An Honest Mistake

Världens historieböcker är fulla av viktiga nissar som planerat krig, uppfunnit stuff och rent generellt styrt hur världen skall se ut för resten av oss. En del av dem har varit goda och några inte fullt så goda, men man tänker sig i alla fall att de haft något så när ett hum om vad de håller på med. De skapar ju trots allt historia eller hur?

Men sanningen är ju dock den att ibland påverkas saker och ting av totala slumpaktigheter, som att någon blir hungrig på en smörgås eller att en gris lägger krokben för en häst. Och ibland blir saker och ting historia på grund av gammalt, hederligt klåperi...

Titanic sjönk på grund av en glömd skåpnyckel

Den största orsaken till att folk fortfarande debaterar exakt varför Titanic sjönk är att de flesta som faktiskt visste det följde med skeppet i djupet (du vet hur det ser ut i filmen... kaptenen står där och drunknar medan det spelas ledsam musik). Men en framstående teori är att en bidragande orsak var att han som skulle spana efter isberg inte hade någon kikare. Killen ifråga hette Fred Fleet och var de facto en av de få i besättningen som överlevde katastrofen.

Han vittnade inför amerikanska senaten om att ifall han haft en kikare kunde han kanske sett isberget i tid, skeppet skulle aldrig ha sjunkit och den där ena nissen skulle aldrig ha strittat mot propellern som en trasdocka.

Men angående detta: det fanns visst kikare på skeppet. Problemet vara att de var inlåsta och nyckeln till skåpet aldrig kom med ombord. Orsaken till detta i sin tur var att när Titanic seglade, så hade White Star Line i sista valete beslutat att byta ut skeppets andrestyrman, David Blair, mot Charles Lightholler, styrman på systerfartyget Olympic, som hade mer erfarenhet av att jobba på stora fartyg och på så sätt antogs vara mindre benägen att, ni vet, drämma in dem i isberg. Så Blair missade i elfte timmen sitt livs resa, men när han vinkade av Titanic på kajen glömde han bort att han fortfarande hade skåpnyckeln i fickan.

Han fnissade säkert till och dunkade sig i pannan när han tömde fickorna på köksbordet och nyckeln stannade i familjen som en souvernir, som ett minne av kryssningen han missade knappt och ingen utanför hans bekanta såg den på nytt före 2014 när nyckeln såldes på auktion. Samtidigt märkte man fort klåperiet ombord, men valde att inte vända om på grund av några par billiga kikare. Utkikena hade ju förihelvete fungerande ögon och dessutom var Titanic osänkbart.

Mokan, som fått namnet kikargate om den inträffat senare, blev ökänd och 2012, på 100-årsjubiléet av katastrofen, lämnade fiffikus någon en kikare på Fleets grav, med en lapp som ursäktade för den sena leveransen.

En oförberedd byråkrat fäller Berlin-muren

Berlinmuren var en så perfekt symbol för skillnaderna mellan öst och väst att när den föll 1989 var det nästan klichémässigt tillrättalagt, som någon slags tillyxat triumfslut in en Tom Clancy-roman. Men trots att det är bara dryga 25 år sedan är det ganska få som kommer ihåg exakt varför den föll. Var det en folkresning som helt enkelt övermannade vakterna? Eller beslöt sig kommarna en dag att bara ta bort den efter att ha övertygats om förträffligheten hos McDonald's?

Eller var det David Hasselhoff? Det var Hasselhoff, eller hur?

Nå, orsaken att allt är lite förvirrat är att det hela började lite i misstag. Efter att muren hade stått på samma plats i nästan 30 år, utan några nämnvärda tecken på förändring, ville Östtyskland visa sitt folk hur generösa de var genom att under en kort tid lätta aningen på reserestiktionerna. Günter Schabowski var den östbyrokrat som fick i nakki att hålla presskonferensen om denna minimala ändring i resereglerna och den 9 november 1989 fick han ett memo att läsa upp för pressen. Han antog dock att det var samma standarddravel som vanligt, så han orkade inte ens titta på lappen innan han var i talarstolen

"Staten är god, må ateism välsigna DDR, blaha blaha, yay kommunism."

Som väntat var talet så tråkigt och ointressant att den närapå fick publiken att somna, men till slut började det hintas om att göra gränsöverskidande resande lättare. Och om det nu var på grund av tråkkoma eller någon oklar formulering skall vara osagt, men hur det nu var fick några av journalisterna intrycket av att Schabowski verkade lova att släppa alla begränsingar helt.

När någon frågade honom när detta kunde tas i bruk, så bläddrade Schabowski snabbt genom talet han aldrig läst tidigare och, efter att inte hittat något svar, ryckte på axlarna med ett "Omedelbart, genast". Pressen rusade då tillbaka med världens scoop om att Östtyskland precis inhiberat Berlinmuren, typ precis jävla nu.

Den plötsliga anstormningen vid gränsen av folk som ville till väst blev för mycket för myndrigheterna och, även om de funderade på att meja ner folkhopen, insåg de att detta skulle ha eskalerat till en fullskalig huvuden-i-giljotiner-revolution. Så militären steg åt sidan, muren föll ner, kommunismen tog slut, David Hasselhoff sjöng en sång och politiker världen över lärde sig hur jävla viktigt det är att inte alltid ha en kyl'-sit-keikalla-mentalitet till presskonferencer.



Grisbuktsinvasionen misslyckades på grund av fel tidszon
När kommunisterma, med sitt sportbloggande cigarrskägg i spetsen, tog makten på Kuba hade USA plötsligt olägenheten att deras svurna dödsfiende plötsligt hade en bas på deras bakgård, så det blev en hel del diskussioner om exakt hur man skulle hantera detta plötsliga problem. Efter att en bunt diplomati inte lyckats får Castro att sluta upp med kommunismandet, beslöt sig USA att använda ett gammalt och beprövat kort, dvs det där med att "störta en diktator och installera en vänligare inställd sådan", som uppenbarligen aldrig någonsin händer.

Idén var att en specialtränad trupp av 1500 exilkubaner skulle smyga in och återta Kuba från rödingarna, medan USA gav dem flygunderstöd från en flygbas i Nicaragua. Efter månader av planering sattes operationen igång i april 1961 med avsikten att återta Kuba, i good old Pax Americanas namn.

Men trots att allt planerats ner i minsta detalj, hade amerikanerna gjort ett riktigt nybörjarmisstag: man hade inte synkroniserat sina klockor. Flygen från Nicaragua tog en hel timmes akademisk kvart på sig att komma till festen, endast för att ingen tänkt på att Kuba och Nicaragua ligger i olika tidszoner. Detta ledde till att när trupperna stormade i land var de helt utan sitt utlovade flygunderstöd och blev följaktligen övermannade och dödade eller tagna till fånga på livstid, mer eller mindre genast. En stund senare kom flygen fram, bombade de nu tomma och tysta stränderna och stack sedan hem, undrande vad allt ståhej var frågan om.

Just det!

Så Kuba fick karva in ett nytt hack i sänggaveln när det gällde att fucka med USA och hela härvan ledde till att länderna började tycka om möjligt ännu sämre om varandra. Ett par år senare var situationen så allvarlig att det behövdes en rysk ubåtsfajja för att någon av oss skulle vara vid liv idag. Men utom det var allt frid och fröjd...



Tyskland förlorar första världskriget på grund av ett rykte
Ja, nu har tyskarna varit framme igen. Som brittiska fortbollsfans tycker om att påminna dem så har de förlorat "two World Wars and one World Cup" (till vilket tyskarna brukar besvara med att de vunnit "four World Cups and one World Pope") och man kan, om man vill, argumentera någorlunda trovärdigt att de kunde vunnit alla tre om det inte varit för några små, men avgörande misstag (och en linjedomare från Azerbajdzjan).

Mer specifikt så är det möjligt att tyskarna förlorade första världskriget för att de trodde på ett rykte om att ryska soldater mobiliserade i Storbritannien för att gripa in på västfronten, men denna potentiella ryssinvasion var inget annat än en bunt med missförstånd efter missförstånd.

Hah. De där kosackerna och deras sinne för humor...

Ett exempel var precis i början på kriget, innan man knappt ens hunnit slipa bajonetterna. Det som hände var att ett tåg full med gälisktalande skottar anlände till en station i England. En nyfiken konduktör frågade varifrån de kom, och skottarna, med deras konstiga kläder och märkliga accenter, svarade "Ross-shire", ett grevskap i skotska högländerna. Konduktören hörde dock "Russia", och satte omedvetet igång ett rykte om att ryssen var i stan.

