What's the Spell? Go to Hell!

Om det finns något som får rockmusiker att skriva musik, mer än något annat tema, så är det knark (och massor av det). Strax efter det så är det sex, turnéliv, andra sorters knark och hur Californien är, liksom, så typ totalt fejk liksom. Men före man kommer till listans slut kommer man till gammal god hämnd och purt fanskap, som till exempel på de här lysande (och i vissa fall inte så lysande) skivorna.


Having Fun with Elvis on Stage - Elvis Presley
Elvis var kanske den störste rockstjärnan live, någonsin, så bra de facto att folk fortfarande betalar fina pengar för att se Elvisimitatörer live. Han var till och med så stor att man nästa år kommer att arrangera en turné där gamla filminspelningar av the King skall projiceras på en scen med riktiga musiker bakom så att det skall verka som att det är en riktig konsert.

Om han var så lysande att vi väljer att se honom som hologram, över 30 år efter att han dött, bara för att få en liten vink om hur det kunde ha varit back in the day så är det väll självklart att en liveskiva med Elvis måste vara helt jävla strålande, eller hur? Svarade du "ja" på frågan? Skulle jag ens ta upp det om svaret var "ja", pucko? Låtsas nu ens vara vaken för helvete...

1974 var Elvis på toppen av sitt mest aktiva turnéande, och samtidigt på toppen av sitt medicinmissbruk som slutligen ledde till hans död. Det var under denna tid som kungens manager, Colonel Tom Parker, sökte efter något att sälja till pöbeln under de slutsålda konserterna förrutom den vanliga krääsän (fejkpolisonger och paljetthalare i XXXXXXL, ni vet, den vanliga skiten), men nöjde sig med att klämma ihop en liveskiva.

Problemet med denna plan var att Presleys skivbolag, RCA records, ägde rättigheterna till alla sånger i hans katalog och att ge ut dem skulle kosta röven i royalties.

Detta är Colonel Tom Parker. Han gillar inte folk som yrar eller gökar sig.

Lyckligtvis för överstens röv var Elvis en turnémaskin och det fanns gott och väl med inspelat material för att fylla en skiva, utan att behöva betala någon upphovsrätt. Olyckligtvis för alla andras rövar innebar detta att ge ut och distribuera en skiva utan någon egentlig musik på... Under 37 plågsamma minuter tvingas lyssnaren genomleva mellanpladdret hos en medelålders, drogyrande rockare: stammande historier, vitsar utan poäng och allmänt gnolande utan en endaste not av någon riktig Elvissång inom synhåll.  Den utnämndes till den sämsta rockskivan någonsin, av en bok enbart tillägnad på ämnet, utan att innehålla (och förlåt om det låter som att jag jamsar om saken) någon musik alls, Till och med Elvis själv kom ner från sitt pillermoln tillräckligt länge för att skämmas över själva existensen av detta vinylmissbruk.

Den låg även som högst nr. 9 på countrymusiklistan. Och om inte Toby Keiths karriär är bevis nog för att countryfans köper vad fan som helst är förra meningen det.



Wish You Were Here - Pink Floyd
Några år efter átt grundande medlemmen Syd Barrett fullkomligt tappat tråden och lämnat gruppen, tog sig Pink Floyd in i det allmänna medvetandet med en liten LP kallad The Dark Side of the Moon. Och eftersom skivbolag brukar se artister som musikaliska karkkiautomater gjorde EMI det skivbolag är bäst på, försökte pressa bandet att följa upp denna monumentala bedrift genom att ge ut en exakt likadan skiva. Till slut blev pressen för hård och bandet gav med sig, genom att spela in Wish You Were Here.

Även om tittelspåret och skivans episka mittpunkt, den två delar och totalt 27 minuter långa i Shine on you Crazy Diamond, var hyllningar till Barretts liv och fall, var resten av skivan en vitglödgad skitharpun avfyrad rakt i hjärtat på gririga skivbolagsdirektörer. i ett försök att poängtera detta ordentligt spelade bandet in en musikvideo till Welcome to the Mashine, som visar upp en förhållande mellan artist och studio, användande finess och känsla vanligtvis associerad med folkmord.

