Of Darksome Origin

När det kommer till företag så har de allra flesta ganska korta minnen, till exempel är det knappast någon som kommer ihåg att Hugo Boss designade nazistuniformer. Och det är en bra sak för de företag som tillverkar varor du använder varje dag, eftersom nästan alla av dem gått genom något slags extreme makeover vid något skede.

Visste du till exempel att...

Monsanto tillverkade Agent Orange åt USA:s militär
Som du känner det:
Ett 20 miljarders och sannolikt mycket ondskefullt konglomerat inom genemanipulerade grödor som högst troligt producerade fröna till ett flertal grejer du ätit idag.

Hur det grundades:
Oroliga medborgare runt om i världen, och från alla sidor av det politiska spektrat, har länge varit misstänksamma mot bioteknikföretaget Monsanto, det närmaste man kommer Umbrella Corporation eller Abstergo i riktiga livet, och en sak som konspirationstreoretiker faktiskt kan ha rätt om. Monsanto kontrollerar 80% av marknaden på majsfrön och har genom sitt genmanipulerande av naturen närapå patenterat själv konceptet majs. Men vilka fanskap Monsanto än håller på med nu för tiden så är de endast ett bevis på att det är svårt att bryta gamla vanor.

Monsantos officiella historieskrivning klargör nämligen att de enbart "delar namn och historia med ett företag som grundades 1901", vilket är lite som att säga att det enda som du har gemensamt med typen som hade på sig dina byxor igår är gemensamt namn, minnen och identitet. Tidslinjen börjar med att företaget uppfann sackarin år 1901 och hoppar därefter mer eller mindre över hela 1900-talet till mitten på 90-talet då man uppfann sin Frankenmajs.

Men det räcker inte med att spara ihop sina sackarinroyalties för att kunna monopolisera en basgröda i större delen av världen. Under 1900-talet var Monsanto nämligen specialiserade på att ta fram ogräsmedel och deras mest mest framgångsrika produkt är fortfarande idag känd enbart med sitt kodnamn, Agent Orange. Ja, den Agent Orange. Under Vietnamkriget kom USA:s armé nämligen på att det bästa sättet för att tvinga ut Viet Cong ur sina gömställen i djungeln, var att ta livet av all djungel i Vietnam.

"Lämna det problemet åt oss..." -Monsanto

Men att kalla Agent Orange ett ogräsmedel är kanske lite ofullständigt, eftersom Monsanto nådde sitt mål av att "döda växtligheten" genom att uppfinna en kemikalie som tog livet av varje levande organism som rörde eller såg eller tänkte för hårt på ämnet. Sedan dess har Monsanto varit måltavla för en oändlig ström med stämningar från familjerna till de ungefär en miljon människor som dog eller missbildades av Agent Orange, men företagets standardsvar har alltid varit att "vi blev tvingade till det, dessutom är Agent Orange helt ofarligt. På senare tid har detta även följts av "Vill ni köpa lite majs?"



Fanta uppfanns pga cokisbrist under andra världskriget
Som du känner det:
Tillverkarna av någorlunda fruktsmakande läskedrycker.

Hur det grundades:
Med Hitler. 1941 anföll japanerna nämligen Pearl Harbor och ett par dagar senare låg USA i krig med både Japan och Tyskland. Vilket gjorde att en tysk nisse vid namn Max Keith plötsligt hade något av ett problem på halsen. Keith (uttalas "Kajt") var nämligen chef för Coca-Cola i Tyskland, och högdjuren på huvudkontoret i Atlanta ansåg nämligen att det kunde se illa ut om man fortsatte att leverera läsk till den nysvurna fienden. Men Keith var fortfarande fast besluten släcka törsten i Tredje riket, utan att tvinga dem att dricka kranvatten.

"Guckt nicht in wasserquellen, ihr lustigen gesellen..."

Detta var dock svårare än antaget. Utan Cokes dårhemliga recept, började Keith bli smådesperat på att ge folket något att dricka, så han gjorde vad vi alla skulle ha gjort i motsvarande situation - han började nu att blanda ihop random stuff och hoppades på det bästa. De saker han mer specifikt lyckades få tag på var vassla (det som rinner ur mjölken när man gör ost) och pressrester från cidertillverkning och en shitload av sötningsmedel. Drycken fick namnet Fanta, som en förkortning på all fantasi det krävdes för att påstå att detta var drickbart.

Medan denna oheliga allians av, bokstavligen, livsmedelssopor, låter som något man använder under BD:s nybörjartävlingar, så älskade tyskarna det, speciellt mot slutet av kriget när matvarorna började ta slut och det upptäcktes att man kunde använda Fanta som en soppbuljong.

Efter kriget stegade Coca-Cola tillbaka in i landet, och även om de var imponerade av att Keith lyckats hålla produktionen igång, så var de otvivelaktigt förfärade över vad han egentligen sålt och avbröt genast tillverkningen av Fanta. 10 år senare expanderade dock Pepsi sitt dryckessortiment och Coke insåg att de inte längre kunde leva på att ha bara en produkt. Efter att ha kommit att tänka på vad Keith gjort när han behövde en ny produkt, så snabbt och billigt som möjligt, så återuppväckte de Fanta (med aningen bättre ingredienser).



Zildjiancymbaler användes till krig
Som du känner det:
Även om du inte är musiker, så känner du möjligtvis till varumärket. Man ser det varje i varje musikvideo som har en någorlunda vettig bild på trumsetet.

Hur det grundades:
Zildjian har varit leverantörer av högljudda metallskivor under nästan 400 år, vilket gör dem till ett av världens äldsta, fortfarande verksamma företag. Men naturligtvis så var det inte riktigt garagerock som var den huvudsakliga kulturströmmen när Avedis Zildjian I, företagets grundare, öppnade sin verksad i Konstantinopel är 1623. Men så var det heller inte musik han hade i tankarna när han gjorde det. Som alkemist deltog han nämligen i det imponerande envisa, men per definition meningslösa, och 2000-åriga sökandet efter ett recept på guld. Planen var att den som kunde knäcka gåtan skulle ha oändligt med pengar.

"Okej, nu behöver jag bara ingredienserna. Heh, vetenskap är ju pissenkelt..."

Zildjian förstod kanske inte så jättemycket om kemi, eller ekonomiteori för den delen, men under sina försök med att blanda ihop tenn, silver och koppar i olika förhållanden, så upptäckte han plötsligt att han råkat upptäcka en legering med extremt studsiga egenskaper. Efter att troligtvis försökt att marknadsföra detta som nytt och förbättrat "superguld", så kom Zildjian ett annat sätt att tjäna pengar på det.

Osmanska riket hade nämligen en lång historia av att använda oljud till att skrämma sina fiender på slagfältet, och om det var något som Zildjians legering var bra på så var det att föra oljud. Så han började att sälja sina oljudsförare till militären. Mehtaran, arméavdelningen som var ansvarig för att försöka skrämma skiten ur folk, började dock så småningom att röra sig bort från skrämmande oljud mot musikaliskt oljud, vilket lade grunden till det som idag är marschorkestrar. Detta gav även en extra marknadsnisch för Zildjians företag, efter att fiendesoldaterna lärt sig att inte springa bort när någon har för oljud.

