Faking the Books

Med varje klassisk roman kommer det alltid någon skall övertolka den, med vilda teorier om att Harry Potter är en allegori om ung, homosexuell kärlek eller att Sagan om Ringen egentligen handlar om andra världskriget. Men ibland fastnar några av de här löjliga påståendena: Du kan, de facto, kanske ha lärt dig några av dem i skolan...

Fahrenheit 451 - Ray Bradbury
Det var sin tids utpräglade bok mot censur, och bilden av en regering som samlar ihop och bränner böcker har blivit lika ikonisk som Big Brother. I Fahrenheit 451 har USA förvandlats till ett clusterfuckat samhälle av idioter, där böcker förbjudits för att förespråka intellektualism och fritänkande, eftersom avvikande åsikter gör människor ledsna. Och i stället för att hindra hus från att brinna upp har brandmän fått i jobb att söka genom folks hem och samla ihop varje förbjuden bok som finns kvar.

I stort sett varje kritiker och litteraturvetare tolkade detta som metafor för farorna med statlig censur, vilket kanske inte är allt för konstigt, med tanke på att den handlar om att elda upp böcker (även om titeln snarare hänvisar till att värma upp böcker, eftersom temperaturen när papper fattar eld är 450 grader Celsius, dvs 842 grader Fahrenheit).

Vad den egentligen handlar om:
Bradbury var snarare mera förfärad över att TV förstörde intresset för litteratur, än han var över censur eller att statstjänstemän som sprang omkring i bibliotek med zippotändare i högsta hugg. Enligt Bradbury, var TV helt värdelöst och klämde ihop viktig information om världen till små snuttar, bidragande till samhällets allt kortare uppmärksamhet. Liksom "Video Killed the Radio Star", så dödade TV... ...bokstjärnan, eller något (vilket han för övrigt också ansåg att radion gjorde). Vilket är en intressant synvinkel från en författare vars berömmelse i stort kom från att hans böcker gjordes om till Sci-Fi-serier i TV. Ibland med namn som:

"Mer er programledare, en skenhelig alienälskare"

För att vara en Sci-Fi-författare som förutspådde platt-TV:n man hänger på väggen, bankomater och virtual reality, så avskydde han verkligen teknologi. Förutom att marra om radio och TV, så verkar Bradbury dessutom ha något mot internet. Han har tydligen bett Yahoo! att de kan dra åt helvete, vilket om du frågar honom egentligen hela internetet kan göra. Så, om inte annat, kan jag i alla fall skriva vad fan jag vill om honom utan att behöva vara rädd för en stämning...

Något som antagligen gjorde honom ännu mer förbannad var att folk helt ignorerar hans tolkning av sin egen bok. När han skulle gästföreläsa på UCLA så började studenterna att tillrättavisa honom om att han hade fel och att boken nog faktiskt helt på riktigt var om censur. Han gick därifrån.

Han anklagade senare kameran för att stjäla hans själ.

Il Principe - Niccolò Machiavelli
Om du någonsin har hört någon politiker eller annan maktfigur beskrivas som "machiavellisk", så kan man anta att det inte handlade om en komplimang. Detta tack vare en italiensk diplomat som var tillräckligt slipad och kalkylerande för att hans namn skulle bli synonymt med "grym, omoralisk tyrann". Napoleon, Stalin och Mussolini var stora fans och maffian anser att "Macchiavelli är deras organisations andlige fader".

Orsaken till detta är Machiavellis Il Principe, en av de mest betydande politiska skrifter som någonsin publicerats, designad som en instruktionsmanual för den florentinska diktatorn Lorenzo di Medici, för att hjälpa honom att bli en ännu större mulkku. Genom att helt ignorera moraliska aspekter inom politik, så för den en nykter diskussion om hur man bäst tar, och håller sig fast vid, makt. Den påpekar att det är bättre att vara fruktad än älskad och att oärlighet lönar sig i det långa loppet, förutsatta att du ljuger om hur oärlig du är.

Machiavellis mästerverk är lika delar briljant och oansvarigt och visar hur envåldshärskare hur man bäst styr ett lands som ett dataspel..

