Bad Medicine

När vi i skolan skall genomföra fysik- eller kemiexperiment får vi alltid lära oss att grunden till ordentligt experimenterande vilar på en jämvikt mellan ordentliga undersökningar, noggrann kontroll över sampelstorlek och förståelse för samtliga viktiga variabler av vad som kan hända. Men som jag tidigare skrivit så finns det gott om folk i vita rockar som spottade empirin i ansiktet och mer eller mindre bara för att testa vad som skulle hända injicerade sig själva med random scheisse. Och vissa av dessa lade grunderna till några ganska betydande genombrott för modern medicin.

Testande av bedövning medelst slag mot pungarna

Om du testar ett nytt preparat som tagits fram för att bedöva smärta, hur vet du då om det fungerar på riktigt? Genom djurexperiment och datormodeller, säger kanske du. Om du däremot är en tysk läkare från slutet på 1800-talet är svaret dock självklart: Genom att injicera den i dig själv och sedan låta någon typ boxa dig i skräpporna. Säg hej till Dr. August Bier.

"Min mustasch anser att du är en fjolla"

År 1898 var Bier nämligen ansvarig för det första lyckade försöket på spinalanestesi, vilket bevisade för läkarforskningen att lokalbedövning var möjligt. Detta öppnade upp en helt ny dörr för otaliga framsteg inom medicin och kirurgi, och allt tack vare en man som vågade ställa sig frågan, "vad är nu det värsta som kan hända om jag sprutar in kokain i min ryggrad?"

Till skillnad från några andra gunstig junkrar vi skall återkomma till så experimenterade Bier dock först sin nya bedövningsteknik på en operationspatient istället för på sig själv. Mannen hade fått allvarliga biverkningar av sin totalbedövning, så Bier gav honom istället ett av de coolaste experimentvalen någonsin, genom att erbjuda honom att injicera 15 mg kokain rakt in i mannen ryggmärg. Och det funkade. Patienten kände ingen smärta under eller efter operationen, vilket fick Bier att testa vidare med injektioner under subduralhinnorna i ryggraden. Med hjälp av sin kollega, Dr. Hildebrandt (som by the way också hette August), försökte Bier att injicera sig själv för att riktigt förstå effekterna av läkemedlet.

Men, som någon av er kanske har märkt, så är det inte helt trivialt att drämma in en nål i ryggen på sig själv. Vanligtvis så sitter nålen inte fast i sprutan under själva sticket, utan kopplas ihop när nålen är på plats. I Biers fall så passade dock de dock inte ihop, vilket betydde att under en betydlig stund satt Bier där med cerebrospinalvätska rinnande ur ryggen på honom medan Hildebrandt febrilt försökte att MacGyvra ihop sprutan med nålen.

"Den goda nyheten är att du inte känner någon smärta, den dåliga är att du nu är förlamad från midjan och neråt..."

En vanlig läkare skulle kanske nu väntat en aning tills drogen hade avtagit helt innan han fortsatt med experimentet, men Bier var ingen vanlig läkare. Så efter att Hildebrandt ställt upp som frivillig att ta hans plats, så gick en något kokainhög Bier med på det. Hildebrandts ben förlorade som hoppats känseln efter injektionen och Augustarna firade detta med att testa hur mycket smärta Hildebrandt tålde. Först började Bier att kittla och peta på honom, men efter det så tog experimentet en betydligt mörkare och våldsammar vändning, i och med att Bier började att riva i könshåren på sin medarbetare och bränna hans ben med en cigarr.

När Hildebrandt fortfarande svor att han inte kände något, så tog Bier en gång för alla av silkesvantarna. Han drämde till Hildebrandts knän med en hammare, han boxade honom i pungen, han knep honom i bröstvårtorna och sparkade honom på smalbenen, vilket jag bara kan utgå ifrån att är standardtester på varje vetenskapligt experiment, speciellt sådana där båda vetenskapsmännen fortfarande är påverkade av att  ha injicerat kokain i sina nervsystem. Trots detta kände Hildebrandt ingenting.

Det var inte före Hildebrandt vaknade mitt under följande natt som han började att våldsamt kasta upp. Han blev för svag för att röra sig på tre dagar, även om jag har en misstanke att en del av detta hade att göra med att någon hamrat på hans knäskålar. Även Bier kraschade en aning av sitt ryggknarkande, med yrsel, huvudvärk och svårighet att stå, men deras jobb var gjort. Tillsammans hade de bevisat att lokalbedövning fungerade, även om det krävdes en nerknarkad tortyrfest år 1898 för att få det gjort.

Testande av morfin genom att festa med tonåringar

Som du märkte ovan (och kanske läst i det förra inlägget) så är folk som experimenterar med smärtstillande medel något av en speciell sort. Så vad, rent hypotetiskt, är det första du tänker om du uppfunnit en ny, superstark sort av smärtstillande medel? Om det är "bjud in en bunt kompisar och dela ut det som om det var smörpopcorn", tänker du på samma sätt som uppfinnaren av morfin.

I början på 1800-talet var den tyska kemisten Friedrich Sertürner den förste som isolerade "sömnmedlet" i opium, framställande kristaller av rent, bedövande, beroendeframkallande välbehag. Först testade han medlet på ett par hundar han hittade, för vem satan bryr sig egentligen om hundar, och experimentet var så tillvida lyckat att hundarna bedövades så hårt att de aldrig mera vaknade. Så efter att 100% av testerna av hans nya mysteriedrog resulterat i döden tog Sertürner experimenterandet till nästa nivå, vilket, naturligtvis, var att ordna en fest och ge alla sina vänner en högre dos.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att Sertürner vid det här skedet var endast 21 år gammal, vilket historiskt varit den ålder som ansetts gå ut på att testa saker inom varje aspekt av livet. Det förklarar förhoppningsvis en del av hans dumdristighet, men viktigare, varför alla de vänner han drogade ner endast var 17 år gamla.

Eftersom tonåringar bara kommer snäppet efter herrelösa hundar bland demografier man klarar sig utan

Under något jag har svårt att föreställa som något annat än en motsvarighet till BD:s nybörjartävling så gav Sertürner varje av sina tonåriga försökskaniner (samt sig själv) en dos på 30 mg av vad vi idag vet att är morfin. Sedan väntade man resten av kvällen för att noggrant undersöka hur varje person påverkades medan drogen arbetade sig genom kroppen.

Ajnej, så var det ju inte. Han väntade hela 30 minuter innan han tvingade alla att ta en motsvarande enorm dos. Och återigen en gång efter 15 minuter, för ibland är det trist om man inte gör all vetenskap på en gång. När han äntligen var klar hade han och kompisarna käkat upp 10 gånger den rekommenderade dosen på under en timme. Så när alla naturligtvis började få ont i magen och känna sig trötta blev Sertürner, troligtvis för första gången någonsin, en aning orolig och tvingade alla sina underåriga testobjekt att spy upp den morfin som inte ännu tagits upp av kroppen genom att svälja ättika.

Lyckligtvis behövde ingen begrava någon tonåring tillsammans med hundarna, men Sertürner återgick till att under flera månader ensam testa morfin på sig själv, vilket enbart är ett vänligare sätt att säga att han blev beroende. Men utan hans viktiga (och fullständigt bindgalna) experimenterande skulle sjukhusen idag kanske inte ha ett av de viktigaste smärtstillande medlen någonsin.

"Varsågod, era jävlar. Dethäran, har någon av er en extra dos?"

Bevisande att myggor sprider sjukdomar genom att bli biten

Om du av någon orsak inte är grundligt instuderad på gula febern, så kommer här en liten resumé: svarta spyor, gulaktig hud, blödande ögon, döden. En av fem som får sjukdomen dör av den och döden är dessutom utdragen och plågsam, något som amerikanska soldater märkte under det spansk-amerikanska kriget, där gula febern stod för 13 gånger flera dödsfall än de egentliga striderna.

Som du säkert räknat ut så var den amerikanska regeringen därför rätt så angelägen att hitta en lösning och ett läkarteam med bland annat Dr. Jesse Lazear fick i uppdrag att försöka förstå och behärska epidemin. Lazear hade doktorerat vid Columbia Univesity och grundligt studerat myggor som bärare av malaria och han misstänkte att det även här kunde röra sig om myggor som sjukdomsvektorer. Men i stället för att samla in information genom fältstudier eller genom tester på labbråttor, så lät han sig medvetet bli biten av en feberbärande mygga.

