Killed by Death

Om djur kunde tala skulle de sannolikt använda största delen av tiden till att kalla oss rövhål och tala om att vi skall hålla oss borta från deras område. Problemet är dock att vissa djur är så gulliga att människor är helt oförmöna av att inte stanna och fotografera dem. Det har till och med gått så långt att vissa drag som anses som söta bara är tricks djuren lärt sig så att turister skall kasta mat åt dem. Följande djur är dock några som det nog trots allt är bättre att låta vara, då de utöver sitt gooschi-mooschi-utseende har förmågan att göra totalmos av en människa.


Flodhäst (Hippopotamus amphibius)


Nåååå...
För att lättast beskriva hur gulliga flodhästar är, ta en titt på denna bild:

Följt av denna bild:

Flodhästar är närapå definitionen av Disney-gullig. Vem kan nu titta på denna knubbis, lekande vid sitt favoritvattenhål och inte mentalt lägga till en balettkjol och låta henne dansa till klassisk musik. Titta nu bara! Det är helt omöjligt att titta på denna stora, tjocka, glada, gosiga, kramiga amfibie utan att tänka "om hon var en människa skulle hon låta som Jada Pinket Smith och vara helt jävla häftig". Man skulle döpa henne till Häftis och hon skulle vara din tutubärande, balettdansande, häftiga kompis like helt forever. Se upp New York, här kommer Häftis!

OH SHIT, SPRING!
Det visar sig att i den riktiga världen dödar flodhästar människor. Det finns ett ord, "revirtänkande", som naturen tar ganska så allvarligt. Och när man använder det på ett tvåtonsdjur med tänder stora som bowlingkäglor så tar man det nog jävligt mycket på allvar. Det slags allvar man antingen är riktigt noga med eller ignorerar och slutar med en tillhörande dödad-av-en-jävla-flodhäst-gravsten. Sådant är en smula pinsamt för familjen...

Så nästa gång du sätter dig ner för att spela Hungry Hungry Hippos, fundera då en kort sekund på det faktum att flodhästar dödar fler människor per år än något annat djur i Afrika, en kontinent inte obefriad av djur som gärna river dig ett nytt rövhål vid tillfälle. Endast elefanter är genomsnittligt större än flodhästar och endast Tasmanian Devil (Warner Brothers-versionen) är mer genomsnittligt aggressiv.

Den stort saknade galenpannan Steve Irwin, en man som brukade hoppa på 4-meterskrokodiler bara för att han kunde och vifta ormar med fyllda med död-innan-ditt-nästa-hjärtslag-gift rakt framför kameran ansåg att en fem minuter lång sekvens där hans kamerateam måste ta sig över en flod fylld av flodhästar var det farligaste han någonsin gjort på film. En man som bollade med krokodiler, höll på att skita ner sig när det kom till flodhästar.


Dingo (Canis Lupus Dingo)


Nåååå...

Titta på den gulliga lilla valpen! Vem är en gullig liten valp? Jo, visst är du! Jo, visst är du! Duuktig pojke! Duuuuuuktiig pooooojkeee!
Kika på pälsen, och hans små ögon och hans lilla nos... Skulle han vara bakom en fönster i en djuraffär skulle vi köpa honom på ett ögonblick. Vi skulle döpa honom till Toffe eller något sådant och knyta en röd scarf runt hans hals och vi skulle åka på utfärd och han skulle hänga huvudet utanför fönstret och vara jätteglad hela tiden. Och om vi dog skulle han ligga och yla på vår grav resten av sitt liv för han saknade oss så. Toffe skulle vara den bästa jävla hunden i världen!

OH SHIT, SPRING!
STOP! Jag kan praktiskt taget se er sträcka fram handen för att skrapa dingon bakom örat så att han vet att han varit duktig, men seriöst och för i helvete, STOP!

Denna adorabla lilla pys med ett löjligt namn och glimmande ögon är, de facto, inte på något sätt lik den Labrador-mix du hade som barn. Nej, detta är ett vilt djur. Som i otämjd, som i förvildad, vilket betyder och detta är ganska så viktigt, farligt och oförutsägbart. Vilda hundar - även kända som "vargar" på sina håll - är nyfikna och intelligenta rovdjur som rör sig i flockar. Vilket betyder att det finns många av dem och alla tror att "fair fight" betyder "vi är satans många fler än du".