Vad den egentligen handlar om:
Machiavelli var snarare något av ett tidigt internettroll. Långt ifrån att vara någon mental patriark för Corleonefamiljen, så var han en erkänd anhängare av fria republiker, vilket kan ses i de få obskyra texter som kallas allt annat han någonsin skrev. Orsaken till att Il Principe överlevt genom åren, medan resten av hans filosofi samlar damm i ett gammalt biblioteksannex, är att den a) är väldigt kort, och b) gör folk förbannade. Det överlägset bästa sättet att nå upp på en bestsellerlista är att skriva något som alla blir arga av, men nackdelen är att den då lite kör över budskapet från varje skrift som de enbart är tänkt att förstå inom en given kontext.

Kontexten är i det här fallet att Medicifamiljen till vilka detta kärleksbrev är riktat är samma Medicifamilj som bara ett år tidigare brutit armarna på honom för att han varit en så stor förkämpe för fria regeringar. Han hade fungerat som vicekansler inom den florentinska republiken innan Mediceerna valsade in, mejade ner all opposition och torterade honom skoningslöst. Efter detta skickade han i exil och började att skriva på Il Principe, antagligen med något skakig handstil (det där med armarna). När man får veta detta ger det ett extra lager till texten: Det börjar låta som att den dryper av sarkasm.

Det var inte riktigt alla som förstod skämten

I århundraden var konsensus således att Machiavela endast försökte rövslicka sig tillbaka till maktens korridorer med boken. Men en djupare granskning av hela hans produktion visar att detta är ett ganska märkligt påstående, med tanke på att han inte bara gång på gång upprepade att "folkstyre alltid är bättre än furstestyre", utan strax efter att Il Principe kommit ut gick tillbaka till att skriva traktater om hur fantastiska republiker är. Att han dessutom långt ifrån var någon främling till satiren som litteraturform, anser sig förståsigpåare att de kommit fram till ett mer troligt scenario: att Machiavelli var sin tids Stephen Colbert.

En annan menande blick kan riktas mot de fullständiga stolpskott som gjorde de första översättningarna till engelska och svenska. Det är från Machiavelli vi får den ökända frasen "ändamålen helgar medlen", men problemet är att den italienska orginalfrasen snarare betyder ungefär "man måste ta ändamålen i beaktande", vilket typ betyder något helt annat...



Alice i Underlandet - Lewis Carroll
Alla som växte upp på 60-talet (och fortfarande kommer ihåg något) kan berätta vad Lewis Carrolls barnklassiker egentligen handlar om: En flicka tar en "tripp" ner i ett kaninhål och hittar sig själv i en surrealistisk värld där djuren börjar tala med henne, Efter att hon äter några "svampar" börjar allt att ändra storlekar inför hennes ögon. Hon möter en överstimulerad "vit kanin" och en stenhög kålmask som "röker en shitload av knark".

Vi behövde med andra ord inte Jefferson Airplane för att göra det klart: Alice är sagornas svar på Fear and Loathing och blev samtidigt en av de viktigaste allegorierna under 60-talet, med scener som rätt exakt anspelar till känslan hos varje känt form av rusmedel som existerar. The Beatles tog starka intryck av boken under sin uppfuckade fas (omkring 1962-1971, enligt rockvetare) och man gör fortfarande LSD-tarror med bilder på the Cheshire Cat.

Vad den egentligen handlar om:
Lewis Carroll var en pseudonym för den mycket konservative Reverend Charles Lutwidge Dodgson, diakon inom den anglikanska kyrkan och matematikprofessor. Han skrev Alice efter en båttur där han roade Alice Liddell och hennes systrar med att berätta historien, men det första manuskriptet var bara en ganska rättfram grej om en flicka som följer en kanin och kommer till drottningens slott.

Alla intressanta grejer (Hattmakarens tebjudning, the Cheshire Cat och sådana grejer) kom till när han gav ut boken på 1860-talet, en tid när det mest radikala som försiggick på universiteten i Storbritannien var komplex matematik (och ett visst mått av sodomi). Och medan detta kan tyckas oerhört oskyldigt för oss var Carroll övertygad om att det skulle leda käpprätt åt helvetet. Så ja, boken som inspirerade en miljard LSD-trippar skrev av den största torrbollen någonsin, av den nördigaste orsaken tänkbart.

