Amateur Hour

Här om dagen så skrev jag ett inlägg där lite tangerade det faktum att man tidigare ansåg amatörer vara betydligt mer respekterade än folk som gjorde saker för sweet, sweet cash.

Och, jag skall inte påstå att utbildningar är onödiga, vi vet alla att i dagens läge är inte ens en doktorsgrad en garanti för att få jobb på McDonalds... Så låt oss igen titta tillbaka till den gamla goda tiden, när man (så länge man inte dog i en massa jobbiga sjukdomar, kunde nå fantastiska framgångar utan någon utbildning alls. Säg hej till:

Michael Faraday

Vem?

En nisse som jobbade som bokbindare i London, utan någon formell utbildning.

Känd för:

Att ha revolutionerat vår förståelse för elektricitet, och en hel del annat.

Om du någonsin använt något drivet med elektricitet, eller vet något om magnetism, eller använt en bunsenbrännare, eller är en major fanboi av bensen (och om vi är allvarliga, vem är inte det?), så har du en del att tacka Michael Faraday för. Han var ett rent geni när det kom till experimentering och anses allmänt vara en av de mest inflytelserika vetenskapsmännen någonsin. Och ajo, han hade ingen utbildning alls...

Faraday föddes i en fattig industriarbetarfamilj i London, och hade följaktligen aldrig några pengar för undervisning. Istället blev han som 14-åring lärling hos en lokal bokbindare i sju år. Medan han var där passade han dock på att läsa en del av böckerna han band samman, vilket om man tänker på saken är lite som att jobba på bryggeri och dricka upp pilsnern man brygger utan att få sparken.

Efter att ha läst om en massa vetenskapligt stuff och blivit intresserad av det så ansökte han om att få bli assistent åt Humphrey Davy, en av Londons mest kända forskare. Davy sa naturligtvis nej, vilket inte är konstigt med tanke på att Faraday var en okänd 22-åring som varken hade någon utbildning eller vetenskaplig erfarenhet.

Medan vi idag använder nyutbildade magistrar mest som madrassfyllning

Men ett år senare fick han jobb som kemistassistent  och det var då som shit började hända. Inom kort tid uppfann Faraday en elektrisk motor, bunsenbrännaren, elektrolys och elektroplätering. Han upptäckte elektromagnetisk induktion, han upptäckte bensen, han räknade ut formen på magnetfält, upptäckte nanopartiklar av metall (vilket räknas som nanovetenskapens födelse) och... ...något komplicerat om klorin. Han var med andra ord en ganska produktiv fajja.

Idag lever hans arv vidare som en av de största vetenskapsmännen någonsin, trots att han aldrig studerade vetenskap under hela sitt liv. Vilket är logiskt med tanke på att han själv upptäckte en stor del av den.

William Herschel

Vem?

En komposotör som spelade cello och oboe, utan någon astronomiutbildning.

Känd för:

Att ha upptäckt en hel hop med månar. Och en ny planet.

Den tyskfödde musikern William Herschel drömde om yttre rymden, men oturligt nog råkade han befinna sig ungefär så långt från den som man kan komma, dvs en skithåla utanför London på 1700-talet. Däremot var han en duktig musiker och fick innan han fyllt 30 anställning som professionell organist, med alla de organistgroupies som ett sådant jobb rimligtvis för med sig.

Dessutom var han något av ett geni. Och eftersom hans intresse låg ute i rymden, men han saknade ett eget teleskop, så satte han sig ner 16 timmar om dagen för att slipa till speglarna och linserna själv.

"From grinding my organ to grinding for Uranus: The William Herschel Story"

Enligt Herschels dagbok började han "titta på planeterna och stjärnorna" i maj 1773 och efter att ha stirrat på himlen, samt grannfrun som solade topless (ej historiskt belagt) genom sitt teleskop i ett par år upptäckte han plötsligt något intressant. Han hittade nämligen något som inte riktigt rörde sig som varken en stjärna eller komet. Efter att ha bekräftat sina observationer med den den finlandssvenske astronomen Anders Johan Lexell (född i Åbo) kunde det bekräftas att detta var en helt ny och dittilss okänd planet. Närmare bestämt Uranus.

Visad här. Probably.

En mycket nöjd Herschel beslöt att döpa planeten till "George's Star" efter kung George III, för trots att han var en amatörastronom var han en professionell rövslickare. Detta namn fastnade dock aldrig, till about ingens förvåning, utanför Storbritannien, medan "Uranus" började användas allmänt bara något årtionde senare, möjligtvis på grund av ett bättre PR-team. Och jag vill härmed be er uppmärksamma att jag skrivit ett inlägg om Uranus och hittills bara lagt in en enda your anus-vits.

"What ever did that gentleman mean about my anus? That is just prepos...
OH GODDAMN IT! PEOPLE ARE GOING TO DO JOKES ABOUT THAT FOR CENTURIES!"

Srinivasa Ramanujan

Vem?

En fattig indisk tonåring.

Känd för:

Att levt Good Will Hunting på riktigt.

Om du var uppmärksam under Good Will Hunting, så kanske du kommer kanske ihåg, mellan funderingar om hur du like them apples och att Freud tog tillräckligt med kokain för att döda en liten häst, att Robin Williams diskuterar med genivaktisen spelad av Matt Damon om någon som hette Srinivasa Ramanujan. Nå, oberoende så var detta en riktig nisse. Han hade självlärt sig matematik och skulle visa sig att vara ett av de största mattegenierna under de senaste fyra-fem århundradena.

I brist på en bättre beskrivning var Ramanujan helt sjukt bra på matematik, men som sagt enbart eftersom han lärt sig detta själv. Som 11-åring fick han en bok om avancerad trigonometri av sina föräldrar, men eftersom avancerad trigonometri uppenbarligen var allt för enkelt utvecklade han därefter en bunt med invecklade teorem. För att han kunde. Som 13-åring.

Han studerade de facto senare på universitet, men misslyckades ganska rejält eftersom det var svårt att koncentrera sig på lektioner om konsthistoria och svampbiologi när man uppfinner ny matematik på fritiden.

"Den jäveln är ju inte ens triangelformad!"

Och trots att han fortfarande levde fattigt började han skicka iväg sina teorem till diverse betydelsefulla mattenissar, en del i Indien, en del i Storbritannien. Men hans arbeten ignorerades som någon sorts bluff nästan varje gång, eller returnerades olästa. De få gånger som någon matematiker över huvud taget orkade läsa genom vad Ramanujan skrivit hade de oftast ingen aning om vad de tittade på, eftersom detta var ekvationer som ingen människa hade räknat ut tidigare.

Men slutligen så kom teoremen till G. H. Hardy, professor i matematik vid universitetet i Cambridge, som insåg att här var det frågan om ett fullfjädrat geni och följaktligen bjöd in Ramanujan till England. Ramanujan vägrade dock att lämna Indien för "ett fjärran land", trots att detta kanske skulle vara hans enda chans till erkännelse.. Här skulle jag vanligtvis skriva in någon vits om att det krävs ett par rejäla skräppor för att våga tacka nej till ett sådant erbjudande, men stackaren hade en svullen och vätskefylld testikel, troligtvis pga en svårartad amöbeinfektion han fått från förorenat vatten, så det skulle kanske vara lite okänsligt.

Till skillnad från hans testikel... Fy på mig.

Nå, either way så har hans formler kunnat användas inom i stort sett allt, från strängteori till kristallografi. Hardy påstod att hans matematiska geni endast motsvarades av nissar som Isaac Newton och Arkimedes, så ja, man behövde gå tillbaka sisådär 2000 år för att hitta någon av samma kalliber. Om inte Ramanujan dött endast 32 år gammal (pga samma amöbeinfektion) skulle han troligtvis vara den slags universalkändis som inte behöver pungskämt för att du skall komma ihåg dem.

