Alla har någon gång varit med om en riktigt barnslig vendetta, där två personer med endast kosmetiska skillnader förstör stämningen för alla i deras omgivning. Detta händer oftast i högstadiet eller under riktigt smutsiga skilsmässor, men sedan finns det de gräl som lämnat avtryck i historien och utan vilka vi inte skulle vara de vi är idag. Det är nämligen så att enbart för att för att deltagarna i fejderna varit internationella affärsmän eller världsledare har de inte sett sig vara för stora för att låta lite trashtalk inverka på deras beslut.
Ett missförstånd formar skomarknaden
Adolf och
Rudolf Dassler var två tyska bröder med ett gemensamt intresse för skomakeri, vilket ledde till att de under mellankrigstiden startade upp familjeföretaget
Gebrüder Dassler Schuhfabrik (Bröderna Dasslers skofabrik, för dem som inte förstår teutoniska). Och som en stor del av befolkningen under den tiden var de även troende nazister, även om de sög lite på att vara det. Till exempel så var det i deras skor som Jesse Owens sprang under Berlin-OS 1936 och på så sätt aningen motbevisade Hitlers teori om hur underlägsna svarta idrottare var.
Men å andra sidan så överlevde, i motsatts till Hitler, deras skofabrik andra världskriget och idag säljer de mer sportskor än någon annan än Nike och Reebok. Du har dessutom nästan garanterat använt deras skor eller kläder vid något skede, du kände bara igen dem som Adidas och Puma. För även om bröderna fortsatte att tillverka skor så gjorde de det inom skilda företag.
 |
| Adolf Dassler, grundare av Adidas. Fullblodsnazist. |
Allt började under en allierad bombräd mot deras hemstad Herzogenaurach där Rudolf med sin familj satt i ett bombskydd, när Adolf med sin fru sökte skydd på samma ställe. Det kan ha varit att Royal Air Force höll på att jämna Tyskland med marken, eller en föraning om hur omodernt hans förnamn höll på att bli, men Adolf var oberoende på rejält dåligt humör över just denna bombraid, för han hälsade brorsan med familj genom att påpeka vilka as de allierade var. Mer specifikt sade han, "Här har vi nu de jävla asen igen".
Den tydligen ganske osäkre Rudolf
trodde att Adolf menade honom och hans familj, men istället för att reda upp missförståndet och bro-krama bort all bitterhet, så var det som följde det slags obegripligt sega missförstånd som man annars bara ser i dåliga sitcoms. På grund av den där ena meningen blev deras förhållande alt mer frostigt ju längre kriget fortlöpte. Rudolf blev t.ex. tvångsinkallad till armén och senare fångad av amerikanska soldater som anklagade honom för att vara medlem i Waffen-SS (den folkmordigaste delen av hela tyska armén), något Rudolf var övertygad om att Adolf hade fått dem att göra.
Så när kriget tog slut så hatade bröderna varandra så hjärtligt att de kom fram till att de inte kunde samarbeta längre, så de delade upp sin skobusiness. Adolf Dassler döpte sin halva av företaget till Adidas, efter att mycket klarsynt insett att en förkortning av namnet var på sin plats (Adolfdas skulle knappast ha sålt fullständigt lika bra). Rudolf Dassler döpte emellertid sitt företag efter en bergskatt och de har försökt att få varandra att gå i konkurs sedan dess.
 |
| Rudolf Dassler, grundare av Puma. Ärkenazist. |
De har drivit förtalskampanjer mot varandra och, likt värsta sortens skilsmässoföräldrar, tvingat hemstadens innevånare att välja sida. De anställda vid respektive företag fick inte gifta sig med varandra, de lokala fotbollslagen och pubarna var uppdelade enligt skolojalitet och Herzogenaurach fick snabbt smeknamnet "staden med de böjda nackarna", eftersom invånarna vägrade att tala med varandra innan de kollat att den andra personen säkert hade på sig rätt tossmärke.