"Fly! De spelar YYZ!"

Astroglide uppfanns för rymdfärjorna
Som du känner det:
Tillverkare av glidmedel. Ja, som i "bring on the lube" glidmedel.

Hur det grundades:
Som det råkar sig så valdes namnet Astroglide inte enbart för att det låter cool, utan orsaken är att uppfinnaren, Daniel Wray, ursprungligen uppfann ämnet för att användas som kylmedel på rymdfärjor. År 1977, när Wray jobbade som kemist vid NASA, och efter att ha experimenterat med över 300 olika blandningar, så råkade han snubbla över en lyckad blandning av bland annat glycerin och vatten, vilken det visade sig att var perfekt för att smeta över dina mest ömtåliga kroppsöpningar och extremiteter (exakt hur han kom fram till denna insikt väljer jag att inte tänka så mycket på).

Glycerinreceptet som Wray kom fram till härmar nämligen ganska exakt kroppens egna vätskor. Den har en aningen sur pH-balans, vilket betyder att den hjälper att hindra svampinfektioner, den är ogiftig, den kan användas tillsammans med kondomer och har en aningen söt smak för varje... ...hrm, kroppsöppning-to-mouth du skulle vara intresserad av att prova. Jämför gärna detta med de petroleumbaserade medel (som vaselin) som var vanliga på 70-talet, och som hade bortemot en biljon potentiella bieffekter. För det kan tydligen ge allvarliga konsekvenser att klämma upp geleade dinosaurier i din fifi... Vem hade trott det.

Så även om det aldrig blev något av Wrays personliga rymdäventyr, så lyckades han hitta en marknad för sitt medel. Och medan han personligen otvivelaktigen skrattade hela vägen till banken, så måste jag samtidigt förmoda att det inte finns en enda mamma, i hela historien om mammor, som skämts mer än Wrays mamma, som blev tvungen att förklara för sina vänner och släktingar att hennes lilla pojke hade lämnat sitt jobb som raketforskare för att göra buttplugar bekvämare.

"Uh... han... han gick med i al-Qaida. Och dog..."

Food for Thought

Om det finns en sak som livsmedelsindustrin lägger in veto emot, så är det att du egentligen skall få ha någon som helst kontroll över vad du äter. Om de råkar sitta fast med ett lager fyllt med scheisse de köpte en gång i fyllan, så försöker de bli av med det genom att mata den åt dig och lögner som vi helt enkelt bara föredrar att tro på (Helt naturligt? Nå, men det låter hälsosamt). Och det hjälper inte hur många så kallade "innehållsförteckningar" eller "konsumentskyddslagar" som råkar stå mellan dem och dig.


Vår hemliga ingrediens? Trä...
Vet du vad som är häftigt med den tid vi lever i? Tidningspapper! Eller snarare, bristen på det. I och med att internet och läsplattor och grejer nästan tagit livet av tryckta media, så är tidningsupplagor på väg ner i hela världen. Men har du någonsin funderat vad som händer med all överlopps pappersmassa? "Men Andreas", frågar du nu, "vad har det här att göra med matingredienser?" Tills du får syn på den halvätna bageln du har i han... Aj, satan...

Men förihelvete:
Vad man gör med all cellulosa i pappersmassa? Man kallar det någon random bullshit och låter dig äta det... Och alla gör det: Valio? Cellulosa. Pizza Hut? Cellulosa. Viktväktarna? Fucking cellulosa! Eftersom träsmet kan användas som förtjockningsmedel i färdigmat, har många livsmedelsföretag gladeligen börjat använda det i stället för sådana onödiga och dyra ingredienser som "mjöl" eller "matolja". Och eftersom den 30% billigare cellulosan är ätlig och ogiftig, så har myndigheterna inget som helst intresse av att på något sätt begränsa användningen, eller för den delen, hur mycket ett företag kan lägga i sina produkter. Cellulosan finns absolut överallt, och inte ens organisk mat är skyddad. Cellulosan har ju trots allt varit trä en gång och kan således kallas organisk, i alla fall i stora drag.

Det värsta är dock inte att cellulosan finns överallt, utan att den över huvud taget inte är mat. Cellulosa är nämligen, olikt de normala ingredienserna som du tror att du äter, totalt osmältbar för människor och saknar nästan fullständigt närmingsämnen. Om en produkt har tillräckligt i sig, så får du mer näring i dig av att slicka fingeravtrycken från förpackningen.

Andel trä i skärbrädan och brödet: Ungefär lika.

Evig apelsinjuice
Snabbt, vad är den nyttigaste drycken i din närbutik? Gissade du på apelsinjuice? Inte så konstigt i sådana fall, med tanke på vad som står på burkarna: "100% naturlig", "Inte från koncentrat" och "Inget tillsatt socker". Fan, det måste ju vara närapå medicin... Och varför skulle man inte tro på dem? Jag menar, hur svårt kan det nu vara? Du tar apelsiner, du pressar apelsiner, du lägger det i en burk, med eller utan fruktkött. Färdig.

Ja, om man alltså inte räknar att din "färskpressade" juice kan vara bortemot ett år gammal och utsatts för grejer som skulle få en necromancer att bli illamående.

Ovan: Tropicanas buteljeringsrum. Inte ovan: något orangegult.

Men förihelvete:
Har du någonsin undrat hur det kommer sig att varje burk med naturlig, hälsosam, 100%-inte-alls-från-koncentrat-apelsinjuice lyckas att smaka exakt samma sak varje gång, förutom en minimal skillnad beroende på tillverkaren, utan att innehålla några som helst tillsattsämnen eller konserveringsmedel?

Allt börjar visserligen med att man pressar apelsiner, men det är också både det första och sista normala steget i processen. Juicen stängs nämligen genast efter det in i enorma lagringstankar varefter allt syre sugs ut. Detta gör att man kan lagra vätskan nästan dubbelt så länge som en gorgonzola och således kan sälja juice året runt, även när det inte är apelsinsäsong.

Tack vare vetenskapen kan vi dricka Screwdriver från jul till midsommar

Det finns dessvärre bara en nackdel med den processen (ur tillverkarens synpunkt alltså) och det är att den tar bort absolut all smak ur vätskan. Så, vad tillverkarna nu sitter fast med är simbassänger fylda av extremt vällagrad fruktgegga som smakar ungefär som paff och inte särskilt mycket mer. Vad skall de stackars dryckesproducenterna göra nu? Nå, återsmaksätta den med grejer som kallas smakpaket, och som produceras av samma kemiföretag som drämmer ut CK One och andra parfymer. Duh! Sedan förpackar de bara det apelsindoftande pappersvattnet och säljer det till dig.

Och, tack vare ett kryphål i reglerna så orkar de oftast inte ens meddela smakpaketets kemikalier bland ingredienserna...



Dina kryddor är fejk
Om du (likt större delen av min hussaklass i högstadiet) är en sådan som endast använder kryddor för att minera andras mat och ge en illusion av att du vet vad du håller på med, så är det stor chans att du inte ens vet vad de borde vara tillverkade av. Vilket är exakt vad livsmedelsindustrin hoppas på, då de då enklare kan sälja fuskkryddor åt dig.

