklade samarbete inom stamtillhörigheten. Så skratta gärna åt tjockisen som klämmer i sig sin n:te talrik med chicken wings, men han är trots allt orsaken till att du har en tillräckligt komplex hjärna för att inse hur onyttigt det ser ut.



Groggande
Även om jag verkligen inte är den som är den när det kommer till att grogga med pojkarna, så kan även jag erkänna att man tenderar få mindre gjort de dagar man kommer på jobb bakfull. Så det är ju bra att våra förfäder inte fick tag på sprit, annars skulle de väl typ varit för packade för att springa från grottbjörnar och sådant. Alkohol är ju trots allt en biprodukt av en dekadent civilisation och hur många stora uppfinnare har du till exempel sett springa omkring utan byxor i Poliisi-TV?


Jo, sidu:
Men, tro det eller inte, så är det en god chans att det här med civilisation aldrig skulle ha inträffat om det inte varit för alkohol.

Något i den här stilen...

För det första så har människan varit spurgu allt sedan vi såg ut som något som skadedjursbekämpare försökte att jaga från vinden. De facto så är våra kroppar designade för alkoholkonsumtion, med en lever som till stora delar endast har som uppgift att kunna bryta ner etanol. Så mänskligheten har varit pläsit sedan urminnes tider. Men det betyder väll endast att vi på något sätt överlevde trots vår fylleri (och att det kanske hjälpte fula grottmänniskor att få ligga).

Nja, enligt de rådande teorierna som finns så går det mycket längre än så. Människans utveckling började inte egentligen ta fart på riktigt innan vi utvecklade jordbruk, då det lät oss slå oss ner på en plats och föröka oss som katolska kaniner. Och medan en man kunde odla tillräckligt med säd för att försörja sig och sin familj, så krävdes är det en helt annan sak när det handlar om att få fram ett tillräckligt överflöd för att brygga öl. Sådant kräver att en hel grupp av människor lever och samarbetar mot ett gemensamt mål. Dvs en by.

Det är bara att titta på sumererna, dvs den första civilisationen över huvud taget, som använde hälften av sitt spannmål till öl. Öl var det som drog publik (eftersom jakt och samlande gav ungefär tre gånger så mycket kalorier och enormt mycket mera protein än jordbruk), det enda riktiga trumfkortet för stadsliv eftersom det helt enkelt inte var något man kunde framställa som kringflackande nomad. För urtidsmänniskan var det inget annat än ett underbart löfte om hur civiliserat livet kunde vara, destillerat till flytande form.

Ursäkta, blev en smula tårögd där en stund.



Skvaller
Om du frågar mig så kunde man stoppa alla skvallertidningsjournalister i en säck, tillsammans med scientologer, homeopater och "synska" och slå på säcken med en käpp. Jag skulle inte ens bry mig nämnvärt om vilken grupp som skulle ta mest stryk. Men naturligtvis måste man erkänna att skvallertidingar, hur hemska de än är, finns av en orsak: vår öerhörda önskan om att veta varje endaste, snuskiga lilla detalj om folket runt oss. Alla påstår vi att vi hatar skvaller, men får man höra att någon politiker i misstag råkat halka på en flyplatstoalett, så är vi plötsligt idel öra.

Det var vår förfäder också, vilket var bra. Det som vi nu anser vara ett av de elakaste sätten att använda språk på, kan mycket väl varit det som fick det att utvecklas över huvud taget. Och det är här som saker börjar bli konstiga...

Jo, sidu:
För att överleva var våra primatförfäder tvungen att bilda grupper för att kunna hålla rovdjur på avstånd. De flesta primatsamhällen som finns idag består av max 50 olika individer och de har ett slags strikt hierarkisk struktur som inte hittas på andra platser inom djurvärlden. Människan lyckades dock att att ta sig förbi denna mentala spärr så att en normal människa idag kan hålla koll på ca 150 personer innan hjärnan blir överbelastad (du kan ha hört talas om denna teori, dvs Dunbars tal). Och det var dessa större grupper som först gjorde oss unika.

Men hur kom vi hit? Genom att uppfinna skvaller. Ett av de första användningsområdena av vårt mera komplexa språk (som först troligen uppfanns för att koordinera jakt) var att sitta runt lägerelden och utbyta information om dem som inte var med, bakom deras ryggar. Denna språkanvändning, att dela med sig om kundkap om vem i gruppen som var sjuk, vem som höll på att dö och vem som parade sig med vem, lät oss få reda på saker om folk som individer som inte råkade finnas på plats. Detta hjälpte oss att utveckla helt nya sorters och betydligt mer komplexa samhällen, helt olika andra arter.



Social osäkerhet och ångest
I början av inlägget nämnde jag att övervikt är vår tids stora folksjukdom, men om den är det är det under hård press från depression. Men som du måste ha listat ut vid det här laget så hade även deppiga grottmänniskor haft en funktion. Saken är den att våra hjärnor är sex gånger för stora för ett djur av vår storlek. Så utvecklade människan denna enorma mängd gråceller endast för att möjliggöra vår långtidsplan, dvs att göra Moder Jord till vår bitch? Inte direkt; till och med djur relativt korkade djur lyckas att etablera sig och leva gott i naturen.

Nej, det hade med allt "skvallra runt lägerelden" som jag nämnde för ett par stycken sedan. Den riktiga orsaken till vårt intellektuella jättesprång var att försöka komma underfund med de allt större socialgrupperna. Det är med andra ord så att försöka navigera sig fram mellan alla gäng på lunchrasten i högstadiet stimulerar hjärnan mera än någon av lektionerna.

Genom att studera  våra förfäders huvudskallar har forskarna hittat oproportionerligt stor tillväxt inom de områden som skapar mentala simulationer (dvs låter oss förutse framtiden). Att kunna gissa sig till vad utgången av olika situationer kommer att bli och att kunna förutspå olika slutresultat är inte bara avgörande för att kunna leva inom en social grupp, utan är också basen till alla slags problemlösning. I grund och botten kan varje vetenskapligt eller kreativt genombrott spåras tillbaka till att någon osäker grottänniska som suttit med svettiga handlflator och undrat om de andra grottmänniskorna tycker att han är cool. Men vad har det här med ångest att göra?