Och så håller de fortfarande på.
Kuwaitkriget började pga trashtalk
Efter att amerikanerna och två generationer Bushpresidenter hade invaderat Irak två gånger, kostat på sig miljardtals dollar och tusentals amerikanska liv för att göra sig av med samma galna diktator, lyckades soldater från US Special Forces slutgiltigt att fånga fanskapet år 2003 och kunde börja förhöra honom om varför han varit en sådan jävla irriterande fjant de senaste årtiondena. Och kanske passade de på att mobba honom lite för
den där fjantiga kärleksromanen han skrev 2001.
Trogen sitt rykte så gjorde Saddam dock allt för att göra livet svårare för sina förhörare från FBI och CIA, så det krävdes att George Piro, en förhörsnisse från FBI, började stryka hans inte oansenliga ego för att få några svar av honom. Piro påstod sig vara en Washingtonhöjdare som rapporterade direkt till president Bush, och förmodligen att Bush själv skulle komma och förhöra honom, om han inte satt fast på ett viktigt möte.
Men när Saddam en gång hade börjat prata var det ingen hejd på honom. Han erkände att han inte hade förväntat sig att USA skulle följa upp sina hot om en markinvasion, vilket kanske inte var så överraskande i och med att de flesta amerikanska generaler tyckte att en sådan var en dålig idé. Det som dock
var överraskande var vad Saddam hade att säga om invasionen av Kuwait, startskottet till hela jävla karusellen
13 år tidigare.
Vid tidpunkten hade Irak några ganska rejäl skulder till sin lilla granne, Kuwait, som lånat dem maffiga 80 miljarder dollar under Iran-Irakkriget. Vid detta skede hade USA inte något eget intresse att delta i stridigheterna och var av åsikten att så länge ingen blev allt för stark och invasionsbenägen, skulle uppföra sig som små Fonzien och ta det helt cool. Men när Saddam plötsligt stationerade 100,000 man vid Kuwaitiska gränsen började saker och ting se allt mer oFonzieaktiga ut. Detta löste sig dock den 25 juli 1990 när Kuwait gick med på ett oljeavtal som skulle reda upp krisen. Alla makter med något som helst ekonomiskt intresse i regionen hade förklarat för båda sidor att "Bitch, be cool!" och alla hade lugnat ner sig.
Alltså, tills emiren av Kuwait förklarade att han ville göra varje kvinna i Irak till en 10-dollarsprostituerad. Jepp, enligt det Saddam berättade för Piro under förhören så var hela Kuwaitkriget ett resultat av den enda förolämpningen. Saddam tog kommentaren synnerligen personligt och, som hämnd, invaderade han Kuwait. USA och en FN-koalition av över 20 länder och över en miljon soldater anföll Irak och som svar på detta försökte Irak invadera Saudi-Arabien också.
Detta hjälpte dock föga och Iraks militär totalkrossades under kriget, men Saddam kunde sitta kvar och fortsatte att vara motstridig om den fortsatta närvaron av amerikanska styrkor i området, vilket alltså slutade med att landet blev invderat ytterligare en gång, att Saddam blev fångad och avrättad. Allt för att någon typ gav en genomsnittlig Youtube-kommentar om Iraks kvinnor.
Grälet mellan två generaler låter hela tyska armén smita
Om man på något sätt kan dra likheter mellan andra världskriget och de filmer om kriget som gjorts i Hollywood, så är det att de båda är historier om comeback. I början så rullade tyskarna genom Europa och in på ryska stäppen utan några större problem, och, kännande en vinnare när de så det, så hoppade japanerna på tåget genom att bomba Pearl Harbor och i snabb takt erövra hela västra Stilla havet. Vid 1943 hade dock de allierade arbetat sig tillbaka in i matchen genom att ryssarna vunnit det brutala slaget om Stalingrad och britter och amerikaner sparkat tyskarna ur Nordafrika.