Men förihelvete:
Ta till exempel sojasås, en grej man inte skulle tycka att var nödvändig att fejka, med tanke på att det inte exakt är en ovanlig vara. Men sanningen är dessvärre den att de flesta storföretag inom området köper in sin soja från inte särskilt nogräknade källor i Kina, ett land som till exempel inte har några direkta skrupler mot att sälja peppar som är fullständigt gjord av lera.

Riktig sojasås skall jäsa och tar relativt lång tid att tillverka, så många producenter har i stället börjat göra en imitation som bara tar tre dagar att tillverka och har längre hållbarhet. Den görs av något som kallas "hydrolyserade växtproteiner", samt karamellfärg, salt och majssirap. Största delen av sojan du får med dina sushipaket är sådant här fejkstuff. Men du få nu i alla fall wasabi till din fisk. Eller ja nå, visst, om du med "wasabi" menar "pepparrot blandad med senap".

Den värsta syndaren på området är dock saffran. The good stuff, dvs högkvalitetssaffran är en av världens dyraste kryddor och ligger på sisådär 7500 euro per kg. Vilket är extra imponerande med tanke på att en stor del av "högkvalitetssaffran" består av endast 10 procent riktigt saffran. Resten är bara random växtdelar som malts ner och blandats med.

Och det är vad du får tag på om du har tur. Om du har riktigt oflyt får du en fullständig kopia:

Smaka och se om du kan gissa vilken del som består av riven färgkrita

Det till vänster är riktig saffran. Det till höger är smaksatt gelatin, vilket kan se mycket övertygande ut, tills du blandar det med vatten och det löser upp sig helt.



Din biff kan bestå av hoplimmade rester
Så länge du inte är en av de där tråknissarna som byter ut julskinkan mot en blobb med tofu, så är kött kött. Och ta det lungt, jag tänker absolut inte påstå att den där saftiga entrecoten du hämtade från lågbudgetslaktaren inte är en riktig biff. Den är, de facto, troligtvis ett halvdussin biffar, samt annan scheisse man sopat upp från slakterigolvet.

Men förihelvete:
Bland slakteriernas alla små knep finns ett speciellt användbart trick som kallas "transglutaminas". Men eftersom detta inte är ett ord man gärna upprepar speciellt många gånger brukar folk använda det vedertagna smeknamnet: Köttlim. Och det används precis som det låter, det tänkta användningsområdet är antingen för molekylgastronomer (avantgardrestaurangen wd~50 har till exempel tillverkat en pasta gjord till 95% av räkor med hjälp av transglutaminas) eller för att få mat, som fiskbullar, att hålla ihop, men en del semiskumma slaktare har hittat ett inte fullt så aptitligt användningsområde.

Det funkar så här: Under den rejält industrialiserade process som förvandlar djur till mat, så tenderar det att bli en del bitar kvar som inte just duger till något utom djurmat. Transglutaminas kan däremot användas till att limma ihop de här bitarna till en spräcklig klabb av kött, som ser ut som en enhetlig stek.

"Klabben är faktiskt den naturliga form som de flesta sorters kött har i vilt tillstånd."

Eftersom denna process inte kan spåras, och transglutaminas inte är ett ämne som behöver nämnas på innehållsförteckningar, så har du inte en jävla chans att veta vad du fått om du inte är en expert på att känna igen muskelfibrerna i ditt kött. Processen gör det heller inte enbart möjligt att sälja rester till priset av fina bitar, utan lämnar dig också med en "biff" som mycket väl kan härstamma från ett dussin olika kor. Detta gör i sin tur att det är nästintill omöjligt att spåra matförgiftningar, vars risk ökar tiofalt tack vare den ojämna kvaliteten på bitarna som grillas.

Köttlim funkar dessutom precis lika bra på kyckling och fisk, vilket är dåliga nyheter för sådana som av övertygelse eller religiösa själ inte kan äta vissa saker, då transglutaminas framställs av gris- och oxblod. Hmm, nå den där tofuskinkan är åtminstone kosher...



Din lax färgas rosa
När du tänker dig en lax, så ser du troligtvis framför dig ett stim med starka, målmedvetna fiskar som simmar uppströms genom ett vattenfall medan de jagas av björnar. Detta kämparblod som rusar genom laxarna, gör köttet rosa och så hälsosamt att genom att äta det absorberar du dess styrka och vikingaanda från norska vildmarken.

"...OCH SÅSEN VAR OCKSÅ GANSKA GOD!"

Men förihelvete:
Det var åtminstone så det fungerade tidigare. Laxen du äter idag har aldrig simmat en jävla millimeter uppströms och i stället för i norska älvar lever de sitt liv i trånga, överfulla laxfarmer. Eftersom detta gör att de inte kan röra sig speciellt mycket och eftersom deras diet består av industral strength akvariemat, så är laxen som dyker upp på din lokala Siwa grå som en novembereftermiddag i Studentbyn.

Men hur lyckas de då återskapa vikingaandan? Nå genom att pumpa fisken full med rosa färg, naturligtvis. Fiskmaten som matas åt fiskarna är genomsyrade av en serie färgämnen framtagna av farmacigiganter som Hoffman-La Roche och väljs enligt färgkartor. Just det, precis sådana som du tittar på när du väljer kulör till din fondvägg. Mina vänner, skåden the SalmoFan:

"Hmm, hur skulle det vara med neon? Det är ju trots allt in födelsedag..."

Och det är inte direkt någon småskalig operation det här: 99,5 procent av alla atlantlaxar i fiskdiskarna är odlade och i stort sett alla av dem är färgade. Fisk är dock naturligtvis inte de enda produkterna i din butikskärra som inte nödvändigtvis har den färg de borde ha. Bland bakade varor finns t.ex. vetebröd som ofta färgas mörkare med karamell eller molass för att se nyttigare ut. Cheddarostens orangea skal är också en noggrann blandning av hushållsfärger, eftersom den naturliga färgen på ostsatser varierar och inför valmöjligheter förvandlas butikskunder till förvirrade och aggressiva vilddjur. Och slutligen kan köttätare glädjas över att hamburgarkött och korvar ofta färgas till en mer aptitlig röd färg som kan orsaka cancer. Men man behöver nu i varje fall inte äta oregelbunden mat.

Read the Blessed Pages

Alla författare är knäppa på något sätt, orsaken är att om man skall lyckas göra färdigt en roman så måste man nästan vara det. Så om du älskar att läsa så drar du så att säga nytta av andras galenskap. Det finns dock vissa skillnader mellan att som James Ellroy låtsas att du är 50-talskonservativ eller som Douglas Adams konstant skita i deadliner och...

Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)

Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.

Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.

"Planering är A och O för en författare."

En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.

Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.

Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.

En dagbok lång som en roman i 500 band

Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.

"22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig."

Här är några utdrag från en typisk dag:

"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."

Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.

"6:35-6:50 p.m.: I was at the keyboard of the IBM Wheelwriter making entries for the diary."

Ett totalt oläsbart mästerverk

James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet". 

"Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?"

Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.

För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.

Här är ett typiskt utdrag:

"All the vital-mines is beginning to sozzle in chewn and the hormonies to clingleclangle, fudgem, kates and eaps and naboc and erics and oinnos on kingclud ..."

Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop...  Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....

