Contrapunctus 1

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

Contrapunctus 1 (ur Der Kunst der Fuge) - Laibach (fritt efter Johann Sebastian Bach)

The Song That Goes Like This

Nu har det igen blivit tillräckligt många inlägg, så det har blivit dags för en liten recap av de sångtitlar vi haft att bjuda på. Här finns allt, från hembrännarcountry till porrfunk till heavyjulsånger till deppska till elektroproge. Så, intresseklubben, fram med blyertspennorna,

Sign 'O' the Times - Prince

Before and After Science - Brian Eno

Bad Romance - Lady Gaga

Showdown at the Border - Nazareth

We Three Kings - Steve Ouimette

Keep the Faith - Bon Jovi

A Minor Incident - Badly Drawn Boy

You're Gonna Ruin My Bad Reputation - Ronnie McDowell

Up for Breakfast - Van Halen

Missing Words  -The Selecter

Can't Nickname the Truth - Sly Stone

World of Lies - At the Gates

Get Drunk and Be Somebody - Toby Keith

The Art of Subconcious Illusion - Avenged Sevenfold

The Roots of Coincidence - Pat Metheny Group

Samt, naturligtvis även namnet på detta inlägg:

The Song That Goes Like This - Spamalot

The Roots of Coincidence

Det som sägs om tidsresor är sant. Man reser tillbaka i tiden och ändrar på en endaste liten grej och plötsligt är historien full av nazister och dinosaurier. Om man börjar titta tillbaka genom historien så hittar man gång på gång exempel på att de stora brytningspunkter som bygger upp historien ofta står och faller på någon fullkomligt ovidkommande tillfällighet. Ändra på den och historiens hela förlopp ändras med den.


Smörgåsen som startade ett världskrig
Du har säkert hört att Det Stora Kriget (även känt som första världskriget) började med mordet på en österrikisk ärkehertig som hette Franz Ferdinand, vilket startade en dominoeffekt som ledde till miljoner döda. Du vet dock kanske inte att det som knuffade omkull den första brickan var en smörgås.

En gång fanns det en kille som hette Gavrilo Princip. Han var en bosnienserbisk student och gerilla som var medlem i en hemlig rörelse vid namn Crna ruka (Svarta handen). Och även om detta låter som en ondskefull organisation av satanistpräster som i hemlighet styr världen var det frågan om något inte fullt så genomhäftigt: en slavisk frihetsrörelse. Och de fullkomligt avskydde Franz Ferdinand.

Den världsomvälvande tillfälligheten
En sak skall man ha klart för sig. Gavrilo Princip ville oerhört mycket ha livet av farbror Franz, det är hur det gick till som är så rasande underligt.

Sommaren 1914 reste Franz Ferdinand, hans fru och det obligatoriska entouraget av mindre viktiga politiker och random campfollowers som alltid samlas runt en blir-snart-lönnmördad-fjant, runt på gatorna i Sarajevo i en dumdristigt öppen bil. Svarta handen hade gjort upp en fiffig och intrikat komplott som i stort sett gick ut på "vi tar livet av dumjäveln på något sätt", men som det ofta går vid lönnmordsförsök, gick en hel del åt helvete.

När Franzs bilkonvoj passerade de sammansvurna kastade en av dem, Nedeljko Cabrinovic, en handgranat mot hans bil, men detta var en handgranat från 1914 (dvs den var skit) med en brinntid på över 10 sekunder så när den slutligen briserade hade FF hunnit ut ur farozonen. Stackarna i bilen bakom råkade dock vara rakt på den och sprängdes i småbitar medan lönnmördarna smet i kaoset som följde.

Cabrinovic tog ett cyanidpiller, vars bäst-före-datum gått ut och inte tog livet av honom, hoppade i den meterdjupa floden för att "dränka" sig. Franz med följe verkade vara i säkerhet. Men han var fanimig inte färdig med att utsätta sig för livsfara ännu. Mot inrådan från i stort sett alla hade han beslutit att åka till sjukhuset för att hälsa på dem som sprängts upp i stället för honom. Problemet var att hans förare inte hade en jävla aning var det låg och slutade upp med att irra omkring i Sarajevos centrum, tills de helt av en slump passerade en delikatessbutik där Gavrilo Princip, jepp du gissade det, tog sig en fan-det-sket-sig-smörgås.