Och vad amerikaner än tycker om att intala sig själva, så var de inte orsaken, eller ens till särskilt stor hjälp med, att få till denna förändring. Under en större del av Afrikakampanjen hade amerikanerna
haft tummen så grundligt planterad i rumpan, att när det blev dags för nästa steg i Operation Sparkanaziröv, dvs att invadera Sicilien, ville britterna inte ha dem med.
Sicilien hade under hela kriget varit startplats för att bomba allt med en allierad flagga som seglade på Medelhavet, men britterna hade lyckats att lura tyskarna att en invasion av Sicilien inte alls var på kommande genom att klämma en portfölj full av fakeplaner,
handboja fast den i en död kropp och sedan slänga ut den utanför spanska kusten. Orsaken till att de gick på detta måste ha varit att Tom Clancy temporärt måste ha varit ansvarig för verkligheten under kriget.
De tyska trupperna på Sicilien borde således varit oförberedd munsbit för de allierade, men istället så utbröt en pittmätartävling av sällan skådat slag mellan den amerikanska generalen och galenpannan
George Patton och den brittiska generalen och mustaschnissen
Bernard Montgomery. De hade satts att leda respektive lands trupper under operationen och absolut avskydde varandra. Montgomery såg andra världskriget som ett brittiskt krig och hade sett amerikanerna fucka upp allt de hållit på med i Nordafrika, medan Patton å sin sida hatade Montgomery som general (han var alltför försiktig och metodisk för den hetlevrade Pattons smak) och
även britterna rent generellt.
 |
| Det är svårt att se från den här vinkeln, men troligtvis försöker de puukotta varandra i handen här. |
Planen var att britter och amerikaner skulle invadera på varsitt håll på öns sydkust och därefter mötas i Messina på nordkusten, fångande tusentals tyskar mellan sig i en kniptångsmanöver. Men genast när de första bataljonerna kommit i land ändrade Montgomery allt genom att roffa åt sig några strategiska vägar från amerikanerna och använda dem själva,
tvingande amerikanerna att dra sig tillbaka till invasionsstränderna för omgruppering.
Detta såg Patton som en orsak till att helt legitimt kasta planen över bord och rusa mot Messina för att hinna dit före Montgomery. Under den värsta konfliktens någonsin i världshistorien höll två generaler,
som det var tänkt att skulle samarbeta, på och skickade svordomsfyllda meddelanden som förolämpade den andres intellekt mellan varandra.
 |
| "...jo, och just det, säg att jag har pissat i hans te." |
Och ju närmare vardera generalen kom Messina började de att
fatta dumdristiga beslut som kostade hundratals liv, bara för att kunna stå i Messina och säga lällislää när den andre kom fram. Så när britterna var framme och plockat fram vinnarsäckpiporna var jänkarna redan där. Efter den snabbaste offensiven i krigshistorien fram till det kunde amerikanerna nämligen erövra Messina med lätthet. Detta pga det
inte fanns en enda fiendesoldat kvar där. Medan generalernas gnabbats hade de nämligen inte märkt att tyskarna och italienarna i all stillhet hade evakuerat alla sina trupper åt helvete från Sicilien.
Detta var dock klart för alla utom de två generalerna och Pattons vicechef,
Omar Bradley, klagade även på att "Hur snabbt vi än avancerade var det omöjligt att i denna riktning skära av fiendens reträttväg över till Italien". Totalt kunde 100,000 man, 10,000 fordon och 17,000 ton utrustning skeppas iväg för att på nytt strida på Italienska halvön. Bara för att en general skulle kunna stå och se ut som
Jeremy Clarkson.
