That Joke Isn't Funny Anymore

Vi tänker oss ofta att framgångsrika sånger är resultatet av noggrant genomtänkta idéer och stenhårt arbete, men så är det nu bara inte. Då och då spränger sig en sång in i det allmänna medvetandet av misstag och dominerar försäljningslistorna till sina upphovsmäns stora förvåning (och ibland irritation). Som...


Loser - Beck
Becks första och största hit var bara ett resultat av att han var uttråkad och hade en förmåga att hitta på saker medan han höll på.

Och han hade mycket övning på detta. Före han blev berömd spelade Beck sin musik var han nu kunde, på klubbar, i caféer och på Los Angeles gator, vanligtvis till en publik som brydde sig mindre än noll om honom. Eftersom han nu var en sådan person, så ledde detta oftast till att han hoppade ut ur den sång han råkade spela och började hitta på helt egen text, bara för att kolla om någon reagerade.

Denna färdighet kom väl till pass senare när han och Carl Stephenson, en producent på Rap-A-Lot Records spontant beslöt sig för att spela in en sång i Stephensons kök. Beck började rappa och båda fick sig ett gott skratt över hur usel han var på det. När man spelade upp det började Beck att sarkastisk sjunga "I'm a loser baby, so why don't you kill me". Resten av texten är bara random nonsens han kom på medan han tittade på grejer i Stephensons kök.

Plötsligt blir textraderna om hundmat, biff och Cheez Whiz logiska. Eller i alla fall mera logiska...

Hela sången tog 6½ timme att spela in från början till slut. Beck har heller inte speciellt nöjd med sången, i  och med hela den där grejen att det var något man totat ihop bara för att visa hur mycket hans rappande sög, och gick med på att ge ut den efter att Bong Load, hans skivbolag vid tillfället, pressat honom om det. För vem skulle nu ifrågasätta affärskunskaperna hos en organisation med ett sådant namn...

"Loser" gav Beck den uppmärksamhet han behövde och han blev snart uppsnappad av ett riktigt skivbolag, Geffen Records, som gav ut sången på nytt 1994. Den nådde nummer 10 som bäst på Billboard Hot 100, gjorde Beck till en stjärna och slutade med att rankas som nr. 203 på Rolling Stones 500 Greatest Songs of All Time. Inte så dåligt av en hög svammel i ett kök.



(You Gotta) Fight for Your Right (to Party) - Beastie Boys
Som en del av Beastie Boys' första, Licensed to Ill från 1986, var "Fight for Your Right" gruppens första hit och hjälpte dem att få en image som de badassa, ta-ingen-skit, hårdrockande partygrabbar de över huvud taget inte var.

De facto så avskydde Beastiena hela rockarscenen, eftersom de ansåg den vara fylld av äckliga, testosteronstinna mulkkun. De ville förlöjliga hjärndöda partyanthems som "Smoking in the Boys Room" och " I Wanna Rock", så de spelade in texten till "Fight for Your Right" som ett skämt innan de åkte på turné.

Deras producent, Rick Rubin, lade på trummor och ylande gitarriff och gav ut sången, som snabbt blev en stor hit. Bandet tyckte att detta var skitroligt och beslöt att göra en, enligt bandet, lika löjlig video som komplement till låten. Men snabbt började de upptäcka att hela "parodidelen" av låten var osynlig för den lyssnande publiken och att majoriteten av deras nya fans bestod av samma kukhuvuden de velat jävlas med.

Till exempel sådana som gladeligen slösar bort paj i onödan

Trots att det var sången som tog dem till MTV (kommer ni förresten ihåg den tiden när man kunde se musikvideon på MTV?), har bandet öppet tagit avstånd från "Fight for Your Right" och har inte uppträtt med den sedan 1987. Men de var varken det första eller sista bandet som upptäckt att "vi gör en medvetet dum sång som förlöjligar andra band" kan komma tillbaka i ansiktet på dig...



Smells Like Teen Spirit - Nirvana
När "Smells Like Teen Spirit" gavs ut i augusti 1991 förändrade den musikvärlden nästan bokstavligen över natten, och gav välden en orsak att en gång för alla glömma bort den synthbaserade popmusik som kännetecknat 80-talet.

Nirvana skulle under de tre följande åren inspirera en helt ny generation musiker, med sin genombrottssingel som kom att sluta inom top-10 på Rolling Stones 500-lista (vilket är ett gott tecken, även om det bör noteras att en uppdatering av listan förra året valde att sparka ut Iggy & the Stooges till förmån för Kelly Clarkson).

Sångens namn hittades på en dag när Kurt Cobain gick in i sitt sovrum och upptäckte att hans vän Kathleen Hanna hade sprejat "Kurt smells like Teen Spirit" på väggen. Eftersom han var gladeligen ovetande om förekomsten av Teen Spirit-deodorant, märket hans dåvarande flickvän Tobi Vail använde, tolkade han det som något slags stenhård revolutionsslogan och förstod därmed inte att Hanna jävlades med honom.

När han slutligen fick veta sanningen brydde sig Kurt inte nämnvärt, eftersom han från början hade tyckt att sången var ett skämt från början. Han har sagt i en intervju i Rolling Stone att han egentligen försökte kopiera the Pixies och skriva den ultimata poplåten. Det berömda riffet var hans egen version av Bostons "More Than a Feeling". När han visade riffet för resten av bandet, påpekade bassisten Krist Novoselic att det lät "löjligt", så Cobain tvingade resten av bandet att spela det i en och en halv timme, eftersom hans förmåga att skriva musik endast överträffades av hans förmåga att vara ett skithuvud.

Efter detta gav han sig på lyriken, som kan låta djup och grafisk, men enligt honom själv bara "var ett sätt att förlöjliga tanken på en revolution". När "Teen Spirit" blev en hit avskydde Cobain att tvingas spela den hela tiden, och brukade ibland inleda den med "More Than a Feeling", bara för att riktigt poängtera hur stor del av hans röv publiken kunde pussa. Fan, Kurt, du kanske borde ha frågat Beastie Boys vad som händer om man är oförsiktig med sarkasmen i musik. Men å andra sidan kunde han också ha vänt sig till Quiet Riot...



Cum On Feel the Noize - Quiet Riot
Cum On Feel the Noize gavs ursprungligen ut av glamrockbandet Slade 1973, men i USA är den nästan enbart känd för den cover som heavybandet Quiet Riot släppte tio år senare och tog dem till första platsen på Billboards albumlista. Vilket är en smått otrolig bedrift eftersom bandet gjorde sitt bästa för att göra det till den sämsta sången någonsin.

När deras producent förslog att bandet skulle göra en cover på "Noize" var bandet inte direkt överentusiastiska. Sångaren Kevin DuBrow avskydde den innerligt, så mycket att han och trummisen Frankie Banali myglade ihop sig till att sabotera inspelningen så mycket att den inte skulle kunna ges ut. Ingen i bandet övade över huvud taget och man invigde inspelningsteknikern, Duane Baron, i planen, så att han visste om som var på gång. När det blev dags att spela in tryckte Banali på recordknappen endast på skoj.

Banali yrade på bakom trummorna, spelande vad han nu kom på för stunden och vad gällde sången så försökte DuBrow att låta så uselt som möjligt. Han skrek högt och falskt, givande absolut noll fucks, men ironiskt glömmande bort att rockmusik endast handlar om att inte give a fuck.

Eller, det och "att faktiskt göra bra musik". Många band glömmer bort det senare.

Så DuBrows sång kom att bara låta som rå, hårdrockig awesomeness i alla andras öron, speciellt sedan man lagt till bakgrundssång för att jämna ut saker och ting en aning, och låten kom att bli vansinnigt framgångsrik. Många år senare erkände bandet att covern på "Noize" nog i slutändan varit en bra sak för bandet.

