Remember the Name

Tänk dig att du har ett namn som förvandlas till ett vardagsord och fortfarande används hundratals år senare. Inte så illa eller hur? Men tänk dig nu att det ordet plötsligt får betydelsen "är lite för närgånget intresserad av sina husdjur", så är saken inte fullt så rolig längre. Och före du börjar påstå dumheter som att risken för detta är ganska liten så skall du ta i beaktande att du mycket möjligt har använt ett sådant ord idag...

Som jag tidigare nämnt har en del människor för alltid blivit kända för eftervärlden pga sina pinsamma smeknamn, men som vi snart skall se kan det även hända utan att vara känd som "Den Förhäxade" bara för att man har lite för få förfäder...


Nicolas Chauvin

Ordet:
Chauvinist, som i "naturligtvis vet jag vad chauvinist betyder ditt sexistiska as!"

Mannen:
Nicolas Chauvin var (enligt utsago) en tidig 1800-talssoldat i Frankrike och Napoleons största fanboi. Och när han inte vitt och brett förklarade hur lysande kejsaren var fördrev han tiden med att bli stucken med bajonett. Han påstås ha blivit sårad totalt 17 gånger, alla framifrån, fått tre fingrar amputerade, en axelfraktur och ett vanställt ansikte. Men trots detta så vägrade Chauvin att call it quits, utan återvände gång på gång ut på slagfältet, driven av sin något överdrivna tillgivenhet för Boney.

"Det är dessutom bögigt att röka med mer än två fingrar."

Med andra ord så var nissen en verklig kombination av inspektör Closeau och Smithers från Simpsons. Och medan Nappe själv var tillräckligt tacksam för att belöna sin stalker med en liten pension, så ansåg i stort sett alla andra att Chauvin var en stor jävla fjant som drog det här med "patriotism" en aning för långt. Efter att Napoleon mött Abba (till skada för bägge, och framför allt mänskligheten) blev dock hans namn en synonym för en på gränsen till dumhet fosterländsk person. Både böcker och skådespel har skrivits om stackaren, så exakt hur stor del av hans liv som faktiskt ägde rum och vad som är uppdiktat är idag en smula oklart

Sisådär 150 år senare anammades ordet "chauvinist" av 60-talsfeminister som sökte efter ett bättre ord än fascist för att beskriva män som är oförklarligt övertygade om sin egen förträfflighet. Den nya betydelsen överskuggade snabbt den gamla, men har fortfarande inte ändrat på att Chauvin hade fel i huvudet...



Leopold von Sacher-Masoch

Ordet:
Masochist, som i "Aj, du hejar på QPR? Är du något slags masochist?"

Mannen:
Vi vet alla att ordet "sadist" kommer från den plågsamma hissmusik som framförs av 80-talssyntarna Sade och av att få njutning av att tvinga folk att lyssna på Smooth Operator. Eller något ditåt... Anyhoo, Leopold von Sacher-Masoch var motsatsen till det.

Mestadels är von S-M (en inte helt opassande förkortning) känd för sina romaner som uppenbarligen är mycket häftiga om man kan läsa tyska, eftersom i stort sett inget är översatt. Men en roman, som ÄR översatt är Venus i päls, där det enda författaren glömt är att ha med är "Hej Bullen...".

Venus i päls är nämligen inte så mycket en roman som en memoar, eftersom Sacher-Masoch nämligen hade en älskarinna vid namn Fanny Pistor (notera här att jag helt undvek att komma med en snuskig ordvits). De älskande(?) tu upprättade ett kontrakt som gick ut på att Leopold skulle vara hennes slav i sex månader, med det enda förbehållet att hon skulle gå klädd i päls så ofta hon kunde och speciellt när hon var på "elakt humör". Ni kan säkerligen se vartåt detta barkar.

Told you...

Och hey presto, så fick vi ordet masochism efter att den synnerligen tyske Dr. Richard von Krafft-Ebing uppfann termen i sin ärkebok "Psychopatia Sexualis", med fotnoten att Venus in Furs även är en lysande låt av Velvet Underground. Sacher-Masoch avskydde dock termen och protesterade högljutt, men slängdes ut från Krafft-Elbings kontor efter att han fått utlösning efter att någon slagit honom på käften (inte historiskt belagt).



Charles Boycott

Ordet:
Bojkott, som i "VA?! Får man inte gå till Claes Ohlson utan byxor? Nu helvete bojkottar vi dem!"

Mannen:
Kapten Charles Cunningham Boycott var en brittisk 1800-talshyresvärd med uppgiften att se över lite irländsk åkermark, vilket vid tiden gick ut på att betala irländarna så lite som möjligt medan man samtidigt skinnade dem på så mycket hyra som möjligt.

"Tror du att det här är lätt för mig va? Jag har faktiskt både fru och skägg att försörja."

1880 ledde dåligt väder till en dålig skörd, vilket i sin tur ledde till att hyresgästerna hade problem med att betala sitt arrende. Boycott tog sig dock an deras bryderi genom att höja hyrorna, sänka lönerna och att slutligen be dem att samla upp sitt stuff och dra åt helvete. Att vräkning på denna tid och plats i mångt var det samma som döden, rörde heller inte Boycott nämnvärt. Så när han följaktligen försökte att vräka 11 hyresgäster tyckte resten att samhället att enough var enough och började att frysa ut honom. Arbetarna vägrade att skörda hans grödor, brevbäraren vägrade att hämta hans post, fisken vägrade att nappa och så vidare. Men eftersom hans Boycott helt var beroende av sina underbetalda irländare för att hålla jordbruket igång, så skrev han till en mängd tidningar i London om hjälp och för att få någon att prata med.

Den brittiska överheten blev naturligtvis rasande av Boycotts fall, speciellt delen där några osnutna irkkun börjar jävlas med en rik person. Så 50 man ställde upp för att rädda Boycotts skörd, plus ytterligare 1000 soldater för att skydda dem från de förbannade lokalinvånarna (vilket inte alls låter överdrivet). Och efter att ha gått i 9 timmar till gården (ingen på Irland lät dem hyra hästar) välkomnades de av Boycott genom att genast sättas i arbete och att få betala för potatisen de åt.

I slutändan blev det dock för dyrt att genomföra sådana här Live Aid-operationer varje gång en sniken jordägare blev en pariah i samhället och "bojkottande" hade blivit en sak.



Etienne de Silhouette

Ordet:
Siluett, som i "Jag tittade upp och såg hjärtformen som bildades av siluetten på Matt Damon och Ben Affleck som hånglade".

Mannen:
Etienne de Silhouette var en man med ett uselt jobb: Finansminister under Ludvig XV. Hans nakki var att på något sätt bromsa upp kungens slösande, finansiera 7-årskriget, hitta pengar till kungens älskarinnor och på något jävla vänster hålla nationen flytande. Och då skall man komma ihåg att det här var en person som behövde sju personer för att ta på sig sin skjorta på morgonen.

Ni vill inte ens tänka på hur många som krävdes för strumpbyxorna...

Så Silhouette var tvungen att ta till för tiden ganska drastiska medel. Han skapade den "allmänna subventionen", vilken i stort sett var en skatt på yttre tecken på välstånd, som t.ex. lyxvaror som dörrar, men som trots detta inte lyckade skrapa ihop mer än ca 20% av utgifterna. Han beordrade därför också att man skulle konfiskera och smälta ner alla guld- och silverbestick man kunde få tag på.