"Fudgem om de inte kan läsa min bok..."

Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.

Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.

En roman skriven enbart med ett ögonlock

Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?

Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.

Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.

"D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N"

Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.

Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.

Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!

"Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget."

The 6th Sense (Something U Feel)

Genom historien har olika bullshitare försökt få folk att tro att de kan läsa folks tankar och trots att varje försök till att visa hur detta går till antingen inte har bevisats att funkar, eller bevisats att inte funkar, så tror en del inbilska stackare på det fortfarande. Men med detta sagt så har vi alla slags "extra" sinnen (som vi redan kommit fram till att är betydligt flera än fem) som vi antingen aldrig använder eller inte märker att vi använder. Och hast du mir gesehen så kommer några av dem faktiskt ganska nära...


Vi kan känna doften av folks personlighet och känslor
I en perfekt värld så skulle du aldrig döma någon innan du kände deras personlighet utan och innan, hela det där med bok-pärm-blablabla. Det är dock ganska klart att denna värld är pretty fucking far från perfekt - så ibland kan det faktiskt vara bra att kunna bedöma en persons avsikter på ett ögonblick. Lyckligtvis har evolutionen (tillsammans med en massa annan scheisse) givit oss alla sorters grejer just för denna uppgift, vare sig vi känner till det eller inte.

Det finns nämligen en orsak att du kan få en känsla om en person före de någonsin säger ett ord: Hur de doftar. Och nej, jag menar det inte i meningen av att "han där verkade ganska skum eftersom han luktade kakka och brunna tändstickor", utan om undermedvetna signaler som du inte hade en aning om att kom via näsan. Några forskare gjorde en undersökning där de bad deltagarna ha på sig samma skjorta tre nätter i sträck och förbjöd dem även att använda tvål, deodorant eller något annat som kunde dölja deras naturliga lukt. Efteråt lät de en annan grupp testpersoner lukta på dessa skjortor och försöka gissa vilken slags personlighet användarna hade: dominanta, neurotiska eller extroverta.

"Du doftar lite som att du skulle använda mitt huvud som hatt..."

Otroligt nog var träffsäkerheten lika hög som när samma grupp skulle bedöma folks personligheter efter att ha sett dem på video. Jo sidu, kroppslukt är nämligen precis lika indikativt av vem du är som hur du pratar och ditt kroppsspråk. En del forskare har till och med börjat teoretisera om att varje persons lukt är lika unik som ett fingeravtryck, så att den skulle kunna användas som ett ganska äckligt alternativ till DNA-analys.

Eller så kunde man bara börja lukta på brottsmisstänkta och kolla vem som blir mest nervös. För din näsa kan nämligen göra det också. En annan grupp förståsigpåare fäste nämligen fast bitar av gasbinda i armhålorna på testpersonerna medan de tittade på skräckfilmer. När man sedan tejpade fast kallsvetten under näsorna på en annan grupp testpersoner (yäk) och lät dem se bilder på helt uttryckslösa ansikten, så var gruppen med "skräcksvett" i ansiktet betydligt mer benägna att gissa att ansiktena på bilden var rädda. Efter det utgår jag ifrån att alla gick hem och duschade i flera timmar.



Vi kan se omöjliga färger
Försök på det här: Tänk dig en ny färg, en som du aldrig sett förut. Ta helt enkelt bara och uppfinn en färg. Inte så jävla enkelt eller hur? Du har antagligen redan utgått att detta beror på att du sett alla färger som är möjliga. Nå, förbered dig på att lyfta upp hakan från golvet, för det finns nämligen massor av nya färger, vi saknar bara vanligtvis förmåga att se dem, så att försöka förklara hur de ser ut är lite som att försöka förklara hus syn ser ut för en sedan födseln blind. Och jag menar var jag säger med "vanligtvis", eftersom vetenskapen har kommit på ett sätt.

Under deras outtröttliga jakt på att förstöra verkligheten på allt mer intressanta sätt, lyckades några forskare att visa en del människor "en blåaktigt gul" färg. Och nej, det var inte grön. Jag skulle gärna göra det, men kan inte exakt visa hur, eftersom ögat fungerar så att när vi ser blått stängs den del av ögat som ser gult av, och vice versa. Så det är inte meningen att det skall gå att se en verklig blandning av gult och blått, grönt är något helt annat, nämligen det närmaste din hjärna kan erbjuda när du visar den något som får den att bli förvirrad.

Men vetenskaparna upptäckte att vi faktiskt kan se det här och andra färger som inte ingår i regnbågen genom att lura ögonen med hjälp av vissa sammansatta mönster. Om du till exempel ser en sådan här bild...

Jag ser fortfarande inte den där jävla fisken...

...och vindar med ögonen som när man tittar på ett 3D-pussel (tricket är att låta korsen bilda ett tredje i mitten), så kunde vissa människor se en helt nu färg som varken var gul, blå eller grön. Men om du tror att jag bara försöker få dig att få migrän av att sitta och stirra i kors på skärmen så finns det redan en sådan här omöjlig färg som de flesta människor kan se utan att mindfucka sig själva. Den kallas allmänt för rosa och är en ohelig allians av röd och violett och kan hittas på regnbågen lika ofta som som blul eller oktarin (ett slags fluorecerande grön-gul-lila).

Men slutligen finns det en oerhört sällsynt förmåga som föds med en förmåga att se världen i färger som vi andra inte ens kan föreställa oss. De kallas för tetrakromater för att de har fyra tappar i ögat i stället för tre som vi andra. Varje tapp har som uppgift att se ca 100 olika nyanser som sedan kan blandas ihop av gärnan, så för vanligt folk betyder det ca en miljon färger totalt. Men tetrakromaterna som har en extra sådan här tapp kan se 100 miljoner färger. Så tack och lov att det är sällsynt, eftersom det skulle få teckning att vara lika svårt som lång fysik...



Ägglossande kvinnor kan upptäcka ormar och bögar
Varje månad kommer det en tid när kvinnor passar på att arbeta sig genom hela sitt känslomässiga register på grund av att deras bärbara barnfabriker är på service. Men det visar sig även att menstruationscykeln har en nedladdbar extrafunktion, den kopplar nämligen på en supermänsklig förmåga att upptäcka ormar. Och homosexuella män.

För att inte tala om homosexuella ormar...

Och hur kul det än skulle vara att sluta skriva här, så inser jag att det kanske nog i alla fall krävs en smula förklaring. Under en undersökning visade forskarna bilder på ormar som gömde sig i en trädgård, både färgbilder och svartvita, till en grupp kvinnor. Det de märkte var att de kvinnor som var under sin mest fertila period också var de som snabbast hittade ormarna. Teorin är att kvinnor som är redo att fortplanta sig får en evolutionär boost när det gäller att upptäcka faror.

Det som dock är ännu intressantare är att en annan forskningsrapport upptäckte att kvinnor med ägglossning, när de fick se bilder på mansansikten, även fick en helt otrolig gaydar. Och detta hade inget med slumpen att göra, en kvinnas förmåga att känna igen homosexuella män var som störst när hon var som mest fertil och avtog sedan tills det var dags igen följande månad. Förmågan att känna igen homosexuella kvinnor var däremot helt oförändrad.