Man koncenterar sig bättre med ögonen fulla av blod...

Så, när han började märka symptomen, så vägrade han att berätta vad han gjort innan han slutligen dog av det. Det är inte riktigt känt varför han gjorde så, men rimligtvis handlade om att det var en ganska pinsam grej att erkänna. Men han nådde sitt mål, efter att han avlidit gick en forskarkollega igenom hans anteckningar och hittade bevis på vad Lazear gjort, således bevisande med sin egen död att teorin stämde.

Upptäckten skulle visserligen ha kommit snabbare om han berättat det för någon (och då kunde han kanske också, ni vet, fått behandling). Så Lazear var med andra ord mulkkun från varje zombiefilm som döljer ett bett och låtsas att allt är okej tills det är för sent.

Bevisande att leukemi inte är smittsamt genom att försöka få det

Numera kommer du att låta som en idiot om du säger, "Jag tror att jag gick för nära Martin och nu har jag smittats av hans cancer". Men så sent som på 1955 var det ingen som visste säkert att cancer inte kunde överföras till någon annan. Läkare hade lyckats överföra leukemi mellan sjuka och friska fåglar via blodtransfusioner, men ingen var säker på om kontakt med kontaminerat blod var hur människor också "blev smittade" med cancer.

Detta tills Thomas E. Brittenham III bevisade att cancer inte var smittsamt genom att låta sig bli injicerad med drabbat blod. Sedan, bara för att vara säker, gjorde han det nio gånger till. Tekniskt sett försökte Brittenham svara på två viktiga frågor. Han ville veta varför blodtransfusioner ibland misslyckas, även när blodet från donatorn stämmer perfekt, men han ville också veta om leukemi kunde färdas från en person till en annan via blod. Planen? Att slå två flugor i en smäll genom att låta sig bli injicerad med litervis med blod från leukemipatienter.

Och för att vara klar här, så hoppades han att att han skulle få leukemi. Hela hans hypotes på hur sjukdomen skulle behandlas vilade på idén att den var smittsam. Han ville så gärna att det det skulle vara sant att han lät sig få cancerblod en gång i veckan under tio veckors tid. Olyckligtvis, så var det enda han fick en lätt huvudvärk, vilket visade att vissa blodsjukdomar helt enkelt inte är smittsamma.

Men Brittingham var verkligen inte intresserad av att spela med begrepp som "vissa", utan hans plan var att volleyskjuta sin idé upp i krysset på medicinhistorien. Så när leukemi inte kunde överföras utvidgade han sin "undersökning" till ett rejält smörgåsbord av blodsjukdomar, med logiken att om en blodsjukdom inte är smittsam så kan tammefan ingen av dem vara det!

"Jag dog inte av att få ett skrubbsår på knät, så jag tänker hugga huvudet av mig."

Men trots denna monsterlogik tog det bara ögonblick från det att han pumpat in anemiblod i sig tills att han blev totaldäckad av spyende och diarre. Hans blodtryck sjönk till farliga nivåer och hans lungor fylldes med vätska. As it were var han fem före död, men lyckades återhämta sig med enbart smärre leverskador, en blodpropp i en pulsåder, en släng B-hepatit och alkoholallergi.

Household Stereotypes

De svåraste stereotyperna att bryta är de som går tillbaka ända till stenålderns jakt- och samlarsamhällen. För, vem kan nu egentligen argumentera mot biologin? Kvinnor föder barn, män har armstyrkan att slå ihjäl älgar. Sådant är inget man hittat på i en handvändning.

Men om samhället har visat oss något, så är det att det är allt för lätt att lägga till olika sorters extraparagrafer till det lagförslaget, som påstår att alla sexuella och könsmässiga stereotyper går tillbaka till de tidigaste dagarna av människans evolution. Saker som...


Rosa är en flickfärg
För de flesta familjer är det viktigt att veta om en babys kön så fort som möjligt eftersom alla måste veta om vilka sorters färger de skall köpa på kläderna och leksakerna - rosa eller blå. På samma sätt så får en baby nästan genast efter födseln sina första kläder, en blå teskjorta eller ett rosa hårband till exempel, så att det inte skall kunna förekomma någon osäkerhet. För du vill väll inte att din baby skall bli bögig, eller något?

Om det är en flicka får man heller inte glömma att måla rummet rosa eller att ha rosa gardiner, i och med att rosa är en så otvetydigt flickig färg som får oss att tänka på blommor och söta dofter och läppstift, medan blått får oss att tänka på... fotboll och öl och... ...och smurfar... ...och den där blåa alienbruden från Avatar...

Men på den gamla goda tiden:
Om detta känns något godtyckligt, så är det för att det absolut är det. Fram till första världskriget var det ingen som brydde sig nämnvärt vilken färg deras barn hade på blöjorna, eftersom det förihelvete var 1800-talet. Vilken färg som var under babykakkan var det sista man orkade att bry sig om när man också hade saker som galet hög barnadödlighet, Napoleonkrig, koleraepidemier och kringstrykande flockar av barnätande vargar (det var hårt på den gamla goda tiden, okej?) att beakta.

Lyckligtvis så fick vi alla könsfrågor lösta på 1910-talet när det beslöts att vardera laget skulle få sina färger, blått för flickor och rosa för pojkar. Och nej, det där är inte ett misstag: En ledare ur Earnshaw's Infants' Department från 1918 gör det klart att rosa är "en mycket självsäkrare och starkare färg... vilket passar på pojkar; medan blått, som är mycket skirare och näpnare, är finare på flickor". Det är egentligen ganska logiskt: Rosa är färgen på en god, lättstekt, manlig biff och din fiendes blod stänkt på en vit uniform.

Vilket är orsaken till att Matt Stone fråmstår som mycket manligare än Trey Parker

Men saker hade förändrats igen redan omkring 1927 när det grälades om vilken färg som passade till vilket kön. Time Magazine publicerade till och med en tabell som visade vilka butiker som använde vilken kombination. Det var inte före 1940-talet som färgerna slutgiltigt bytt plats och raklamnissarna började att gå all in på att rosa är för flickor. Och detta sträcker sig absolut inte till enbart färger. Ta till exempel en titt på den här lilla flickan:

Gullig eller hur? Nu kan vi ta och titta på hur hon ser ut som stor:

Hon sitter mellan Churchill och Stalin

Jepp, det där är Franklin D. Roosevelt i en klänning. På 1800-talet var det nämligen vanligt att alla barn använde klänningar, eftersom vem bryr sig egentligen. Så det visar sig att den riktiga faran med att låta sina barn klä sig androgynt är att de växer upp för att bli USA:s president fyra gånger i rad...



Gråtande
Snabbt läxförhör: Vad är skillnaden mellan Bruce Willis och Ben Affleck? Svar: När de båda får jobbet att hindra att en enorm meteor krockar med jorden så sitter den ena och gråter och den andra räddar världen.

Ovan: Inte en hjälte

Om en man gråter i en film kan det nämligen bara betyda två saker: Antingen har han totalt tappat kontrollen eller så är han en mjuk, känslig, romantisk typ snarare än en actionhjälte. Det är orsaken att Leonardo DiCaprio öppnat kranarna i bortemot varje film han varit med i medan jag är osäker på om Liam Neeson ens har tårkanaler i Taken. Det är ju bara naturligt: En man som gråter är en svag vekling, en riktig satans mes om man så vill.

Men på den gamla goda tiden:
Berätta dock inte detta för Homeros. När den första epiken skrevs ner i Grekland så kan du lita på att pergamenten var dyblöta av huvudpersonernas tårar. Odysseus (en kille som dödade en cyklop och vann hela jävla Trojanska kriget) bröt ihop i tårar med jämna mellanrum och åtminstone en gång enbart för att han lyssnade på en gripande sång. I det gamla Grekland var män nämligen förväntade att gråta om deras familjeära satt på spel. Ett av deras största tecken på riktig manlighet var att kunna gråta öppet.