Han gick så hårt fram att där han passerat kunde adelsmännen inte på samma sätt som tidigare beställa skulpturer på sig själva eller smickrande målningar som lämnade bort bönderna de stod på för att se längre ut. Detta gav namn till siluetten, ett enkelt papperutklipp på en persons profil, döpt efter skatteindrivaren som gjorde snuskigt rika personer till skuggor av sina forna jag, dvs aningen mindre rika. Och i slutändan visade Steve Jobs ett anmärkningsvärt sinne för ironi när han använde dem i reklamen för de äldsta och dyraste versionerna på iPod.

Skall DET HÄR kallas för utveckling?

The Lost Art of Keeping a Secret

Genom historien har mänskligheten ofta haft ett kroniskt problem med att hålla våra största framsteg ur vägen för ännu större rövhål med tändstickor, och som en följd av detta har några av de viktigaste verken inom konst, litteratur och vetenskap nu förstörts eller på annat sätt förlorats. Saker som kunde ha räknats bland de mest inflytelserika och viktiga någonsin, om de bara hållit lite längre...


Q-källan
Q-dokumentet, om det existerar, är troligtvis den mest inflytelserika sak som någonsin nedtecknats, typ någonsin. Detta på grund av att den (Q:et kommer från det tyska ordet för källa, quelle) antas innehålla merparten av de samlade lärdomarna hos en viss Rabbi Yeshua Ben Yosef, pch antas vara källan bakom många av citaten som nedtecknats av evangelisterna Matteus och Lukas.

Q-evangeliet

I grund och botten handlar det om att Matteus- och Lukas-evangelierna skrevs oberoende av varandra, men att stora delar av dem trots detta är närapå identiska, ner till identiska fraser, vilket en del forskare är ett tecken på att de båda citerar samma dokument. Ett dokument som uppenbarligen innehöll Jesus lärdomar. Och ett dokument som aldrig har hittats.

Men om man skulle hitta det, ja då jävlar... Sakerna som Matte och Luke alltså båda skriver om på var sitt håll är nämligen några teologiskt sett ganska betydande grjer: som den gyllene regeln, saligförklaringarna, Herrens bön, en stor hög liknelser... bokstavligen tillräcklit med stuff för att grunda en religion på. Och detta var alltså bara delarna som de valde att ta med.

Röd text visar att Q varit författaren...

Så vad finns det annat där? Det är det ingen som vet...

Jaha, så vad sket sig?
Huruvida dokumentet existerar över huvud taget är föremål för en mycket hetsig debatt (inte speciellt olikt, till exempel, allt annat som har med bibeln och dess ursprung att göra). Om om du nu trodde detta har detta alltså absolut ingenting med huruvida du tror på kristendom eller inte. Poängen är att evangelierna verkar låna från en samling predikningar av någon som, åtminstone, var en av de mest inflytelserika religiösa läromästarna någonsin. Och vi känner inte till dokumentet som de refererar till.

Kom då också ihåg att om man utgår ifrån vad som hamnade i bibeln så hänvisar den endast till ett fåtal timmar av hela Jesus liv. Och det måste ju helt enkelt finnas mera att lära av honom av lärdomar, diskussioner, skämt och fiffigheter, han var ju trots allt rabbi. Fundera på hur västerländsk kultur kunde ha utvecklats om vi hittat några specifika texter om vad Jesus tyckte om, låt oss säga, slaveri. Eller homosexualitet. Eller aborter. Eller kvinnors rättigheter.

Eller boxning.

De förståsigpåare som argumenterar emot Q-källans existens påpekar visserligen ganska korrekt att ett sådant dokument skulle vara en jävla sak för den tidiga kyrkan att supa bort. Och den skulle ha supits bort för länge, länge sedan. Det finns inga källor på att någon, någonsin skulle hänvisa till dokumentet, oberoende hur långt tillbaka vi går.

Oberoende om Q någonsin existerat så är den troligtvis förlorad för alltid, begravd i öknen någonstans, eller ännu värre, helt enkelt bortglömd.



Biblioteket i Alexandria
Det var det största, mest berömda och överlägset mest saknade biblioteket i historien. Beläget i Alexandria i Egypten var biblioteket de facto något av ett riksarkiv för hela antiken, innehållande uppskattningsvis mellan 650,000 och en miljon boksrullar, dvs i princip allt so någonsin skrivits fram till det.

Om boken var tillräckligt gammal och värdefull så kan du hoppa upp och skita dig i näven på att det fanns en kopia i biblioteket, de samlade livsverken för hundratals, om inte tusentals år av genier. För att inte tala om att det var gamla egyptier, greker och romare vi talar om här. Kan ni föreställa er hur mycket porr detta bibliotek måste ha innehållit?

Jaha, så vad sket sig?
Alexandria hade oturen att befinna sig precis i mitten på Nu-bränner-vi-upp-saker-och-ting-regionen i gamla Egypten och det är ganska anmärkningsvärt att det överlevde så länge det gjorde. Under de århundraden som det försökte existera eldades biblioteket, och med det allt vi någonsin kunnat önska veta om antiken, upp ett flertal gånger, av diverse folk som tyckte om att elda upp saker.

Historiker är inte helt överens om när egyptierna helt enkelt sluta bry sig om att bygga upp det på nytt, men man är relativt överens om att det förstördes delvis eler helt fyra gånger, de första tre av romarna (inklusive en gång av Julius Caesar) och slutligen en fjärde av den muslimska erövringen 642 när Alexandriaborna slutligen kom fram till att "Vet ni, ni kan faktiskt ta och dra åt helvete hela bunten!"

Det stort sett enda minnen vi har kvar på biblioteket i Alexandria är en hög med målningar på folk som eldar bastun med det.

"Burn motherfucker! Burn!" - S.P.Q.R

Resten av Canterbury Tales
Geoffrey Chausers Canterbury Tales är ett av de, om inte det, viktigaste verket inom engelsk litteratur och skrevs av en författare enbart överträffad av William Shakespeare när det kommer till avtryck på engelska språket (speciellt när det kommer till fishumor). Ganska långt allt han skrev har påverkat den engelsktalande världen för alltid och han höjde mer eller mindre på egen hand engelskan från en barbarisk dialekt talad av skitskyfflande bönder till ett kulturspråk likt latin och italienska när det kom till litteratur, poesi, vitsigheter, satir och alla saker handlande om rumpor och gaser som kommer ut ur rumpor.

Jaha, så vad sket sig?
Tanken var att Canterbury Tales skulle bli sisådär 100-120 kapitel långt, men olyckligtvis drabbades han av en ganska oöverkomlig och definitiv form av skrivkramp (känd som döden) efter att ha hunnit med bara 24 st. Författarens vision om en massiv roman som beskriver äventyren för en grupp pilgrimer på deras långa resa till Canterbury och som fördriver tiden med att supa och dra bullshithistorier för varandra.

Inte jätteolikt en BD-turné...

Planen var alltså något i stil med Aisopos fabler möter Lord of the Rings, men det vi fick var omkring en fjärdedel av det och några kapitel ihopsnickrade från Chaucers anteckningar och ofärdiga manuskript. Ett annat tecken på att boken inte var på långa vägar färdig: personerna kommer aldrig i närheten av Canterbury.

Viket är synd. Vi kommer aldrig att få veta hur mycket rikare den engelska vokabulären skulle vara om mannen som introducerade sådana ord som arse och knobbe hade överlevt för att skriva de andra 75 procenten av boken. Tänk till exempel vad Shakespeare hade haft att arbeta med:

In Your General Direction, en ny tragedi av William Shakespeare

En enorm målning av Leonardo da Vinci och Michelangelo
Historiens kanske två främsta konstnärer anlitades att måla en gigantisk väggmålnig i Salone dei Cinquecento, huvudkammaren i rådhuset i Florens, medan Macchiavelli gjorde i ordning kontraktet. Det är som att Stålmannen har en hardcore wrestlingmatch med He-Man, med Batman som domare.