Försök inte att klappa dingon. Försök inte att leka med dingon. Försök inte att kasta tuggleksaker åt dingon eller sneaka iväg matrester från matbordet till dingon. Om en dingo följer dig hem, försök för helvete inte att behålla den. LÅT INTE DINGON LEKA MED DINA SPÄDBARN!

Det tog 7000 år av avel och träning för att göra ditt husdjur. Detta är inte ditt husdjur. Det är en fucking dingo!


Näbbdjur (Ornithorhynchus anatinus)


Nåååå...
Fan, jag vet inte ens var jag skall börja. Det här djuret är så oerhört löjligt att biologerna vägrade tro på att något så dumt kunde förekomma i naturen och att det bara var en duktigt tillverkad fejk bestående av delar från andra djur. För att sätta detta i ett större perspektiv är detta samma vetenskapsmän som trodde att larver uppstod spontant i ruttet kött och inte såg några större problem med att hälla flytande heroin i nyfödda. Så löjliga är näbbdjur.

Jamen seriöst, titta på den tjocka, pälsklädda kroppen, med den breda bäveraktiga svansen och de utteraktiga fötterna och allt är i sin ordning för han ser så gosig ut. Sen kommer man till den läderaktiga näbben och det är plötsligt inte så lite weird... ...för, så skall däggdjur typ inte se ut.  Sedan finns den oerhört högt utvecklade elektroreceptivitetsförmågan som näbbdjuret har och hjälper honom att hitta mat som grävt ner sig i bottnet. Lite som hammarhajar men utan de skräckinjagande utstående ögonen med ett ganska awesome namn är det en knasig anknäbb. På ett däggdjur. Och OK... det är ganska konstigt, men so what. Deras ungar kallas pugglar förihelvete. Pugglar! Och av någon orsak lägger de ägg...

OH SHIT, SPRING!
Och de är giftiga.
Hannäbbdjur har ett par sporrar på bakbenen som de använder till försvar och dominanskamper. De drämmer in en brutal dos gift som kan skicka en människa till akuten och får honom att vrida sig i muskelförlamande smärtor  i FLERA MÅNADER efteråt. Näbbdjuret är moder naturs sätt att säga "det här är ett djur som jag gjorde av saker jag hittade på arbetsgolvet måndag morgon och det kan fortfarande invalidisera dig".




Honungsgrävling (Mellivora Capensis)


Nåååå...

Ovan, gullighet förkroppsligad. Vi döper honom till George Clooney och föder upp honom på en diet av nallekarkki och kramar. Vi låtsas även som att han kan kan iklä sig slip-overs och spela tennis.

OH SHIT, SPRING!
Nedan, mord i koncentrerad form

I Sydafrika finns ordspråket so taai soos a ratel - tuff som en honungsgrävling.
Ja, och just det, kramande är kanske inte heller så fiffigt: Honungsgrävlingen anfaller testiklarna först. Det är nu bara hur han ser på tillvaron. Här är några andra sätt som den ser på tillvaron:

På bara tre minuter ser du honungsgrävllingen jaga iväg en fyra gånger så stor leopard och klättra upp i ett träd för att anfalla en kobra, sannolikt eftersom kobran tittade konstigt på honom. Men det perfekta exemplet på hur inkapabel grävlingen är till att bry sig kommer vid sisådär dryga två minuter in i videon. En ratel, som de kallas på afrikaans, blev lite småsugen på något att äta så han har gett sig ut för att hitta en snack åt sig. Han kunde visserligen tassa runt i dammet hela natten och äta det ofarligaste han hittar, men det lät tydligen jobbigt och tråkigt. Så istället beslutar han sig för att pissa på allt vad överlevnadsinstinkt innebär och äta den första jävla sak han råkar springa på. Oturligt råkar det vara en pufform, en av de farligaste ormarna i världen.

En sådan här...

Till råga på allt råkar han på ormen medan den själv sitter och äter en råtta. Så vad gör då grävlingen åt detta? Stjäl middagen rakt ur munnen på dödsreptilen, naturligtvis. DUH! För att riktigt jävlas med ormen lägger han sig ner och käkar den stulna måltiden rakt framför huggormen som väser och spottar rasande. Problemet är bara att efter råttan så är honungsgrävlingen fortfarande lite småsugen på något, så han traskar bara lugnt fram till ormen och sliter den i bitar, men inte utan att bitas flera gånger i ansiktet. Totalt oberörd av att ha en mängd gift i sig som skulle ta livet av en vattenbuffel, sätter han sig ner och börjar äta up ormen. Tragiskt nog kollapsar han efter några minuter.