Jo, sidu:
En del forskare har en teori om att depression utvecklades som ett sätt att försvara sig, genom att låta individer skilja sig från gruppen vid stress, för att kunna fundera ut en lösning på sina problem i fred. När alla sociala kopplingar inom stammen började att bli allt för förvirrande, kunde hjärnan stänga dem ute tills vi fått vår kakka tillsammans, medan vi deppade i ett hörn av hyddan.

Så om din tonåring uppför sig som en angstig liten fjant, så var inte orolig, de bidrar de facto till mänsklighetens förbättring. Och om han dessutom är smutsig, packad och äter ett en säck full med kerrosaterian, så håller han på att utvecklas till en helt ny art...

Of Darksome Origin

När det kommer till företag så har de allra flesta ganska korta minnen, till exempel är det knappast någon som kommer ihåg att Hugo Boss designade nazistuniformer. Och det är en bra sak för de företag som tillverkar varor du använder varje dag, eftersom nästan alla av dem gått genom något slags extreme makeover vid något skede.

Visste du till exempel att...

Monsanto tillverkade Agent Orange åt USA:s militär
Som du känner det:
Ett 20 miljarders och sannolikt mycket ondskefullt konglomerat inom genemanipulerade grödor som högst troligt producerade fröna till ett flertal grejer du ätit idag.

Hur det grundades:
Oroliga medborgare runt om i världen, och från alla sidor av det politiska spektrat, har länge varit misstänksamma mot bioteknikföretaget Monsanto, det närmaste man kommer Umbrella Corporation eller Abstergo i riktiga livet, och en sak som konspirationstreoretiker faktiskt kan ha rätt om. Monsanto kontrollerar 80% av marknaden på majsfrön och har genom sitt genmanipulerande av naturen närapå patenterat själv konceptet majs. Men vilka fanskap Monsanto än håller på med nu för tiden så är de endast ett bevis på att det är svårt att bryta gamla vanor.

Monsantos officiella historieskrivning klargör nämligen att de enbart "delar namn och historia med ett företag som grundades 1901", vilket är lite som att säga att det enda som du har gemensamt med typen som hade på sig dina byxor igår är gemensamt namn, minnen och identitet. Tidslinjen börjar med att företaget uppfann sackarin år 1901 och hoppar därefter mer eller mindre över hela 1900-talet till mitten på 90-talet då man uppfann sin Frankenmajs.

Men det räcker inte med att spara ihop sina sackarinroyalties för att kunna monopolisera en basgröda i större delen av världen. Under 1900-talet var Monsanto nämligen specialiserade på att ta fram ogräsmedel och deras mest mest framgångsrika produkt är fortfarande idag känd enbart med sitt kodnamn, Agent Orange. Ja, den Agent Orange. Under Vietnamkriget kom USA:s armé nämligen på att det bästa sättet för att tvinga ut Viet Cong ur sina gömställen i djungeln, var att ta livet av all djungel i Vietnam.

"Lämna det problemet åt oss..." -Monsanto

Men att kalla Agent Orange ett ogräsmedel är kanske lite ofullständigt, eftersom Monsanto nådde sitt mål av att "döda växtligheten" genom att uppfinna en kemikalie som tog livet av varje levande organism som rörde eller såg eller tänkte för hårt på ämnet. Sedan dess har Monsanto varit måltavla för en oändlig ström med stämningar från familjerna till de ungefär en miljon människor som dog eller missbildades av Agent Orange, men företagets standardsvar har alltid varit att "vi blev tvingade till det, dessutom är Agent Orange helt ofarligt. På senare tid har detta även följts av "Vill ni köpa lite majs?"



Fanta uppfanns pga cokisbrist under andra världskriget
Som du känner det:
Tillverkarna av någorlunda fruktsmakande läskedrycker.

Hur det grundades:
Med Hitler. 1941 anföll japanerna nämligen Pearl Harbor och ett par dagar senare låg USA i krig med både Japan och Tyskland. Vilket gjorde att en tysk nisse vid namn Max Keith plötsligt hade något av ett problem på halsen. Keith (uttalas "Kajt") var nämligen chef för Coca-Cola i Tyskland, och högdjuren på huvudkontoret i Atlanta ansåg nämligen att det kunde se illa ut om man fortsatte att leverera läsk till den nysvurna fienden. Men Keith var fortfarande fast besluten släcka törsten i Tredje riket, utan att tvinga dem att dricka kranvatten.

"Guckt nicht in wasserquellen, ihr lustigen gesellen..."

Detta var dock svårare än antaget. Utan Cokes dårhemliga recept, började Keith bli smådesperat på att ge folket något att dricka, så han gjorde vad vi alla skulle ha gjort i motsvarande situation - han började nu att blanda ihop random stuff och hoppades på det bästa. De saker han mer specifikt lyckades få tag på var vassla (det som rinner ur mjölken när man gör ost) och pressrester från cidertillverkning och en shitload av sötningsmedel. Drycken fick namnet Fanta, som en förkortning på all fantasi det krävdes för att påstå att detta var drickbart.

Medan denna oheliga allians av, bokstavligen, livsmedelssopor, låter som något man använder under BD:s nybörjartävlingar, så älskade tyskarna det, speciellt mot slutet av kriget när matvarorna började ta slut och det upptäcktes att man kunde använda Fanta som en soppbuljong.

Efter kriget stegade Coca-Cola tillbaka in i landet, och även om de var imponerade av att Keith lyckats hålla produktionen igång, så var de otvivelaktigt förfärade över vad han egentligen sålt och avbröt genast tillverkningen av Fanta. 10 år senare expanderade dock Pepsi sitt dryckessortiment och Coke insåg att de inte längre kunde leva på att ha bara en produkt. Efter att ha kommit att tänka på vad Keith gjort när han behövde en ny produkt, så snabbt och billigt som möjligt, så återuppväckte de Fanta (med aningen bättre ingredienser).



Zildjiancymbaler användes till krig
Som du känner det:
Även om du inte är musiker, så känner du möjligtvis till varumärket. Man ser det varje i varje musikvideo som har en någorlunda vettig bild på trumsetet.

Hur det grundades:
Zildjian har varit leverantörer av högljudda metallskivor under nästan 400 år, vilket gör dem till ett av världens äldsta, fortfarande verksamma företag. Men naturligtvis så var det inte riktigt garagerock som var den huvudsakliga kulturströmmen när Avedis Zildjian I, företagets grundare, öppnade sin verksad i Konstantinopel är 1623. Men så var det heller inte musik han hade i tankarna när han gjorde det. Som alkemist deltog han nämligen i det imponerande envisa, men per definition meningslösa, och 2000-åriga sökandet efter ett recept på guld. Planen var att den som kunde knäcka gåtan skulle ha oändligt med pengar.

