Party Til You Puke

Vi har det bättre än våra förfäder. Vi har häftigare bilar, bättre hygien, tusentals med nya mediciner och ostbågar. Men trots detta enorma teknologiska övertag, våra större hjärnor och våra ännu större ostbågsmagar, ligger vi fortfarande rejält bakom dem när det kommer till en viktig kategori: hur bra vi är på att festa.

Segerdagen
Alla som inte var nazist hade en orsak att fira när Tyskland kapitulerade efter andra världskriget. I Storbritannien firade tiotusentals av Londonbor på Piccadilly Circus och Trafalgar Square som om det var 1999 och i USA packades Times Square med över en halv miljon firande tills borgmästare LaGuardia bokstavligen bad dem hålla käft och sticka hem. I Paris firade fransoserna som om kriget varit en del av deras master plan hela tiden och i Rom skakade främlingar hand med varandra som om det inte handlat om en vanlig fotbollsmatch. Till allas överraskning passade de normalt så timida och artiga kanadensarna på att fira med en gammal och beprövad klassiker, dvs fira-genom-att-plundra-spritbutiker-och-ordna-upplopp.

Men när nyheterna nådde Moskva om att Sovjet precis hade vunnit sitt domedagskrig mot den tyska invasionen så firade de, nå vi kan säga att det var på ett sätt som skulle ha fått 1999 att beställa en kopp kaffe, ta en burana och allvarligt fundera på att skriva in sig i AA, Festandet började med att en officiell inbjudan skickades ut i Radio Moskva kl. 01.10 natten mot den 9 maj 1945...

Sedan blev det lite överdrivet:
Firandet i Moskva kan ha varit ett av de största spontanfiranden som någonsin ägt rum. Tusentals på tusentals människor drog genast ut på gatorna för att förvandla en av de största städerna i världen till "ett hav av vodka", många av dem fortfarande klädda i sina nattskjortor.

Om ens det...

Moskoviterna började därefter en krogrunda som passerade ambassaderna på de allierade nationerna, som naturligtvis hoppade med med liv och lust i vodkafestivalen med sina egna sorters grogg. När Stalin således höll ett tal till nationen, efter 22 timmar av festande hade hela stadens vodkareserver gott torra. Eller som ett ögonvittne uttryckte det: "Jag hade tur som lyckades köpa en liter vodka på tågstationen när jag anlände, för efter det var det omöjligt att få tag på någon... ...Den 10 maj gick det ingen vodka i Moskva, vi drack upp allt." Ja, detta var dagen då spriten tog slut i Ryssland!



Camp de Drap d'Or
Diplomatiska kongresser mellan länder sura på varandra och månghundraårig historia av fientligheter är ganska sällan särskilt festliga historier. Och oberoende hur mycket jag än letat så har jag fortfarande inte hittat några exempel på diplomater som bongat Jägermeister eller rugbytacklat varandra. Så när Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike skulle mötas för att diskutera igenom saker så var saker en aning spända. Och när jag säger "spända" som menar jag naturligtvis "löjligt pråliga".

Sedan blev det lite överdrivet:
För vem kunde nu tro att två högdjur som ser ut så här...

...kunde vara på vippen att ruinera sina riken i sina försök att överträffa varandra under en treveckorsorgie i extravaganza och slöseri?

Det fanns fontäner som sprutade vin, tält som vävts av guldtråd och fester som pågick flera dygn i sträck. Huvudatraktionen var ett dryga 1000 kvadratmeter stort tält, sytt som en slott, för naturligtvis har man om man har en internationell feelisfestival utan 1000-kvadratmeterstältslott? Tror du att det var något slags Woodstock, eller?

Det var även aningen mindre tornerspel på Woodstock

Men det blev roligt på riktigt först när underhållningen satte igång, med tornerspel, schackspel med levande pjäser, musik, bågskyttetävlingar och andra knasigheter som folk höll på med innan vi uppfann internet. Vid ett skede gick sakerna så över styr att monarkerna beslöt sig för att själva tävla mot varandra i den mest värdiga och intelligenta av sporter, brottning.

Henrik, lycklig över sina torneringsframgångar under kungamötet, full som ett ägg och testosteronstinn som Karin Krabbe stegade fram, grabbade tag i kung Frans krage och kom med en utmaning värdig Hulk Hogan. Frans I blev dock inte mer skrämd än att han lyfte upp och drämde Henrik VIII:s kungliga röv i marken, Henrik blev förbannad och detta ursprungliga Battle Royal gjorde abrupt slut på det episka groggandet. Kungarna drog sig iväg åt var sitt håll, Henry var så arg att han bildade en allians med Frans ärkefiende, den Tysk-Romerska kejsaren Karl V och inom några månader var alla tre monarkena i krig med varandra.



Colosseums invigningsspel
Kommer ni ihåg när folk för ett par år sedan blev omotiverat upphetsade av att vara den första som kommenterade saker på internet? De här festligheterna var lite som det, men istället för att vara den första som hann skriva "FIRST!" på någon annans arbete så firade romarna denna gång att de var de första som använde Colosseum, den 55,000 sittplatser stora amfiteatern i Rom.

Ni vet vilken jag menar...

Sedan blev det lite överdrivet:
I stort sett allt i Rom stannade upp i över tre månader medan innevånarna festade pläsit av sig under vindränkt raseri där över 9000 djur slaktades som en del av festligheterna. Som jämförelse så ligger Olympiastadions publikrekord på över 70,000 utan något som helst djurmördande på invigningen.

Att slakta 9000 djur och fan vet hur många gladiatorer under 100 dagar av våld och grogg skulle dock göra i stort sett vilket som helst annat land blasé, men nu är det alltså Rom vi talar om. Så förutom strider och skådespel och djuroffer, så lät kejsar Titus även ordna två naumachia, eller fejksjöslag. Till skillnad från Gladiatorstrider, som de facto ganska sällan slutade med döden, var dock naumachia oerhört blodiga tillställningar. Colosseum fylldes med vatten, riktiga krigsfartyg byggdes inne på arenan och hela arméer på tusentals män stred till döden på det konstgjorda havet.

In the Navy, you can sail the...

Alexander den Store blir packad och bränner ner en stad
Han må ha varit oerhört duktig på att öppna knutar och på att kasta sten i havet, men något särskilt bra sprithuvud hade Alexander den Store då inte. Efter att äntligen ha erövrat Persepolis, den kulturella pärlan och ceremoniella huvudstaden i Akamenidiska imperiet (även känt som gamla Persien) beslöt sig Alex och hans makedoniska polare att fira med en av de mindre genomtänkta festerna i historien. De kallade de för Symposium, men andemeningen var att bli shitfaced kryddat med en nypa male bonding.