"Men det där är ju typ Grekland", kanske du invänder, "de var nu fan alla androgyna pederaster!" Jajo, på tal om det: Den här idén har spridit sig till i stort sett alla kulturer och fortlevede genom medeltiden fram till den romantiska eran. Japanska samurajer, medeltida hjältar och till och med Beowulf grät som småbarn genom sina äventyr. Så sent som på 1800-talet var manliga tårar de facto högt aktade som ett tecken på ärlighet, integritet och styrka. Och inte heller som ett "du är tillräckligt modig för att visa din svaghet", utan som en symbol över att man överhuvudtaget brydde sig. Och det betydde troligtvis också att du var ganska säker på att ingen skulle dissa dig, eftersom du precis hade vunnit en strid genom att med bara händerna slita armen av ett monster.



Homosexuella stereotyper
Om det finns något som riktigt dåliga sitcomförfattare lärt oss är det att om man låter straighta och homosexuella människor beblandas så kommer det att få gaaaaaaalna konskvenser! Orsaken till detta är ju helt klart att homosexuella män faktiskt har en massa gemensamt med straighta kvinnor och att homosexuella kvinnor som inte är "läppstiftslesbiska", naturligtvis, är stenhårda och tatuerade hårdingar som kör motorcykel.

Men, vem som helst som någonsin mött (eller är) gay vet att detta kanske inte riktigt är helt sant, men att det samtidigt är svårt att bryta stereotyper som är flera århundraden gamla. Det är orsaken till att folk inte blir mera upprörda av att någon fjant säger saker som: "Jag är faktiskt ingen homofob, men, man måste nu erkänna att det där fjolliga läspandet och den där feminismdyngan bara är konstig, eller hur? Jag bryr mig inte om någon är bög, men kan de nu inte uppföra sig normalt?!"

Men på den gamla goda tiden:
Som ni säkert börjar förstå vid det här skedet så har det här med att "uppföra sig normalt" inte betytt samma sak speciellt länge.. och, hast du mir gesehen, så gäller samma sak gäller med att uppföra sig fjolligt. På nytt visar det sig att det är svårt att skilja på kulturella och biologiska influenser.

Till exempel, trots att att den nuvarande stereotypen är att homosexuella män är feminina, så var en stor del av renässansbilden av att vara "manlig" att vara bisexuell. Och på sent som 1930-talet så ansågs "manliga" kvinnor (dvs sådana som tyckte om att idrotta och uppförde sig pojkigt) vara farligt lössläppta straightslampor, sådana som visar upp sina trampstamps genom att dansa på borden och vägrar att komma överens med dina mamma..

Som våra förfäder alltid sagt: Förstår hon offsideregeln tar hon den i tvåan

En stor del av detta är att idén om "homo" som en skild klass av individer är en relativt ny uppfinning, som de facto inte kom före på 1860-talet. Missförstå mig rätt här nu, man ansåg allmänt att homosex var omoraliskt även före det, men back in the day var det något som vem som helst kunde ha hållit på med. Och det fanns inte något sätt att skilja ut dem, eftersom de, utom vid valet av sängkamrater, var precis som alla andra.



Mannens/kvinnans plats
Fråga nästan vem som helst nuförtiden och de kommer att berätta att medan kvinnors rättigheter är en bra grej nu, så går det mot årtusenden av evolution. För så länge som samhällen har existerat har männen varit jägare och kvinnorna tagit hand om hemmet. Det finns inget sexistiskt med detta (påstår de), det är bara ett faktum. Genom alla tider har det funnits en "mansvärld" och en "kvinnovärld" och aldrig skola de tu mötas.

Men på den gamla goda tiden:
Oberoende om vad Flintstones än må ha lärt dig om familjevärderingar på stenåldern, så uppkom skillnaden på männens och kvinnornas världar ganska nyligen. Och med nyligen menar jag den inustriella revolutionen. Att ta hand om ett hem är långt ifrån lätt ens idag, men som jag påpekade i början av inlägget, är det en jävla picnicbrunch jämfört med 1800-talet.

Nuförtiden anses en man som kan byta blöjor vara "ett kap" eller "progressiv" (eller "under tofflan", beroende på synvinkeln), men dåförtiden var det bara... att vara pappa. Att se till att ens avkomma överlevde tillräckligt länge för att de skall kunna hjälpa till på gården var ett superviktigt ansvar, och istället för att gräla om vem som skulle göra det, gjorde man det bara.

"Okej Valter, vi är klara hör nu, tillbaka ut på åkern."

Det finns många orsaker till att saker och ting ändrades, men i grund och botten handlar det om att arbete utanför hemmet blev vanligt. Att jobba i en fabrik innebar att man inte var hemma hela tiden och män fick nästan alla fabriksjobb, för det var, du vet, 1800-talet. Det var vid detta skede som "myten om riktig kvinnlighet" dök upp och idén om moderskap som ett heltidsjobb blev populär. När industrivärlden sedan blev allt mer brutal och konkurrerande, blev skarven mellan de två sfärerna en norm, och före man visste hur det egentligen gick till så dök Mad Men upp.

Like a boss

Så ju mer man kikar på saken så verkar det som att de enda beteenden som konstant har ansetts vara "normala" är en tendens att vara allt för strikt med vad "normalt" beteende egentligen är, och att uppföra sig rejält asigt mot dem som inte passat in i den allmänna världsbilden. Så nästa gång du hör någon bli kritiserad för att inte uppföra sig tillräckligt "manligt" eller "feminint", så kom ihåg att det enda som skiljer det från att vara precis tvärtom är några siffror på en kalender.

March the Mad Scientist

Om du följt med den här bloggen en längre tid så känner du kanske till att vetenskapsmän ibland tillämpar ganska oortodoxa experimentmetoder, men det här var bara missförstådda genier, briljanta nissar som gjorde galna saker för att främja den vetenskapliga metoden. Det som är svårare att komma fram till är de berömda genier som gick en extra mil för att kunna visa fingret åt förnuftet.


Isaac Newton
De flesta känner till att Sir Isaac Newton var en av de största vetenskapsmännen någonsin, med upptäckter som lagarna om gravitation, mekanik, differential- och integralkalkyl och för att rent generellt göra upplysning mera populärt än dumhet och galenskap, vilket hade legat på första plats på listan under större delen av mänsklig historia dittills. Ännu mer imponerande är att han genomförde allt detta på fritiden, utvecklande gravitation, elementär analys och optik under ett enda skollov från Cambridge. Newtons huvudsakliga intresse, och den akademiska inriktning han använde mest tid på, var nämligen huvudlöst, dreglande vansinne.

They're coming to take me away haha:
Det är uppskattat att Newton använde mer tid på att tolka religiösa texter än på vetenskap, och ansågs vara något av en hihhuli under en tid då de flesta tog sin religion ganska allvarligt. Newton behandlade nämligen bibeln som Russell Crowe behandlade tidningsurklipp i A Beautiful Mind, kastande sig över den i timtal för att hitta dolda koder. Newton använde också evigheter på att försöka räkna ut de exakta måtten på Salomos tempel, vilket han anspråkslöst nog ansåg att skulle låta honom förutse domedagen.

Ragnarök FTW!

Inte alla Newtons teorier har åldrats riktigt lika gracefullt som den om gravitation. Till exempel kämpa de han i oändliga timmar med att försöka komma underfund med alkemi. Han var de facto så intresserad av alkemi att det nu antas att alkemi egentligen var hans huvudämne som professor och att riktig vetenskap mer var något av en sidohobby. Och olikt matematik och fysik försökte inte Newton att ta ta alkemin i en ny och intressant riktning, utan satsade i stället på teorier för länge sedan förkastats av folk som trodde att alkemi var möjligt. Det han försökte att åstadkomma med alkemi var att skapade De vises sten, som han var övertygad om kunde förvandla metaller till guld och ge människor evigt liv.

Äppelförorsakade huvudskador är något av tveeggade svärd för vetenskapsmän 

Om du tycker att detta låter bekant har du troligtvis läst den första Harry Potter-boken, där Harry letar efter samma sten som Newton. I boken är det naturligtvis så att brillnissen försöker få tag på stenen så att den onda trollkarlen utan näsa, som bor på hans lärares bakhuvud, inte får för mycket makt. Men tack vare den hop med alkemiska experiment som Newton gjorde på sig själv, hade han så mycket bly och kvicksilver i sig vid sin död att det är helt plausibelt att tänka sig att han vid slutet sökte efter stenen av samma orsak som Harry.