"Okej, nu behöver jag bara ingredienserna. Heh, vetenskap är ju pissenkelt..."

Zildjian förstod kanske inte så jättemycket om kemi, eller ekonomiteori för den delen, men under sina försök med att blanda ihop tenn, silver och koppar i olika förhållanden, så upptäckte han plötsligt att han råkat upptäcka en legering med extremt studsiga egenskaper. Efter att troligtvis försökt att marknadsföra detta som nytt och förbättrat "superguld", så kom Zildjian ett annat sätt att tjäna pengar på det.

Osmanska riket hade nämligen en lång historia av att använda oljud till att skrämma sina fiender på slagfältet, och om det var något som Zildjians legering var bra på så var det att föra oljud. Så han började att sälja sina oljudsförare till militären. Mehtaran, arméavdelningen som var ansvarig för att försöka skrämma skiten ur folk, började dock så småningom att röra sig bort från skrämmande oljud mot musikaliskt oljud, vilket lade grunden till det som idag är marschorkestrar. Detta gav även en extra marknadsnisch för Zildjians företag, efter att fiendesoldaterna lärt sig att inte springa bort när någon har för oljud.

"Fly! De spelar YYZ!"

Astroglide uppfanns för rymdfärjorna
Som du känner det:
Tillverkare av glidmedel. Ja, som i "bring on the lube" glidmedel.

Hur det grundades:
Som det råkar sig så valdes namnet Astroglide inte enbart för att det låter cool, utan orsaken är att uppfinnaren, Daniel Wray, ursprungligen uppfann ämnet för att användas som kylmedel på rymdfärjor. År 1977, när Wray jobbade som kemist vid NASA, och efter att ha experimenterat med över 300 olika blandningar, så råkade han snubbla över en lyckad blandning av bland annat glycerin och vatten, vilken det visade sig att var perfekt för att smeta över dina mest ömtåliga kroppsöpningar och extremiteter (exakt hur han kom fram till denna insikt väljer jag att inte tänka så mycket på).

Glycerinreceptet som Wray kom fram till härmar nämligen ganska exakt kroppens egna vätskor. Den har en aningen sur pH-balans, vilket betyder att den hjälper att hindra svampinfektioner, den är ogiftig, den kan användas tillsammans med kondomer och har en aningen söt smak för varje... ...hrm, kroppsöppning-to-mouth du skulle vara intresserad av att prova. Jämför gärna detta med de petroleumbaserade medel (som vaselin) som var vanliga på 70-talet, och som hade bortemot en biljon potentiella bieffekter. För det kan tydligen ge allvarliga konsekvenser att klämma upp geleade dinosaurier i din fifi... Vem hade trott det.

Så även om det aldrig blev något av Wrays personliga rymdäventyr, så lyckades han hitta en marknad för sitt medel. Och medan han personligen otvivelaktigen skrattade hela vägen till banken, så måste jag samtidigt förmoda att det inte finns en enda mamma, i hela historien om mammor, som skämts mer än Wrays mamma, som blev tvungen att förklara för sina vänner och släktingar att hennes lilla pojke hade lämnat sitt jobb som raketforskare för att göra buttplugar bekvämare.

"Uh... han... han gick med i al-Qaida. Och dog..."

I Knew Prufrock Before He Got Famous

Vi försöker alla att förändra oss hela tiden. Vare sig det är att odla en fantastisk mustasch före man börjar studera, man rakar av sig sin löjliga mustasch när man blir färdig eller man odlar mustaschen på nytt när man får medelålderskris så är förändringar en del av livet. Påhittade figurer är likadana: Missnöjda och uttråkade av sina liv så försöker de förnya och förändra sig i något slags fåfäng försök till lycka. En del av de mest kända figurerna någonsin är till exempel närapå oigenkännliga från sina originalversioner.


Joakim von Anka var en galning som höll på med folkmord
Under de 65 år sedan han först presenterades i en klassisk Kalle Anka-serie så har Farbror Joakim blivit en av Disneys mest populära figurer, kuskande sina släktingar jorden runt på äventyr genom tid, rum, rumtid och, då och då, puberteten.

Vi har... brillorna, brillorna, vi har frisyren, den är inbakad, dojorna, och liksom... ja... man steker liksom...

Men i början:
Så var Joakim mordlysten galenpanna.

De flesta ankor lyckas inte riktigt med "byxlös massmördare"-looken. Joakim von Anka är inte de flesta ankor.

Första gången Farbror Joakim var med i en serie var i Kalle Anka-historien "Jul på Björnberget", där han är en bitter, gammal man som firar julen genom att ensam sitta och hata världen i en tom herrgård. Ett par avsnitt senare, i avsnittet "Voodoo Hoodoo", blir Joakim uppsökt av två figurer ur hans förflutna: en afrikansk häxdoktor med det löjliga namnet Foola Zoola, hövding och medicinman över en Voodoostam som försöker förhäxa den gamla skotten, och hans überrasistiska, odöda kompis, zombien Bombie.

Har du till exempel någonsin undrat hur Joakim blev så rik? Visst, det var det där med guldrushen i Klondike men annars? Goda investeringar? Uppfinningar? Affärsnäsa? Nepp... han tjänade dem genom att "anlita en bunt bovar" för att förstöra Zoolas afrikanska by. Sedan lurade han Zoola att sälja marken åt honom billigt så att han kunde starta en gummiplantage.

Inget imponerar på barn som etnisk rensning

Så jepp, gamle, gode Joakim von Anka var i grund och botten en kopia av Robert Mugabe. De var inte före på 50-talet som Farbror Joakim tonades ner från en psykotisk skurk till fågelvärldens svar på Indiana Jones pappa. Efter det har han fördrivit största delen av efterkrigstiden ute på äventyr, hittande glömda skatter, räddande dagen och lärande pojkarna ovärderliga livslektioner. Men bara när han inte är för upptagen med att bokstavligen vältra sig i pengar dränkta i blodet från ursprungsbefolkningar.