Efter att obligatorisk ha stått och stirrat en stund på grund av sin osannolika tur drog Princip sin pistol och ändrade historiens lopp.

Och detta ledde till vad?
Först bröt första världskriget ut. Efter kriget föll världsekonomin i bitar. Som var en av orsakerna att tyskarna valde Hitler till ledare. Och han startade andra världskriget. Som slutade med ett par atombomber. Vilket ledde till kalla kriget. Vilket innehöll Vietnamkriget. Som gav oss hippier.

Gavrilo Princips fel

Så där ser man. Nästan allt fanskap på 1900-talet skulle kanske ha undvikits om inte Gavrilo Princip skulle blivit småsugen på något att käka.



Cigarrlådan som vann det amerikanska inbördeskriget
Vad skulle du göra om du skulle hitta en pafflåda liggande någonstans mitt ute i käpphelvete, som, till exempel, en gammal cigarrkartong eller något sådant. Skulle du ignorera den? Sparka den mot en förbipasserande ekorre i brist på annat att göra? Anta att den innehöll något äckligt, som en mänsklig mjälte stulen av ryska maffian, och lämna den ifred?

Under amerikanska inbördeskriget råkade unionskorpralen Barton W. Mitchell just på en sådan till synes värdelös låda, men gjorde inget av föregående utan öppnade den. Och såg kanske med detta till att USA är ett land idag och inte två.

Den världsomvälvande tillfälligheten
Sent under 1862 var sydstatsarmén på gång med ett ganska framgångsrikt anfall på Maryland. Federalisternas överbefälhavare, Robert E. Lee gjorde då upp ett dokument kallat Special Order 191, som mycket detaljerat beskrev rörelsemönstret för varje brigad i the Army of Northern Viriginia under de närmaste månaderna. Han gav kopior av denna order endast till sina mest pålitliga generaler, som Thomas "Stonewall" Jackson

Han kunde ha gjort mos av dig med sina ögonfransar

Jackson var dock allt för lat för att skriva ut individuella order till varje brigadchef så han gav dem i stället kopior av 191. En av dessa var Daniel Harvey Hill, som behandlade den på samma sätt som man nu gör med deklarationsdokument eller andra viktiga papper: han lämnade dem på marken, i en låda, virade runt tre cigarrer. Och glömde sedan bort dem.

Flera dagar senare hittade den tidigare nämnde unionsspanaren Mitchell pappren på en lägerplats, sannolikt tänkande, "Hej! Gratis cigarrer!" Han märkte att cigarromslaget såg viktigt ut och skickade dem till sin närmaste chef. Som i sin tur skickade dem till sin chef. Och vem vet hur många chanser pappret hade att tappas bort, ätas av hästar, bli genomblodat eller rent generellt få personen som håller i det sprängt till skit av artillerield, men slutligen nådde det fram till en adjutant som kände igen Lees underteckning. Och som gav pappret till unionsgeneralen George McClellan.

Och detta ledde till vad?
Någonsin hört talas om slaget vid Antietam? Om inte är det en blodigaste dagen i nordamerikansk historia, alla kategorier. Nordstaterna vann slaget (med nöd och näppe) och efter det hade sydstaterna egentligen ingen chans.

Men orsaken till att de ens hade någon chans var att de i stort sett hade lyckats hitta en officiell walkthrough för Robert E. Lees Invasion of Maryland. Och från och med detta var en nordstatsseger i stort sett garanterad. Lincoln kände sig tillräckligt säker för att kunna hålla Gettysburgtalet, slaveri blev officiellt avskaffat, södern återförendades med resten av unionen och allt tal om att lämna unionen slutade för alltid. I alla fall tills de valde en svart president.



Hjärtattacken som räddade västvärlden
Du vet hur varje serietidnings- och James Bondskurk värd sitt salt har någon högtravande plan för hur de skal erövra världen (Step 1: collect underpants. Step 3: we rule the world). Hela världen? Kom igen!  Det kan inte finnas någon som skulle klara av det...