Och så slutar historien om denna lilla psykopat, som dog som han levde, spottande i ansiktet på dödli... väntas nu. Är han uppe igen? Två timmar går och grävlingen besluter sig för att döden är för mesig och resurrektar sig själv. Han har fått en chans till i livet. En chans till att...

Gå tillbaka och äta upp ormjäveln...

Imperial March

Idus i mars är namnet på den 15 mars enligt den romerska kalendern och betyder i stort sett "mitten på mars". Termen idus användes för den femtonde dagen i månaderna mars, juli och oktober och den trettonde de andra månaderna. Idus i mars var en festlighet dedicerad till krigsguden Mars och firades vanligtvis med en stor militärparad genom Rom.

I modern tid har dock idus i mars främst kommit att minnas av det faktum att Roms diktator, Gaius Julius Caesar, idag för 2055 år sedan knivhöggs till döds (23 gånger) i den romerska senaten. På idus i mars 44 f.Kr. skulle Caesar hålla ett anförande inför den romerska senaten. Hans vapenbroder, Marcus Antonius, som hade fått höra vaga rykten om en sammansvärjning kvällen före försökte att genskjuta honom på vägen, men konspiratörerna, som hade förutsett detta och var rädda att Marcus Antonius skulle komma till Caesars hjälp hade skickat Gaius Trebonius för att hindra honom från att ta sig in i Pompeiusteatern där senaten skulle mötas.

Enligt Plutharchos var Caesar framme vid senaten när han blev stoppad av Tillius Cimber som bad honom att återkalla sin i exil skickade broder, medan de andra konspiratörerna samlades runt omkring för att ge stöd. Både Plutcharchos och Suetonius berättar då att Caesar skulle viftat honom åtsidan, men att Cimber därefter grabbat tag i hans axel och dragit ner Caesars tunika. Casesar skrek då ungefär "Vad fan håller du på med dumjävel?!" (Ista quidem vis est! - Vad, detta är våld!) medan Servilius Casca drog sin dolk och måttade ett snett hugg mot diktatorns nacke, men Caesar svängde så snabbt runt och fångade upp Cascas arm. Enligt Plutcharchos skall han då på latin ha utropat "Casca, din skurk, vad håller du på med?"

Casca, vettskrämd ropade så ut "Hjälp, broder!" på grekiska ("ἀδελφέ, βοήθει!", "adelphe, boethei!") och på några ögonblick gick hela gruppen, inklusive Caesars vän Marcus Brutus, till anfall mot diktatorn. Casear försökte fly, men förblindad av blod i ögonen snubblade han och föll. Konspiratörerna fortsatte då att hugga honom medan han låg försvarslös på de lägre trappstegen till pelargången. Caesar höggs totalt 23 gånger och Suetonius berättar att en läkare senare fastställde att endast ett av dem, det andra i bröstkorgen, var dödande i sig själv. Diktatorns sista ord är inte säkert kända med bestämdhet och debatteras flitigt mellan olika antikforskare. Både Suetonius och Plutcharchos skrev att Caesar inte sade något utan bara drog togan över huvudet när han såg Brutus bland konspiratörerna, men Suetonius berättar att andra sagt att Caesars sista ord skulle varit det grekiska καὶ σύ, τέκνον;" ("Kai su, teknon?" - "Även du, min son") riktat till Brutus.

Den mest kända latinska frasen Et tu, Brute? (Även du min Brutus?)  är dock taget från Shakespeares skådespel Julius Caesar från 1599 och är egentligen en del av den makaronilyriska strofen "Et tu, Brute? Then fall, Caesar". Makaronilyrik är för övrigt namn på en textrad med två olika språk i samma mening. Detta har inget historiskt belägg och Shakespeares användande av latin skall inte tolkas som att Caesar använde språket framför grekiskan rapporterad av Suetonius, utan som att frasen var populär redan då pjäsen skrevs.

Mort de César - Vincenzo Camuccini, 1798.