"LEONARDO VS. MICHELANGELO: THE BRAWL IN CITY HALL"

Det var den första och sista gången som Leonardo och Michelangelo gjorde något oninjarelaterat tillsammans, och hade allt funkat som det var tänkt skulle detta nu vara det främsta konstverket någonstans, någonsin. Punkt.

Jaha, så vad sket sig?
Just i detta fall var nog allt Leonardos fel. Vid något skede under arbetet (som han tvingades att uppfinna nya målarställningar för att kunna genomföra), gjorde en kombination av Leonardos usla oljor och en hal bakgrund att målningen började att smetas ut som om den plitats ner på whiteboard. Detta var dock endast det första steget i en Mr. Bean-aktig serie av katastrofer som ledde till att Leonardo försökte att deperat torka färgen med brinnande facklor innan färgen hann rinna. Vilket naturligtvis leddes till vaxet han blandat i grundfärgen smalt och fungerade som glidmedel för hela rasket som rann ner från väggen.

Michelangelo å sin sida hann endast göra premilminära skisser innan påven beordrade honom tillbaka till Rom för att bygga en gravkammare åt honom (eftersom man aldrig riktigt vet när det är dags). I slutändan övergav båda konstnärerna jobbet och det lilla som fanns kvar förstördes snabbt eftersom kuratorerna vid detta skede inte ännu insett att det kan löna sig att ha "Inte peta!"-skyltar i närheten av Turtlesmålningar.

Var dock inte orolig. Det finns nämligen en helt äkta Da Vinci-kod aktig skattjakt på gång i Italien för att hitta vad som nu kan finnas kvar av Leonardos målning. Den ersättande målningen av Giorgio Vasari har nämligen ett hemligt budskap målat på en grön fana på 12 meters höjd: "Cerca trova" (Den som söker skall finna), vilket den professionella Indiana Jonesen Dr. Maurizio Seracini tror att skall leda honom till Da Vincis fresk och/eller Jesus barnbarn.



All musik från större delen av historien
Vad är den bästa sången någonsin?

Det är ingen idé att du svarar eftersom sannolikheten är ganska stor att den inte finns bevarad. All musik som mänskligheten har skapat under de första åtskilliga tusen åren av konstrformen existerar helt enkelt inte. Vi har förlorat livsverken för i stort sett varenda en musiker som levde före puderperukeran, vilket som det råkar sig också var början på musikindustrin.

Franz Liszt, världens första popstjärna. Ja, på riktigt.

Jaha, så vad sket sig?
Det fanns naturligtvis inga sätt att spela in ljud före ganska nyligen. Men noter? Finns det inga gamla papyrusrullar med noter som ligger omkring och skräpar?

Nix. Trots att notskrift existerat i det antika Grekland, Indien och Kina, så ändrar det inte på det faktum att så gott som ingenting överlevt. Och det som faktiskt klarat sig är inte direkt saker man enkelt svänger ihop en ringsignal av.

"Say the magic word. Sagapo, S.A.G.A.P.O..."

Människor har spelat instrument och sjungit i tiotusentals år. Hur lät det? Vem var det största musikaliska geniet genom millennierna? Vi har inte en satans aning... Hur sjöng Homeros Iliaden? Vilka krigssånger stämde Djingis Khans krigare upp i när de förberedde sig för att jämna Asien med marken? Hur fan lät Romerska rikets nationalsång? Hur många Jimi Henrixar eller Django Reinhardtar har förblivit okända pga att ingen uppfunnit Youtube? Hur duktiga var det? Vad fanns det för musikgenrer som ingen hört talas om?

"Ûro si tovo keitone, o brgant tovo bârgo!"

Nej, det är är inte retoriska frågor. Jag vill seriöst veta det...

Party Til You Puke

Vi har det bättre än våra förfäder. Vi har häftigare bilar, bättre hygien, tusentals med nya mediciner och ostbågar. Men trots detta enorma teknologiska övertag, våra större hjärnor och våra ännu större ostbågsmagar, ligger vi fortfarande rejält bakom dem när det kommer till en viktig kategori: hur bra vi är på att festa.

Segerdagen
Alla som inte var nazist hade en orsak att fira när Tyskland kapitulerade efter andra världskriget. I Storbritannien firade tiotusentals av Londonbor på Piccadilly Circus och Trafalgar Square som om det var 1999 och i USA packades Times Square med över en halv miljon firande tills borgmästare LaGuardia bokstavligen bad dem hålla käft och sticka hem. I Paris firade fransoserna som om kriget varit en del av deras master plan hela tiden och i Rom skakade främlingar hand med varandra som om det inte handlat om en vanlig fotbollsmatch. Till allas överraskning passade de normalt så timida och artiga kanadensarna på att fira med en gammal och beprövad klassiker, dvs fira-genom-att-plundra-spritbutiker-och-ordna-upplopp.

Men när nyheterna nådde Moskva om att Sovjet precis hade vunnit sitt domedagskrig mot den tyska invasionen så firade de, nå vi kan säga att det var på ett sätt som skulle ha fått 1999 att beställa en kopp kaffe, ta en burana och allvarligt fundera på att skriva in sig i AA, Festandet började med att en officiell inbjudan skickades ut i Radio Moskva kl. 01.10 natten mot den 9 maj 1945...

Sedan blev det lite överdrivet:
Firandet i Moskva kan ha varit ett av de största spontanfiranden som någonsin ägt rum. Tusentals på tusentals människor drog genast ut på gatorna för att förvandla en av de största städerna i världen till "ett hav av vodka", många av dem fortfarande klädda i sina nattskjortor.

Om ens det...

Moskoviterna började därefter en krogrunda som passerade ambassaderna på de allierade nationerna, som naturligtvis hoppade med med liv och lust i vodkafestivalen med sina egna sorters grogg. När Stalin således höll ett tal till nationen, efter 22 timmar av festande hade hela stadens vodkareserver gott torra. Eller som ett ögonvittne uttryckte det: "Jag hade tur som lyckades köpa en liter vodka på tågstationen när jag anlände, för efter det var det omöjligt att få tag på någon... ...Den 10 maj gick det ingen vodka i Moskva, vi drack upp allt." Ja, detta var dagen då spriten tog slut i Ryssland!



Camp de Drap d'Or
Diplomatiska kongresser mellan länder sura på varandra och månghundraårig historia av fientligheter är ganska sällan särskilt festliga historier. Och oberoende hur mycket jag än letat så har jag fortfarande inte hittat några exempel på diplomater som bongat Jägermeister eller rugbytacklat varandra. Så när Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike skulle mötas för att diskutera igenom saker så var saker en aning spända. Och när jag säger "spända" som menar jag naturligtvis "löjligt pråliga".

Sedan blev det lite överdrivet:
För vem kunde nu tro att två högdjur som ser ut så här...

...kunde vara på vippen att ruinera sina riken i sina försök att överträffa varandra under en treveckorsorgie i extravaganza och slöseri?

Det fanns fontäner som sprutade vin, tält som vävts av guldtråd och fester som pågick flera dygn i sträck. Huvudatraktionen var ett dryga 1000 kvadratmeter stort tält, sytt som en slott, för naturligtvis har man om man har en internationell feelisfestival utan 1000-kvadratmeterstältslott? Tror du att det var något slags Woodstock, eller?