Även känt som onsdag på Klubben...

Sedan blev det lite överdrivet:
Enligt Historiae Alexandri Magni så blev Alexanders aningen sentimentala när de blev fulla. Efter att ha diskuterat saken, och nu skämtar jag faktiskt inte, med "en berusad hora", glorpade Alexander sitt vin, krossade antagligen flaskan mot sitt huvud och kom fram till att "Varför tar vi inte och hämnas Grekland, och eldar upp stadeshelvetet" (citat obekräftat).

Varefter han personligen ledde sina fulltankade män på en "berusade orgie" för att hämnas sina grekiska grannar genom att bränna ner Persiens huvudstad till grunden. Detta var alltså staden som han marscherat närapå till den kända världens ende för att erövra, men när han en gång var framme så brände han själv upp den med facklan i handen, bakgrundsmusik och hela baletten, bara för att någon random hoito double-dareade honom om det.

Naturligtvis som skämdes Alexander en aning när han nyktrade till följande morgon. Hela staden var förstörd, Alxanders makedonier hade förstört sitt rykte och Hans Storhet hade en till råga på allt en exploderande krapula.

Vilket han åtgärdade med den makedoniska varianten på korjaussarja, dvs att bli full på nytt och elda upp en annan stad

Waricivilisationens avslutningsfest
Knappast någon civilisation i historien har lyckats att träda ur densamma på ett lika episkt sätt som Warikulturen i det pre-Kolumbiska Sydamerika. Istället för att falla offer för erövring, sjukdomsepidemier eller romare med för mycket fritid, så checkade de här nissarna ut ur hotellet på ett sätt som varje nation kan vara stolt över: genom att festa så makalöst stenhårt att vi fortfarande, 1000 år senare, inte har en jävla aning vad fan som egentligen hände. Allt vi vet är att det finns arkeologiska artefakter kvar efter ett folk som, av någon orsak, samlades till ett sista, massivt sjöslag och därefter försvann från jordens yta för alltid.

"Bah, har man sett en ärkefest har man sett alla..."

Sedan blev det lite överdrivet:
Så hur mycket grogg behövde då Warina för sin lilla sitz? Nå, om vi säger så här: De byggde ett eget, heligt ärkebryggeri för tillfället. Ett som enligt arkeologernas beräkningar kunde producera över 1000 liter öl i dygnet. Så efter att ha druckit sig själva redlösa, beslöt de att riktigt go to eleven genom att bränna ner sitt heliga bryggeri, för att FUCK YOU andra civilisationer som också kan tänkas tycka om pilsner.

Wariledarna slängde sedan sina koppar i elden i något som tolkats som den ceremoniella avslutningen av deras kultur, tackade alla för en trevlig fest och därefter stack alla åt varsitt håll medan Final Countdown spelades i bakgrunden.

The Worst Taste in Music

Oberoende hur mycket vetenskapen försöker att förklara bort magin i vardagen, så finns det vissa saker som man helt enkelt inte kan kvantifiera med information: att dricka grogg med kompisarna, kattungar och att lyssna på en riktigt bra låt...

...eller, ja nå, det var ju det där med det sista. Forskning säger att att rysningarna man får av en riktigt mäktig musikbit kan spåras tillbaka till hur den mentala hårdvara är uppbyggd. Till exempel...


Du är kopplad för att känna igen "ledsna" och "glada" noter
Man behöver inte texter för att veta hur "ledsen" musik låter, tänk till exempel på det som spelas under en begravningsscen i en film. På samma sätt vet du hur triumfatorisk musik låter, även om det skulle vara utan att Joe Esposito uttryckligen förklarar att du är bäst.

Men hur är det med ursprungsbefolkningar som aldrig har hört musik tidigare? Skulle de höra skillnad mellan en glad filmscen och en ledsen? Jepp, på samma sätt som vi är förprogrammerade att babyn är gulliga och spindlar är äckliga så är våra hjärnor också programmerade att känna igen ledsen och glad när det kommer till musik. Lyssna till exempel hur Für Elise låter i dur, trots att det bara är tre noter som skiljer mellan skalorna a-moll och a-dur.

Och det är här som saker börjar bli skumma. En forskargrupp besökte en kulturellt isolerad urinvånarstam i Kamerun för att se om det hade samma begrepp om "glad" och "ledsen" musik som vi har. Och trots att deras musik inte på något sätt liknade vår och att deras kultur inte ännu nått patriotcountrystadiet (tacka fan för det), så kunde de känna igen de huvudsakliga känslorna på samma sätt som oss. När de hörde pianomusik i dur så var de flesta benägna att peka på bilder av leende ansikten och tvärt om med moll.

Det riktigt konstiga i sammanhanget är dock att enbart att komma i samma sinnesstämning som musiken gör att vi blir gladare, oberoende om musiken i sig själv är glad. Att lyssna på heavy ger till exempel samma reaktion i hjärnan som agression, trots att testpersonerna kände sig lugnare och gladare efteråt. Så hur hänger det här ihop? Josidu, det är inte bara det att du vill ha arg musik när du är arg, och vice versa, utan att det är något som din hjärna letar efter.

"I'll see you die at my feet, eternally I smash your face. Faceial bones collapse as I crack your skull in half."

Du är en musikaliskt betingad knarkare
Trots sin neurala storhet är din hjärna i grund och botten en knarkare. Varje gång du gör något bra så belönar sig hjärnan sig själv genom att spruta i sig lite dopamin och på så sätt få en dos. Och ett sätt för hjärnan att bli redlöst hög är att lyssna på musik. Detta fortgående belönande är det som lockar dig att lyssna på mera musik.

Så vad har det här att göra med din musiksmak? Nå, kommer du ihåg Pavlovs doggystyle? Eftersom klassisk betingning kan uppstå vid vilket som helst utomstående stimulus, så kan din hjärna seriekoppla något som musik till en helt orelaterad, betingad respons. Ägaren till ett parkeringshus i Chicago patenterade till exempel ett system där hissen spelade olika sånger på olika våningar, vilket hjälpte kunderna att komma ihåg var de parkerat. På samma sätt kan känslan du har när du hör en sång första gången, fullständigt påverka om du tycker om sången eller inte. Denna betingelse är så stark att när den en gång är inprintad så kommer din hjärna att aktivt söka efter en viss sorts musik så att den kan manipulera sig själv in i ett önskat känslotillstånd.