Mary Anning

Vem?

En outbildad, engelsk landsortskvinna som tyckte om att samla snäckor.

Känd förr:

Att ha upptäckt flera sorters dinosaurier, och för att ha fått folk att förstår att dinosaurierna fanns på riktigt.

Alla har vi vid något skede plockat snäckor, vare sig det är som tvååring och vi planerat att äta dem eller pga inspiration av Muminmamman. Men få av oss skulle se detta som ett bevis på att vi är en världsledande arkeolog. Mary Anning var inte en av dem.

"Där är ett fossil. Titta nu, arkeologi är ju pisslätt."

Anning hade alltid tyckt om att samla fossil, en hobby som hennes pappa hade lärt henne (eftersom han då kunde sälja stenarna hon hittade till strandturister). Hon gick längs med stränderna i hemstaden Lyme Regis i Dorset och plockade, putsade och sålde det hon hittade på... ...var man nu sedan sålde grejer före man hade eBay. Med tiden blev hon något av en lokalkändis som "hon där som säljer random scheisse på marknaden" och tungvrickaren "she sells seashells from the seashore" handlar till exempel om henne (ja, på riktigt). Men hon var dock inte den slags dam som nöjer sig med att sälja några löjliga snäckor under resten av sitt liv, nej hennes liv var på väg mot större ting...

About så här mycket större.

Anning fortsatte nämligen sitt fossilletande tills hennes bror en dag 1811 upptäckte en skalle sticka ut ur en klippa nära deras hur. Istället för att springa iväg skrikande (som jag troligtvis skulle gjort) hämtade han Mary som lät gräva ut skallen, vilket ledde till att hela skelettet av en "krokodil" kunde hittas. Men, som ni säkert fattar var det ingen krokodil utan fossilet av en dinosaurie som senare fick namnet Ichtyosaurus. Och just det, när detta skedde var Mary Anning 12 år gammal.

Men detta var bara början, inom kort grävde hon fram skelett på löpande band. Hon hittade en Plesiosaurus, en Pterodactylus och en hög av förhistoriska fisk- och bläckfiskfossil, vilket helt revolutionerade 1800-talets historiesyn vid en tid där de flesta antingen var helt omdevetna eller förnekade existensen av dinosaurier.

Gregor Mendel

Vem?

En outbildad munk.

Känd för:

Att ha upptäckt hur genetik fungerar.

Ah, genetik. Den kan användas till att upptäcka sjukdomar i folk, den ger oss en ursäkt för fettma och den ger oss möjligheter att föda upp supermonster (troligtvis). Så nu räknar du säkert med at något megateam av superforskare upptäckte alltihop. Gör du det har du dock vissa problem med läsförståelse och att följa mönster.

Nope, säg hej till Gregor Mendel, den coolaste munken den här sidan om schnappsbrännar-Patrick, som föddes 1822 i nuvarande Tjeckien. Eftersom han insåg att han som munk kunde få en utbildning gratis, och att kloster till 90% ändå är samma sak som att bo i Studentbyn, flyttade han till augustinerklostret i Brno, där han mest arbetade i trädgården och skötte om klostrets bikupor.

Där upptäckte han också något intressant med trädgårdens ärtplantor: nämligen att vissa egenskaper, som färg. ärtstorlek och en del annat verkade att skickas vidare från en planta till nya plantor sådda med dess frön. Några (eller okej, 29000) experiment och några ögonblick av partiell klarsynthet senare hade han plötsligt ramlat över upptäckten av modern genetik.

Giving peas a chance since 1856.

I'll get my coat...

Och det där är ingen överdrift: Mendels experiment och resultat ligger som grund för allt vi vet om DNA och arvsanlag. Problemet var bara att knappast någon trodde på honom, han var bara en munk som gillade ärter, så hans arbeten låg oupptäckta i årtionden.

Så i slutändan kan det nog löna sig att studera i alla fall, ungar. Gör ni inte det är det bäst att ni är seriöst bra på att lära er själva stuff. Och att ni är genier.

An Insult to the Dead

Visste du om att "Texas" i Norge, blivit en slangsynonym för något galet? Som i: "Okej Ole, lägg ifrån dig kaststjärnorna innan allt blir helt texas här!" Uppenbarligen har det använts i åratal (även om jag inte kan minnas det trots att jag bodde i Oslo i tre år) men det är fortfarande en intressant tanke att om tusentals år är detta det enda man kommer ihåg, långt efter att alla glömt bort att det en gång fanns en delstat med vissa självbildsproblem.

Det kan kännas som småjävligt att få hela sin stolta historia förminskad till ett småförolämpade uttryck som sedan överlever dig, men som du kanske kommer ihåg om du följt bloggen ända från början, har jag tidigare skrivit om folk vars smeknamn gjort exakt det. Hade du till exempel hört att...


"Idiot" började en beskrivning på vanligt folk
Du har säkert hört att en gång tiden kunde du gå till doktor och diagnosticeras som "idiot". Fram till 1960-talet var det nämligen en klinisk term för någon med IQ på under 30, medan personer med IQ på mellan 30 och 65 gick under det knappast mer smickrande begreppet "imbecilla". Men om man går riktigt långt tillbaka det fanns en annan slags fanskap på gång.

Rent etymologiskt kommer ordet "idiot" från det grekiska idios som betyder en egen eller självständig person, en rot som förekommer till exempel i "idiosynkrasi". Så, ursprungligen var en idiot helt enkelt en enskild person, men inte enskild för att han var för dum för att kunna öppna dörren och därför var fångad i sitt eget hem.

Etymologin till uttrycket  "din mamma är som ett dörrhandtag för att hon tar alla i hand" är dock ganska klart. 

 I det gamla Grekland användes betydelsen för en vanlig person, dvs motsatsen till en offentlig innehavare av ett ämbete (ja, du läste rätt: på den gamla, goda tiden fanns det inte en enda politiker som var idiot...) Men, på denna tid så var en av följderna av att vara vanlig nästan alltid att man var outbildad. Och du kan säkert gissa vart detta är på väg... Det tog med andra ord inte speciellt länge innan överklassen började utveckla termen från "det vanliga folket" rent generellt till "det där korkade vanliga folket" och så var det bara följa backen neråt tills man på 1970-talet slutade kalla Downs syndrom för "mongoloid idioti".

Och så blir ett uttryck av antikt klassförakt något man kallar varandra på skolgården. Det är som om man skulle resa ett par tusen år framåt i tiden och upptäcka att läkare diagnostiocerar låg-IQ-typer som "Jokeritfans" eller "flyger Ryan Air".



"Pryd" var en komplimang förvandlad för att dissa kvinnor som inte ville ha sex
I en kultur där du inte kan visa en ammande bröstvårta på Facebook av rädsla för att det skall korrumpera tittarnas oskyldiga små sinnen, är det fortfarande en förolämpning att kallas för pryd, då detta ger en bild av en övernervöst stroppig och irriterande jävel som insisterar på att innehav av könsorgan är något som endast personer utan hyffs och pli håller på med.

Men åkte man tillbaka till Ye Olde France och kallade en kvinna för pryd gav du de facto henne en komplimang. Ordet kommer till svenskan via prudefemme, dvs en rättskaffens, modig och stolt kvinna. Om du precis insåg att "pryd" och engelska "proud" (stolt) ser rätt så lika ut så är det naturlitgtvis för att de back when betydde samma sak.

Det stackars ordet hade dock en obekväm resa norrut. När det oskyldigt klev av båten i Sverige hade det visserligen kvar en smula av sin ursprungliga betydelse, men det tog inte många minuter innan broskis i knäbyxor lyckades förvandla det till en förolämpning. Det förvanskades nämligen snabbt till att betyda att en kvinna gick omkring och var rädd för att bli förförd, rätt snart efter det till en gammal kärring som (medveten om att förföreri knappast är troligt) blivit överdrivet from och andäktig, och slutligen till någon kvinna som verkligen inte alls skulle tacka nej till lite förföreri men låtsas som motsatsen för att inte tappa ansiktet.

