Sweet Dose of Murder

Som jag redan påpekat, så är Moder Naturs favoritskämt att stoppa in rasande rovdjur i kroppen på harmlösa lurvbollar och som en del av min självupptagna uppgift att se till att folk inte dömer ett djurs hårdhet beroende på dess utseende, kommer här några gulliga små kräk som gör livet surt för betydligt mer skrämmande djur.


Tuppgökar äter skallerormar
När någon tänker på tuppgöken  (eller som den heter på engelska, Greater Roadrunner) så ser den för sig en lång och smal fågel som säger "Meep meep", springer snabbare än tåget och rutinmässigt överlistar tecknade prärievargar. Och medan Warner Bros. hade rätt om vissa saker (fågeln kan flyga, men väljer oftast att springa omkring riktigt fort), så är tecknade serier sällan de mest precisa källorna för en ambitiös ornitolog.

Riktiga tuppgökar är mindre än sina tecknade mosvarigheter (en dryg halvmeter från näbb till stjärt) och betydligt mer benägna att hålla på med mördande än att springa iväg från det.

Hej, väntas nu...
Tuppgökar är nästan uteslutande köttätare och deras diet består heller inte av några mesiga "små ludibollar". Utan av skallerormar.

Tuppgöken hugger bara in näbben i ormen (eller vad för slags annan fanskap den råkat stöta på), lyfter upp den i luften och börjar att upprepade gånger drämma den i marken tills den är mör nog att svälja hel. Tekniken går enligt förståsigpåare ut på att "utsätta offret för en utåtriktad kraft iväg från rotationscentrum, i detta fall, tuppgökens ansikte", dvs att i korthet använda ormen som piska.

Det där mina vänner, är en jävla finishing move. Den har till och med ett namn: Centrifugal Slam.

Och just det, tuppgöken äter andra fåglar också, men orkar inte ens flyga efter dem. Istället så hoppar den bara upp och hugger dem när de flyger förbi. Och sedan: Centrifugal Slam (och om detta inte räcker så distraherar deras manager domaren och slänger in en stol).

Tuppgöken är också den enda naturliga fienden för tarantellahöken, en fem cm lång geting från helvetet, som fightar ner jättespindlar och lägger ägg i deras levande kroppar.

"Meep meep, motherfucker!"

När bytet har dött så sväljer tuppgöken det helt. Eller, försöker att göra det. Ormar i synnerhet är vanligtvis för långa för att sväljas så största delen av mellanmålet har en tendens att hänga i mungipan på fågeln. Men tro inte att detta på något sätt skulle bry tuppgöken. Den fortsätter bara med vad den nu höll på med en död orm nedklämd i halsen, långsamt sväljande den medan magen smälter det som rymts ned.



Jätteuttrar mördar pirayor och kajmaner
Uttrar är några av de sötaste, mest oskyldiga djuren på vår jord och rent statistiskt sett är ca. 107% av allt de gör gulligt. Och jätteuttrar är helt likadana, men lite större...

Vid närmare två meter är jätteuttern den största familjemedlemmen, och även om han är något av en knubbis, skulle vi fortfarande döpa honom till Putte och ta honom med ut och segla. Nämen, titta nu på pluttisen.

"Aj sidu, morjens"

Jätteuttrar har till och med ett gulligt smeknamn: Flodvargar...

Hej, väntas nu...
Jätteuttrar lever i Sydamerika, där de mestadels äter abborrar, stora malar och laxkarpar, som t.ex. pirayor. De jagar i flockar (därav smeknamnet) och föser in fisken på grunt vatten för att enklare kunna plocka åt sig av dem. När de matar sina ungar så brukar de slå fisken halvt ihjäl, men låta den överleva så att de gulliga babyuttrarna kan få färsk mat.

Sadismen motsvaras bara av gulligismen

Men oberoende hur mycket den är en fiskstympande mulkku, så är den bara ett gulligt och ludigt däggdjur och måste således vara på sin vakt för andra rovdjur som smyger omkring i Amazonfloden. Som den lokala släktingen i alligatorfamiljen, kajmanen.

