An Honest Mistake

Världens historieböcker är fulla av viktiga nissar som planerat krig, uppfunnit stuff och rent generellt styrt hur världen skall se ut för resten av oss. En del av dem har varit goda och några inte fullt så goda, men man tänker sig i alla fall att de haft något så när ett hum om vad de håller på med. De skapar ju trots allt historia eller hur?

Men sanningen är ju dock den att ibland påverkas saker och ting av totala slumpaktigheter, som att någon blir hungrig på en smörgås eller att en gris lägger krokben för en häst. Och ibland blir saker och ting historia på grund av gammalt, hederligt klåperi...

Titanic sjönk på grund av en glömd skåpnyckel

Den största orsaken till att folk fortfarande debaterar exakt varför Titanic sjönk är att de flesta som faktiskt visste det följde med skeppet i djupet (du vet hur det ser ut i filmen... kaptenen står där och drunknar medan det spelas ledsam musik). Men en framstående teori är att en bidragande orsak var att han som skulle spana efter isberg inte hade någon kikare. Killen ifråga hette Fred Fleet och var de facto en av de få i besättningen som överlevde katastrofen.

Han vittnade inför amerikanska senaten om att ifall han haft en kikare kunde han kanske sett isberget i tid, skeppet skulle aldrig ha sjunkit och den där ena nissen skulle aldrig ha strittat mot propellern som en trasdocka.

Men angående detta: det fanns visst kikare på skeppet. Problemet vara att de var inlåsta och nyckeln till skåpet aldrig kom med ombord. Orsaken till detta i sin tur var att när Titanic seglade, så hade White Star Line i sista valete beslutat att byta ut skeppets andrestyrman, David Blair, mot Charles Lightholler, styrman på systerfartyget Olympic, som hade mer erfarenhet av att jobba på stora fartyg och på så sätt antogs vara mindre benägen att, ni vet, drämma in dem i isberg. Så Blair missade i elfte timmen sitt livs resa, men när han vinkade av Titanic på kajen glömde han bort att han fortfarande hade skåpnyckeln i fickan.

Han fnissade säkert till och dunkade sig i pannan när han tömde fickorna på köksbordet och nyckeln stannade i familjen som en souvernir, som ett minne av kryssningen han missade knappt och ingen utanför hans bekanta såg den på nytt före 2014 när nyckeln såldes på auktion. Samtidigt märkte man fort klåperiet ombord, men valde att inte vända om på grund av några par billiga kikare. Utkikena hade ju förihelvete fungerande ögon och dessutom var Titanic osänkbart.

Mokan, som fått namnet kikargate om den inträffat senare, blev ökänd och 2012, på 100-årsjubiléet av katastrofen, lämnade fiffikus någon en kikare på Fleets grav, med en lapp som ursäktade för den sena leveransen.

En oförberedd byråkrat fäller Berlin-muren

Berlinmuren var en så perfekt symbol för skillnaderna mellan öst och väst att när den föll 1989 var det nästan klichémässigt tillrättalagt, som någon slags tillyxat triumfslut in en Tom Clancy-roman. Men trots att det är bara dryga 25 år sedan är det ganska få som kommer ihåg exakt varför den föll. Var det en folkresning som helt enkelt övermannade vakterna? Eller beslöt sig kommarna en dag att bara ta bort den efter att ha övertygats om förträffligheten hos McDonald's?

Eller var det David Hasselhoff? Det var Hasselhoff, eller hur?

Nå, orsaken att allt är lite förvirrat är att det hela började lite i misstag. Efter att muren hade stått på samma plats i nästan 30 år, utan några nämnvärda tecken på förändring, ville Östtyskland visa sitt folk hur generösa de var genom att under en kort tid lätta aningen på reserestiktionerna. Günter Schabowski var den östbyrokrat som fick i nakki att hålla presskonferensen om denna minimala ändring i resereglerna och den 9 november 1989 fick han ett memo att läsa upp för pressen. Han antog dock att det var samma standarddravel som vanligt, så han orkade inte ens titta på lappen innan han var i talarstolen

"Staten är god, må ateism välsigna DDR, blaha blaha, yay kommunism."

Som väntat var talet så tråkigt och ointressant att den närapå fick publiken att somna, men till slut började det hintas om att göra gränsöverskidande resande lättare. Och om det nu var på grund av tråkkoma eller någon oklar formulering skall vara osagt, men hur det nu var fick några av journalisterna intrycket av att Schabowski verkade lova att släppa alla begränsingar helt.

