I was young and needed the money

Det finns inget som anses så patetiskt som artister som blir "sellouts" och på så sätt mister all sin skärpa för att släppa någon familjevänlig dynga. Eller det är vad man oftast hör. Men faktum är att ganska många av de absolut bästa eller mest betydelsefulla verken kom till enbart för att artisten gått med om att kompromissa en aning för at nå succé. Fråga till exempel:

The Beatles
På 50- och 60-talen var the Beatles en bunt råa huliganer som rökte och svor på scenen medan de käkade kyckling mellan sångerna. De hade läderjackor, spelade på tyska tankobarer och, kanske mest chockerande, saknade fullständigt likadana frisyrer.

"Dey do do dat dough don't dey dough"

Så, hur kunde de gå från det där, till att bli det största bandet på jorden? Genom att sälja ut. Bandet hade en stadig plats genom att spela på en stripbar i Hamburg, men tjänade så dåligt att de valde att återvända till Liverpool där de 1961 upptäcktes av Brian Epstein. Han gillade vad han såg och erbjöd sig att bli deras manager, mot det lilla kravet att det ändrade på precis allt.

Allting från jeansen (utbytta mot byxor med riktiga pressveck) till håret (matchande fledor) till rökandet/svärandet/ätandet på scen (nej, nix och int satan) måste bort. Och verkligen inget mer uppeldande av kondomer fastspikade i väggen... Epstein beslöt också att alla spelningar måste avslutas med en synkroniserad bugning.

"Kom ihåg att ni är mina bitchar, pojkar..."

Bandet själva var inte direkt överlyckliga av dessa idéer. John Lennon tyckte att det var löjligt och brukade vifta med armarna medan han bugade sig som en tyst liten protest (visserligen inte riktigt lika hc som att slånga en brinnande kondom på publiken). The Beatles insåg dock att om de inte ändrade sig skulle det inte leda till något annat än samma usla gig på samma usla klubbar. Som Lennon själv berättade var det "ett val mellan att lyckas eller att äta kyckling på scenen".

Det är ju dock klart att när de slutade med sin "satan vad vi är hårda"-gimmick så ströps deras kreativitet till den grad att när Rolling Stone släppte en lista på det 10 bästa albumen någonsin var enbart ynkliga fyra av The Beatles. Så för att sammanfatta: Först kom frisyrerna, sedan kom en popularitet som som gav total kreativ frihet och slutligen skivorna som förändrade världen. Något som tyvärr ingen klarat av medan de jobbat på en tankobar.

I am the Walrus