"Resten av våra sånger var skit i misstag"

Stuck in the Middle With You - Stealers Wheel
Många av er hörde säkert sången första gången som ackompanjering till örscenen ur Reservoir Dogs (tips: klicka inte här på jobbet eller just efter att du ätit) Och om man hörde den i radion idag skulle man troligtvis tro att det var en Dylan-sång:

Men "Stuck in the Middle With You" skrevs egentligen av ett band kallat Stealers Wheel. Så skulle Gerry Rafferty, bandets sångare, ha tagit på näsan om man blandade honom med Dylan? Knappast. Han skulle troligtvis tyckt att det var roligt, eftersom att låta som Bob Dylan var hela poängen, i och med att bandet specifikt skrivit sången enbart för att skoja med honom.

"Stuck in the Middle With You" skrevs som en parodi på Dylans mer paranoida och knarkyrande texter, vilket är ett annat sätt för att säga att det är en parodi på var endaste sång Bob Dylan någonsin gjort. Textraden "Clowns to the left of me, jokers to my right" är en pekpinne mot att Dylan ofta generaliserar grupper av människor genom att fiffigt nog kallade dem clowner eller jokrar. Rafferty lånade också Dylans utmärkande sångstil, som lite låter som att han skulle äta havregrynsgröt och få en stroke medan han sjunger.

Rafferty kunde heller inte fatta det när deras lilla skämt plötsligt låg som nummer sex på Billboard 1973. Exakt hur stor del av berömmelsen som kom från att folk trodde att det var Dylan på riktigt låter jag vara osagt, men allt som allt sålde "Stuck in the Middle With You" över en miljon kopior, så jag tror inte att ett endaste fuck ges av Stealers Wheel.



Sweet Child O' Mine - Guns N' Roses
"Sweet Child O' Mine" har ett av de mest igenkännbara gitarriffen någonsin (bästa gitarriffet någonsin enligt läsarna på Total Guitar Magazine).

Tack vare det riffet kan en hel generation känna igen sången efter bara fyra-fem noter. Så vad tycket GnR-gitarristen Slash om det?

Inte speciellt mycket, med tanke på att riffet egentligen bara är en fingerövning han gjorde som uppvärmning. Det var aldrig tänkt som en sång över huvud taget och skulle motsvaras av att Beethoven skulle få en stående ovation av att spela B-dursskalan.

Ludwig van, du har gjort det igen!

"Sweet Child O' Mine" skrevs nämligen på under fem minuter. Slash och Izzy Stradlin hade jamsession tillsammans och satt och yrade på på sina respektive instrument medan sångaren Axl Rose var på övervåningen och lekte med lego eller något. Slash började att göra en fingerträningsövning och tykte att det lät som circusmusik, så han fortsatte att spela den medan han gjorde grimaser åt Izzy. Rose hörde dock riffet och störtade ner för trapporna för att berätta för Slash att detta skulle bli deras nästa sång. Jag tänker mig att det gick ungefär så här:

"Dude! Det där lät lysande. Det skall bli vår nästa hit!"

"Öh va? Nej, jag bara... skojade runt lite. Det där kan inte vara en sång. Det var bara nonsens."

"Nej nej, det är perfekt! Jag skrev en dikt åt min flickvän för en tid sedan. Vi kan använda den som text."

"Jag tror inte riktigt att du förstår..."

Det tog ett tag innan Slash motvilligt lyckades att få det ovanliga riffet att passa in på trumrytmen, men så småningom kunde man börja spela in. Producenten lyssnade på vad man kommit fram till så långt och tyckte att det skulle vara häftigt med en dramatisk ändring i stället för sista versen, med Slash på ett stenhårt solo och Rose sjungande någonting. Efter att ha funderat en stund på vad detta någonting skulle vara frågade Axl "Where do we go now?", som i "Vart vill vi ta den här sången?" Ingen kom på något bättre alternativ, så under en god bit av låten håller Rose bara på och skriker "Where do we go now?"

Det kunde lika enkelt ha varit vilken som helst annan mening någon skulle ha råkat säga, som "Var är mina cigaretter?" eller "Varför luktar Slashs hatt så illa?"

"Sweet Child" steg till nummer ett på singellistan och hjälpte Guns N' Roses Appetite for Destruction att bli det högst säljande debutalbumet någonsin i USA. Så låt detta bli en lektion för varje kreativa person som läser det här: Vad du tycker om, och var din publik tycker om, kommer troligtvis att vara ganska olika saker. Bäst att bara hänga på.

Salute Your Solution

Förmågan att tänka utanför ramarna är en högt uppskattad färdighet som tenderar att ge sin innehavare både ära och berömmelse. Men det krävs ändå ett visst mått av insikt för även detta, om du tänker för långt utamnför ramarna är det bästa man kan hoppas på att din madrasserade cell är någorlunda ren.

Trots detta har det gång efter gång visat sig att riktigt långsökta, serietidningsmässiga idéer varit de som fungerat bäst. Allt som behövs är rätt idé och förmågan att övertala någon att använda massor med pengar på den.


Tokyo beslutar att hindra brottslighet med mysbelysning
Planen:
Nästan varje stad i världen önskar att de kunde trycka på en knapp som magiskt skulle skära ner på brottsligheten, men endast en stad har en knapp som sätter på Batmansignalen. Tokyo hade dock hört ett rykte om att man kunde skära ner brottsligheten med lite fiilisljus, mer specifikt genom att färga gatulamporna blå.

"I'm blue, dabididabidaj..."

Just jå... Som om färgen blå plötsligt skulle få någon nisse på väg att råna en gammal tant på andra tankar.

Hur det fungerade:
Eller, ajo, det var ju precis det det gjorde. Tokyoprefekturaten där de blåa lamporna användes såg en omedelbar brottslighetsminskning på 9%. Man kunde förklara detta som en statistisk avvikelse om man ville (det kanske var samma månad som man också introducerade RoboCop), men Glasgow har också sett precis samma resultat. Glasgow hade inte ens tänkt i dessa banor, de tyckte vara att staden skulle se snyggare ut i lite blått sken. Sedan upptäckte någon att brottsligheten hade sjunkit strax efter och det enda man hade gjort vara att byta några glödlampor.

Följande att hoppa på blåtrenden var Tokyos tågsystem, men inte heller de hade brottsligheten som det problem de ville åtgärda. Det de egentligen var ute efter var att få bort tågrelaterade självmord från sina stationer. Resultatet efter att blåljusen installerades? Självmordsstatistiken sjönk till noll.

Seriöst? Vad fan?!

"Jag kan bara inte lämna en värld som uppfunnit smurfarna"

Det finns flera teorier för det här. För det första upptäckte vetenskapen för många årtionden sedan att blått är en lugnande färg, i motsatts till "Nu skall vi ut och härja!"-färger som rött eller gult. Men det finns även en annan teori som förklarar det som att blått är en universell färg för "Voj satan! Polisen kommer!" och att det blåa skenet får folk att uppföra sig så bra som möjligt för att de undermedvetet känner att de kan bli haffade av snuten när som helst. Andra menar att endast det faktum att det faktiskt gjordes en ändring gjorde de kriminella nervösa, de faktum att man installerat lamporna visade att någon var uppmärksam.

Hur som helst, det visar sig tydligen att ilusionen av att Big Blue Brother vakar hela tiden undermedevetet är tillräckligt för att hålla dig ärlig och lagföljande. Och endast pga Konstapel Glödlampa. Och när vi nu är inne på synbarligen vansinniga polisiära strategier...



Georgien ger sparken åt alla sina poliser
Planen:
Det finns inget värre än en korrupt polis. Olyckligtvis för invånarna i Georgien var det i stort sett den enda smak av trafikpolis man kunde få tag på där. År 2004 hade det gått så långt att den nyvalde presidenten Mikheil Saakashvili gjorde det till sin livsuppgift att få polisen att sluta jävlas med hans folk.

Saakashvili valde heller inte att lägga fingrarna emellan. Han gav sparken till hela ledningen för polismyndigheterna och hotade att varje trafikpolis som jävlades med civila, tog mutor eller rent generellt uppförde sig självsvåldigt skulle sparkas och arresteras. Polisen bara fnös åt att någon futtig "president" började öppna sig och fortsatte precis som de alltid hållit på, övertygade om att Saakashvili inte skulle våga röra dem. Så, när han dagen efter sitt tillkännagivande upptäckte att 15,000 poliser haffats för att ha tagit mutor, gav Saakashvili sparken åt varenda en av dem.