Det var även aningen mindre tornerspel på Woodstock

Men det blev roligt på riktigt först när underhållningen satte igång, med tornerspel, schackspel med levande pjäser, musik, bågskyttetävlingar och andra knasigheter som folk höll på med innan vi uppfann internet. Vid ett skede gick sakerna så över styr att monarkerna beslöt sig för att själva tävla mot varandra i den mest värdiga och intelligenta av sporter, brottning.

Henrik, lycklig över sina torneringsframgångar under kungamötet, full som ett ägg och testosteronstinn som Karin Krabbe stegade fram, grabbade tag i kung Frans krage och kom med en utmaning värdig Hulk Hogan. Frans I blev dock inte mer skrämd än att han lyfte upp och drämde Henrik VIII:s kungliga röv i marken, Henrik blev förbannad och detta ursprungliga Battle Royal gjorde abrupt slut på det episka groggandet. Kungarna drog sig iväg åt var sitt håll, Henry var så arg att han bildade en allians med Frans ärkefiende, den Tysk-Romerska kejsaren Karl V och inom några månader var alla tre monarkena i krig med varandra.



Colosseums invigningsspel
Kommer ni ihåg när folk för ett par år sedan blev omotiverat upphetsade av att vara den första som kommenterade saker på internet? De här festligheterna var lite som det, men istället för att vara den första som hann skriva "FIRST!" på någon annans arbete så firade romarna denna gång att de var de första som använde Colosseum, den 55,000 sittplatser stora amfiteatern i Rom.

Ni vet vilken jag menar...

Sedan blev det lite överdrivet:
I stort sett allt i Rom stannade upp i över tre månader medan innevånarna festade pläsit av sig under vindränkt raseri där över 9000 djur slaktades som en del av festligheterna. Som jämförelse så ligger Olympiastadions publikrekord på över 70,000 utan något som helst djurmördande på invigningen.

Att slakta 9000 djur och fan vet hur många gladiatorer under 100 dagar av våld och grogg skulle dock göra i stort sett vilket som helst annat land blasé, men nu är det alltså Rom vi talar om. Så förutom strider och skådespel och djuroffer, så lät kejsar Titus även ordna två naumachia, eller fejksjöslag. Till skillnad från Gladiatorstrider, som de facto ganska sällan slutade med döden, var dock naumachia oerhört blodiga tillställningar. Colosseum fylldes med vatten, riktiga krigsfartyg byggdes inne på arenan och hela arméer på tusentals män stred till döden på det konstgjorda havet.

In the Navy, you can sail the...

Alexander den Store blir packad och bränner ner en stad
Han må ha varit oerhört duktig på att öppna knutar och på att kasta sten i havet, men något särskilt bra sprithuvud hade Alexander den Store då inte. Efter att äntligen ha erövrat Persepolis, den kulturella pärlan och ceremoniella huvudstaden i Akamenidiska imperiet (även känt som gamla Persien) beslöt sig Alex och hans makedoniska polare att fira med en av de mindre genomtänkta festerna i historien. De kallade de för Symposium, men andemeningen var att bli shitfaced kryddat med en nypa male bonding.

Även känt som onsdag på Klubben...

Sedan blev det lite överdrivet:
Enligt Historiae Alexandri Magni så blev Alexanders aningen sentimentala när de blev fulla. Efter att ha diskuterat saken, och nu skämtar jag faktiskt inte, med "en berusad hora", glorpade Alexander sitt vin, krossade antagligen flaskan mot sitt huvud och kom fram till att "Varför tar vi inte och hämnas Grekland, och eldar upp stadeshelvetet" (citat obekräftat).

Varefter han personligen ledde sina fulltankade män på en "berusade orgie" för att hämnas sina grekiska grannar genom att bränna ner Persiens huvudstad till grunden. Detta var alltså staden som han marscherat närapå till den kända världens ende för att erövra, men när han en gång var framme så brände han själv upp den med facklan i handen, bakgrundsmusik och hela baletten, bara för att någon random hoito double-dareade honom om det.

Naturligtvis som skämdes Alexander en aning när han nyktrade till följande morgon. Hela staden var förstörd, Alxanders makedonier hade förstört sitt rykte och Hans Storhet hade en till råga på allt en exploderande krapula.

Vilket han åtgärdade med den makedoniska varianten på korjaussarja, dvs att bli full på nytt och elda upp en annan stad

Waricivilisationens avslutningsfest
Knappast någon civilisation i historien har lyckats att träda ur densamma på ett lika episkt sätt som Warikulturen i det pre-Kolumbiska Sydamerika. Istället för att falla offer för erövring, sjukdomsepidemier eller romare med för mycket fritid, så checkade de här nissarna ut ur hotellet på ett sätt som varje nation kan vara stolt över: genom att festa så makalöst stenhårt att vi fortfarande, 1000 år senare, inte har en jävla aning vad fan som egentligen hände. Allt vi vet är att det finns arkeologiska artefakter kvar efter ett folk som, av någon orsak, samlades till ett sista, massivt sjöslag och därefter försvann från jordens yta för alltid.

"Bah, har man sett en ärkefest har man sett alla..."

Sedan blev det lite överdrivet:
Så hur mycket grogg behövde då Warina för sin lilla sitz? Nå, om vi säger så här: De byggde ett eget, heligt ärkebryggeri för tillfället. Ett som enligt arkeologernas beräkningar kunde producera över 1000 liter öl i dygnet. Så efter att ha druckit sig själva redlösa, beslöt de att riktigt go to eleven genom att bränna ner sitt heliga bryggeri, för att FUCK YOU andra civilisationer som också kan tänkas tycka om pilsner.

Wariledarna slängde sedan sina koppar i elden i något som tolkats som den ceremoniella avslutningen av deras kultur, tackade alla för en trevlig fest och därefter stack alla åt varsitt håll medan Final Countdown spelades i bakgrunden.

The Worst Taste in Music

Oberoende hur mycket vetenskapen försöker att förklara bort magin i vardagen, så finns det vissa saker som man helt enkelt inte kan kvantifiera med information: att dricka grogg med kompisarna, kattungar och att lyssna på en riktigt bra låt...

...eller, ja nå, det var ju det där med det sista. Forskning säger att att rysningarna man får av en riktigt mäktig musikbit kan spåras tillbaka till hur den mentala hårdvara är uppbyggd. Till exempel...


Du är kopplad för att känna igen "ledsna" och "glada" noter
Man behöver inte texter för att veta hur "ledsen" musik låter, tänk till exempel på det som spelas under en begravningsscen i en film. På samma sätt vet du hur triumfatorisk musik låter, även om det skulle vara utan att Joe Esposito uttryckligen förklarar att du är bäst.

Men hur är det med ursprungsbefolkningar som aldrig har hört musik tidigare? Skulle de höra skillnad mellan en glad filmscen och en ledsen? Jepp, på samma sätt som vi är förprogrammerade att babyn är gulliga och spindlar är äckliga så är våra hjärnor också programmerade att känna igen ledsen och glad när det kommer till musik. Lyssna till exempel hur Für Elise låter i dur, trots att det bara är tre noter som skiljer mellan skalorna a-moll och a-dur.