The Alabama Song

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

The Alabama Song - David Bowie (fritt efter Kurt Weill och Bertold Brecht)

I was young and needed the money

Det finns inget som anses så patetiskt som artister som blir "sellouts" och på så sätt mister all sin skärpa för att släppa någon familjevänlig dynga. Eller det är vad man oftast hör. Men faktum är att ganska många av de absolut bästa eller mest betydelsefulla verken kom till enbart för att artisten gått med om att kompromissa en aning för at nå succé. Fråga till exempel:

The Beatles
På 50- och 60-talen var the Beatles en bunt råa huliganer som rökte och svor på scenen medan de käkade kyckling mellan sångerna. De hade läderjackor, spelade på tyska tankobarer och, kanske mest chockerande, saknade fullständigt likadana frisyrer.

"Dey do do dat dough don't dey dough"

Så, hur kunde de gå från det där, till att bli det största bandet på jorden? Genom att sälja ut. Bandet hade en stadig plats genom att spela på en stripbar i Hamburg, men tjänade så dåligt att de valde att återvända till Liverpool där de 1961 upptäcktes av Brian Epstein. Han gillade vad han såg och erbjöd sig att bli deras manager, mot det lilla kravet att det ändrade på precis allt.

Allting från jeansen (utbytta mot byxor med riktiga pressveck) till håret (matchande fledor) till rökandet/svärandet/ätandet på scen (nej, nix och int satan) måste bort. Och verkligen inget mer uppeldande av kondomer fastspikade i väggen... Epstein beslöt också att alla spelningar måste avslutas med en synkroniserad bugning.

"Kom ihåg att ni är mina bitchar, pojkar..."

Bandet själva var inte direkt överlyckliga av dessa idéer. John Lennon tyckte att det var löjligt och brukade vifta med armarna medan han bugade sig som en tyst liten protest (visserligen inte riktigt lika hc som att slånga en brinnande kondom på publiken). The Beatles insåg dock att om de inte ändrade sig skulle det inte leda till något annat än samma usla gig på samma usla klubbar. Som Lennon själv berättade var det "ett val mellan att lyckas eller att äta kyckling på scenen".

Det är ju dock klart att när de slutade med sin "satan vad vi är hårda"-gimmick så ströps deras kreativitet till den grad att när Rolling Stone släppte en lista på det 10 bästa albumen någonsin var enbart ynkliga fyra av The Beatles. Så för att sammanfatta: Först kom frisyrerna, sedan kom en popularitet som som gav total kreativ frihet och slutligen skivorna som förändrade världen. Något som tyvärr ingen klarat av medan de jobbat på en tankobar.

I am the Walrus

Ecstasy of Gold

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.

Ecstasy of Gold - Metallica (fritt efter Ennio Morricone)

Poor Unfortunate Souls

En intressant aspekt med ett jobb som mittt är att när man är på jobb, men inte jobbar, finns det about fuck all att göra. Alternativen är ganska lång: äta, sova, se på tv/film. Problemet med årstiden, den båt jag är på och framför allt, placeringen av min hytt (däck två, dvs i vattenlinjen) gör dock att det kan vara en smula svårt att sova. Isen, som skrapar längs med fartgssidan gör att min hytt vid sidan om huvudmotorrummet är det ljudligaste platsen ombord. Igår mättes det 96 dB i grannhytten, vilket även med öronproppar är finspråk för SATANS HÖGT LJUD!

Så, sovandet var det lite si och så med i natt (jag skall byta hytt idag). Man måste dock fördriva tiden så jag råkade fastna i en dokumentär om H.C. Andersen och Lilla Sjöjungfrun. Jag visste att historien inte direkt var så sockersöt som Unca Walt och hans drömfabrik vill få det att verka, men att den var så helvetes dyster hade jag ingen aning om. Efter detta började jag fundera lite (som sagt, mökä) och kom fram till att jag kom på några Disneyhistorier till som inte var helt trogna orginalen. Så bered er på att aldrig kunna se på en tecknad film på samma sätt igen.



[Evil laugh]MUWHAHAHAHAHA[/Evil laugh]

Lilla sjöjungfrun: Blod, brustna hjärtan, död

Disneys lyckliga slut:

Efter att under en hel film försökt att förvandla sig från sjöjungru till människa så att hon kan gifta sig med en prins, så ser det ganska mörkt ut för stackars Ariel. Efter att lite kontraktsmässigt kikkande så har plötsligt havshäxan Ursula både Ariel och Tritons magiska treudd och krona. Då gör Eric, för första gången i filmen, något vettigt och drämmer det vassa bogsprötet från ett sjunket skepp genom magen på Ursula, som slutar som en blandning av kebab och sushi. Dagen är räddad och kronan är återlämnad och allt slutar lyckligt med regnbågar och enhörningar och grejer... (Kanske inte enhörnmingar).