Även känd som fattigmans-dinosaurie

Eller ajo, det var visst andra vägen. När ett par uttrar råkar på en kajman som minds it's own business på stranden så brukar de börja påta reptilens svans, bara för att det är kul att jävlas lite. Förhoppningsvis för kajmanen så tar den hinten och sticker åt helvete, men mer troligt är att den vänder om och går till anfall. Uttrarna kommer då att hoppa undan och ge sig på svansen på nytt. Och på nytt. Och på nytt, ända tills kajmanen är för utpumpad för att slå tillbaka. Och då sätter sig uttrarna lugnt ner och äter upp kajmanen levande, börjande från den jävla svansen.

Och om det finns fler än bara ett par uttrar på plats så skippar de helt svanspåtandet utan grupptacklar bara omkull kajmanen och börjar mumsa. En flock uttrar kan äta upp en hel kajman, ben, fjäll och allt, på 45 minuter.

En annan vandrande delikatessbutik på jätteutterns meny är anacondan, som du kanske kommer ihåg från den där filmen där den delade huvudrollen med J-Los rumpa, att är den största jävla ormen i världen. En liten grupp uttrar simmar upp till jätteormen, grabba tag i den och sätta igång att bita och klösa den. Därefter drämmer de den mot trädstammar eller, om de känner sig riktigt stenhårda, använda en teknik som en biolog beskrivit som "dragkamp med en levande brandslang". Ja, jätteuttern kan förvandla den mest kraftfulla ormen i världen till ett hopprep.



Fågeln som har jättebålgetingar som snacks
Som en fruktansvärd asiatisk jättebålgeting kan du och dina grabbs fördriva tiden med att sätta skräck i Japan, ta livet av djur många hundra gånger större än dig själv och vara med i youtubefilmer där du gladeligen massakrerar tusentals andra insekter. Det finns heller i stort sett inget i världen som kan motstå neurotoxinerna i din onädigt stora gadd. Du är en samvetslös, hjärntvättad del av den farligaste svärmen i världen och helt orädd, vilket man kanske kan förstå av ett flygande kräk som fått "yakmördargetings" som smeknamn.

AAAAAAAAAAAAAAH! TA BORT DEN! TA BORT DEN!!!

Du är, med andra ord, mer untouchable än Elliot Ness och MC Hammer tillsammans. Vilket gör det ännu mer överraskande när någon random fågel plötsligt kommer farande och börjar mumsa på dig och dina kompisar som om de var popcorn.

Hej, väntas nu...
Pernis ptilorhynchus, också känd som tofsbivråken, är, alltså, en stor fågel. Så allmänt folkvett säger att detta sannolikt är det absolut värsta att vara i en fight med en svärm enorma, överdrivet giftiga helvetesinsekter. Tofsbivråken triumferar dock över våra patetiska logikförsök genom att vara den asiatiska jättebålgetingens enda naturliga fiende. Och därmed sannolikt det enda som håller hindrar att hela asiens ekosystem kollapsar in i ett mörkt, förvridet rike regerat av Bålgetingskungen.

Den klara av att jaga de små monstren genom att ha några naturliga fördelar som får det att verka som att de designats av någon kompination av Q och Lucius Fox. Vråkens dräkt består till fullo av en unik sorts fjädrar som skyddar den mot getingsting som en ornitologisk motsvarighet till Batmandräkten.

Och medan youtube är fullt av av filmer av jättegetingar som sprider skräck finns det också film på en tofsbivråk som lägger ut en fälla, överraskar ett helt getingbo och sedan sätter sig ner och käkar upp deras ungar medan getingarna bara kan titta på hjälplöst. Och ajo, den bästa delen...

Ja, precis som Batman eller James Bond förolämpar bivråken inte bara getingen genom att anfalla dem på deras hemmaplan, utan förstör hela deras hemmabas som ett sista långfinger. Njut av en bild på någon som ger absolut noll skit.

