F... Dis Industry

De flesta musiker är tvungna att dras med skivbolagsdirektörer som som beter sig som nyfikna rövhål. Det är en del av jobbet, precis som att använda solglasögon inomhus och att se kvinnor som objekt. Detta gäller dock inte alla band. Då och då dyker det upp band som, genom ren och skär tur, opportunism eller ett par skräppor stora som bowlingklot, bestämmer sig för att ge tillbaka.


Trent Reznor ber sina fans att stjäla hans skiva
Påstå aldrig att Trent Reznor inte bryr sig om er, Australien. När den legendariskt bittre frontmannen i Nine Inch Nails år 2007 upptäckte att Universal Records sålde hans skiva, Year Zero, för maffiga 35 bucks i Australien hade han en sak han ville ha klart för sig. Nämligen, hur i helvete var det möjligt att hans skiva var så dyr den mycket mindre intressanta (men vid tiden) betydligt mer populära Avril Lavigne fick sina skivor sålda för enbart 22 dollar. Om skivans pris på något sätt skulle vara i paritet med kvaliteten så skulle detta visserligen vara logiskt, men det är inte riktigt så det fungerar...

Skulle det vara så, skulle Nickelback vara skyldig dig en tjugolapp per inköpt skiva

Det brutalt ärliga svaret han fick var heller inte ett som bättrade på hans butterhet. Här är ett direkt citat:

"It's because we know you have a real core audience that will pay whatever it costs when you put something out -- you know, true fans. It's the pop stuff we have to discount to get people to buy."

"Skulle ni suga lite oftare, kunde vi tänka oss att sänka priset."

Det där var definitivt inte något som lät som en bra idé för en man som redan tidigare aktivt hade fört en kampanj för att få CD-priser sänkta. Så i stället för att fortsätta gräla om skivpriset med sitt bolag, så gick han i stället ut och berättade hur fansen kunde hitta det på diverse piratsidor. Och om de inte kunde hitta skivan (detta var alltså 2007, så alla kunde) gjorde han största delen av jobbet och laddade upp skivan själv. Och hast du mihr gesehen innebar detta att samarbetet mellan Trent Reznor och Universal tog slut... Så take that! Var skall du sälja din musik nu, angstis!

Reznors svar på den frågan var bandets nästa skiva, Ghosts I-IV, som han gav ut på ett eget bolag och lät fansen välja huruvida de ville han skivan gratis eller betala vad de ville för den. Och eftersom det inte finns en enda person i världen som inte vill visa fingret åt ett skivbolag på något sätt, så gjorde Nince Inch Nails fans skivan till en av de mest lönsamma det året. Reznors nyformade skivbolag tjänade till exempel 1,6 miljoner dollar redan första veckan



Rolling Stones släpper en singel för att komma ur ett kontrakt
En gång i tiden, innan Mick Jagger började se ut som en sydamerikansk transvestit, var Rolling Stones de hårdaste människorna i världen (så länge man inte räknar in mördare, våldtäcktsmän eller andra på riktigt hårda människor i kategorin "hårda"). Så det borde inte vara någon direkt förvåning när dessa framtida exrebeller blev en smula småbäska när de plötsligt förväntades fullfölja sitt skivkontrakt med Decca Records. Men eftersom lagliga teknikaliteter är för töntar, baby, och detta var de maderfakin Rolling Stones, fanns det ingen punktknullare som skulle hålla dem till några bindande kontrakt.

Lyckligtvis för dem så var det enda som krävdes att de spelade in en enda singel till innan de var fria att dominera 60- och 70-talen med sitt rockande, för att sedan ta ett tre decennier långt svanhopp i popularitet från och med 1980-talet. Lyckligtvis för detta inlägg så valde de att göra denna singel till den kommersiellt ovänliga låt som någonsin funnits. Sången kallades för Schoolboy Blues, men skulle alltid vara känd som "Cocksucker Blues", något taget från sångens refräng där Jagger funderade:

Oh where can I get my cock sucked?
Where can i get my ass fucked?
I may have no money
But I know where to put i every time.

En text som fungerar bättre om man inte ser det här ansiktet framför sig

Överraskande för exakt ingen, inklusive bandet, var Decca inte fullt så överlyckliga och singeln lämnades i något skåp för att samla dam, men lyclades ta sig till skivbutikerna (kommer ni ihåg sådana?) 13 år senare, när Decca i Västtyskland av alla ställen, klämde in den på en samlingskiva kallad The Best of the Rest. Tolkar detta som ett skämt om tyskar i allmänhet kan jag berätta att detta nog troligtvis var i misstag. Skivan släpptes efter det på nytt, med sången bortplockad, endast fyra veckor senare. Den har aldrig visat sig efter det, om man inte räknar dussinvis av hemsidor där man kan ladda ner den olagligt och gratis. Eller Youtube.

The Clash lurar sitt skivbolag, gång på gång

När punklegendarerna The Clash skulle tillbaks in i studion för att spela in efterföljaren på sin andra skiva, Give 'Em Enough Rope, tänkte sig bandet att de inte bara skulle ge ut en tråkig singelskiva, utan en dubbel. Olyckligtvis var detta på 1970-talet, så om du hade denna slags kreativ kontroll över vad du gav ut var flöjtsolon ett högst allvarligt koncept för dig eller så var du Michael Jackson. Så när Strummer et concortes kom med idén vägrade skivbolaget, CBS, rakt ut.

Bandets försök till förhandlingar ledde ingenstans, utan om att de fick löftet om att de kunde spela in en extra singel som kunde ges bort gratis tillsammans med den färdiga skivan. Detta var dock bara en i en lång rad av gräl som the Clash hade med CBS, från i stort sett första dagen de skrev på. Bolaget hade nämligen tidigare vägrat att ge ut deras debutskiva i USA, släppt singlar som bandet inte ville att skulle släppas, bett dem att rensa upp deras sound och i det stora hela betett sig som de rövhål till skivbolagsdirektörer de var.

"Vi älskar ert band! Vi avskyr bara allt i er personlighet, stil och musiksmak..."

Men Joe Strummer och pojkarna hade inget val. De gick med på avtalet och drog in i studion för att spela in sin gratissingel, antagligen medan CBS-cheferna stod bredvid och muttrade "Just det! Gör som vi säger!" för sig själva. Det var först när gratissingeln skickades tillbaka till CBS som bönräknarnissarna upptcäkte att den kom med en hel hög med b-sidor. Bandet hade nämligen lagt till en hel massa extraspår - som av en händelse,  ungefär tillräckligt många för en hel skiva - och allt på skivbolagets nota. The Clash var bandet som kom med rejält med bonusmaterial.

Så när London Calling gavs ut var det inte bara en dubbelskiva med ytterligen ett hemligt spår, utan pga avtalet om att "singeln" skulle vara gratis, till samma pris som ett enkelalbum. Alla vann med andra på detta, utom skivbolaget. Precis som det skall vara.

Mike Oldfield ber Richard Branson dra åt helvete i morsekod

När en musiker når massiv succé  med sitt allra första album kan det ofta vara mycket svårt att komma ut med något lika framgångsrikt under efterföljaren, var sig musikaliskt eller kommersiellt. Mike Oldfield stirrade just detta problem i ansiktet efter att hans världserövrande Tubular Bells sålt miljontals skivor efter att ha släppts 1973. Skivan hade också lyckats ge en hel generation mardrömmar efter att ha fungerat som soundtrack till skräckisklassikern The Exorcist.

Oldfield spelade själv nästan alla instrumenten på skivan, vilket inkluderade, förutom de namngivna tubklockorna, akustisk gitarr, mandolin, klockspel, "taped motor drive amplifier organ chord" och vad fan nu än en flageolett är. Det gjorde inte bara under för hans karriär utan hjälpte bokstavligen till att skapa Virgin, eftersom det var det nybildade bolagts allra första utgivna skiva. Fram till det hade Richard Branson endats varit chef för en kedja av budgetskivbutiker, men Tubular Bells gjorde honom till en av de mest välfriserade rikemännen i världen.