Och det bör noteras att bilderna som visades inte var tagna på Broadwaypremiären av La Cache Aux Folles, utan kvinnorna kunde gissa vem som var bög endast genom att se dem i ögonen. Evolutionen har nämligen uppenbarligen kommit fram till att det kan vara helt användbart för kvinnor att notera sådana saker när det är dags att bilda familj, så att de inte slösar tid på en kille som kommer att lämna dem för deras bröder.



Våra ögon kan "se" även om vi blir blinda
Och nu talar jag inte om hur Daredevil eller den här killen kan "se" med hjälp av ljud, utan något helt annat och lika imponerande. Under ett försök lät man en totalt blind man försöka hitta ut ur en labyrint, förhoppningsvis efter att han anmält sig frivilligt. Något som han något överraskande klarade av galant. Han kunde nämligen "se" kurvorna och väggarna eftersom hans näthinna hade kommit på hur den skulle koppla sig förbi hjärnans skadade syncentrum och skicka informationen till resten av hjärnan. Han var fortfarande blind, men hans hjärna och ögon hade hittat en bakdörr.

Under en annan undersökning lade forskarna bilder på glada eller ledsna människor framför blinda personer och igen märkte de att de blinda kunde gissa rätt om bilden var glad eller ledsen de flesta gångerna. De kunde inte se ansiktena, men deras hjärnor visste vad de hade framför sig. Hur fan kan detta fungera, kan man fråga sig, men faktum är att för de absolut flesta blinda är det inget fel på deras ögon. Problemet sitt i syncentrum, den del av hjärnan som bearbetar det som ögonen ser. Det är som att ta ut filmen ur en kamera och fylla den med pyttipanna, kameran fungerar fortfarande utmärkt men är helt oanvändbar.

Men tänk om din kropp kom på något annat sätt för att skicka informationen till hjärnan. Ett sådant sätt finns och kallas för blindsyn. En del blinda personer utvecklar det och lär sig att få total medvetenhet om sina omgivningar, även om de tror att de inte har det. Det betyder visserligen inte att du kan slänga bort din blinda morbrors käpp, men att du kanske borde sluta gå omkring framför honom utan byxor.

"Hmm, varför fick jag plötsligt lust att äta hot dog? Eller nej, snarare prinskorv..."

I Started a Joke

Riktigt bra hyss eller practical jokes fungerar aldrig som i filmer eller TV. Det är nämligen betydligt svårare än det kanske ibland verkar att fylla någons lägenhet med chokladmousse eller att byta ut Frihetsgudinnans fackla mot en gigantisk fältkuk. Riktiga practical jokes är således oftast småskaliga och mestadels bara irriterande. Ibland lyckas dock folk få till det på riktigt...


Fidel Castro kallar dig för bög
Det kan vara svårt att räkna ut vad bästa möjliga resultat av ett hyss är, men att lyckas få en världsledare så förbannad att han kallar dig "homo" inför publik hör nog till topp 5. Busringningar har länge varit normalprocedur för flera radiopratare, vilket är en av orsakerna till att så många av oss slutat att lyssna på radio. Men åtminstone en gång har dessa normalt ganska tröttsamma skämt lyckats till 100%: År 2003 började nämligen Joe Ferrero och Enrique Santos, två DJ:ar från Miami med att ringa upp Venezuelas president/semidiktator Hugo Chavez.

Man skulle ju kunna tänka sig att det kunde vara ganska krångligt att få tag på Chavez nummer, för annars skulle ju världens samlade presidenter få samtal av skämtare eller andra uttråkade presidenter varje timme på dygnet. Men det enda som Ferrero och Santos behövde göra var att bluffa sig förbi ett par assistenter före de kunde använda sig av några färdiginspelade ljudclip av Castro för att diskutera med Chavez själv. Efter en stund hoppade dock radiopratarna själv in med några välavvägda och intellektuella argument (med vilket jag menar att de svor åt Chavez en stund) och lade sedan på. Men de var inte färdiga här ännu...

Ett par månader senare använde de sig av samma trick mot Castro, men denna gång med ljudclip från Chavezsamtalet där de låtsades vara honom. Man kan dock tycka att ett sådant här bus mot en statschef kan vara imponerande, men i slutändan betyder det dock bara att du ringer upp någon gamling och förolämpar honom. Förutsatt, förstås, att statschefen ifråga inte besluter sig för att börja förolämpa dig tillbaka, vilket gör saker betydligt roligare. Och skapar en mindre, internationell incident.

"Din mamma är så fet att när går förbi TV:n missar du en hel säsong av Top Gear!"

När Fidel insåg vad som var på gång började han att kalla radiopratarna "skitätare", "bögar", och, som ett bevis på hans enorma uppfinningsrikedom, "jättebögar", samt några andra väl valda fraser innan han slängde på luren. Så det som kunde ha slutat som en liten, fortglömd grej blev istället världsnyheter. Federal Communications Commission gav radiostationen 4000 dollar i böter, vilket tydligen är priset för att provocera en kommunistledare tills han ifrågasätter din sexualitet.



En man blir en världsberömd konstnär, utan att existera
Det finns vissa konstnärer som är så berömda att i stort sett alla, även folk utan en tillstymmelse till konstintresse har hört talas om dem: Michelangelo, da Vinci, Rembrandt, Nat Tate, Monet, Picasso...

Vadå? Har du aldrig hört talas om Nat Tate? Men grattis isådana fall hördu, genom att erkänna det har du mer trovärdighet än en stor del av dem som förtjänar sitt levebröd inom konstindustrin.

År 1998 skrev författaren William Boyd en biografi om Tate, en abstrakt målare som levde mellan 1928 och 1960. Tate var ett stort, men missförstått, geni som var god vän med både Braque och Picasso och skapade fantastiska tavlor, men som i slutet förstörde dem alla innan han begick självmord. Boken innehöll fotografier på Tate och hans verk, samt minnen av honom skrivna av andra berömda konstnärer. Och, ajo just det, det var bluff från början till slut.

Boken var tänkt som en satir över konstkretsarna i New York, men Boyd nöjde sig inte med bara detta. Han vände sig således till en grupp människor som har ännu mera tid till oväsentligheter än till och med författare: kändisar. Först ringde han upp Gore Vidal, som marknadsförde och rekommenderade hans bok, och sedan David Bowie, som ordnade en enorm releasefest i New York, den första april, med ett flertal konstnärer, samlare, konsthandlare och historiker inbjudna.

Det var en mycket strikt dresscode.

Men med så många förståsigpåare på plats borde väl bluffen avslöjats ganska snabbt? Man skulle ju tycka det, jo, men medan Bowie läste utdrag ur boken stod alla bara och nickade igenkännande och diskuterade hur de alltid ansett att Tate varit oförtjänt bortglömd. Endast en enda konstkritiker insåg att det var ett skämt, eftersom han var den ende på plats som vågade erkänna att han aldrig någonsin hört talas om Tate. Så han började att kolla igenom boken och uptäckte snabbt att den innehöll ett flertal felaktigheter, som att använda namnet på förmodat kända gallerier som inte existerade.

Aprilskämtet spreds av media jorden runt, världen skrattade gott åt de högfärdiga och allt för stolta konstcirklarna och David Bowie gick tillbaka till att lämna pruttkuddar på folks stolar.