"Ser man på, jag tycks bli anfallen av en svärm surrande karkki"

Kafferbuffeln är en samvetslös hämndmaskin
Kafferbuffeln (också känd som afrikansk buffel) är en stor gräsätare som lever på Sydfrikas savanner. Det mest utmärkande draget är de ihopväxta hornen som formar en solid bensköld över pannan inte olik frisyren hos en bartender i vilda västern. Kafferbuffeln gör inte så mycket utom att ligga och slappa, äta gräs och dricka vatten. Du vet normala kosaker. Som kor gör. För de är kor.

"Muuu, antar jag"

De mördar också skiten ur allt som ens överväger att jävlas med dem.

Hej, väntas nu...
Kafferbuffeln har många namn. Som "Svarta döden" och "Widowmaker". Och är, de facto, den farligaste medlemmen i "The Big Five" av storvilt. De andra medlemmarna? Lejon, leopard, noshörning och elefant. Detta betyder att kafferbuffeln officiellt är farligare än två stora kattrovdjur, en behornat monster med ökänt dåligt humör och det största jävla landdjuret på jorden. Till och med lejon brukar dra sig för att anfalla kalvar eller gamla, sjuka djur långt från hjorden.

En kafferbuffel väger upp emot ett ton och den löjliga hornhjälmen är de facto en ganska behändig kombination av murbräcka och spjut. Kafferbuffeln är också, uppenbarligen, medveten om konceptet hämnd, och definitivt det enda djuret som njuter av det.

Kafferbufflar kan söker, och söker, hämnd på sina värsta fiender, lejon, speciellt på dem som dödar en kalv. Och skulle ett lejon göra det misstaget, så letar de reda på det med en mobb som kan bestå av uppemot tusen förbannade kafferbufflar. Och eftersom något lejon sannolikt har dödat en kafferbuffel vid något skede, så har de tagit som princip att aktivt hoppa på lejon när de träffar på dem, som ett förebyggande anfall, eller, mera troligt, bara för att visa vem som är chef.

"HELVETEEEEEEEEEE!"

Och om en kalv är i knipa, så kommer varje medlem av hjorden genast till hjälp. Lite så här:

Om du inte orkade se videon, så kommer här en kort resumé: En ung kafferbuffel blir anfallen av lejon. Och edan av en krokodil. Varefter lejonen och krokilen har dragkamp om den en stund. Tills hela kafferbuffelhjorden dyker upp och ger rovdjuren mer stryk än de någonsin fått, inklusive att få riktiga lejon att flyga genom luften som i något slags tecknad serie. Och den unga buffeln, den som två arter av rasande rovdjur gjorde sitt bästa att ta livet av? Den överlever.

Man har försökt att tämja de här mördarkorna. Vilket, överraskande för ingen, har misslyckats spektakulärt. Så, som följande misslyckade drag har vi börjat jaga dem. Och det direkta resultatet har varit att fler storviltjägare varje år dödas av kafferbufflar än något annat afrikanskt djur.

Detta är för att kafferbuffeln är starkt av den åsikten att anfall är bästa försvar och av den åsikten att invecklade hämndsystem är det bästa anfallet. Så om du skjuter en och inte dödar den direkt får djuret en adrenalinboost som gör den okänslig för smärta. Och efter detta är dess enda livsuppgift att tammesatan mörda dig om det så är det sista du gör. Och skulle du lyckas rymma från det första anfallet kommer det skadade djuret att följa efter, cirkla runt och bara leta efter ett tillfälle att attackera. Så du kanske försöker att skjuta på nytt. Varsågod, den där löjliga ihopväxta benmassan den har i nyllet är mer eller mindre skottsäker. Och kroppsmassan bakom den är påväg rakt mot dig genom buskarna som ett oheligt, ångande, råmande kärleksbarn mellan en Predator och Hulken.

Allt som allt är jag rätt säker på att aliens inte invaderat jorden ännu att det vet att de i sådana fall skulle tvingas handskas med kafferbuffeln i något skede.