Sedan finns det en hemlighetsfull strof i Have a Cigar, en ironisk sång sedd genom en bolagsmoguls ögon, där skivnissen frågar "By the way, which one's Pink?" Enligt bandet var detta en fråga som faktiskt blev frågade då och då av dem, eftersom en del sugardaddymanagers inte förstod att "Floyd, Pink" inte var en person.

Alting avslutas med skivomslaget, där två affärsmän skakar hand. En av dem är lugn och samlad, nöjd över att deras deal verkar vara till hans fördel. Den andra tittar neråt, allvarlig och nästan underdånig. Dessutom så brinner hans kläder. Subtilt!



Led Zeppelin IV - Led Zeppelin
Led Zeppelin omdefinierade vad rock och blues kunde vara, mestadelt genom att spela det högre än alla andra och trots en snabbt växande fanbas, var kritiker inte direkt överentusiastiska till Zeppelins första skiva, ett faktum som använts av alla usla band sedan 1970 för att förklara varför deras 1,5 stjärnorsrecension inte betyder något. Men istället för att marra över elaka kritiker, svarade bandet genom att släppa sin andra skiva under ett år senare. Och ytterligare ett året efter det. Och, hast du mihr gesehen, avskydde kritikerna dessa två också.

För upptagna med att rocka ansiktet av dig för att bry sig

När Zep var redo att släppa sitt fjärde album var de alltså världens största rockgrupp och samtidigt den mest avskydda av kritikerkåren. Och eftersom det helt klart inte var fel på deras musiksmak var kritikerna överens om att den enda orsaken att de sålde så många skivor var att orden "Led" och "Zeppelin" fanns tryckta på omslaget.

För att ta sig an detta problem valde bandet att släppa en skiva utan några som helst ord på utsidan, för att på detta sätt kunna ge ut skivan "anonymt". Så i stället för den mer konventionella metoden att faktiskt skriva bandets namn på omslaget, täcktes det av fyra mystiska symboler, för att visa att musiken kunde tala för sig själv. Sedan tog de de felaktiga slutsatserna i detta påstående och begravde dem i ett berg av pengar, sprit och groupiefjosa.

Slutresultatet: En skiva utan någon indikation på varifrån den kom, som trots detta sålde 37 miljoner ex och slutligen övertygade kritikerna att deras teori om att "Led Zeppelin suger ärkeskräppa" möjligtvis inte var 100% korrekt.



Best of the Beatles
Titeln borde vara förklaring nog, eller hur? The Beatles var några killar från Liverpool som hade några hittar på 60-talet och ordet "Best"  i denna kontext kan bara betyde en sak... ...eller hur?

Ja, det finns en orsak varför jag lämnade bort artisten för den här skivan. För jag gillar spänning! "Best" hänvisar nämligen INTE till alla Beatlessånger som inte är Wild Honey Pie, utan till Pete Best, trummisen som sparkades ur bandet till förmån för den mycket snyggare Ringo Starr.

Av någon orsak var Pete lite småbitter över att kastas överbord från det största rockbandet någonsin, så han kom på det som måste vara den mest utstuderade hämndplanen i hela rockhistorien. Så i brist på att ligga med någon av sina gamla bandkamraters fruar eller att åka på turné som "Pete Best and the New Beatalls", beslöt han att att förvirra skiten av alla skivköpare skulle vara ett jävligt roligt alternativ. Så han spelade in en skiva som hette Best of the Beatles. Och han hade rätt, det var ganska roligt...

Åtminstone för alla som inte kastade bort en massa pengar på den. Det råkade sig dock att den släpptes ut åt en oförberedd värld vid jultiden 1965, dvs smack in the middle av Beatlemania, så det var inte bara en eller två julshoppare som trodde att de hittat den bästa julklappen någonsin. Men när klappen öppnades och det som spelades inte var Love Me Do träffade kakkan fläkten. Och den spreds så mycket att skivan togs upp för granskning av New York State Bureau of Consumer Fraud. Men det var inte mycket de kunde göra. Skivan var nämligen exakt det den påstod: en skiva av Pete Best (formerly) of the Beatles.