Eller så tänker serietidningsbovar inte tillräckligt stort, för det kan göras. Och, om det inte var enbart för en välplacerad hjärtattack, skulle det sannolikt redan ha gjorts.

Den världsomvälvande tillfälligheten
Välkomna till centraleuropa, cirka mitten på 1200-talet. För några år sedan fick du höra hur en mäktig, främmande nation i Långtbortistan, ledd av någon som heter Djingis khan, krossat dina förhatade fiender, muslimerna. "Great success!" säger du. "Min fiendes fiende är min vänn! Vad kan gå fel med detta?!"

Europa

Sedan börjar saker bli lite otydliga. Du hör om en mystisk armé som fullkomligt tillintetgör Ryssland. "Nämen, vad vad fan är det här?! Ryssarna är kristna! Okej, de är ortodoxa kättare, men de är i alla fall kristna!" Och så plötsligt möter du din nya BFF. Men i stället för att ha med sig nallekarkki och ett flak pilsner kommer han för att slakta dig och allt du står för.

Gott folk, låt mig presentera mongolinvasionen av Europa. Och Europa, med sina tungt lastade riddare och pissfattiga bönder kunde göra fuck all för att förhindra den. Mongolerna, ledda av Djingis khan, och senare av hans son Ögedei, slog arméerna från europeiska stormakter som Ungern och Tysk-Romerska Riket i småbitar. De plundrade Polen tomt (tacka fan för att det landet aldrig har behövt lida på nytt) och gjorde sig klara för att hoppa på nästa tättbebyggda område: Tyskland.

Då plötsligt dog Ögedei, mongolernas storkhan, i en hjärtattack och alla blev tvungna att sticka hem. Mongolisk tradition bestämde nämligen att hela armén måste vara på plats när en ny khan installerades. Alla visste naturligtvis om att Ögedeis son Güyük skulle bli hans efterträdare, men man måste i alla fall tillbaka till Mongoliet för att "rösta" fram honom. Eller rösta på någon annan och få ett svärd genom ansiktet.

Och detta ledde till vad?
Mer än man kunde ana faktiskt. En ganska nyligen utkommen bok spekulerar att mongolernas erövring och allmänna förstörande av muslimskt kärnområde och deras i jämförelse skonsamma behandling av Europa var det som lät västvärlden bli det maktcentrum det blev.

För när man hade dödat färdigt och alla skallpyramiderna var byggda, var mongolerna mycket duktiga på att förena världen. Nya handelsrutter öppnades och kontakter skapades mellan olika större befolkningsgrupper. Så medan Kina och Mellanöstern blev uppeldade fick Europa nya kontakter österut. Detta i sin tur blev en grundförutsättning för upptäckartiden. Och resten är... ...nå, ni vet.

In the Flesh?

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

In the Flesh? - Dream Theater (fritt efter Pink Floyd)

The Art of Subconcious Illusion

Visst, om man tittar tillräckligt länge kommer du att hitta förolämpningar, hemliga meddelanden och skrämmande små penisar ÖVERALLT.

Men när det handlar om klassiska konstverk har du ofta rätt. Ja, så mycket som man än kan dissa Dan Brown (och med all rätt), så är en av de få saker han faktiskt har rätt om att oldschoolkonstnärer som Michelangelo och Da Vinci älskade att plantera små påskägg (nördspråk för hemlighet) i sina verk, ofta grejer som aldrig skulle ha gått genom censuren.

Svävande Hjärn-Gud

Michelangelos ode till Första Moseboken, Adams skapelse, är inte enbart ihågkommen som den mest berömda scenen i Sixtinska kapellet, utan en av de mest ikoniska bilderna någonsin. Notera hur Adam pose härmar Guds och hur mänskligheten avskärmas från himlen av jorden och berg och hur Gud med entourage stilar runt på en enorm, svävande hjärna.

Öh?

Titta ordentligt, det visar sig att Gud, hans änglar och kommer-snart-att-skapas-Eva-under-Hans-arm formar en närapå perfekt genomskärning av en mänsklig hjärna. Medan en del avvisar detta som en tillfällighet, påstår en del experter att det skulle vara svårare att förklara att detta inte skulle vara Michelangelos avsikt. Även komplexa delar i hjärnan, som lillhjärnan och synnervskorsningen, kan alla hittas på bilden. Och den där sexiga gröna sjalen som hänger ner för hjärnbryggan/ryggraden/killen som håller Gud uppe råkar dessutom följa kotartären mer eller mindre perfekt.