"Skåda, jag kan kontrollera REGNBÅGEN! Jag är er gud nu, leprechauns!"

Alfred Russel Wallace
Om du bara hört talas om en enda biolog är det troligtvis Charles Darwin, utvecklare av evolutionsteorin och maskot för religionsdebatter på internet sedan dess. Alfred Russel Wallace, en av de mest betydande biologerna någonsin, kom också fram till evolutionsteorin, men han är mest ihågkommen som ett varnande exempel på att du inte skall skicka en kopia av din karriärsavgörande teori till en konkurerande biolog.

Wallace skickade en kopia av sin egen teori om naturligt urval till Darwin år 1858, före Darwin hade publicerat ett enda ord om sin egen teori (eftersom han var för upptagen med att äta upp varje djur han stötte på). Brev och anteckningar från tiden visar att Darwin nog redan hade börjat peta på en teori av naturligt urval, men visar samtidigt att han inte alls förstått koncept som divergent evolution innan Wallace förklarade dem för honom. Men det som är ännu värre är att det område som Wallace var mest inflytelserik på, vid sidan om biologi, också domineras av en hög med kända experter, som Egon från Ghostbusters.

They're coming to take me away haha:
Killen som troligtvis var före än Darwin till en fungerande evolutionsteori var nämligen enormt intresserad av spirituella seanser. Så intresserad att han var de facto var säker på att dessa seanser lät honom prata med spöken på andra sidan graven. De flesta av dessa seanser innebar att stirra på ektoplasma. Men inte den slags som är en del av ett cellmambran och som skulle vara förståeligt av en biolog, utan Wallace var intresserad av den variant som figurer i Skyrim och Ghostbusters känner som ett ämne som befinner sig både i den fysiska- och andevärlden, och som alla andra känner som bullshit.

Men petistesser som, säg, verkligheten, skulle dock fanimig inte stå i vägen för att låta Wallace, en av de mest briljanta biologer som världen skådat, påstå att denna kommunikation med andar var ansvarig för en betydande del av hans forskning. Den vetenskapliga metoden var visserligen också viktig för honom, men Wallace talade sällan om den, rimligtvis för att den sög på att få bord att sväva.

Fårståeligt nog var hans vänner och kolleger, som Thomas Huxley, inte speciellt kåta på hans idéer och Darwin undrade öppet om Wallaces tro på magi skadade trovärdigheten hos den teori han knyckt av honom. Mer specifikt, om Darwin inte cockblockat Wallace plats i historien är det möjligt evolutionsteorin skulle associeras med en galning trodde att han kunde prata med spöken.

Och då kunde inte ateisterna använda sig av det argumentet över huvud taget.

Joseph Priestly
Joseph Priestly var en brittisk kemist vars gåva till eftervärlden vara att uppfinna en metod till att tillsätta kolsyra till vatten och uppfinna lustgas och därför är indirekt ansvarig för David after dentist och varje läsk du någonsin druckit. Och just det, han upptäckte syre 1774 vilket jag antar kan vara användbart, om du är en sådan som gillar att typ andas.

"Det här "syre" gör mig inte hög alls, tillbaka till lustgasen!"

När Piestly upptäckte syre så kallade han det visserligen inte för syre, utan "deflogistikerad luft", men det är troligtvis ett vedertaget uttryck. Du låter inte en läkare döpa ditt barn, bara för att det är han som råkar upptäcka det först och Priestly hade troligtvis någon enkelt, men fullständigt rimlig, orsak för att kalla syre för något så förbluffande löjligt.

They're coming to take me away haha:
Eller, orsaken att han kämpade så hårt för att hitta syre över huvud taget var för att kunna stödja sin tro på flogistonteori, som är baserad på att all materia består av fyra element: vatten, jord, luft och eld. Även om det en gång var den populäraste förklaringen på universums uppbyggnad, så har flogistonteori sedan dess fått uppmärksamhet för att vara den snabbast och mest uttömligen motbesvisade teori som någonsin innehafts av någon över fem år.

Olyckligtvis så inträffade teorins ikarosfall precis mitt under Priestleys först lovande, men sedan mer och mer skrattretande, vetenskapliga karriär. Så medan Priestley använde sin upptäckt till att gå all in på "Phlogiston for life, bitches!" så använde resten av vetenskapsvärlden samma upptäckt till att visa exakt hur stor del av hans älsklingsteori som var full av skit, vilket visade sig vara en ganska betydande procent. Det var som att någon upptäckt stamcellsforskning och använde det för att bevisa sin tes om att pojkar oftast hämtas av gråa storkar.

Och efter att ha hittat ett sätt att en gång för alla riktigt trycka ner bullshiten i halsen på Priestly, så upptäckte förståsigpåarna ganska fort att materia kombinerar sig med syre genom en process som kallas oxidation och reduktion, vilket i sin tur låste upp en massa andra byggstenar i det naturliga universum. Och trots att hans kolleger upprepade gånger påpekade hur dum detta fick honom att verka, så var Priestly inget om inte konsekvent och stuck to his guns.



Francis Crick
Dr. Francis Crick och hans kollega Dr. James Watson upptäckte 1953 DNA-molekylen, som, bland annat, gjort amerikanska talk shower mycket mer underhållande. Det var också det slutgiltiga beviset på Darwins teori och gav dme ett Nobelpris, så det var en ganska stor grej. Hur Francis Crick trodde att DNA över huvud taget kommit till jorden är också en ganska stor grej, eftersom det var helt vansinnigt.

They're coming to take me away haha:
Crick trodde nämligen på en teori som kallas "panspermi". Nu sitter du visserligen och fnissar eftersom teorin har ordet "sperm" i sig, men saken är de facto den --- att "panspermi" betyder exakt det det låter som. Crick trodde nämligen att livet på jorden hade uppkommit av intergalaktisk "sperma" som fastnat i svansen på en komet eller meteor. Och även  om denna teori respekterades dock inte fullt så mycket som hans dubbelkorkskruvsmodell av DNA, så är de flesta forskare eniga om att det närmaste vi kommer att komma en vetenskaplig motsvarighet till Turbonegrosången "Fuck the World".

"Alltså... vi är typ... biodiversa, vet du... och rymden... ...typ, aminosyror..."

Teorin om panspermi har fått ganska många mothugg sedan Crick föreslog den, varav det starkaste är att det förihelvete inte ens är möjligt. Detta på grund av att DNA-molekylen (som, om du varit uppmärksam, Crick själv upptäckte) i det stora hela förstörs för fort för att den skall kunna resa från en stjärna till en annan. Det finns även ett argument om att alla andra planeter i vårt solsystem saknar liv, vilket det inte finns någon förklaring för, om inte jorden fungerar som en enorm spermamagnet. Vilket det inte heller finns några tecken på.

Men som vilken som helst dussinmanusförfattare i Hollywood vet, så insåg Crick att det inte finns något problem som inte kan lösas genom att knappa in "Det var typ ALIENS!" Crick gick nämligen till motanfall mot dem som kriticerade hans teori om panspermia genom att ändra det till "riktad panspermia", vilket är nästan samma sak, utom att det i stället för att det är kometer som planlöst irrar omkring, handlar om att det är utomjordingar som medvetet skapar liv på jorden. Problemet med denna teori är att det inte finns det minsta bevis på att utomjordingar över huvud taget existerar, än mindre av att liv på jorden uppkommit genom att planeten fungerat som huvudroll i någon intergalaktisk bukkakefilm.

För att riktigt poängtera hur oerhört konstig denna teori är, så är den enda livsåskådning som ens närmelsevis liknar detta Scientologi.

Verkar vettigt.

James Watson
Väntas nu ett ögonblick, namnet James Watson låter bekant. Nå, det borde det: han var nämligen Francis Cricks forskningspartner. Att han också är med på denna lista gör dock att frågan "Alltså, genetikforskare, what the fuck?!" känns någorlunda berättigad. Personligen anser jag att nästa Nobelpris i medicin borde ges till den forskare som lyckas hitta den gen som får genetiker att tro på sådan här dynga. Men credit where credit is due: Watson trodde faktiskt inte, som sin kollega, att jorden befolkats av aliens eller något sådant. Det enda han är skyldig till är pseudovetenskaplig rasism som skulle få den mest ambitiöse KKK-överstepräst att skämmas.