Vid ett annat tillfälle spekuleras det om att ett affärstelegram som berättade att en last med ryska ägg, men endast beskrev "100,000 Russians now on way from Aberdeen to London", kan ha snappats upp av den tyska signalspaningen och ganska förståeligt nog misstolkats. Ett tredje rykte menade att någon sett en försäljningsmaskin där ett ryskt mynt hade fastnat.

Och hast du mir gesehen så var ryktena om rysshorderna snabbt vardagsmat. Brittiska armén visste naturligtvis om att det var total bullshit. men varför skulle man ta död på ett rykte som skrämde skiten ur fienden? Tyskarna ändrade följaktligen sin strategi för att ta dessa hundratusentals av icke-existerande kossacker i beaktande och beslöt att som reserv dra bort två infanteridivisioner från slaget vid Marne på grund av dem. Olyckligtvis för dem så visade sig Marneslaget vara ett av de mest avgörande för hela krigsutgången, men den tyska offenisven stod och vägde ganska länge och kunde eventuellt ha lyckats... ...om tyskarna t.ex. haft ett par divisioner till på plats.

In My Secret Life

Under en vanlig arbetskarriär hinner en genomsnittlig lönetagare att skutta runt mellan något dussintal olika jobb, men när det kommer till kändisar eller historiska celebriteter antar man ofta att de var födda för en specifik uppgift. Visst, det fanns en tid innan Winston Churchill var politiker, men under den den var han typ i armén och lärde sig grejer som han sedan skulle behöva i sin framtida karriär som den fria världens försvarare. Pre-premiärministerstuff, helt enkelt.

Det är i alla fall så saker och ting presenteras i de flesta historieböcker, men verkligheten är de facto den att de flesta berömdheters liv innehållit fler sidouppdrag är ett genomsnittligt rollspel. Visste ni till exempel att...

Isaac Newton var en tvättäkta Sherlock Holmes

Du vet säkerligen redan vem Isaac Newton var: upptäckare av lagarna för gravitation och mekanik, utvecklare av integral- och differentioalkalkyl och bindgalen alkemientusiast. Newton var en av giganterna inom naturvetenskapen och efter att ha uppfunnit typ hälften av all fysik så var han även av sin samtid så berömd att han lätt kunde luta sig tillbaka och vila på sina lagrar under resten av sitt liv.

Han kunde dricka grogg och röka kvicksilver varje dag

Vilket gör det en aning förvånande att några år efter sitt gigantiska forskningsgenombrott så fördrev Newton tiden med att jaga efter brottslingar på Londons hårda bakgator. Jepp, du läste rätt: Isaac Jävla Newton, killen vars mest berömda möte med något var en påhittad knockoutförlust mot en fallfrukt, gick all-out Sam Vimes på Londons ass.

År 1693 lämande den då 53-årige Newton den akademiska världen för ett extremt välbetalat jobb som chef för det kungliga myntverket. Och även om detta rent bokstavligen gav honom rätt att trycka pengar, så blev det snabbt uppenbart för Newton att detta inte var något jobb man kunde sköta på autopilot. Det fanns nämligen falskmyntare överallt och landet var på väg mot den slags pengakris som tenderar att starta revolutioner. Så Newton kavlade upp ärmarna och började att jobba, inte enbart genom att uppfinna nya sätt att försvåra förfalskande, utan även genom att personligen jaga reda på förfalskarna.

På detta sätt så blev världens främste vetenskapsman till världens främste detektiv. Han samlade ihop ett enormt närverk av spioner som skvallrade för honom om varje fejkad pennyslant de hörde om och drog själv ut på gatorna för att leta efter ledtrådar och information. Och han var oerhört effektiv, under de fyra år han hade jobbet lyckades han och hans mannar fånga och avrätta 27 falskmyntare.

Och när jag säger avrättade menar jag exakt det: avrättade. Vilket sannolikt gjorde honom en obestridbar tittelinnehavare för "högst body count för en teoretisk fysiker" fram tills Manhattanprojektet. Och eftersom jag inte har några bevis för att han inte personligen jagade och tacklade omkull varenda en av skurkarna efter en halsbrytande jakt över Londons hustak, så har vi inga alternativ till at utgå ifrån att det gick till så.

"Jag stannar aldrig!" Första rörelselagen, bitches!" 

Newtons Sherlock hade till och med sin egen Moriartyska ärkefiende: William Chaloner, ett förfalskargeni som genom sitt skumrask hade blivit snuskigt rik och fått massvis med inflytelserika vänner. Chaloner var nämligen till synes onåbar efter att tidigare varit informatör för regeringen och var på så sätt fri att utmana Newton. Han lät trycka broschyrer som gjorde reklam för hans kunskaper och erbjöd till och med engelska Underhuset sina tjänster för att reformera myntverket, meddelande på sätt sina planer på att ta Newtons jobb. Newton lyckades dock att vinna detta mentala schackparti genom att under två år bygga upp en samling vattentäta bevis mot Chaloner, delvis genom att hota hans underhuggares fruar och älskarinnor så att de skulle ange sin ärkeskurkchef. Sedan såg han till att Chaloner hängdes.

Man kan se historiens sensmoral som den att om du gör Newton förbannad så kommer han att jaga dig i två år och sedan mörda skiten ur dig med gravitation.

Abraham Lincoln var bartender

Om du är som jag så får du exakt två tankar i huvudet när du ser Abraham Lincolns utmärglade nylle på bild: Grogg och mera grogg! Va? Vad menar du med att du inte alls tänker på grogg? Då måste du ha missat tiden då hans levebröd gick ut på att få en liten, amerikansk småstad salonkis.

Långt innan Lincoln gjorde något värt att bli porträtterad av Daniel Day-Lewis, var han en färsk och arbetssökande advokat, rakt ut ur hemstudierna. Flodbåten han reste med fick maskinproblem, vilket lämnade honom pank och strandsatt i en liten byhåla med namnet New Salem, där han kom att spendera åren 1831-37. Eftersom han inte hade tillräckligt med cred för att väljas till något allmänt ämbete, så försörjde unge Lincoln sig med en mängd olika ströjobb. Efter en kort parentes inom den lokala mlilisen, öppnade han en bar med William Berry, en gammal armépolare. Efter att ha slagit ihop sina pengar köpte de en speceributik, skaffade ett utskänkningstillstånd och byggde om stället till en krog med namnet Berry and Lincoln. Sedan började unge Abe troligtvis att springa runt. utan byxor och solglasögon som Tom Cruise i Cocktail. Ha skoj med den mentala bilden en stund.

Whisky gav honom detta ansikte redan vid 22

Och groggmenyn från Berry and Lincoln existerar till och med ännu. Om du planerat att njuta av din sprit Lincoln-style kan du här läsa om hur mycket brandy du kommer att behöva i ditt barskåp. Stället kunde även förse dig med husrum och mat, för om du har möjlighet att bli pläsit hos Honest Abe, så är du tammefan så god och stannar kvar tills du är redlös.

Tyvärr tar allt roligt slut vid något skede och all gratisgrogg gjorde Berry till alkoholist. Dett agjorde att Lincoln måste ta över det dagliga slitet på krogen, och gjorde sitt bästa som Old West bartender, men afferärerna började efter detta gå allt sämre, och när Berry dog två år senare ramlade alla skulder rakt i famnen på Lincoln.

Och även om allt redde upp sig i slutet (tills, nå, den där episoden på teatern) så är chansen stor att Lincoln inte var så stormförtjust över sin groggförsäljarkarriär. Han var inte bara tvungen att betala av på sina skulder långt in i sin kongresskarriär, utan historierna från hans syndiga saloon höll även på att ställa till det för hans politiska ambitioner.

Vid den tiden måste väljarna vilken av kandidaterna de minst ville ta en öl med.

Under sin berömda senatskampanj mot Stephen Douglas så försökte motståndaren inisinuera att om man valde Lincoln skulle denne förvandla Capitolium till en lönnkrog. Enligt Douglas skulle Lincoln nämligen (och jag citerar) "ruin more liquor than all the boys of the town together, and the dignity and impartiality he presided at a horse-race or fist-fight, excited the admiration and won the praise of everybody that was present and participated".

Vänta nu... var detta meningen att få honom att låta mindre awesome? På tal om det förresten...