"Inget förföreri för mig, tack!"

Så i grund och botten har det handlat om att någon kvinna varit för stolt för att ligga med en massa slemiga typer, som sedan hämnats genom att förvanska ordet till att få det se ut som att stolthet är en ganska skitig egenskap att ha. Är inte språk fascinerande?



"Dunce" var en smart kille vars namn förvandlades till en förolämpning av folk som inte höll med honom
Målet för varje politisk rörelse är att förvandla sina meningsmotståndars ideal till ett skällsord. En gång i tiden betydde "kommunist" bara ett uttryck för partitillhörighet, nu är det alla strax till vänster om George Dubya och jag antar att det är motsvarande sak när det kommer till "nazi" (okej, det skall erkännas att det ibland är rörelserna själva som förosakar detta). Nå, anyhoo, så beslöt en sådan rörelse att göra sina meningsmotståndares ledare till måltavla genom att använda hans namn under betydelsen "dumhuvud".

Ordet i fråga är det engelska "dunce" som kommer från John Duns Scotus, en av sin tids största tänkare. Han var en inflytelserik 1200-talsfilosof, föreläsare och teolog så berömd för sin skarpa hjärna och komplexa argument att han var känd som "the Subtle Doctor". Detta har mindre att göra med att hans försiktiga prostataundersökningar eller att han flög runt i en telefonkiosk och kidnappade kvinnor, utan mer om hans nyanserade och insiktsfulla åsikter om i stort sett allt. Hans följare kallades Dunsmen, och under ett par århundraden lärde man ut hans filosofiska doktrin runt omkring på Europas mest berömda universitet.

Dessutom grundade han tydligen the Crips

Men hur kommer det sig då att termen nu i engelskspråkiga länder blivit ett någorlunda artigt sätt att kalla någon för dumjävel? Jo sidu, Duns levde på sluttampen av medeltiden, och vid 1500-talet hade Europa börjat få smak på det här med renässans. Dunsmännen (eller, vid det skedet, Dunsarna) var negativt inställda till det de kallade "ny lärdom", och blev därför dissade av en ny generation av snillen som tyckte att deras traditionsälskande bara var dumheter. Vid 1600-talet hade namnet Duns blivit substantivet "dunce", på samma sätt som någon sarkastiskt kallar en fjant för Einstein, men att vi sedan glömmer bort vem Einstein var och hans namn blev synonymt med en person så dum att han blir överkörd av en parkerad bil.

Det skall dessutom tilläggas at Duns Scotus dog 1308. Hans moståndare var således så effektiva i sitt dissande att namnet förfrande betyder dumhuvud mer än 700 år senare.



"Amatörer" var mycket mer respekterade än "professionella"
Om du idag googlar "amatör" så... ...nå, om vi skall tala klarspråk finns det idag exakt en orsak att någon skulle googla "amatör", och det är verkligen inte för att man är intresserad av OS-brottning.

"Wow, kolla på det där kastet! Barely legal!"

Vi hör ordet "amatör", och om vi inte genast tänker "dogging", så tänker vi "dilettant", eftersom vi lärt oss att om någon t.ex. klantar sig på jobbet dyker någon lokal Walter Sobchak upp och skriker om fucking amatures! Men meddelandet är i alla fall klart: Om du inte får betalt, så tar folk inte dig på allvar.

Back in the day så var dock amatören inte den hemsnickare vi tänker oss. Ursprunget för ordet är franskt och deriveras från latinets amare (att älska) och betyder ordagrant någon som håller på med stuff av ren kärlek till det den gör istället för att ta betalt för det som en annan prostiuerad. Aktiviteten ifråga kan till exempel vara musik, konst, revisorer som höll på med matematik, munkar med genetik eller bokbindare med elektromagnetism. Eller varför inte gentlemannaforskare som t.ex. Charles Fucking Darwin.

Amatörer kunde nämligen tacka nej till betalning, för de var tillräckligt rika för att redan ha sina pengabingar att simma i. Amatörforskare gick till och med så långt som att påstå att införande av pengar i ekvationen skulle förolämpa deras heder och på något sätt förringa deras ädla mål.

Men hur det nu var så genomgick vetenskapen då en våg av professionalisering och rikemansforskarna fann sig plötsligt i samma båt som fiffiga uppkomlingar som de facto hade lust att kunna försörja sig. Proffsen slog då ihop sig och började att attackera amatörernas arbeten och arbetsmetoder. Detta höll på så länge att folk började bli övertygade om att någon som inte fick betalt inte var lika duktig som en som gjorde det. Och det var på den vägen som ordet slutligen bands upp till porr, vilket betyder att inom något decennium eller så kommer "amatör" uteslutande att betyda "person som har sex i dålig belysning".

Borders and Shading

Gränser är osynliga linjer som får folk att titta skitigt på varandra, för att de kommer från fel sida av dem och som jag påpekat tidigare kan dessa historiska gräl leda till konstigheter om man inte reder ut dem ordentligt. Gör man inte det kan de leda till saker som att...

Argentina gör anspråk på Antarktis med hjälp av gravida kvinnor utan blindtarm

Storbritannien har genom historien varit globalt känt för att under leva under devisen "if you see a fellow in a skirt, shoot him and nick his country", men vid 1908 hade största delen av jorden redan fått tilldelat sig flaggor. Man kom då ihåg att Sydpolen och Antarktis var relativt oclaimade och gjorde följaktligen anspråk på sydkontinenten mellan 20. och 50. längdgraden väst. Man behövde kanske säkra isen av strategiska gintonicorsaker, vad vet jag...

Men naturligtvis så kunde inte andra länder låta detta bero, utan hast du mir gesehen så passade både Argentina och Chile mer eller mindre genast på att muta in sina egna anspråk, som inte bara överlappar det brittiska, utan även varandra. Lägg sedan till ett nästankrig om en hög obebodda stenar, och ett högst verkligt krig, om en helt annan hög närapå obebodda stenar, något århundrade av långsinthet och resultatet sju rätt är tre länder som är mycket, mycket gnälliga om vem som äger vilken del av denna djupfrysta ispaj.

Mmmm... iiiiiis....

För att stärka sitt anspråk byggde britterna ett kombinerat postkontor/krääsäbutik i Port Lockroy, för att visa att de faktiskt använder sitt område till något annat än att ta livet av Kurt Russel, men Chile och Argentina var på sydamerikanskt sätt tvungna att ta det hela till överdrift. Genom att bokstavligen betala folk att bo i de två minimala "städerna" Villa Las Estrellas och Esperanza under den antarktiska vintern, även känd som "Voi saaaaaatan vad här är mörkt och kallt", eftersom detta uppenbarligen på något oförklarligt sätt förbättrar deras anspråk.

Så, vad krävs då för att kunna bli en semi-permanent invånare på världens mest ogästvänliga kontinent? Nå, först av allt måste du gå igenom ett flertal rigorösa pällitest för att hindra att månader av mörker, kyla och ensamhet inte får dig att vilja re-enacta The Shining på någon oskyldig granne pga svårartad mökkihöperö. Och ajo, eftersom varje plötsligt sjukdomsfall skulle vara en dödsdom pga bristen på sjukhus är Antarktis en strängt blindtarmsfri zon. Har du en är du så vänlig och plockar ut den innan du flyttar.

Bara utifall det är en alien som vaknar av snöstormar...