Alfred från Batman var en usel detektiv
Batmans bastante, engelske butler / adoptivpappa, Alfred Pennyworth, har stått vid Bruce Waynes sida sedan barnsben, skyddat hans hemliga identitet och delat med sig av livsvisdomar till sin småpsykotiske chef. Alfred är den anständige badassen: Batmans fadersfigur, samvete och ende han vågar anfötro sig åt.

En del män vill slå ihjäl hela världen. Andra vill bara städa upp efteråt.

Men i början:
För det första så uppfostrade Alfred inte Bruce Wayne sedan barnsben efter att hans föräldrar mördats. De facto så var han inte med i serien över huvud taget före i det 16. avsnittet av Batmanserien. Och vid det skedet så hade vår mörke riddare redan fått upp ångan för sitt uppdrag - genom att bearbeta sin sorg med hjälp av strumpbyxor och ultravåld, hade påbörjat en tvivelaktig vänskap med en pojke och spenderat större delen av sin familjeförmögenhet på fordon med djurtemata. Så varför skulle han behöva anställa en rådgivande butler? För att han är förbannat rolig, that's why!

Alfred introducerades ursprungligen som en korkad comic relief: Han var en fet, klumpig wanna-be-detektiv som Batman och Robin upprepade gånger räddade från sin egen inkompetens medan de fnissade bakom hans rygg. Det var Alfreds pappa Jarvis som fungerade som tjänare för Waynefamiljen hela sitt liv, och som på sind dödsbädd bad sin son att fortsätta traditionen. Och tydligen så är Gotham något slags feodalsamhälle, för hast du mihr gesehen, så fortsatte Alfred sin pappas sunkiga jobb att städa upp efter pråliga psykfall. Alfred hade efter det ett eget avsnitt i varje tidning (fram till nr. 36) där han försökte sig att lösa ett brott på sitt eget korkade och klumpiga sätt. I slutet på varje historia så lyckades han i misstag att lösa mysteriet, alla kunde skratta gott och känslan av att ha lyckats med något hindrade Alfred från att ta livet av sig en månad eller så till...

Han verkar dock ha lärt ut sina detektivkunskaper

Kermit tog livet av folk
Allas favorit bland de lugna Mupparna, grodan Kermit, har varit huvudperson i dockgruppen sedan början. Hans lugna personlighet gör honom till en idealisk straight man som ofrivilligt dras in i yrandet som Miss Piggy, Fozzie, Gonzo och Animal sätter igång med. Under flera TV-serier och filmer var Kermit det tråkiga klister som höll ihop de mer explosiva mupparna.

Men i början:
Prototypen på Kermit var en koffeinhög sadist.

Jim Henson har lekt runt med handdockor mycket längre än vad många känner till. Det är enkelt att tänka sig att The Muppets är från 1970-talet eftersom de konstant var med i TV och filmer då, och dessutom var alla som tittade så höga att man kunde ha låtit dem läsa upp kvällsnyheterna utan att någon skulle ha reagerat nämnvärt. Men de har faktiskt funnits till sedan 50-talet, när Henson gjorde ett kort inslag i en fem minuter lång TV-serie som hette Sam & Friends och en serie 10 sekunder långa reklamer för Wilkins Instant Coffee. I dem hittade man en tidig inkarnation av Kermit kallad "Wilkins", som, även om han inte ännu riktigt såg ut som en groda, var grön och svagt grodformad.

Den första reklamen lät Wilkins (proto-Kermit) fråga en klump med namnet Wotkins om han tycker om Wilkins pulverkaffe. När den andra muppen svarar "nej" skjuter Kermit honom med en kanon. Han vänder sig därefter till kameran och frågar publiken, nu ofrivilligt medskyldiga till muppmord, om de tycker om Wilkins pulverkaffe. Undertonen är här att Kermit kommer att döda dig också om du inte slänger fram fyrket. Så there you have it: Den första muppen var en mordisk utpressare.

Kermit: För tortyr så länge det handlar om legitimerade "bad guys"

Under resten av reklamsnuttarna ser vi Kermit plåga sin oförberedde kompis genom att sparka ner honom ur ett träd, skuffa ut honom ur en varmluftsballong, slå honom med hammare, knivhugga honom, kasta kniv på honom, trampa ner honom med hästar, dränka honom, köra över honom med en ångvält och slutligen, när han slutligen inte orkar hitta på flera vitsiga, men dödliga hyss, helt enkelt drar fram en pistol och skjuter honom.

Men, som varje livsform måste Mupparna utvecklas för kunna konkurrera med sin omgivning. Jim Henson började att experimentera med sina figurer och Kermit förändrades från en random strumpa till en ödla och slutligen till en groda. Nu var det hans tur att vara den allvarlige rollfiguren som fick stå ut med de fanskap resten av rollistan utsatte honom för... ...tills en dag, när de knuffa honom över kanten och han kommer att visa dem. Oj vad han kommer att visa dem vad det egentligen innebär att plåga någon...

The Sound of Silence

Ljuddesign är en av de där grejerna som gör enorm skillnad på en filmproduktion, men som man egentligen aldrig tänker på. Jag nämnde det i förbifarten i somras och jag talar inte om musiken nu, utan om robotpipande, tunga fotsteg, monstervrål, svärd och lasrar som kan hjälpa till att få liv i ett fantasiuniversum.

Eftersom det viktigaste ljudmässigt under en filminspelning är att banda in rent tal så försöker man att rensa bort alla andra ljud under inspelningen. Detta betyder att man måste skapa dem på nytt och vanligtvis är det bara en eller två nissar per film som gör samtliga ljud, genom att oftast använda sig av någon random skit de råkat hitta eller kört över. Som till exempel...


Blasterljudet i Star Wars
Effekten:
Det här är ett av de mest igenkännbara ljuden i filmhistorien, det fantastiskt karakteristiska "piu-piu" av laserskjutande i Star Wars-filmerna hörs var och varannan minut under actionscenerna, vare sig det handlar om att Han Solo skjuter Greedo först eller om det är Stormtroopers som inte skulle träffa en telefonkiosk inifrån.

Oberoende så skulle man ju anta att ljudet från en dödlig hop farmtidsteknologi skulle vara gjort med... nå, teknologi. Ett det är ett datormixerbord eller en synth eller någon maskin som goes "bing" så handlar det väll i alla fall något slags blipblipmagi som ligger bakom de där häftiga laserljuden.