Han var dock fortfarande tvungen att stjäla kläder från jobbet

Att upprätthålla en motsvarande succénivå skulle vara svårt, speciellt med tanke på att man inte kunde lita på att varje Mike Oldfield-skiva skulle åtföljas av en genrenyskapande skräckfilm. Men å andra sidan, har en person som som använder flageolett (återigen, vad fan är det) på sin skiva någonsin brytt sig överdrivet om kommersiell framgång.

Efter mer än ett årtionde av fallande skivförsäljning började Virgin Records att bli otåliga på mannen som hjälpt till att skapa bolaget. Vid tidpunkten hade Virgin precis blivit uppköpt av EMI för about 560 miljoner pund, så Richard Branson började kräva att Oldfield skulle ge ut en fortsättning på sin allra första megahit.

Ovan: Mike Oldfield med... ...något löjligt instrument.

Mike Oldfield var dock inte den som gick med på att bolaget började blanda sig i hans musicerande på detta sätt och svarade på förfrågningen genom att ge ut Amarok, 60 minuter av oavbruten, fullkomligt okommersiell och instrumentell hardcoreproge, medvetet inspelade så att inte en enda del kunde klippas ihop till något häftigt skräckfilmssoundtrack.

Även om han "spelade" dammsugare på ett av spåren, något som måste ha hjälpt skivförsäljningen något enormt.

Och  för att riktigt försäkra sig om att Virgin förstod att detta var fullkomligt medvetet berättade han detta för dem på det underbart nördiga sätt enbart en man som kan spela 549 instrument (helt påhittad siffra, troligtvis många fler) i slutet av sina tonår kan.

Albumet inkluderar nämligen frasen "Fuck off RB" i morsekod, där "RB" står för, precis just det, Richard Branson. Sedan lovade han 1000 pund till den förste person som hittade det hemliga meddelandet (och naturligtvis var det någon som gjorde det). Fiaskot ledde till att Mike stack från Virgin och blev fri att göra vad fan för slags genreöverskridande galenskaper han själv ville. Och det första var, lysande nog, att äntligen ge ut det Tubular Bells II-album som Richard Branson så hårt hade önskat, och nu aldrig skulle förtjäna något på.

Accidental architecture

Läkare, jurister, vetenskapsmän och arkitekter är folk som vi intalar oss att i varje fall i stora drag vet vad de håller på med. Och av god anledning: Om en barista får ett jobb som han/hon är helt okvalificerad för, så är det värsta som kan hända att du får för mycket smaksirap i kaffet. Men om, låt oss säga, en arkitekt gör ett måndagsexemplar av något han håller på med så kan din lägenhet plötsligt falla ihop nästa gång du stänger sovrumsdörren och köksfönster samtidigt.

Men bara för att vi förväntar oss perfektion så betyder det inte att vi får det varje gång. Ibland kommer arkitekter och byggmästare på jobb med krabbis och då kan det gå så här...


Lotus Riverside kollapsar på grund av regn
Lotus Riverside Building Complex var ett komplex i Shanghai av 11 byggnader vid sidan av en flod. Tänka sig det. Och i juni 2009 var arbetet nästan klart, med de flesta lägenheterna redan sålda. Men en dag så kom arbetarna på jobb och upptäckte att saker såg lite annorlunda ut än tidigare. Ett av husen hade nämligen fallit omkull, men var annars helt intakt.

"Och priset för sämst husgrund, men starkaste fönster går till..."

Nå voi helvete...
Det handlade om en kombination av ett underjordiskt garage, lite regn och en dödlig dos av Made in China. Själva byggnaden var det inget fel på, med tanke på hur väl den höll i hop efter att den "kollapsat", så skulle jag till och med påstå att den var ganska lysande, men problemen låg runt omkring, och mer specifikt, under den. När arbetarna började bygga ett underjordiskt garage bredvid fastigheten så passade de på att lassa ner all överlopsjord i en intilliggande ström. Sedan stod de och låtsades att inte höra när en hög andra ingenjörer kom förbi och flera gånger påpekade att det inte alltid är så klokt att dämma upp floder bredvid byggarbetsplatser. Och hast du mihr gesehen, till förvåning av, typ, en kille som inte fick leka med lera på vårarna, så kollapsade flodvallarna och dränkte området.

Så när det började regna hade bygnaden lika stor chans som en fis bland Libanons cedrar. Husgrunden gav vika, byggnaden föll omkull och missade med en hårsmån de andra tio som stod i närheten, förhindrande således ett av de mest skrämmande varianterna på ett dominospel.

"Hmm, men om vi har en rabatt på handpengen då?"

Walt Disney Concert Hall tror att den är en Death Star
Frank Gehry, känd för bl.a. Guggenheimmuséet i Bilbao och Dancing House i Prag, är en av de berömdaste arkitekterna någonsin, med byggnader som går från galna och vågiga till... ...nåja, galna och vågiga.

I skolan kallade de honom för "Vågighuskillen". De var inte så bra på smeknamn.

Att på detta sätt alltid tänka rejält utanför ramarna kan vara spektakulärt, men skapar samtidigt ganska unika problem, som att en av hans byggnader konstant slänger ner snö på förbipasserande fotgängare, en annan som käkar upp kvinnors höga klackar och en som i misstag skjuter värmestrålar på allting inom synhåll.

Detta kommer att vara mänsklighetens sista fästning när myrkrigen kommer

Nå voi helvete...
Som du kan se på bildenär detta en mycket, mycket blank byggnad, och medan blänkande saker ofta är snygga på många olika sätt (eftersom de blänker), har de också en tendens att reflektera ljus. Och om man koncentrerar detta ljus på ett specifik område, och vinklar det helt rätt, så har du något som i grund och botten är en laser.

Om du är en serietidningsbov kan detta användas till att rita en kirkkovene på månen, men om du enbart är Walt Disney Concert Hall i Los Angeles går du naturligtvis inte till sådana överdrifter, utan nöjer det med enklare grejer: som att kanske värma upp närliggande höghus med 15 grader eller så. Eller att närapå förblinda bilförare vid närmaste trafikljus. Eller, när man nu en gång håller på, kolla hur varm man kan få trottoaren utanför (sisådär 60 grader, visar det sig). Olyckligtvis för mänskligheten hade Frank Gehry givit konserthuset en okontrollerbar dödsstråle. Men lyckligtvis för oss var det på en terrornivå närmare ett barn med ett förstoringsglas än Dr. Evil.

Och med "oss" menar jag "folk som aldrig varit i närheten av fanskapet".

Problemet har sedermera åtgärdats genom att sandblästra utsidan av problemområdena för att att motverka bländandet. Men om du verkligen söker efter ett hus kapabelt att hata dig, så finns nu i alla fall det där i Las Vegas som skjuter värmestrålar ner i sin egen pool kvar.

What happens in Vegas, stays in Vegas. Utom hudcancer, den skiten  förföljer dig.

John Hancock Tower försöker mörda fotgängare
Som det högsta huset i Boston och vinnare av den prestigfyllda National Honor Award från American Institute och Architechts år 1977 står John Hancock Tower som ett landmärke för de många, många packade knivhuggningsoffer som otvivelaktigt vinglar fram på stadens gator varje minut av dygnet.

"Jag kan se Hancocktornet, det betyder att vägen ut ur Boston är att skrika ock springa åt andra hållet."

Nå voi helvete...

Byggnaden tyckte också om att släppa ner fönster på trottoaren nedanför. Och detta är heller inga gulliga små husfönster, utan 4 x 2 meter och 250 kg av flygande död vi talar om, många sådana. Hundratals. Problemet blev med tiden så allvarligt att om vinden ökade till över 20 m/s så evakuerade polisen hela grannskapet pga säkerhetsrisken. Under en enda vinterstorm i januari 1973 föll det ner 60 fönster från byggnadens fasad och i april så var nästan en halv hektar av byggnaden täckt av fanér. Man försökte först att måla fanéret svart för att   dölja problemet, men det var lite som att försöka täcka en finne med ett plåster och säga att du skadat dig i ett knivslagsmål. Förr eller senare kommer någon puukkosvingande dåre att dyka upp för att testa om du är så hård som du påstår och alla kommer att få reda på sanningen. I slutändan är det alltså bättre att visa allt, pinsamheter eller ej.