Om allt detta här låter som en massa ganska onödig skit man måste genomleva för att får bo på det kanske värsta stället i världen så har du helt klart inte läst denna blogg tillräckligt ofta. Det är KLART att det bli sjukare än så... På 1970-talet tyckte nämligen den inte helt stabila militärjuntan i Argentina att det bästa sättet att stärka sina krav var att skapa "Antaktiska medborgare", så de flög sju höggravida kvinnor till ishelvetet så att de skulle kunna föda där. Och om det är något sydamerikaner kan så är det knutpatriotism, vilket fick den inte helt stabila militärdiktatorn i Chile att hoppa på denna absurda kapprustning. Till dags dato har åtminstone 10 människor fötts på Antarktis...

Och så mina vänner var det som The Others kom till...



Ön som tekniskt sett uppfunnit tidsresor
Trots sin distinkta brist på landgränser har önationen Kiribati i Stilla havet oberoende lyckats att yra till världskartan oberoende, med något som ser som att kartografen haft hicka när han ritat ut den internationella datumgränsen:

Är det där en tidszon eller är du bara glad att se mig?

Du kan sannolikt räkna ut var Kiribati ligger på den här kartan, dvs platsen som ligger halvtannat tusen km inne i imorgon. Det var nämligen så att när världen började närma sig Millennieskiftet, så kämpade Kiribati, Fiji och Tonga om titteln om den plats som först skulle få använda en tvåa i början på sitt årtal och på så vis kamma hem tonvis med fullaturistpengar. Kiribati beslöt då att använda en taktik dittills mest associerad med Ben Jonson, Lance Armstrong, Tonya Harding och Fula Slipsklubben, efter att ha upptäckt att de legalt kunde flytta sig 24 timmar fram i tiden genom att börja använda tidszonerna UTC+13 och UTC+14, två tidszoner de... ...typ hittade på själva. Genom denna finurlighet blev Kiribati den plats som först kunde välkomna det nya årtusendet med en marginal på bekväma två timmar.

Så för att summera ihop vad detta betyder: Tack vare Kiribatis två nya tidszoner har Jorden, en planet med ett dygn på ganska exakt 24 timmar, nu 26 tidszoner på en timme. Detta förorsakar en massiv kurva i den internationella datumgränsen och gör att till exempel Hawaii och Alaska befinner sig rakt norr om imorgon...



Man har varit nära att kriga om helt värdelösa stenklumpar
För många hundra år sedan kom Spanien att äga ett par helt random öar, varav t.ex. en av dem ligger bokstavligen några meter från Marockanska kusten.

Den är närmare kusten än vad bildtexten är till bilden

Efter att sedan 1400-talet bett om att Spanien skall ge tillbaka holmen så blev Marocko år 2002 till slut trötta på att försöka använda logik med spanjorer och skickade 12 soldater för att invadera tillbaka Isla de Perejil. Vilket får oss att ställa frågan: Kan man invadera något som är tomt? Eller är det bara någon internationell motsvarighet till att gena över grannen gräsmatta utan lov?

Nå, oberoende så upptäckte Spanien detta, en kris bröt ut och världen började att välja sida. Arabförbundet och OIC beslöt sig för att stöda Marockos anspråk, medan NATO och EU otroligt nog orkade bry sig så pass mycket att de stödde Spanien. Krigsfartyg började att omringa ön och en grupp med spanska kommandosoldater motinvaderade ön genom ett nattligt helikopteranfall och tog Marockanerna til fånga.

Ajo, nämnde jag att det var det här man grälade om?

Naturlig storlek

USA stegade då in och lekte good cop / world cop, vilket fick bägge sidor att dra sig tillbaka och fortsätta sitt gnabbande om vem som äger stenjäveln genom att vara civiliserat passivaggressiva.

Och dylikt kan kanske förväntas av hetlevrade sydlänningar, men kanadensare är inte exakt kända för att vara passivaggressiva och grönländare är inte kända för... ...typ något alls. Men allt detta ändrades tack vare Hansön.

Döpt efter en person så historiskt intressant att hans wikipediartikel är fylld med guldkorn som att
"His arctic journeys made him wealthy by the standards of his community". Vilket lite är som att skryta om att vara en av de längsta dvärgarna norr om polcirkeln...

Någonstans uppe i närheten av den plats obildade amerikaner tror att julgubben bor (läs: Nordpolen) finns nämligen en liten holme, ca en kvadratkm stor, precis mitt mellan territorialvattengränserna för Grönland (som är en autonom del av Danmark) och Kanada. Ingen kunde riktigt komma på vad man skulle göra med Hansön när man ritade ut gränsen, så man avbröt den vid ena stranden och fortsatte på andra sidan.

Det finns alltså ingen gräns alls mellan gränsposterna 122 och 123

Den första gången det blev trubbel (läs: någon orkade bry sig) var när den danske ministern Tom Høyem tog helikopter till holmen, reste en dansk flagga, begravde en flaska cognac vid foten av flaggstången och satte upp en skylt där det stod "Welcome to Denmark"

Detta var dock inte något som Kanada kunde acceptera sådär bara, så, efter att ha grubblat på saken 21 år skickades år 2005 en bunt kanadensiska soldater till ön för att hissa Lönnlövet över Hans och sätta upp en egen skylt om att detta faktiskt var Kanada, eh! Ungefär då började man dock att misstänka ett detta gräl var ganska fånigt, och samtal började om Hansöns framtid, där det troliga resultatet är att dela ön på mitten. Men hittills har inget formellt beslut fattats, så man får förmoda att allt rann ut i sanden och man återgick till flagghissande.



Hotellrummet som var Jugoslaviska kungadömet

Under andra världskriget drabbades det Jugoslaviska kungadömet plötsligt av en elakartad fascistinfektion och som ett resultat av detta måste kungen Petar II fly till London där han satte upp en exilkabinett och även råkade möta prinsessan Alexandra av Grekland och Danmark, som rätt fort även blev drottning Alexandra av Jugoslavien. Dessa två turturduvor spenderade därefter i stort sett resten av kriget inkurade i en svit på lyxhotellet Claridge's.

Besök Claridge's! Där Petar petar medan Balkan brinner!

I juli 1945 var kriget redan över i Europa, men Jugoslavien hade ännu inte återgått till sin förkrigstida regering. Detta var lite olyckligt, eftersom Petar II hade spenderat sina fyra år på lyxhotell med att, i brist på kabel-TV och wifi, ringa på rumsservice och oavbrutet ligga med drottning Alexandra. De väntade således sitt första barn vilken dag som helst, men problemet var att för att erkännas som Jugoslavisk kunglighet måste den nya kungligheten födas på Jugoslavisk mark.

Man tog detta bryderi till Winston Churchill, som i ett slag av storsinthet, och förmodligen under en Winston-Fucking-Churchill-nivås fylla, helt enkelt gav bort Svit 212 till Jugoslaviska kungadömet under dagen som kronprins Alexander föddes. Så rent formellt föddes den nye prinsen på Svit 212, Jugoslaviska kungadömet, Claridge's Hotel, Mayfair, mitt i smeten av London, Och eftersom det område på Balkan som tidigare var känt som Jugoslaviska kungadömet, nu pga en torris vid namn Tito, var en ny nation med namnet den Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien, betydde det också att under en dag bestod hela det Jugoslaviska kungadömet av ett enda hotellrum.

"Everything the light touches is our kingdom. Men våga inte röra minibaren!"

Theory of Art

Om det är något jag aldrig skulle kunna göra när det kommer till konst, så är det att dissa de stora mästarnas verk, detta eftersom jag är kroniskt usel på att själv rita något om det inte är en motorbåt och jag får använda linjal (och jag är typ 8)... Men likt funderingarna om att J. K. Rowling lät en hög kentaurer gangrapea Dolores Umbridge eller att James Bond egentligen är ett kodnamn, så finns det även obevisade, men rätt trovärdiga teorier om att några av de mest berömda konstverken någonsin är resultat av olyckor, fusk eller direkt bedrägeri.