När någon frågade honom när detta kunde tas i bruk, så bläddrade Schabowski snabbt genom talet han aldrig läst tidigare och, efter att inte hittat något svar, ryckte på axlarna med ett "Omedelbart, genast". Pressen rusade då tillbaka med världens scoop om att Östtyskland precis inhiberat Berlinmuren, typ precis jävla nu.

Den plötsliga anstormningen vid gränsen av folk som ville till väst blev för mycket för myndrigheterna och, även om de funderade på att meja ner folkhopen, insåg de att detta skulle ha eskalerat till en fullskalig huvuden-i-giljotiner-revolution. Så militären steg åt sidan, muren föll ner, kommunismen tog slut, David Hasselhoff sjöng en sång och politiker världen över lärde sig hur jävla viktigt det är att inte alltid ha en kyl'-sit-keikalla-mentalitet till presskonferencer.



Grisbuktsinvasionen misslyckades på grund av fel tidszon
När kommunisterma, med sitt sportbloggande cigarrskägg i spetsen, tog makten på Kuba hade USA plötsligt olägenheten att deras svurna dödsfiende plötsligt hade en bas på deras bakgård, så det blev en hel del diskussioner om exakt hur man skulle hantera detta plötsliga problem. Efter att en bunt diplomati inte lyckats får Castro att sluta upp med kommunismandet, beslöt sig USA att använda ett gammalt och beprövat kort, dvs det där med att "störta en diktator och installera en vänligare inställd sådan", som uppenbarligen aldrig någonsin händer.

Idén var att en specialtränad trupp av 1500 exilkubaner skulle smyga in och återta Kuba från rödingarna, medan USA gav dem flygunderstöd från en flygbas i Nicaragua. Efter månader av planering sattes operationen igång i april 1961 med avsikten att återta Kuba, i good old Pax Americanas namn.

Men trots att allt planerats ner i minsta detalj, hade amerikanerna gjort ett riktigt nybörjarmisstag: man hade inte synkroniserat sina klockor. Flygen från Nicaragua tog en hel timmes akademisk kvart på sig att komma till festen, endast för att ingen tänkt på att Kuba och Nicaragua ligger i olika tidszoner. Detta ledde till att när trupperna stormade i land var de helt utan sitt utlovade flygunderstöd och blev följaktligen övermannade och dödade eller tagna till fånga på livstid, mer eller mindre genast. En stund senare kom flygen fram, bombade de nu tomma och tysta stränderna och stack sedan hem, undrande vad allt ståhej var frågan om.

Just det!

Så Kuba fick karva in ett nytt hack i sänggaveln när det gällde att fucka med USA och hela härvan ledde till att länderna började tycka om möjligt ännu sämre om varandra. Ett par år senare var situationen så allvarlig att det behövdes en rysk ubåtsfajja för att någon av oss skulle vara vid liv idag. Men utom det var allt frid och fröjd...



Tyskland förlorar första världskriget på grund av ett rykte
Ja, nu har tyskarna varit framme igen. Som brittiska fortbollsfans tycker om att påminna dem så har de förlorat "two World Wars and one World Cup" (till vilket tyskarna brukar besvara med att de vunnit "four World Cups and one World Pope") och man kan, om man vill, argumentera någorlunda trovärdigt att de kunde vunnit alla tre om det inte varit för några små, men avgörande misstag (och en linjedomare från Azerbajdzjan).

Mer specifikt så är det möjligt att tyskarna förlorade första världskriget för att de trodde på ett rykte om att ryska soldater mobiliserade i Storbritannien för att gripa in på västfronten, men denna potentiella ryssinvasion var inget annat än en bunt med missförstånd efter missförstånd.

Hah. De där kosackerna och deras sinne för humor...

Ett exempel var precis i början på kriget, innan man knappt ens hunnit slipa bajonetterna. Det som hände var att ett tåg full med gälisktalande skottar anlände till en station i England. En nyfiken konduktör frågade varifrån de kom, och skottarna, med deras konstiga kläder och märkliga accenter, svarade "Ross-shire", ett grevskap i skotska högländerna. Konduktören hörde dock "Russia", och satte omedvetet igång ett rykte om att ryssen var i stan.

Vid ett annat tillfälle spekuleras det om att ett affärstelegram som berättade att en last med ryska ägg, men endast beskrev "100,000 Russians now on way from Aberdeen to London", kan ha snappats upp av den tyska signalspaningen och ganska förståeligt nog misstolkats. Ett tredje rykte menade att någon sett en försäljningsmaskin där ett ryskt mynt hade fastnat.