"Fönster? Nej, det är inget fel på fönstren, vi har bara vampyrer som jobbar på bottenvåningarna..."

En grupp ingenjörer, arkitekter och byggherrar slog sig därför samman för att lösa problemet, men deras lösning hölls hemlig (det erkändes dock senare att det var någon slags tråkig scheisse om att lödningsbly på något sätt inte smälte ihop med metallen), och till slut löste man problemet, genom att byta ut varenda en av fönsterrutorna till ett pris av 7 miljoner dollar.

Citigroup Center förstör nästan Manhattan

När man började planera Citigroup Center på det tidiga 1970-talet hade arkitekten William LeMessurier ett smärre problem. På den tänkta tomten låg nämligen redan St. Peter's Lutheran Church och de var inte särskillt tända på att flytta. Så om han skulle bygga en skyskrapa på den tomten blev han tvungen att ganska bokstavligen bygga den uppe i den jävla skyn. Så, istället för göra det logiskt (dvs att använda sig av mordbrand och/eller häxkonster) så ritade han en skyskrapa som hängde ovanför en charmig liten kyrka. Resultatet var Citigroup Center, tornande sig 279 meter ovanför Manhattans gator och totalt överskuggande Guds anspråkslösa lilla hus långt där nere.

Sluta titta över axeln på mig...

Nå voi helvete...

En dag när han satt och kikade på ritningarna upptäckte dock ingenjören Joel Weinstein något märkligt: Det var förihelvete en skyskrapa på styltor! Och efter ett par slutat skrika och lugnat nerverna med ett par stiffa groggar märkte han även något annat: Kvarterande vindar (vind som träffar hörnet på en byggnad, snarare än en flat vägg) skulle sätta mycket större påfrestning på byggnaden än man tidigare trott. LeMessurier tittade själv på planerna och så att man under byggnadsfasen bytt bytt ut de svetsade vindfogarna, som planerats mot  nitar. Vilket, hur mycket tuggummi man än använder för att "se till att de riktigt sitter fast", inte riktigt är samma sak.

Men hur stor skillnad kunde det riktigt vara? Nå, med nitar i stället för svetsfogar så räknade experter med att att New York vart 55:e år skulle träffas av en tillräckligt stark storm för att fälla omkull byggnaden. Om den stämda massadärmparen, en slags motvikt, skulle vara i olag sänktes den projektionen till en gång per 16 år.

"Skulle något skita sig, sikta på något billigt."

Så vad hände sedan? Beordrade man att området skulle evakueras varje gång en storm närmades? Nepp. Varnade man åtminstone folk om den kommande katastrofen? Dubbelnepp. Skickade de ens ut ett pressmeddelande där de sade att bygganden inte var i något slags fara, så sluta marra och håll käften?! Trippelnep... aj nej, där hade vi det. Så, snyggt jobbat med att få bort bilden av banker som superonda, Citigroup. Men, credit where credit is due: Citigroup lät dock Röda korset göra upp hemliga olycksplaner för en eventuell kollaps. Vilket inte är ont på något sätt, att ta hand om liken efteråt i stället för att jobba för att förebygga dem.

Byggarbetarna jobbade endast på natten (som sagt, planen var hemlig) och försökte i all hast att svetsa fast alla fogarna en dödlig tävling med den kommande orkansäsongen. Och det var på håret... Det året var orkanen Ella på väg rakt mot New York, och skulle med råge ha överträffat de vindstyrkor som skulle få huset att falla i bitar, men genom ett enormt lyckoslag så svängde den om strax utanför kusten och byggnaden kunde repareras utan någon incident.

Men vad skulle ha hänt om Ella fortsatt rakt? Jag menar, vad är nu det värsta som kunde hända? Citigroup förlorar en dyr skyrskapa och kanske några arbetare, men vad är nu några miljoner och ett par dussin kontorsslavar för en internationell storbank? De kan alltid släppa ut några till ur ett valv någonstans och sedan är det business as usual eller hur?

Ajo just det, dethär var ju mitt i jävla New Yorks centrum. Så om den faller, kommer den inte att göra det på ett speciellt artigt och civiliserat sätt. Röda korset räknade med att katastrofala 200,000 människor skulle ha dött, med skador på 156 kvarter. Det där är en stor del av Manhattan, borta. Och endast för att man använde fel sorts byggnadsmaterial. Så tänk på det nästa gång du försöker MacGyverfixa något med jesustejp och ett böjt gem.

It Is Later Than You Think

Det finns vissa saker som vi alltid associerar med en viss tid, som att skaget vid Hastings var 1066, den stora depressionen var på 30-talet, Woodstock var 1969, Finland vann hockey-VM första gången 1995 och att den korta tid när det var politiskt korrekt för män att skaffa permanent var hösten 1983. Varje lågstadiehistoriebok kan berätta det för dig.

Men vissa ovanor är svårare att göra sig av med än andra och plötsligt får man veta att saker man bara sett på gryniga svartvitfoton höll på tills helt nyligen. Saker som...


Giljotinering
Avrättning med giljotin (dvs när man släpper ett enormt knivblad i nacken på dig och din avkapade skalle faller ner i en korg) finns på ganska mångas top-5 listor av saker man inte vill råka ut för och en perfekt symbol för en mer rå och brutal tid i vår historieskrivning. Men det är samtidigt lätt att glömma att denna metod på sin tid ansågs ganska human: alternativet var att bli nackad med en yxa eller ett svärd, vilket ofta krävde ett flertal smärtsamma hugg. Och vanligt pack blev dessutom hängda, vilket sög ännu mera.

Så medan jag kan tänka mig att vägen upp till schavotten kan ha varit ganska nervös så kan man i alla fall vara nöjd över att huvudet huggs av av ett snabbt, effektivt slag betydligt kortvarigare än en del av sätten det ersatte.

Med detta inte sagt att Skräckväldet, som slutade med att 16,000 personer råkade ut för kronisk förkortning, direkt förtjänar ett retroaktivt Amnestypris för att dela ut en relativt mild form av dödsstraff, men det var nu i alla fall inte 16,000 fall av stegling. Och det är nu avlägsen historia i varje fall, i en värld där så gått som alla civiliserade länder avskaffat dödsstarffet totalt är halshuggning något som försvann ungefär samtidigt som puderperuker.

Största delen av historien har bara varit ett sett att fördriva tiden fram till Internet blir uppfunnet

Aj sidu...
Dödsstraff med giljotin var det officiela sättet att nacka folk på i Frankrike ända tills dödsstraffet avskaffades... ...1981.

Den sista offentliga giljotineringen, 1939. Sedan steg "sedlighet och moral" fram och förstörde  mord inför publik för alla...

Okej, så man slutade att nacka folk på torget 1939 och hade vänligheten att byta till privata avrättningar, men mellan 1940 och 1977 så avrättades dussintals av kriminella av nationalrakkniven, men inne i sina fängelser snarare än inför ett blodtörstigt pack av packade åskådare. Så ungefär samtidigt som Star Wars kom ut kunde bovar få rejält, men ytterst kortvarigt, ont i nacken.

Och detta var enbart i Frankrike. Sverige nackade sin sista fånge 1910 och även nazisterna, som aldrig gick med på att någon slog dem i massmord, passade på att halshugga 16,000 personer under sin regeringstid. Och man kunde tänka sig att "aj, nu tyckte till och med nazina att det är en bra idé" skulle få folk att avstå, men nepp, så sent som 1996 föreslog Georgiaguvernören att delstatens dödsstraff skulle utföras med giljotin i stället för elektrisk stol, så att man på detta sätt kunde utnyttja den avrättades organ efter han dött. Du ser. Humant!