Tvåmiljardersskämtet
Så du har några pinsamma "experter" och en svärande diktator, men det har nu i alla fall inte kostat något eller hur? Nå, det här uppväger detta mer än väl. År 2004 var det 20-årsjubileum för Bhopalkatastrofen, en gasläcka från en Union Carbide-fabrik i Indien, som dödade 3000 personer inom en vecka och skapade livslånga hälsoproblem för mångdubbelt flera. Och nej, det var ingen prank. Vad fan är det med dig?

Men de drabbade offrens familjer blev oberoende överlyckliga när en representant för Dow Chemicals, som ägde kemifarbriken, dök upp på BBC News och äntligen tog ansvaret för katastrofen. Han meddelade att Dow skulle likvidera 12 miljarder dollar av sina tillgångar för att hjälpa till med läkarkostnader, vattenrening och forskning om farorna inom deras industri.

Det var en fantastisk företagsgest, och skapade genast ett enormt genomslag inom affärsvärlden. Och naturligtvis var det bullshit. Dowtalesmannen var egentligen Andy Bichlbaum, en medlem inom gruppen The Yes Men, som har en lång historia av motsvarande hyss bakom sig. Detta var det dock naturligtvis ingen som kände till medan han pratade med BBC-nissen, speciellt inte de som ägde aktier i Dow. När det ser ut som att ett företag erkänner att tusentals dödsfall är deras fel, men planerar att gottgöra det med att ge bort miljardvis med dollar, så har det en viss inverkan på börskursen.

Och som tårta på tårta kom, naturligtvis, att Dow ett par timmar senare gav ut ett pressmeddelande där de förklarade att de minsann inte hade några planer på att hjälpa de sjuka. Så det var ganska omöjligt för dem att rätta till något utan att framstå som rövhål. När alla svängar hade retts ut hade fejkmeddelandet blivit förstasidesstoff och Dows aktievärde fallit med två miljarder dollar. Ja, miljarder. Med "ard". För att något klantarsle på BBC inte klarade av att göra en bakgrundskoll.

What's He Building In There

De flesta av oss kan känna igen ett namn enligt vad det finns för byggnader där. Säger man Egypten tänker man pyramiderna, säger man Ryssland tänker man kyrkor med uppochnervända rödbetor på tornen och det enda sättet min kära fru (bröllopsdag idag) kan orientera sig i Stockholm är enligt inrednings- och pysselbutikerna på Kungsgatan. Det finns med andra ord en speciell klass av ärkebyggnader som blivit så ikoniska att de i sig själva blir symboler för landet de är byggda i. Just därför är det en smula märkligt hur ofta vi nästan låter dem förstöras...


Eiffeltornet
Om Paris någonsin skulle förlora Eiffeltornet, hur skulle någon då överhuvudtaget veta att de var i Paris? Ni har alla sett filmerna, varendaste jävla scen som utspelar sig där måste ha tornet i bakgrunden, som en hint till publiken. Om man använder filmerna som modell så består Paris endast Eiffeltornet, någon enstaka kyrka och typ tre caféer.

Men trots detta var den rådande känslan hos Parisinvånarna, när Eiffeltornet var färdibyggt 1889, hur mycket de avskydde det satans åbäket, ett upptornande monstrum som förstörde deras högt värderade skyline likt ett enormt robotstånd som försöte att våldta molnen. En av dess argaste kritiker var den berömda författaren Guy de Maupassant som tog som vana att äta lunch i tornets restaurang, inte för att han tyckte speciellt mycket om maten där, utan för att det var det enda stället i Paris där han inte kunde se tornet. Vid ett skede beslöt man sig även för att måla det orange, eftersom inget säger "skönhet och elegans" som en gigantisk trafikkon.

Och laser. Mera laser åt folket!

Men marrarna gav sig till tåls eftersom de visste att det inte skulle behöva lida så länge, i och med att tornet var en temporär konstruktion som skulle rivas efter 20 år. Jo sidu, när Gustave Eiffel ritade tornet måste han hålla sig till reglerna för "bygg-en-stor-jävla-grej-tävlingen", mer känd som Världsutställningen 1889 (för övrigt den enda orsaken att det byggdes över huvud taget), med kravet att det skulle vara lätt att ta isär när Paris stad fick tillbaka den uthyrda marken den stod på, 20 år senare. Så Eiffel köpte upp ett jävla berg av det billigaste järnet han hittade, pysslade ihop det till den högsta byggnaden någonsin och sade, "Nå, nog borde det nu hålla i åtminstone 20 år".

Tornet var dock utställningens största hit, vilket fick gnället att tystna temporärt, men när 1909 kom allt närmare och med det rivningsdatumet, dök det upp på nytt med förnyad kraft. Det såg också ut som om kritikerna äntligen skulle få jämna det med marken, tills Eiffel greppade efter det sista halmstrået han kunde tänka sig, en ny och ganska oprovad uppfinning kallad radio.

Eiffel hade nämligen fått för sig att det där med radio var någon som kunde bli något en dag. Och eftersom radioapparater behöver höga platser för att kunna skicka meddelanden över långa avstånd, verkade ett av världens mest hatade, men samtidigt definitivt högsta, torn som en ideal plats för en radiomast. Vilket naturligtvis var sant: Eiffel hissade upp en sändare i toppen på tornet och erbjöd alltihop till franska krigsministeriet som en kommunikationsbas, med möjligheten att skicka radiomeddelanden till och med över Engelska kanalen. Med krig mot Tyskland och Österrike inom horisonten visade sig radion vara ett mycket användbart medel för att snabbt skicka meddelanden fram och tillbaka.

Så radio skulle visa sig vara det som räddade tornet och det visade sig vara väl värt att rädda bara fem år senare när det blev navet i de sändningar som effektivt störde ut tyskarnas radiokommunikation, vilket fick deras offensiv att stanna strax norr om Paris. Sedan dess har det hängt kvar, med det sista seriösa försöket till nedmontering år 1967 när en uppenbarligen småknäpp borgmästare i Montreal tyckte att det var en perfekt sak att "låna" för deras egen världsutställning.



Vita huset
Sedan John Adams flyttade in år 1800 har Vita huset i Washington D.C., eldats upp av britterna, utvidgats och förstorats otaliga gånger och ibland haft ett utseende motsvarande Sylvester Stallones nylle i, typ, varje Rockyfilm. Men byggnaden har alltid överlevt och stått som den eviga symbolen för USA. Utom då det närapå kollapsade under Harry Trumans presidentperiod.

I slutet på 1940-talet började Harry och hans familj att upptäcka några lite märkliga saker med sitt nya hem. Som till exempel att hela golv gungade medan man gick på dem, eller hur taken bågnade ner mot golven under och golven i sin tur knakade som för att gnälla om det. Men när en flygel närapå föll genom taket på Trumans eget sovrum och hans badrum spärrades av för att det var för osäkert, beslöt Harry att nu var det på tiden att göra något åt saken. Så han kallade in en grupp byggnadsinspektörer för att kolla upp saken och nyheterna var inte direkt positiva: Vita huset höll på att rasa samman och enligt en av inspektörerna var "gammal vana" det enda som höll andra våningen på plats.