Efter det visade han röven åt Putin, för när 96% av folket röstar på en kan man göra vad fan man vill.

Sedan, ett par veckor senare, hittade man 15,000 poliser till som höll på med fuffens. Så det fick också sparken. Och med 30,000 korrumperade poliser som nya kunder på lokala MOL, hade Saakashvili lyckats med sin föresats: Polisväsendet var äntligen upprensat! Huzzah! Det fanns bara ett litet pytteproblem med detta: Det fanns inga trafikpoliser kvar...

 Och just det, uppsägningarna råkade tajmas till semestern, när rattfylla och överhastighet tenderar att ett större problem än under resten av året. Så allt så ut om att detta varit the Worst. Idea. Ever.

Hur det fungerade:
Hela Georgien kastades in i en packad reenactment av Mad Max som fortafarande pågår. Nä, skämtade bara. I stället för att hela landet beslöt att ge sig ut på vägarna för att leka radiobil, gick allt alldeles bra. Det gick, de facto, bättre än vanligt. Och nu menar jag inte att medborgarna skärpte sig i några dagar så att nya poliser kunde rekryteras, de var utan poliser i tre jävla månader. Och allt var bra.

Saakashivilis regering förstod då att det var för att det var polisen som varit problemet från första början. Som en relik från sovjeteran hade de behandlat vägarna som sin personliga spargris, utdelande sin helt egna variant på trafikböter när de så hade lust och skapande kaos på vägarna var de drog fram. När de plockades ut ur ekvationen fanns inte en tillstymmelse till oordning kvar, eftersom de varit oordningen.

Det tog tre månader att rekrytera tillräckligt med pålitliga ersättare, men med lite hjälp från USA till att anställa och utbilda en ny polisstyrka, blev Georgien normalt igen.



CIA bekämpar kommunism genom modern konst
Planen:
Det är ingen jättehemlighet att kapitalism och kommunism var lite småbeska på varandra efter att andra världskriget tagit slut. Och det är en ännu mindre hemlighet att mycket av det CIA höll på med under kalla kriget var ganska... ...kreativt. De facto så känns det som att när det gällde att underminera Sovjet i det dolda så var det första de gjorde att hoppa ner ur galenskapsträdet, skrikande och med röven bar.

Det som följde var spionaktiviteter innehållande kattungar, lönnmördande med explosiva cigarrer och rent generellt hemlig krigföring enligt Wile. E. Coyotes modell. Det flesta av de galnaste planerna misslyckades naturligtvis, vilket gör att man inte direkt skulle hålla andan i förhoppning när det planerades att underminera världskommunismen med hjälp av modern konst.

Mark Rothkos "Rött är en skitig kommunistfärg" ses här klart riva ner järnridån

Det första de gjorde vara att upprätta en frontorganisation med det på-inga-sätt-Orwellianska namnet Congress for Cultural Freedom för att peta på konstvärlden. Genom detta lyckades de infiltrera varendaste aspekt av modern kultur, från film till musik till, precis, modern konst. CIA verkade vara riktigt förtjusta i lite vingliga linjer och satte miljoners miljoner av skattepengar genom bulvanföretag på att föra fram det. De facto så sponsrade CCF direkt konstnärer som Jackson Pollock, Robert Motherwell och Willem de Kooning, som i det stora hela fick möjlighet att visa fram sina okonventionella genier för världen tack vare the Company.

Jepp, CIA möjliggjorde Jackson Pollocks karriär för att undergräva kommunism. Ja, när man tänker på det så verkar det logiskt på något konstigt vis, gör det inte? Öh, nä! Inte det minsta...

Hur det fungerade:
Det var en idémässig och ideologisk strid från första början. CIA visste att modern konst visade att USA inte spelar med någon annans regler. Den underläggande antydningen var: "Vi är inte maskinmässiga tråkmånsar som de där bolsjevikerna. Vi kan spy färg på en duk och kalla det konst, och det finns inte en jävla sak ni kan göra åt det!"

Trots denna synbarligen galna tankegång fungerade CIA:s plan som en dröm. Modern abstrakt konst tog enorma kliv framåt, medan kommunisternas favoritgenre, socialistisk realism, trängdes åt sidan.

Det enda som vara realism här var om Stalin gav stryk åt dem

Utställningar i Europa började att visa abstrakt, amerikansk konst och att ignorera kommunistiska konstnärer med deras tråkiga bilder som folk faktiskt förstod vad de föreställde. Till och med kommunisterna själva började att smårevoltera genom att smyga in abstrakta element i sina målningar.

Men detta måste ju ändå varit en liten och galen bisyssla, en av många som CIA lekte med? Nix. Som en av högdjuren på konstoperationen noterade: "Jag anser att detta var en av de viktigaste avdelningarna som CIA hade, och jag anser att den hade enorm betydelse under kalla kriget."

Så tänk på detta nästa gång någon släpar dig till ett konstgalleri. De där blobbarna och krumelurerna? De är frihetens blobbar och krumelurer!



USA skrämmer Nordkorea genom att fälla ett träd
Planen:
Detta är en av de där historierna som är så konstig att det är svårt att förklara vad som egentligen var på gång. Men för att förstå hur USA:s militär behövde en styrka på 800 man för att lönnmörda ett träd behöver man lite bakgrundsinformation.

Trädet var en total mulkku

År 1976 var stämningen vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea ännu spändare än den är nu. Det fanns ett flertal utposter i den Demilitariserade Zonen, den inofficiella gränsen mellan coola Korea och galna Korea, och det var ständiga sammandrabbningar mellan soldaterna som bemannade dem.

I mitten av denna krutdurk stod ett träd. Det var ett enormt träd som blockerade sikten mellan två sydkoreanska posteringar, vilket betydde att nordkoreanerna kunde anfalla den ena utposten utan att den andra visste att något var på gång (och gjorde detta vid flera tillfällen). Så sydkoreanerna, med sina amerikanska vapendragare, beslöt att trimma grenarna ordentligt.

Börjande vid stammen

Nordkoreanerna var däremot på stridshumör, så de dök också upp, skrikande order och du kan säkert tänka dig vad som hände näst: Skott avlossades, knivar drogs och efter att dammet lagt sig låg två amerikanska soldater döda. Kim Il Sung, pappa till den lika instabile Kim Jong Il, sörjde detta mestadels genom att dunka de skyldiga soldaterna i ryggen och att ropa lällällälläläälää tvärs över DMZ till amerikanerna och sydkoreanerna.

Han såg i varje fall i stort sett ut som en förväxt nioåring

USA var i en omöjlig situation. De kunde inte låta attacken passera utan att reagera, men hade samtidigt ingen större lust att sätta igång tredje världskriget. Så de kom fram till en plan som de trodde att skulle få Kim Il Sung att dra sig tillbaka. Namnet? Operation Paul Bunyan. Måltavlan? Det jävla trädet.

Hur det fungerade:
Utrustningen man skickade för uppdraget var en beväpnad pluton, 27 helikoptrar, ett bar B-52 bombplan och, för att varför i helvete inte?, en bunt jävla kampsportsexperter, rimligtvis för att posera på ett coolt sätt med ryggen mot explosionerna. Totalt 813 man.

Tillsammans så raderade de ut trädet från jorden yta, mitt framför ansiktet på Nordkoreanerna. Sedan stack de till den förkolnade platsen, byggde ett litet minnesmärke över sina fallna vapenbröder, tittade länge och skitigt på nordkoreanerna och... ...gick sin väg.

Men detta borde väll mera ha förvirrat dem än något annat, eller hur? Vad kunde det nu över huvud taget komma för bra för att göra något så meningslöst aggressivt. Till exempel det här: Kim Il Sung steg fram och beklagade dödsfallen redan samma dag. Han skrev också ett brev till det amerikanska folket, där han förklarade att han aldrig skulle anfalla på nytt. Och inom några dagar hade den tidigare så arroganta  Kim gått med på en officiell delning enligt demarkationslinjen. Att döda det där dumma trädet hade löst allt.