Och jag vill än en gång understryka ordet "teori" här. Inga av dessa påstående har besvisats, eller lär någonsin kunna bli det. Men i alla fall så är det en intressant tanke att...


Vincent van Gogh kan ha varit färgblind
Även om du inte känner till något om konst, så kan du troligtvis peka ut en målning av Vincent van Gogh, på grund av hans extremt utmärkande stil av synliga penseldrag, virvlar och ovanlig färgsättning. De Sterrennacht här lär till exempel knappast helt okänd:

Du kan evetuellt till och med ätit den

Men när jag säger ovanlig färgsättning menar jag att ibland så målade han helt enkelt grejer i fel färg. Här är till exempel en annan mycket berömda tavla, av ett knippe solrosor i en vas:

Lägg speciellt märke till att mitten på en del av blommorna är grannröd, medan fröhuset på riktiga solrosor är ganska mörkt rödbruna och själva blommorna är jämförelsevis mindre klart gula. Men, kanske du säger nu, så var han ett konstnärligt geni medan du Anzu var en snorunge oförmögen att rita annat än raka streck. Det är trots allt dylika, oväntade grepp, som att måla rosafärgade näckrosblad, som skiljer genier från oss andra (och ibland från sina öron).

Men saken är den att om du visar bilden till någon som har en protanomali, en specifik typ av färgblindhet som gör att man inte kan se rött speciellt bra, så säger de bara "Vadå ovanlig färgsättning? Jag tycker att den ser rätt normal ut, jag." Det är för att de ser det här:

En omvänd Zack Snyder med andra ord.

Det har nämligen länge ryktats att van Gogh var färgblind, av just denna orsak. Så designern Kazunori Asada testade att visa bilderna genom ett ljusfilter för att kolla för att hur det skulle sett ut för en färgblind konstnär. Och då visar det sig att de oortodoxa färgerna som konstnären använt kan ha varit misstag gjorda för att den stackars jäveln inte kunde uppfatta dem. Han visste möjligtvis helt enkelt inte att pigmentet han blandade till var så rött.

Och återigen, detta gör inte nödvändigtvis målningen bättre, men de blir definitivt mer nedtonade och realistiska. Här är några exempel till. I orginalet av Vägreparatörerna från 1889 har träden en oförklarlig grön nyans, med mycket skarpa konturer, speciellt jämfört med vad en färgblind van Gogh kunnat se.

Ni kan följa van Gogh på instagram, @BigVinnieG

Titta också på de onaturliga grönfärgerna på orginalet till Blommande trädgård med gång från 1888, och den färgblindhetskorrigerade versionen:

Gräset är alltid grönare när du är färgblind

Det är således möjligt att van Gogh helt enkelt inte såg sina målningar på samma sätt som de flesta andra, och att han helt enkelt inte visste om att hans målning av ett vetefält var jaffa- snarare än.. ..ni vet, vetefärgat.

OBS! Om du själv är färgblind kommer denna punkt inte ha någon mening över huvud taget...

Francisco Goyas svarta målningar kan vara förfalskade
Francisco Goya var en spansk romantikmålare som i slutet på 1700-talet blev berömd för sina porträtt på småfeta adelsmän som dricker grogg och har det trevligt i solen. Sedan, efter att ha drabbats av sjukdom på sina sena år, blev han fullkomligt knäpp, låste in sig i sitt hus och började att täcka väggarna där med sådana här mysigheter:

"Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal!"

Saturnus slukar sin son är den mest berömda av de så kallade Svarta målningarna, en serie av 14 väggmålningar som Goya beslöt att dekorera huset med under sina sista år. Och de andra är inte exakt mindre galna:

Ingen har heller kunnat förklara varför Andy Serkis levde redan då.

Ingen visste vad Goya hade på gång före efter hans död när hans sonson råkade upptäcka det privata skräckkabinett som Goya hade förvandlat sitt hus till. Det har i alla fall alltid varit den vedertagna sanningen.

På senare år har konsthistorikern Juan Jose Junquera börjat att grundligt studera de svarta målningarna och börjat upptäcka en del underligheter med den storyn. För det första så hade den mentalt något instabile Goya fortfarande en del vänner och gäster under den tid som målningarna har ansetts bli till, men det finns inga som helst bevis om att någon av dem skulle ha undrat något i stil med "Hördu Frasse, den där målningen på en man vars ansikte lyser av en galenskap och skräck, medan han han med tårfyllda ögon äter upp en levande baby du målat upp på matsalsväggen är ju lite speciell. Har du en grogg till förresten?"

De facto så har inga inventeringar av Goyas kvarlåtenskap lämnat några som helst spår efter några Svarta målningar, trots att de kan anses vara något som en mäklare torde notera vid en värdebedömning på en fastighet. Så Junqueras bedömning är att de svarta målningarna är förfalskningar och en del av en plan hos Goyas familj att mjölka mera cash ur den döde mästaren. Goya-experten Juliet Wilson-Bareau, som även använts som auktoritet vid misstänkta fall av förfalskningar, var dessutom snabba att lägga till att om Junqueras teori stämmer så är den mest trolige upphovsmannen till väggmålningarna Goyas son, Javier, som var en kompetent målare men aldrig riktigt lyckades göra några pengar på sitt arbete.

Det är heller inte svårt att tänka sig att han tagit en bunt skisser han egentligen tänkt lägga på något Doom Metal-skivomslag och sedan klumpat ihop dem med sin berömde farsas arbete. "Aj sidu, vi råkade just hitta en hög med supervärdefulla Goymästerverk här i skrubben! Vem vill starta budgivningen?"

Trots alla dessa indicier så har Pradomuséet, där väggmålningarna hänger nu, meddelat att de inte kommer att tas ner även om det visar sig att de är förfalskningar, på grund av deras kulturhistoriska roll i Spanien. Vilket kanske är det artigaste sätt som någon stoppat fingrarna i öronen och ropat "LALALALALA JAG HÖR DIG INTE!" på.



Rembrandt och Vermeer kan ha kalkerat sina mästerverk
Renässansmåleriet nådde sin verkliga höjdpunkt när den ultrarealistiska stilen utvecklades hos de holländska och flamländska mästarna, med Johannes Vermeer, Jan van Eyck och Rembrandt som de mest berömda. De här målade på ett närmast fotorealistiskt, närapå överjordiskt detaljerat sätt.

"Ja, hon har en handduk på huvudet, för att haistakaa fuck you om ni tror att jag tänker måla allt det där jävla håret"

Men den brittiske konstnären David Hockney har en ganska kontroversiell teori hur de lyckades får med så oerhört mycket autentiska detaljer, och den går ut på att de kalkerade sina målningar och vi blivit lurade av detta alla dessa år.

Som Hockney påpekar så var renässanskonstnärerna mycket medvetna om existensen av Camera Obscura föregångaren tilll dagens moderna kameror, en enkel grej som gör det möjligt att projicera en verklig bild på någon närliggande yta. Hockneys poäng är att en del renässansmålare kan ha använt sig av detta och sedan kopierat av bilden på en duk, om inte annat så genom Ockhams rakkniv, dvs principen att om det finns två likvärdiga teorier så är den med färre antaganden sannolikt rätt.

Konsthistoriker och kuratorer världen över blev dock förståeligt nog rätt irriterade av antydningar om att några av de största mästarna någonsin skulle ha fuskat, men Hockney (själv 2011 utsedd till Storbritanniens mest inflytelserika konstnär någonsin), svarade med att han inte anser att det förringar deras verk på något sätt.

