onsdag 30 maj 2012

Bad Medicine

När vi i skolan skall genomföra fysik- eller kemiexperiment får vi alltid lära oss att grunden till ordentligt experimenterande vilar på en jämvikt mellan ordentliga undersökningar, noggrann kontroll över sampelstorlek och förståelse för samtliga viktiga variabler av vad som kan hända. Men som jag tidigare skrivit så finns det gott om folk i vita rockar som spottade empirin i ansiktet och mer eller mindre bara för att testa vad som skulle hända injicerade sig själva med random scheisse. Och vissa av dessa lade grunderna till några ganska betydande genombrott för modern medicin.


Testande av bedövning medelst slag mot pungarna
Om du testar ett nytt preparat som tagits fram för att bedöva smärta, hur vet du då om det fungerar på riktigt? Genom djurexperiment och datormodeller, säger kanske du. Om du däremot är en tysk läkare från slutet på 1800-talet är svaret dock självklart: Genom att injicera den i dig själv och sedan låta någon typ boxa dig i skräpporna. Säg hej till Dr. August Bier.

"Min mustasch anser att du är en fjolla"

År 1898 var Bier nämligen ansvarig för det första lyckade försöket på spinalanestesi, vilket bevisade för läkarforskningen att lokalbedövning var möjligt. Detta öppnade upp en helt ny dörr för otaliga framsteg inom medicin och kirurgi, och allt tack vare en man som vågade ställa sig frågan, "vad är nu det värsta som kan hända om jag sprutar in kokain i min ryggrad?"

Till skillnad från några andra gunstig junkrar vi skall återkomma till så experimenterade Bier dock först sin nya bedövningsteknik på en operationspatient istället för på sig själv. Mannen hade fått allvarliga biverkningar av sin totalbedövning, så Bier gav honom istället ett av de coolaste experimentvalen någonsin, genom att erbjuda honom att injicera 15 mg kokain rakt in i mannen ryggmärg. Och det funkade. Patienten kände ingen smärta under eller efter operationen, vilket fick Bier att testa vidare med injektioner under subduralhinnorna i ryggraden. Med hjälp av sin kollega, Dr. Hildebrandt (som by the way också hette August), försökte Bier att injicera sig själv för att riktigt förstå effekterna av läkemedlet.

Men, som någon av er kanske har märkt, så är det inte helt trivialt att drämma in en nål i ryggen på sig själv. Vanligtvis så sitter nålen inte fast i sprutan under själva sticket, utan kopplas ihop när nålen är på plats. I Biers fall så passade dock de dock inte ihop, vilket betydde att under en betydlig stund satt Bier där med cerebrospinalvätska rinnande ur ryggen på honom medan Hildebrandt febrilt försökte att MacGyvra ihop sprutan med nålen.

"Den goda nyheten är att du inte känner någon smärta, den dåliga är att du nu är förlamad från midjan och neråt..."

En vanlig läkare skulle kanske nu väntat en aning tills drogen hade avtagit helt innan han fortsatt med experimentet, men Bier var ingen vanlig läkare. Så efter att Hildebrandt ställt upp som frivillig att ta hans plats, så gick en något kokainhög Bier med på det. Hildebrandts ben förlorade som hoppats känseln efter injektionen och Augustarna firade detta med att testa hur mycket smärta Hildebrandt tålde. Först började Bier att kittla och peta på honom, men efter det så tog experimentet en betydligt mörkare och våldsammar vändning, i och med att Bier började att riva i könshåren på sin medarbetare och bränna hans ben med en cigarr.

När Hildebrandt fortfarande svor att han inte kände något, så tog Bier en gång för alla av silkesvantarna. Han drämde till Hildebrandts knän med en hammare, han boxade honom i pungen, han knep honom i bröstvårtorna och sparkade honom på smalbenen, vilket jag bara kan utgå ifrån att är standardtester på varje vetenskapligt experiment, speciellt sådana där båda vetenskapsmännen fortfarande är påverkade av att  ha injicerat kokain i sina nervsystem. Trots detta kände Hildebrandt ingenting.