Och det är här som saker börjar bli skumma. En forskargrupp besökte en kulturellt isolerad urinvånarstam i Kamerun för att se om det hade samma begrepp om "glad" och "ledsen" musik som vi har. Och trots att deras musik inte på något sätt liknade vår och att deras kultur inte ännu nått patriotcountrystadiet (tacka fan för det), så kunde de känna igen de huvudsakliga känslorna på samma sätt som oss. När de hörde pianomusik i dur så var de flesta benägna att peka på bilder av leende ansikten och tvärt om med moll.

Det riktigt konstiga i sammanhanget är dock att enbart att komma i samma sinnesstämning som musiken gör att vi blir gladare, oberoende om musiken i sig själv är glad. Att lyssna på heavy ger till exempel samma reaktion i hjärnan som agression, trots att testpersonerna kände sig lugnare och gladare efteråt. Så hur hänger det här ihop? Josidu, det är inte bara det att du vill ha arg musik när du är arg, och vice versa, utan att det är något som din hjärna letar efter.

"I'll see you die at my feet, eternally I smash your face. Faceial bones collapse as I crack your skull in half."

Du är en musikaliskt betingad knarkare
Trots sin neurala storhet är din hjärna i grund och botten en knarkare. Varje gång du gör något bra så belönar sig hjärnan sig själv genom att spruta i sig lite dopamin och på så sätt få en dos. Och ett sätt för hjärnan att bli redlöst hög är att lyssna på musik. Detta fortgående belönande är det som lockar dig att lyssna på mera musik.

Så vad har det här att göra med din musiksmak? Nå, kommer du ihåg Pavlovs doggystyle? Eftersom klassisk betingning kan uppstå vid vilket som helst utomstående stimulus, så kan din hjärna seriekoppla något som musik till en helt orelaterad, betingad respons. Ägaren till ett parkeringshus i Chicago patenterade till exempel ett system där hissen spelade olika sånger på olika våningar, vilket hjälpte kunderna att komma ihåg var de parkerat. På samma sätt kan känslan du har när du hör en sång första gången, fullständigt påverka om du tycker om sången eller inte. Denna betingelse är så stark att när den en gång är inprintad så kommer din hjärna att aktivt söka efter en viss sorts musik så att den kan manipulera sig själv in i ett önskat känslotillstånd.

Och detta fungerar inte bara åt ena hållet, utan musiken du lyssnar på kan påverka ditt humör precis lika mycket som ditt humör kan påverka vad du tycker om en viss sorts musik. Så om någon gör reklam för en produkt med musik som du starkt associerar med något obehagligt (myggor, att bli sparkad i pungarna, Akademen), så är du mycket mindre benägen att tycka om produkten, vilket är orsaken till att rätt musikval är en så stor del inom marknadsföring. Men dessutom betyder det att du inte själv väljer vilken känslomässig kontakt du får av din favoritsång, utan att ditt undermedvetna använder dina minnen, synintryck, glömda kopplingar till folk du inte tänkt på på åratal och typ voodoo för att göra ett musikaliskt avtryck av en låt.

Och om det avtrycket är bra, så kommer du tillbaka efter mera av samma stil. Dina medvetna val har absolut fuck all att säga i frågan. Vilket äntligen förklarar hur vissa människor klarar av att lyssna på __________!*

*Under ett sällsynt försök att inte dissa någons musiksmak låter jag dig här själv lägga in namnet på en för dig ytterst omotiverat populär artist.

Vadå? Det här är bara en helt slumpmässigt utvald musikbild!

Din musiksmak låses fast av puberteten
Tänk dig att allt du sagt, gjort och tyckt om när du var typ 20 var fastlåst hos dig i all evighet. Din klädsmak, hårstil, vänner och det där löjliga smeknamnet du gav dig själv, för alltid intatuerade i ditt vuxna jag för hela världen att jävlas med. Hur många av oss skulle inte då fortfarande gå omkring i emomullet och insistera på att folk skulle kalla oss för "Schitzo-Jesus"? Ingen vacker syn precis...

Lyckligtvis så mognar vi en smula efter det. Men det finns ett fält där neurovetenskapsmannen och musikspecialisten Daniel Levitin  anser att vi för alltid är färdigpräglade innan vi ens fått rösträtt: vår musiksmak.

På riktigt, sluta titta på mig sådär. Återigen, detta är en helt slumpmässig bild  på musik och röstande...

Du känner säkerligen till att det finns vissa saker som det är mycket lättare att lära sig som barn än som vuxen, t.ex. främmande språk. Det finns ett skede när din hjärna börjar att gå lite mer över på rutin, men före det, när den fortfarande är ny och oförstörd av för sena kvällar på Klubben, så håller den på och skapar alla de nya och varierande neurologiska genvägar som kommer att behövas genom livet. Så dina föräldrars musiksmak, vad som råkar komma i radion och leksångerna du lärde dig i förskolan, i stort sett allt, är fritt fram för hjärnan att använda när den börjar lägga grunden till det som skall bli din musiksmak.

Och hjärnan är också själv aktiv med detta genom att utveckla neurokontakter för att känna igen musik från din egen kultur. Vid ca. 10 års ålder så börjar du att stöta bort musik som inte passar in i den form som du känner igen som "bra" musik och vid ca. 12 börjar du att använda denna nyformade musiksmak till att försöka hitta din egen plats i världen. Vid 14 är smaken i stort sett grundmurad.

Som bevis kan ses att en musikkritiker påpekar att två av de största musikikonerna under de senaste 50 åren båda tyder på detta. Både Bob Dylan och Paul McCartney var 14 år när de första gången såg Elvis, och båda har nämnt denna upptäckt som det som satte igång deras världsförändrande karriärer. Samma sak hände när de 14-åriga Bruce Springsteen, Stevie Wonder och Billy Joel såg The Beatles uppträda på The Ed Sullivan Show.

Exakt vad fan Dee Snider såg är dock fortfarande en smula oklart...

Detta kan naturligtvis läggas under rubriken "knasiga sammanträffanden använda för att bevisa en ståndpunkt", men fundera på vad du lyssnade på som 14-åring (mestadels Metallica), är det verkligen såååå långt ifrån det du lyssnar på idag? Det kanske var en aning mer barnsligt eller aningen mer Limp Bizkitigt, men har du verkligen gjort en helomvändning och totalt lämnat musikgenren du gillade som tonåring? Om du gillade heavy då finns det en god chans att du fortfarande gör det.



Musikindustrin har förvandlat pop till en slätstruken, högljudd massa
Jag skulle aldrig välja att bedöma kvaliteten på dagens popmusik - sååå satans gammal är jag inte (ännu). Men faktum är likförbannat att popen har blivit mer och mer homogeniserad under de senaste 50 åren, det kan vetenskapen bevisa. Det finns till och med diagram.

Å andra sidan finns det här också...

The Million Song Dataset använder sig algoritmer för att analysera popmusik från 1955 och framåt och bedömer låtar enligt saker som ljudvolym, notdiversitet, ackordföljd och tempo. Det som musikvarianten av HAL 9000 kommit fram till är att dagens musiker är jävla copycats och att de låter allt mer likadant för varje år som går. Och när man börjar att bryta ner musiken i mindre beståndsdelar så träder ett tydligt mönster fram. Även om den studerande informationen består av musik från en mängd olika genrer, som rock, pop, hip-hop och heavy så är trenden tydlig. mindre variation och högre volym. Dvs det som våra far- och morföräldrar alltid misstänkt. De facto så har forskarna kommit fram till moderna lyssnare nu lärts att associera högt ljud mer modernitet:

"Hence, an old tune with slightly simpler chord progressions, new instrument sonorities that were in agreement with current tendencies, and recorded with modern techniques that allowed for increased loudness levels could be easily perceived as novel, fashionable and groundbreaking."