Orginalslutet:

Efter att ha fått sin stjärt kluven av havshäxans trolldryck, kravlar Den Lille Havfrue upp på land, blödande absolut överallt. Prinsen, som anser detta oerhört roande, befaller henne att dansa för honom, vilket hon gör, bitande sin tunga och döljande sin outhärdliga smärta. Efter detta för sjöjungfrun höra att prinsen är på väg att gifta sig med en annan kvinna och om så sker kommer hon att upplösas till sjöskum. Allt kan dock räddas om hon lyckas övertyga prinsen om att det var hon som räddade honom från att drunkna. Men hon gör inte det och han gifter sig i alla fall. Havshäxan berättar då att det enda sättet att rädda sig är att döda prinsen, men istället för att för att puukotta honom i sömnen väljer hon att hoppas på kärleken.

Detta har dock den diametralt motsatta effekten än "fungerar" och sjöjungrun löses upp till skum. Och eftersom sjöjungrur saknar själar (åtminstone enligt HCA) måste hon uppväga detta genom att i 300 år bara göra goda gärningar, men problemet är att varje gång ett barn gråter måste hon tjäna en extra dag för varje tår. Helvete. Bambi måste ensam ha lagt på sisådär en halvmiljard år.

Dance, bitch!

Djungelboken: Alla dör

Disneys lyckliga slut:

Filmen följer Mowgli, en baby som hamnar i djungeln och blir kompis med talande rovdjur. Efter att ha undvikit människor i åratal och fördriva sin tid med att vara awesome i djungeln, snubblar Mowgli över en människoby och blir omgående kär i någon rådjursögd hoito. Bruden viftar på ögonfransarna och Mowgli försvinner in i byn för alltid, lever lycklig i alla sina dagar och lämnar Baloo och Baghera kvar i bushen. Rulla sluttexter.

Orginalslutet:

Boken Djungelboken, var ursprungligen en novell av ärkeimperialisten Rudyard Kipling, en man med öäverraskande låg toleransnivå för någonting liknande Disneyschmaltz. I Kiplings versions försöker Mowgli också återgå till civilisationen, men civilisationen är inte lika säker på att den vill ha honom. Byn Mowgli försöker återvända till återfördriver honom till vildmarken och familjen som varit snälla nog att ta hand om honom torteras som trollkarlar.

Som svar på detta tar Mowgli hjälp av elefanten Hathi, men grejen är den att bokens Hathi inte är den gullige, men klantige gamla överste som finns i filmen. Nepp, han är en ärrad, blodtörstig psykopat som enbart drömmer om att få hämnas på de människor som skadade honom i en spjutgrop. Hjälpen Mowgli får består således ganska lång av att förstöra hela jävla byn. Jepp, du läste rätt. Gullungen du skrattade åt när han försökte äta myror tar hjälp av en elefant, som, tillsammans med Baghera och en hög vargar stormar in och jämnar byn med marken. Husen trampas till scheisse, alla förråd förstörs, vargarna jagar bort boskapen och good ol' Bagheera dödar hästarna. Så det är bara en tidsfråga innan Tim Burton får upp ögonen för detta...

Cry Havoc and let lose the Dogs of War!

Herkules: Mördar sina barn

Disneys lyckliga slut:

I Disneyversionen står our man Herkules mot Hades, som försöker ha livet av Herkules genom att skicka ut Meg, en dam vars jobb det är att ta reda på Herkules svaghet. Men, eftersom hon är en förhållandevis snygg 16-26-år-gammal-kvinna, blir hon i stället kär i honom, enligt reglerna för Disneyfilmer. Eftersom hans första plan går så åt helvete måste Hades får Herkules att ge upp sina krafter mot Megs säkerhet, vilket kan verka som en fair deal tills man kommer ihåg att Hades är som Satan med mer blingbling och, hast du mir gesehen, försöker han fuska. Medan Herkka fightas med cyklopen, knuffar Meg undan honom från en fallande kolonn och dör, vilket ger Herkules krafterna tillbaka precis i tid för att rädda världen och återuppväcka henne.