Carnival of the Animals

Vi har alla hört talas om den där fjärilen som genom en serie osannolika händelser sätter igång en storm på andra sidan jordklotet, men mest sett det som det slags tankeexeperiment man kommer fram till kl. 04.29 på Klubben. Tittar man lite noggrannare på historien märker man dock att riktiga, världsomvälvande händelser kan påverkas av djur på minst lika osannolika sätt som den där fjärilen.


Hunden som räddade Napoleon
Idag är "Waterloo" synonymt med ett sista, katastrofalt nederlag. Det var det sista slaget under Napoleonkrigen och det spektakulära slutet på karriären hos den man som ville regera över hela Europa. Och det skulle aldrig ha hänt utan en vanlig hund utan namn.

Ett par år före det här började saker och ting gå utför för Boney (det hade något att göra med att invadera Ryssland). Och efter att ryssarna gjort det de gör bäst (låta vintern sköta krigandet), blev Napoleon skickad i exil till miniön Elba.

1815 fick dock Napoleon, han var trots allt Napoleon, nog av sådan skit, smet förbi sina vakter och seglade från ön. Men legenden påstår att det just den natten blåste en speciellt våldsam storm på Medelhavet och att den flyende Napoleon föll över bord. Och där skulle historien om en av de mest betydande personerna någonsin tagit slut, om det inte varit för att en okänd Newfoundlandshund hoppat i vattnet och räddat honom.

Tänk er att tigern är Napoelon

Det låter visserligen som något från en Disneyfilm, men Newfoundlandshundar är kända för att göra sådant (vilket antagligen var orsaken till att det fanns en på båten över huvud taget). Och där Disneyfilmen vid detta skede hade låtit detta varit starten till en livslång vänskap mellan Napoleon och (den förmodligen talande) hunden, så tog sig den riktige Napoleon till Frankrike där han började satte igång med att döda folk. Under de följande 100 dagarna drog han igång en sista militärkampanj som slutade vid Waterloo och en gång för alla gjorde slut på Nappes erövringar.



Grisen som möjliggjorde Europeisk demokrati
Kika om du lyckas att hänga med i följande dominoeffekt av händelser: Du börjar med att du har Kung Filip III av Frankrike och hans lillebror Ludvig, som ju inte skall bli kung och följaktligen har fått hela sin uppväxt och utbildning i ett kloster. Efter att favoritsonen Filip 1129 krönts till kung tillsammans med sin far, förvandlades han snabbt till en angstig tonåring, som blev olydig och gick emot pappa kungen så ofta han kunde.

En dag när Filip var ute och var rebellisk, rasande längs med Seine på sin 1100-talsmotorcykel (även känd som en häst) råkade en liten, svart gris rusa ut ur en gödselhög och lägga krokben för hästen. De resulterande kraschen dödade Filip. Men varför skulle vi bry oss om detta, nästan 900 år senare?

Nå, för att brorsans grisrelaterade död plötsligt lämnade tronen öppen för lillebror Ludvig VII, fram till detta känd som Ludvig, han som hittills förberett sig för att aldrig ha sex i ett kloster. Och hans strängt katolska uppfostran fick honom att hänga med påven på en liten road trip till det Heliga Landet kallat andra korståget. Och hur slutade det? I katastrof, det är hur. Jerusalem förlorades och muslimerna vann tillbaka kontrollen över Outremer.

"I love it when a plan comes together! MUWHAHAHA!"

En annan sak som Ludvigs klosteruppfostran inte förberett honom på var sex. Hans fru, Eleanor av Aquitanien, klagade på att "hon trott att hon gift sig med en kung, men upptäckt att hon fått en munk". Och för att dissa Ludde ännu mera så skilde hon sig från honom, gifte om sig med Henrik II av England och fick fem söner med honom. En av dessa var kung Johan I (ja, han som är comic relief i alla Robin Hood-filmer).