Böldpest
När man tänker på medeltiden är den första bilden man får i huvudet en bunt skitiga människor som kravlar omkring med någon slags pest. Och allt tack vare bäldpest, aka Digerdöden. På 1300-talet tog pesten livet av  ca 60 procent av Europas befolkning på ett av de jävligaste sätt man kan tänka sig utan att en handsåg är inblandad. Och om du inte känner till hur sjukdomen fungerar så är det att loppor får den från gnagare som sedan skickar stafettpinnen vidare till människor. Och som om det inte är tillräckligt illa att få råttbobbor av blodsugare, så börjar offrets lymfkörtlar att svälla upp till närmast skrattretande omänsklig storlek, fingrarna och tårna att utveckla kallbrand och slutligen öronen att blöda. Efter sisådär fyra dagar kommer stackaren att dö som en äcklig hög av infekterad hud, som ingen vill röra, av ganska självklar orsak.

Det är fan tur att vi är av med sådant fanskap!

Aj sidu...
Var det någon som sade att den försvann? Visst, idag kan den behandlas ganska lätt med antibiotika, men det är fortfarande helt möjligt att besöka doktorn och höra honom säga "jepp, du har fått en liten släng böldpest".

"Det räcker nog troligtvis med att vi sticker hål i dem." 

En kvinna i Oregon behandlas för böldis 2010 och en man i New Mexico fick den 2011. År 2010 fanns det ett utbrott även i Peru som smittade 31 personer och dödade en 14-årig pojke. Eikä tässä vielä kaikki! Medan böldpest smittar enbart genom kontakt med djur så er dess elaka styvsystrar, lungpest och blodpest, ganska duktiga på att smitta mellan människor. Och ännu dödligare än böldpest om man lämnar dem obehandlade.

Så ja, den kanske dödligaste sjukdomen som planeten någonsin stött på finns fortfarande kvar där ute, gömmande sig bland råttor och ekorrar, bara väntande på en ny möjlighet att dyka upp och påminna oss om vem som EGENTLIGEN bestämmer här i världen. (Hint: det är bakterierna).



Duellerande
Tänk tillbaka på när du gått in i er närmaste återvändsgränd och hittat dina grannar avgörande en tomtdispyt på ett gentlemannamässigt sätt, med komiskt enorma pistoler. Det var ett tag sedan eller hur? Ett tag, som i, aldrig? För att en gång för alla avgöra saker med en duell dog nämligen ut ganska snabbt efter att folk kommit på hur häftigt det är att göra upp i TV. Eller senare hälften av 1800-talet. Kommer inte ihåg vilken...

Vad universitetsstuderande höll på med innan man uppfann drinking games

Aj sidu...
Medan det är sant att duellerande varit oerhört omodern sedan första världskriget, har det inte stoppat folk från att göra upp, mano a mano. Folk som René Ribière, parlamentsledamot, och Gaston Defferre, borgmästare av Marseille, som beslöt sig för att det enda sättet för att lösa deras meningsskiljaktigheter var en duell. År 1967.

"Vill du ta en joint innan vi börjar?"

Allt hade sin grund i att Defferre kallade sin kollege Ribiere "ett rövhål" för att ha sagt emot honom under en politisk debatt och man skulle kunna tänka sig att det var Ribiere som borde bli en smula bäsk av att ha förolämpats offentligt, men det var Defferre som krävde att deras motsättningar skulle klaras upp, med svärd.

Och Ribière accepterade. Han förlorade också duellen, som var någa bedömd av en tredje, oberoende, kollega. Den goda nyheten var att Ribière inte dog, utan bara blev huggen ett par gånger före han gav upp. Och ajo, allting finns på film. Här är bilder av den sista duellen någonsin (som fångats av franska journalfilmskameror).

Andra världskriget
Även om du inte känner till det exakta datumet på när andra världskriget tog slut så har du sett det grafiska beviset på dagarna det hände. Kriget tog slut i Europa 8.5.1945 och i Asien 14.8.1945, axelmakterna gav upp, kriget var slut, saken var klar.

Aj sidu...
Men hur skulle det vara om jag sade att kriget, rent tekniskt, inte tog slut före 1990? Medan MC Hammer pekade ut saker vi inte fick röra och Matti Nykänen förklarade vad han han hade i tankarna utom backhoppning så rasade andra världskriget i Europa. Och med "rasade" menar jag "låg och puttrade i en gryta som alla glömt bort".

I centrum stod Tyskland, som likt ett barn som fastnat i en vårdnadstvist, slets mellan USA och Sovjet under efterkrigsåren. Och, borttappat i alla vändningar om vem som skulle ha rätt till julafton och veckoslut, var det lilla faktum att, rent tekniskt hade det aldrig skrivits under något fredsavtal i Tyskland. När kriget tog slut byggde de allierade upp provisoriska arrangemang som beslöt hur man skulle regera över spillrorna av det tyska riket. Och en av paragraferna var att när Tyskland en gång fått sin avnazifierade kakka tillsammans, så skulle en permanent fred undertecknas, en som Tyskland kunde underteckna själv.

Det blev bara aldrig av. De fyra makter som undertecknade det provisoriska fredsvtalet, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike, förvandlades snabbt till ett rum full av ex som inte kan tåla att vara i samma rum som varandra. År 1948 så stegade den sovjetiska representanten vid kontrollrådet helt enkelt ut och kom aldrig tillbaka.

"Screw you guys, I'm going home!"

Vilket betydde att båda Tyskländerna, både väst och öst, var under militärockupation mellan fram tills Berlinmuren föll och man 1990 kunde underteckna Två plus fyra-fördraget. I det gav de fyra länder som 1945 tog över ÄNTLIGEN tillbaka hemnycklarna. Vilket betydde att Öst- och Västtyskland kunde sätta igång sitt återförenande.

My Best Theory

Jag är verkligen inte den som är den när det kommer till att överanalysera popkultur och har faktiskt skrivit om en teori som säger att James Bond är ett kodnamn. Nu är det så att jag inte är den enda som håller på med sådant, riktiga, smarta nissar (sådana som doktorerat och grejer) har uppenbarligen något annat gemensamt med mig än en förkärlek för flugor och tweedkavajer.

Det är nämligen så att till synes stabila och välanpassade akademiker sitter och har uppenbarligen allt för mycket fritid genom att tassa omkring och förstöra saker vi älskade som barn med sina ärkehjärnor. Olyckligtvis så håller man lite med dem, när man hör argumenten...


Kalle Anka främjar själlös kapitalism
Förutom att vara en onamngiven upphovsman till Inception, så är Kalle Anka en av de mest älskade seriefigurerna i världen. Men Ariel Dorfman (en argentinsk-chilensk författare/aktivist) och Armand Mattelart (belgisk sociolog) har kommit fram med den galna teorin att en serietidning om en halvnaken, våldsam sjöman på något sätt skulle vara olämplig för barn.

Som vilken som helst sensationsjournalistik med någon självaktning kommer här en ovidkommande bild som bevis 

Enligt författarna så är Kalle Anka-serierna inget annat än en kopia på Ayn Rands Och världen skälvde, med lite färre byxor. I deras bok How to Read Donald Duck så påstår dekonstruktörerna att Kalle och hans vänner lär barn att en persons värde är helt beroende på hur mycket pengar han eller hon har, och att i jakten på fyrk finns det inte plats för någon familj eller kärlek, endast blint självintresse.

Orsaken att det inte är så galet:
Har du någonsin noterat att det knappast någonstans finns några föräldrar i ankfilmerna och -serierna? Joakim är till exempel morbror till Kalle, som i sin tur är morbror till Knatte, Fnatte och Tjatte, kusin med Alexander Lukas och pojkvän till (men aldrig gift med) Kajsa. Kajsa har i sin tur har tre systerdöttrar som döpts till Kicki, Pippi och Titti (för att det tammefan är svårt att hitta på babynamn). Detta betyder att Ankeborg är en värld tömd på riktiga familjer och befolkad enbart av föräldralösa. Utan föräldrar eller nepotism så lämnas varje anka ensam till att kämpa mot de andra för rikedom och status. Detta är en idealsituation för mycket sorgliga mardrömmar, men samtidigt för kapitalism: Om man börjar med vad man tror vara ett helt jämnt startfält (i detta fall en värld helt utan föräldrar där alla börjar med samma chanser som föräldralösa), så kommer de som är starkast, smartast och arbetar hårdast att ha de bästa chanserna att lyckas (där "lyckas" i det här fallet betyder att tjäna alla pengar i hela världen).