Under Depressionen och andra världskriget hade nämligen de pengar som normalt gick till att hålla presidentens crib upprätt gått åt till att se till att pengar antingen hade mat för dagen och/eller till att spräng upp folk. Och om Franklin D. Roosevelt och grabbarna klagade om de ökande problemen blev de närmast tillsagde att sluta marra och koncentrera sig på att döda fler japaner. Det, och att man hela tiden höll på och borrade hål i väggarna, för telefon-, gas-, vatten-, el- och andra sådana ledningar. Detta gjorde att det var som att bo i ett hus av käppar som bara väntade på att någon vargjävel skulle komma förbi och blåsa omkull det. Lägg ännu till en tredje våning, slarvit renoverad av Calvin Coolidge och en balkong som Truman själv lagt till, men som fick alltihop att börja luta, och Vita huset var berett att kasta in handduken.

Så Harry satte igång med det som nu kallas "The Truman Reconstruction, ett massivt fyraårsprojekt där hela innandömet i byggnaden, dvs allt utom ytterväggarna, förstördes helt och sedan byggdes upp på nytt. För att rädda byggnaden från att falla ihop av sig själv var man med andra ord tvungna att göra det här:

När man har tillåtelse att köra med bulldozer inne i ett hus är det sällan ett gott tecken...

Detta betyder alltså att om du lyckas ta dig förbi de typ 1462 passerkontrollerna och de tre fullständiga gummihandskesökningarna som man tvingas genom för att besöka huset idag, så är det mesta av det du ser motsvarande en Holywoodremake, filmad nästan 150 år efter orginalet. Men det positiva är att du har mycket mindre chans av att dö akut av piano-genom-taket-syndrom.



Lutande tornet i Pisa
Det lutande tornet i Pisa är endast berömt för att dess byggmästare var klantarslen - på grund av en otillräcklig husgrund på instabil mark började tornet luta allt mer och mer redan när det började byggas på 1100-talet. Det har även, upprepade gånger, varit fan så nära att döpas om till liggande tornet i Pisa.

Det närmaste tornet varit att kippa var när det allierade under andra världskriget beslöt att ge gravitationen lite explosiv assistans. De allierade trupper som avancerade genom Toscana kunde helt enkelt inte fatta hur tyskarna med sådan galen precision kunde stoppa varje tänkt anfall mot Pisa i sådan plan terräng - tills någon fiffikus insåg att tyskarna hade en perfekt utsiktplats i form av en jättelik, om än lite skev, byggnad ut över plattlandet ("Väntas nu, är det där något slags lutande torn? I Pisa? Varför i helvete har ingen berättat om det?"). Fälttåget hade vid det skedet kört fast så hårt att högdjuren beslöt sig att ge tyngdkraften lite hjälp på traven, och, åt helvete med historia och kultur, nu skulle fanskapet tammefan sprängas.

En ensam eldledarsergeant med namnet Leon Weckstein fick i uppdrag att leda in ett artilleriuppdrag mot tornet. Weckstein smög sig fram genom buskarna tills han var bara någon km bort, men när han skulle lyfta radion till munnen för att beställa in granaterna kunde han helt enkelt inte göra det, så betagen var han av kyrkans skönhet. Tornet fick stå kvar och luta, räddats endast av en enda soldats svaghet för romanesk arkitektur.

Men även efter att tornet med nöd och näppe klarade sig från att stupa i strid fanns det en hel del lutande att oroa sig för. Det visar sig nämligen, surprise surprise, att en byggnad som långsamt, men obönhörligt, är på väg att kollapsa, inte är helt optimalt och vid 1990 lutade tornet redan 5,5 grader och stängdes för publik för första gången. När en lokal expert påpekade att tornet kunde kollapsa när som helst kunde dock regeringen inte blunda för problemet längre och beslöt sig för att genast ta itu med saken genast, dock denna gång i betydelsen att "genast" var regeringsspråk för "nio år senare".

Trots detta sölande klarade man dock på något sätt att vara snabbare än gravitationen och kunde, med en hög jättelika motvikter, räta upp lutningen till under fyra grader och 2008 få all rörelse att stanna. Man kunde dock naturligtvis inte åtgärda lutningen helt, för vem i helvete skulle bry sig om Pisa i sådana fall.

"Lassa-en-hög-med-skit-på-det-metoden", allmänt använd för att räta upp lutande torn världen över.

3am at the Border of Okefenokee

Där det finns en gräns, hittar man oftast även någon som är förbannad över den. Gränser dras genom krig, avtal och annan politik, vilket ibland leder till att saker blir en smula märkliga. Och ibland blir de direkt vansinniga...


En del amerikaner sitter fast på fel sida om gränsplanket
USA:s gränsstaket mot Mexiko har hindrat tusentals skumma utlänningar från att ta amerikanska jobb sedan det började byggas av Bush år 2008. Och oberoende av vad man tycker om detta så är folket som bor inom synhåll från att det nöjda med att det hindrar knarkkriget i Mexiko från att läcka över in på deras bakgårdar. Eller, de skulle i alla fal vara det om det inte befann sig på fel sida om staketet. Problemet är nämligen det att på vissa ställen så är staketet byggt bortemot ett par km från den egentliga gränsen - och på vissa ställen tvärs igenom bostadstomter.

På grund av ett avtal som förbjuder byggande på vissa områden i närheten av gränsen, kom USA fram till att de hade lite bufferutrymme när de kom i gång med sitt staketbyggande, vilket ledde till att en del amerikaner plötsligt och till sin stora förfäran märkte att de bodde på fel sida om ett enormt "HÅLL ER BORTA TAMMESATAN!"-staket. Så varje dag blir amerikaner, som bor i USA, tvungna att passera det amerikanska gränsstaketet för att komma in i USA.

"Är ni fortfarande säkra på att ni är amerikanska medborgare? Okej, vi kommer tillbaka och kollar om 20 minuter..."

Och inte ens detta ger riktigt rättvisa till hela galenskapen: en lokal bonde har till exempel synpunkter på att han måste passera gränsen varje gång han kör mellan sina åkrar och sin lada. På ett ställe passerar staketet till och med rakt igenom ett universitetskampus, så att studenterna måste bereda tid i gränskontrollen under sina akademiska kvartar på väg från en föreläsning till nästa. Samtidigt blir livet inte direkt ointressantare för de som bor på fel sida av staketet. Eftersom de är fast bakom en mur och inte har någon barriär mellan sig och våldsamheterna i Mexiko, så hör det inte alls till ovanligheterna att se smugglare, illegala invandrare och knarkkartellbossar som smyger omkring på deras gräsmattor.

Å andra sidan är situationen nästan lika knäpp, om än lite vänligare, på den norra gränsen mot Kanada. Där finns det nämligen en väg, kallad Canusa Avenue, som ligger mitt på gränsen mellan USA och Kanada. Och jag menar så mitt på gränsen att den ostgående filen ligger i Vermont, medan den västgående ligger i Quebec.

Gissa på vilken sida av vägen 18-åringar kan dricka lagligt...