Det är däremot något som forskaren Tim Jenson kanske håller på med. Jenson, som inte hade någon som helst erfarenhet av målande, skaffade hjälp av magikerna/bullshithatarna Penn and Teller för att kolla om han själv kunde skapa ett renässanskonstverk utan något annat än en camera obscura som hjälp. Jenison, Penn och Teller ställde upp ett riktigt rum för att så nära som möjligt se ut som en scen från Vermeers målning Musiklektionen och riggade upp sin camera obscura. Sedan började Jenson, som fick lära sig hur man skall hålla en pensel för projektet, att metodiskt kopiera av scenen, med projektionen som modell. Och resultatet träffade rakt i the feels på konstvetare världen över

Vänster: Jenson (fejk) / Höger: Vermeer (mästare)

Resultatet är naturligtvis inte på något sätt ett bevis. men faktum är att den extremt realistiska måleritekniken råkade utvecklas exakt samtidigt som en uppfinning som skulle ha gjort det oerhört mycket enklare att göra realistiska målningar. Om de inte använde sig av denna genväg så är det bara ytterligare en orsak att beundra dem, för att inte falla för frestelsen.

Så, jag säger naturligtvis inte att allt i ditt liv är en lögn. Bara att det kan vara det.

An Honest Mistake

Världens historieböcker är fulla av viktiga nissar som planerat krig, uppfunnit stuff och rent generellt styrt hur världen skall se ut för resten av oss. En del av dem har varit goda och några inte fullt så goda, men man tänker sig i alla fall att de haft något så när ett hum om vad de håller på med. De skapar ju trots allt historia eller hur?

Men sanningen är ju dock den att ibland påverkas saker och ting av totala slumpaktigheter, som att någon blir hungrig på en smörgås eller att en gris lägger krokben för en häst. Och ibland blir saker och ting historia på grund av gammalt, hederligt klåperi...

Titanic sjönk på grund av en glömd skåpnyckel

Den största orsaken till att folk fortfarande debaterar exakt varför Titanic sjönk är att de flesta som faktiskt visste det följde med skeppet i djupet (du vet hur det ser ut i filmen... kaptenen står där och drunknar medan det spelas ledsam musik). Men en framstående teori är att en bidragande orsak var att han som skulle spana efter isberg inte hade någon kikare. Killen ifråga hette Fred Fleet och var de facto en av de få i besättningen som överlevde katastrofen.

Han vittnade inför amerikanska senaten om att ifall han haft en kikare kunde han kanske sett isberget i tid, skeppet skulle aldrig ha sjunkit och den där ena nissen skulle aldrig ha strittat mot propellern som en trasdocka.

Men angående detta: det fanns visst kikare på skeppet. Problemet vara att de var inlåsta och nyckeln till skåpet aldrig kom med ombord. Orsaken till detta i sin tur var att när Titanic seglade, så hade White Star Line i sista valete beslutat att byta ut skeppets andrestyrman, David Blair, mot Charles Lightholler, styrman på systerfartyget Olympic, som hade mer erfarenhet av att jobba på stora fartyg och på så sätt antogs vara mindre benägen att, ni vet, drämma in dem i isberg. Så Blair missade i elfte timmen sitt livs resa, men när han vinkade av Titanic på kajen glömde han bort att han fortfarande hade skåpnyckeln i fickan.

Han fnissade säkert till och dunkade sig i pannan när han tömde fickorna på köksbordet och nyckeln stannade i familjen som en souvernir, som ett minne av kryssningen han missade knappt och ingen utanför hans bekanta såg den på nytt före 2014 när nyckeln såldes på auktion. Samtidigt märkte man fort klåperiet ombord, men valde att inte vända om på grund av några par billiga kikare. Utkikena hade ju förihelvete fungerande ögon och dessutom var Titanic osänkbart.

Mokan, som fått namnet kikargate om den inträffat senare, blev ökänd och 2012, på 100-årsjubiléet av katastrofen, lämnade fiffikus någon en kikare på Fleets grav, med en lapp som ursäktade för den sena leveransen.

En oförberedd byråkrat fäller Berlin-muren

Berlinmuren var en så perfekt symbol för skillnaderna mellan öst och väst att när den föll 1989 var det nästan klichémässigt tillrättalagt, som någon slags tillyxat triumfslut in en Tom Clancy-roman. Men trots att det är bara dryga 25 år sedan är det ganska få som kommer ihåg exakt varför den föll. Var det en folkresning som helt enkelt övermannade vakterna? Eller beslöt sig kommarna en dag att bara ta bort den efter att ha övertygats om förträffligheten hos McDonald's?

Eller var det David Hasselhoff? Det var Hasselhoff, eller hur?

Nå, orsaken att allt är lite förvirrat är att det hela började lite i misstag. Efter att muren hade stått på samma plats i nästan 30 år, utan några nämnvärda tecken på förändring, ville Östtyskland visa sitt folk hur generösa de var genom att under en kort tid lätta aningen på reserestiktionerna. Günter Schabowski var den östbyrokrat som fick i nakki att hålla presskonferensen om denna minimala ändring i resereglerna och den 9 november 1989 fick han ett memo att läsa upp för pressen. Han antog dock att det var samma standarddravel som vanligt, så han orkade inte ens titta på lappen innan han var i talarstolen

"Staten är god, må ateism välsigna DDR, blaha blaha, yay kommunism."

Som väntat var talet så tråkigt och ointressant att den närapå fick publiken att somna, men till slut började det hintas om att göra gränsöverskidande resande lättare. Och om det nu var på grund av tråkkoma eller någon oklar formulering skall vara osagt, men hur det nu var fick några av journalisterna intrycket av att Schabowski verkade lova att släppa alla begränsingar helt.

När någon frågade honom när detta kunde tas i bruk, så bläddrade Schabowski snabbt genom talet han aldrig läst tidigare och, efter att inte hittat något svar, ryckte på axlarna med ett "Omedelbart, genast". Pressen rusade då tillbaka med världens scoop om att Östtyskland precis inhiberat Berlinmuren, typ precis jävla nu.

Den plötsliga anstormningen vid gränsen av folk som ville till väst blev för mycket för myndrigheterna och, även om de funderade på att meja ner folkhopen, insåg de att detta skulle ha eskalerat till en fullskalig huvuden-i-giljotiner-revolution. Så militären steg åt sidan, muren föll ner, kommunismen tog slut, David Hasselhoff sjöng en sång och politiker världen över lärde sig hur jävla viktigt det är att inte alltid ha en kyl'-sit-keikalla-mentalitet till presskonferencer.



Grisbuktsinvasionen misslyckades på grund av fel tidszon
När kommunisterma, med sitt sportbloggande cigarrskägg i spetsen, tog makten på Kuba hade USA plötsligt olägenheten att deras svurna dödsfiende plötsligt hade en bas på deras bakgård, så det blev en hel del diskussioner om exakt hur man skulle hantera detta plötsliga problem. Efter att en bunt diplomati inte lyckats får Castro att sluta upp med kommunismandet, beslöt sig USA att använda ett gammalt och beprövat kort, dvs det där med att "störta en diktator och installera en vänligare inställd sådan", som uppenbarligen aldrig någonsin händer.

Idén var att en specialtränad trupp av 1500 exilkubaner skulle smyga in och återta Kuba från rödingarna, medan USA gav dem flygunderstöd från en flygbas i Nicaragua. Efter månader av planering sattes operationen igång i april 1961 med avsikten att återta Kuba, i good old Pax Americanas namn.

Men trots att allt planerats ner i minsta detalj, hade amerikanerna gjort ett riktigt nybörjarmisstag: man hade inte synkroniserat sina klockor. Flygen från Nicaragua tog en hel timmes akademisk kvart på sig att komma till festen, endast för att ingen tänkt på att Kuba och Nicaragua ligger i olika tidszoner. Detta ledde till att när trupperna stormade i land var de helt utan sitt utlovade flygunderstöd och blev följaktligen övermannade och dödade eller tagna till fånga på livstid, mer eller mindre genast. En stund senare kom flygen fram, bombade de nu tomma och tysta stränderna och stack sedan hem, undrande vad allt ståhej var frågan om.

Just det!