Och detta skapade inte bara en gigantisk spricka mellan Frankrike och England, utan Johan sög även så kapitalt på att vara kung att han slutligen tvingades underteckna Magna Carta, vilket sedermera har blivit grunden till all demokrati i Europa. Johan skulle inte existerat om Eleanor gift om sig, vilket inte skulle ha hänt utan andra korståget, som Frankrike knappast skulle ha deltagit i utan Filips olycka. Snyggt jobbat, Nasse!



De två aporna som dödade 250,000 människor
Så nu tror du säkert att avlida i en grisolycka är det mest korkade sätt en kung dött på. Och oj vad fel du har. Åtminstone en har dött efter ett apattack.

Alexander I var kung i Grekland under tidigt 1900-tal. Första världskriget hade precis tagit slut och eftersom man inte hade någon större lust att HELT sluta kriga, beslöt man att varva ner genom förklara krig mot Ottomanska Imperiet.

Med hjälp av Frankrike och Storbritannien piskade grekerna turkröv som om det höll på att bli omodernt, men 1920, under en promenad i den kungliga trädgården i Aten, blev Alexander anfallen. Av apor.

Det är fortfarande lite oklart varifrån aporna kom, men de flesta historiker är ense om att de troligtvis var Alexanders husdjur och egentligen anföll hans hund, i något slags djurrivalitet som jag inte går vidare in på här. Hur det nu än var så blev kungen biten i handen, bettet blev infekterat och Alexander dog i blodförgiftning. Det skulle visa sig att detta bett skulle ändra historien.

Efter Alexanders död kom hans tidigare abdikerade far, Konstantin, tillbaka till tronen. Olyckligtvis så hade Konstantin under kriget, rent tekniskt, i alla fall i förbifarten, varit på tyskarnas sida, så plötsligt var varken fransmännen eller britterna fullt lika intresserade av att hjälpa till med att erövra Turkiet. Men hej, om inte kungen av Grekland kan ta hand om några turkjävlar utan hjälp av grodätare eller rostbiffar så är något väldigt fel på världen eller hur? Så Konstantin gick till anfall. Och fick massivt med stryk.

Den grekiska armén totalförintades, en kvarts miljon soldater stupade, Grekland förlorade allt de vunnit under Alexander och blev under flera årtionden mer eller mindre Turkiets bitch.



Katten som ensam tog livet av en hel djurart
Vi tänker oss ofta att naturen mer eller mindre levde i något slags harmoni, tills människan kom igång med bulldozrar och miljögifter och grejer för att ta livet av alla djur olyckliga nog att födas försvarslösa och/eller goda. Men ibland sätter naturen igång folkmord helt av sig själv. Det kräver bara ett rovdjur tillräckligt badass för att ta livet av var endaste en individ av en annan art.

Detta rovdjur hette Tibbles. Det var en fyrvaktarkatt som ensam lyckades utrota gärdsmygarna på Stephen's Island. Stephen's Island är den mest avlägsna ön norr om södra ön på Nya Zealand och var känd för sina gärdsmygar, små fåglar som inte kunde flyga och uppenbarligen smakade Sheeba. Det är fortfarande oklart hur dessa fåglar ens kom till ön, eftersom de inte kan flyga över huvud taget. Men trogen riktig slasherfilmtematik så blev de alla anfallna av en lokal demonbäst samma sekund som de valde att slå sig ner på denna isolerade landplätt.

"Och hädanefter kallar ni mig HERR Tibbles!"

Tibbles hade i flera veckor roat sig med att jaga gärdsmygarna, tills hans ägare upptäckte att de inte liknade några fåglar han sett tidigare. Så denna unika art upptäcktes, klassificerades... ...och förklarades utdöd under samma år. Ett litet hörn av jordens ekosystem förändrat för alltid, bara på grund av en uttråkad huskatt.



Greyhounden som skapade Church of England
Även om du inte vet något om historia har du säkert hört talas om att Henrik VIII var en kille som höll på och högg huvudet av sina fruar när de vägrade att föda söner åt honom. Han är också ansvarig för en av de mest betydelsefulla händelserna i kristendomens historia, när han bröt sig loss från den katolska kyrkan och bildade Church of England. Enligt psykologiprofessorn Stanley Coren, kunde allt detta ha undvikits om det inte varit för en överbeskyddande hund.