Exakt, de anser att vi är så korkade att vi inte skulle känna igen gammaldags stuff om det uppdaterades och spelades tillräckligt högt. Och vet ni vem som var höjden av kreativitet inom musikområdet? Efterkrigsgenerationerna, dvs samma generation som gav oss hippies, yuppies och andra obehagliga -ppies, gick en gång i bräschen för skaparkraft inom musiken och ingen har lyckats överträffa dem. Här är ett av de tidigare nämnda diagrammen, med inriktning på "variation i klangfärg", dvs hur många olika ljud som funnits i popsånger sedan 1955.

Avvikelserna från massan är troligtvis punk, rap och att David Byrne funnits i ett rum någonstans. Så ta och fundera en stund på 50-talspop. Troligtvis finns stämsjungande, svajande män i likadana kostymer med på något hörn, medan flickor i prickiga kjolar håller på med hulahularingar någonstans i bakgrunden. Men enligt Million Song Dataset, så var denna mesrock betydligt mer fantasifull än det som du lyssnar på i radion just nu. Den enda skillnaden är att det du lyssnar på troligtvis har högre ljud. Så efter att popens kreativitet nått sitt zenit i slutet på 60-talet, när musiker bokstavligen använde jodlande, cannabis och ansiktsmålningar som instrument har musiken långsamt blivit allt mer slätstruken.

Kom nu dessutom ihåg vad jag skrev om att musiksmaken låses fast i dina lägre tonår. Om det är det du fötts upp på, så kommer du att söka efter samma sak under resten av ditt liv medan allt utanför dessa ramar låter konstigt och fel. Så det är ganska så svårt att försöka vara annorlunda och experimentell när hela din publik över en generations tid blivit tränade att enbart känna igen vissa sorters ljud som "bra". De har inte nödvändigtvis dålig smak, utan är enbart slavar under biologin. Men återigen, det förklarar varför __________ blivit så jävla framgångsrika...

VA?!

Of Darksome Origin

När det kommer till företag så har de allra flesta ganska korta minnen, till exempel är det knappast någon som kommer ihåg att Hugo Boss designade nazistuniformer. Och det är en bra sak för de företag som tillverkar varor du använder varje dag, eftersom nästan alla av dem gått genom något slags extreme makeover vid något skede.

Visste du till exempel att...

Monsanto tillverkade Agent Orange åt USA:s militär
Som du känner det:
Ett 20 miljarders och sannolikt mycket ondskefullt konglomerat inom genemanipulerade grödor som högst troligt producerade fröna till ett flertal grejer du ätit idag.

Hur det grundades:
Oroliga medborgare runt om i världen, och från alla sidor av det politiska spektrat, har länge varit misstänksamma mot bioteknikföretaget Monsanto, det närmaste man kommer Umbrella Corporation eller Abstergo i riktiga livet, och en sak som konspirationstreoretiker faktiskt kan ha rätt om. Monsanto kontrollerar 80% av marknaden på majsfrön och har genom sitt genmanipulerande av naturen närapå patenterat själv konceptet majs. Men vilka fanskap Monsanto än håller på med nu för tiden så är de endast ett bevis på att det är svårt att bryta gamla vanor.

Monsantos officiella historieskrivning klargör nämligen att de enbart "delar namn och historia med ett företag som grundades 1901", vilket är lite som att säga att det enda som du har gemensamt med typen som hade på sig dina byxor igår är gemensamt namn, minnen och identitet. Tidslinjen börjar med att företaget uppfann sackarin år 1901 och hoppar därefter mer eller mindre över hela 1900-talet till mitten på 90-talet då man uppfann sin Frankenmajs.

Men det räcker inte med att spara ihop sina sackarinroyalties för att kunna monopolisera en basgröda i större delen av världen. Under 1900-talet var Monsanto nämligen specialiserade på att ta fram ogräsmedel och deras mest mest framgångsrika produkt är fortfarande idag känd enbart med sitt kodnamn, Agent Orange. Ja, den Agent Orange. Under Vietnamkriget kom USA:s armé nämligen på att det bästa sättet för att tvinga ut Viet Cong ur sina gömställen i djungeln, var att ta livet av all djungel i Vietnam.

"Lämna det problemet åt oss..." -Monsanto

Men att kalla Agent Orange ett ogräsmedel är kanske lite ofullständigt, eftersom Monsanto nådde sitt mål av att "döda växtligheten" genom att uppfinna en kemikalie som tog livet av varje levande organism som rörde eller såg eller tänkte för hårt på ämnet. Sedan dess har Monsanto varit måltavla för en oändlig ström med stämningar från familjerna till de ungefär en miljon människor som dog eller missbildades av Agent Orange, men företagets standardsvar har alltid varit att "vi blev tvingade till det, dessutom är Agent Orange helt ofarligt. På senare tid har detta även följts av "Vill ni köpa lite majs?"



Fanta uppfanns pga cokisbrist under andra världskriget
Som du känner det:
Tillverkarna av någorlunda fruktsmakande läskedrycker.

Hur det grundades:
Med Hitler. 1941 anföll japanerna nämligen Pearl Harbor och ett par dagar senare låg USA i krig med både Japan och Tyskland. Vilket gjorde att en tysk nisse vid namn Max Keith plötsligt hade något av ett problem på halsen. Keith (uttalas "Kajt") var nämligen chef för Coca-Cola i Tyskland, och högdjuren på huvudkontoret i Atlanta ansåg nämligen att det kunde se illa ut om man fortsatte att leverera läsk till den nysvurna fienden. Men Keith var fortfarande fast besluten släcka törsten i Tredje riket, utan att tvinga dem att dricka kranvatten.

"Guckt nicht in wasserquellen, ihr lustigen gesellen..."

Detta var dock svårare än antaget. Utan Cokes dårhemliga recept, började Keith bli smådesperat på att ge folket något att dricka, så han gjorde vad vi alla skulle ha gjort i motsvarande situation - han började nu att blanda ihop random stuff och hoppades på det bästa. De saker han mer specifikt lyckades få tag på var vassla (det som rinner ur mjölken när man gör ost) och pressrester från cidertillverkning och en shitload av sötningsmedel. Drycken fick namnet Fanta, som en förkortning på all fantasi det krävdes för att påstå att detta var drickbart.

Medan denna oheliga allians av, bokstavligen, livsmedelssopor, låter som något man använder under BD:s nybörjartävlingar, så älskade tyskarna det, speciellt mot slutet av kriget när matvarorna började ta slut och det upptäcktes att man kunde använda Fanta som en soppbuljong.

Efter kriget stegade Coca-Cola tillbaka in i landet, och även om de var imponerade av att Keith lyckats hålla produktionen igång, så var de otvivelaktigt förfärade över vad han egentligen sålt och avbröt genast tillverkningen av Fanta. 10 år senare expanderade dock Pepsi sitt dryckessortiment och Coke insåg att de inte längre kunde leva på att ha bara en produkt. Efter att ha kommit att tänka på vad Keith gjort när han behövde en ny produkt, så snabbt och billigt som möjligt, så återuppväckte de Fanta (med aningen bättre ingredienser).



Zildjiancymbaler användes till krig
Som du känner det:
Även om du inte är musiker, så känner du möjligtvis till varumärket. Man ser det varje i varje musikvideo som har en någorlunda vettig bild på trumsetet.