Och detta fungerar inte bara åt ena hållet, utan musiken du lyssnar på kan påverka ditt humör precis lika mycket som ditt humör kan påverka vad du tycker om en viss sorts musik. Så om någon gör reklam för en produkt med musik som du starkt associerar med något obehagligt (myggor, att bli sparkad i pungarna, Akademen), så är du mycket mindre benägen att tycka om produkten, vilket är orsaken till att rätt musikval är en så stor del inom marknadsföring. Men dessutom betyder det att du inte själv väljer vilken känslomässig kontakt du får av din favoritsång, utan att ditt undermedvetna använder dina minnen, synintryck, glömda kopplingar till folk du inte tänkt på på åratal och typ voodoo för att göra ett musikaliskt avtryck av en låt.

Och om det avtrycket är bra, så kommer du tillbaka efter mera av samma stil. Dina medvetna val har absolut fuck all att säga i frågan. Vilket äntligen förklarar hur vissa människor klarar av att lyssna på __________!*

*Under ett sällsynt försök att inte dissa någons musiksmak låter jag dig här själv lägga in namnet på en för dig ytterst omotiverat populär artist.

Vadå? Det här är bara en helt slumpmässigt utvald musikbild!

Din musiksmak låses fast av puberteten
Tänk dig att allt du sagt, gjort och tyckt om när du var typ 20 var fastlåst hos dig i all evighet. Din klädsmak, hårstil, vänner och det där löjliga smeknamnet du gav dig själv, för alltid intatuerade i ditt vuxna jag för hela världen att jävlas med. Hur många av oss skulle inte då fortfarande gå omkring i emomullet och insistera på att folk skulle kalla oss för "Schitzo-Jesus"? Ingen vacker syn precis...

Lyckligtvis så mognar vi en smula efter det. Men det finns ett fält där neurovetenskapsmannen och musikspecialisten Daniel Levitin  anser att vi för alltid är färdigpräglade innan vi ens fått rösträtt: vår musiksmak.

På riktigt, sluta titta på mig sådär. Återigen, detta är en helt slumpmässig bild  på musik och röstande...

Du känner säkerligen till att det finns vissa saker som det är mycket lättare att lära sig som barn än som vuxen, t.ex. främmande språk. Det finns ett skede när din hjärna börjar att gå lite mer över på rutin, men före det, när den fortfarande är ny och oförstörd av för sena kvällar på Klubben, så håller den på och skapar alla de nya och varierande neurologiska genvägar som kommer att behövas genom livet. Så dina föräldrars musiksmak, vad som råkar komma i radion och leksångerna du lärde dig i förskolan, i stort sett allt, är fritt fram för hjärnan att använda när den börjar lägga grunden till det som skall bli din musiksmak.

Och hjärnan är också själv aktiv med detta genom att utveckla neurokontakter för att känna igen musik från din egen kultur. Vid ca. 10 års ålder så börjar du att stöta bort musik som inte passar in i den form som du känner igen som "bra" musik och vid ca. 12 börjar du att använda denna nyformade musiksmak till att försöka hitta din egen plats i världen. Vid 14 är smaken i stort sett grundmurad.

Som bevis kan ses att en musikkritiker påpekar att två av de största musikikonerna under de senaste 50 åren båda tyder på detta. Både Bob Dylan och Paul McCartney var 14 år när de första gången såg Elvis, och båda har nämnt denna upptäckt som det som satte igång deras världsförändrande karriärer. Samma sak hände när de 14-åriga Bruce Springsteen, Stevie Wonder och Billy Joel såg The Beatles uppträda på The Ed Sullivan Show.

Exakt vad fan Dee Snider såg är dock fortfarande en smula oklart...

Detta kan naturligtvis läggas under rubriken "knasiga sammanträffanden använda för att bevisa en ståndpunkt", men fundera på vad du lyssnade på som 14-åring (mestadels Metallica), är det verkligen såååå långt ifrån det du lyssnar på idag? Det kanske var en aning mer barnsligt eller aningen mer Limp Bizkitigt, men har du verkligen gjort en helomvändning och totalt lämnat musikgenren du gillade som tonåring? Om du gillade heavy då finns det en god chans att du fortfarande gör det.



Musikindustrin har förvandlat pop till en slätstruken, högljudd massa
Jag skulle aldrig välja att bedöma kvaliteten på dagens popmusik - sååå satans gammal är jag inte (ännu). Men faktum är likförbannat att popen har blivit mer och mer homogeniserad under de senaste 50 åren, det kan vetenskapen bevisa. Det finns till och med diagram.

Å andra sidan finns det här också...

The Million Song Dataset använder sig algoritmer för att analysera popmusik från 1955 och framåt och bedömer låtar enligt saker som ljudvolym, notdiversitet, ackordföljd och tempo. Det som musikvarianten av HAL 9000 kommit fram till är att dagens musiker är jävla copycats och att de låter allt mer likadant för varje år som går. Och när man börjar att bryta ner musiken i mindre beståndsdelar så träder ett tydligt mönster fram. Även om den studerande informationen består av musik från en mängd olika genrer, som rock, pop, hip-hop och heavy så är trenden tydlig. mindre variation och högre volym. Dvs det som våra far- och morföräldrar alltid misstänkt. De facto så har forskarna kommit fram till moderna lyssnare nu lärts att associera högt ljud mer modernitet:

"Hence, an old tune with slightly simpler chord progressions, new instrument sonorities that were in agreement with current tendencies, and recorded with modern techniques that allowed for increased loudness levels could be easily perceived as novel, fashionable and groundbreaking."

Exakt, de anser att vi är så korkade att vi inte skulle känna igen gammaldags stuff om det uppdaterades och spelades tillräckligt högt. Och vet ni vem som var höjden av kreativitet inom musikområdet? Efterkrigsgenerationerna, dvs samma generation som gav oss hippies, yuppies och andra obehagliga -ppies, gick en gång i bräschen för skaparkraft inom musiken och ingen har lyckats överträffa dem. Här är ett av de tidigare nämnda diagrammen, med inriktning på "variation i klangfärg", dvs hur många olika ljud som funnits i popsånger sedan 1955.