Det var inte före Hildebrandt vaknade mitt under följande natt som han började att våldsamt kasta upp. Han blev för svag för att röra sig på tre dagar, även om jag har en misstanke att en del av detta hade att göra med att någon hamrat på hans knäskålar. Även Bier kraschade en aning av sitt ryggknarkande, med yrsel, huvudvärk och svårighet att stå, men deras jobb var gjort. Tillsammans hade de bevisat att lokalbedövning fungerade, även om det krävdes en nerknarkad tortyrfest år 1898 för att få det gjort.



Testande av morfin genom att festa med tonåringar
Som du märkte ovan (och kanske läst i det förra inlägget) så är folk som experimenterar med smärtstillande medel något av en speciell sort. Så vad, rent hypotetiskt, är det första du tänker om du uppfunnit en ny, superstark sort av smärtstillande medel? Om det är "bjud in en bunt kompisar och dela ut det som om det var smörpopcorn", tänker du på samma sätt som uppfinnaren av morfin.

I början på 1800-talet var den tyska kemisten Friedrich Sertürner den förste som isolerade "sömnmedlet" i opium, framställande kristaller av rent, bedövande, beroendeframkallande välbehag. Först testade han medlet på ett par hundar han hittade, för vem satan bryr sig egentligen om hundar, och experimentet var så tillvida lyckat att hundarna bedövades så hårt att de aldrig mera vaknade. Så efter att 100% av testerna av hans nya mysteriedrog resulterat i döden tog Sertürner experimenterandet till nästa nivå, vilket, naturligtvis, var att ordna en fest och ge alla sina vänner en högre dos.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att Sertürner vid det här skedet var endast 21 år gammal, vilket historiskt varit den ålder som ansetts gå ut på att testa saker inom varje aspekt av livet. Det förklarar förhoppningsvis en del av hans dumdristighet, men viktigare, varför alla de vänner han drogade ner endast var 17 år gamla.

Eftersom tonåringar bara kommer snäppet efter herrelösa hundar bland demografier man klarar sig utan
Under något jag har svårt att föreställa som något annat än en motsvarighet till BD:s nybörjartävling så gav Sertürner varje av sina tonåriga försökskaniner (samt sig själv) en dos på 30 mg av vad vi idag vet att är morfin. Sedan väntade man resten av kvällen för att noggrant undersöka hur varje person påverkades medan drogen arbetade sig genom kroppen.

Ajnej, så var det ju inte. Han väntade hela 30 minuter innan han tvingade alla att ta en motsvarande enorm dos. Och återigen en gång efter 15 minuter, för ibland är det trist om man inte gör all vetenskap på en gång. När han äntligen var klar hade han och kompisarna käkat upp 10 gånger den rekommenderade dosen på under en timme. Så när alla naturligtvis började få ont i magen och känna sig trötta blev Sertürner, troligtvis för första gången någonsin, en aning orolig och tvingade alla sina underåriga testobjekt att spy upp den morfin som inte ännu tagits upp av kroppen genom att svälja ättika.

Lyckligtvis behövde ingen begrava någon tonåring tillsammans med hundarna, men Sertürner återgick till att under flera månader ensam testa morfin på sig själv, vilket enbart är ett vänligare sätt att säga att han blev beroende. Men utan hans viktiga (och fullständigt bindgalna) experimenterande skulle sjukhusen idag kanske inte ha ett av de viktigaste smärtstillande medlen någonsin.

"Varsågod, era jävlar. Dethäran, har någon av er en extra dos?"



Bevisande att myggor sprider sjukdomar genom att bli biten
Om du av någon orsak inte är grundligt instuderad på gula febern, så kommer här en liten resumé: svarta spyor, gulaktig hud, blödande ögon, döden. En av fem som får sjukdomen dör av den och döden är dessutom utdragen och plågsam, något som amerikanska soldater märkte under det spansk-amerikanska kriget, där gula febern stod för 13 gånger flera dödsfall än de egentliga striderna.