Orginalslutet:

För det första så beskrevs Herkules av de gamla grekerna som en rasande sexgalning, som tog vilken kvinna han hade lust med (oftast med våld), innan han fick en medelålderskris och tillsagd att lugna ner sig. Han gifte sig med Megara och dessutom helt utan hjälp av Hades, någon cyklop eller ett Motowninspirerat soundtrack. Och de lever faktiskt lyckliga i alla sina dagar... ...ända tills vår hjälte drivs vansinnig av gudinnan Hera och ytterst heroiskt mördar skiten ur sin familj. Efter att ha återfått sina sinnens fulla bruk plågas han av ånger, vilket kan verka vettigt efter att man dödas sin fru och sina barn utan någon som helst orsak. För att försöka ställa saker och ting till rätta måste han genomgå 12 prövningar som bl.a. bestod av att döda monster och städa undan hästdynga, innan han slutligen dödas av en filt. Disney kanske sparar detta till en av de där direkt-till-DVD-fortsättningarna de brukar ge ut.

Kika på den haban. De hade inte en jävla chans!

Ringaren i Notre Dame: Allt upp till och inklusive nekrofili

Disneys lyckliga slut:

Barn lär sig en viktig läxa från filmens celibate antagonist: Dvs, om du är kåt och sexuellt frustrerad pga en härjande zigenare, tänd bara eld på henne sköter resten sig själv. Under tiden tittar den fastkedjade pukryggen på från sitt klocktorn, innan han bryter sig loss och räddar Esmeralda, medan den ärkeariske Pheobus börjar sparka röv och vara den sortens hjälte som får alla damer. Frollo kastas ner i de obligatoriska flammor som alltid tycks uppenbara sig för att göra slut på Disneybadguys (Lex Scar, Shere-Khan, Prins John). Quasimodo ger Esmeralda till Phoebus, vilket lär oss att ett gott hjärta och goda dåd inte betyder skit om du är ful som som insidan av en Akademare. Han lyfts upp av folkmassan och bärs i triumf genom staden.

Orginalslutet:

Liksom Kipling var Victor Hugo, inte så särskillt förtjust i Hollywood Bullshit.

I orginalet har Esmeralda tre olika, potentiella friare som väntar på att hon skall ge, medan Quasimodo bara är en ful, döv retard som kikar på henne från sitt torn. Hon gör det oerhört klart att hon tycker att han ser ut som en katastrof, men det hjälps inte: Han blir kär i alla fall. Phoebus, en av friarna, dyker upp och has his ways, men blir mitt i sexet stabbad i ryggen av Frollo som skyller allt på Esmeralda.

I stället för att elda upp henne ordnar Frollo så att hon skall hängas på stadstorget. Men, i sista minuten räddas hon av... ...absolut ingen. Hon bara dör. Efter hennes död kastar Quasimodo Frollo från katedraltaket före han sneakar sig in i Esmeraldas grav och kurar ner sig runt hennes kropp. Där ligger han tills han slutligen svälter ihjäl.

Elämä on...

Why so seriuos?

Symbol of Eternity

Det finns många saker som irriterar mig: Persilja, myggor, countrymusik, särskrivningar, persilja och Jokerit är ständiga källor till det stadium min kära fru bruka karakterisera som "vitsi jag e störd". Det finns dock en grej som alltid ger mig extra mycket nippor, det vill säga, folk som använder historiska symboler fel, faktiskt oftast med diametralt motsatt betydelse.

Symboler är bra så till vida att det är ett sätt att få folks uppmärksamhet utan att förklara det allt för omfattande (tro mig, det är otroligt hur snabbt folk kan tappa intresset bara för att man försöker förklara något på ett intressant och ingående sätt). Så, om du vill motivera och vigla upp folk är en symbol mycket bättre än övertygande argument eller logik. De är ju bekant så svåra att trycka på t-skjortor eller flaggor. Men vad göra om världen inte ger dig något att samlas kring? Enkelt, hitta bara på en massa skit...

Här är de symboler som det stör mig mest att folk använder fel:

Guy Fawkes
Missförstådd av: Anarkister
Trots att anarkister sällan kan hålla samma tillräckligt länge för att få något meningsfullt till stånd mot sina fiender (demokrati, kapitalism, kommunism, internetmoderatorer) använder de några återkommande temata och symboler. En av dessa är 1600-talsrevolutionären Guy Fawkes, vars claim to fame var att försöka spränga upp parlamentet, för att på så sätt destabilisera engelska regeringen, med kung Jakob I i spetsen.