Antikapitalisterna i Rands magnum opus beskrivs som ryggradslösa, värdelösa snyltare. På samma sätt beskrivs Kalle som en evig loser som är helt oförmögen att hålla ett fast jobb och alltid står i skuld till sin morbror. Joakim å andra sidan är den rikaste ankan på jorden och använder gladeligen större delen av sin fritid till att bli ännu rikare. I Duck Tales, handlar i stort sett varje avsnitt om att Joakim och knattarna jagar efter någon förlorad skatt eller skyddar Joakims pengar från att bli knyckta eller tar sig dopp i Joakims enorma pengasimbassäng.

Och serierna är inte direkt bättre: I Dorfmans och Mattelarts analys har de kommit fram till att intrigen i ca 75% av fallen handlar om att ankorna söker efter pengar eller guld, medan de resterande 25% handlar om att "tävla om välstånd", vilket uppenbarligen är något helt annat... I Och världen självde så visar exeptionella människor hur exeptionella de är genom att tjäna alla pengar i världen och sedan inte dela dem med någon. Slutsatsen i romanens slut är således de som inte är supermänniskor antingen borde se upp till supermännen eller hålla sig ur vägen och om de olyckligt medelmåttiga råkar dö i processen så, shit happens.

Och det är väll på den här punkten som Joakim och Ayn Rand skiljer sig, eller? Det är ju inte som att han tjänade pengar på folkmord eller något...



Dolores Umbridge blev gruppvåldtagen av kentaurer
Dolores Umbridge är kanske den enda person i hela Harry Potter-universet som det är patologiskt omöjligt att tycka om, oberoende ur vilken infallsvinkel man väljer att pissa på henne.

Hon är i stort en blandning av Mussolini och din jobbiga, gamla granne som spionerar på dig i trappuppgången.

Denna kortvariga rektor vid Hogwarts tänder på att tortera barn, har en hårdnackad jag-är-bättre-än-dig-attityd till det mesta och kommer vad jag förstår i stort undan med det till den grad att hon senare kan jobba på magiministeriet.

Eller ja nå, detta om man inte räknar med när hon blev gangrapad av kentaurer i Harry Potter and the Order of the Phoenix. Och om du tror att jag själv hittat på det där i min egna, snuskiga fantasi, så häng kvar en smula...

Orsaken att det inte är så galet:
Nära höjdpunkten i boken/filmen ser man Umbridge släpas in i the Forbidden Forest av en grupp kentaurer, utan att någon vet vad som händer näst.

Vad man dock måste inse är att det finns en orsak till att J.K. Rowling valde just kentaurer att dra iväg Umbridge, i stället för någon av de otaliga kräk hon själv hittat på i skogen (som jättespindlarna). Om du känner till den egentliga mytologin om kentaurer så betyder nämligen bilden av en skrikande kvinna och en bunt kentaurer samma känsla som när man ser Ned Beatty bli fångad av redneckar i Deliverence eller Bruce Willis och Ving Rhames fångade av högst desamma i Pulp Fiction. Kentaurer våldtar nämligen människokvinnor - de är i stort sett det enda deras mytologi är byggd på.

Enligt en legend så blev en grupp kentaurer bjudna på en bröllopsfest och försökte sig på att våldta bruden och den kanske mest kända kentauren över huvud taget, Nessos, dödades när han försökte att våldta Herakles fru. Det är hela poängen med kentaurernas karaktär, de har manshuvuden men de djuriska instinkterna hos hästar.

Det tog inte särskilt länge före folk på Internet som kände till myterna upptäckte det här. Det är trots allt så att  när Umbridge dras iväg av kentaurer är det som att Draco Malfoy skulle få igen genom att bli insläpad i en fönsterlös paketbil av en läskig nisse med pedofilmustasch, man behöver inte se vad som komma skall om man känner till kontexten.

Om det där skulle vara det sista man ser av Umbridge i boken så, fine, då kunde man påstå att det här var helt annorlunda kentaurer. De kanske bara trampade ihjäl henne, eller puukottade henne, eller band fast henne i ett träd med en havrepåse framför ansiktet. Men Umbridge kommer tillbaka och det lidande av något slags enormt trauma som inte består av någon skada till synliga delar av hennes kropp. Här är hur Rowling beskriver vad som hände efteråt:

Professor Umbridge was lying in a bed opposite them, gazing up at the ceiling .... Since she had returned to the castle she had not, as far as any of them knew, uttered a single word. Nobody really knew what was wrong with her, either. Her usually neat mousy hair was very untidy and there were still bits of twigs and leaves in it, but otherwise she seemed to be quite unscathed. 'Madam Pomfrey says she's just in shock,' whispered Hermione. 'Sulking, more like,' said Ginny. 

'Yeah, she shows signs of life if you do this,' said Ron, and with his tongue he made soft clip-clopping noises. Umbridge sat bolt upright, looking around wildly. 'Anything wrong, Professor?' called Madam Pomfrey, poking her head around her office door. 'No ... no ...' said Umbridge, sinking back into her pillows. 'No, I must have been dreaming ...'Hermione and Ginny muffled their laughter in the bedclothes.

Det skall också noteras att det finns två personer som ser henne bli ivägsläpad in i skogen, Harry Potter och Hermione Granger, och åtminstone en av de här personerna vet allt om att kentaurer är våldtäcktsmaskiner. (Hint: Det är Hermione, den person i boksviten vars huvuduppgift för handlingen det är att veta absolut allt.)

Ingendera av dem gör några som helst försök att rädda Umbridge. Harry får till en vitsig James Bondlik slutreplik medan hon dras iväg och Hermione verkar nöjd med att hästrape är ett passande straff. Jag tänker mig att Harry på vägen hem frågar vad som kan tänkas hända med Umbridge och att Hermione då på ett ganska rättframt sätt förklarade att hon högst troligt kommer att brutalt skändas av en bunt hästaktigt utrustade mellanartsvåldtäcksmän. Och att det var dagen Harry lärde sig att man inte jävlas med Hermione Granger.

"Nej, gå tillbaka bara. Jag skall bara njuta av det här en liten stund"

Alla i Nalle Puh är skolexempel på olika psykiska problem

I decembernumret 2000 av Candian Medical Association Journal publicerade avdelningen för barnmedicin på Dalhousie University där de diagnostiserade alla invånarna i Sjumilaskogen att ha olika mentala problem. Och nej, jag har ingen aning varför någon skulle göra något så obehagligt.

Denna grupp av utbildade barnläkare diagnostiserade Puh att ha ADHD, I-or att lida av depression (naturligtvis), Christofer Robin att lida av schizofreni...

Läkarna diagnostiserades ha för mycket fritid

... och Tigger med Hyperaktivitet-Impulsivitet. Bland andra

Orsaken att det inte är så galet:

Det var inte så att de direkt behövde anstränga sig för att hitta passliga diagnoser. Huvudpersonerna visar upp hela spektat av fel i huvudet, och varje figur spelar ut hela sin specifika störning med i stort sett varje penndrag.

Om vi fast tar och börjar med några citat av I-or:

 -God Morgon Puh Björn, sa I-or dystert. Om det är en god morgon, sa han. Vilket jag betvivlar, sa han. 

-Hur är det fatt?
- Det är ingenting, Puh Björn, ingenting alls. Men det går opp för somliga och ner för somliga - mest ner. Sanna mina ord.

Riiiight...

Så då kan vi fortsätta med Nasse, som, enligt studien, "Tydligt lider av generaliserat ångestsyndrom." Enligt Diagnostic and Statistical Manual on Mental Disorders så är några av symptomen för GAD överdriven oro, ofrömåga att kontrollera denna oro och en oförmåga att fungera inom ett socialt system pga denna oro. Vilket leder oss till några Nassecentrerade avsnitt i den Disneyproducerade (och således nertonade), tecknade TV-serien om Nalle Puh.

