Before and After Science

Vetenskapsmän har något av ett PR-problem om TV är något att lita på. Där tycks nämligen en doktorsgrad oftast belönas med ett par flaskbottnar till glasögon och en benägenhet att stamma. Ibland försöker dock filmer hjälpa till genom att visa upp action-vetenskapsmän, som i The Core, men oftast gör de bara mer skada än nytta pga att det nästan alltid är i seriöst genomusla filmer, som The Core.

Här är dock några exempel på forskare som enbart använder vita rockar för att tvångströjor är för bekväma och explosiva smokingar är patenterade av MI6:


John Paul Stapp, mänsklig gevärskula
Medan andra så kallade hjältar springer runt och räddar meningslösa saker som "kattungar" eller "civilister", tog John Paul Stapp en skarp titt på jaktpiloter och tänkte: "De stackarna behöver nog min hjälp". Jepp, det manligaste yrket i världen, sedan grizleybjörnrodeo förbjöds, och denna kille skulle rädda dem?


Dr. Stapp fungerade som flyglägare under andra världskriget och genomförde efter kriget kritisk forskning om vilken effekt plötslig deceleration har på människokroppen. Sin egen människokropp. Till detta använde han en raketsläde driven av fyra raketer med totalt tre tons dragkraft. Vetenskapsvärlden var vid denna tid av åsikten att en människa inte kunde överleva deceleration på över 18G, men Stapp tog 35. För han tammesatan kunde.

Ovan: Vetenskap

Han blev under dessa tester världens snabbaste människa genom att komma upp i över 1000 km/h, snabbare än en gevärskula. Under att annat test 1954 decelererade han en gång från knappa 200 km/h till 0, på 1,4 sekunder. En av effekterna av detta test var två enorma blåtiror från kraften av att hans ögon slog så hårt mot insidan av ansiktet. Träffen gjorde honom blind i två dagar, under vilka jag bara kan gissa att han gick runt och slog vad om att världen inte vågade lägga saker i hans väg. Ajo, han bröt även ryggen, armen, handleden, förlorade sex tandplomber och fick bråck...

Hans svar? Han byggde en större raket... och levde tills han var 89.

Mera raketer = mera vetenskap

Barry Marshall, drack magätande bakterier
Dr. Barry Marshall lyckades i början på 80-talet tillsammans med sin kollega Robin Warren att isolera de bakterier som är upphovet till magsår, men vetenskapsvärlden vägrade att tro på att något sådant kunde stämma och vidhöll att stress, livsstil och allmänt marrande var den riktiga orsaken. Marshall kontrade på detta med den relativt okända "klubbkvällsmetoden", deklarerade "Jag skall satan visa er" och svepte en petriskål med bakterier som doktorerna samlat in från några patienters magsår.

Glorp!

Han var helt säker på att han hade rätt när han drack det och när han omedelbart utvecklade magsäcksinflamation, med aklorhydri (brist på saltsyra i magsäcken), illamående, uppkastande och dålig andedräkt var han OERHÖRT säker. Kommer-ned-från-ett-berg-och-grundar-en-religion-säker.

Enligt äkta Hollywooddramaturgit var detta ett vågat experiment som bröt alla regler för att bevisa sin riktighet, inklusive den första regeln i ett biologilabb: "Drick inte grejerna i provrören". Nobelpriskommitén blev i alla fall imponerade och gav 1995-års medicinpris till Marshall och Warren, troligtvis tillsammans med en ask mynthon.


Albert Hoffman, uppfann LSD och marinerade hjärnan i det
Dr. Albert Hoffman utvecklade Lysergsyredietylamid-25 år 1938. Fem år senare fick han i misstag i sig en liten dos genom huden och blev tvungen att sluta arbeta, efter att ha upplevt påverkan, yrsel och två timmar av hjärnskrynklande hallucinationer. Helt tydligt en man som visste hur man festar var hans första reaktion "Jag skall ha mera av det där stuffet!"

Och han skämtade inte. Tre dagar senare tog han 250 mikrogram, numera känt som 10 gånger tröskeldosen för en människa. Han har senare påstått att det var en felberäckning, men min teori är att han därefter blinkade, petade menande på näsan och tillade "eller hur grabbar?" Resten av dagen spenderades sedan i ett stadium som vetenskapen kallar "hög som en skräppa". Han kunde inte tala ordentligt, såg ljud, var rädd för häxor, kände sig hotad av sina möbler och såg det bästa fyrverkeriet i världen brisera inne i hans ögen

Science rules!