Fidel Castro var en sportbloggare

När ens folk ber en om att hjälpa dem kasta av sig en förtryckarregim och göra dig till president på en paradisö, så finns det endast en väldigt speciell typ av människor som då svarar: "Öh, men jag hade planerat att bättra på min fastball den här säsongen". Det finns dock vissa tecken på att Fidel Castro, tidigare diktator på Kuba, är just den typen.

Innan han fördrev sina närapå fem decennier vid makten med att överleva mordförsök och svära åt radiopratare i telefon var Castro nämligen en synnerligen kompetent baseballkastare som valde bort ett proffskontrakt med nuvarade MLB-mästarna San Francisco Giants till förmån för lite internationellt kommunismspridande. Men hans intresse för sporten svalnade aldrig, och likt dilletanter som aldrig riktigt åstadkommit något själv (*host*) valde han att ventilera sina åsikter med lite bloggande.

År 2006 blev nämligen Kuba (och senare även Penguin Random House) inbjudna att ta del av en bok med namnet Fidel y el deporte: seleccion de pensamientos 1959-2006, vilken i stort sett är en antologi av Castros funderingar krings sport, skrivna under hans tid som ledare för Kuba. Det visar sig nämligen att jobbet som ledare för en isolerad kommunistutopi ger stora mäjligheter till fritid, eftersom Castro hade möjlighet att upprätthålla en rätt imponerande pre-blog-blog om sport under närapå ett halvt århundrade.

Och man kan följa upp hans idrottsåsikter med de politiska beslut han valt att styra Kuba med. För det första så har han fröbjudit proffsidrott på Kuba, under premissen att inte endast folk med tillgång till folk som har råd med sponsorloger. Och att hans egen karriär stannade på amatörnivå har absolut inget över huvud taget med den saken att göra och endast ett sammanträffande...

"Och om jag inte får slå en homerun nu får du också arbeta i saltgruvorna snart. HELT GRATIS!"

Så vad för slags bloggare är då den gode Fidel? De som läst honom, skulle väll säga: en ganska genomsnittlig, dvs benägen att använda krystade metaforer och partisk så inihelvete. Castro kan nämligen inte låta bli att vända i stort varje essä mot sina politiska ideal och använder även "renheten hos amatöridrotten" som slagträ mot kapitalsitsvinen som tycker om professionella (spoiler alert: han pratar om USA). Han höjer de kubaner som väljer att tacka nej till miljonkontrakt, eftersom de besvisar att de hellre leker med sina barn än får betalt för sin talang (och, låt åt oss säga, kan ge mat åt sagda barn). För honom är det alltid bäst att hålla allt enkelt och på amatörnivå, med den enda orsaken att idrotta är att de är roligt och ge lite glans åt sit land.

 Att Kubas bästa idrottsmän under årtionden rymt till USA är sannolikt också endast ett annat sammanträffande.

Mao Zedong var en bortskämd slacker

Ordförande Mao Zedong, den kinesiska folkrepublikens fader, den store rorsmannen, österns ljus och en hög andra högtravande smeknamn tyckte om presentera sig som diktatorer ofta tycker om att göra: som en vis far steg från fattiga förhållanden tack vare målmedvetenhet och the power of communism.

Ganska likt the power of rock, utom att den förbjuder rock

I verkligheten spenderades dock en stor del av Maos liv som en lat, bortskämd slacker som föredrog att nörda ner sig i fantasyberättelser om riddare och drakar och grejeri stället för att studera. För även om hans pappa började som en pissfattig bonde hade han redan hunnit bli en fömögen hyresvärd innan Mao föddes. Nissen var med andra ord det närmaste tidigt 1900-tal hade en företagsarvtagare, och likt så många sådana stannade han både ointresserad och bortskämd för större delen av ett par årtionden.

Låt oss snabbt ta och kika på Maos liv under typ 30. Han övertalade sin pappa att skicka honom till ett snobbigt gymnasium i stan, där han hittade en grupp med likasinnade. Efter att i ett par månader ha hängt med dem under... ...vad nu sedan tidens motsvarighet till trumcirklar, footbaggande och veganhångel var, så började han den obligatoriska tonsårsrevoltfasen, och fullförde även stereotypen genom att spika upp ett sociologigrundkurs-manifest på skolväggen. Som 18-åring beslöt han att ta värvning i Revolutionära armén, för att märka att man måste hålla på med kroppsarbete där och kom hem med maitojuna.

Mao fördrev resten av sin studietid med att hoppa från ämne till ämne. Efter att ha läst en tidningsreklam sökte han till polisskolan, men hoppade snabbt av från allt framtida polisande för att skriva in sig i en tvåltillverkarskola av alla saker. Efter tvålskolan kom juridikstudier och så fortsatte mönstret, tills han inte hade några andra alternativ än lokala Hanken, så att han kunde gå tillbaka och jobba för sin pappa om det här med revolution inte riktigt gick som planerat. Hans pappa drog i några trådar för att få in honom på någon vettig kurs... ...som Mao aldrig dök upp på.

Han hade säkert också ironiska teskjortor

Ta nu och byt ut ordet Mao i två ovanstående stycken mot "Toffe" eller "Chad" eller något annat douchenamn, och kolla om du känner någon modern fjant med rika föräldrar och en mild existenskris som du kan passa in texten på (du kan låtsas att Revolutionär armén är ett ironiskt postpunkband). Det skall dock erkännas Mao som sagt var i armén under som tonårsangst och att, ja, han var ganska aktiv inom vänsterpolitiken. Han lyckades även till slut bli färdig med sina studier (han blev lärare). Det skall dock också erkännas att det är konstigt att någon kulturrevolution någonsin blev av, med tanke på att huvudakitekten var i stort sett identisk med alla de söndercurlade snorungar som alla klagar på nuförtiden.

Manly Things

Det finns en hel del grejer här i världen som kvinnor använder och som tidigare troddes enbart kunde användas av män. Byxor. Kreditkort. Att rida gränsle. Att pissa stående.

Det finns däremot inte fullt så många saker som tidigare ansågs flickiga som nu tagits över av hårbryystad machokultur. Det är till och med nästan som att män har någon knäpp idé om att inte se flickiga ut... Med detta sagt så finns det dock en handfull med stuff som lyckats förvandla sig från rosa till blå (eller tvärtom, om man tittar historiskt). Saker som...


Fort Mustang
Mustang. Kanske mer än mågon annan bil är detta ett namn som framkallar tankar om hästkrafter, motorolja och ren, 100-oktanig manlighet. Och om man bortser från den bristfälliga kvaliteten och den något tvivelaktiga designen, så måste man erkänna att Fort Mustang är den absoluta kill-bilen. Till och med Top Gear, det mest testosterondrivna TV-program som någonsin skapats, är upp över öronen förälskade i den. Så, beklagar om detta shockar er Mustangägare, men din 40,000 eges pittförlängare var ursprungligen tänkt att vara en flickbil.

Juuust jå...
Okej, det skall erkännas att bilfirmor skulle sälja sina bilar till varenda människa på jorden om de kunde, oberoende av kön, så länge de kunde göra pengar på det. Men år 1964, när den första Mustangen nådde butikerna, fanns det en inriktad plan på att sälja specifikt till kvinnor. Som en del av sin inledande reklamkampanj tog Ford ut annonsplatser i kvinnorspalterna hos 2,600 dagstidingar på en enda dag

Här representerat av lite gammal. hederlig sexism...

Vid detta skede hade dock den första Mustangen redan sålts, två dagar innan det var meningen att den skulle släppas, till, ingen överraskning här, en dam. Gail Brown var då en 22-årig lärarinna och den första Mustangägaren någonsin, och åtminstone 2013 hade hon den fortfarande. Och även några år efter sin debut, hade Fort fullt upp med att poängtera för kvinnor hur perfekt en Mustang var för deras livsstil.

Denna kanske aningen föråldrade reklamfilm från 1966 lovar "singelflickor" att bilen "inte bara är allt man kan önska sig för en sekreterarlön", men insinuerar också i slutet att den kan hjälpa dig med det allra viktigaste i livet, dvs att hitta en man...

Jag hade faktiskt rejält svårt att välja ut passande bilder till den här punkten, för Google är så smockfull av alla dessa gamla flickreklamer. Men jag måste i alla fall slänga in en sista, vilken verkar att lova kvinnor med unga barn ("Life was just one diaper after another until Sarah got her new Mustang"), att om de köper en kommer deras män att bli så kåta ("Suddenly there was a new gleam in her husband's eye") att de kommer att vilja ha massor med sex med dem...