They're coming to take me away haha:
I en intervju med The Sunday Times passade Watson, som före det inte visat några som helst tecken på att vara en sprittsprångande dåre, på att förklara att världen skulle vara en mycket enklare och bättre plats om vi bara erkände att afrikaner helt enkelt inte är lika intelligenta som vita. Efter att ha kollat att det inte pågick någon tävling där man på så få ord som möjligt skulle säga något så ovetenskapligt som möjligt, publicerade tidningen Watsons ståndpunkt och en skitstorm satte igång.

Det finns en mängd orsaker som bevisar att denna åsikt är totalscheisse, och Watson borde de facto känt till dem alla ganska väl. Som killen som upptäckte dubbelspiralmodellen för DNA, så skulle man tycka att Watson borde ha uppmärksammat Human Genom Project, som redan misslyckats med att hitta någon korrelation mellan ras och intelligens. Och i och med att han var Harvardprofessor och chef för en av de främsta genetikforskningsenheterna i världen, kan man till och med anse att han fick betalt för att veta sådana saker.

Vilken ny upptäckt hade Watson då gjort som på ett trollslag skulle göra åratal av forskning som föreslog att "raser" alla var identiska inuti? Josidu, i intervjun berättade Watson att det finns en naturlig önskan om att alla människor skall vara lika, men att "folk som måste ha att göra med svarta anställda märker att detta inte är sant". Jepp, Watsons teori var baserad på hans egna erfarenheter av svarta anställda. Förmodlingen hade han aldrig tänkt tanken att det fanns en möjlighet att dessa mindre intelligenta, svarta anställda reagerade på ett negativt sätt på det faktum att de jobbade för en rasist som troligtvis kommunicerade med dem genom långsamma handrörelser och hundträningstekniker.

Och som det visar sig är dylika åsikter inte helt okarakteristiska för Watson. Sedan han vunnit Nobelpriset för sitt jobb inom molekylbiologi har han tolkat det som en legitim ursäkt till att öppna sig om de mest varierande forkningsområden som han inte har någon erfarenhet av. Till exempel så anser han, förutom att han alltså tolkar personliga intryck som brist på intelligens, att kvinnliga forskare är "svårare att handskas med" än män, att folk med låg intelligens borde få sina gener ändrade och att mödrar borde ha rätt att abortera foster med imperfekta gener (till exempel så "vill de flesta mödrar inte ha dvärgar"). Så i grund och botten är an alltså en rasist mulkku som, ajo just det, stal sin största upptäckt av en kvinna.

The Art of Breaking

Ingen slapstickkomedi är komplett utan åtminstone en scen där den klantiga huvudpersonen råkar på något ovärderligt konstverk för att sedan i misstag förstöra det på något underhållande sätt (gärna jagande efter en bortsprungen apa). Men som jag tidigare nämnt, har ett skrämmande stort antal av världens konstverk förstörts av orsaker precis sådär löjliga...

Picassos La Reve blir armbågad
Händer det sig någonsin att du blir engagerad eller upphetsad när du pratar, börjar att gestikulera vilt och fäller saker (t.ex. rödvinsglas eller ljus) från bordet? Var saken du förstörde värd 140 miljoner dollar? Inte?

Det är i stort sett det som hände med Picassos tavla La Reve. När konstnären var 50 år så målade han ett porträtt på sin 22-åriga älskarinna, Marie-Therese Walter, antagligen för att han ville odödliggöra hennes skönhet och för ligga med med en 22-åring efter att man passerat ett halvsekel är något som förtjänas att dokumenteras. Som ett extra litet påskägg i tavlan så valde Picasso att måla halva hennes ansikte i form av en  halvstående eller halvslaknad penis (beroende hur pessimistisk du är som person).

De flesta tenderar att vara penisoptimister

Fram till dags dato har ingen konstnär kommit fram till ett mer utpräglat sett att säga "henne har jag laittat" men att måla in sina egna könsorgan i ansiktet på sin flickvän.

Men vad har jag gjort?
Steve Wynn, en kille som äger bortemot halva Las Vegas och förra året var den 512. rikaste typen i världen, ägde målningen år 2006 ägde målningen år 2006 och funderade på att döpa ett av sina casinohotelll efter den. Men trots att det var en av hans favoriter och en höjdpunkt i hans konstsamling förberedde han sig för att sälja den för 139 miljoner dollar, något som skulle ha gjort den till det dyraste konstverk som någonsin sålts. Här kommer dock två saker som är avgörande för resten av historien: Steve Wynn led vid det här skedet av retinitis, en ögonsjukdom som drabbar näthinnan och påverkade hans yttre synförmåga, och Steve Wynn älskar att gestikulera medan han talar.

Han hade bjudit in några vänner för att se målningen veckoslutet innan han tänkt sälja den, och medan han stod framför den, ivrigt beskrivande förhållandet mellan Picasso och hans pittnyllade älskarinna, viftade han lite för ivrigt och drämde armbågen genom tavelduken.

Lyckligtvis förstörde inte det här målningen, utan La Reve kunde återställas efter att ha omständligt ha reparerats för 90,000 dollar. Men skadan var skedd. Och den fixade tavlan har sedermera värderats till endast 90 miljoner dollar, vilket betyder att på en sekund lyckades Steve Wynn punktera Marie-Thereses arm tillräckligt mycket för att konstnärsskap för 49 miljoner bucks sögs ut genom hålet.

Och det värsta är att hålet var tillräckligt stort för att det skulle ha varit omöjligt att förklara för försäkringsbolaget hur det uppkommit utan att få dem att undra huruvida Steve Wynn försökt att knulla sin favorittavla en sista gång innan han sålde den.



Qingvaser drabbas av klumpighet
Inom den rasande, pulserande och galna antikkeramikbranchen är kinesiska vaser från Qingdynastin motsvarigheten till klass A av rent heroin. och betydligt mer eftertraktade än sina mer berömda kusiner från Mingtiden. Deras dekorationer och mönster är så minutiöst intrikata att de säljs för hundratusentals euro per styck, och ibland för 69 miljoner dollar.

"Men vi kan inte lägga in dem under plexiglas, för sådant är dyrt!"

Så med tanke på hur dyrbara de är kunde man tänka sig att museer skulle förvara dem inne i montrar, men sådana hade åtminstone Fitzwilliam Museum i Cambridge aldrig hört talas om. De ställde inte bara ut tre Qingvaser, 300 år gamla och beräknade att kosta omkring 150,000 pund styck, helt oskydadde, man förvarade dem dessutom på ett oskyddat fönsterbräde nedanför en trappa.

Jag antar att ni förstår vart detta barkar...

Men vad har jag gjort?
NATURLIGTVIS var det någon som tatrade ner för trapporna och gjorde mos av vaserna. Nick Flynn, en besökare stod längst uppe i trappan och flög sedan huvudstupa in i utställningen, rimligtvis för att han avskyr kinesiskt porslin mer än han värderar sitt liv. Han krossade alla tre vaserna, steg upp, borstade av sig och gick därefter helt sonika därifrån.

Det var inte innan han såg sig själv på nyheterna, liggande i en hög med porlinsskärvor och meddelandet "Har ni sett denna man" som insåg att detta var allvarligt. Och han gick inte ens in och erkände, utan gömde sig i tre månader tills en styrka på 25 poliser sparkade in hans dörr och arresterade honom. På något jävla vänster har  man nu lyckats att limma ihop vaserna helt, men nu kommer besökarna inte för att titta på dem mera, de kommer för att se trappan där Nick Flynn snubblade på sitt eget skosnöre.

Tydligen är komedi ovärderligt. Men bara för att vaserna inte var försäkrade. 

Lucian Freuds målning ligger på en soptipp någonstans
Att påstå att målningar av Lucian Freud inte är billiga är som att säga att "Hitler gjorde tokiga saker". Hans verk är så dyra att Freud själv gjorde historia genom att själv sälja en av sina tavlor till det högsta pris (33 miljoner dollar) som betalats för ett verk av en levande konstnär (det har sedermera slagits av Jasper Johns). Nu kanske du undrar hur en tavla värd 33 miljoner dollar ser ut? Nå, titta själv:

Du kan sluta titta nu...