Nästa dag beslöt han att detta var något som världen borde känna till och mycket riktigt så använde han resten av sitt liv till att föra kampanjer för LSD-användande, trots att några hippieidioter fått det förbjudet och förstört för alla andra.

Dr. Hoffmans generösa sats syra har även haft mer indirekta, men betydande, effekter på forskningsutvecklingen sedan dess. Professor Francis Crick, en kille som upptäckte en liten grej som DNA, har erkänt att han använde LSD för att ge sina tankekrafter lite extra turbo, vilket även borde vara uppenbart för de flesta. Medan jag är säker på att dekodningen av DNA säkerligen krävde en massa "forskning" och "experimenterande", så kvarstår dock det faktum att om resultatet är "allt liv är uppbyggt av ett alfabet av kemikalier med två spiraler som snurrar runt varandra och det är är typ helt likadant för djur och växter", så bryr sig folk inte om hur rätt det är.

Stubbins Ffirth, käkade Gula Febern

Det är en ganska så hårfin linje mellan heroiskt mod och fullständig idioti och Stubbins Ffirth spurtade över den, smaskande på en skål med spyor. På riktigt.

Sannolikt driven till vansinne över att ha ett så oerhört knasigt namn, försökte doktorskandidat Ffirth bevisa att Gula Febern inte är smittsam (fotnot:: den är typ det). Hans "experiment" gick ut på att utsätta sig själv till möjlig infektion på varje tänkbart sätt och denna killes hjärna kunde tänka ut sätt som skulle få din hjärna att låsa in sig i ett badrum med ett ämbare blekmedel.

Han sprutade till exempel infekterat patientblod, -spya och -urin in i varje kroppsöppning, inklusive en serie hål han karvade i armen på sig själv. Han droppade var från döende män i ögonen på sig själv och avslutade en trevlig dag av självplågande med en stadig lunch på stekt uppkast.

Otroligt nog fick dessa experiment honom varken inlåst som den dåre han var, eller infekterad. Riktiga forskare har sedermera kommit på att detta var för att Gula Febern-infektionen är blodsmittad och att patienter av sjukdomens senare stadie (läs: döende), inte längre var särskillt smittande.

Men, att å andra sidan inte smittas av något är som att spela rysk roulett med en fulladdad pistol, men att få den att låsa sig på en vinnande lottokupong som faller ner från himlen.

Werner Forssmann, högg sig själv i hjärtat

1929 var Werner Forssmann en kirurgkandidat som ville lära sig mer om hjärtat. Men till skillnad från andra mesdoktorer som lärde sig från böcker eller döda djur, gick han in för den mera klassiskt undersökande infallsvinkeln om att "påta på det med någonting".

Utan någon som helst övervakning, rådgivning eller respekt för konceptet kallat "överlevnad", skar han ett hål i armen på sig själv och klämde en kateter hela vägen upp för extremiteten, för att slutligen drämma in den i sitt fortfarande högst levande hjärta.

En kvinnlig sjuksköterska hade anmält sig som frivillig för proceduren, och trots att han vägrade riskera någon annan behövde han henne för att ge honom operationsinstrumenten. Så han lade henne på operationsbordet, gav henne smärtstillande och genomförde därefter alltihop på sig själv när hon inte tittade. Just det, killen klämde en halvmeter kabel upp i sitt eget blodomlopp genom en avledande manöver och gick, jag vill poängtera GICK, därefter  till röntgenrummet med ett rör hängande i hjärtat som en jävla prislapp.

"Hej pojkar, kika vad jag just gjorde..."

När en annan doktor desperat försökte att dra ut katetern ur honom var Forssmann tvungen att sparka undan honom, eftersom hans egna händer var fulla med kabel fastsatt i hans hjärtmuskulatur. Vid detta skede är det klart att om ett commandoteam bestående av 10 Arnoldar hade anfallit Forssmann hade han först bultat ihjäl varenda en av dem och därefter genomfört livsräddande forskning på liken.

Hans lilla stunt fick honom sparkad, antagligen för att vara tuffare och hårdare än någon annan i bygganden (inklusive betonggrunden), men 27 år senare fick han Nobelpriset.