Eller med deras bil, reklamen är en aning oklar på den punkten.

Men snart hade dock reklamkampanjerna ändrats till det betydligt manligare vi nu vant oss med, och Mustangen blev känd som en dude-bil. Detta nådde sin kulmen år 2007, när bilen hade rollen som en ondskefull polisbil i en Michael Bay-explosionsfest om uppväxta småpojkars barndomsleksaker...

You've come a long way, baby... Eller något.

Old Spice
Old Spice har genom åren genomgått flera ändringar. Den som de flesta känner till är när doften man associerade med sin farfars rakvatten plötsligt försökte att göra sig modern för en yngre generation. Och medan denna doft som sagt redan haft en whiskyosande aura av manlighet, så uppförde sig de nya reklamnissarna som att de måste försvara sin stereotypt maskulina streetcred till varje pris, för att inte dö av flickbaciller. Om man tittar på en av deras duschtvålar så står det rent ut att den doftar "frihet" och jämför känslan med att "äga en cool bil".

Men inte en Ford Mustang för det är en kärringbil!

Och, förutsatt att du inte är oerhörd dålig på att följa mönster eller aldrig läst något på denna blogg tidigare, förstår du vart detta är på väg... Jo, det är klart att den ursprungligen vart tänkt för damer.

Heh! Toilet water...

Juuust jå...
Tekniskt sett är det inget manligt alls när det kommer till kryddor, oberoende av deras ålder, i alla fall så länge man ignorerar det faktum att man då och då beslöt sig för att kriga för dem. Men det var typ jättelänge sen och nu tänker man mest på typ kök och bakning och fammon när man hör orden Old och Spice. Och 1937, när William Schultz släppte Early American Old Spice baserade han doften på sin mammas potpurri, med noter som ros, kryddor och örter. Och medan en mansversion släpptes året efter, så doftade den ganska långt likadant, och traditionellt parfymeras Old Spice fortfarande med samma flickingredienser.

Heh! Dickey...

Den ursprungliga damdofen var mycket populär, men blev snabbt överskuggad av mansversionen och man ändrade på marknadsföringen genom att börja använda manliga skepp i stället för några löjliga blommor.



Superhjältar
Före någon börjar skrika så vet jag redan att någonstans mellan 40 och 50% av alla serietidingsköpare är kvinnor. Men man kan inte se bort ifrån stereotypen att serietidningar är för pojkar och att en överväldigande majoritet av dem som gör och marknadsför superhjältar inom olika medier är män. Och även om kvinnor och flickor lägger sin veckopeng på superhjältar i samma utsträckning som småpojkar och uppväxta småpojkar, så är det i alla fall en kultur dränkt i testosteron och ofta aggressiv mot sina kvinnliga medlemmar.

Och, bara som en sidonotering, så tycker jag att ni alla är en smula knäppa, vare sig ni är män eller kvinnor. Men, jag har Facebook så jag vet att detta är en viktig grej.

Ovan: En av de tre senaste superhjältefilmer jag sett på bio...

Så jag är verkligen inte genomsnittet. Uppenbarligen så gillar flickor superhjältar och en del väldigt högljudda pojkar vill hålla sina serietidningsmässor och-butiker rena från äggstockar. Men, de har fört en förlorad kamp redan från första början. Det finns nämligen några olika sätt att definjera när det här med superhjältar började och kvinnor var definitivt en stor del av målgruppen.

Juuust jå...
Stålmannen, som ofta anses vara den första superhjälten, debuterade inte före 1938, två år efter att hela Nordens favorit-kalsong, Fantomen, introducerades som den första tecknade brottsbekämparen i långkalsonger. Och var började då Mr. Walker sitt rövsparkande? I en australiensisk damtdidning.

Strax till höger om artiklar som diskuterar hur man tar hand om tonåringar och reklam för babymat

Under pressturnén för den sedan länge, med rätta, bortglömda filmversionen var huvudrollsinnehavaren Billy Zane även kvick med att påpeka att att orginalpubliken var damer. Men han säger visserligen också i samma intervju att Batman inte har någon mörk sida eller hemlig psykos som driver honom så jag är inte helt säker på att han vet vad han talar om...

PUT A CORK IN IT, ZANE!

Men det finns även en annan pretendent till att vara den första superhjälten med hemlig identitet. Under dagen är han en rik playboy, men bakom en mask förvandlas han till en brottsbekämpare, som även om han inte har några superkrafter, använder sin hjärna och sin stora förmögenhet till att rädda oskyldiga och sätta dit bad guys. Han lever efter principen att aldrig döda någon, men använder även sin hemliga identitet till att komma åt personer som inte lagen kan röra. Vem är det? Alla på en gång nu: BATM... Den röda nejlikan.

Denna Läderlappiska bakgrundshistoria drömdes upp redan 1903 av den gravt kvinnliga baronessan Emma Orczy, årtionden innan namnen Bruce och Wayne tillsammans betydde något för någon.



Marlborocigaretter
Marlboromannen är en av de mest ikoniska reklamkampanjerna någonsin. Denna stenhårda cowboy är hur amerikanerna ser sig själva, tuff, självständig och hårdarbetande, och han sålde sina cancerstinkpinnar till folket under 45 år. Han finns till och med på logon för det italienska spinoff-klädmärket MCS (tidigare Marlboro Classics).

Rökning gör er coola, ungar...

Eller, när jag säger "han" menar jag ju egentligen "de", då Marlboromännen hade ovanan att dö stup i kvarten i rökningsrelaterade sjukdomar. Ännu idag, trots att kampanjen lades ner 1999, för ordet Marlboro tankarna till en öppen slätt och en grovhuggen man på en häst med en cigg hängande i mungipan.

Kom iihåg ungar att rökning skyddar er mot all dödlig friskluft

Men varför? VARFÖR skulle någon välja en så stereotypt maskulin fajja som reklam för dina cigaretter när du då stöter bort minst 50% av alla du kunde ge tobakshosta. Före Marlboromannen red in i stan så fanns det inte ens någon självklar koppling mellan cowboyar och cigg, och om någonting så skulle väll rökande troligtvis göra hands-onjobb som kofösande och annat Brokeback Mountain-ande svårare. Svaret är enkelt: företaget hade marknadsfört sina cigaretter till kvinnor i åratal och ville byta målgrupp. Och de lyckades med det bara på ett part månader. Och det var då verkligen inget litet jobb som reklamnissarna var tvungna att ta sig an...

We're men, we're men in tights...

Juuust jå...
När Phillip Morris lanserade Marlborocigaretterna år 1924, så marknadsfördes de som den eleganta kvinnans rökverk. I början så bestod reklamerna endast av välmanikyrerade händer som sträckte sig efter ett bloss, men snabbt så anställdes en då ung och relativt okänd Mae West för att troka detta specifika märke av Ladykillers

Företaget var så ivrigt på att ta sig in på kvinnomarknaden att de bland annat ändrade färg på sina filter ill grannröd. Detta var, som de stolt meddelade, för att du då inte skulle få några oattraktiva läppstiftsfläckar på sin cigarettfimp, samt att det matchade ditt nagellack. Duh...

De där gula tänderna är å andra sidan helt ditt eget problem...

En av orsakerna till att Marlboromannen anses vara så banbrytande och framgångsrik är att före den hade Marlboro använt tre årtionden på att försöka övertyga världen om att de var en elegant damcigarett, vid en tid då t.o.m filter ansågs omanliga och mesiga. Trots detta så räckte det med en karsk cowboy för att en hel generation skulle glömma bort detta på ett par månader.

You're Speaking My Language

Försöker du lära dig finska och gnäller över den till synes oändliga mängden pre- och suffix? Läser du franska och är störd på att uppenbart omänskliga grejer som broar eller munspel räknas som maskulina eller feminina? Pratar du svenska? Nå lycka till... Vi har stulit ca hälften av alla ord från andra språk och lagt till nästan 20 sätt att stava sje-ludet på, bara för att jävlas. Min poäng är, de flesta språk är krångliga, men det är inte alla som går allt out Battletoads när det kommer till svårighetsgrad...


Archi - 1,5 miljoner verbändelser
Svenska språket har två sätt att böja verb på, modus och tempus, som sedan kan böjas ungefär så här; Bellman fiser (indikativ presens), Bellman, sluta fisa! (imperativ), om bara Bellman skulle sluta fisa (konjunktiv kondistionalis)... Hänger du med så långt? Utomordentligt.