Jämförelsen är antagligen mest känd inom populärkultur från serieromanen/boxofficekatastrofen V for Vendetta, där en typ klär ut sig till Guy Fawkes för att få en ond, dystopisk teokrati på fall. Och genom någon märklig form av trasiga telefonen har detta kommit att representera internettonåringars kamp mot scientologi, eller något sådant...

Okej, varför inte...

Och medan anarkisterna kanske har rätt att Fawkes var den den ende man som trätt in i parlamentet med ärliga avsikter, har de passande nog glömt bort exakt VAD de avsikterna var. Fawkes försökte inte förstöra en ondskefull teokrati, han försökte införa en. Fawkes stred för Spanien och den katolska kyrkan och hans mål var att göra slut på den aningen mera jämställda, protestantiska revolution som börjat i England med Henrik VIII och återinföra katolsk överhöghet. Om Krutkomplotten faktiskt skulle ha lyckats så skulle nog England sett betydligt mindre ut som en anarkistkommun än den fascistiska polisstat Alan Moore varnade om.

Upp och nervänt kors
Missförstådd av: Satanister
Modern satanism går en ytterst svår balansgång mellan bona fide religion och ungdomars behov av uppmärksamhet. Lite som the Church of the Flying Spaghetti Monster, men med mer kedjor, hårfärg och självdestruktivitet. Allmänt sett som ett stort långfinger åt kristendom, klär sig satanister med symboler de anser folk borde ge dem en sträng åthutning för. En av de mest utbredda symbolerna är det inverterade korset och motiveringen borde vara ganska klar för de flesta. Med undandtag av hela pentagram/gethuvud-idén är ett felvänt kors den mest igenkännbara symbolen för motstånd mot kristendom och är betydligt enklare att skära in i nyllet på sig.

Det där är, bör medges, ganska så hardcore, men det finns bara en man på jorden med ett inverterat kors inskuret i sin egen tron.

Vänta nu ett ögonblick...

Så, om satanisterna skulle ha varit uppmärksamma i söndagsskolan, skulle de kanske ha insett att detta är personlig trademark hos S:t Peter, den förste påven och en av de mest högaktade figurerna inom katolsk tradition. När Peter blev martyr genom korsfästning önskade han sig korsfästas upp och ner, eftersom han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som Jesus. Pga detta anser många stenhårda katoliker att detta är ett mer acceptabelt kors att hänga i sina smaklösa smycken än den vanliga korsmodellen.

"Jag är mer metal än er, satanistjävlar!" - S:t Peters sista ord (ej historskt belaggt)

Så, genom att använda ett upp och nervänt kors visar satanisterna egentligen ödmjukhet och ovärdighet inför Kristus. Vilket är ungefär lika smart som att en nynazist skulle hoppa på judarna genom att helt sluta äta svinkött. That'll show'em!


Che Guevara
Missförstådd av: Allehanda vänsternissar
Gå till nästan vilket som helst universitetskampus och du kommer att se massor av Che Guevara-teskjortor bland studenterna, speciellt kring ämnen som politisk historia eller kvinnovetenskap. Om du frågar varför får du antagligen svaret att han var en anti-imperialistisk hjälte som stod upp mot USA, men om du frågar om Ches tid i Kongo får du antagligen bara en tom blick.

Medan Motorcycle Diaries och andra popkulturella beskrivningar har tagit upp hans tidiga liv som ung idealist och den kubanska revolutionen, dröjde det tills 2001 innan Kuba lät ge ut Den Afrikanska drömmen, Che Guevaras dagbok från hans misslyckade försök att exportera "Vivalarevolucíon" utanför Latinamerika. Ches lilla äventyr mitt i Afrika, som han själv kallade en fullständig katastrof, var det tragiska resultatet av hans försök att pracka Kuba på ställen som inte är Kuba.

Che släntrade in i Kongo efter mordet på frihetsledaren Patrice Lumumba och genom att använda denna politiska tragedi som samlingspunkt, hoppades han starta en folkets revolution. Med folket menar vi "Ches folk", för, trots att de lokala rebelledarna ansåg honom vara en vit kille som kom och blandade sig i deras angelägenheter och inte var speciellt förtjust i att han kom och gav dem order, insisterade Che att han skulle leda hela företaget med hjälp av sin egen bunt av kubanska legosoldater. Hans vägran att tro att kongoleserna kunde lära sig använda skjutvapen får en del forskare att tycka att han lät "ganska långt som en gammaldags rasist".

Piikki porvarien lihassa