Avvikelserna från massan är troligtvis punk, rap och att David Byrne funnits i ett rum någonstans. Så ta och fundera en stund på 50-talspop. Troligtvis finns stämsjungande, svajande män i likadana kostymer med på något hörn, medan flickor i prickiga kjolar håller på med hulahularingar någonstans i bakgrunden. Men enligt Million Song Dataset, så var denna mesrock betydligt mer fantasifull än det som du lyssnar på i radion just nu. Den enda skillnaden är att det du lyssnar på troligtvis har högre ljud. Så efter att popens kreativitet nått sitt zenit i slutet på 60-talet, när musiker bokstavligen använde jodlande, cannabis och ansiktsmålningar som instrument har musiken långsamt blivit allt mer slätstruken.

Kom nu dessutom ihåg vad jag skrev om att musiksmaken låses fast i dina lägre tonår. Om det är det du fötts upp på, så kommer du att söka efter samma sak under resten av ditt liv medan allt utanför dessa ramar låter konstigt och fel. Så det är ganska så svårt att försöka vara annorlunda och experimentell när hela din publik över en generations tid blivit tränade att enbart känna igen vissa sorters ljud som "bra". De har inte nödvändigtvis dålig smak, utan är enbart slavar under biologin. Men återigen, det förklarar varför __________ blivit så jävla framgångsrika...

VA?!

Of Darksome Origin

När det kommer till företag så har de allra flesta ganska korta minnen, till exempel är det knappast någon som kommer ihåg att Hugo Boss designade nazistuniformer. Och det är en bra sak för de företag som tillverkar varor du använder varje dag, eftersom nästan alla av dem gått genom något slags extreme makeover vid något skede.

Visste du till exempel att...

Monsanto tillverkade Agent Orange åt USA:s militär
Som du känner det:
Ett 20 miljarders och sannolikt mycket ondskefullt konglomerat inom genemanipulerade grödor som högst troligt producerade fröna till ett flertal grejer du ätit idag.

Hur det grundades:
Oroliga medborgare runt om i världen, och från alla sidor av det politiska spektrat, har länge varit misstänksamma mot bioteknikföretaget Monsanto, det närmaste man kommer Umbrella Corporation eller Abstergo i riktiga livet, och en sak som konspirationstreoretiker faktiskt kan ha rätt om. Monsanto kontrollerar 80% av marknaden på majsfrön och har genom sitt genmanipulerande av naturen närapå patenterat själv konceptet majs. Men vilka fanskap Monsanto än håller på med nu för tiden så är de endast ett bevis på att det är svårt att bryta gamla vanor.

Monsantos officiella historieskrivning klargör nämligen att de enbart "delar namn och historia med ett företag som grundades 1901", vilket är lite som att säga att det enda som du har gemensamt med typen som hade på sig dina byxor igår är gemensamt namn, minnen och identitet. Tidslinjen börjar med att företaget uppfann sackarin år 1901 och hoppar därefter mer eller mindre över hela 1900-talet till mitten på 90-talet då man uppfann sin Frankenmajs.

Men det räcker inte med att spara ihop sina sackarinroyalties för att kunna monopolisera en basgröda i större delen av världen. Under 1900-talet var Monsanto nämligen specialiserade på att ta fram ogräsmedel och deras mest mest framgångsrika produkt är fortfarande idag känd enbart med sitt kodnamn, Agent Orange. Ja, den Agent Orange. Under Vietnamkriget kom USA:s armé nämligen på att det bästa sättet för att tvinga ut Viet Cong ur sina gömställen i djungeln, var att ta livet av all djungel i Vietnam.

"Lämna det problemet åt oss..." -Monsanto

Men att kalla Agent Orange ett ogräsmedel är kanske lite ofullständigt, eftersom Monsanto nådde sitt mål av att "döda växtligheten" genom att uppfinna en kemikalie som tog livet av varje levande organism som rörde eller såg eller tänkte för hårt på ämnet. Sedan dess har Monsanto varit måltavla för en oändlig ström med stämningar från familjerna till de ungefär en miljon människor som dog eller missbildades av Agent Orange, men företagets standardsvar har alltid varit att "vi blev tvingade till det, dessutom är Agent Orange helt ofarligt. På senare tid har detta även följts av "Vill ni köpa lite majs?"



Fanta uppfanns pga cokisbrist under andra världskriget
Som du känner det:
Tillverkarna av någorlunda fruktsmakande läskedrycker.

Hur det grundades:
Med Hitler. 1941 anföll japanerna nämligen Pearl Harbor och ett par dagar senare låg USA i krig med både Japan och Tyskland. Vilket gjorde att en tysk nisse vid namn Max Keith plötsligt hade något av ett problem på halsen. Keith (uttalas "Kajt") var nämligen chef för Coca-Cola i Tyskland, och högdjuren på huvudkontoret i Atlanta ansåg nämligen att det kunde se illa ut om man fortsatte att leverera läsk till den nysvurna fienden. Men Keith var fortfarande fast besluten släcka törsten i Tredje riket, utan att tvinga dem att dricka kranvatten.

"Guckt nicht in wasserquellen, ihr lustigen gesellen..."

Detta var dock svårare än antaget. Utan Cokes dårhemliga recept, började Keith bli smådesperat på att ge folket något att dricka, så han gjorde vad vi alla skulle ha gjort i motsvarande situation - han började nu att blanda ihop random stuff och hoppades på det bästa. De saker han mer specifikt lyckades få tag på var vassla (det som rinner ur mjölken när man gör ost) och pressrester från cidertillverkning och en shitload av sötningsmedel. Drycken fick namnet Fanta, som en förkortning på all fantasi det krävdes för att påstå att detta var drickbart.

Medan denna oheliga allians av, bokstavligen, livsmedelssopor, låter som något man använder under BD:s nybörjartävlingar, så älskade tyskarna det, speciellt mot slutet av kriget när matvarorna började ta slut och det upptäcktes att man kunde använda Fanta som en soppbuljong.

Efter kriget stegade Coca-Cola tillbaka in i landet, och även om de var imponerade av att Keith lyckats hålla produktionen igång, så var de otvivelaktigt förfärade över vad han egentligen sålt och avbröt genast tillverkningen av Fanta. 10 år senare expanderade dock Pepsi sitt dryckessortiment och Coke insåg att de inte längre kunde leva på att ha bara en produkt. Efter att ha kommit att tänka på vad Keith gjort när han behövde en ny produkt, så snabbt och billigt som möjligt, så återuppväckte de Fanta (med aningen bättre ingredienser).