OK Time For Plan B

Reservplaner är, per definition, inte bästa möjliga scenario, men man kan i alla fall vanligtvis räkna med att de ligger relativt nära plan A. I vissa fall är de till och med bättre än plan A (Michael Jordan NBA-draftades som nummer tre år 1984) och andra gånger gånger är den betydligt sämre (Sam Bowie, vem fan det nu är, NBA-draftades som nummer två år 1984). Men man hör sällan om de planer som laddats och osäkrats, men sedan av orsak eller annan aldrig blev av. Här är några sådana planer som lämnades kvar i olika världsledares bakfickor, men som dramatiskt skulle ha ändrat på hur, och eventuellt på vilket språk, den här artikeln skulle ha skrivits.

Operation Vulture
I början på 1950-talet var fransmännen i Franska Indokina under attack av kommunistrebeller. Olyckligtvis för Frankrike så betydde det här ett landkrig i Asien, vilket är som att strida mot bålgetingar efter att ha sparkat på deras bo: Du är på deras hemmaplan och att vinna betyder för dem inte bara att jaga bort dig utan att döda varje tillstymmelse till liv ur varje främmande sak inom ett orimligt långt avstånd.

Så efter att ha fått stryk i ett flertal år, så lyckades 17 bataljoner fransmän gå och bli omringade vid Dien Bien Phu. Det skulle inte varit så illa om inte vietnameserna på något sätt gått all out Werner Herzog och Fitzcarraldoat en hög luftvärnskanoner genom den tjocka djungeln till den gräns de format runt fransoserna. Ju mer press de satte på fransmännen, desto lägre måste planen som flög in förnödenheter flyga på, och desto flera blev nerprickade. Det var som en enorm snara bestående av manskingevär. Vid det här skedet hade fransmännen två alternativ: att sitta och sura över att ingen lyckats plocka fram en passlig insektbaserad metafor för att beskriva kriget innan det startade, eller att be USA om hjälp.

Efter att ha insett att det faktiskt var ett kallt krig på gång, och att de stred mot kommare, ringde således den franska regeringen 0700-direktnumret reserverat för att be om amerikansk militärstöd. Den resulterade planen, Operation Vulture, skulle ha använt tre taktiska atombomber till att förvandla kommunisternas stödregioner till Nya Hiroshima.

Fransmännen gillade planen tillräckligt mycket för att få dem att skicka sin generalstabschef till Washington för att personligen be president Eisenhower att låta planen gå igenom. USA hade vid detta skede byggt upp en rätt så hardcore samling av bomber sedan andra världskriget tagit slut och det kliade i fingrarna att få testa något av dem. Så planen klättrade högre och högre upp genom systemet likt en Imse-Vimse med en kniv mellan tänderna och mord i blick. Bland de högt uppsatta nissar som undertecknade planen var USA:s utrikesminister John Foster Dulles och vicepresidenten, en ung-ish Richard Nixon, som de facto hjälpte till att författa den. Det enda de behövde var Eisenhower, som gillade idén men som börjat att ana att han och resten av hela jävla regeringen lite gått till överdrift i sin anti-kommunism. Så för att ha ryggen fri så kunde han gå med på planen, men bara om Storbritannien tyckte att det var okej.

Efter att britterna dock svarat med ett artigt men bestämt "Vad i helvete tänker ni riktigt med?!" låtsades dock Eisenhower som att det regnade och att han aldrig egentligen gillat idén, och fransmännen lyckades förlora slaget så fullständigt att deras regering tvingades avgå. Rebelerna tog över och förklarade sig självständiga som Vietnam och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

Om man valt Plan B
Okej, det är inte som att amerikanerna direkt lärde sig något av den franska förlusten, och fick följaktligen även de pisk av samma kommunistsoldater under Vietnamkriget. Och Nixons del i planen kom också att spöka för jänkarna under fredsförhandlingarna när Nordvietnams chefsförhandlare påpekade att de hade lite svårt att lita på USA eftersom "dåvarande vicepresident Nixon, under motståndet mot den franska regimen, varit för användade av atomvapen". Trots detta är Eisenhowers "aight, så länge det passar för britterna" troligtvis det närmaste USA varit att använda kärnvapen under hela kalla kriget.

"They're comming to take me away. Haha! !"

En hel del experter anser att orsaken till att kärnvapen aldrig användes under kriget var det så kallade "kärnvapentabut". Detta innebar att ju längre jänkarna och ryssarna höll sig från att använda atombomber, och ju fler de började rikta mot varandra, desto mer katastrofala skulle följderna bli om någon skulle våga använda ett.

Dien Bien Phu var däremot ganska tidigt under kalla kriget och tabut hade inte hunnit bli speciellt starkt, men hade Eisenhower valt att bomba skulle det aldrig ha existerat. Och även om ryssarna inte skulle givit tillbaka riktigt omgående skulle de fortfarande vara skyldiga USA en bomb. Till exempel kunde Kubakrisen sett ganska annorlunda om USA visat att de var villiga att använda kärnvapen bara någon ber snällt. Så, inte för första gången, är USA skyldiga hela sin existens åt att britterna är glädjedödare.



Huele a Quemado
1977 hade USA äntligen fått tummen ur när de gällde att bestämma vad de egentligen skulle göra med Panamakanalenzonen, en del av Panama som ockuperats av USA sedan 1903. Den panamanska generalen (eller panamaiska, vad heter det egentligen?) Omar Torrijos flög till Washington för att möta president Jimmy Carter ock insistera på att jänkarna skulle ge tillbaka kontrollen och dra bort trupperna ur landet.

Man kom slutligen till ett avtal, och Carter skrev under ett fördrag som skulle återlämna kanalen och kanalzonen år 1999, enligt "1999? Nå det är nu så långt bort att vi lika gott kunde givit tillbaka den typ på domedagen"-teorin av internationell diplomati. Detta avtal, starkt kontroversiellt vid sin tid, skickades därefter till kongressen för att godkännas. Det USA inte kände till var att om kongressen inte skulle rösta för att låta kanalen gå, hade Torrijos och Panama en reservplan, som gick ut på att om Panama inte fick kontrollera kanalen, så skulle tammefan ingen annan göra det heller!

Ett par månader innan Torrijos och Carter träffades hade framtida presidenten av Panama/knarkhandlaren Manuel Noriega, då general i Panamas armé/knarkhandlare, tränat trupper och installerat agenter i byarna i och i närheten av kanalzonen. Om avtalet inte gick igenom så skulle de gå till attack.

Enligt planen, som fiffigt nog döpts till "Huele a quamado" (spanska för "Här luktar lite bränt"), skulle de se till att om Panama inte fick kanalzonen så skulle kanalen i alla fall göras "oanvändbar". Lyckligtvis för alla parter så var detta en av de få gånger som Carter lyckades få sin vilja igenom som president. Så han lyckades få avtalet undertecknat och godkänt av kongressen. Med en enda rösts marginal.

"Jaha. Då få vi väll spränga något annat, då..."

Om man valt Plan B
Om en enda röst gått andra vägen, skulle en berömd radiopersonlighet samma kväll hållit vad som lät som ett vanligt prat i Panamas radio. I verkligheten skulle anförandet vara ett kodat meddelande till kommandosoldaterna gömda runt om i landet, som omedelbart skulle ha anfallit slussarna och dammarna som styrde vattennivån i kanalen och lokomotiven som bogserar skeppen. När solen gick upp följande morgon skulle miljontals dollar i varor sitta fast mellan Atlanten och Stilla havet och USA vara i krig med Panama.

Som Torrijos påpekade för journalisten/författaren Graham Greene skulle USA kunnat reparera skadorna på ett par veckor, men det skulle ha krävts "tre års regn för att fylla upp kanalen på nytt. Under denna tid skulle gerillakrig utkämpats i djungeln".

Kom då ihåg att detta var två år efter att de sista amerikanerna flögs ut ur Saigon och att USA:s ekonomi gick åt helvete på så märkliga och oförklarliga sätt att Carter i slutet på 70-talet började diagnostisera landet med det första exemplet på nationell depression. Detta skulle alltså betytt ett till kostsamt krig mellan USA och en kommunistregim i en av de tätaste djunglerna i världen, två år efter att man tagit sig ur ett annat som trasat sönder all stridsvilja. Och i motsats till i Vietnam skulle man dessutom tvingats att kriga om kanalzonen på grund av ekonomisk nödvändighet.