Och hast du mir gesehen så var ryktena om rysshorderna snabbt vardagsmat. Brittiska armén visste naturligtvis om att det var total bullshit. men varför skulle man ta död på ett rykte som skrämde skiten ur fienden? Tyskarna ändrade följaktligen sin strategi för att ta dessa hundratusentals av icke-existerande kossacker i beaktande och beslöt att som reserv dra bort två infanteridivisioner från slaget vid Marne på grund av dem. Olyckligtvis för dem så visade sig Marneslaget vara ett av de mest avgörande för hela krigsutgången, men den tyska offenisven stod och vägde ganska länge och kunde eventuellt ha lyckats... ...om tyskarna t.ex. haft ett par divisioner till på plats.

In My Secret Life

Under en vanlig arbetskarriär hinner en genomsnittlig lönetagare att skutta runt mellan något dussintal olika jobb, men när det kommer till kändisar eller historiska celebriteter antar man ofta att de var födda för en specifik uppgift. Visst, det fanns en tid innan Winston Churchill var politiker, men under den den var han typ i armén och lärde sig grejer som han sedan skulle behöva i sin framtida karriär som den fria världens försvarare. Pre-premiärministerstuff, helt enkelt.

Det är i alla fall så saker och ting presenteras i de flesta historieböcker, men verkligheten är de facto den att de flesta berömdheters liv innehållit fler sidouppdrag är ett genomsnittligt rollspel. Visste ni till exempel att...

Isaac Newton var en tvättäkta Sherlock Holmes

Du vet säkerligen redan vem Isaac Newton var: upptäckare av lagarna för gravitation och mekanik, utvecklare av integral- och differentioalkalkyl och bindgalen alkemientusiast. Newton var en av giganterna inom naturvetenskapen och efter att ha uppfunnit typ hälften av all fysik så var han även av sin samtid så berömd att han lätt kunde luta sig tillbaka och vila på sina lagrar under resten av sitt liv.

Han kunde dricka grogg och röka kvicksilver varje dag

Vilket gör det en aning förvånande att några år efter sitt gigantiska forskningsgenombrott så fördrev Newton tiden med att jaga efter brottslingar på Londons hårda bakgator. Jepp, du läste rätt: Isaac Jävla Newton, killen vars mest berömda möte med något var en påhittad knockoutförlust mot en fallfrukt, gick all-out Sam Vimes på Londons ass.

År 1693 lämande den då 53-årige Newton den akademiska världen för ett extremt välbetalat jobb som chef för det kungliga myntverket. Och även om detta rent bokstavligen gav honom rätt att trycka pengar, så blev det snabbt uppenbart för Newton att detta inte var något jobb man kunde sköta på autopilot. Det fanns nämligen falskmyntare överallt och landet var på väg mot den slags pengakris som tenderar att starta revolutioner. Så Newton kavlade upp ärmarna och började att jobba, inte enbart genom att uppfinna nya sätt att försvåra förfalskande, utan även genom att personligen jaga reda på förfalskarna.

På detta sätt så blev världens främste vetenskapsman till världens främste detektiv. Han samlade ihop ett enormt närverk av spioner som skvallrade för honom om varje fejkad pennyslant de hörde om och drog själv ut på gatorna för att leta efter ledtrådar och information. Och han var oerhört effektiv, under de fyra år han hade jobbet lyckades han och hans mannar fånga och avrätta 27 falskmyntare.

Och när jag säger avrättade menar jag exakt det: avrättade. Vilket sannolikt gjorde honom en obestridbar tittelinnehavare för "högst body count för en teoretisk fysiker" fram tills Manhattanprojektet. Och eftersom jag inte har några bevis för att han inte personligen jagade och tacklade omkull varenda en av skurkarna efter en halsbrytande jakt över Londons hustak, så har vi inga alternativ till at utgå ifrån att det gick till så.

"Jag stannar aldrig!" Första rörelselagen, bitches!" 

Newtons Sherlock hade till och med sin egen Moriartyska ärkefiende: William Chaloner, ett förfalskargeni som genom sitt skumrask hade blivit snuskigt rik och fått massvis med inflytelserika vänner. Chaloner var nämligen till synes onåbar efter att tidigare varit informatör för regeringen och var på så sätt fri att utmana Newton. Han lät trycka broschyrer som gjorde reklam för hans kunskaper och erbjöd till och med engelska Underhuset sina tjänster för att reformera myntverket, meddelande på sätt sina planer på att ta Newtons jobb. Newton lyckades dock att vinna detta mentala schackparti genom att under två år bygga upp en samling vattentäta bevis mot Chaloner, delvis genom att hota hans underhuggares fruar och älskarinnor så att de skulle ange sin ärkeskurkchef. Sedan såg han till att Chaloner hängdes.