Tänkt då på att archispråket från Kaukasus har 1,502,839 verbändelser. Fundera på det en stund - en architalare kan med andra ord be dig att stritta åt helvete på dryga 10 gånger flera sätt än det finns i SAOL.

Till och med Dr. Dan Streetmentioner skulle få huvudvärk av sådant...

Förutom tempus så har archi en hög andra modifieringar, som genus (vilka det naturligtvis finns fyra varianter av, för att de typ är liberala), kasus, numerus och en hel del annan grammatik som inte finns i svenska. Till exempel så tar ett verb ändelsen -cugu om någon tvivlar på att något hänt, -ra om något möjligtvis har hänt och -er om något definitvit har hänt.

Så när man skriver "han fes" på archi, så kan talaren redogöra för vem som fes, när de fes, hur många av dem som fes, hur säker han är på att någon de facto fes, omständigheterna under vilka någon fes och troligtvis även att Bellaman inte borde äta så mycket bönor till frukost, endast genom att ändra verbet en liten aning.



Silbo Gomero - visslingar
Silbo Gomero är ett språk som "talas" av invånarna på Kanarieön La Gomera och samtidigt det enklaste på den här listan. Alfabetet har nämligen bara två vokaler och fyra konsonanter, men om du funderat på att lära dig det så behöver du ett väldigt känsligt öra och utomordentlig andningskontroll eftersom språket består till 100% av visslingar.

Den moderna versionen är en variant på ett språk som användes av ursprungsbefolkningen på öarna, innan Spanien gjorde anspråk på öarna och utraderade befolkningen, för att imperialism FTW! Men spanjorerna blev också fascinerade av detta unika sätt att kommunicera och började använda det själva. Och det används på riktigt fortfarande, lektioner i visslande är obligatoriska i skolan.

Ibland går det dock till överdrift

På svenska finns det ungefär tre grejer man kan säga genom att vissla: "Det där är imponerande", "det här kommer bli dyrt" (specifikt använt av bilmekaniker) och "Kunde ni vänligen skaka på dem, okända kvinna". Men Silbo Gomero är tillräckligt nyanserat för att kunna sprida nyheter och utlysa festligheter över enorma avstånd. Bönderna på ön kan höra en skicklig visslare närmare tre km bort, vilket gör språket mycket användbart i den branta bergsterrängen. Så om du bjuder ut någon lokalinvånares fru i smyg och han ser dig, så kan han medelst en klämmig liten melodi och på flera km avstånd förklara för dig hur mycket han tänker byta plats på ditt ansikte och din röv.



!Xóõ - 122 konsonanter
Man kan nästan gissa att det kommer att bli krångligt när namnet på ett språk innehåller ett skiljetecken. !Xóõ talas av omkring 3000 urinvånare i gränstrakten mellan Namibia  och Botswana, och medan svenska språket endast behöver befatta sig med 29 bokstäver så har !Xóõ, enligt vissa beräkningar, 122 även om man enbart räknar konsonanterna. Lyssna bara på det här...

Det låter som kinesiska talat av en tuggummikäkande pingisboll, men varje klick och plopp är fyllda med betydelse. !Xóõ har inget alfabet, och de flesta av de här ljuden saknar ens närmelsevis en motsvarighet hos oss, så språkvetare har tvingats att ta till alla slags märkliga symboler för att transkribera vad de hör. Om du till exempel:

ʘn̥ɑ̛̃́ɑ̃ɑ och sedan ǀɑ̄h̛ɑje följt av ǂˀɑɑ̄, ɡǁhɑ̀ɑ̃ och ǂɡɑ̀ɑ så har du precis gömt dig och legat och väijy på någon, skjutit honom med en benpil och sedan vägrat att hjälpa till. Var det nu sedan snällt det, ditt campande kukhuvud?!

Lingvister har teoretiserat att !Xóõ, eller något med det besläktat språk, de facto kan vara det äldsta språket i världen. När vi emigrerade från Afrika så delades vår kommunikation rejält åt olika håll och alla, utom ett litet fåtal förlorade de ursprungliga klickljuden. Vilket är synd på sätt och vis, för tänk vad Lennart Hellsing skulle kunnat åstadkomma med 100 bokstäver och ett didgeridoo-solo till?



Tuyuca - 140 genusformer
Mmm... Tuycua..., alla språks fruktade slutboss. Tuyuca är ett utrotningshotat språk talat av urinvånare i Colombia, men samtidigt kanske det svåraste språket i världen, i och med att det kombinerar de krångligaste aspekterna av redan ganska svåra språk till en Mecha-Streisand av lingvistiska busigheter. Likt finskan så är språket polysyntetiskt, dvs består av ord som i sin tur skapats genom att klämma ihop kortare ordfragment (lentokonesuihkuturbiinimoottoriapumekaanikkoaliupseerioppilas).

Tuyuca har även, enligt vissa tolkningar, 140 genus och nej, denna idé har inte knåpats ihop på något södermalmskt surdegshotell medan vänstervridna humaniststudenter diskuterar Youtubekommentarer, utan lingvistiskt är ett genus ett ljud som modifierar ett substantiv. De flesta språk som använder genus har endast två, maskulinum och femininum, men Tuyucatalarna har trimmat denna princip så långt att mopon exploderat och strittat i havet. De har till exempel ett genus som betyder "bark som inte hänger tätt fast i trädet" vilket kan användas den boktavliga betydelsen av att skala träd eller... ...typ hiphopbyxor.

Dessutom har man likt archi en hel telefonkatalog av verbböjningar eftersom det är ett evidentialistiskt språk, vilket betyder att varje gång något beskrivs så måste man inkludera en förklaring hur man man vet detta som en del av ordet. Till exempel så betyder ändelsen -wi "jag vet det för jag såg det", medan -hiyi betyder "jag utgår från det". Detta kan visserligen göra vardagliga samtal onödigt komplicerade, men det finns fördelar: Det är till exempel lite svårare att sprida konspirationsteorier när varje ord måste böjas med ett "jag har dragit det här rakt ur röven"-morfem.

Orden för "Alex Jones", "Daily Mail" och "Iltalehti" är alla de samma som "naturligtvis fullständig bullshit"

So Long, and Thanks for All the Booze

Det är ibland svårt att inte se historien som en relativt torr, tråkig räcka av händelser som bara råkade utspela sig innan mänskligheten uppfann konceptet "skoj". Men, som jag påpekat ett par gånger tidigare så borde ca hälften av våra vara skrivna som en polisrapport efter ÖN:s gulisintagning. Om du läser ett historiskt dokument och historien plötsligt inte riktigt håller ihop, så är det för att redigerarern strukit textraden "...och självklart var de fulla som ryska gnun hela tiden..."


Wienkongressen såg ut ungefär som American Pie 
Efter att Napoleons kejsardömme år 1814, typ för alltid, störtats, uppstod plötsligt ett enormt maktvakum i Europa, med dussinvis av länder som plötsligt befann sig utan regeringar eller ens klart definierade gränser. För att hindra att en stor klånt civilisation plötsligt förvandlades till en ovaktad dagisklass så samlades Europas ledare under 9 månader i Wien för en serie kongresser där Europas framtid bestämdes.

Det var ungefär som Diplomacy, men tog inte riktigt lika länge

Om du nu tänker dig en samling dammiga politiker på en oändlig mängd trista möten, så har du grovt underskattat Europa och deras ledare 1814. Wienkongressen samlade nämligen Europas rikaste, mäktigaste och framför allt kåtaste gamla groggare på en plats och gav dem sedan diplomatiskt immunitet att party like it's 1799.

Under de kommande månaderna av spriteldat härjande så blev de preussiska och ryska delegaterna, inklusive Tsar Alexander, haffade av polisen ett flertal gånger och en av de brittiska delegaterna, utrikesministern Lord Castlereagh, blev ökänd i Wien för att rida omkring full i staden på en blomprydd häst och sedan fightas med stadens kuskar, varav en slog honom i ansiktet med en ridpiska under ett av grälen. Castlereagh passade även på att förvandla varje värdshus han stannade på till en "knull-verkstad"

Och i den verkstaden fanns det minsann inga små verktyg. Ladies...

Den franska ambassadören Talleyrand låg med den spanska markisen av Labradors fru OCH dotter, medan Tsar Alexander och den österrikiske Furst Metternich låg med varandras älskarinnor, för att "samla politisk information". Vilket skall erkännas är en ganska bra eufemism...

