Poor Unfortunate Souls

En intressant aspekt med ett jobb som mittt är att när man är på jobb, men inte jobbar, finns det about fuck all att göra. Alternativen är ganska lång: äta, sova, se på tv/film. Problemet med årstiden, den båt jag är på och framför allt, placeringen av min hytt (däck två, dvs i vattenlinjen) gör dock att det kan vara en smula svårt att sova. Isen, som skrapar längs med fartgssidan gör att min hytt vid sidan om huvudmotorrummet är det ljudligaste platsen ombord. Igår mättes det 96 dB i grannhytten, vilket även med öronproppar är finspråk för SATANS HÖGT LJUD!

Så, sovandet var det lite si och så med i natt (jag skall byta hytt idag). Man måste dock fördriva tiden så jag råkade fastna i en dokumentär om H.C. Andersen och Lilla Sjöjungfrun. Jag visste att historien inte direkt var så sockersöt som Unca Walt och hans drömfabrik vill få det att verka, men att den var så helvetes dyster hade jag ingen aning om. Efter detta började jag fundera lite (som sagt, mökä) och kom fram till att jag kom på några Disneyhistorier till som inte var helt trogna orginalen. Så bered er på att aldrig kunna se på en tecknad film på samma sätt igen.



[Evil laugh]MUWHAHAHAHAHA[/Evil laugh]

Lilla sjöjungfrun: Blod, brustna hjärtan, död

Disneys lyckliga slut:

Efter att under en hel film försökt att förvandla sig från sjöjungru till människa så att hon kan gifta sig med en prins, så ser det ganska mörkt ut för stackars Ariel. Efter att lite kontraktsmässigt kikkande så har plötsligt havshäxan Ursula både Ariel och Tritons magiska treudd och krona. Då gör Eric, för första gången i filmen, något vettigt och drämmer det vassa bogsprötet från ett sjunket skepp genom magen på Ursula, som slutar som en blandning av kebab och sushi. Dagen är räddad och kronan är återlämnad och allt slutar lyckligt med regnbågar och enhörningar och grejer... (Kanske inte enhörnmingar).

Orginalslutet:

Efter att ha fått sin stjärt kluven av havshäxans trolldryck, kravlar Den Lille Havfrue upp på land, blödande absolut överallt. Prinsen, som anser detta oerhört roande, befaller henne att dansa för honom, vilket hon gör, bitande sin tunga och döljande sin outhärdliga smärta. Efter detta för sjöjungfrun höra att prinsen är på väg att gifta sig med en annan kvinna och om så sker kommer hon att upplösas till sjöskum. Allt kan dock räddas om hon lyckas övertyga prinsen om att det var hon som räddade honom från att drunkna. Men hon gör inte det och han gifter sig i alla fall. Havshäxan berättar då att det enda sättet att rädda sig är att döda prinsen, men istället för att för att puukotta honom i sömnen väljer hon att hoppas på kärleken.

Detta har dock den diametralt motsatta effekten än "fungerar" och sjöjungrun löses upp till skum. Och eftersom sjöjungrur saknar själar (åtminstone enligt HCA) måste hon uppväga detta genom att i 300 år bara göra goda gärningar, men problemet är att varje gång ett barn gråter måste hon tjäna en extra dag för varje tår. Helvete. Bambi måste ensam ha lagt på sisådär en halvmiljard år.

Dance, bitch!

Djungelboken: Alla dör

Disneys lyckliga slut:

Filmen följer Mowgli, en baby som hamnar i djungeln och blir kompis med talande rovdjur. Efter att ha undvikit människor i åratal och fördriva sin tid med att vara awesome i djungeln, snubblar Mowgli över en människoby och blir omgående kär i någon rådjursögd hoito. Bruden viftar på ögonfransarna och Mowgli försvinner in i byn för alltid, lever lycklig i alla sina dagar och lämnar Baloo och Baghera kvar i bushen. Rulla sluttexter.

Orginalslutet:

Boken Djungelboken, var ursprungligen en novell av ärkeimperialisten Rudyard Kipling, en man med öäverraskande låg toleransnivå för någonting liknande Disneyschmaltz. I Kiplings versions försöker Mowgli också återgå till civilisationen, men civilisationen är inte lika säker på att den vill ha honom. Byn Mowgli försöker återvända till återfördriver honom till vildmarken och familjen som varit snälla nog att ta hand om honom torteras som trollkarlar.