"Pooh Oughta Be in Pictures" - Nasse blir rädd att monster han ser i en film finns på riktigt.

"Gone With the Wind" - Nasse blir rädd för att gå ut.

"A Very, Very Large Animal" - Nasse blir så rädd av att vara liten att han lämnar skogen.

"Goodbye Cruel World" - Nasse tar livet av sig.

Okej, jag kanske hittade på den sista, men det är inte speciellt långsökt, med tanke på att undersökningar visar att GAD ofta är ett sidosymptom av djup depression och substansmissbruk. 

Det är av denna orsak som Nasse vid alla tillfällen borde hållas så långt borta som möjligt från Tigger, som forskarna diagnostiserade med ADHD av hyperaktiv-impulsivt slag, baserat på hans historia av riskabelt uppträdande. Man kan som exempel ta första gången som Tigger kom till Sjumilaskogen och inte hade någon aning om vad Tiggrar vanligtvis äter, så han smakade på tammefan allting han kunde hitta, inklusive tistlar.

Diagnosen baseras också på att det faktum att han gång på gång dyker upp objuden hemma hos folk, begår brott så att han kan leka detektiv ("Tigger, Private Ear") och en gång till och med hotade hela skogens existens genom att hålla en rasande termit som husdjur ("Tigger's House Guest").

För att klargöra så höll dock läkarna inte på och helt utan orsak psykoanalyserade fiktiva mjukisdjur, deras poäng är att varje figur så oerhört tydligt representerar olika extremfall av mental ohälsa. Det är nästan som att de försöker ge barn en möjlighet att förklara sina egna problem. Det är nämligen betydligt enklare för en sexåring att säga "Mamma, jag känner mig som I-or idag" i stället för att säga "Mamma, jag är rädd att jag lider av klinisk depression".

Damage Control Freak

Aj du har tänkt bli politiker eller någon annan form av offentlig person. Detta innebär att du förr eller senare kommer att hamna i knipa för någon form av, hur skall vi säga, oortodoxt uppförande. Et voilà! Du har en  skandal att ta hand om. Now what? De flesta kändisar skulle se vart vinden håller på att blåsa och förstå att erkänna anklagandena och avgå eller att neka allt och bestrida varje påstående. En del nissar försöker dock att lösa problemen... ...på andra sätt.


John Stonehouse
Skandalen:
John Stonehouse var en minister för Postväsendet och Telekommunikation inom brittiska regeringen i början på 1970-talet som MI5 misstänkte var kommunistspion och annars fördrev tiden med att förfalska bokföring. Med en undersökning och eventuellt en rättegång på kommande är det inte så konstigt att Stonehouse började bli lite smånervös.

Hur han tog hand om skandalen:
Stonehouse blev de facto så nervös över att bli fast att han fejkade sin egen död 1974. Om nu någon känner att den behöver ta hand om ett problem på ett ovanligt sätt så bör det påpekas att en bra tumregel är att om din masterplan har använts som huvudintrig i ett Simpsonsavsnitt, kan det hända att det lönar sig att fundera en stund till. För att vara ärlig så måste det nämnas att han nog på riktigt övervägde självmord, men sådant är ju typ svårt, så han beslöt sig för att låtsas en aning, en självmordsmotsvarighet på alla sätt, förutom då att ta livet  av sig.

Så han flög till Miami, stack rakt till stranden, meddelade att han tänkte ta en simtur och kom aldrig tillbaka. Lämpligt nog lämnade han lämnat en hög med kläder, noggrant preparerade med ID-kort i fickorna, så att det skulle vara lätt för polismyndigheterna att förklara honom saknad och antagligen död.

I verkligheten hade han flytt till Australien vilket i hans hjärna framstod som ett tyst och stilla ställe där ingen orkar ställa några frågor. Lämnande sitt gamla liv av bedrägeri och spionage, samt sin fru (eftersom varför i helvete inte), bakom sig slog hans sig ner Down Under med sin älskarinna. För att riktigt skriva folk på näsan om riktigt hur stor mulkku han egentligen var, använde han namnet på en av sina väljares döda man som pseudonym, vilket inte var ett speciellt stort steg med tanke på att han använt den identiteten redan i flera månader. Bara för att han kunde. Han ansåg nämligen att att låtsas vara en död person var lugnare än att vara sig själv och mycket enklare än att helt enkelt sluta vara ett rövhål.

"Livet är mycket enklare när man själv få bestämma vad som är sant. Min enhörning håller med mig."

Naturligtvis tog det inte speciellt länge innan man hittade honom i Australien, eftersom allt med med fallet skrek "mest uppenbarar fakesjälvmord ever". Polisen i Melbourna packade iväg honom tillbaka till London, där han troligtvis hade några pinsamma samtal att vänta sig när han kom fram. Han förklarade att hans uppförande var "en brainstorm", vilket naturligtvis inte är logiskt på något plan, men nu är det alltså en typ som låtsades vara död vi talar om. Om han eventuellt hade "brainstormat" lite med någon annan kunde han kanske kommit fram till en bättre plan.

Han var nu brottsmisstänkt, men kunde trots det inte avgå eftersom det tekniskt sett är förbjudet att göra så för parlamentsledamöter i Storbritannien, ditt ansvar för din valkrets är mer eller mindre heligt. Efter att ha funnits skyldig till bedrägeri, förfalskning och tvingat polisen genomföra en falsk undersäkning (attans...), så beslöt han att bryta ännu en regel, avgå och helt enkelt gå i fängelse utan att passera gå.



Ryan Giggs
Skandalen:
En superinjuntion är i Storbritannien ett domstolsbeslut som förbjuder pressen att nämna någondera parten i en historia eller ett rättsfall. En vanlig injunction förbjuder att man nämner någon viss detalj i en rapport, men en superinjunction förbjuder som sagt all diskussion (troligtvis beväpnat med ett hagelgevär och skrikande åt alla att försvinna från deras gård). Så när en anonym Twitteranvändare började läcka ut uppgifter från ett par sådana så var det inte en sak som tappas bort i det allmänna informationsflödet. Speciellt en historia stod ut en aning: Den om att Manchester Uniteds (spottscumspott) walesiske fotbollslegend Ryan Giggs hade haft en "affär" med en dokusåpadeltagare.

Hur han tog hand om skandalen:
Men i stället för att kalla till en presskonferens och på ett passivaggressivt sätt be om förlåtelse stämde Giggs omedelbart Twitter för att få bort varje tillstymmelse av information om frågan.

"För om det finns ett bra sätt tysta ner något, så är det att ställa till  med lite drama."

Han var alltså endast en i mängden av en hög med info om superinjunctions som läcktes på Twitter, men genom att stämma så var han genast den so alla upptäckte. Så inte bara fanns det en sport-kändissexskandal som drogs fram i allas blickfång, men nyhetsrapporteringen kunde alltså inte nämna namnet på de anklagade, eftersom det var förbjudet. Det var den perfekta skitstormen av medialt clusterfuck. Naturligtvis började folk att söka själva när nyheterna berättade att "hemlig sportstjärna är otrogen med hemlig TV-personlighet och vi får inte säha något om det." Och de hittade alltså genast alla detaljer på Twitter. Efter att historien släpptes släppte the Guardian information om hur sökningar och tweets om hade Giggs namn utvecklade på en dag:

Move along, nothing to see here...

Historien blev en så stor sensation att en parlamentsledamot själv passade på att bryta domstolsbeslutet genom att personligen nämna Giggs vid namn, sägande att "det skulle vara opraktiskt att bura in alla 75,000 personer som nämnt spelaren." Nå, Giggs fick nu i alla fall en sweetsweet kompensation av Twitter för det inträffade. Janå, han kunde ha fått det om det int var för den här lagen som säger att ett företag (som Twitter) inte kan vara ansvariga för det som sägs eller görs av deras kunder.

Så för att sammanfatta: Info om en superinjunction läcktes och han försökte att täppa till läckan med en hög stämningar, som drog på sig så mycket publicitet att till och med parlamentet bröt domstolsbeslutet endast för att kalla honom en mulkku. Och så visar det sig att han i det stora hela stämde fel personer hela tiden...