Diverse mindre länder, som Polen, blev dock fuckade på ett betydligt mindre behagliga sätt, genom det diplomatiska resultatet, men allt som allt är Wienkongressen mest känd för att inte direkt åstadkomma något alls utom "disreputable practise and intrigue". Det fanns dock en grupp människor som tjänade enormt på kongressen: Champagneproducenter.



USAs grundlag undertecknades i krapula
Om man vill tro Fox News kom  USAs Grundlag™ till genom en stor patriotisk explosion av fyrverkerier, havsörnsfjädrar och Toby Keith-sånger, men i verkligheten tog det fem månader av funderande av några av de smartaste tänkarna på västra halvklotet för att få allt att fungera tillfredställande. Så när allt var klart så fanns det en och annan Founding Father som var berädd att lätta lite på puderperuken.

Så Philadelphia bestämde sig den 15 september 1787 för att belöna de 55 delegaterna med ett rejält sjöslag, två dagar innan det slutgiltiga undertecknandet. Med på partajet fanns t.ex. inte färre än fyra personer som skulle få egna dollarsedlar: George Washington, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton och James "jag finns faktiskt på 5000-sedeln" Madison.

"Grogg o'clock gubbar!"

Sedan blev allt lite... ...metafysiskt, vilket även syntes på krognotan: de 55 delegaterna drämde i sig 54 flaskor madeira, 60 flaskor rödvin, 22 flaskor porter, 12 flaskor öl, 8 flaskor whisky, 8 flaskor cider och 7 skålar bål. Alla rykten om att Madison kegstandande, Hamilton regerade i Käpsy eller att Franklin dansade naken runt trappan sjungande Evert Taube må vara obekräftade, men trots det så är detta aningen över den gräns alkohol som vetenskapen anser att 55 människor skall klara av att dricka utan att dö (eller utan att det är Klubbonsdag).

Värdshusvärden lade dessutom till 2% på den redan ganska omfattande notan för att betala skadorna för krossade flaskor, bord, bålskålar och pottor. Känner du dig inte lite lurad av din högstadielärare i historia för att vederbörande inte berättade om den där gången när George Washington och Benjamin Franklin lekte pottkrig på krogen.



En kunglig kryssning slutar i roderfylla
År 1120 skulle den 17-åriga William Adelin, kronprins och enda arving till Henry I, segla hem till England efter att ha följt sin pappa på en diplomatisk resa i Frankrike. I ett inte helt genomtänkt infall att vara en cool pappa så låt Henry William med entourage segla hem med ett eget skepp, La Blanche-Nef. Kommer du ihåg vad du gjorde när du hade huset för dig själv och några kompisar som 17-åring? Nå, multiplicera det med en faktor av båt...

Och när den här douchen ropade "I'm the King of the World" så menade han typ det...

Prinsen et consortes var redan fulla som kryssningsresenärer när de steg ombord och resan började med att man kastade iland en bunt präster som kommit för att välsigna resan. Efter att ha blivit groggfryntliga och på gott humör passade man även på att bjuda besättningen på vin, vilka snart var lika snorfulla som högdjuren. Om det här var en film, så är det nu som soundtracket börjar använda mera contrabas, valthorn och mollackord. Och mycket riktigt så började passagerarna att heja på besättningen om att hugga i och segla förbi resten av flottan.

"Vad är det värsta som kan hända? Alkotestare har inte ens uppfunnits ännu..."

Seglen sattes och Blanche-Nef störtade framåt i ett försök att aktersegla skeppen i täten, då jag utgår ifrån att planen var att moona åt kungen. Olyckligtvis tog detta dem från den planerade, säkra rutten och in i farligare farvatten med sandbankar och grund. Och NATURLIGTVIS gick skeppet på grund och alla ombord, utom en slaktare (som var den som berättade vad som hände), drunknade.

Men det är ju tur att detta inte ledde till något värre...



John Paul Jones super bort invasionen av Storbritannien
John Paul Jones var en skotsk sjöofficer med som genom att raida Whitehaven 23 april 1778 beslöt sig för att låta britterna smaka på hur det är att bli invaderade. Men låt oss börja från början. Johan Paul Jones såg alltså ut så här:

Father of the US Navy

Och för att göra saker och ting klara, så var Jones INTE sjörövare, även om han hade en tendens att segla i erövrade skepp, med saltstänkta besättningar och flaggor som inget land i världen med den bästa vilja kunde erkänna. Men anyhoo. Under amerikanska frihetskriget så ansåg denna skotska sjöfararhipster att det bästa sättet att få utlopp för sitt hat mot kung och fosterland var att gå med i US Navy innan det blev populärt. Så han fick ett nytt, fint skepp, USS Ranger och en skeppslast marinsoldater och med dem lyckades han att invadera Storbritannien. Allt väl så långt.

Dessvärre sket sig jänkarnas masterplan en aning av två orsaker: Den första var att en irländare vid namn David Freeman smet och varnade invånarna i Whitehaven att "sjörövare" var på väg att elda upp staden. Denna halvsanning kan ursäktas, om inte annat för att Jones inte var där för att bränna Whitehaven. Endast de 200 skeppen i hamnen. Den andra orsaken var att en underchef, löjtnant Wallingford från marinkåren, istället för att bränna skeppen beslöt sig för att invadera "närmaste pub" istället.

Så, av de hundratals skepp John Paul Jones planerat att förstöra lyckades man sänka... ...ett. Detta räckte dock till för att temporärt skrämma skiten ur brittiska imperiet, och vara med i samma gäng som Wilhelm Erövraren och Julius Caesar, dvs folk som lyckats invadera brittiska öarna.

Just Like MacGyver

MacGyver can använda en hög med småmynt, ett gem, jesustejp och en burk deodorant till att bygga en atombomb, men det flesta förstår att det där enbart är Hollywood som tar ut svängarna en aning med vad som faktiskt är möjligt. Och så länge man inte är från Portugal har de flesta en någorlunda klar bild om att teknologi och uppfinningar inte är något man svänger ihop av kontorsmaterial och grejer man hittat i skafferiet/kört över. Men i verkligheten är det ofta precis så att man plockar upp det närmaste inom räckhåll och sedan funderar på det till det förvandlas till vetenskap...


Spunnet socker kan användas till att göra mänskliga organ
Spunnet socker är en av de där grejerna som, likt radiobilar och de där nissarna som bromsar bergochdalbanan, saknar funktion när de lämnar Borgbacken. Eller, ja nå, det har ett användiningsområde utanför att lura folk att de faktiskt köpt något ätbart: att tillverka konstgjorda människoorgan, och på så sätt rädda oräkneliga liv...

Denna upptäckt kom till när en doktorand vid namn Leon Bellan lyssnade på en föreläsning på Cornell Universitys nanobioteknikcenter och då på ett inte-över-huvud-taget-obehagligt sätt kom att tänka på att spunnet socker rätt mycket liknar blodådror under ett mikroskop. Den mikroskopiska storleken på människans kapillärer är nämligen både nyckeln till och den huvudsakliga utmaningen till att skapa organ från inget. Du kan nämligen baka fram hur många fake-mjältar som du vill, men om cellerna inte är välbevattnade med blod så kommer de inte att kunna... ...mjälta saker (jag var aldrig jättebra på biologi) ordentligt.

Bellans lösning på detta trångmål?, lägg en hög sockerfluff i en organformad form, fyll den med en specialpolymer och badda sedan alltihop i varmt vatten och alkohol tills allt godis smultit bort. Resultatet var ett "organ" som nu var fyllt med ett näst intill naturligt nätverk av mikroskopiska kanaler.

Kom bara ihåg att skölja bortallt godis för att förhindra diabetes. Alkoholen kan lämnas kvar...

För att vara säker på att de nya kapillärerna fungerade, pumpade Bellan dem sedan fulla av lite fluorecerande råttblod som han uppenbarligen hade sparat någonstans på vinden (man skall inte ställa allt för många frågor av nissar som ser mänskliga blodomlopp i tivolikarkki) och tittade på hur det flöt runt. Ännu har vetenskapen inte lyckats komma fram till hur man skall kunna koppla upp denna upptäckt i ett levande blodomlopp, eftersom denna typ av seriekoppling inte är lika lätt som att beställa någon kinesisk pirat-adapter på eBay.