Förrutom att rita, måla, skulptera, bygga Peterskyrkan och rent generellt vara ärkechef över universum, så hade Michelangelo kadaverobduktion som en av sina favoritsysselsättningar. Han var så kåt på att karva i lik att en av hans vänner en gång gav honom en välbyggd, synnerligen avliden, arab som gåva.

Så varför skulle då detta enormt talangfulla geni faktiskt klämma in den verkliga formen på en människohjärna i det han måste varit medveten om att skulle bli ett ganska betydande verk? Påstod han listigt att Gud gav Adam gudomlig kunskap? Eller påstod han tvärtemot att Gud endast existerade i den mänskliga hjärnan? Detta skulle i sådana fall varit ett ganska modigt påstående att skicka medan man inredde påvens personliga lilla crib. Men, eftersom bruket att skära kroppar i bitar inte var hyperpopulärt vid tidpunkten kunde han vara ganska lugn och veta att detta inte skulle upptäckas i en handvändning. Det visade i stort sett enbart hur stora cojones Michelangelo hade. På tal om det...

Davids lilla paket

Michelangelo var en så sneaky jävel att man antagligen kunde ha fyllt större delen av listan enbart med hans små, hemliga hyss. Likt Arnold Schwartzenegger är hans David lika mycket en succé för mänsklig framåtanda som ett anatomiskt fenomen. Precisionen i den mänskliga kroppen, som som den skapats av Michelangelo, är ingenting annat än perfekt.

Notera det överdrivna huvudet och de framträdande venerna på handryggarna, svällda av spänning. Beundra kurvan i den framträdande bålen, det högra benets spännda lårmuskler och och storleken på motivets heroiska pen...

...is?

Öh?

Det där är en synnerligen oproportionerligt liten pili.

Davids paket, som italienarna kärleksfullt kallar il pisello, har blivit något av en 500-årig inside joke. Statyn är ett praktexempel på närapå 4 meter av perfektion, men hans 13 cm (rundande uppåt) långa snopp gör honom rejält förfördelad på byxavdelningen.

Men det finns dock de som tagit honom i försvar. När man ser den från ett förhöjt läge, det som konstnären skulle ha haft när han högg ut ansiktet, ger stackars David ett ganska stressat uttryck i ansiktet som är osynligt från golvnivån.

"Oj skit oj skit oj skit oj skit oj skit oj skit"

Hemligheten är att han inte enbart poserar här, utan de facto gör sig redo för att strida med Goliat, en våldsamt antisemitisk jätte. Forskarna gjorde en datoriserad studie av skulpturen och kom fram till att varje minutiös, anatomisk detalj visar en kille rädd på gränsen till panik, men redo att slåss för sitt liv som en barrövad Tyler Durden. Deras diagnos: Davids dong är alltså inte enbart liten, den springer och gömmer sig. Vilket rent fysiologiskt är normalt penisuppförande när ägaren till sagda penis är på väg att slåss med en typ dubbelt så stor som han själv.

Men eftersom ingen på marken kunde se statyns oroliga uppsyn antog man allmänt att Michelangelo bara velat skoja till det. Vilket i och för sig skulle varit lokiskt då pittskämt var lika vanliga i renässans-Florens som de är i Family Guy. Något som inte är logiskt är dock varför Michelangelo lämnade Davids hebreiska pisello oomskuren. Något som kanske tas upp i ett kommande inlägg: ”Några av de mest intressanta frågor som kommit av närbilder på pittar”

Soundtrack of our lives

Okej, den här är bara jävligt konstig. Michelangelo var inte den enda konstnär som i det tysta jävlades med etablissemanget i sina verk under renässansen, men det tar ett annat geni av Michelangelos kalliber för att höja insattsen ännu ett snäpp. Säg hej till Leonardo da Vinci.