Ursprunget:
Det här ett av de många bidragen till filmhistorien som är signerade Ben Burtt (samma kille som återupptäckte the Wilhelm Scream). Han skapade ljudvärlden i Star Wars, Indiana Jones, E.T., Willow... eller ja, i stort sett bikdade hans soundtracket till din barndom. Det hela var för honom ett sätt att koma ifrån sci-fi-klichéer som syntblippar och oscilatorer. Visst, han kunde ha använt en synt och byggt upp ljudet från grunden med den, men som det visade skulle han i stället gå lite mer over the top. REJÄLT over, som det råkade.

Han är också upphovsman till whummmm, whum whum tssssssh whum.  Respect!

 Nå, anyhoo. Burtt, beväpnad med en bandspelare och en mikrofon beslöt alltså att klättra upp i en radiomast  (det här var före 9/11 när man kunde göra sådant utan någon större motivering). Sedan, förmodligen medan han försökte se ut som att han visste exakt vad han höll på med, började han att banka skiten ur en av ankarvajrarna med en hammare och att spela in ljudet. Efter att ha putsats en aning i produktionsstudion och, tadaaa! Laserljud!



Dinosaurierna i Jurassic Park
Effekten:
Naturligtvis finns det ingen som vet exakt hur en dinosaur låter.

Men, med det sagt, så är det ganska stor chans att det som folk vet om dinosaurier kommer från en enda film: Jurassic Park. De visade hur dinosaurierna såg ut, hur de rörde sig, hur de öppnade dörrar och (viktigast för detta inlägg) hur de lät. Det sista var allt påhittat av en man, ljuddesignern Gary Rydstrom.

De flesta riktiga paleontologer som forskat i ämnet insisteraratt dinosaurierna inte vrålade på det sätt som man skulle kunna tro, utan snarare gjorde gurglande och väsande ljud (något med formen på deras strupar), men Rydstrom insåg hur fruktansvärt mesigt det skulle vara och beslöt att den här gången kunde vetenskapen gå och se sig.

Resultatet var ett bibliotek av dinosaurievrål, skänande, grymtande och morrande, som numera i stort sett blivit ett vetenskapligt dokument i det allmänna medvetandet. Så här lät dinosaurierna och därmed jämt!

Verkligheten:
Efter att ha fått i uppdrag att fantisera ihop ljud från flera utmärkande sorters sedan länge utdöda ödlor, utan något slags referensmaterial, började Rydstrom där man kunde tänka sig - genom att spela in några nutida, farliga djur och att tweaka ljudet. Men det var inte enkelt som att "spela in ett lejon och få det att låta dinosaurigt". Det var mycket galnare än så. Ta till exempel den mest ikoniska dinosaurien från filmen, T-Rexen:

Det finns ca ett halvdussin djurljud i den där "rösten": en val (för andningen), lejon, alligatorer och tigrar (för det lågfrekventa morrandet), en elefant (för det huvudsakliga ärkevrålet) och en satans koala (för grymtningarna).

Och ljudet när T-Rexen äter upp advokaten i skithuset? En häst som äter en majskolv. Raptorernas andning? Samma häst, som ligger ner och chillar. Senare, när T-Rex springer in i gläntan och äter en Gallimimus? En annan häst, denna gång ett brunstigt sto som ropar åt en hingst i närheten, eftersom det uppenbarligen är helt rimligt att anta att enorma ödlemonster lät på det sättet.



Dörrarna på Starship Enterprise
Effekten:
Du har alltså ditt eget Federation-klass Starship, en strömlinjeformad, futuristisk miljö som ser tillräckligt ren ut för att utföra öppen hjärnkirurgi i. Men hur är det med dörrarna? De kan inte bara hänga och slänga på ett par gnällande gångjärn, det skulle vara skitlöjligt.

Och Star Trek är aldrig löjligt!

Så dörrarna på Enterprise glider upp automatiskt, med ett distinkt vinande som alla lärt sig känna igen. Man kan se det här, under ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation (som förutom att visa min poäng är svart bälte i oavsiktlig komedi).

Men förutom kapten Picards knasiga och svagt porriga order, vad kunde vara källan till det där futuristiska "fsssch"-ljudet på hans kontorsdörr.

Verkligheten:
Tro det eller inte, men det där ljudet är bara ett papper som dras ut ur ett kuvert och en sko som knarrar mot golvet. På riktigt, det är allt. Lyssna en gång till och det kommer att höras klart som korvspad. Varje gång Kirk, Picard eller någon annan öppnar en dörr: fsssch, papper ur kuvert, knarrig sko.

Den nya Star Trek-filmen av J.J. Abrams använde en annan inspiration för dörrglideriet, en vakumtoalett. För att han helt klart ville ta serien i en ny riktning, men behålla dess integritet.



Sagan om ringens bad guys
Balrogeffekten:
Även om du inte är en superfan av Lord of the Rings, eller kanske bara såg den första filmen, så är chansen stor att du kommer ihåg scenen med Balrogen, om inte annat för att den nu berömde meningen "You shall not pass!" använts i about en miljard olika internetmemes som jag bara antar blir roligare och roligare...

Den där Balrogen är ganska skrämmande, speciellt hans helvetiska vrålande. Så hur lyckades man skapa ett så skräckinjagande ljud? Om du läst så här långt antar jag att du gissar att man gjorde som i Jurassic Park- med en bunt djur och en mikrofon.

Eller att lägga micken i närheten av Viggo Mortensen varje gång han gör något manligt

Nepp.

Balrogverkligheten:
När David Farmer (ljuddesigner för LotR) funderade på orginalmodellen för Balrogljudet, så ville han att det skulle låta som att det kom från jorden själva inälvor, som en stor, brinnande skithög med ett svärd och en piska. Eller en enorm binikemask med horn om du föredrar det.

För att lyckas med detta är Balrogens röst, och en del av dess rörelser, genidrag i sin enkelhet: ett betongelement som dras mot ett trägolv i olika hastigheter. Det knakikiga, skråmiga ljudet som följer med elddemonen är alltså en blandning av stenar som gnids mot varandra och en klump betong som rääkkär någons parkett. Gå och lyssna en gång till och se om du kan höra det.

Sök också efter det dolda kommentarspårt kallat: Vad satan gör du med mitt golv!