Min poäng är att varje verk av Freud, inklusive feta, nakna kvinnor som sover på något som ser ut som Klubbens gamla soffor, kommer att dra in minst sexsiffriga belopp. Och därför är det överraskande att folk fortsätter med att slänga bort dem.

Men vad har jag gjort?
År 2000 hade en Freud-oljemålning föreställande växter skickats till auktionshuset Sotheby's, där den skulle upp till försäljning. Målningen, ordentligt inpackad i en trälåda för transporten, anlände till ett lagerrum hos Sotheby's, där den nästan omgående blev bortplockad av två bärare som trodde att det var en tom låda och dumpades i en balningsmaskin. Och de som arbetar på Sotheby's har helt klart aldrig sett en enda sitcom, för inet en enda av dem försökte att jättesnabbt försöka måla en egen version innan visningen.

"Fortfarande något som inte stämmer."

Lyckligtvis var den målningen endast värd 180,000 dollar, vilket bleknar med tanke på det porträtt som Freud gjorde av en handlare av antika böcker, Bernard Breslauer. Målningen värderades aldrig helt, men experter anser att priset skulle varit i mångmiljonklassen. Elle i alla fall tills Breslauer själv förstörde målningen för att han tyckte att Freud hade målat honom med en dubbelhaka.

Jepp, målningens motiv OCH ägare förstörde ett konstverk värt lika mycket som BNP för ett litet land bara för att han tyckte att konstnären klåpat med hans haka. Trots det finns det inget som tyder på att tjocktanten någonsin klagade...

Det här är ett självporträtt av Freud, bevis på att han inte fick någon att se snygg ut.

Elginskulpturerna förstörs av turister och anställda
Genom århundraden har britterna gjort sig kände på att vara mästare i att upptäcka nya kulturer och civilisationer, och att sedan stjäla deras stuff. Så det är fortfarande inte helt klart huruvida Thomas Bruce, sjunde earl av Elgin och ambassadör till Ottomanska riket, ärligt köpte in en hög statyer från Parthenontemplet i Athen, eller om han bara norpade dem när ingen såg.

Brittiska imperiet grundades på att peka och ropa och sedan stjäla allt inom synhåll.  Och flaggor.

Det skall erkännas att när han besökte Athen i början på 1800-talet, så var det mest betydande sättet som någon försökte att skydda Akropolis på att förvandla det till ett militärfort, och alla statyer som gick sönder återanvändes som byggnadsmaterial. Man hade även använt det som ett krutlaget något århundrade tidigare  och en stor del av huvudtemplet hade förstörts i en explosion. Elgin lyckades dock att övertala Ottomanerna att låta honom packa ihop och ta med sig marmorskulpturerna till Londion, där de kunde tas hand om och skyddas på British Museum maailman tappiin.

Men vad har jag gjort?
Tydligen har dock BM inte räknat med jobbiga snorungar och allmän klåpighet. Efter att ha överlevt tusentals år av persiska, romerska, turkiska och venezianska invasioner och en enorm explosion som blåste taket av Parthenon, så hade de ganska svårt att förbli hela i ett av de mest berömda museerna i världen.

1961 var en skolklass på besök från Hogwarts eller något när ett par av ungarna råkade i slagsmål. En av dem slängde en annan mot en kentaur så hårt att ett av benen gick av (men med tanke på vad kentaurer vanligtvis pysslar med var det rätt åt den). Sedan 1981 var det en byggnadsarbetare som tappade balansen och tappade en strålkastare på en annan stayty. De konstverk som inte har blivit rääkkäde av olyckor har istället tagit stryk av garffiti och andra vandaler, och en hästskulptur förstördes bortom reparation när några tjuvar försökte stjäla bly från hovarna.

Du vill inte veta vad de gjorde med kroppen, men eftersom det här är Internet kan du säkert gissa

Men den kanske mest förödande skadan av alla genomfördes av själva museet. på 1930-talet försökte konservatorer att putsa bort fläckar och missfärgningar från varje skulptur med stålull, för att få dem vita och blanka. I och med detta så skrapade de bort 2,5 mm från ytan, vilket inte låter som mycket tills man inser att alla finare detaljer försvann från varje verk i samlingen.

F... Dis Industry

De flesta musiker är tvungna att dras med skivbolagsdirektörer som som beter sig som nyfikna rövhål. Det är en del av jobbet, precis som att använda solglasögon inomhus och att se kvinnor som objekt. Detta gäller dock inte alla band. Då och då dyker det upp band som, genom ren och skär tur, opportunism eller ett par skräppor stora som bowlingklot, bestämmer sig för att ge tillbaka.


Trent Reznor ber sina fans att stjäla hans skiva
Påstå aldrig att Trent Reznor inte bryr sig om er, Australien. När den legendariskt bittre frontmannen i Nine Inch Nails år 2007 upptäckte att Universal Records sålde hans skiva, Year Zero, för maffiga 35 bucks i Australien hade han en sak han ville ha klart för sig. Nämligen, hur i helvete var det möjligt att hans skiva var så dyr den mycket mindre intressanta (men vid tiden) betydligt mer populära Avril Lavigne fick sina skivor sålda för enbart 22 dollar. Om skivans pris på något sätt skulle vara i paritet med kvaliteten så skulle detta visserligen vara logiskt, men det är inte riktigt så det fungerar...

Skulle det vara så, skulle Nickelback vara skyldig dig en tjugolapp per inköpt skiva

Det brutalt ärliga svaret han fick var heller inte ett som bättrade på hans butterhet. Här är ett direkt citat:

"It's because we know you have a real core audience that will pay whatever it costs when you put something out -- you know, true fans. It's the pop stuff we have to discount to get people to buy."

"Skulle ni suga lite oftare, kunde vi tänka oss att sänka priset."

Det där var definitivt inte något som lät som en bra idé för en man som redan tidigare aktivt hade fört en kampanj för att få CD-priser sänkta. Så i stället för att fortsätta gräla om skivpriset med sitt bolag, så gick han i stället ut och berättade hur fansen kunde hitta det på diverse piratsidor. Och om de inte kunde hitta skivan (detta var alltså 2007, så alla kunde) gjorde han största delen av jobbet och laddade upp skivan själv. Och hast du mihr gesehen innebar detta att samarbetet mellan Trent Reznor och Universal tog slut... Så take that! Var skall du sälja din musik nu, angstis!

Reznors svar på den frågan var bandets nästa skiva, Ghosts I-IV, som han gav ut på ett eget bolag och lät fansen välja huruvida de ville han skivan gratis eller betala vad de ville för den. Och eftersom det inte finns en enda person i världen som inte vill visa fingret åt ett skivbolag på något sätt, så gjorde Nince Inch Nails fans skivan till en av de mest lönsamma det året. Reznors nyformade skivbolag tjänade till exempel 1,6 miljoner dollar redan första veckan



Rolling Stones släpper en singel för att komma ur ett kontrakt
En gång i tiden, innan Mick Jagger började se ut som en sydamerikansk transvestit, var Rolling Stones de hårdaste människorna i världen (så länge man inte räknar in mördare, våldtäcktsmän eller andra på riktigt hårda människor i kategorin "hårda"). Så det borde inte vara någon direkt förvåning när dessa framtida exrebeller blev en smula småbäska när de plötsligt förväntades fullfölja sitt skivkontrakt med Decca Records. Men eftersom lagliga teknikaliteter är för töntar, baby, och detta var de maderfakin Rolling Stones, fanns det ingen punktknullare som skulle hålla dem till några bindande kontrakt.

Lyckligtvis för dem så var det enda som krävdes att de spelade in en enda singel till innan de var fria att dominera 60- och 70-talen med sitt rockande, för att sedan ta ett tre decennier långt svanhopp i popularitet från och med 1980-talet. Lyckligtvis för detta inlägg så valde de att göra denna singel till den kommersiellt ovänliga låt som någonsin funnits. Sången kallades för Schoolboy Blues, men skulle alltid vara känd som "Cocksucker Blues", något taget från sångens refräng där Jagger funderade:

Oh where can I get my cock sucked?
Where can i get my ass fucked?
I may have no money
But I know where to put i every time.