Operation Downfall
Efter att Tyskland misslyckats med att helt genomföra sin "Master Plan for the Master Race", så vände de allierade blickarna mot Stilla havet och märkte att Japan inte ens var nära att fatta vinken. President Harry Truman stod således inför två alternativ: Att släppa experimentvapen på ett par japanska städer eller att planera för en invasion. Experimentvapnen skulle vara de första (och i hänseende enda) kärnvapen som använts i krig. Men trots detta fanns det ingen garanti att vapnen skulle få Japan att kapitulera, eller ens att de skulle fungera över huvud taget. Och även efter detta så måste man räkna med att resten av världen tyckte att det var okej att låta hela städer försvinna med hjälp av kvantmekanik.

Bakom lucka nummer två fanns "Operation Downfall", och både historiker och militärer är rätt eniga om att det inte skulle ha varit ett vackert alternativ.

Juhani Tamminens huvud skulle explodera av att bara titta på det här

På grund av det extrema hemlighetsmakeriet bakom Manhattanprojektet planerades Operation Downfall mestadels av militärer som inte kände till att det fanns sådana saker som kärnvapen och de beslöt att invasionen skulle ske på sydspetsen av Kyushu och arbeta sig uppåt. När Truman gjorde sitt beslut höll trupper redan på att flyttas mot avresepunkten på Okinawa och militären var så säkra på att det skulle gå dåligt för amerikanska trupper att man förberett sig med att tillverka en halv miljon Purple Hearts, medaljen för dem som stupat eller sårats i strid, ett antal så stort att lagret på medaljen har kunnat användas i samtliga amerikanska krig sedan dess, inklusive Korea, Vietnam, Irak 1 och Irak 2, med ungefär 100,000 kvar outdelade.

Om man valt Plan B
Som en del av beslutsprocessen bad Truman att militärledningen skulle komma med uppskattningar på antalet stupade och sårade på grund av Operation Downfall. Notera att dessa män inte kände till att de bedömde en av två planer, de gav bara vad de ansåg vara en realistisk bedömning av invasionen de snart skulle leda. Och medan bedömningarna varierar så ansåg chefen för krigsministeriet (numera försvarsministeriet) att det skulle krävas "400,000-800,000 stupade och 1,5-3 miljoner sårade amerikanska soldater, samt mellan 5 och 10 miljoner döda japaner för att planen skulle kunna genomföras". Fram tills detta hade endast 250,000 amerikaner dött under hela kriget, med motsvarande siffror för Storbritannien. Och att tredubbla dessa förlustsiffror var att vara optimistisk.

Det är också värt att notera att japanerna satsat alla sina marker på sin gissning av hur den allierade invasionen skulle genomföras, och träffat ganska mitt i prick. De hade således skickat så gott som alla sina kvarvarande soldater exakt dit de allierade planerat att anfalla. Så det där bästa möjliga resultatet var inte på kommande.

Det är nu beräknat att kriget skulle ha dragit ut till åtminstone 1947, men det som detta innebar hade långt mer ingående resultat i framtiden. Den andra halvan av 1900-talet definierades av en babyboom som följde direkt efter kriget, när soldater runt om i världen, kåta som akademare, återvände hem, och dessa stora årskullar hjälpte till att driva det amerikanska välståndet till sin topp på 80- och 90-talen. Operation Downfall skulle inte bara ha fördröjt denna rekordskörd av friska arbetare, utan kunde eventuellt ha ställt in den helt. Den återvändande soldathop som det var tänkt att skulle knasa fram en demografisk avvikelse skulle ha tillintetgjorts och samtidigt skulle Japan förvandlats till en "nation utan städer", tack vare de massiva bombanfall som var en del av Operation Downfall.

Så de två största ekonomierna på den senare hälften av seklet skulle ha använt åratal på att göra slut på varandra och sedan återhämta sig från detta, istället för att uppfinna datorn du läser detta på (och en hel del av den mer uppfinningsrika porr som du ser på den).



Om ett enda atomvapen skulle ha avfyrats i misstag...
Medan Kubakrisen får all uppmärksamhet som veckan som nästan tog livet av oss alla, så fanns det flera veckor under kalla kriget när världen var ytterst nära ett kärnvapenkrig utan att någon egentligen hade någon aning om det. Som till exempel 26.9.1983 när Stanislav Petrov, en pensionerad, sovjetisk flygvapenöverste beslöt att låta er alla vara vid liv idag.

Vi är alla skyldiga honom minst en robotsilo fylld till bredden med pilsner

Han var chef för en spaningssatellitstation när den enda sak som hans utbildning hade förberett honom på inträffade: Hans radarskärm fick plötsligt fnatt och visade vad som otvetydigt var fem amerikanska kärnvapenrobotar på väg rakt mot Mother Russia. Det var i själva verket en helt unik elektromagnetpuls från solen som lurat en satellit, men Petrov kände inte till detta. Efter att ha gått i pension, och fått det mest välförtjänta nervsammanbrottet någonsin, förklarade han att det som låtit honom tänka klart var att situtionen inte var tillräckligt skrämmande. Hans bakgrund som flygvapenöverste gjorde nämligen att han visste ungefär hur ett amerikanskt anfall skulle se ut och det enda som stoppade honom från att skjuta tillbaka var en magkänsla om att antalet bomber på väg var allt för litet för att vara logiskt.

På vänstersidan om Atlanten så skickade USA själv nästan iväg ett kärnvapenanfall när en björn utlöste ett gränsalarm på en flygvapenbas, som på något sätt lyckats felkoppla detta till basens kärnvapenraidsiren. Denna gång vilade världens öde på att folket i kontrolltornet insåg sitt fel och körde i rasande fart ner för startbanan för att fånga upp ett plan som var på väg för att slänga ner en vagnslast bomber på Sovjet.

Världsrekordet för antalet människor som säger "shit" samtidigt krossades den dagen

För att sammanfatta så var det närmaste världen kommit till en kärnvapenbaserad domedag, vid sidan om Kubakrisen, saker som är som hämtade från en dålig slapstickkomedi. Det var inte det att amerikanskerna och ryssarna inte tog kärnvaperiet på allvar, det var bara det att de var lite för upptagna med att bygga upp reservplaner för en kärnvapenattack.

Om man valt Plan B

KAAAABOOOOOM!!!

Sweet Dose of Murder

Som jag redan påpekat, så är Moder Naturs favoritskämt att stoppa in rasande rovdjur i kroppen på harmlösa lurvbollar och som en del av min självupptagna uppgift att se till att folk inte dömer ett djurs hårdhet beroende på dess utseende, kommer här några gulliga små kräk som gör livet surt för betydligt mer skrämmande djur.


Tuppgökar äter skallerormar
När någon tänker på tuppgöken  (eller som den heter på engelska, Greater Roadrunner) så ser den för sig en lång och smal fågel som säger "Meep meep", springer snabbare än tåget och rutinmässigt överlistar tecknade prärievargar. Och medan Warner Bros. hade rätt om vissa saker (fågeln kan flyga, men väljer oftast att springa omkring riktigt fort), så är tecknade serier sällan de mest precisa källorna för en ambitiös ornitolog.

Riktiga tuppgökar är mindre än sina tecknade mosvarigheter (en dryg halvmeter från näbb till stjärt) och betydligt mer benägna att hålla på med mördande än att springa iväg från det.

Hej, väntas nu...
Tuppgökar är nästan uteslutande köttätare och deras diet består heller inte av några mesiga "små ludibollar". Utan av skallerormar.

Tuppgöken hugger bara in näbben i ormen (eller vad för slags annan fanskap den råkat stöta på), lyfter upp den i luften och börjar att upprepade gånger drämma den i marken tills den är mör nog att svälja hel. Tekniken går enligt förståsigpåare ut på att "utsätta offret för en utåtriktad kraft iväg från rotationscentrum, i detta fall, tuppgökens ansikte", dvs att i korthet använda ormen som piska.

Det där mina vänner, är en jävla finishing move. Den har till och med ett namn: Centrifugal Slam.