Hur det grundades:
Zildjian har varit leverantörer av högljudda metallskivor under nästan 400 år, vilket gör dem till ett av världens äldsta, fortfarande verksamma företag. Men naturligtvis så var det inte riktigt garagerock som var den huvudsakliga kulturströmmen när Avedis Zildjian I, företagets grundare, öppnade sin verksad i Konstantinopel är 1623. Men så var det heller inte musik han hade i tankarna när han gjorde det. Som alkemist deltog han nämligen i det imponerande envisa, men per definition meningslösa, och 2000-åriga sökandet efter ett recept på guld. Planen var att den som kunde knäcka gåtan skulle ha oändligt med pengar.

"Okej, nu behöver jag bara ingredienserna. Heh, vetenskap är ju pissenkelt..."

Zildjian förstod kanske inte så jättemycket om kemi, eller ekonomiteori för den delen, men under sina försök med att blanda ihop tenn, silver och koppar i olika förhållanden, så upptäckte han plötsligt att han råkat upptäcka en legering med extremt studsiga egenskaper. Efter att troligtvis försökt att marknadsföra detta som nytt och förbättrat "superguld", så kom Zildjian ett annat sätt att tjäna pengar på det.

Osmanska riket hade nämligen en lång historia av att använda oljud till att skrämma sina fiender på slagfältet, och om det var något som Zildjians legering var bra på så var det att föra oljud. Så han började att sälja sina oljudsförare till militären. Mehtaran, arméavdelningen som var ansvarig för att försöka skrämma skiten ur folk, började dock så småningom att röra sig bort från skrämmande oljud mot musikaliskt oljud, vilket lade grunden till det som idag är marschorkestrar. Detta gav även en extra marknadsnisch för Zildjians företag, efter att fiendesoldaterna lärt sig att inte springa bort när någon har för oljud.

"Fly! De spelar YYZ!"

Astroglide uppfanns för rymdfärjorna
Som du känner det:
Tillverkare av glidmedel. Ja, som i "bring on the lube" glidmedel.

Hur det grundades:
Som det råkar sig så valdes namnet Astroglide inte enbart för att det låter cool, utan orsaken är att uppfinnaren, Daniel Wray, ursprungligen uppfann ämnet för att användas som kylmedel på rymdfärjor. År 1977, när Wray jobbade som kemist vid NASA, och efter att ha experimenterat med över 300 olika blandningar, så råkade han snubbla över en lyckad blandning av bland annat glycerin och vatten, vilken det visade sig att var perfekt för att smeta över dina mest ömtåliga kroppsöpningar och extremiteter (exakt hur han kom fram till denna insikt väljer jag att inte tänka så mycket på).

Glycerinreceptet som Wray kom fram till härmar nämligen ganska exakt kroppens egna vätskor. Den har en aningen sur pH-balans, vilket betyder att den hjälper att hindra svampinfektioner, den är ogiftig, den kan användas tillsammans med kondomer och har en aningen söt smak för varje... ...hrm, kroppsöppning-to-mouth du skulle vara intresserad av att prova. Jämför gärna detta med de petroleumbaserade medel (som vaselin) som var vanliga på 70-talet, och som hade bortemot en biljon potentiella bieffekter. För det kan tydligen ge allvarliga konsekvenser att klämma upp geleade dinosaurier i din fifi... Vem hade trott det.

Så även om det aldrig blev något av Wrays personliga rymdäventyr, så lyckades han hitta en marknad för sitt medel. Och medan han personligen otvivelaktigen skrattade hela vägen till banken, så måste jag samtidigt förmoda att det inte finns en enda mamma, i hela historien om mammor, som skämts mer än Wrays mamma, som blev tvungen att förklara för sina vänner och släktingar att hennes lilla pojke hade lämnat sitt jobb som raketforskare för att göra buttplugar bekvämare.

"Uh... han... han gick med i al-Qaida. Och dog..."

Food for Thought

Om det finns en sak som livsmedelsindustrin lägger in veto emot, så är det att du egentligen skall få ha någon som helst kontroll över vad du äter. Om de råkar sitta fast med ett lager fyllt med scheisse de köpte en gång i fyllan, så försöker de bli av med det genom att mata den åt dig och lögner som vi helt enkelt bara föredrar att tro på (Helt naturligt? Nå, men det låter hälsosamt). Och det hjälper inte hur många så kallade "innehållsförteckningar" eller "konsumentskyddslagar" som råkar stå mellan dem och dig.


Vår hemliga ingrediens? Trä...
Vet du vad som är häftigt med den tid vi lever i? Tidningspapper! Eller snarare, bristen på det. I och med att internet och läsplattor och grejer nästan tagit livet av tryckta media, så är tidningsupplagor på väg ner i hela världen. Men har du någonsin funderat vad som händer med all överlopps pappersmassa? "Men Andreas", frågar du nu, "vad har det här att göra med matingredienser?" Tills du får syn på den halvätna bageln du har i han... Aj, satan...

Men förihelvete:
Vad man gör med all cellulosa i pappersmassa? Man kallar det någon random bullshit och låter dig äta det... Och alla gör det: Valio? Cellulosa. Pizza Hut? Cellulosa. Viktväktarna? Fucking cellulosa! Eftersom träsmet kan användas som förtjockningsmedel i färdigmat, har många livsmedelsföretag gladeligen börjat använda det i stället för sådana onödiga och dyra ingredienser som "mjöl" eller "matolja". Och eftersom den 30% billigare cellulosan är ätlig och ogiftig, så har myndigheterna inget som helst intresse av att på något sätt begränsa användningen, eller för den delen, hur mycket ett företag kan lägga i sina produkter. Cellulosan finns absolut överallt, och inte ens organisk mat är skyddad. Cellulosan har ju trots allt varit trä en gång och kan således kallas organisk, i alla fall i stora drag.

Det värsta är dock inte att cellulosan finns överallt, utan att den över huvud taget inte är mat. Cellulosa är nämligen, olikt de normala ingredienserna som du tror att du äter, totalt osmältbar för människor och saknar nästan fullständigt närmingsämnen. Om en produkt har tillräckligt i sig, så får du mer näring i dig av att slicka fingeravtrycken från förpackningen.

Andel trä i skärbrädan och brödet: Ungefär lika.

Evig apelsinjuice
Snabbt, vad är den nyttigaste drycken i din närbutik? Gissade du på apelsinjuice? Inte så konstigt i sådana fall, med tanke på vad som står på burkarna: "100% naturlig", "Inte från koncentrat" och "Inget tillsatt socker". Fan, det måste ju vara närapå medicin... Och varför skulle man inte tro på dem? Jag menar, hur svårt kan det nu vara? Du tar apelsiner, du pressar apelsiner, du lägger det i en burk, med eller utan fruktkött. Färdig.

Ja, om man alltså inte räknar att din "färskpressade" juice kan vara bortemot ett år gammal och utsatts för grejer som skulle få en necromancer att bli illamående.

Ovan: Tropicanas buteljeringsrum. Inte ovan: något orangegult.

Men förihelvete:
Har du någonsin undrat hur det kommer sig att varje burk med naturlig, hälsosam, 100%-inte-alls-från-koncentrat-apelsinjuice lyckas att smaka exakt samma sak varje gång, förutom en minimal skillnad beroende på tillverkaren, utan att innehålla några som helst tillsattsämnen eller konserveringsmedel?

Allt börjar visserligen med att man pressar apelsiner, men det är också både det första och sista normala steget i processen. Juicen stängs nämligen genast efter det in i enorma lagringstankar varefter allt syre sugs ut. Detta gör att man kan lagra vätskan nästan dubbelt så länge som en gorgonzola och således kan sälja juice året runt, även när det inte är apelsinsäsong.