Nej, han skrev inte in den hemliga historien om Jesus arvingar genom kryptogram eller bakvända korsord eller sådan dynga. Han lade bara in ett hemligt soundtrack i Nattvarden.

Öh?

De där mumsiga semlorna som finns utspridda på målningen kan vara noter i ett musikaliskt arrangemang. Och inte bara det utan även Jesus med lärjungars händer. En musikvetare upptäckte att om man drar fem notlinjer genom tavlan så bildar händerna och semlorna en nätt liten melodi. Detta alltså om man läser dem från höger till vänster, som var hur Da Vinci oftast skrev. Låter det för skumt? Lyssna på det här!

Även skeptiker har erkänt att kompositionens harmoni är för perfekt för att enbart vara ett sammanträffande. Da Vinci var, trots allt, den perfekta renässansmannen och ett av hans många, många, många expertområden var musik. Och inte nog med detta. Samma kille som upptäckte noterna påstår också att han i målningen hittade ledtrådar till sångens rytm och längden på varje not. Så, tekniskt sett, var den första musik som hade ett hemligt budskap när man spelar det baklänges, Nattvarden. Vad säger ni om det Moral Majority?

Visa fingret åt påven

När man tänker på Sixtinska kapellet, tänker man sannolikt automatiskt på Adams skapelse och guds magiska zapfinger, men bilden är faktiskt bara en av hundratals. Under fyra års tid fyllde Michelangelo et consortes kapellet snorpackat med keruber och profeter och en full, naken bibelhjälte. Och för att hedra sin finansiär, påven Julius II, målade han fiffigt nog in dennes manliga nylle på profeten Sakarias kropp. Vilket var ganska gulligt, så länge man inte tittar allt för noga på änglarna som chillar bakom honom.

Öh?

Den ena gullängeln ber nämligen påven att dra åt helvete. Vad denna älskliga baby gör med fingrarna kallas ”fikonet” och gestens betydelsen är inte närmelsevis så gullig som knubbisen som visar den. Genom att sticka tummen mellan sitt pek- och långfinger visar han en oldschoolgest som i det stora betyder ”fuck off”. Och han visar den åt påven.

Det visar sig att påven Julius II var ett sådant rövhål att han öppet kallades för Il Papa Terribile. Michelangelo beslöt att besägla hans öde genom att visa fingret åt honom i guds hus ovanför oräckneliga päster, kardinaler och turister i all evighet. Och det fina med gesten var att allt medeltida sot och höjden målningen satt på hindrade någon från att faktiskt se den.

Eikä tässä vielä kaikki. Tre årtionden senare blev Michelangelo bjuden tillbaka för att måla fondväggen bakom altaret. Och denhär gången fjantade han inte runt med några mesiga hansgester. Nix, denna gång beslöt han att rakr ut måla helvetets ingång rakt bakom påvens stol.

Helvetets ingång eller Akademens klubb. Antagligen helvetet.

Paint it Black

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

Paint it Black - U2 (fritt efter Rolling Stones)

Get Drunk and be Somebody

En del män formar historien genom slumpen och andra genom planering. En del formar historien genom Guds vilja och andra genom kraften sin egen personliga övertygelse. Och en formar historien genom att snubbla på den i fyllan, pissa på den och sedan dansa runt med den på huvudet som en hatt. Dessa män förtjänar att få sina historier berättade.


Nikita Chrusjtjov undviker krig genom att bli totalpläsit
Under kalla kriget så blev det första och enda landet som framgångsrikt lyckades smyga sig iväg från den sovjetiska "järnridån" när den jugoslaviske ledaren Josip Broz Tito öppet dumpade Stalin 1948. Den ganska ilskna skillsmässan ledde nästan till krig mellan de båda länderna mellan 1948 och 1955 och en period som kallades Informbiro. Inte ens Stalins död 1953 kunde lugna ner situationen. För det här var tammefan Stalin och han tänkte inte låta något så trivialt som brist på puls hindra att hans personliga vendettor fullföljdes. Men inte ens denna järnvilja var tillräckligt stark för att rå på hans efterföljares, Nikita Chrusjtjovs, episka törst och glada fylleatityd.