Man kan se historiens sensmoral som den att om du gör Newton förbannad så kommer han att jaga dig i två år och sedan mörda skiten ur dig med gravitation.

Abraham Lincoln var bartender

Om du är som jag så får du exakt två tankar i huvudet när du ser Abraham Lincolns utmärglade nylle på bild: Grogg och mera grogg! Va? Vad menar du med att du inte alls tänker på grogg? Då måste du ha missat tiden då hans levebröd gick ut på att få en liten, amerikansk småstad salonkis.

Långt innan Lincoln gjorde något värt att bli porträtterad av Daniel Day-Lewis, var han en färsk och arbetssökande advokat, rakt ut ur hemstudierna. Flodbåten han reste med fick maskinproblem, vilket lämnade honom pank och strandsatt i en liten byhåla med namnet New Salem, där han kom att spendera åren 1831-37. Eftersom han inte hade tillräckligt med cred för att väljas till något allmänt ämbete, så försörjde unge Lincoln sig med en mängd olika ströjobb. Efter en kort parentes inom den lokala mlilisen, öppnade han en bar med William Berry, en gammal armépolare. Efter att ha slagit ihop sina pengar köpte de en speceributik, skaffade ett utskänkningstillstånd och byggde om stället till en krog med namnet Berry and Lincoln. Sedan började unge Abe troligtvis att springa runt. utan byxor och solglasögon som Tom Cruise i Cocktail. Ha skoj med den mentala bilden en stund.

Whisky gav honom detta ansikte redan vid 22

Och groggmenyn från Berry and Lincoln existerar till och med ännu. Om du planerat att njuta av din sprit Lincoln-style kan du här läsa om hur mycket brandy du kommer att behöva i ditt barskåp. Stället kunde även förse dig med husrum och mat, för om du har möjlighet att bli pläsit hos Honest Abe, så är du tammefan så god och stannar kvar tills du är redlös.

Tyvärr tar allt roligt slut vid något skede och all gratisgrogg gjorde Berry till alkoholist. Dett agjorde att Lincoln måste ta över det dagliga slitet på krogen, och gjorde sitt bästa som Old West bartender, men afferärerna började efter detta gå allt sämre, och när Berry dog två år senare ramlade alla skulder rakt i famnen på Lincoln.

Och även om allt redde upp sig i slutet (tills, nå, den där episoden på teatern) så är chansen stor att Lincoln inte var så stormförtjust över sin groggförsäljarkarriär. Han var inte bara tvungen att betala av på sina skulder långt in i sin kongresskarriär, utan historierna från hans syndiga saloon höll även på att ställa till det för hans politiska ambitioner.

Vid den tiden måste väljarna vilken av kandidaterna de minst ville ta en öl med.

Under sin berömda senatskampanj mot Stephen Douglas så försökte motståndaren inisinuera att om man valde Lincoln skulle denne förvandla Capitolium till en lönnkrog. Enligt Douglas skulle Lincoln nämligen (och jag citerar) "ruin more liquor than all the boys of the town together, and the dignity and impartiality he presided at a horse-race or fist-fight, excited the admiration and won the praise of everybody that was present and participated".

Vänta nu... var detta meningen att få honom att låta mindre awesome? På tal om det förresten...

Fidel Castro var en sportbloggare

När ens folk ber en om att hjälpa dem kasta av sig en förtryckarregim och göra dig till president på en paradisö, så finns det endast en väldigt speciell typ av människor som då svarar: "Öh, men jag hade planerat att bättra på min fastball den här säsongen". Det finns dock vissa tecken på att Fidel Castro, tidigare diktator på Kuba, är just den typen.

Innan han fördrev sina närapå fem decennier vid makten med att överleva mordförsök och svära åt radiopratare i telefon var Castro nämligen en synnerligen kompetent baseballkastare som valde bort ett proffskontrakt med nuvarade MLB-mästarna San Francisco Giants till förmån för lite internationellt kommunismspridande. Men hans intresse för sporten svalnade aldrig, och likt dilletanter som aldrig riktigt åstadkommit något själv (*host*) valde han att ventilera sina åsikter med lite bloggande.

År 2006 blev nämligen Kuba (och senare även Penguin Random House) inbjudna att ta del av en bok med namnet Fidel y el deporte: seleccion de pensamientos 1959-2006, vilken i stort sett är en antologi av Castros funderingar krings sport, skrivna under hans tid som ledare för Kuba. Det visar sig nämligen att jobbet som ledare för en isolerad kommunistutopi ger stora mäjligheter till fritid, eftersom Castro hade möjlighet att upprätthålla en rätt imponerande pre-blog-blog om sport under närapå ett halvt århundrade.