Som du säkert räknat ut så var den amerikanska regeringen därför rätt så angelägen att hitta en lösning och ett läkarteam med bland annat Dr. Jesse Lazear fick i uppdrag att försöka förstå och behärska epidemin. Lazear hade doktorerat vid Columbia Univesity och grundligt studerat myggor som bärare av malaria och han misstänkte att det även här kunde röra sig om myggor som sjukdomsvektorer. Men i stället för att samla in information genom fältstudier eller genom tester på labbråttor, så lät han sig medvetet bli biten av en feberbärande mygga.

Man koncenterar sig bättre med ögonen fulla av blod...
Så, när han började märka symptomen, så vägrade han att berätta vad han gjort innan han slutligen dog av det. Det är inte riktigt känt varför han gjorde så, men rimligtvis handlade om att det var en ganska pinsam grej att erkänna. Men han nådde sitt mål, efter att han avlidit gick en forskarkollega igenom hans anteckningar och hittade bevis på vad Lazear gjort, således bevisande med sin egen död att teorin stämde.

Upptäckten skulle visserligen ha kommit snabbare om han berättat det för någon (och då kunde han kanske också, ni vet, fått behandling). Så Lazear var med andra ord mulkkun från varje zombiefilm som döljer ett bett och låtsas att allt är okej tills det är för sent.




Bevisande att leukemi inte är smittsamt genom att försöka få det
Numera kommer du att låta som en idiot om du säger, "Jag tror att jag gick för nära Martin och nu har jag smittats av hans cancer". Men så sent som på 1955 var det ingen som visste säkert att cancer inte kunde överföras till någon annan. Läkare hade lyckats överföra leukemi mellan sjuka och friska fåglar via blodtransfusioner, men ingen var säker på om kontakt med kontaminerat blod var hur människor också "blev smittade" med cancer.

Detta tills Thomas E. Brittenham III bevisade att cancer inte var smittsamt genom att låta sig bli injicerad med drabbat blod. Sedan, bara för att vara säker, gjorde han det nio gånger till. Tekniskt sett försökte Brittenham svara på två viktiga frågor. Han ville veta varför blodtransfusioner ibland misslyckas, även när blodet från donatorn stämmer perfekt, men han ville också veta om leukemi kunde färdas från en person till en annan via blod. Planen? Att slå två flugor i en smäll genom att låta sig bli injicerad med litervis med blod från leukemipatienter.

Och för att vara klar här, så hoppades han att att han skulle få leukemi. Hela hans hypotes på hur sjukdomen skulle behandlas vilade på idén att den var smittsam. Han ville så gärna att det det skulle vara sant att han lät sig få cancerblod en gång i veckan under tio veckors tid. Olyckligtvis, så var det enda han fick en lätt huvudvärk, vilket visade att vissa blodsjukdomar helt enkelt inte är smittsamma.

Men Brittingham var verkligen inte intresserad av att spela med begrepp som "vissa", utan hans plan var att volleyskjuta sin idé upp i krysset på medicinhistorien. Så när leukemi inte kunde överföras utvidgade han sin "undersökning" till ett rejält smörgåsbord av blodsjukdomar, med logiken att om en blodsjukdom inte är smittsam så kan tammefan ingen av dem vara det!

"Jag dog inte av att få ett skrubbsår på knät, så jag tänker hugga huvudet av mig."

Men trots denna monsterlogik tog det bara ögonblick från det att han pumpat in anemiblod i sig tills att han blev totaldäckad av spyende och diarre. Hans blodtryck sjönk till farliga nivåer och hans lungor fylldes med vätska. As it were var han fem före död, men lyckades återhämta sig med enbart smärre leverskador, en blodpropp i en pulsåder, en släng B-hepatit och alkoholallergi.