Vid tidpunkten höll Henrik mest på med att tornéra, supa och ligga med Katarina av Aragonien. Men, efter att ha upptäckt en alarmerande låg mängd söner, blev han bitter över all tid slösad på sex (som bättre kunde användas till drickande) och hämtade in lite färskt lammkött till hovet, i form av Anne Boleyn, med avsikten att göra henne till en permanent inventarie i sin sängkammare.

Problemet? De där jävla katolikerna och deras problem med otrohet och skilsmässor. När Henrik ville skiljas skickade han sin trogna rådgivare kardinal Wolsey för att förhandla om denna förfrågan med påven Klemens VII.

Historien berättar att påven efter förhandlingarna var stort sett okej med att Henrik lekte gömma korven med Anne, men Wolsey hade av någon orsak tagit med sin greyhound, Urian, med till mötet. Och när det blev dags för Wolsey att kyssa påvens fot, vilket var traditionen, upptäckte Urian plötsligt att någon typ i en blingblingklänning höll på att sparka hans husse i ansiktet. Hunden försökte då försvara Wolsey genom att anfalla och bita den Helige Fadern.

Greyhoundar hatar påvar.

Klemens blev rasande, avbröt mötet mitt i och vägrade att gå med på någon skilsmässa. Henrik bröt all kontakt med Rom efter incidenten och hela den där grejen kalla Engelska Reformationen följde...

A Minor Incident

Djur ställer alltid till problem för människor, i alla fall om man skall tro 80-talskomedier. Men ibland leder djurens yrande faktiskt till något allvarligare än att en fet, bitter gammal fabo faller roligt ner i en tårta. Ibland blir det till och med krig...


Kriget om den bortsprungna hunden
År 1925 var Grekland och Bulgarien låsta en ett konstant läge av näst-intill-krig, vilket hade varit det normala allt sedan Bulgarien hade haft fräckheten att förklara sig självständigt. Men eftersom freden efter första världskriget inte ens hade kommit upp i skolåldern och kriget således var i ganska färskt minne, var ingendera landet speciellt intresserat för all-out krig före man fått ett årtionde eller två på återupbyggnad. I alla fall tills en grekisk soldat tappade kontrollen på sin hund...

Av okänd orsak (kanske gjorde hans hundförare en rörelse som såg ut som att kasta en boll) rusade vakthunden iväg, tvärs över den makedonska gränsen mot Bulgarien. Den panikslagne soldaten sprang efter, men blev omedelbart nerskjuten av bulgariska vakter, vilket satte igång något som senare fått namnen "Incidenten i Petrich" eller "Kriget om den bortsprungna hunden".

Grekiska soldater skickades för att som påtryckning ockupera den närliggande gränsstaden Petrich där de mötte bulgariska trupper och alltihop slutade med 50 man stupade. Fullskaligt krig verkade oundvikligt, men då överraskade Nationernas Förbund alla genom att faktiskt göra sitt jobb och avvärja kriget. Grekerna blev tvungna att dra sig tillbaka och betala 45,000 pund som kompensation.


Diplomatisk immunitet
Alla några säkert känner till gör diplomatisk immunitet att kan man klara sig ifrån stort sett vad som helst, så länge man inte jävlas med Danny Glover på dagar han känner sig ovanligt too old for this shit. Det är även logiskt att samma immunitet skall visas diplomaternas familjer, men hur är det med husdjur?

Som det råkar sig har detta dilemma faktiskt undersökts vid ett flertal tillfällen. 1999 lyckades till exempel två schäfrar från ryska ambassadens lantresidens smita och ta livet av 17 tackor på en fårfarm i Kent. Bönderna krävde att de skulle avlivas, men eftersom marken ägdes av en främmande stat var det fuck all man kunde göra åt det. Under tiden passade dock hundarna på att bättra på sin body count, vilken slutade på över 50 djur innan dammet hade lagt sig.