Och kom då också ihåg att jänkarna, sedan 9/11, blivit betydligt mindre liberala med att folk kör in och ut USA, även om "köra ut ur USA" betyder "backa ut från gården". Om du är en amerikan som bor på södra sidan av Canusa Street och vill lämna huset till höger är allt frid och fröjd, men om du svänger till vänster måste du ta en tur via tullkontoret, även om du bara är på väg efter en hamburgare. Om du svänger år fel håll på Canusa Street är du enligt lagen tvungen att ha med foto-ID och bevis på nationalitet. Plus att din bil troligen kommer att genomsökas utan motivering.



En indisk stad i Bangladesh, i Indien, i Bangladesh
Om du läst mitt gamla inlägg om clusterfucket Baarle-Hertog/Baarle-Nassau på gränsen mellan Belgien och Nederländerna så vet du att en enklav är en bit av ett land som, likt en ö, är helt omringat av ett annat land. Vid sällsynta tillfällen, som i Baarle, kan en till enklav bildas på en sådan ö, vilket kallas en konterenklav. Vid detta skede skulle enklaven alltså vara formad som en munkring och att köra tvärs igenom den skulle tvinga dig att köra ut, in, ut, in och ut igen ur ditt eget land. Hänger ni med så långt?

Lysande. Tänk er då att ni skulle leva i det indiska distriktet Dahala Khagrabari. Den är omringad av en del av Bangladesh, som är omringad av en del av Indien, som är omringad av Bangladesh - världens enda konterkonterenklav.

Om du inte är tillräckligt knäpp för att förstå denna situation så finns här en karta...

Så för att passera igenom den skulle du köra från Indien, till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh, till Indien,  till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh...

Eftersom kartritarna måste ha varit höga på crack eller motsvarande substans när de ritade upp gränsen, så har länderna 160 enklaver i varandras länder, men inga andra fullt så galna som Dahala Khagrabari. Men oberoende hur knäppt det ser ut för oss har invånarna lätt att hålla sig för skratt, mest för att de är fast där för resten av livet. För även om de är indiska medborgare kan de inte lämna sitt närmaste kvarter utan att anlända i Bangladesh, något som man behöver ett pass för. Men de kan endast få tag på pass i huvudsakliga Indien, vilket de inte kan komma till utan att passera Bangladesh. Två gånger.

På motsvarande sätt skulle det vara en logistisk mardröm för Indien att erbjuda några som helst förnödenheter eller bekvämligheter till invånarna, så de skiter i det. Så helt utan elektricitet eller något annat som vi alla tar för givet, så kan ortsborna i Dahala Khagrabari enbart sitta och titta på hur deras grannar något tiotal km bort moderniserar, medan de mer eller mindre sitter fast på stenåldern. Den enda smulan av tröst för stackarna är att slimsan av Bangladesh som har fångat dem är i samma situation.



Koreanska gränsen går genom ett bord
Jag är säker på att du redan känner till att det inte finns en enda sak med Nordkorea som inte är sprittsprångande vansinnig och som man kunde gissa är en stor del av denna galenskap koncentrerad runt gränsen mellan dem och Sydkorea, platsen där två av jordens länder som avskyr varandra mest möts och stirrar på varandra.

Känd som den demilitariserade zonen (DMZ), så är koreanska gränsen den mest hårdbevakade gränsen i världen, med totalt uppemot 2 miljoner soldater från båda sidor stationerade längs de 250 km som den sträcker sig. Och eftersom Koreakriget tekniskt sett fortfarande pågår (man har bara haft vapenstillestånd de senaste 60 åren) får ingen passera den. Över huvud taget. Av någon som helst orsak. Inte ens någondera landets president. Inte ens om någondera landets president skulle jagas av arga jättebålgetingar.

De tar det här mycket allvarligt!

Det gör följaktligen att alla samtal mellan länderna oerhört krångliga, eftersom inte någondera sidan kan bjuda in de andra på kaffe. Så man löste detta genom att bygga det som är känt som the Military Armistice Commission Conference Room, tvärs över gränsen med mötesbordet bokstavligen kluvet av gränsen. Detta låter representanter från vardera landet sätta sig ner och diskutera saker utan att lämna landet, eftersom sådana saker inte alls är överdrivna. Även när det inte är i användning är rummet fullt av soldater som står och tittar skitigt på varandra.

Brillorna finns så att det inte skall märkas när de somnar

Indien och Pakistan strider om en värdelös glaciär
Indien och Pakistan kan bland världens nationalstater liknas vid ett par stridande bröder, med en syskonrivalitet så inrotad att allt som görs startar ett gräl, bara för grälandets skull. Bevis nr. 1 för denna teori är Siachenglaciären, en bit land så totalt värdelös att inget friskt land skulle ta över det ens mot betalning. Men problemet ligger i att när man började dra upp gränserna för landen under delningen av Brittiska Indien, var det ingen som brydde sig om att kolla hur gränsen gick genom glaciären, eftersom denna omkring 6000 meter höga dödsfälla är så ogästvänlig att man inte kunde nå den, än mindre skicka lantmätare dit.

Så man var istället överens om att vid något skede mitt i detta frusna elände tar Indien slut och Pakistan börjar, vilket fungerade bra till en början. Sedan började någon i Pakistan att skriva ut tillstånd till folk att klättra på glaciären och likt en avundsjuk snorunge som inte kunde bry sig mindre om en hög med skit innan brorsan plockar upp den, påstod Indien genast att isklumpen var deras, och ett av historiens mest meningslösa krig har pågått sedan dess.

Indien var först genom att erövra omkring 2500 kvadratkm land, innan Pakistan märkte vad som var på gång och kunde säkra resten. Sedan har positionerna böljat fram och tillbaka och förvandlat Siachenglaciären till det högsta slagfältet i världen och samtidigt ett av de farligaste, men inte på grund av skjutandet - många gånger fler soldater dör på grund av vädret och terrängen än stupar i strid.

"Skjut snabbt så att jag kan värma händerna på raketutblåset!"

Det är svårt att överdriva hur sjuk den här situationen är. För det första så står kostnaden av att hålla totalt över 3000 man på glaciären och i faggorna där för omkring ca 10% av den totala försvarsbudgeten hos både Indien och Pakistan. Och då skall man komma ihåg att det här är två kärnvapenländer med 3 resp. 1 miljon stående soldater och reservister. Indierna har till och med blivit tvungna att uppfinna en speciell helikopter för att nå och underhålla trupperna i den tunna luften.

Och för det andra så brukade området tidigare vara vackert, ogästvänligt, totalt värdelöst och harmlöst (dvs inte skadligt för andra områden), men pga de vansinniga mängder scheisse som skapats av dessa trupper i form av använd ammunition, fotogenflaskor och annan bråte börjar glaciären mer och mer påminna en militär avstjälpningsplats. När glaciären dessutom smälter en aning på sommaren spolas en hel del av detta avfall ner i Indusfloden som används som dricksvatten av båda länderna. Så stridandet om en vacker, men värdelös snöhög har inte bara kostat massor i pengar och människoliv, utan även skapat ett rejält miljöproblem.

Så vad är då så viktigt med att bestämma gränsen över Siachenglaciären? Ingenting. Absolut ingenting, förutom det faktum att om ena sidan ger upp så vinner den andra en symbolisk seger, vilket alla uppenbarligen är beredde att frysa skräpporna av sig för att förhindra.