Och just det, tuppgöken äter andra fåglar också, men orkar inte ens flyga efter dem. Istället så hoppar den bara upp och hugger dem när de flyger förbi. Och sedan: Centrifugal Slam (och om detta inte räcker så distraherar deras manager domaren och slänger in en stol).

Tuppgöken är också den enda naturliga fienden för tarantellahöken, en fem cm lång geting från helvetet, som fightar ner jättespindlar och lägger ägg i deras levande kroppar.

"Meep meep, motherfucker!"

När bytet har dött så sväljer tuppgöken det helt. Eller, försöker att göra det. Ormar i synnerhet är vanligtvis för långa för att sväljas så största delen av mellanmålet har en tendens att hänga i mungipan på fågeln. Men tro inte att detta på något sätt skulle bry tuppgöken. Den fortsätter bara med vad den nu höll på med en död orm nedklämd i halsen, långsamt sväljande den medan magen smälter det som rymts ned.



Jätteuttrar mördar pirayor och kajmaner
Uttrar är några av de sötaste, mest oskyldiga djuren på vår jord och rent statistiskt sett är ca. 107% av allt de gör gulligt. Och jätteuttrar är helt likadana, men lite större...

Vid närmare två meter är jätteuttern den största familjemedlemmen, och även om han är något av en knubbis, skulle vi fortfarande döpa honom till Putte och ta honom med ut och segla. Nämen, titta nu på pluttisen.

"Aj sidu, morjens"

Jätteuttrar har till och med ett gulligt smeknamn: Flodvargar...

Hej, väntas nu...
Jätteuttrar lever i Sydamerika, där de mestadels äter abborrar, stora malar och laxkarpar, som t.ex. pirayor. De jagar i flockar (därav smeknamnet) och föser in fisken på grunt vatten för att enklare kunna plocka åt sig av dem. När de matar sina ungar så brukar de slå fisken halvt ihjäl, men låta den överleva så att de gulliga babyuttrarna kan få färsk mat.

Sadismen motsvaras bara av gulligismen

Men oberoende hur mycket den är en fiskstympande mulkku, så är den bara ett gulligt och ludigt däggdjur och måste således vara på sin vakt för andra rovdjur som smyger omkring i Amazonfloden. Som den lokala släktingen i alligatorfamiljen, kajmanen.

Även känd som fattigmans-dinosaurie

Eller ajo, det var visst andra vägen. När ett par uttrar råkar på en kajman som minds it's own business på stranden så brukar de börja påta reptilens svans, bara för att det är kul att jävlas lite. Förhoppningsvis för kajmanen så tar den hinten och sticker åt helvete, men mer troligt är att den vänder om och går till anfall. Uttrarna kommer då att hoppa undan och ge sig på svansen på nytt. Och på nytt. Och på nytt, ända tills kajmanen är för utpumpad för att slå tillbaka. Och då sätter sig uttrarna lugnt ner och äter upp kajmanen levande, börjande från den jävla svansen.

Och om det finns fler än bara ett par uttrar på plats så skippar de helt svanspåtandet utan grupptacklar bara omkull kajmanen och börjar mumsa. En flock uttrar kan äta upp en hel kajman, ben, fjäll och allt, på 45 minuter.

En annan vandrande delikatessbutik på jätteutterns meny är anacondan, som du kanske kommer ihåg från den där filmen där den delade huvudrollen med J-Los rumpa, att är den största jävla ormen i världen. En liten grupp uttrar simmar upp till jätteormen, grabba tag i den och sätta igång att bita och klösa den. Därefter drämmer de den mot trädstammar eller, om de känner sig riktigt stenhårda, använda en teknik som en biolog beskrivit som "dragkamp med en levande brandslang". Ja, jätteuttern kan förvandla den mest kraftfulla ormen i världen till ett hopprep.



Fågeln som har jättebålgetingar som snacks
Som en fruktansvärd asiatisk jättebålgeting kan du och dina grabbs fördriva tiden med att sätta skräck i Japan, ta livet av djur många hundra gånger större än dig själv och vara med i youtubefilmer där du gladeligen massakrerar tusentals andra insekter. Det finns heller i stort sett inget i världen som kan motstå neurotoxinerna i din onädigt stora gadd. Du är en samvetslös, hjärntvättad del av den farligaste svärmen i världen och helt orädd, vilket man kanske kan förstå av ett flygande kräk som fått "yakmördargetings" som smeknamn.

AAAAAAAAAAAAAAH! TA BORT DEN! TA BORT DEN!!!

Du är, med andra ord, mer untouchable än Elliot Ness och MC Hammer tillsammans. Vilket gör det ännu mer överraskande när någon random fågel plötsligt kommer farande och börjar mumsa på dig och dina kompisar som om de var popcorn.

Hej, väntas nu...
Pernis ptilorhynchus, också känd som tofsbivråken, är, alltså, en stor fågel. Så allmänt folkvett säger att detta sannolikt är det absolut värsta att vara i en fight med en svärm enorma, överdrivet giftiga helvetesinsekter. Tofsbivråken triumferar dock över våra patetiska logikförsök genom att vara den asiatiska jättebålgetingens enda naturliga fiende. Och därmed sannolikt det enda som håller hindrar att hela asiens ekosystem kollapsar in i ett mörkt, förvridet rike regerat av Bålgetingskungen.

Den klara av att jaga de små monstren genom att ha några naturliga fördelar som får det att verka som att de designats av någon kompination av Q och Lucius Fox. Vråkens dräkt består till fullo av en unik sorts fjädrar som skyddar den mot getingsting som en ornitologisk motsvarighet till Batmandräkten.

Och medan youtube är fullt av av filmer av jättegetingar som sprider skräck finns det också film på en tofsbivråk som lägger ut en fälla, överraskar ett helt getingbo och sedan sätter sig ner och käkar upp deras ungar medan getingarna bara kan titta på hjälplöst. Och ajo, den bästa delen...

Ja, precis som Batman eller James Bond förolämpar bivråken inte bara getingen genom att anfalla dem på deras hemmaplan, utan förstör hela deras hemmabas som ett sista långfinger. Njut av en bild på någon som ger absolut noll skit.

"Ser man på, jag tycks bli anfallen av en svärm surrande karkki"

Kafferbuffeln är en samvetslös hämndmaskin
Kafferbuffeln (också känd som afrikansk buffel) är en stor gräsätare som lever på Sydfrikas savanner. Det mest utmärkande draget är de ihopväxta hornen som formar en solid bensköld över pannan inte olik frisyren hos en bartender i vilda västern. Kafferbuffeln gör inte så mycket utom att ligga och slappa, äta gräs och dricka vatten. Du vet normala kosaker. Som kor gör. För de är kor.

"Muuu, antar jag"

De mördar också skiten ur allt som ens överväger att jävlas med dem.

Hej, väntas nu...
Kafferbuffeln har många namn. Som "Svarta döden" och "Widowmaker". Och är, de facto, den farligaste medlemmen i "The Big Five" av storvilt. De andra medlemmarna? Lejon, leopard, noshörning och elefant. Detta betyder att kafferbuffeln officiellt är farligare än två stora kattrovdjur, en behornat monster med ökänt dåligt humör och det största jävla landdjuret på jorden. Till och med lejon brukar dra sig för att anfalla kalvar eller gamla, sjuka djur långt från hjorden.

En kafferbuffel väger upp emot ett ton och den löjliga hornhjälmen är de facto en ganska behändig kombination av murbräcka och spjut. Kafferbuffeln är också, uppenbarligen, medveten om konceptet hämnd, och definitivt det enda djuret som njuter av det.

Kafferbufflar kan söker, och söker, hämnd på sina värsta fiender, lejon, speciellt på dem som dödar en kalv. Och skulle ett lejon göra det misstaget, så letar de reda på det med en mobb som kan bestå av uppemot tusen förbannade kafferbufflar. Och eftersom något lejon sannolikt har dödat en kafferbuffel vid något skede, så har de tagit som princip att aktivt hoppa på lejon när de träffar på dem, som ett förebyggande anfall, eller, mera troligt, bara för att visa vem som är chef.

"HELVETEEEEEEEEEE!"