Nazgûleffekten:
Och sedan så har vi Nazgûlerna, även kända som ringvålnaderna, även kända som de nie svarta bad guysena på hästar som jagar Frodo under första halvan av filmen. En stor del av den skräck de sprider är deras fruktansvärda skrik, som naglar på en svart tavla eller en ballong som gnuggas med styrox. Det är något med det som får det att ila i tänderna och att även de mäktigaste par skräppor att dra sig åter in i kroppen:

Och ni håller säkert med mig att det här inte kan röra sig om något annat är äkta, inspelade skrin från sedan länge döda och osaliga andar.

Nazgûlverkligheten:
Antingen det, eller två plastmuggar som gnuggas mot varandra. Inga sjur, ingen galen ljudteknikerassistens som skriker i en mikrofon, bara två plastmuggar som man dricker öl på festivaler ur. Det skall erkännas att ljudet har fixats till lite i en studio efter det, men i huvudsak är det ändå endast frågan om en nisse i en studio som leker med engångsglas.

Det är kul att veta att i en industri där standarden blivit superdatorer fulla av datoranimering och budgeter stora som bananrepublikers bruttonationalprodukter, så finns det fortafarande plats för en kreativ kille och lite scheisse han hittade i en kökslåda.

Use it Before you Lose it

En hel del av de produkter vi ser på butikshyllorna varje dag har intressanta små bakgrundshistorier. Jag slår till exempel vad om att din inre tioåring knappast kan förnimma någon större glädje än att få reda på att tops ursprungligen kallade "Baby Gays".

Men det som är ännu intressantare är hur några världsförändrade uppfinningar egentligen gjordes för något helt annat, och ofta ganska korkat, ändamål:


Lysol
Nästa gång du har möjligthet, ta och kika på varningstexten på en flaska Lysol (i Europa kallat Dettol, världens mest använda märke av bakteriedödande rengöringsmedel och tvål) så är en av de första grejerna som ögonen dras till "Do not spray on skin", som man hittar strax under "Extremely flammable".

Nå, nu skall vi ta och leka en rolig lek som heter "försök att inte vrida dig i plågor när du läser detta".
Och fan vad du kommer att förlora...

Rysningen av smärta i skrevet du just fick är helt normal. Eller ett tecken på njursten.

Den ursprungliga användningen:
Det finns egentligen inget sätt att linda in det här: Lysol brukade säljas som ett genitaldesinficeringsmedel för damer. När det kom ut på marknaden på 20-talet såldes det som en feminihygienprodukt och, nej jag skämtar inte, ett preventimedel. Lysolreklamer påstod att medlet mer eller mindre kunde hjälpa med varje gynekologisk behov du nu råkade ha, vilket var 100% vällagrad, ekologisk bullshit. Reklamerna understöddes dock av en hop framstående, europeiska läkare ingen hade hört talas om (för att det var fullkomligt påhittade). American Medical Association satte slutligen stopp för fanskapet, men vid det skedet hade Lysol redan varit den ledande formen av kvinnliga preventivmedel från 1930- till 1960-talet.

Det ganska uppenbara problemet med detta, och som på något sätt glömdes bort några årtionden, var att Lysol är ett ganska frätande gift. Vilket betyder om för det på huden, eller något ännu känsligare ställe, vilket i stort sett alla amerikanska kvinnor gjorde i 30 år, så svider det och kliar någotsåinnedetförbannade. Vilket man försökte att kurera med att lägga på mera Lysol, vilket slutade precis lika otrevligt som man skulle kunna tro, så otrevligt att ord som "allvarlig inflamation" och "dödlig" börjar användas i diskursen.

Så efter att AMA satte stopp för galenskaperna med genital Lysolanvändning, så köptes det som var kvar av bolaget upp av Sterling Drug (numera Reckitt Benckiser, de tillverkar också t.ex. Strepsils, Veet, Clearasil, Durex och Vanish) år 1967. De nya ägarna kikade på vad som pågått och, sannolikt efter att ha grinat rejält illa, beslöt att använda produktens fördelar (att vara en ganska bra, men giftig, bakteriedödare) och börja använda det på ställen det var mera lämpat (dvs allt som inte var en levande organism, speciellt inte deras könsorgan). Så Lysol hittade ett nytt liv som rengörings- och desinficeringsmedel och miljontals kvinnor fann sig plötsligt leva i en värld där de tvättade golven med något de nyligen i åratal tvättat något ganska annat med. Och som nu var tydligt var märkt som mycket giftigt.

Bubbelplast
Vi skulle troligtvis alla leva mycket mer produktiva liv om det inte var för bubbelplast. Förutom att vara en av de bästa sätten att packa ömtåliga saker med, så var det hela världens favoritsätt att skjuta upp arbete på innan man uppfann Internet (och de har nu kombinerats här). Att spräcka de där plastbubblorna mellan fingrarna måste vara ett av livets mest tillfredsställande små glädjeämnen.

Det är till och med så beroendeframkallande att man i Japan gör elektroniska gadgetar för att ge de riktigt plastintresserade ett outtömligt lager av bubblorna. Det har gjort klänningar, bikinin och fan vet vad av dem lyckligtvis har nu ingen använt dem som tapeter ännu. Mänskligheten skulle nämligen dö ut omedelbart eftersom alla bara skulle stanna hemma och peta på sina väggar...

Den ursprungliga användningen:
Det första man måste komma ihåg är att ibland är nödvändigheten inte uppfinningarnas moder - ibland så är det bara någon som uppfinner något som verkar häftigt, även om det inte har någon aning om vad det skall användas till. Till exempel uppfanns aluminiumfolie i Frankrike 1903, men ingen kom på att den kunde användas till att packa in mat före två årtionden senare (i början användes den till att markera tävlingsduvor). Samma sak med bubbelplast, ett par killar kom på ett sätt att tillverka det och sattes sig ner och frågade "And then?"

Se ovan: Then.

Det var då som uppfinnarna Alfred Fielding och Mark Cavannes beslöt att deras fantastiska nya material kunde säljas som "bubble wallpaper" och började att tråka det åt en ny hipstergeneration som en inredningsdetalj. Världen tog sig en titt på vad de erbjöd, skrattade hjärtligt och tänkte inte en sekund på att köpa det (vilket är konstigt, för ett rum fyllt av bubbelplast är allt jag kan tänka på nu).

Trots motgångarna ställde Fielding och Cavannes in siktet på ett nytt mål: isolering av växthus. Även detta misslyckades kapitalt, men där, när bubbelplast var på gränsen till att utrotas... ...räddades det av IBM.