Eikä tässä vielä kaikki. Det nyaste framsteget inom det ständigt växande fältet nanobioteknologi medelst spunnet socker, består av att vetenskapsmän på Harvard uppfunnit en ny metod till att franställa nanofibrer som är baserad på sockerspinnare. Och ja, bland de många möjligheterna som denna teknik kan användas till finns framställning av artificiella organ och vävnadsåterväxt.

Så där har vi det, vi har just hittat nyckeln till odödlighet. Och det är tivolikäk.



Papperstejp är världens billigaste röntgenapparat
Tejp kan användas till det mesta. Det fäster papper i varandra, tar bort damm från skärmar och kan få dina ögonlock att fastna i din panna så att du ser konstig ut, ett riktigt undermaterial med andra ord. Och nu tror en del forskare att de på riktigt skall kunna sätta igång kärnfusion genom att använda tejp, endast tack vare den oväntat stora mängd energi som avges när man drar de klibbiga lagren från varandra.

Just denna upptäckt kan vi tacka the glorious old CCCP för. På 50-talet upptäckte några ryska forskare att tejp, när man drar det av glas i ett vakum, avger elektroner, vilket gav dem tanken att det var ett mycket enklare och billigare sätt att producera röntgenstrålning än de tidigare använt sig av. Denna revolutionerande upptäckt gjorde röntgen både billigare och tillgänglig för första gången, vilket uppenbarligen satte röntgenforskarna i något slags tråkkoma, för den användes aldrig till något vettigt och glömdes for all ends and purposes bort i sisådär 50 år.

Bläddra fram till år 2007 när DARPA (en amerikanskt organisation med riktigt användbara grejer som internet och aningen mindre användbara grejer som kollibrirobotar på sin CV) beslöt att de ville ha lite mer röntgenleksaker att användas av soldater på fältet. De slängde därför en hög med sweet, sweet cash på UCLA för att detta skulle fixas, men uppenbarligen inte tillräckligt, för forskarna kom istället dragande med någon gammal rysk hembyggeshypotes. Här är vad de upptäckte:

Strålningsförgiftning?

Röntgenstrålningen när de drog av tejp i en vakumkammare var tillräckligt stark för att kunna ta en bild av ett beningt finger på fotopapper. Laddningen var de facto omkring 10 gånger starkare än forskarna från UCLA hoppats och de har absolut ingen aning varför (delvis för att 3M, bolaget som tillverkar Scotch Tape är lika kinkiga på att ge ifrån receptet som Coca-Cola och Carly Simon. Vi talar nu om en laddning på miljontals röntgenfotoner på en gång, vilket fått en del forskare att kärnfusion med hjälp av tejp är en klar möjlighet, tillsammans med en ny generation av röntgenteleskop och nya, billigare och bärbara röntgenapparater.



M&M-karkki löste ett 400 år gammalt fysikproblem
Professor Paul Chaikin, då professor i fysik vid Princeton och nu New York University, löste år 2004 ett problem som fysiker klurat på i hundratals år och allt började med en hög karkki. Det var nämligens så att hans studenter, som antingen tycket OTROLIGT mycket om honom eller inte riktigt förstått vad prankar gåt ut på, smugglade in en 200-literstunna med M&Ms i hans kontor.

Åren gick och tunnan stannade mer eller mindre orörd, eftersom det krävs ett fullständigt episkt sötsug för att arbeta sig genom över ett oljefat med choklad. Men så en dag beslöt sig Chaikin för att använda tunnan som ett undervisningsmedel för att förklara packningsdensitet. Låt oss till exempel säga att du vill fylla en kappsäck med så många biljardbollar eller paket med thailändskt heroin som möjligt. Om vi antar att knarket har en perfekt sfärisk bollform (jag vet inte så mycket om knarksmuggling, märks det?), så säger vetenskapen att den absolut maximala volym av kappsäcken som du kan lyckas trycka in knarket i är strax över 74%. Denna princip kallas för Keplers konjenktur, men kan bara användas om man använder ett helt perfekt mönster, om du slänger in dem lite huller om buller, till exempel för att hinnan undan knarkpolisen, så kommer den maximala densiteten alltid att vara ungefär 64%. Detta har bestämts och iaktagits genom seklerna av män med mäktiga skägg,

"Nu kan du fundera på hur de resterande 36% skall rymmas upp i din röv."

Det har alltid antagits att perfekta sfärer är det mest effektiva sättet att packa saker, eftersom de har mest volym i förhållande till sin yta, men när Chaikin bad en av sina studenter att räkna ut densiteten på några M&Ms som hällts i en skål blev han chockad när resulatet plötsligt var 68%, rejält över de 64% man trodde var max för situationen. Detta betydde inte bara att det finns en effektivare form för slumpmässigt packande än bollar, men att den formen (tillplattad sfäroid) dessutom råkar vara exakt den samma som vanliga M&M-karkkin.

Denna upptäckt kan möjligtvis användas till att skapa nya och bättre material till t.ex. flygplansindustrin, genom att använda minimala och superpackade partiklar, ge vidare framsteg inom nanoteknologi, eller genom att stuva grejer till ett billigare pris. Mars, Inc som tillverkar M&Ms nickade däremot bara instämmande, försökte se ut som de förstod vad som sades och skickade professor Chaikin 56 kg M&Ms till, möjligtvis med förhoppningen att han skulle bygga dem en tidsmaskin eller något...



Fusksammet ledde till dagens DNA-teknologi
Esther Lederberg, var en framstående microbiolog, som dessutom råkade vara gift med en annan genetikforskare vid namn Joshua Lederberg. Deras förhållande fungerade utmärkt både hemma och på jobbet, såtillvida att hon gjorde jobbet och han tog åt sig äran, pga hennes brist på penis och hans brist på skräppor. En dag under en bilresa så råkade de komma in på en av de vanligaste diskussioner, gifta par emellan: dvs huruvida bakterier utvecklar antibiotisk resistens via genetiska mutationer.

En orsak till familjegräl lika gammal som själva institutionen äktenskap

För att ens kunna börja bevisa det här så behövde de exakta kopior på hela bakteriepoulationer, men tyvärr så är bakterier inte något man sådär i en handvändning slänger på kopieringsmaskinen. Luckligtvis så kom Esther på en ganska fiffig lösning. Så hur klarade då denna lysande kvinnopionjär på genetik, en sällsynt semla på det veritabla sausage party som 50-talsforkningen bestod av, av att en gång för alla bevisa att kvinnor faktiskt dög till något annat än att vara handarbetande symaskinsfjantar. Nå, hon stack naturligtvis och köpte en rulle tyg.

Mer specifikt köpte Esther velveteen, en bomullsbaserad fakesammet, men inte för att göra matchande soffdynor, utan för att hon insett att om man trycker velveteen mot en bricka med bakterier så förvandlar man tyget till en bakterieinfekterande tryckpress. Här har du en instruktionsvideo hur man gör detta på Youtube, för teknikern används fortfarande mer eller mindre oförändrad.

Replica plating som tekniken heter revolutionerade och möjliggjorde ett flertal forskningsfält, som molekylärbiologi, mikrobiologi och genteknik, så det är väl mer eller mindre självklart att Esther Lederberg fick Nobelpriset för sin upptäckt. Men du behöver inte vara orolig. Hennes man gjorde det. Eller, okej, du behöver verkligen inte vara orolig. Han delade det.

Med två andra nissar. Esther var inte ens nämnd. Och tro det eller ej, de skiljdes ett par år senare.

A Country Without Name Someplace

När du funderar på namn på länder... ...okej, vi kan vara allvarliga. Du funderar rätt sällan på namn på länder, utan mer eller mindre utgår ifrån att ett specifikt land heter så för att [lägg in någon tråkig orsak du sov igenom på gymnasiehissan]. Men kanske du borde sovit bort bakfyllan på mattelektionen istället, för några av orsakerna att länder heter som de gör är ganska konstiga. Ta till exempel...


Madagaskar: För att Marco Polo blev förvirrad
Innan han flyttade till Sverige för att börja sälja pikéskjortor så var Marco Polo en kroatisk venezian som ljög ihop Marco Polos resor, en av historiens mest berömda reseskildringar. Han råkade dock bli tillfångatagen av genuesarna och medan Polo satt i finkan i Genua berättade han om alla magiska platser  han besökt på sina resor (och en hel del annat som han stal av andra och/eller hittade på) för cellkamraten Rustichiello da Pisa, vilket da Pisa tecknade ned i brist på annat att göra. För att fängelse, remember...