Vad är det Homer Simpson brukar säga? "Oops" eller något?

Silvio Berlusconi
Skandalen:
Silvio Berlusconi, den nyligen avgångna premiärministern i Italien, var ju inte direkt känd för att hålla sig bort från skandaler med en förkärlek för korruption, mutor och "bunga bunga" (förklaringen är lång och tråkig, men den kort version är att bunga bunga betyder sexfest). Så när Berlusconis marockanska och synnerligen underåriga magdansarälskarinna kastades i finkan, ringde han upp fängelset och förklarade att det det blivit ett fruktansvärt missförstånd och att man arresterat barnbarnet till den egyptiska presidenten Hosni Mubarak. Ja, den Hosni Mubarak...

Den italienska polisen hade tydligen inga sätt att verifiera detta, så, kanske med förhoppningen om att de skulle bjudas in nästan gång det vankades bunga bunga, de litade på Berlusconi och lät henne gå. Olyckligtvis så hann inte Berlusconi få ut sin hoito innan hon passat på att erkänna för myndigheterna att Berlusconi hade smak för orgier med prostituerade. De åklagare som genom hela sina karriärer försökt få fast honom för de mest olika saker, vädrade blod och använde vittnesmålet i sina åtal, påstående att han byggt upp ett "vast pimping network" som, ja det skall erkännas, låter som en datinghemsida skapad av Snoop Dogg.

Bevisen började att samlas på hög och det började se lite mörkt ut Teflonsilvio, så för att rädda sin illustra karriär, behövde han en helt ny infallsvinkel för att ta bort uppmärksamheten från den här löjliga, lilla petitessen.

Hur han tog hand om skandalen:
Berlusconi beslöt att försöka skämta bort skandalen (god idé) genom att hoppa på alla homosexuella (usel idé). Hans något överraskande försvarsstrategi var alltså att förklara att det nog faktiskt är "bättre att ha en passion för vackra kvinnor än att vara homo". Eftersom varför inte, egentligen? Efter detta utgår jag ifrån att han drog sig tillbaka till sitt palats klädd som Moammar Gadhaffi och började snorta kokain med en ormtjusare från Sibbo. Protesterna var naturligtvis massiva, men Silvio mötte dom med samma mogna och återhållsamma lugn som han mötte allt.

Men trots detta vattentäta försvar tvingades Berlusconi avgå, men inte innan den italienska ekonomin kollapsade och hjälpta att skuffa hela EU till katastrofens rand. Tydligen kan att skita i allt/hela tiden hålla på med orgier med prostituerade påverka hur du utför ditt jobb.



Franz Josef Strauss
Skandalen:
1962 var Västtyskland ett ställe där man höll sig på tårna när det gällde vissa saker. Det var till exempel ganska viktigt att hålla koll på vad de där jävla kommunisterna höll på med, eftersom Ronald Reagan inte hade hunnit vinna Kalla kriget ännu. Ett av de svåraste jobben innehades av försvarsministern Franz Josef Strauss, mestadels för att man aldrig riktigt kunde vara säker när man vaknade om detta skulle vara dagen som ditt hemland förvandlades till helvetets väntrum för att man klåpat på jobbet.

Så när tidningen Der Spiegel publicerade en artikel där man granskade exakt i hur dåligt skick det västtyska försvaret var och i vänliga ordalag förklarade att Strauss sög som försvarsminister, blev han förtsåeligt nog ganska upprörd. Medveten om att fri press är en av hörnstenarna i en demokrati så var han tvungen att väga sina motdrag noggrant. Det smarta draget skulle ha varit att komma med ett välunderbyggt motargument som kunde visa upp att det tyska försvaret var starkt som Kruppstål och aldrig någonsin skulle låta sig besegras.

Hur han tog hand om skandalen:
Finns det en motsatts till "välunderbyggt motargument"? Och är det i sådana fall "att skicka armén för att stänga ner tidiningen"? För det är nämligen exakt det som Strauss gjorde.

"Pressfrihet, säg hej till anfall genom fönstret."

Der Spiegel hade fått Strauss att se ut som en klant. De påstod till exempel att han under ett privatsamtal med amerikanerna, som ville beefa upp tyska armén med konventionella vapen, i stort sett hade svarat "njaä, det är nog lika bra att ni skickar oss några atombomber istället". Strauss behövde putsa upp bilden av sig, så han beslöt att arrestera hela tidningsredaktionen för landsförräderi.

Med stöd av en grundlagsjurist, som även råkade vara reservistgeneral i västtyska armén, skickade Strauss armén till Der Spiegels redaktion, rannsakade dem och kastade redaktörerna i fängelse. Strauss tog även personligen hand om att artikelns författare arresterades, trots att han vid det skedet låg och slappade på en strand i Spanien.

"Där ser ni! Jag är inte alls menlös, jag är en knäpp reaktionär!"

Reaktionerna på dessa tilltag, 17 år efter att andra värlskriget tog slut, var inte direkt positiva. Specifikt beskrev inrikesministern (på vars borde detta egentligen borde ha hamnat, men som lämnades helt i mörkret) att det gjorda var "något utanför det legala", ett av de artigaste sätt någon blivit fördömd av en kollega på (snattare kallas till exempel aldrig vara "något utanför det legala"). Folkets och den politiska opinionen vände sig snabbt mot Strauss och han avskedades slutligen, medan redaktörerna och författaren släpptes fria. Efter 103 dagar.

Reaktionen på Strauss lilla egotripp hjälpte mycket att hjälpa Tysklands förvandlande från den wagnerianska diktatur den varit till det skojfriska eurotecknoland det är idag. Strauss blev senare president i Bayern, men om det finns någon moral bakom det så går det över i alla fall mitt förstånd.



King Kong-remaken
Skandalen:
Jag vet vad du tänker. Du tror att jag menar Peter Jacksons oändligt långa version från 2005, men nej, det finns flera nyinspelningar av apfanskapet. Jag menar nämligen den version som producerades av Dino De Laurentiis, demonproducenten bakom sådana filmer som La Strada, Conan the Barbarian,, Dune, Blue Velvet, Othello och Racism and Robots från 1976.


Har du inte hört om den sista? Nå, förbered dig på ett visst mått av spoilers i sådana fall:

Det här är till exempel inte en riktig apa...

Problemet var bland annat att Dinos klantige son, Federico, skulle fungera som medproducent för King Kong och han lyckades komma så lång i produktionen som till "sätta ut anställningsannonser" innan han redan hade fuckat upp allt totalt. De Laurenttis Jr ansåg nämligen att det bästa sättet att visa upp en jätteapa var att att ta använda ett trick ur klassikern från 1933, dvs att stoppa en nisse i en apkostym, vilket är helt okej. En del kostym. och sminjobb kan de facto vara bättre än de mest avancerade specialeffekterna som finns, så länge som det sköts snyggt, försiktigt och... ...ajo, inte innehåller orden "Wanted: Tall, Well-Built Black Man to Play Ape".

Federico De Laurentiis (vänster) berättar här hur glad han är över att vara från härskarrasen.

Men vänta nu en smula. Det är inte som att han sade att det var för att "svarta är närmare sina primatrötter". Aj, han gjorde det också. Nå helvete...

Hur han tog hand om skandalen:
Efter att i misstag(?) ha förolämpat en hel folkgrupp och skapat en nationell skandal, beslöt De Laurentiis att det bästa sättet att få bort uppmärksamheten från detta var med den mest enorma, skinande saken han kunde komma på: Han bestämde att om han inte fick använda rasistkarikatyrer, kunde han i nödfall nöja sig med en enorm robot-Kong i stället.

Baaaburaaa, Baaaburaaa!

Federico, jag vet att du dog i en flygolycka 1981, men jag måste trots det bara få ställa en fråga: De enda två lösningar på hur Kong skulle fixas var att antingen kicka politiskt korrekthet ett hundratal år bakåt eller monstruös apmaskin av stål?!