Och om en kalv är i knipa, så kommer varje medlem av hjorden genast till hjälp. Lite så här:

Om du inte orkade se videon, så kommer här en kort resumé: En ung kafferbuffel blir anfallen av lejon. Och edan av en krokodil. Varefter lejonen och krokilen har dragkamp om den en stund. Tills hela kafferbuffelhjorden dyker upp och ger rovdjuren mer stryk än de någonsin fått, inklusive att få riktiga lejon att flyga genom luften som i något slags tecknad serie. Och den unga buffeln, den som två arter av rasande rovdjur gjorde sitt bästa att ta livet av? Den överlever.

Man har försökt att tämja de här mördarkorna. Vilket, överraskande för ingen, har misslyckats spektakulärt. Så, som följande misslyckade drag har vi börjat jaga dem. Och det direkta resultatet har varit att fler storviltjägare varje år dödas av kafferbufflar än något annat afrikanskt djur.

Detta är för att kafferbuffeln är starkt av den åsikten att anfall är bästa försvar och av den åsikten att invecklade hämndsystem är det bästa anfallet. Så om du skjuter en och inte dödar den direkt får djuret en adrenalinboost som gör den okänslig för smärta. Och efter detta är dess enda livsuppgift att tammesatan mörda dig om det så är det sista du gör. Och skulle du lyckas rymma från det första anfallet kommer det skadade djuret att följa efter, cirkla runt och bara leta efter ett tillfälle att attackera. Så du kanske försöker att skjuta på nytt. Varsågod, den där löjliga ihopväxta benmassan den har i nyllet är mer eller mindre skottsäker. Och kroppsmassan bakom den är påväg rakt mot dig genom buskarna som ett oheligt, ångande, råmande kärleksbarn mellan en Predator och Hulken.

Allt som allt är jag rätt säker på att aliens inte invaderat jorden ännu att det vet att de i sådana fall skulle tvingas handskas med kafferbuffeln i något skede.

Never Let Down

En batalj mellan två jämna och målmedvetna motståndare är det som legender byggs på, dvs när någon av dem slutligen vinner. Men ibland är motståndarna aningen för jämnaoch kampen fortsätter, och fortsätter, och fortsätter tills slutligen alla bara önskar att den skall ta slut någon jävla gång. Lite som Wimbledon förra året när John Isner, efter elva timmars spel, besegrade Nicolas Mahut med setsiffrorna 6-4, 3-6, 6-7, 7-6, 70-68.

So ta och buga er i respekt för de idrottsmän, politiker och krigare som fightades vidare långt efter att en frisk person skulle ha kastat in handduken och sagt "Okej, du vinner".


Verklighetens Rocky vs. Apollo, men fullare
Tänk dig en boxningsmatch som den i Rocky, 15 ronder av två män som bankar skiten ur varandra så att ingendera av dem knappt orkar stå i slutet. Nu tänk dig två killar göra det där fem gånger i rad utan avbrott. Och att en av dem är full som en akademare genom hela matchen... Välkommen till 1889 och matchen mellan John L. Sullivan och Jake Kilrain.

Även om formella titlar inte fanns då ännu så var John L. Sullivan allmänt ansedd som kung i boxningsvärlden och den siste världsmästaren för boxning utan handskar.

Och med en mustasch så mäktig att den började på nytt vid ögonbrynen

Men hur vanvettigt maskulin han än var var han lika vanvettigt beroende av alkohol. Så när en relativt ung och vältänad kille vid namn Jake Kilrain utmanade honom på en olaglig match om 20,000 dollar, gjorde han vad varje man med en sådan där mustasch skulle ha gjort: fortsatte att deka. Och detta medan han kämpade mot några andra krämpor samtidigt, inklusive (enligt honom själv) tyfoidfeber, tarminflammation, hjärtproblem, leverproblem, en "påbörjande förlamning", en "mystisk klåda" och "såg spökråttor". Så han var kanske inte helt fit for fight... Men detta var å andra sidan en man som bröt armen under en match, men fortfarande lyckades få till oavgjort.

Alright, we call it a draw
Sullivan/Kilrain-matchen pågick i över två timmar och 75 ronder. Och ajo, matchen gick utomhus. I juli. I Mississippi.

Stank som det tillverkas inte längre...

Saken var den att Sullivan antingen var för full eller för hjärnskadad för att känna smärta, ens när Kilrain slog sår i ansiktet på honom och närapå slet av ett öra. Enbart fjärde ronden höll på i över 15 minuter, och då fanns det fortfarande 71 kvar. Whiskeyn han hinkade i sig under varje paus fick honom att kasta upp i ringen under den 44. ronden och han vägrade fortfarande att ge sig. Vid den 75. ronden hade båda kämparna bränblåsor på ryggen pga solen, Sullivans ena höga hade murats fast och knappt någondera av dem kunde stå. Men i slutändan var det Kilrains hörn som slängde in handduken, inte för att Kilrain önskade det, utan för att hans tränare var säker på att han skulle dö om de fortsatte.



Pingismatchen som liknade skyttegravskrig
En sak som de flesta sporter har gemensamt är att det alltid finns någon som kommer på ett sätt att suga alla roligheter ur dem. Detta är de nissar som vill vinna genom att tråka ut alla andra. Inom fotboll kallas de "Norge", FPS-spelare kallar dem "campare" och pingis/bordtennisspelare kallar dem "chiselers" eller "mejslare".


Mejslare spelar aldrig, aldrig någonsin offensivt genom att hålla på fram-och-tillbakaspelet i all oändligthet, genom att "mejsla" bort antingen uthålligheten eller tålamodet hos din motståndare tills någondera förhoppningsvis bryts ner. Det är som kinesisk vattentortyr, om man tänker sig att vattendropparna som träffar dig i pannan är pingisbollar och galenskapen du upplever är matchen.

Pingisvärldsmästarna Aljozy Ehrlich och Paneth Farcas var riktigt, riktigt bra på mejslande. Gissa vad som hände när de möttes i en match?

Det enda vi vet är att nya civilisationer med ett oförklarat hat mot metronomer uppstod

Alright, we call it a draw
Absolut fuck all är vad som hände. Under VM 1936, visade Ehrlich och Farcas hur mördande tråkigt pingis kunde vara.

Tolvtusen slag. Det är hur många gånger bollen flög över nätet innan någondera av dem ens fick ett poäng. Efter mer än 1½ timme måste domaren bytas ut efter att hans nacke bokstavligen slutade fungera, men vid det skedet spelade Ehrlich så monotont att han bytte om till vänster hand och startade ett parti schack med en åskådare och sekretariatet frågade slutligen om spelarna kunde gå med på en först-till-fem-match (vanliga matcher gick till 21).

Men då plötsligt ändrade Ehrlich lite på hur han returnerade bollen och Farcas' arm hade blivit för styv för att möta detta. Efter två timmar gjordes den första poängen och en liten stunde senare en till. Farcas flippade ut totalt och sprang skrikande från rummet. Och detta, mina damer och herrar, är orsaken till att game inom bordtennis nuförtiden är begränsade till 10 minuter.

Jag inser naturligtvis att jag precis jämförde pingis med "skyttegravskrig", men det finns naturligtvis inget som kan motsvara det. Se bara på...



Slaget som pågick i 10 månader
De tillverkar inte krig som första världskriget numera. Det är det andra världskriget som får alla filmer och dataspel, men världen kommer aldrig att se en sådan kombination av massiv skala och primitiv taktik igen. Och tacka fan för det!


Och det är troligen så att inget annat slag i krigshistorien så bra beskriver strategin kallad "Nå, vi står nu här tills alla är döda" lika bra som slaget vid Verdun. Två sidor som skjuter iväg 100,000 artillerigranater på varandra. Varje dag. Under största delen av ett år.

Alright, we call it a draw
Vid 1916 hade den tyska invasionen av Frankrike kört fast i den slags fruktansvärda pattsituation som enbart skytegravskrig kan ge dig. Men tyskarna visste vad som skulle få fart på sakerna: Att erövra den strategiskt viktiga staden Verdun. Visst, den var omringad av fort och omkring 300 stora kanoner ("strategiskt viktiga" städer har en tendens att inte lämnas oskyddade). Men tyskarna hade en plan...