Man kom alltså fram till att de var immuna, men det fanns även tidigare prejudikat i frågan: redan 1975 var det tal om saken i Washington efter att en hund tillhörande en delegat från Barbados hade bitit ett flertal ortsbor. När polisen förökte ingripa varnades de om "möjliga internationella konsekvenser" om de rörde hunden på något sätt.

Båda dessa exempel är dock småpotatis jämfört med den amerikanske Indienambassadören John Kenneth Galbraiths katt 1962. Under ett besök i den indiska staten Gujarat fick Galbraiths barn ett par siamesungar i gåva, varav den ena hette Ahmedabad. Eftersom Ahmedabad är ett både krångligt och ganska löjligt namn på en katt förkortade dock barnen detta till Ahmed.

Detta var dock inte så lysande, eftersom "Ahmed" är ett av många, många alternativa namn på profeten Muhammed. Så när detta kom ut i tidningen (och varför det över huvud taget gjorde det är mer än jag förstår) svarade folket i Pakistan på sättet de gör bäst:

Inte kattmänniskor...

Upplopp satte igång i hela landet, amerikanska vakter och ambassadpersonal blev anfallna i hela landet och ambassadbyggnader stenade. Mullorna i Pakistan krävde även Galbraiths huvud, men han själv tog till hans ära med stort ro: "I do not think the Pakistanis were particularly sensitive. In the darker reaches of our Bible Belt, there would have been criticism of a Pakistan ambassador who, at a moment of friction between our two nations, had, however innocently, named his dog Jesus."

Lyckligtvis lyckades Galbraith lugna ner situationen genom att förklara att allt varit en olyckshändelse och genom att döpa om katten till Gujarat (efter att än en gång missa att "Rufus" aldrig förolämpat någon). När han utfrågades om saken svarade Gujarat genom att ta en tupplur i solen klösa sönder en soffkarm.


The bare necesseties
Genom alla tider har människor över hela jorden delat en stor passion: att skjuta stora djur utan någon större motivering. Speciellt bayrarna var så förtjusta i att ta livet av lurviga grejer med stora tänder att de passade på att skjuta ihjäl alla sina björnar för sisådär 180 år sedan. Vilket gjorde en hel del folk ganska överraskade när de plötsligt stötte på en lufsande runt i gränstrakterna mellan Tyskland och Österrike.

Och han hade tydligen varit på Oktoberfest

Björnen Bruno blev sedd första gången i maj 2006 och blev omedelbart en sensation i Tyskland efter att ha dödat dussintals får, förstört biodlingar och brutit sig in i hönshus. Ungefär den slags grejer man skulle förvänta sig av en björn av ett lite högre intellekt. Brunos tuffaste stund kom dock när han tassade in i en bayersk by och satte sig utanför polisstationen, något som fick landesregeringen att tycka att måttet var rågat. Så de beställde in ett team med finska björnjägare för att fånga in honom. Teamet sökte efter Bruno i två veckor, men 14 dagar och bortemot 100,000€ i löner senare hade de fortfarande inte sett skymten av honom.

Roland Mellisch från WWF kallade Bruno en "problembjörn" men försökte fortfarande se till att han kunde fångas utan att bli skadad. Regeringen var dock mer pragmatiskt lagt och shoot to kill blev ganska fort stående order. Relativt snabbt blev han slutligen fälld och man lade genast upp planer för att ta stoppa upp djuret på ett museum.

Men det är här som saker börjar bli absurda. Bruno visade sig nämligen vara italiensk medborgare och hade i misstag vandrat norrut från ett viltreservat i Trento. Rom startade ett diplomatiskt gräl och krävde att Brunos kropp skulle utlämnas till sitt hemland. Tyskarna vägrade och oenigheten pågår fortfarande , alltmedan Brunos uppstoppade kadaver väntar på beslutet på Museum Mensch und Natur i München. Han tappade själv intresset för frågan about samtidigt som han fick en .338 Lapua i hjärtat...

"EVVVK!"