En text som fungerar bättre om man inte ser det här ansiktet framför sig

Överraskande för exakt ingen, inklusive bandet, var Decca inte fullt så överlyckliga och singeln lämnades i något skåp för att samla dam, men lyclades ta sig till skivbutikerna (kommer ni ihåg sådana?) 13 år senare, när Decca i Västtyskland av alla ställen, klämde in den på en samlingskiva kallad The Best of the Rest. Tolkar detta som ett skämt om tyskar i allmänhet kan jag berätta att detta nog troligtvis var i misstag. Skivan släpptes efter det på nytt, med sången bortplockad, endast fyra veckor senare. Den har aldrig visat sig efter det, om man inte räknar dussinvis av hemsidor där man kan ladda ner den olagligt och gratis. Eller Youtube.

The Clash lurar sitt skivbolag, gång på gång

När punklegendarerna The Clash skulle tillbaks in i studion för att spela in efterföljaren på sin andra skiva, Give 'Em Enough Rope, tänkte sig bandet att de inte bara skulle ge ut en tråkig singelskiva, utan en dubbel. Olyckligtvis var detta på 1970-talet, så om du hade denna slags kreativ kontroll över vad du gav ut var flöjtsolon ett högst allvarligt koncept för dig eller så var du Michael Jackson. Så när Strummer et concortes kom med idén vägrade skivbolaget, CBS, rakt ut.

Bandets försök till förhandlingar ledde ingenstans, utan om att de fick löftet om att de kunde spela in en extra singel som kunde ges bort gratis tillsammans med den färdiga skivan. Detta var dock bara en i en lång rad av gräl som the Clash hade med CBS, från i stort sett första dagen de skrev på. Bolaget hade nämligen tidigare vägrat att ge ut deras debutskiva i USA, släppt singlar som bandet inte ville att skulle släppas, bett dem att rensa upp deras sound och i det stora hela betett sig som de rövhål till skivbolagsdirektörer de var.

"Vi älskar ert band! Vi avskyr bara allt i er personlighet, stil och musiksmak..."

Men Joe Strummer och pojkarna hade inget val. De gick med på avtalet och drog in i studion för att spela in sin gratissingel, antagligen medan CBS-cheferna stod bredvid och muttrade "Just det! Gör som vi säger!" för sig själva. Det var först när gratissingeln skickades tillbaka till CBS som bönräknarnissarna upptcäkte att den kom med en hel hög med b-sidor. Bandet hade nämligen lagt till en hel massa extraspår - som av en händelse,  ungefär tillräckligt många för en hel skiva - och allt på skivbolagets nota. The Clash var bandet som kom med rejält med bonusmaterial.

Så när London Calling gavs ut var det inte bara en dubbelskiva med ytterligen ett hemligt spår, utan pga avtalet om att "singeln" skulle vara gratis, till samma pris som ett enkelalbum. Alla vann med andra på detta, utom skivbolaget. Precis som det skall vara.

Mike Oldfield ber Richard Branson dra åt helvete i morsekod

När en musiker når massiv succé  med sitt allra första album kan det ofta vara mycket svårt att komma ut med något lika framgångsrikt under efterföljaren, var sig musikaliskt eller kommersiellt. Mike Oldfield stirrade just detta problem i ansiktet efter att hans världserövrande Tubular Bells sålt miljontals skivor efter att ha släppts 1973. Skivan hade också lyckats ge en hel generation mardrömmar efter att ha fungerat som soundtrack till skräckisklassikern The Exorcist.

Oldfield spelade själv nästan alla instrumenten på skivan, vilket inkluderade, förutom de namngivna tubklockorna, akustisk gitarr, mandolin, klockspel, "taped motor drive amplifier organ chord" och vad fan nu än en flageolett är. Det gjorde inte bara under för hans karriär utan hjälpte bokstavligen till att skapa Virgin, eftersom det var det nybildade bolagts allra första utgivna skiva. Fram till det hade Richard Branson endats varit chef för en kedja av budgetskivbutiker, men Tubular Bells gjorde honom till en av de mest välfriserade rikemännen i världen.

Han var dock fortfarande tvungen att stjäla kläder från jobbet

Att upprätthålla en motsvarande succénivå skulle vara svårt, speciellt med tanke på att man inte kunde lita på att varje Mike Oldfield-skiva skulle åtföljas av en genrenyskapande skräckfilm. Men å andra sidan, har en person som som använder flageolett (återigen, vad fan är det) på sin skiva någonsin brytt sig överdrivet om kommersiell framgång.

Efter mer än ett årtionde av fallande skivförsäljning började Virgin Records att bli otåliga på mannen som hjälpt till att skapa bolaget. Vid tidpunkten hade Virgin precis blivit uppköpt av EMI för about 560 miljoner pund, så Richard Branson började kräva att Oldfield skulle ge ut en fortsättning på sin allra första megahit.

Ovan: Mike Oldfield med... ...något löjligt instrument.

Mike Oldfield var dock inte den som gick med på att bolaget började blanda sig i hans musicerande på detta sätt och svarade på förfrågningen genom att ge ut Amarok, 60 minuter av oavbruten, fullkomligt okommersiell och instrumentell hardcoreproge, medvetet inspelade så att inte en enda del kunde klippas ihop till något häftigt skräckfilmssoundtrack.

Även om han "spelade" dammsugare på ett av spåren, något som måste ha hjälpt skivförsäljningen något enormt.

Och  för att riktigt försäkra sig om att Virgin förstod att detta var fullkomligt medvetet berättade han detta för dem på det underbart nördiga sätt enbart en man som kan spela 549 instrument (helt påhittad siffra, troligtvis många fler) i slutet av sina tonår kan.

Albumet inkluderar nämligen frasen "Fuck off RB" i morsekod, där "RB" står för, precis just det, Richard Branson. Sedan lovade han 1000 pund till den förste person som hittade det hemliga meddelandet (och naturligtvis var det någon som gjorde det). Fiaskot ledde till att Mike stack från Virgin och blev fri att göra vad fan för slags genreöverskridande galenskaper han själv ville. Och det första var, lysande nog, att äntligen ge ut det Tubular Bells II-album som Richard Branson så hårt hade önskat, och nu aldrig skulle förtjäna något på.

Accidental architecture

Läkare, jurister, vetenskapsmän och arkitekter är folk som vi intalar oss att i varje fall i stora drag vet vad de håller på med. Och av god anledning: Om en barista får ett jobb som han/hon är helt okvalificerad för, så är det värsta som kan hända att du får för mycket smaksirap i kaffet. Men om, låt oss säga, en arkitekt gör ett måndagsexemplar av något han håller på med så kan din lägenhet plötsligt falla ihop nästa gång du stänger sovrumsdörren och köksfönster samtidigt.

Men bara för att vi förväntar oss perfektion så betyder det inte att vi får det varje gång. Ibland kommer arkitekter och byggmästare på jobb med krabbis och då kan det gå så här...


Lotus Riverside kollapsar på grund av regn
Lotus Riverside Building Complex var ett komplex i Shanghai av 11 byggnader vid sidan av en flod. Tänka sig det. Och i juni 2009 var arbetet nästan klart, med de flesta lägenheterna redan sålda. Men en dag så kom arbetarna på jobb och upptäckte att saker såg lite annorlunda ut än tidigare. Ett av husen hade nämligen fallit omkull, men var annars helt intakt.

"Och priset för sämst husgrund, men starkaste fönster går till..."

Nå voi helvete...
Det handlade om en kombination av ett underjordiskt garage, lite regn och en dödlig dos av Made in China. Själva byggnaden var det inget fel på, med tanke på hur väl den höll i hop efter att den "kollapsat", så skulle jag till och med påstå att den var ganska lysande, men problemen låg runt omkring, och mer specifikt, under den. När arbetarna började bygga ett underjordiskt garage bredvid fastigheten så passade de på att lassa ner all överlopsjord i en intilliggande ström. Sedan stod de och låtsades att inte höra när en hög andra ingenjörer kom förbi och flera gånger påpekade att det inte alltid är så klokt att dämma upp floder bredvid byggarbetsplatser. Och hast du mihr gesehen, till förvåning av, typ, en kille som inte fick leka med lera på vårarna, så kollapsade flodvallarna och dränkte området.

Så när det började regna hade bygnaden lika stor chans som en fis bland Libanons cedrar. Husgrunden gav vika, byggnaden föll omkull och missade med en hårsmån de andra tio som stod i närheten, förhindrande således ett av de mest skrämmande varianterna på ett dominospel.