Zildjiancymbaler användes till krig
Som du känner det:
Även om du inte är musiker, så känner du möjligtvis till varumärket. Man ser det varje i varje musikvideo som har en någorlunda vettig bild på trumsetet.

Hur det grundades:
Zildjian har varit leverantörer av högljudda metallskivor under nästan 400 år, vilket gör dem till ett av världens äldsta, fortfarande verksamma företag. Men naturligtvis så var det inte riktigt garagerock som var den huvudsakliga kulturströmmen när Avedis Zildjian I, företagets grundare, öppnade sin verksad i Konstantinopel är 1623. Men så var det heller inte musik han hade i tankarna när han gjorde det. Som alkemist deltog han nämligen i det imponerande envisa, men per definition meningslösa, och 2000-åriga sökandet efter ett recept på guld. Planen var att den som kunde knäcka gåtan skulle ha oändligt med pengar.

"Okej, nu behöver jag bara ingredienserna. Heh, vetenskap är ju pissenkelt..."

Zildjian förstod kanske inte så jättemycket om kemi, eller ekonomiteori för den delen, men under sina försök med att blanda ihop tenn, silver och koppar i olika förhållanden, så upptäckte han plötsligt att han råkat upptäcka en legering med extremt studsiga egenskaper. Efter att troligtvis försökt att marknadsföra detta som nytt och förbättrat "superguld", så kom Zildjian ett annat sätt att tjäna pengar på det.

Osmanska riket hade nämligen en lång historia av att använda oljud till att skrämma sina fiender på slagfältet, och om det var något som Zildjians legering var bra på så var det att föra oljud. Så han började att sälja sina oljudsförare till militären. Mehtaran, arméavdelningen som var ansvarig för att försöka skrämma skiten ur folk, började dock så småningom att röra sig bort från skrämmande oljud mot musikaliskt oljud, vilket lade grunden till det som idag är marschorkestrar. Detta gav även en extra marknadsnisch för Zildjians företag, efter att fiendesoldaterna lärt sig att inte springa bort när någon har för oljud.

"Fly! De spelar YYZ!"

Astroglide uppfanns för rymdfärjorna
Som du känner det:
Tillverkare av glidmedel. Ja, som i "bring on the lube" glidmedel.

Hur det grundades:
Som det råkar sig så valdes namnet Astroglide inte enbart för att det låter cool, utan orsaken är att uppfinnaren, Daniel Wray, ursprungligen uppfann ämnet för att användas som kylmedel på rymdfärjor. År 1977, när Wray jobbade som kemist vid NASA, och efter att ha experimenterat med över 300 olika blandningar, så råkade han snubbla över en lyckad blandning av bland annat glycerin och vatten, vilken det visade sig att var perfekt för att smeta över dina mest ömtåliga kroppsöpningar och extremiteter (exakt hur han kom fram till denna insikt väljer jag att inte tänka så mycket på).

Glycerinreceptet som Wray kom fram till härmar nämligen ganska exakt kroppens egna vätskor. Den har en aningen sur pH-balans, vilket betyder att den hjälper att hindra svampinfektioner, den är ogiftig, den kan användas tillsammans med kondomer och har en aningen söt smak för varje... ...hrm, kroppsöppning-to-mouth du skulle vara intresserad av att prova. Jämför gärna detta med de petroleumbaserade medel (som vaselin) som var vanliga på 70-talet, och som hade bortemot en biljon potentiella bieffekter. För det kan tydligen ge allvarliga konsekvenser att klämma upp geleade dinosaurier i din fifi... Vem hade trott det.

Så även om det aldrig blev något av Wrays personliga rymdäventyr, så lyckades han hitta en marknad för sitt medel. Och medan han personligen otvivelaktigen skrattade hela vägen till banken, så måste jag samtidigt förmoda att det inte finns en enda mamma, i hela historien om mammor, som skämts mer än Wrays mamma, som blev tvungen att förklara för sina vänner och släktingar att hennes lilla pojke hade lämnat sitt jobb som raketforskare för att göra buttplugar bekvämare.

"Uh... han... han gick med i al-Qaida. Och dog..."

Food for Thought

Om det finns en sak som livsmedelsindustrin lägger in veto emot, så är det att du egentligen skall få ha någon som helst kontroll över vad du äter. Om de råkar sitta fast med ett lager fyllt med scheisse de köpte en gång i fyllan, så försöker de bli av med det genom att mata den åt dig och lögner som vi helt enkelt bara föredrar att tro på (Helt naturligt? Nå, men det låter hälsosamt). Och det hjälper inte hur många så kallade "innehållsförteckningar" eller "konsumentskyddslagar" som råkar stå mellan dem och dig.


Vår hemliga ingrediens? Trä...
Vet du vad som är häftigt med den tid vi lever i? Tidningspapper! Eller snarare, bristen på det. I och med att internet och läsplattor och grejer nästan tagit livet av tryckta media, så är tidningsupplagor på väg ner i hela världen. Men har du någonsin funderat vad som händer med all överlopps pappersmassa? "Men Andreas", frågar du nu, "vad har det här att göra med matingredienser?" Tills du får syn på den halvätna bageln du har i han... Aj, satan...

Men förihelvete:
Vad man gör med all cellulosa i pappersmassa? Man kallar det någon random bullshit och låter dig äta det... Och alla gör det: Valio? Cellulosa. Pizza Hut? Cellulosa. Viktväktarna? Fucking cellulosa! Eftersom träsmet kan användas som förtjockningsmedel i färdigmat, har många livsmedelsföretag gladeligen börjat använda det i stället för sådana onödiga och dyra ingredienser som "mjöl" eller "matolja". Och eftersom den 30% billigare cellulosan är ätlig och ogiftig, så har myndigheterna inget som helst intresse av att på något sätt begränsa användningen, eller för den delen, hur mycket ett företag kan lägga i sina produkter. Cellulosan finns absolut överallt, och inte ens organisk mat är skyddad. Cellulosan har ju trots allt varit trä en gång och kan således kallas organisk, i alla fall i stora drag.

Det värsta är dock inte att cellulosan finns överallt, utan att den över huvud taget inte är mat. Cellulosa är nämligen, olikt de normala ingredienserna som du tror att du äter, totalt osmältbar för människor och saknar nästan fullständigt närmingsämnen. Om en produkt har tillräckligt i sig, så får du mer näring i dig av att slicka fingeravtrycken från förpackningen.

Andel trä i skärbrädan och brödet: Ungefär lika.