Och man kan följa upp hans idrottsåsikter med de politiska beslut han valt att styra Kuba med. För det första så har han fröbjudit proffsidrott på Kuba, under premissen att inte endast folk med tillgång till folk som har råd med sponsorloger. Och att hans egen karriär stannade på amatörnivå har absolut inget över huvud taget med den saken att göra och endast ett sammanträffande...

"Och om jag inte får slå en homerun nu får du också arbeta i saltgruvorna snart. HELT GRATIS!"

Så vad för slags bloggare är då den gode Fidel? De som läst honom, skulle väll säga: en ganska genomsnittlig, dvs benägen att använda krystade metaforer och partisk så inihelvete. Castro kan nämligen inte låta bli att vända i stort varje essä mot sina politiska ideal och använder även "renheten hos amatöridrotten" som slagträ mot kapitalsitsvinen som tycker om professionella (spoiler alert: han pratar om USA). Han höjer de kubaner som väljer att tacka nej till miljonkontrakt, eftersom de besvisar att de hellre leker med sina barn än får betalt för sin talang (och, låt åt oss säga, kan ge mat åt sagda barn). För honom är det alltid bäst att hålla allt enkelt och på amatörnivå, med den enda orsaken att idrotta är att de är roligt och ge lite glans åt sit land.

 Att Kubas bästa idrottsmän under årtionden rymt till USA är sannolikt också endast ett annat sammanträffande.

Mao Zedong var en bortskämd slacker

Ordförande Mao Zedong, den kinesiska folkrepublikens fader, den store rorsmannen, österns ljus och en hög andra högtravande smeknamn tyckte om presentera sig som diktatorer ofta tycker om att göra: som en vis far steg från fattiga förhållanden tack vare målmedvetenhet och the power of communism.

Ganska likt the power of rock, utom att den förbjuder rock

I verkligheten spenderades dock en stor del av Maos liv som en lat, bortskämd slacker som föredrog att nörda ner sig i fantasyberättelser om riddare och drakar och grejeri stället för att studera. För även om hans pappa började som en pissfattig bonde hade han redan hunnit bli en fömögen hyresvärd innan Mao föddes. Nissen var med andra ord det närmaste tidigt 1900-tal hade en företagsarvtagare, och likt så många sådana stannade han både ointresserad och bortskämd för större delen av ett par årtionden.

Låt oss snabbt ta och kika på Maos liv under typ 30. Han övertalade sin pappa att skicka honom till ett snobbigt gymnasium i stan, där han hittade en grupp med likasinnade. Efter att i ett par månader ha hängt med dem under... ...vad nu sedan tidens motsvarighet till trumcirklar, footbaggande och veganhångel var, så började han den obligatoriska tonsårsrevoltfasen, och fullförde även stereotypen genom att spika upp ett sociologigrundkurs-manifest på skolväggen. Som 18-åring beslöt han att ta värvning i Revolutionära armén, för att märka att man måste hålla på med kroppsarbete där och kom hem med maitojuna.

Mao fördrev resten av sin studietid med att hoppa från ämne till ämne. Efter att ha läst en tidningsreklam sökte han till polisskolan, men hoppade snabbt av från allt framtida polisande för att skriva in sig i en tvåltillverkarskola av alla saker. Efter tvålskolan kom juridikstudier och så fortsatte mönstret, tills han inte hade några andra alternativ än lokala Hanken, så att han kunde gå tillbaka och jobba för sin pappa om det här med revolution inte riktigt gick som planerat. Hans pappa drog i några trådar för att få in honom på någon vettig kurs... ...som Mao aldrig dök upp på.

Han hade säkert också ironiska teskjortor

Ta nu och byt ut ordet Mao i två ovanstående stycken mot "Toffe" eller "Chad" eller något annat douchenamn, och kolla om du känner någon modern fjant med rika föräldrar och en mild existenskris som du kan passa in texten på (du kan låtsas att Revolutionär armén är ett ironiskt postpunkband). Det skall dock erkännas Mao som sagt var i armén under som tonårsangst och att, ja, han var ganska aktiv inom vänsterpolitiken. Han lyckades även till slut bli färdig med sina studier (han blev lärare). Det skall dock också erkännas att det är konstigt att någon kulturrevolution någonsin blev av, med tanke på att huvudakitekten var i stort sett identisk med alla de söndercurlade snorungar som alla klagar på nuförtiden.