Chrusjtjov, som var i färd med att manövrera ut de största stalinsterna i partieliten (Malenkov, Beria och Molotov) var hoppfull om att situationen kunde lösas på ett fredligt sätt, så i maj 1955 ledde han en förhandlingsdelegation till Belgrad för att reda upp situationen. Men Tito, som var rätt misstänksam över denna plötsliga vänlighet planerade att förvandla det till ett PR-fiasko: han planerade att få dem packade framför kamerorna och på detta sätt skämma ut dem, eftersom Tito tydligen aldrig mött en ryss tidigare.

Till i stort sätt ingens överrasking var Chrusjtjov inte den som var den när det gällde tagande och följde gladeligen denna plan. Men det som var tänkt som en fälla förvandlades snabbt till ett av historiens mest lysande sjöslag och Tito hade ingen annat val än att hoppa in i vodkaorgien.

"En! Kom igen, ta nu ens en!"

Besöket slutad med en påkostad bankett på den sovjetiska ambassaden där "Chrusjtjov var redlöst berusad... (han) höll på och försökte kyssa alla han mötte, speciellt Tito, som han flera gånger skrockade 'Josya, sluta vara så sur! Värst vad du var ömskinnad! Ta nu en sup och låt det gamla vara hänt!' åt. Den andra juni, medan Chrusjtjov och Tito antagligen kämpade med en episk, flerdagars bakfylla undertecknade Sovjet och Jugoslavien en gemensam resolution som effektivt gjorde slut på krisen. Det var en av de mest oväntade framgångarna i diplomatisk historia och var enbart möjlig tack vara att Nikita Chrusjtjov blev på gott humör av sprit.



Iron Butterfly sluddrar sig in i musikhistorien
Om man skulle försöka att göra en lista på alla konstnärer, musiker eller författare haft grogg som sin musa, så skulle den ganska långt endast behöva en lista på alla konstnärer, musiker eller författare, punkt. Douglas Adams kom på idén till The Hitchhiker's Guide to the Galaxy när han låg packad på en åker, Charlie Parker spydde en gång i sin mikrofon mitt under ett upprädande och Ernest Hemingway var Ernest Motherfuckin' Hemingway. Men knappast någon kreativitet har så totalt exemplifierat fylleidéer som sångskapandet hos Dougie Ingle, från bandet Iron Butterfly.

1968 var inget direkt lysande år. Deras första skiva, Heavy, hade släppts och sålde så bra att trummisen, Ron Bushy, "var tvungen att försörja bandet genom att jobba som pizzabagare". När Ron kom tillbaka från jobbet hittade han Ingle, Iron Butterflys huvudsaklige låtskrivare, full(are än vanligt). Efter att ha drämt i sig två flaskor rödvin "spelade Ingle en sång på keyboard sjöng för mig. Han var så packad att han sjöng 'inagaddadavida' i stället för 'In the Garden of Eden' som det var tänkt.

Lyckligtvis för Ingle, Iron Butterfly och större delen av knarkindustrin, tyckte Bushy rätt bra om hur hans berusade sångarbroder sluddrade fram texten. Den snabbt omdöpta sången och albumet, In-a-Gadda-Da-Vida, sålde 25 miljoner exemplar och ligger fortfarande på strax över 30. plats på de mest sålda albumet någonsin. Iron Butterfly blev rika och berömda (eller tjänade i alla fall tillräckligt för att Bushy kunde sluta knåda deg) och detta enbart på grund av Doug Ingles fylla. Tack samhällssjukdom!




Selim II erövrar Cypern / super bort Osmanska Imperiet
En av de mera ökända sultanerna i det osmanska imperiet, Selim II, även känd som "Selim den Druckne" (ja, på riktigt) gjorde vin till sin officiella regeringsdoktrin. Ja, Selimdoktrinen har faktiskt existerat och idén bakom den var, "Håll Selim packad".

Va? Killen klädd i ett duschdraperi med badankor på? Full? Det var som...