Evig apelsinjuice
Snabbt, vad är den nyttigaste drycken i din närbutik? Gissade du på apelsinjuice? Inte så konstigt i sådana fall, med tanke på vad som står på burkarna: "100% naturlig", "Inte från koncentrat" och "Inget tillsatt socker". Fan, det måste ju vara närapå medicin... Och varför skulle man inte tro på dem? Jag menar, hur svårt kan det nu vara? Du tar apelsiner, du pressar apelsiner, du lägger det i en burk, med eller utan fruktkött. Färdig.

Ja, om man alltså inte räknar att din "färskpressade" juice kan vara bortemot ett år gammal och utsatts för grejer som skulle få en necromancer att bli illamående.

Ovan: Tropicanas buteljeringsrum. Inte ovan: något orangegult.

Men förihelvete:
Har du någonsin undrat hur det kommer sig att varje burk med naturlig, hälsosam, 100%-inte-alls-från-koncentrat-apelsinjuice lyckas att smaka exakt samma sak varje gång, förutom en minimal skillnad beroende på tillverkaren, utan att innehålla några som helst tillsattsämnen eller konserveringsmedel?

Allt börjar visserligen med att man pressar apelsiner, men det är också både det första och sista normala steget i processen. Juicen stängs nämligen genast efter det in i enorma lagringstankar varefter allt syre sugs ut. Detta gör att man kan lagra vätskan nästan dubbelt så länge som en gorgonzola och således kan sälja juice året runt, även när det inte är apelsinsäsong.

Tack vare vetenskapen kan vi dricka Screwdriver från jul till midsommar

Det finns dessvärre bara en nackdel med den processen (ur tillverkarens synpunkt alltså) och det är att den tar bort absolut all smak ur vätskan. Så, vad tillverkarna nu sitter fast med är simbassänger fylda av extremt vällagrad fruktgegga som smakar ungefär som paff och inte särskilt mycket mer. Vad skall de stackars dryckesproducenterna göra nu? Nå, återsmaksätta den med grejer som kallas smakpaket, och som produceras av samma kemiföretag som drämmer ut CK One och andra parfymer. Duh! Sedan förpackar de bara det apelsindoftande pappersvattnet och säljer det till dig.

Och, tack vare ett kryphål i reglerna så orkar de oftast inte ens meddela smakpaketets kemikalier bland ingredienserna...



Dina kryddor är fejk
Om du (likt större delen av min hussaklass i högstadiet) är en sådan som endast använder kryddor för att minera andras mat och ge en illusion av att du vet vad du håller på med, så är det stor chans att du inte ens vet vad de borde vara tillverkade av. Vilket är exakt vad livsmedelsindustrin hoppas på, då de då enklare kan sälja fuskkryddor åt dig.

Men förihelvete:
Ta till exempel sojasås, en grej man inte skulle tycka att var nödvändig att fejka, med tanke på att det inte exakt är en ovanlig vara. Men sanningen är dessvärre den att de flesta storföretag inom området köper in sin soja från inte särskilt nogräknade källor i Kina, ett land som till exempel inte har några direkta skrupler mot att sälja peppar som är fullständigt gjord av lera.

Riktig sojasås skall jäsa och tar relativt lång tid att tillverka, så många producenter har i stället börjat göra en imitation som bara tar tre dagar att tillverka och har längre hållbarhet. Den görs av något som kallas "hydrolyserade växtproteiner", samt karamellfärg, salt och majssirap. Största delen av sojan du får med dina sushipaket är sådant här fejkstuff. Men du få nu i alla fall wasabi till din fisk. Eller ja nå, visst, om du med "wasabi" menar "pepparrot blandad med senap".

Den värsta syndaren på området är dock saffran. The good stuff, dvs högkvalitetssaffran är en av världens dyraste kryddor och ligger på sisådär 7500 euro per kg. Vilket är extra imponerande med tanke på att en stor del av "högkvalitetssaffran" består av endast 10 procent riktigt saffran. Resten är bara random växtdelar som malts ner och blandats med.

Och det är vad du får tag på om du har tur. Om du har riktigt oflyt får du en fullständig kopia:

Smaka och se om du kan gissa vilken del som består av riven färgkrita

Det till vänster är riktig saffran. Det till höger är smaksatt gelatin, vilket kan se mycket övertygande ut, tills du blandar det med vatten och det löser upp sig helt.



Din biff kan bestå av hoplimmade rester
Så länge du inte är en av de där tråknissarna som byter ut julskinkan mot en blobb med tofu, så är kött kött. Och ta det lungt, jag tänker absolut inte påstå att den där saftiga entrecoten du hämtade från lågbudgetslaktaren inte är en riktig biff. Den är, de facto, troligtvis ett halvdussin biffar, samt annan scheisse man sopat upp från slakterigolvet.

Men förihelvete:
Bland slakteriernas alla små knep finns ett speciellt användbart trick som kallas "transglutaminas". Men eftersom detta inte är ett ord man gärna upprepar speciellt många gånger brukar folk använda det vedertagna smeknamnet: Köttlim. Och det används precis som det låter, det tänkta användningsområdet är antingen för molekylgastronomer (avantgardrestaurangen wd~50 har till exempel tillverkat en pasta gjord till 95% av räkor med hjälp av transglutaminas) eller för att få mat, som fiskbullar, att hålla ihop, men en del semiskumma slaktare har hittat ett inte fullt så aptitligt användningsområde.

Det funkar så här: Under den rejält industrialiserade process som förvandlar djur till mat, så tenderar det att bli en del bitar kvar som inte just duger till något utom djurmat. Transglutaminas kan däremot användas till att limma ihop de här bitarna till en spräcklig klabb av kött, som ser ut som en enhetlig stek.

"Klabben är faktiskt den naturliga form som de flesta sorters kött har i vilt tillstånd."

Eftersom denna process inte kan spåras, och transglutaminas inte är ett ämne som behöver nämnas på innehållsförteckningar, så har du inte en jävla chans att veta vad du fått om du inte är en expert på att känna igen muskelfibrerna i ditt kött. Processen gör det heller inte enbart möjligt att sälja rester till priset av fina bitar, utan lämnar dig också med en "biff" som mycket väl kan härstamma från ett dussin olika kor. Detta gör i sin tur att det är nästintill omöjligt att spåra matförgiftningar, vars risk ökar tiofalt tack vare den ojämna kvaliteten på bitarna som grillas.