Robert Kennedy och Lyndon Johnson fick Nixon att bli president
Om en nation någonsin behövt en stark ledare och statsman så var det efter att John F. Kennedy hade blivit mördad år 1963. De två troligaste kandidaterna var justitieministern Robert F. Kennedy, som varit sin brors närmaste rådgivare, och självklart Lyndon B. Johnson, som gått från den relativt sett menlösa positionen av vicepresident till ledare över den fria världen. Olyckligtvis hade de dock vissa problem med att se varandra i ansiktet, mest pga att de använt en stor del av de föregående åren till att försöka klösa ögonen ur det på varandra.
Tekniskt sett var det LBJ som började, genom att öppet vara en argsint kritiker av Roberts och Johns pappa,
Joseph Kennedy. Men för att vara ärliga bör det nämnas att ganska många var kritiska över Joe Kennedy, en smutsig affärsman och politiker som högt och ljudligt var på "alla är hemliga kommunister"-sidan av McCarthyism. RFK gjorde dock slag i saken av deras gräl första gången de möttes, ett slumpmöte i Senatens matsal. Johnson, då majoritetsledare över Senaten gick in och skakade hand med senatorerna, som han troligtvis tidigare hade dissat å de grövsta, men han var den mäktigaste nissen i rummet och det är nu bara så politik fungerar. Robert var en nyanställd assistent, och om Johnson så hade fisit honom i ansiktet så var det hans jobb att tacka för att någon visat vad en riktig statsman äter till frukost. Istället gick det så att när den mäktigaste mannen i rummet sträckte fram näven, så vägrade den yngste mannen i rummet att skaka den, eller ens att titta på honom. Det är oklart om LBJ kommenterade detta med att "
well now, I guess, it's on!" men det var det i varje fall.
 |
| Robert Kennedy, fantiserande om en trekant med Johnsons fru och mamma |
Saker och ting blev igen öppet fientliga mellan dem när Johnson och JFK gjorde upp om Demokraternas presidentnomination, vilken till slut skulle få Kennedy att hamna i Vita huset. Johnson förde en smutsig kampanj som koncentrerade sig på att Kennedy var katolik, något som var kontroversiellt vid tidpunkten. I slutändan bad JFK dock LBJ att bli hans vicepresident, eftersom det var en vettig strategi, men framför allt för att han var en vuxen man som visste att det här var politik och inte ett avsnitt av
Jersey Shore. Robert, som tydligen inte var fullt så klar över denna skillnad, körde dock vidare med sin "alltså, Lyndon Baines Johnson kan helt seriöst stritta åt helvete"-linje och gick bakom sin brors rygg med att be LBJ att tacka nej.
Enligt både vänner och assistenter så ändrades dock Robert till en lugnare och mer fundersam person efter mordet på JFK, vilket verkar vara fallet i allt utom i hur mycket han fortfarande hatade Johnson. Så medan RFK under sin tid som justitieminister varit sin brors främsta rådgivare fortsatte han under LBJ att göra det han gjorde bäst, dvs att ignorera honom. Och eftersom politik liknar rap beefar mer än vi kanske är bekväma med så sköttes en stor del av smutsigheterna av hjälpredor. Kennedys folk skyllde öppet på Johnson för att denne övertalat president Kennedy att resa till Dallas, medan Johnsons folk kontrade med att presidenten skyllde
misstagen på Kuba på RFK, vilket skapat en atmosfär av konspiratoriskt våld.
De sade det naturligtvis inte öppet själv, men i en nation som ville ha svar som kunde hjälpa dem att gå vidare, så var den sittande presidenten och den mäktigaste medlemmen av föregående administration helt okej med att deras folk kastade vansinniga beskyllningar mot varandra. Nästa år avgick Robert Kennedy från sin ministerpost, för att ställa upp till val som senator, vilket fick LBJ att bli mer och mer paranoid över Bobbys politiska ambitioner. Därför använde han de följande åren till att
förstöra Robert Kennedys lagförslag, och till att sedan införa egna, mer eller mindre identiska versioner av dem. Tiden ifrån varandra gjorde heller ingenting åt deras grälande, utan det däremot mer legitimt för dem att
öppet göra narr av varandra.