En av de intressantaste detaljerna handlade om en "ädel och vacker ö, och en av de största i världen, ty den är över 4000 mil i omkrets". Invånarna på denna briljanta holme åt heller inget annat än kameler och stället fullkomligt kryllade av "leoparder, björnar och lejon", för att inte tala om "fler elefanter än något land på jorden". Polo kallade denna briljanta plats för "Madeigascar" och hans beskrivning är så pass medryckande att man nästan kunde tänka sig att han hittat på allt själv (denna gång hade han dock inte det).

"...och eldsprutande enhörningar, och rambokatter, och..."

Men. Vet ni vad det finns gott om på Madagascar? En massa djur som inte finns någon annan stans på jorden, till exempel ringsvansade sådana som like to move it, move it. Vet ni vad det inte finns en enda satans av? Elefanter. Eller för den delen leoparder, eller björnar, eller lejon och om du frågar befolkningen hur kamel smakar skulle de troligtvis tro att det är någon pervers eufemism.

Som vi redan noterat ett par gånger så var Polo som sagt full av skit, och hade i misstag (och rejält felstavat) beskrivit Mogadishu, en stad på Somalias kust sisådär 3000 km norrut på Afrikanska fastlandet.

Here be camel-eaters

En portugisisk upptäckare, som olikt Polo de facto besökte ön, försökte att döpa ön efter Sankt Lars två århundraden senare, men vid det skedet var det för sent och Polos felstavning hade fastnat. Till och med det ursprungliga Malgasyfolket, vars språk inte ens kombinerar bokstäverna "sk" hade börjat att kalla namnet Madagasikara.



Salomonöarna: Antogs vara Kung Salomos skattgruvor
Kung Salomo var en biblisk kung över Israel som var känd för sin stora visdom, sin vilja att önskebena småbarn och sin shitload av guld. Du har kanske hört talas om Kung Salomos skatt eftersom en 1800-talsroman populariserade idén om att det finns bortglömda gruvor där alla dyrbarheterna fortfarande ligger och skräpar. En del är till och med fortfarande övertygade om detta. Men som ofta är fallet så fanns det en gnutta sanning i all fiktion och även före romanen hade man sökt efter Salomos bling sedan bibliska tider.

"För att hitta Salomos skatt måste vi tänka som Salomo. Snabbt, hit med en baby och en såg!"

Och således sökte generationer av hoppfulla skattsökare runt i Israel utan att finna minsta guldmynt, för att inte tala om en hög med guld som skulle få Smaug grön av avund. Så de sökte en bit bort från Israel. Och sedan lite längre bort. Och sedan lite längre bort. Hur långt bort frågar du? Tänk Australien långt bort...

Det är sisådär 12000 km. Logiken, och jag använder det ordet rätt liberalt nu, kom från den spanska 1500-talsbyråkraten Pedro Samiento de Gamboa, som av vice-kungen av Peru fick i uppdrag att skriva om Inkarikets historia. Så han dök in och blev fascinerad av folkets rika historia och legender, men vägrade trots det att acceptera att urinvånarna byggt upp en så rik och avancerad civilisation, för att rasism. Så han kom upp med teorin om att Inkafolket hade seglat till den Nya Världen från Terra Australis Incognita, en mytisk kontinent som man då trodde att existerade på södra halvklotet (och som sedan gav namn åt Australien efter att folk märkte att det var mindre guldfylld myt och mera giftfylld horror show). Andra hade även spekulerat att denna plats skulle ligga i trakten av Ofir, landet som bibeln påstod att var källan för allt Salomos guld och hasta lasagna så hade de Gamboa kommit fram till att Salomos skatt måste kommit from a land down under.

Hans teori var tillräckligt övertygande för att man skulle skicka iväg en expedition för att plocka upp lite mytiska rikedomar och bitches, så man seglade österut från Peru i över två månader, tills man nådde land, inte i Australien utan på en ögrupp till nordost. Naturligtvis fann de exakt en färre guldstashar än de hoppats på, men ryktet om deras expedition hade blivit så populärt att folket därhemma hade börjat kalla platsen för Salomonöarna, and there we have it...



Venezuela: Döpt efter Venedig... ...av någon orsak
Idag så betraktas Venedig ofta som något mellanting mellan museum, kö och långsamt sjunkande filmkuliss där irriterande turister tar selfies medan förbannade gondoljärer visar fingret i bakgrunden, men under över tusen år så var det en av de rikaste och mäktigaste platserna på jorden. När Columbus drog iväg västerut hade denna makt falnat en aning, men trots att mer eller mindre resten av Europa gaddade ihop sig kunde Venedig till slut vinna, med fransk hjälp. Fortfarande en viktig plats, således.

Men, intresset för Venedig tappades dock när nyheterna från Nya Världen började att sippra ut, ni vet, mytiska länder, städer av guld och nakna brudar absolut överallt. Columbus gick till och med så långt att han påstod sig hittat själva Edens Lustgård™, rakt där på nordöstra spetsen av Sydamerika. Och om det inte var EL™ så var det minsann ännu bättre än något Gud kunnat hitta på.

Men vad har då detta med Venedig att göra? Jo sidu, strax efteråt dök tre andra (sannolikt nyktrare) upptäckare upp pål samma plats som Columbus beskrivit och deras åsikt var ett ganska rungande "Meh!". Alonso de Ojeda, Amerigo Vespucci och Juan de la Cosa besökte alla kusten som Columbus skröt om och det som platsen saknade i fruktträd med pratsamma reptiler hade den i överflöd i from av urinvånare som bodde i sådana här:

När de duckat undan alla giftpilar som sköts mot dem, och rent generellt undvikit att ätas upp (upptäckarna var nämligen övertygade om att befolkningen var kannibaler) så småpratade de en smula om hur den här platsen typ totalt såg ut som Venedig. Så fastlandet döptes till "Lilla Venedig" eller Veneziola på spanska, ett namn som med smärre stavningsändringar fortfarande är kvar. Hur de dock sammankopplade några stylthyddor med en av de största och rikaste städerna i världen kan man dock fråga sig.



Amerika: Döpt efter... ...nå, det är lite oklart
Som alla vet så upptäcktes Amerika av Columbus (i alla fall om man inte räknar alla andra som gjorde det före honom). Men oberoende, varför heter då kontinenterna Amerika, medan allt Columbus fick döpt efter sig var ett litet fisland känt för knarkbaroner, marxistgerilla och Shakira?

Nå, historien du säkerligen hört är att namnet kommer från Amerigo Vespucci, en florentinsk pimp/upptäckare som i ett brev beskrev hur han nådde amerikanska fastlandet mer än ett år före Columbus. År 1507 nådde detta brev fram till den tyska kartografen Martin Waldseemüller, som var den förste som använde benämningen Amerika, den feminina formen av Vespuccis förnamn. Enkelt eller hur?

"Florentinare... ...är.. ...alla... ...mulkkun. Bra, då vet vi det."

Ja, det kan man ju tycka, utom att lite beroende på vem du frågar så är de breven antingen förfalskningar, eller så var Vespucci renässansens svar på Thomas Edison, dvs en tjuvaktig jävel, som roffade åt sig äran från andras upptäckter). Till och med Waldseemüller började tvivla på påståendena och tog bort alla referenser om Amerika från sina senare kartor. Men då var det så dags, namnet hade redan blivit etablerat och användes av andra kartografer.

"Haters gonna hate Lefa, LOL! #justsayin"

Eikä tässä vielä kaikki. Andra teoretiserar att Amerika redan var ett vedertaget uttryck när Waldseemüller tryckte upp sin karta och att han bara antagit att namnet kom från Vespuccis förnamn, medan det egentligen handlade om "Amerrisque", en indianstam som bodde i Nicaragua och som både Columbus och Vespucci infekterat och förslavat  besökt. En del menar till och med att Vespucci ändrade sitt förnamn från Alberico till Amerigo, för att det skulle låta mer som Nya Världen och på så sätt säkra ett långt eftermäle.

Eikä tässä vielä kaikki. Ytterligare en del andra är av åsikten att namnet varken kommer från Amerigo eller Amerrisque utan av Richard ap Meryk, en rik, walesisk köpman från Bristol som upptäckte absolut fuck all, men som slängde fyrk på alla som gjorde det för honom. Enligt denna teori skulle John Cabot ha karterat ut kusten från Newfoundland till Nova Scotia ett årtionde före Waldseemüller och som huvudsaklig betalare av expeditionen skulle ap Meryk ha förväntats att få upptäckter uppkallade efter sig.

Fan vet...