Efter veckor av fel och reparationer, nämnde jag förresten att fanskapet var över 12 meter högt, vägde 13 ton och krävde 20 tekniker för att kunna röra sig, och ett flertal miljoner dollar, varav det mesta gick åt till att täcka konstruktionen med svart hästhår (han köpte typ upp allt tagel i hela världen) slutade med att Mecha Kong användes i endast några tagningar med en slutlig filmtid mätt i sekunder. Och pojkarna De Laurentiis måste återgå till att använda en kille i en apdräkt i alla fall.

Men var inte oroliga: det var en vit man, så det var okej...

I Knew Prufrock Before He Got Famous

Vi försöker alla att förändra oss hela tiden. Vare sig det är att odla en fantastisk mustasch före man börjar studera, man rakar av sig sin löjliga mustasch när man blir färdig eller man odlar mustaschen på nytt när man får medelålderskris så är förändringar en del av livet. Påhittade figurer är likadana: Missnöjda och uttråkade av sina liv så försöker de förnya och förändra sig i något slags fåfäng försök till lycka. En del av de mest kända figurerna någonsin är till exempel närapå oigenkännliga från sina originalversioner.


Joakim von Anka var en galning som höll på med folkmord
Under de 65 år sedan han först presenterades i en klassisk Kalle Anka-serie så har Farbror Joakim blivit en av Disneys mest populära figurer, kuskande sina släktingar jorden runt på äventyr genom tid, rum, rumtid och, då och då, puberteten.

Vi har... brillorna, brillorna, vi har frisyren, den är inbakad, dojorna, och liksom... ja... man steker liksom...

Men i början:
Så var Joakim mordlysten galenpanna.

De flesta ankor lyckas inte riktigt med "byxlös massmördare"-looken. Joakim von Anka är inte de flesta ankor.

Första gången Farbror Joakim var med i en serie var i Kalle Anka-historien "Jul på Björnberget", där han är en bitter, gammal man som firar julen genom att ensam sitta och hata världen i en tom herrgård. Ett par avsnitt senare, i avsnittet "Voodoo Hoodoo", blir Joakim uppsökt av två figurer ur hans förflutna: en afrikansk häxdoktor med det löjliga namnet Foola Zoola, hövding och medicinman över en Voodoostam som försöker förhäxa den gamla skotten, och hans überrasistiska, odöda kompis, zombien Bombie.

Har du till exempel någonsin undrat hur Joakim blev så rik? Visst, det var det där med guldrushen i Klondike men annars? Goda investeringar? Uppfinningar? Affärsnäsa? Nepp... han tjänade dem genom att "anlita en bunt bovar" för att förstöra Zoolas afrikanska by. Sedan lurade han Zoola att sälja marken åt honom billigt så att han kunde starta en gummiplantage.

Inget imponerar på barn som etnisk rensning

Så jepp, gamle, gode Joakim von Anka var i grund och botten en kopia av Robert Mugabe. De var inte före på 50-talet som Farbror Joakim tonades ner från en psykotisk skurk till fågelvärldens svar på Indiana Jones pappa. Efter det har han fördrivit största delen av efterkrigstiden ute på äventyr, hittande glömda skatter, räddande dagen och lärande pojkarna ovärderliga livslektioner. Men bara när han inte är för upptagen med att bokstavligen vältra sig i pengar dränkta i blodet från ursprungsbefolkningar.



Alfred från Batman var en usel detektiv
Batmans bastante, engelske butler / adoptivpappa, Alfred Pennyworth, har stått vid Bruce Waynes sida sedan barnsben, skyddat hans hemliga identitet och delat med sig av livsvisdomar till sin småpsykotiske chef. Alfred är den anständige badassen: Batmans fadersfigur, samvete och ende han vågar anfötro sig åt.

En del män vill slå ihjäl hela världen. Andra vill bara städa upp efteråt.

Men i början:
För det första så uppfostrade Alfred inte Bruce Wayne sedan barnsben efter att hans föräldrar mördats. De facto så var han inte med i serien över huvud taget före i det 16. avsnittet av Batmanserien. Och vid det skedet så hade vår mörke riddare redan fått upp ångan för sitt uppdrag - genom att bearbeta sin sorg med hjälp av strumpbyxor och ultravåld, hade påbörjat en tvivelaktig vänskap med en pojke och spenderat större delen av sin familjeförmögenhet på fordon med djurtemata. Så varför skulle han behöva anställa en rådgivande butler? För att han är förbannat rolig, that's why!

Alfred introducerades ursprungligen som en korkad comic relief: Han var en fet, klumpig wanna-be-detektiv som Batman och Robin upprepade gånger räddade från sin egen inkompetens medan de fnissade bakom hans rygg. Det var Alfreds pappa Jarvis som fungerade som tjänare för Waynefamiljen hela sitt liv, och som på sind dödsbädd bad sin son att fortsätta traditionen. Och tydligen så är Gotham något slags feodalsamhälle, för hast du mihr gesehen, så fortsatte Alfred sin pappas sunkiga jobb att städa upp efter pråliga psykfall. Alfred hade efter det ett eget avsnitt i varje tidning (fram till nr. 36) där han försökte sig att lösa ett brott på sitt eget korkade och klumpiga sätt. I slutet på varje historia så lyckades han i misstag att lösa mysteriet, alla kunde skratta gott och känslan av att ha lyckats med något hindrade Alfred från att ta livet av sig en månad eller så till...

Han verkar dock ha lärt ut sina detektivkunskaper

Kermit tog livet av folk
Allas favorit bland de lugna Mupparna, grodan Kermit, har varit huvudperson i dockgruppen sedan början. Hans lugna personlighet gör honom till en idealisk straight man som ofrivilligt dras in i yrandet som Miss Piggy, Fozzie, Gonzo och Animal sätter igång med. Under flera TV-serier och filmer var Kermit det tråkiga klister som höll ihop de mer explosiva mupparna.

Men i början:
Prototypen på Kermit var en koffeinhög sadist.

Jim Henson har lekt runt med handdockor mycket längre än vad många känner till. Det är enkelt att tänka sig att The Muppets är från 1970-talet eftersom de konstant var med i TV och filmer då, och dessutom var alla som tittade så höga att man kunde ha låtit dem läsa upp kvällsnyheterna utan att någon skulle ha reagerat nämnvärt. Men de har faktiskt funnits till sedan 50-talet, när Henson gjorde ett kort inslag i en fem minuter lång TV-serie som hette Sam & Friends och en serie 10 sekunder långa reklamer för Wilkins Instant Coffee. I dem hittade man en tidig inkarnation av Kermit kallad "Wilkins", som, även om han inte ännu riktigt såg ut som en groda, var grön och svagt grodformad.

Den första reklamen lät Wilkins (proto-Kermit) fråga en klump med namnet Wotkins om han tycker om Wilkins pulverkaffe. När den andra muppen svarar "nej" skjuter Kermit honom med en kanon. Han vänder sig därefter till kameran och frågar publiken, nu ofrivilligt medskyldiga till muppmord, om de tycker om Wilkins pulverkaffe. Undertonen är här att Kermit kommer att döda dig också om du inte slänger fram fyrket. Så there you have it: Den första muppen var en mordisk utpressare.

Kermit: För tortyr så länge det handlar om legitimerade "bad guys"

Under resten av reklamsnuttarna ser vi Kermit plåga sin oförberedde kompis genom att sparka ner honom ur ett träd, skuffa ut honom ur en varmluftsballong, slå honom med hammare, knivhugga honom, kasta kniv på honom, trampa ner honom med hästar, dränka honom, köra över honom med en ångvält och slutligen, när han slutligen inte orkar hitta på flera vitsiga, men dödliga hyss, helt enkelt drar fram en pistol och skjuter honom.

Men, som varje livsform måste Mupparna utvecklas för kunna konkurrera med sin omgivning. Jim Henson började att experimentera med sina figurer och Kermit förändrades från en random strumpa till en ödla och slutligen till en groda. Nu var det hans tur att vara den allvarlige rollfiguren som fick stå ut med de fanskap resten av rollistan utsatte honom för... ...tills en dag, när de knuffa honom över kanten och han kommer att visa dem. Oj vad han kommer att visa dem vad det egentligen innebär att plåga någon...