Så när 1968 års presidentkampanj körde igång så utgick alla ifrån att Johnson skulle ställa upp och vinna en andra mandatperiod. Men efter ett dåligt primärval i New Hampshire beslöt sig plötsligt RFK att ställa upp mot presidenten. Om nu någon trodde det är det inte speciellt vanligt att någon försöker utmana en sittande president från det egna partiet, men Kennedy red på en farmgångsvåg och om det var något som han alltid varit bra på, så var det totalt skita i att Johnson satt på en maktposition. Så oberoende av om det handlade om att han fått nog av allt detta, eller om han insåg att en smutsig, utdragen match med sin döda chefs lillebror skulle se dålig ut, så chockade Johnson alla genom att dra sig ur tävlingen.
 |
| "DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete! Ha så satans roligt med er Nixon hörni!" |
Kennedy blev favorit till att bli president och hade precis vunnit primärvalet i Kalifornien, när han tragiskt nog blev mördad, vilket
lämnade det demokratiska partiet i spillror. Men inte ens detta var slutet på deras beef. Under de sista dagarna av LBJs presidentperiod så lyckades några Kennedyanhängare i nationalparksstyrelsen att utnyttja ett kryphål i reglerna till att byta namn på LBJ Stadium i Washinton till
Robert F. Kennedy Memorial Stadium.
Rivalitet inom japanska krigsmakten får USA med i kriget
Du känner säkert till att anfallet på Pearl Harbor tog USA med överraskning, men det var inte vara de som blev överraskade. Att Japan så hårt skulle hoppa på en nation som inte riktigt bestämt sig för om de skulle vara med eller inte, var en ytterst dum strategi enligt i stort sett alla. Historiker har i åratal försökt komma fram till vad som var den egentliga orsaken, men man antar att det till stor del handlar om rivalitet mellan de olika vapenslagen. Om du varit i Drakan så känner du säkert till rivaliteten mellan gröna och röda sidan och en liknande grej fanns mellan armén och flottan i Japan, men till en exponentiellt högre grad.
För att kunna förklara varför de behövde mera trupper och resurser så fördrev nämligen japanska flottan och armén första halvan av 1900-talet med att mucka gräl med enorma länder som Ryssland eller Kina,
ofta mot direkta order att inte anfalla. Under första världskriget beslöt till exempel flottan att helt på eget bevåg att erövra en bunt öar tillhörande tyska Mikronesien, trots att man sagt åt den att lämna dem ifred. Därefter krävde de att få mera regeringspengar för att kunna administrera dessa nya områden man erövrat utan order, vilket regeringen med långa tänder lät dem få.
Vid 1921 hade flottan dubbelt så stor budget som armén, och naturligtvis gjorde detta armén en smula bitter. Så de gick tillbaka till sin ensidiga taktikbok om hur man fixar budgetutökningar och beslöt att starta ett nytt krig, genom att invadera Kina. Och eftersom enorma krigsskepp inte kan göra ett jota under ett landkrig var det denna gång flottans tur att sitta på avbytarbänken och sura. Kriget i Kina drog ut allt längre, pengar flyttades från flottans budget och vid 1941 var den löjligt liten utan att någon egentligen visste hur man kunde öka den igen. HAH! As if! Naturligtvis visste de hur det skulle göras. Man startar bara ett nytt krig, ju!
 |
| "Exakt vad satan sade ni att ni just gjort" - Hela Japan |
Och tammefan vad de lyckades. Efter att ha anfallit och erövrat amerikanska baser på Hawaii och Filipinerna, såg det ut som att allt kunde gå vägen, men till slut kunde USA använda sina överlägsna resurser till att mosa allt på sin väg över Stilla havet. Men ja, flottan fick den budgetökning de önskade sig. Så vi kan mer eller mindre tacka
japanska armén och flottan för att de skapat världen som den ser ut idag.