Selim var i stort sett enbart intresserad av två saker: Grogg och att skriva episk poesi... ...om grogg. Vin från Cypern var en speciell favorit, så om inte annat hade han god smak: cypriotisk commandaria är en av de äldsta och mest högaktade sorterna i världen. Desvärre för Selim så har även gamla och fina flaskor bottnar, så till slut fick han slut på sitt favoritvin... ...tills hans rådgivare Joseph Nasi dök upp och påpekade att om han invaderade Cypern kunde han få allt vin han önskade. Vilkeyt är lite som att din vän och föreslår att du kastar en molotovcoctail på en R-Kiosk, för att du fått slut på pilsner, men Selim var med på noterna och förklarade krig mot en hel region bara för att kunna stjäla deras sprit. Ottomanerna satte igång en massiv invasion av ön som belägrade deras städer och slaktade bortemot 20,000 civila cyprioter och venezianer.

Kerholle!

Selims brutala erövring blev till slut för mycket för länderna i västra Medelhavsområdet och de slöt sig samman i en veneziansk-genuansk-papistisk-spansk koalition känd som Heliga Ligan och deras samlade flottor förorsakade ett förkrossande nederlag för turkarna. Det var ett av de mest betydelsefulla slagen i världshistorien och en vändpunkt i det millennielånga krig som förts mellan de muslimska turkarna och det kristna västeuropa. Osmanerna förlorade 30,000 sjömän och 90% av sin flotta. Turkarna kunde aldrig helt reparera den skada de dragit på sig vid Lepanto, men de behöll kontrollen över Cypern, så Selim II hade sitt vin och för honom var detta en great success.

Den glade sultanen fortsatte att vingla fram i ledningen för ett alltmer splittrat land tills han 1574 dog som han levat, tatrande i fyllan.



Ulysses S. Grant vinner USA:s inbördeskrig full som ett ägg
Unionsgeneralen Ulysses S. Grant har antagligen fått ett av de mest orättvisa rykten av alla inbördeskrigsgeneraler och anses i stort enbart ha varit ett vanligt fyllo. Okej, fyllodelen är nog sann, men han var allt annat än vanlig. Många experter, och självaste president Abraham Lincoln, drog slutsatsen av att Grant led av en "sällsynt sorts alkoholism som gjorde honom till en bättre general".

Det fina med Grants spritberoende var att det gjorde honom till just den sorts general som Lincoln behövde för att vinna kriget. Han behövde ingen gentleman utan en EVVVK-attityd som enbart en man som är shitfaced på ett slagfält kan ge dig. Enligt samtida många historiker och samtida nyhetsjournaler var det hemligheten inte att Grant var en spurgu, utan att han visste att han var ett spurgu. Detta gav honom ett stort övertag över sina motståndare, eftersom Grant visste att han inte hade något att förlora, medan sydstatarna, som i de flesta fall var helt normala, hade massor att förlora: Hem, familjer, kroppsdelar, rykte und so weiter.

Eftersom Grant hade sugit på ganska långt allt i hela sitt liv (han hade bland annat slutat absolut sist i sin klass på militärakademin) "hade han ingenstans att ta vägen utom uppåt". Och han visste det. Med andra ord var han precis den slags loser Lincoln behövde.

Grant stred hårdare än någon annan general under hela kriget eftersom han, i motsatts till andra som kunde drabbas av panik eller påverkas av överväldigande odds, kunde dricka sig så full att han inte brydde sig. Han var en självmedveten alkoholist och visste därför när en situation var så allvarlig att han måste dricka sig redlös för att våga göra det otänkbara och han var beredd att låta arméns väl gå före sin egen hälsa när det kom till ämnet whisky. När Grant utnämndes till överbefälhavare gjorde detta att han vågade det som ingen gjort tidigare, att driva ett oupphörligt krig mot sydstaterna, både dag och natt.

Före Grant gick det ofta flera månader mellan större slag, och, oftare än motsattsen, ledde de till reträtt för Unionsstyrkorna. Men tack vare sin ovanliga självmedicinering av alkohol, kunde Grant kasta ut försiktigheten och tvinga in sydstatarna i något de aldrig hade en möjlighet att vinna, ett brutalt utnötningskrig. Historiker beskriver Grants alkoholism som "ett utlopp, men ett kontrollerat sådant, likt en gasflamma ovanför en högtrycksoljekälla och han använde det till att besegra rebellerna och få ett slut på ett av de blodigaste krigen på hela 1800-talet.