Som den kommande teknologigigant det var hade de precis släppt sin 1401-dator och behövde ett sätt att kunna transportera dem säkert. Fielding och Cavannes kom då ihåg att det hade ett lager fullt av något som i grunden var små airbaggar och tänkte, "nå, vad har vi att förlora". På något sätt lyckades de övertala IBM att det bästa sättet att hålla deras highttechmaskiner säkra var att packa in dem i gamla, osäljbara tapeter. Bubbelplast hittade således sin nisch som packningsmaterial och blev omedelbart en enorm hit.

Men det riktigt konstiga är detta inte ens är enda gången som tapetindustrin omedvetet skapat något så enormt framgångsrikt...



Play-Doh
Det finns knappast någon annan leksak som så mycket lever på användandet av fantasi. Man får tag på en blobb som bara väntar på att formas om till vad än ett barn kan tänka på: en orm, en mask, en skål, ett askfat eller en snnorlunda formad blobb. De fem sakerna.

Så naturligtvis krävs det en riktigt, riktigt konstig bakgrundshistoria för att något så abstrakt och kreativitetshöjande skall komma med på en sådan här lista.

Den ursprungliga användningen:
Tapetfläckborttagare. Det var en jävla tapetfläckborttagare.

Play-Doh uppfanns som en namnlös, otrevligt nästanvit massa för att ta bort fläckar på tapeter som såldes av ett förtag kallat Kutol. De tappade dock ganska snabbt fart av att man uppfann vinyltapeter, som, i motsatts till bubbelplasttapeterna ovan, faktiskt var omåttligt populära på 50- och 60-talen. De var också något av en katastrof för dem som sålde tapetputsmedel, eftersom de lät konsumenterna tvätta sina tapeter med lite tvål och vatten.

Detta var dock innan man uppfann god smak

Eftersom deras produkt blivit föråldrad såg det mörkt ut för Kutol - tills de fick höra att en förskola använde deras fläckborttagningskladd till att göra julprydnader. Eftersom de inte var den som tacka nej till ett öppet mål, så plockade Kutol omedelbart bort tvättmedlet från sitt kladd, bytte namn till Rainbow Craft Company (trots att deras produkt fortfarande bara kom i samma jävla nästanvit) och började sälja tapetputsmedlet som en leksak.

Med tiden introducerade de flera färger och produkten bytte namn  till Play-Doh. Och det är hur ett leksaksimperium föddes av att man lät barn leka med hushållstvättmedel.



Korkskruven
Men kom igen! Vad annat kan nu en korkskruv användas till? Det är inte som om namnet är direkt tvetydigt: den skruvar ur korkar, ju! Allt sedan folk har behövt få korkar ur flaskor så måste de ha haft korkskruvar till att göra det. Man kan till och med hitta bilder på gamla korkskruvar överallt på nätet:

Den ursprungliga användningen:
Eller, det där är ingen korkskruv. Det är en muskötviskare och är från en tid när, för att vara någorlunda ärlig, skjutvapen var värda strax under sin vikt i gödsel. Kulorna fastnade mycket ofta, vilket var ett problem för att om det hände kunde du inte skjuta tills de lossnat och någon höll troligtvis på och sköt tillbaka mot dig, Muskötviskaren utvecklades för att få loss sådana fastnade kulor och andra blockeringar och var därför en viktig del av utrustningen för dem som hade för avsikt att inte dö i fält.

Men vad har detta med korkskruvar att göra? Inget annat än att det är ett fall av synkronicitet och att korkar i flaskor följt den traditionella vägen för uppfinningar, dvs att folk börjar använda dem innan de riktigt vet vad de gör. Just i detta fall innebar det att korkar användes till att försluta flaskor före det fanns något att dra ur dem med, vilket betydde att korken måste hänga delvis på utsidan, för att man sedan skulle kunna dra ut den med tänderna eller en tång eller något.

När det gäller alkohol är det oftast bäst att inte krångla till det.

Men eftersom detta inte var ett speciellt säkert sätt att stänga flaskan på, så var det bara en tidsfråga innan folk började att drämma fast vinflaskorna för hårt. Korkarna gick sönder, men vinet skulle likförbannat drickas upp. Slutligen var det någon med tillräckligt mycket militär bakgrund för att veta hur en muskötviskare fungerar och kom på att att den var märkligt användbar till att få bort korkar ur flaskor. Och eftersom situationer där en soldat behövde sin muskötviskare under en eldstrid, men märkte att familjen "lånat" den för att öppna vinflaskor med antagligen kunde vara mer an lätt pinsamma, började man i slutet på 1600-talet att utveckla en variant på muskötviskare som enbart var till för flasköppnande.

Det blev också enklare att förbli packad i fält, vilket var helt avgörande för moralen.

Where Will the Words Come From?

På grund av teknologi och popkulturell slang förändras vårt språk med en skrämmande hastighet. Numera är det enligt SAOL helt legitimt att använda ordet "reklamera" i betydelsen "att göra reklam" snarare än i betydelsen "gnälla röven av sig för att något är skit". Och kommer du ihåg att för bara knappa tio år sedan var "hipster" endast en lite mera gammaldags modell på underbyxor. Nu är det en kille som använder sådana på ett ironiskt sätt. Men trots detta är dessa inte de konstigaste etymologierna jag stött på...


"OMG" uppfanns av en 75-årig brittisk amiral
Som du garanterat känner till betyder  "OMG" "Oh my God, jag är troligtvis 12". Det associeras mest med teiniflickor, som vid det här skedet troligtvis har glömt bort att "ååemgee" någonsin hade någon annan betydelse än just "ååemgee" (om de någonsin ens var medvetna om det över huvud taget).

"Jävla bitch!. OMG LOL J/K ;) Eller nej, på riktigt, jävla bitch!"

På samma sätt som "LOL", "WTF" och andra motsvarande förkortningar fick "OMG" stor spridning under de sista åren av det förra årtusendet efter att textmeddelanden uppfunnits, men det går mycket, mycket längre tillbaka än så.

Kom egentligen från:
Enligt Oxford English Dictionary så var den första personen som använde "OMG" en 75-årig brittisk amiral, vilket antagligen är så diametralt långt i från man kan komma från en fjortisflicka som sms:ar hennes vänner om Justin Biebers rumpa. Hans namn var First Lord of the Admirality John Arbuthnot "Jacky" Fisher, 1st Baron Fisher of Kilverstone, GSB, OM, GCVO, och han uppfann förkortningen när han skrev sina memoarer... ...år 1917, dvs för nästan hundra år sedan.