Som svar på detta tar Mowgli hjälp av elefanten Hathi, men grejen är den att bokens Hathi inte är den gullige, men klantige gamla överste som finns i filmen. Nepp, han är en ärrad, blodtörstig psykopat som enbart drömmer om att få hämnas på de människor som skadade honom i en spjutgrop. Hjälpen Mowgli får består således ganska lång av att förstöra hela jävla byn. Jepp, du läste rätt. Gullungen du skrattade åt när han försökte äta myror tar hjälp av en elefant, som, tillsammans med Baghera och en hög vargar stormar in och jämnar byn med marken. Husen trampas till scheisse, alla förråd förstörs, vargarna jagar bort boskapen och good ol' Bagheera dödar hästarna. Så det är bara en tidsfråga innan Tim Burton får upp ögonen för detta...

Cry Havoc and let lose the Dogs of War!

Herkules: Mördar sina barn

Disneys lyckliga slut:

I Disneyversionen står our man Herkules mot Hades, som försöker ha livet av Herkules genom att skicka ut Meg, en dam vars jobb det är att ta reda på Herkules svaghet. Men, eftersom hon är en förhållandevis snygg 16-26-år-gammal-kvinna, blir hon i stället kär i honom, enligt reglerna för Disneyfilmer. Eftersom hans första plan går så åt helvete måste Hades får Herkules att ge upp sina krafter mot Megs säkerhet, vilket kan verka som en fair deal tills man kommer ihåg att Hades är som Satan med mer blingbling och, hast du mir gesehen, försöker han fuska. Medan Herkka fightas med cyklopen, knuffar Meg undan honom från en fallande kolonn och dör, vilket ger Herkules krafterna tillbaka precis i tid för att rädda världen och återuppväcka henne.

Orginalslutet:

För det första så beskrevs Herkules av de gamla grekerna som en rasande sexgalning, som tog vilken kvinna han hade lust med (oftast med våld), innan han fick en medelålderskris och tillsagd att lugna ner sig. Han gifte sig med Megara och dessutom helt utan hjälp av Hades, någon cyklop eller ett Motowninspirerat soundtrack. Och de lever faktiskt lyckliga i alla sina dagar... ...ända tills vår hjälte drivs vansinnig av gudinnan Hera och ytterst heroiskt mördar skiten ur sin familj. Efter att ha återfått sina sinnens fulla bruk plågas han av ånger, vilket kan verka vettigt efter att man dödas sin fru och sina barn utan någon som helst orsak. För att försöka ställa saker och ting till rätta måste han genomgå 12 prövningar som bl.a. bestod av att döda monster och städa undan hästdynga, innan han slutligen dödas av en filt. Disney kanske sparar detta till en av de där direkt-till-DVD-fortsättningarna de brukar ge ut.

Kika på den haban. De hade inte en jävla chans!

Ringaren i Notre Dame: Allt upp till och inklusive nekrofili

Disneys lyckliga slut:

Barn lär sig en viktig läxa från filmens celibate antagonist: Dvs, om du är kåt och sexuellt frustrerad pga en härjande zigenare, tänd bara eld på henne sköter resten sig själv. Under tiden tittar den fastkedjade pukryggen på från sitt klocktorn, innan han bryter sig loss och räddar Esmeralda, medan den ärkeariske Pheobus börjar sparka röv och vara den sortens hjälte som får alla damer. Frollo kastas ner i de obligatoriska flammor som alltid tycks uppenbara sig för att göra slut på Disneybadguys (Lex Scar, Shere-Khan, Prins John). Quasimodo ger Esmeralda till Phoebus, vilket lär oss att ett gott hjärta och goda dåd inte betyder skit om du är ful som som insidan av en Akademare. Han lyfts upp av folkmassan och bärs i triumf genom staden.

Orginalslutet:

Liksom Kipling var Victor Hugo, inte så särskillt förtjust i Hollywood Bullshit.

I orginalet har Esmeralda tre olika, potentiella friare som väntar på att hon skall ge, medan Quasimodo bara är en ful, döv retard som kikar på henne från sitt torn. Hon gör det oerhört klart att hon tycker att han ser ut som en katastrof, men det hjälps inte: Han blir kär i alla fall. Phoebus, en av friarna, dyker upp och has his ways, men blir mitt i sexet stabbad i ryggen av Frollo som skyller allt på Esmeralda.

I stället för att elda upp henne ordnar Frollo så att hon skall hängas på stadstorget. Men, i sista minuten räddas hon av... ...absolut ingen. Hon bara dör. Efter hennes död kastar Quasimodo Frollo från katedraltaket före han sneakar sig in i Esmeraldas grav och kurar ner sig runt hennes kropp. Där ligger han tills han slutligen svälter ihjäl.

Elämä on...

Why so seriuos?