Köttlim funkar dessutom precis lika bra på kyckling och fisk, vilket är dåliga nyheter för sådana som av övertygelse eller religiösa själ inte kan äta vissa saker, då transglutaminas framställs av gris- och oxblod. Hmm, nå den där tofuskinkan är åtminstone kosher...



Din lax färgas rosa
När du tänker dig en lax, så ser du troligtvis framför dig ett stim med starka, målmedvetna fiskar som simmar uppströms genom ett vattenfall medan de jagas av björnar. Detta kämparblod som rusar genom laxarna, gör köttet rosa och så hälsosamt att genom att äta det absorberar du dess styrka och vikingaanda från norska vildmarken.

"...OCH SÅSEN VAR OCKSÅ GANSKA GOD!"

Men förihelvete:
Det var åtminstone så det fungerade tidigare. Laxen du äter idag har aldrig simmat en jävla millimeter uppströms och i stället för i norska älvar lever de sitt liv i trånga, överfulla laxfarmer. Eftersom detta gör att de inte kan röra sig speciellt mycket och eftersom deras diet består av industral strength akvariemat, så är laxen som dyker upp på din lokala Siwa grå som en novembereftermiddag i Studentbyn.

Men hur lyckas de då återskapa vikingaandan? Nå genom att pumpa fisken full med rosa färg, naturligtvis. Fiskmaten som matas åt fiskarna är genomsyrade av en serie färgämnen framtagna av farmacigiganter som Hoffman-La Roche och väljs enligt färgkartor. Just det, precis sådana som du tittar på när du väljer kulör till din fondvägg. Mina vänner, skåden the SalmoFan:

"Hmm, hur skulle det vara med neon? Det är ju trots allt in födelsedag..."

Och det är inte direkt någon småskalig operation det här: 99,5 procent av alla atlantlaxar i fiskdiskarna är odlade och i stort sett alla av dem är färgade. Fisk är dock naturligtvis inte de enda produkterna i din butikskärra som inte nödvändigtvis har den färg de borde ha. Bland bakade varor finns t.ex. vetebröd som ofta färgas mörkare med karamell eller molass för att se nyttigare ut. Cheddarostens orangea skal är också en noggrann blandning av hushållsfärger, eftersom den naturliga färgen på ostsatser varierar och inför valmöjligheter förvandlas butikskunder till förvirrade och aggressiva vilddjur. Och slutligen kan köttätare glädjas över att hamburgarkött och korvar ofta färgas till en mer aptitlig röd färg som kan orsaka cancer. Men man behöver nu i varje fall inte äta oregelbunden mat.

Read the Blessed Pages

Alla författare är knäppa på något sätt, orsaken är att om man skall lyckas göra färdigt en roman så måste man nästan vara det. Så om du älskar att läsa så drar du så att säga nytta av andras galenskap. Det finns dock vissa skillnader mellan att som James Ellroy låtsas att du är 50-talskonservativ eller som Douglas Adams konstant skita i deadliner och...

Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)

Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.

Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.

"Planering är A och O för en författare."

En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.

Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.

Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.

En dagbok lång som en roman i 500 band

Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.

"22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig."

Här är några utdrag från en typisk dag:

"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."

Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.

"6:35-6:50 p.m.: I was at the keyboard of the IBM Wheelwriter making entries for the diary."

Ett totalt oläsbart mästerverk

James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet". 

"Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?"

Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.

För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.

Här är ett typiskt utdrag:

"All the vital-mines is beginning to sozzle in chewn and the hormonies to clingleclangle, fudgem, kates and eaps and naboc and erics and oinnos on kingclud ..."

Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop...  Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....

"Fudgem om de inte kan läsa min bok..."

Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.

Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.

En roman skriven enbart med ett ögonlock

Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?

Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.

Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.

"D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N"

Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.

Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.

Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!

"Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget."

The 6th Sense (Something U Feel)

Genom historien har olika bullshitare försökt få folk att tro att de kan läsa folks tankar och trots att varje försök till att visa hur detta går till antingen inte har bevisats att funkar, eller bevisats att inte funkar, så tror en del inbilska stackare på det fortfarande. Men med detta sagt så har vi alla slags "extra" sinnen (som vi redan kommit fram till att är betydligt flera än fem) som vi antingen aldrig använder eller inte märker att vi använder. Och hast du mir gesehen så kommer några av dem faktiskt ganska nära...


Vi kan känna doften av folks personlighet och känslor
I en perfekt värld så skulle du aldrig döma någon innan du kände deras personlighet utan och innan, hela det där med bok-pärm-blablabla. Det är dock ganska klart att denna värld är pretty fucking far från perfekt - så ibland kan det faktiskt vara bra att kunna bedöma en persons avsikter på ett ögonblick. Lyckligtvis har evolutionen (tillsammans med en massa annan scheisse) givit oss alla sorters grejer just för denna uppgift, vare sig vi känner till det eller inte.

Det finns nämligen en orsak att du kan få en känsla om en person före de någonsin säger ett ord: Hur de doftar. Och nej, jag menar det inte i meningen av att "han där verkade ganska skum eftersom han luktade kakka och brunna tändstickor", utan om undermedvetna signaler som du inte hade en aning om att kom via näsan. Några forskare gjorde en undersökning där de bad deltagarna ha på sig samma skjorta tre nätter i sträck och förbjöd dem även att använda tvål, deodorant eller något annat som kunde dölja deras naturliga lukt. Efteråt lät de en annan grupp testpersoner lukta på dessa skjortor och försöka gissa vilken slags personlighet användarna hade: dominanta, neurotiska eller extroverta.

"Du doftar lite som att du skulle använda mitt huvud som hatt..."

Otroligt nog var träffsäkerheten lika hög som när samma grupp skulle bedöma folks personligheter efter att ha sett dem på video. Jo sidu, kroppslukt är nämligen precis lika indikativt av vem du är som hur du pratar och ditt kroppsspråk. En del forskare har till och med börjat teoretisera om att varje persons lukt är lika unik som ett fingeravtryck, så att den skulle kunna användas som ett ganska äckligt alternativ till DNA-analys.

Eller så kunde man bara börja lukta på brottsmisstänkta och kolla vem som blir mest nervös. För din näsa kan nämligen göra det också. En annan grupp förståsigpåare fäste nämligen fast bitar av gasbinda i armhålorna på testpersonerna medan de tittade på skräckfilmer. När man sedan tejpade fast kallsvetten under näsorna på en annan grupp testpersoner (yäk) och lät dem se bilder på helt uttryckslösa ansikten, så var gruppen med "skräcksvett" i ansiktet betydligt mer benägna att gissa att ansiktena på bilden var rädda. Efter det utgår jag ifrån att alla gick hem och duschade i flera timmar.