Så Kuba fick karva in ett nytt hack i sänggaveln när det gällde att fucka med USA och hela härvan ledde till att länderna började tycka om möjligt ännu sämre om varandra. Ett par år senare var situationen så allvarlig att det behövdes en rysk ubåtsfajja för att någon av oss skulle vara vid liv idag. Men utom det var allt frid och fröjd...



Tyskland förlorar första världskriget på grund av ett rykte
Ja, nu har tyskarna varit framme igen. Som brittiska fortbollsfans tycker om att påminna dem så har de förlorat "two World Wars and one World Cup" (till vilket tyskarna brukar besvara med att de vunnit "four World Cups and one World Pope") och man kan, om man vill, argumentera någorlunda trovärdigt att de kunde vunnit alla tre om det inte varit för några små, men avgörande misstag (och en linjedomare från Azerbajdzjan).

Mer specifikt så är det möjligt att tyskarna förlorade första världskriget för att de trodde på ett rykte om att ryska soldater mobiliserade i Storbritannien för att gripa in på västfronten, men denna potentiella ryssinvasion var inget annat än en bunt med missförstånd efter missförstånd.

Hah. De där kosackerna och deras sinne för humor...

Ett exempel var precis i början på kriget, innan man knappt ens hunnit slipa bajonetterna. Det som hände var att ett tåg full med gälisktalande skottar anlände till en station i England. En nyfiken konduktör frågade varifrån de kom, och skottarna, med deras konstiga kläder och märkliga accenter, svarade "Ross-shire", ett grevskap i skotska högländerna. Konduktören hörde dock "Russia", och satte omedvetet igång ett rykte om att ryssen var i stan.

Vid ett annat tillfälle spekuleras det om att ett affärstelegram som berättade att en last med ryska ägg, men endast beskrev "100,000 Russians now on way from Aberdeen to London", kan ha snappats upp av den tyska signalspaningen och ganska förståeligt nog misstolkats. Ett tredje rykte menade att någon sett en försäljningsmaskin där ett ryskt mynt hade fastnat.

Och hast du mir gesehen så var ryktena om rysshorderna snabbt vardagsmat. Brittiska armén visste naturligtvis om att det var total bullshit. men varför skulle man ta död på ett rykte som skrämde skiten ur fienden? Tyskarna ändrade följaktligen sin strategi för att ta dessa hundratusentals av icke-existerande kossacker i beaktande och beslöt att som reserv dra bort två infanteridivisioner från slaget vid Marne på grund av dem. Olyckligtvis för dem så visade sig Marneslaget vara ett av de mest avgörande för hela krigsutgången, men den tyska offenisven stod och vägde ganska länge och kunde eventuellt ha lyckats... ...om tyskarna t.ex. haft ett par divisioner till på plats.

In My Secret Life

Under en vanlig arbetskarriär hinner en genomsnittlig lönetagare att skutta runt mellan något dussintal olika jobb, men när det kommer till kändisar eller historiska celebriteter antar man ofta att de var födda för en specifik uppgift. Visst, det fanns en tid innan Winston Churchill var politiker, men under den den var han typ i armén och lärde sig grejer som han sedan skulle behöva i sin framtida karriär som den fria världens försvarare. Pre-premiärministerstuff, helt enkelt.

Det är i alla fall så saker och ting presenteras i de flesta historieböcker, men verkligheten är de facto den att de flesta berömdheters liv innehållit fler sidouppdrag är ett genomsnittligt rollspel. Visste ni till exempel att...

Isaac Newton var en tvättäkta Sherlock Holmes

Du vet säkerligen redan vem Isaac Newton var: upptäckare av lagarna för gravitation och mekanik, utvecklare av integral- och differentioalkalkyl och bindgalen alkemientusiast. Newton var en av giganterna inom naturvetenskapen och efter att ha uppfunnit typ hälften av all fysik så var han även av sin samtid så berömd att han lätt kunde luta sig tillbaka och vila på sina lagrar under resten av sitt liv.

Han kunde dricka grogg och röka kvicksilver varje dag

Vilket gör det en aning förvånande att några år efter sitt gigantiska forskningsgenombrott så fördrev Newton tiden med att jaga efter brottslingar på Londons hårda bakgator. Jepp, du läste rätt: Isaac Jävla Newton, killen vars mest berömda möte med något var en påhittad knockoutförlust mot en fallfrukt, gick all-out Sam Vimes på Londons ass.

År 1693 lämande den då 53-årige Newton den akademiska världen för ett extremt välbetalat jobb som chef för det kungliga myntverket. Och även om detta rent bokstavligen gav honom rätt att trycka pengar, så blev det snabbt uppenbart för Newton att detta inte var något jobb man kunde sköta på autopilot. Det fanns nämligen falskmyntare överallt och landet var på väg mot den slags pengakris som tenderar att starta revolutioner. Så Newton kavlade upp ärmarna och började att jobba, inte enbart genom att uppfinna nya sätt att försvåra förfalskande, utan även genom att personligen jaga reda på förfalskarna.

På detta sätt så blev världens främste vetenskapsman till världens främste detektiv. Han samlade ihop ett enormt närverk av spioner som skvallrade för honom om varje fejkad pennyslant de hörde om och drog själv ut på gatorna för att leta efter ledtrådar och information. Och han var oerhört effektiv, under de fyra år han hade jobbet lyckades han och hans mannar fånga och avrätta 27 falskmyntare.

Och när jag säger avrättade menar jag exakt det: avrättade. Vilket sannolikt gjorde honom en obestridbar tittelinnehavare för "högst body count för en teoretisk fysiker" fram tills Manhattanprojektet. Och eftersom jag inte har några bevis för att han inte personligen jagade och tacklade omkull varenda en av skurkarna efter en halsbrytande jakt över Londons hustak, så har vi inga alternativ till at utgå ifrån att det gick till så.

"Jag stannar aldrig!" Första rörelselagen, bitches!" 

Newtons Sherlock hade till och med sin egen Moriartyska ärkefiende: William Chaloner, ett förfalskargeni som genom sitt skumrask hade blivit snuskigt rik och fått massvis med inflytelserika vänner. Chaloner var nämligen till synes onåbar efter att tidigare varit informatör för regeringen och var på så sätt fri att utmana Newton. Han lät trycka broschyrer som gjorde reklam för hans kunskaper och erbjöd till och med engelska Underhuset sina tjänster för att reformera myntverket, meddelande på sätt sina planer på att ta Newtons jobb. Newton lyckades dock att vinna detta mentala schackparti genom att under två år bygga upp en samling vattentäta bevis mot Chaloner, delvis genom att hota hans underhuggares fruar och älskarinnor så att de skulle ange sin ärkeskurkchef. Sedan såg han till att Chaloner hängdes.

Man kan se historiens sensmoral som den att om du gör Newton förbannad så kommer han att jaga dig i två år och sedan mörda skiten ur dig med gravitation.

Abraham Lincoln var bartender

Om du är som jag så får du exakt två tankar i huvudet när du ser Abraham Lincolns utmärglade nylle på bild: Grogg och mera grogg! Va? Vad menar du med att du inte alls tänker på grogg? Då måste du ha missat tiden då hans levebröd gick ut på att få en liten, amerikansk småstad salonkis.

Långt innan Lincoln gjorde något värt att bli porträtterad av Daniel Day-Lewis, var han en färsk och arbetssökande advokat, rakt ut ur hemstudierna. Flodbåten han reste med fick maskinproblem, vilket lämnade honom pank och strandsatt i en liten byhåla med namnet New Salem, där han kom att spendera åren 1831-37. Eftersom han inte hade tillräckligt med cred för att väljas till något allmänt ämbete, så försörjde unge Lincoln sig med en mängd olika ströjobb. Efter en kort parentes inom den lokala mlilisen, öppnade han en bar med William Berry, en gammal armépolare. Efter att ha slagit ihop sina pengar köpte de en speceributik, skaffade ett utskänkningstillstånd och byggde om stället till en krog med namnet Berry and Lincoln. Sedan började unge Abe troligtvis att springa runt. utan byxor och solglasögon som Tom Cruise i Cocktail. Ha skoj med den mentala bilden en stund.