Vi knackar på...

De visste att Verdun var livsviktigt för fransmännen, så deras teori var att om de fortsätter att anfalla så skulle fransmännen använda upp allt de hade på att försvara staden. Tyskarna ville inte egentligen ha staden, de ville bara förvandla den till en kyrkogård för så många fransoser som möjligt. Normalt sett i krig anses det vara bäst med en snabb, avgörande seger, men detta var en gång när tyskarna ville ha ett utdraget, blodigt standoff.

Och tammefan vad de fick det.

Tyskarna hämtade upp 72 bataljoner soldater och 1400 kanoner och den 21 februari gick de till anfall enligt taktiken "nu skjuter vi artillerigranater tills det inte finns flera granater kvar i världen". Så de satte igång ceremonierna med att drämma iväg en miljon granater mot fransmännens ställningar.

Men fransmännen stod emot anfallet. Och det nästa. Och det följande. Så i mars försökte tyskarna flankera ställningarna genom att skjuta iväg fyra miljoner granater till, just där fransmännen grävt ner sig (de sprängde upp så många kratrar i en kulle att efter kriget mättes den upp till fyra meter lägre än tidigare). Fransmännen höll emot igen. Och när våren kom gjorde fransoserna ett motanfall, som tyskarna stod emot, varefter tyskarn anföll igen på en annan plats. Och så höll det på...

Båda sidorna bultade ner varandra under 10 satans månader, från februari till december. Totalt smällde de iväg svindlande 40 miljoner artillerigranater på varandra, på ett område stort som det innanför Ring 3:an. På vissa ställen ser området fortfarande ut som ett månlandskap, eftersom man inte kan odla något där pga alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.

På sätt och vis fungerade tyskarnas plan, slaget kostade fransmännen 163,000 man i stupade. Problemet var bara att tyskarns själva förlorade 143,000 och, ajo just det, förlorade kriget. Så det var enbart ett stort jävla slöseri.



Det 250 år långa familjegrälet
En av de mest berömda och ikoniska vendettorna i världen (om än påhittad) är den mellan släkterna Montague och Capulet, men den pågick bara under några årtionden (och några enstaka dödsfall). Däremot är släktfejden mellan två koreanska familjer, Yoon och Shim, pågått längre än USA. Familjerna är dessutom en miljon resp. 250,000 medlemmar stora vid det här skedet.

För att förstå varför de här familjerna avskyr varandra så måste man dessutom gå ännu längre tillbaka än så. Allt började på 1100-talet när general Yoon Gwan, en general som ökade Koreas område norrut, uppnådde nivån awesome. Som tack för detta fick han en trevlig gravplats på en kulle strax utanför Seoul.

Men pga Koreas historia av krigande och annat yrande glömde man bort var han begravts och på 1600-talet kom en annan familj, familjen Shim, fram till att detta verkade vara en rätt trevlig plats att begrava en av deras stoppa Shim Ji Won, en tidigare premiärminister. Vilket inte borde vara något problem eller hur? Kulle än ju rätt stor och de döda behöves inte så mycket andningsutrymme.

Alright, we call it a draw
Och allt var också frid och fröjd fram till mitten på 1700-talet när Yoons ättlingar återupptäckte kullen och insåg att 1) den store Yoon Gwan var begraven där och 2) han delade grav med någon annan jävel. Så de totalflippade. Gravar skändades och släkterna var när att ta till våld mot varandra. Fejden hade börjat.

Det som man måste förstå med Korea är att de tar förfadersvördnad och geomantik (feng shui i Kina) oerhört allvarligt. Det har stor betydelse var man begraver sina döda för att själva jorden kan påverka deras förmåga och vilja att hjälpa dig från andra sidan. Och det är lika allvarligt idag. Samsung Electronics tar till exempel hjälp av geomantiker när de skall lägga upp skyltfönster och politiker har ibland flyttat på sina förfäder före val.

Men efter några år av fanskap fick kung Young Jo nog beordrade att gravarna skulle lämnas som de var för att få ett slut på våldsamheterna. Till detta svarade släktern "Kyss röven kungjävel" och fortsatte att strida, vilket tvingade kungen att lägga näsan i blöt på nytt, och denna gång ordentligt: Han lät piska och förvisa båda familjepatriarkerna och gammel-Yoon dog dessutom av denna omilda behandling. Men, ingenting som närmelsevis kunde betecknas som fred uppstod trots det. Hundratals år av våld och giftermålsförbud mellan familjerna förflöt utan kompromiss, men man byggde i alla fall en snygg mur mellan gravarna.

En mur säger mer än tusen förolämpningar

Allt kom till ett dramatiskt slut år 2008 när båda sidor... beslöt att skiten pågått tillräckligt länge. De satte sig på riktigt bara ner, diskuterade i nästan ett år, och kom fram till en kompromiss som alla var nöjda med. Yoonerna skulle lämna ifrån sig lite mark på en kulle i närheten, så att Shimarna kunde flytta på Shim Ji Won. Det var allt. Man kunde äntligen sluta fred! Eller skulle ha gjort det om regeringen inte satt P för idén.

Regeringen ansåg nämligen att fejden pågått så länge att den var en del av Koreas kultur, så att flytta på gravarna skulle sudda ut en del ur den. Så tekniskt sett har problemet inte blivit löst enbart för att Korea älskar sitt yrande...



700 år av långsinne
Dante Alighieri, känd för sitt Inferno, retade upp sin regering riktigt ordentligt. År 1302. Och de förlät honom aldrig riktigt ordentligt...

Helvetets tionde cirkel är tydligen full av envisa nissar och de som dricker den sista ölen

Alright, we call it a draw
På den tiden hörde Dante till en politisk grupp kallad de Vita Guelpharna som var fiender med, öh, de Svarta Guelpharna. De var egentligen båda Guelphar men kunde inte riktigt enas om hur stort inflytande påven skulle ha.

År 1300 hade Dante suttit med i det styre i Florens som landsförvisade en bunt Svarta Guelphar, men svartisarna kom snart tillbaka till makten och satte genast igång med lite eget förvisande. Omkring 600 Vita Guelphar (inklusive Dante) fick böter och sades att hålla sig borta från Florens i två års tid.

Dante hade inga problem med exilen, men vägrade att betala något, även om detta innebar att han skulle brännas på bål om han någonsin återvände till Florens. Så medan de andra Vita Guelpharna tilläts återvända, fick Dante inte detta. Men tiden läker alla sår och 1316 välkomnade svartisarna tillbaka alla förvisade, till och med Dante. All han behövde göra var att betala en smärre summa och be offentligt om ursäkt. Ingen kris med andra ord.

Dante, som du säkert gissat, sade nej. Ett sista erbjudande om att återvända bestod av att han inte behövde göra något, men måste stanna i husarrest. Och igen gjorde Dantes nekande Florens styre så förbannat att de förlängde dödsdomen till hans söner. Så Dante hölls landsförvisad under resten av sitt liv och begravdes i Ravenna. Slut på grälet, eller vad?

Hah, inte ens nära. Florens började så smått att ångra detta PR-fiasko och ville ta hem Dantes kvarlevor till Duomon i Florens. Men Ravenna vägrade, igen och igen., under de nästa 500 åren att ens diskutera saken (troligtvis efter besök från Dantes spöke). Slutligen valde man att bygga ett fancigt gravmonument i Florens i alla fall. Turister besöker ofta platsen för att respektera poetens kropp, men i verkligheten ligger han fortfarande och tjänar sin nu 700-åriga landsförvisning.

Slutligen år 2008 ansåg stadsfullmäktige i Florens att man de skulle vara snälla mot Dante genom att benåda honom och dela ut "Den Gyllene Florinen", stadens högsta utmärkelse till Dantes familj. Detta var fick dock bara grälet att sätta igång igen (och en fullmäktigeledamot att säga att "Dantes ättlingar inte förtjänar att kallas Alighieri").

Detta fick även Dantes sista ättling i rakt nedstigande led, Serego Alighieri, att bojkotta ceremonin. Troligtvis precis vad Dante skulle ha velat...