Ett annat kapitel är ett sammandrag av Twilight skriven med semaforflaggor

Den exakta frasen var: I hear that a new order of Knighthood in on the tapia -- O.M.G (Oh! My God!) -- Shower it on the Admirality!" (och detta var hans inte allt för subtila hint om att han önskade bli adlad). Det är således ironiskt att en av de mest populära förkortningarna någonsin uppfanns av en man som inte riktigt förstod konceptet med att använda förkortningar för att spara tid, eftersom han omedelbart följde förkortningen med meningen den var tänkt att förkorta.

Men om du tänker på det så är det helt logiskt att någon från flottan skulle uppfinna något sådant: Vid tiden före VHF och SSB, var den huvudsakliga formen av kommunikation mellan skepp Morsekod, ett system som, likt textande på den gamla goda tiden, krävde att man bokstaverade ut varje bokstav. Flottister lärde sig således snabbt att använda förkortningar och började även att hitta på sina egna.

Och eftersom "Oh my God" i sig är en helt poänglös fras så är det naturligt att den inte riktigt skulle fastna bland Fishers kolleger. Teinin använder å andra sidan enbart meningar utan substans (som sagt, tack vare Frank Zappa), å detta var ett helt naturligt tillägg i deras vokabulär.

Hur de fick reda på det är lite oklart, men jag önskar att det handlar om att det på 80-talet fanns åtminstone en fjortis, som var intresserad av obskyra dokument om brittisk marinhistoria från sekelskiftet.



Vit elefant handlade om en verklig elefant
En "vit elefant" är något du har och egentligen skulle vilja göra dig av med men inte kan, oftast i betydelsen julafton och en tröja från din moster. Men varför kallas det elefant? Det kan kan visserligen bara vara jag, men om någon skulle ge mig ett enormt ärkedjur, oberoende av sort, i julklapp skulle jag bli skitimponerad.

Det är ett av de där uttrycken som är så ologiska att man bara är tvungen att utgå ifrån att det finns en bakgrundshistoria, som att till exempel att någon fått en enorm porslinselefant gåva, vilket är ganska onödigt men omöjlig att ge bort, och vem fan vet, den kanske uppfyller önskningar eller något. Oberoende handlar det dock sannolikt om något som, även om det glömts bort, antagligen var gulligt och charmigt.

Kom egentligen från:
Det finns två teorier om varifrån termen kommer och en av dem är lite småstörd. För det första påstår Oxford Dictionaries att det handlar om att kungarna i Siam (nuvarande Thailand) gav bort sådana i gåvor för att jävlas med jobbiga människor vid hovet. Eftersom vita elefanter ansågs vara heliga i Siam, kunde de inte ges vidare eller sättas i arbete, men att ta hand om dem på rätt sett var kolossalt dyrt, vilket gjorde att ägarna, trots att en sådan gåva var en stor ära, ofta elefanterades i konkurs.

Och det är en av de bästa jäynärna jag hört talas om...

Men så finns det den andra teorin: att det handlar om en specifik elefant som ägdes av P.T. Barnum, en mycket berömd affärsman och cirkusägare. I slutet på 1800-talet skickade Barnum en agent till Indien för att köpa en av de där legendariska vita elefanterna till sin cirkus, för 100,000 dollar. När den första elefanten fick matförgiftning och dog under resan, så Barnum lade ut 200,000 till för en annan. Och när, slutligen, Barnum fick sin vita elefant.. ...visade det sig att den snarare var "grå-ish med vita fläckar".

Och var egentligen två killar i en kostym

Barnums publik var dock precis lika missnöjda som han själv och, vad värre var, kom hans värsta konkurrent fram till att det var lika lätt att ta en vanlig elefant och måla den vit, vilket han gjorde med stor framgång.

Barnum ville dock inte ge ifrån sig sin 300,000 dollar dyra investering, och kunde knappast sälja den heller, så han beslöt att låsa in den i en lada i Bridgeport, motsvarigheten till att gömma ett par fula sockor längst in i en låda. Ledsamt nog dog elefanten i en brand ett par år senare, men dess öde lever (antagligen) kvar i varje oönskad present för dyrbar för att genast slänga bort.



Robot var ett annat ord för slav
Det påstås ofta att robotar är en sorts tvingad arbetskraft och att de någon gång kommer att bli tillräckligt intelligenta och hämnas på oss, sina slavdrivare, men detta är ju ganska absurt. De är bara verktyg, som en borrmaskin eller en massagestol. Ordet "robot" måste ju således betyda typ "verktyg" eller "maskin" eller något? Väll?

Eller "vandrande soptunna"?

Kom egentligen från:
"Livegenskap av tvångsarbete". Ett finare sätt att beskriva slaveri på. Ordet i sig, "robot", är relativt nytt: Det uppfanns av den tjeckiske dramatikern Karel Capek, som skrev ett skådespel med namnet "R.U.R" (Rossum's Universal Robots) år 1921. Pjäsen handlar om att tillverka artificiella människor för att ha dem att jobba som slavar. Capek döper dessa till "robot" efter det tjeckiska ordet "rabota" som betyder "tvångsarbete". Så just det, till och med redan då gav vi robotjävlarna en orsak till uppror. Och detta är en stund så god som någon att påpeka att ett av Tjeckiens grannländer är Österrike, även känt som landet the Terminator föddes i.

Äntligen finns det en logisk förklaring till den där jävla accenten

I pjäsen är robotarna inte mekaniska över huvud taget (de är bara tillverkade människor utan själar), men det hindrar dem inte att checka av varje ruta för en robotdystopi, som att ta över världen och döda alla människor i den. Pjäsen slutar även med att en robotman och en robotkvinna lär sig bli kära och vandrar bort i solnedgången för att återbefolka den nu människolösa jorden.

När pjäsen översattes till andra språk så fastnade ordet "robot" i stort sett överallt som man har historier om maskiner som har onda avsikter och trängde undan etablerade, men inte lika häftiga, ord som "android" och "automaton". På något sätt var vi bara tvungna att påminna robotarna om deras plats.

Nah, vad är nu det värsta som kunde hända...