"Hmm, men om vi har en rabatt på handpengen då?"

Walt Disney Concert Hall tror att den är en Death Star
Frank Gehry, känd för bl.a. Guggenheimmuséet i Bilbao och Dancing House i Prag, är en av de berömdaste arkitekterna någonsin, med byggnader som går från galna och vågiga till... ...nåja, galna och vågiga.

I skolan kallade de honom för "Vågighuskillen". De var inte så bra på smeknamn.

Att på detta sätt alltid tänka rejält utanför ramarna kan vara spektakulärt, men skapar samtidigt ganska unika problem, som att en av hans byggnader konstant slänger ner snö på förbipasserande fotgängare, en annan som käkar upp kvinnors höga klackar och en som i misstag skjuter värmestrålar på allting inom synhåll.

Detta kommer att vara mänsklighetens sista fästning när myrkrigen kommer

Nå voi helvete...
Som du kan se på bildenär detta en mycket, mycket blank byggnad, och medan blänkande saker ofta är snygga på många olika sätt (eftersom de blänker), har de också en tendens att reflektera ljus. Och om man koncentrerar detta ljus på ett specifik område, och vinklar det helt rätt, så har du något som i grund och botten är en laser.

Om du är en serietidningsbov kan detta användas till att rita en kirkkovene på månen, men om du enbart är Walt Disney Concert Hall i Los Angeles går du naturligtvis inte till sådana överdrifter, utan nöjer det med enklare grejer: som att kanske värma upp närliggande höghus med 15 grader eller så. Eller att närapå förblinda bilförare vid närmaste trafikljus. Eller, när man nu en gång håller på, kolla hur varm man kan få trottoaren utanför (sisådär 60 grader, visar det sig). Olyckligtvis för mänskligheten hade Frank Gehry givit konserthuset en okontrollerbar dödsstråle. Men lyckligtvis för oss var det på en terrornivå närmare ett barn med ett förstoringsglas än Dr. Evil.

Och med "oss" menar jag "folk som aldrig varit i närheten av fanskapet".

Problemet har sedermera åtgärdats genom att sandblästra utsidan av problemområdena för att att motverka bländandet. Men om du verkligen söker efter ett hus kapabelt att hata dig, så finns nu i alla fall det där i Las Vegas som skjuter värmestrålar ner i sin egen pool kvar.

What happens in Vegas, stays in Vegas. Utom hudcancer, den skiten  förföljer dig.

John Hancock Tower försöker mörda fotgängare
Som det högsta huset i Boston och vinnare av den prestigfyllda National Honor Award från American Institute och Architechts år 1977 står John Hancock Tower som ett landmärke för de många, många packade knivhuggningsoffer som otvivelaktigt vinglar fram på stadens gator varje minut av dygnet.

"Jag kan se Hancocktornet, det betyder att vägen ut ur Boston är att skrika ock springa åt andra hållet."

Nå voi helvete...

Byggnaden tyckte också om att släppa ner fönster på trottoaren nedanför. Och detta är heller inga gulliga små husfönster, utan 4 x 2 meter och 250 kg av flygande död vi talar om, många sådana. Hundratals. Problemet blev med tiden så allvarligt att om vinden ökade till över 20 m/s så evakuerade polisen hela grannskapet pga säkerhetsrisken. Under en enda vinterstorm i januari 1973 föll det ner 60 fönster från byggnadens fasad och i april så var nästan en halv hektar av byggnaden täckt av fanér. Man försökte först att måla fanéret svart för att   dölja problemet, men det var lite som att försöka täcka en finne med ett plåster och säga att du skadat dig i ett knivslagsmål. Förr eller senare kommer någon puukkosvingande dåre att dyka upp för att testa om du är så hård som du påstår och alla kommer att få reda på sanningen. I slutändan är det alltså bättre att visa allt, pinsamheter eller ej.

"Fönster? Nej, det är inget fel på fönstren, vi har bara vampyrer som jobbar på bottenvåningarna..."

En grupp ingenjörer, arkitekter och byggherrar slog sig därför samman för att lösa problemet, men deras lösning hölls hemlig (det erkändes dock senare att det var någon slags tråkig scheisse om att lödningsbly på något sätt inte smälte ihop med metallen), och till slut löste man problemet, genom att byta ut varenda en av fönsterrutorna till ett pris av 7 miljoner dollar.

Citigroup Center förstör nästan Manhattan

När man började planera Citigroup Center på det tidiga 1970-talet hade arkitekten William LeMessurier ett smärre problem. På den tänkta tomten låg nämligen redan St. Peter's Lutheran Church och de var inte särskillt tända på att flytta. Så om han skulle bygga en skyskrapa på den tomten blev han tvungen att ganska bokstavligen bygga den uppe i den jävla skyn. Så, istället för göra det logiskt (dvs att använda sig av mordbrand och/eller häxkonster) så ritade han en skyskrapa som hängde ovanför en charmig liten kyrka. Resultatet var Citigroup Center, tornande sig 279 meter ovanför Manhattans gator och totalt överskuggande Guds anspråkslösa lilla hus långt där nere.

Sluta titta över axeln på mig...

Nå voi helvete...

En dag när han satt och kikade på ritningarna upptäckte dock ingenjören Joel Weinstein något märkligt: Det var förihelvete en skyskrapa på styltor! Och efter ett par slutat skrika och lugnat nerverna med ett par stiffa groggar märkte han även något annat: Kvarterande vindar (vind som träffar hörnet på en byggnad, snarare än en flat vägg) skulle sätta mycket större påfrestning på byggnaden än man tidigare trott. LeMessurier tittade själv på planerna och så att man under byggnadsfasen bytt bytt ut de svetsade vindfogarna, som planerats mot  nitar. Vilket, hur mycket tuggummi man än använder för att "se till att de riktigt sitter fast", inte riktigt är samma sak.

Men hur stor skillnad kunde det riktigt vara? Nå, med nitar i stället för svetsfogar så räknade experter med att att New York vart 55:e år skulle träffas av en tillräckligt stark storm för att fälla omkull byggnaden. Om den stämda massadärmparen, en slags motvikt, skulle vara i olag sänktes den projektionen till en gång per 16 år.

"Skulle något skita sig, sikta på något billigt."

Så vad hände sedan? Beordrade man att området skulle evakueras varje gång en storm närmades? Nepp. Varnade man åtminstone folk om den kommande katastrofen? Dubbelnepp. Skickade de ens ut ett pressmeddelande där de sade att bygganden inte var i något slags fara, så sluta marra och håll käften?! Trippelnep... aj nej, där hade vi det. Så, snyggt jobbat med att få bort bilden av banker som superonda, Citigroup. Men, credit where credit is due: Citigroup lät dock Röda korset göra upp hemliga olycksplaner för en eventuell kollaps. Vilket inte är ont på något sätt, att ta hand om liken efteråt i stället för att jobba för att förebygga dem.

Byggarbetarna jobbade endast på natten (som sagt, planen var hemlig) och försökte i all hast att svetsa fast alla fogarna en dödlig tävling med den kommande orkansäsongen. Och det var på håret... Det året var orkanen Ella på väg rakt mot New York, och skulle med råge ha överträffat de vindstyrkor som skulle få huset att falla i bitar, men genom ett enormt lyckoslag så svängde den om strax utanför kusten och byggnaden kunde repareras utan någon incident.

Men vad skulle ha hänt om Ella fortsatt rakt? Jag menar, vad är nu det värsta som kunde hända? Citigroup förlorar en dyr skyrskapa och kanske några arbetare, men vad är nu några miljoner och ett par dussin kontorsslavar för en internationell storbank? De kan alltid släppa ut några till ur ett valv någonstans och sedan är det business as usual eller hur?

Ajo just det, dethär var ju mitt i jävla New Yorks centrum. Så om den faller, kommer den inte att göra det på ett speciellt artigt och civiliserat sätt. Röda korset räknade med att katastrofala 200,000 människor skulle ha dött, med skador på 156 kvarter. Det där är en stor del av Manhattan, borta. Och endast för att man använde fel sorts byggnadsmaterial. Så tänk på det nästa gång du försöker MacGyverfixa något med jesustejp och ett böjt gem.