Whisky gav honom detta ansikte redan vid 22

Och groggmenyn från Berry and Lincoln existerar till och med ännu. Om du planerat att njuta av din sprit Lincoln-style kan du här läsa om hur mycket brandy du kommer att behöva i ditt barskåp. Stället kunde även förse dig med husrum och mat, för om du har möjlighet att bli pläsit hos Honest Abe, så är du tammefan så god och stannar kvar tills du är redlös.

Tyvärr tar allt roligt slut vid något skede och all gratisgrogg gjorde Berry till alkoholist. Dett agjorde att Lincoln måste ta över det dagliga slitet på krogen, och gjorde sitt bästa som Old West bartender, men afferärerna började efter detta gå allt sämre, och när Berry dog två år senare ramlade alla skulder rakt i famnen på Lincoln.

Och även om allt redde upp sig i slutet (tills, nå, den där episoden på teatern) så är chansen stor att Lincoln inte var så stormförtjust över sin groggförsäljarkarriär. Han var inte bara tvungen att betala av på sina skulder långt in i sin kongresskarriär, utan historierna från hans syndiga saloon höll även på att ställa till det för hans politiska ambitioner.

Vid den tiden måste väljarna vilken av kandidaterna de minst ville ta en öl med.

Under sin berömda senatskampanj mot Stephen Douglas så försökte motståndaren inisinuera att om man valde Lincoln skulle denne förvandla Capitolium till en lönnkrog. Enligt Douglas skulle Lincoln nämligen (och jag citerar) "ruin more liquor than all the boys of the town together, and the dignity and impartiality he presided at a horse-race or fist-fight, excited the admiration and won the praise of everybody that was present and participated".

Vänta nu... var detta meningen att få honom att låta mindre awesome? På tal om det förresten...

Fidel Castro var en sportbloggare

När ens folk ber en om att hjälpa dem kasta av sig en förtryckarregim och göra dig till president på en paradisö, så finns det endast en väldigt speciell typ av människor som då svarar: "Öh, men jag hade planerat att bättra på min fastball den här säsongen". Det finns dock vissa tecken på att Fidel Castro, tidigare diktator på Kuba, är just den typen.

Innan han fördrev sina närapå fem decennier vid makten med att överleva mordförsök och svära åt radiopratare i telefon var Castro nämligen en synnerligen kompetent baseballkastare som valde bort ett proffskontrakt med nuvarade MLB-mästarna San Francisco Giants till förmån för lite internationellt kommunismspridande. Men hans intresse för sporten svalnade aldrig, och likt dilletanter som aldrig riktigt åstadkommit något själv (*host*) valde han att ventilera sina åsikter med lite bloggande.

År 2006 blev nämligen Kuba (och senare även Penguin Random House) inbjudna att ta del av en bok med namnet Fidel y el deporte: seleccion de pensamientos 1959-2006, vilken i stort sett är en antologi av Castros funderingar krings sport, skrivna under hans tid som ledare för Kuba. Det visar sig nämligen att jobbet som ledare för en isolerad kommunistutopi ger stora mäjligheter till fritid, eftersom Castro hade möjlighet att upprätthålla en rätt imponerande pre-blog-blog om sport under närapå ett halvt århundrade.

Och man kan följa upp hans idrottsåsikter med de politiska beslut han valt att styra Kuba med. För det första så har han fröbjudit proffsidrott på Kuba, under premissen att inte endast folk med tillgång till folk som har råd med sponsorloger. Och att hans egen karriär stannade på amatörnivå har absolut inget över huvud taget med den saken att göra och endast ett sammanträffande...

"Och om jag inte får slå en homerun nu får du också arbeta i saltgruvorna snart. HELT GRATIS!"

Så vad för slags bloggare är då den gode Fidel? De som läst honom, skulle väll säga: en ganska genomsnittlig, dvs benägen att använda krystade metaforer och partisk så inihelvete. Castro kan nämligen inte låta bli att vända i stort varje essä mot sina politiska ideal och använder även "renheten hos amatöridrotten" som slagträ mot kapitalsitsvinen som tycker om professionella (spoiler alert: han pratar om USA). Han höjer de kubaner som väljer att tacka nej till miljonkontrakt, eftersom de besvisar att de hellre leker med sina barn än får betalt för sin talang (och, låt åt oss säga, kan ge mat åt sagda barn). För honom är det alltid bäst att hålla allt enkelt och på amatörnivå, med den enda orsaken att idrotta är att de är roligt och ge lite glans åt sit land.

 Att Kubas bästa idrottsmän under årtionden rymt till USA är sannolikt också endast ett annat sammanträffande.

Mao Zedong var en bortskämd slacker

Ordförande Mao Zedong, den kinesiska folkrepublikens fader, den store rorsmannen, österns ljus och en hög andra högtravande smeknamn tyckte om presentera sig som diktatorer ofta tycker om att göra: som en vis far steg från fattiga förhållanden tack vare målmedvetenhet och the power of communism.

Ganska likt the power of rock, utom att den förbjuder rock

I verkligheten spenderades dock en stor del av Maos liv som en lat, bortskämd slacker som föredrog att nörda ner sig i fantasyberättelser om riddare och drakar och grejeri stället för att studera. För även om hans pappa började som en pissfattig bonde hade han redan hunnit bli en fömögen hyresvärd innan Mao föddes. Nissen var med andra ord det närmaste tidigt 1900-tal hade en företagsarvtagare, och likt så många sådana stannade han både ointresserad och bortskämd för större delen av ett par årtionden.

Låt oss snabbt ta och kika på Maos liv under typ 30. Han övertalade sin pappa att skicka honom till ett snobbigt gymnasium i stan, där han hittade en grupp med likasinnade. Efter att i ett par månader ha hängt med dem under... ...vad nu sedan tidens motsvarighet till trumcirklar, footbaggande och veganhångel var, så började han den obligatoriska tonsårsrevoltfasen, och fullförde även stereotypen genom att spika upp ett sociologigrundkurs-manifest på skolväggen. Som 18-åring beslöt han att ta värvning i Revolutionära armén, för att märka att man måste hålla på med kroppsarbete där och kom hem med maitojuna.

Mao fördrev resten av sin studietid med att hoppa från ämne till ämne. Efter att ha läst en tidningsreklam sökte han till polisskolan, men hoppade snabbt av från allt framtida polisande för att skriva in sig i en tvåltillverkarskola av alla saker. Efter tvålskolan kom juridikstudier och så fortsatte mönstret, tills han inte hade några andra alternativ än lokala Hanken, så att han kunde gå tillbaka och jobba för sin pappa om det här med revolution inte riktigt gick som planerat. Hans pappa drog i några trådar för att få in honom på någon vettig kurs... ...som Mao aldrig dök upp på.

Han hade säkert också ironiska teskjortor

Ta nu och byt ut ordet Mao i två ovanstående stycken mot "Toffe" eller "Chad" eller något annat douchenamn, och kolla om du känner någon modern fjant med rika föräldrar och en mild existenskris som du kan passa in texten på (du kan låtsas att Revolutionär armén är ett ironiskt postpunkband). Det skall dock erkännas Mao som sagt var i armén under som tonårsangst och att, ja, han var ganska aktiv inom vänsterpolitiken. Han lyckades även till slut bli färdig med sina studier (han blev lärare). Det skall dock också erkännas att det är konstigt att någon kulturrevolution någonsin blev av, med tanke på att huvudakitekten var i stort sett identisk med alla de söndercurlade snorungar som alla klagar på nuförtiden.