Tack vare vetenskapen kan vi dricka Screwdriver från jul till midsommar

Det finns dessvärre bara en nackdel med den processen (ur tillverkarens synpunkt alltså) och det är att den tar bort absolut all smak ur vätskan. Så, vad tillverkarna nu sitter fast med är simbassänger fylda av extremt vällagrad fruktgegga som smakar ungefär som paff och inte särskilt mycket mer. Vad skall de stackars dryckesproducenterna göra nu? Nå, återsmaksätta den med grejer som kallas smakpaket, och som produceras av samma kemiföretag som drämmer ut CK One och andra parfymer. Duh! Sedan förpackar de bara det apelsindoftande pappersvattnet och säljer det till dig.

Och, tack vare ett kryphål i reglerna så orkar de oftast inte ens meddela smakpaketets kemikalier bland ingredienserna...



Dina kryddor är fejk
Om du (likt större delen av min hussaklass i högstadiet) är en sådan som endast använder kryddor för att minera andras mat och ge en illusion av att du vet vad du håller på med, så är det stor chans att du inte ens vet vad de borde vara tillverkade av. Vilket är exakt vad livsmedelsindustrin hoppas på, då de då enklare kan sälja fuskkryddor åt dig.

Men förihelvete:
Ta till exempel sojasås, en grej man inte skulle tycka att var nödvändig att fejka, med tanke på att det inte exakt är en ovanlig vara. Men sanningen är dessvärre den att de flesta storföretag inom området köper in sin soja från inte särskilt nogräknade källor i Kina, ett land som till exempel inte har några direkta skrupler mot att sälja peppar som är fullständigt gjord av lera.

Riktig sojasås skall jäsa och tar relativt lång tid att tillverka, så många producenter har i stället börjat göra en imitation som bara tar tre dagar att tillverka och har längre hållbarhet. Den görs av något som kallas "hydrolyserade växtproteiner", samt karamellfärg, salt och majssirap. Största delen av sojan du får med dina sushipaket är sådant här fejkstuff. Men du få nu i alla fall wasabi till din fisk. Eller ja nå, visst, om du med "wasabi" menar "pepparrot blandad med senap".

Den värsta syndaren på området är dock saffran. The good stuff, dvs högkvalitetssaffran är en av världens dyraste kryddor och ligger på sisådär 7500 euro per kg. Vilket är extra imponerande med tanke på att en stor del av "högkvalitetssaffran" består av endast 10 procent riktigt saffran. Resten är bara random växtdelar som malts ner och blandats med.

Och det är vad du får tag på om du har tur. Om du har riktigt oflyt får du en fullständig kopia:

Smaka och se om du kan gissa vilken del som består av riven färgkrita

Det till vänster är riktig saffran. Det till höger är smaksatt gelatin, vilket kan se mycket övertygande ut, tills du blandar det med vatten och det löser upp sig helt.



Din biff kan bestå av hoplimmade rester
Så länge du inte är en av de där tråknissarna som byter ut julskinkan mot en blobb med tofu, så är kött kött. Och ta det lungt, jag tänker absolut inte påstå att den där saftiga entrecoten du hämtade från lågbudgetslaktaren inte är en riktig biff. Den är, de facto, troligtvis ett halvdussin biffar, samt annan scheisse man sopat upp från slakterigolvet.

Men förihelvete:
Bland slakteriernas alla små knep finns ett speciellt användbart trick som kallas "transglutaminas". Men eftersom detta inte är ett ord man gärna upprepar speciellt många gånger brukar folk använda det vedertagna smeknamnet: Köttlim. Och det används precis som det låter, det tänkta användningsområdet är antingen för molekylgastronomer (avantgardrestaurangen wd~50 har till exempel tillverkat en pasta gjord till 95% av räkor med hjälp av transglutaminas) eller för att få mat, som fiskbullar, att hålla ihop, men en del semiskumma slaktare har hittat ett inte fullt så aptitligt användningsområde.

Det funkar så här: Under den rejält industrialiserade process som förvandlar djur till mat, så tenderar det att bli en del bitar kvar som inte just duger till något utom djurmat. Transglutaminas kan däremot användas till att limma ihop de här bitarna till en spräcklig klabb av kött, som ser ut som en enhetlig stek.

"Klabben är faktiskt den naturliga form som de flesta sorters kött har i vilt tillstånd."

Eftersom denna process inte kan spåras, och transglutaminas inte är ett ämne som behöver nämnas på innehållsförteckningar, så har du inte en jävla chans att veta vad du fått om du inte är en expert på att känna igen muskelfibrerna i ditt kött. Processen gör det heller inte enbart möjligt att sälja rester till priset av fina bitar, utan lämnar dig också med en "biff" som mycket väl kan härstamma från ett dussin olika kor. Detta gör i sin tur att det är nästintill omöjligt att spåra matförgiftningar, vars risk ökar tiofalt tack vare den ojämna kvaliteten på bitarna som grillas.

Köttlim funkar dessutom precis lika bra på kyckling och fisk, vilket är dåliga nyheter för sådana som av övertygelse eller religiösa själ inte kan äta vissa saker, då transglutaminas framställs av gris- och oxblod. Hmm, nå den där tofuskinkan är åtminstone kosher...



Din lax färgas rosa
När du tänker dig en lax, så ser du troligtvis framför dig ett stim med starka, målmedvetna fiskar som simmar uppströms genom ett vattenfall medan de jagas av björnar. Detta kämparblod som rusar genom laxarna, gör köttet rosa och så hälsosamt att genom att äta det absorberar du dess styrka och vikingaanda från norska vildmarken.

"...OCH SÅSEN VAR OCKSÅ GANSKA GOD!"

Men förihelvete:
Det var åtminstone så det fungerade tidigare. Laxen du äter idag har aldrig simmat en jävla millimeter uppströms och i stället för i norska älvar lever de sitt liv i trånga, överfulla laxfarmer. Eftersom detta gör att de inte kan röra sig speciellt mycket och eftersom deras diet består av industral strength akvariemat, så är laxen som dyker upp på din lokala Siwa grå som en novembereftermiddag i Studentbyn.

Men hur lyckas de då återskapa vikingaandan? Nå genom att pumpa fisken full med rosa färg, naturligtvis. Fiskmaten som matas åt fiskarna är genomsyrade av en serie färgämnen framtagna av farmacigiganter som Hoffman-La Roche och väljs enligt färgkartor. Just det, precis sådana som du tittar på när du väljer kulör till din fondvägg. Mina vänner, skåden the SalmoFan:

"Hmm, hur skulle det vara med neon? Det är ju trots allt in födelsedag..."

Och det är inte direkt någon småskalig operation det här: 99,5 procent av alla atlantlaxar i fiskdiskarna är odlade och i stort sett alla av dem är färgade. Fisk är dock naturligtvis inte de enda produkterna i din butikskärra som inte nödvändigtvis har den färg de borde ha. Bland bakade varor finns t.ex. vetebröd som ofta färgas mörkare med karamell eller molass för att se nyttigare ut. Cheddarostens orangea skal är också en noggrann blandning av hushållsfärger, eftersom den naturliga färgen på ostsatser varierar och inför valmöjligheter förvandlas butikskunder till förvirrade och aggressiva vilddjur. Och slutligen kan köttätare glädjas över att hamburgarkött och korvar ofta färgas till en mer aptitlig röd färg som kan orsaka cancer. Men man behöver nu i varje fall inte äta oregelbunden mat.