Vi kan se omöjliga färger
Försök på det här: Tänk dig en ny färg, en som du aldrig sett förut. Ta helt enkelt bara och uppfinn en färg. Inte så jävla enkelt eller hur? Du har antagligen redan utgått att detta beror på att du sett alla färger som är möjliga. Nå, förbered dig på att lyfta upp hakan från golvet, för det finns nämligen massor av nya färger, vi saknar bara vanligtvis förmåga att se dem, så att försöka förklara hur de ser ut är lite som att försöka förklara hus syn ser ut för en sedan födseln blind. Och jag menar var jag säger med "vanligtvis", eftersom vetenskapen har kommit på ett sätt.

Under deras outtröttliga jakt på att förstöra verkligheten på allt mer intressanta sätt, lyckades några forskare att visa en del människor "en blåaktigt gul" färg. Och nej, det var inte grön. Jag skulle gärna göra det, men kan inte exakt visa hur, eftersom ögat fungerar så att när vi ser blått stängs den del av ögat som ser gult av, och vice versa. Så det är inte meningen att det skall gå att se en verklig blandning av gult och blått, grönt är något helt annat, nämligen det närmaste din hjärna kan erbjuda när du visar den något som får den att bli förvirrad.

Men vetenskaparna upptäckte att vi faktiskt kan se det här och andra färger som inte ingår i regnbågen genom att lura ögonen med hjälp av vissa sammansatta mönster. Om du till exempel ser en sådan här bild...

Jag ser fortfarande inte den där jävla fisken...

...och vindar med ögonen som när man tittar på ett 3D-pussel (tricket är att låta korsen bilda ett tredje i mitten), så kunde vissa människor se en helt nu färg som varken var gul, blå eller grön. Men om du tror att jag bara försöker få dig att få migrän av att sitta och stirra i kors på skärmen så finns det redan en sådan här omöjlig färg som de flesta människor kan se utan att mindfucka sig själva. Den kallas allmänt för rosa och är en ohelig allians av röd och violett och kan hittas på regnbågen lika ofta som som blul eller oktarin (ett slags fluorecerande grön-gul-lila).

Men slutligen finns det en oerhört sällsynt förmåga som föds med en förmåga att se världen i färger som vi andra inte ens kan föreställa oss. De kallas för tetrakromater för att de har fyra tappar i ögat i stället för tre som vi andra. Varje tapp har som uppgift att se ca 100 olika nyanser som sedan kan blandas ihop av gärnan, så för vanligt folk betyder det ca en miljon färger totalt. Men tetrakromaterna som har en extra sådan här tapp kan se 100 miljoner färger. Så tack och lov att det är sällsynt, eftersom det skulle få teckning att vara lika svårt som lång fysik...



Ägglossande kvinnor kan upptäcka ormar och bögar
Varje månad kommer det en tid när kvinnor passar på att arbeta sig genom hela sitt känslomässiga register på grund av att deras bärbara barnfabriker är på service. Men det visar sig även att menstruationscykeln har en nedladdbar extrafunktion, den kopplar nämligen på en supermänsklig förmåga att upptäcka ormar. Och homosexuella män.

För att inte tala om homosexuella ormar...

Och hur kul det än skulle vara att sluta skriva här, så inser jag att det kanske nog i alla fall krävs en smula förklaring. Under en undersökning visade forskarna bilder på ormar som gömde sig i en trädgård, både färgbilder och svartvita, till en grupp kvinnor. Det de märkte var att de kvinnor som var under sin mest fertila period också var de som snabbast hittade ormarna. Teorin är att kvinnor som är redo att fortplanta sig får en evolutionär boost när det gäller att upptäcka faror.

Det som dock är ännu intressantare är att en annan forskningsrapport upptäckte att kvinnor med ägglossning, när de fick se bilder på mansansikten, även fick en helt otrolig gaydar. Och detta hade inget med slumpen att göra, en kvinnas förmåga att känna igen homosexuella män var som störst när hon var som mest fertil och avtog sedan tills det var dags igen följande månad. Förmågan att känna igen homosexuella kvinnor var däremot helt oförändrad.

Och det bör noteras att bilderna som visades inte var tagna på Broadwaypremiären av La Cache Aux Folles, utan kvinnorna kunde gissa vem som var bög endast genom att se dem i ögonen. Evolutionen har nämligen uppenbarligen kommit fram till att det kan vara helt användbart för kvinnor att notera sådana saker när det är dags att bilda familj, så att de inte slösar tid på en kille som kommer att lämna dem för deras bröder.



Våra ögon kan "se" även om vi blir blinda
Och nu talar jag inte om hur Daredevil eller den här killen kan "se" med hjälp av ljud, utan något helt annat och lika imponerande. Under ett försök lät man en totalt blind man försöka hitta ut ur en labyrint, förhoppningsvis efter att han anmält sig frivilligt. Något som han något överraskande klarade av galant. Han kunde nämligen "se" kurvorna och väggarna eftersom hans näthinna hade kommit på hur den skulle koppla sig förbi hjärnans skadade syncentrum och skicka informationen till resten av hjärnan. Han var fortfarande blind, men hans hjärna och ögon hade hittat en bakdörr.

Under en annan undersökning lade forskarna bilder på glada eller ledsna människor framför blinda personer och igen märkte de att de blinda kunde gissa rätt om bilden var glad eller ledsen de flesta gångerna. De kunde inte se ansiktena, men deras hjärnor visste vad de hade framför sig. Hur fan kan detta fungera, kan man fråga sig, men faktum är att för de absolut flesta blinda är det inget fel på deras ögon. Problemet sitt i syncentrum, den del av hjärnan som bearbetar det som ögonen ser. Det är som att ta ut filmen ur en kamera och fylla den med pyttipanna, kameran fungerar fortfarande utmärkt men är helt oanvändbar.

Men tänk om din kropp kom på något annat sätt för att skicka informationen till hjärnan. Ett sådant sätt finns och kallas för blindsyn. En del blinda personer utvecklar det och lär sig att få total medvetenhet om sina omgivningar, även om de tror att de inte har det. Det betyder visserligen inte att du kan slänga bort din blinda morbrors käpp, men att du kanske borde sluta gå omkring framför honom utan byxor.

"Hmm, varför fick jag plötsligt lust att äta hot dog? Eller nej, snarare prinskorv..."