NÖRD!

Allt underligt knarkyrande som misstolkats sedan Woodstock är, dessvärre, enbart en utstuderad satir mot modern matematik. Dodgson var oerhört oldschool när det gällde matte, eftersom man fram till detta skede, undervisade ur en lite drygt 2000 år gammal lärobok. Men allt detta började ändras vid mitten av 1800-talet, när en bunt irriterande unga spolingar plötsligt invaderade de akademiska fältet och började utveckla ny mattekoncept. Konstiga nya mattekoncept, som "imaginära tal" och andra galenskaper.

Det som speciellt gick den religiöse Dodgson på nerverna var att de saknade världslig förankring. Han visste att om man lägger två äpplen till tre äpplen har man fem äpplen, men när man börjar fundera på kvadratrötter av -1 äpplen, kunde man lika gärna bo på månen. The Rev. Dodgson ansåg att den nya matematiken var fullkomligt absurd, som något man kunde dröma ihop om man gick på knark.

Så han beslöt att skriva en bok om en värld som följde lagarna för abstrakt matematik, enbart för att påpeka hur vilket satans dravel han tyckte att det var. Saker ändrade storlek inför Alices ögon, inte för att hon var hög, utan för att hennes värld var baserad på postmodern algebra innehållande skit som imaginära tal som förihelvete inte ens var logiska rantrantrant. "Alice" var den vettiga euklidiska matematikern som försökte att hålla sig frisk och lugn, medan "Underlandet" egentligen var Christ Church College vid Oxford, där Dodgson arbetade, och dess invånare var lika spritt språngande galna som han ansåg sina kolleger vara. 



Also sprach Zarathustra - Friedrich Nietzsche
Friedrich Nietzsche är kanske vid sidan av Sokrates och Aristoteles ett av de namn inom internationell filosofi som är enklast att känna igen. Men hans dåliga rykte bland vanligt folk handlar snarare om dem han inspirerade, pack som Hitler, Mussolini och Anders Behring Breivik. Hans största verk, eller det enda som någon någonsin hört talas om, är Also sprach Zarathustra, och är ungefär så sprittande som något Nietzsche någonsin skrev. Den populariserade citatet "Gud är död", illustrerar Nietzsches avsmak för traditionell moralitet och hans förutsägelse att något slags härskarras snart skulle dra sig upp ur leran och regera över världen.

Han hänvisar till den rättmätiga härskaren som "övermäniskan" och "lysande blonda besten" och alla som äger ens ett rudimentärt intresse för modern historia vet exakt vart denna slags tankegångar leder.

Hitler, som annars kunde ha tynat ut ur historien som en misslyckad konstnär med kvadratmustasch fick tag på en kopia av Zarathustra och inspirerades att göra något mera med sitt liv. Några år senare började han att sprida ut kopior till sina soldater och satte upp en global bigbudgetföreställning känd som "Förintelsen".

Vad den egentligen handlar om:
Om inte Nietzsche skulle vara för upptagen med att vara död, skulle han antagligen ha ett och annat att säga Hitler om Führerns ganska liberala tolkning av hans verk, mest pga att Nietzsche verkligen umgicks med fel slags gäng. Hans syster, Elisabeth, och gode vän, Richard Wagner, var båda lika nazistiska som Berlin-OS.

Efter att Nietzsche dog ärvde Elisabeth rättigheterna till hans böcker och satte med liv och lust igång med att redigera in tankegångar som "döda alla judar" mellan raderna. Det hjälpte heller att den som plockade upp stafettpinnen efter Nietzsches tankegångar var filosofen Martin Heidegger, som var, bra uträknat, nazist.

Nietzsche avskydde i verkligheten antisemiter och vägrade att gå på sin systers bröllop eftersom hon gifte sig med en nazi. Han skrev till och med att "antisemiter borde skjutas" i sin dagbok. Det är syrran vi har att tacka för förvirringen runt "den blonda besten". Hon, Hitler och årtionden av ogillande filosofistuderande har tolkat detta som att anspela på den ariska rasen, medan Nietzsche de facto enbart beskrev lejon.

Och vad gällde "övermänniskan" handlade då verkligen inte om någon genetiskt ren tysk diktator, utan var bara ett allmänt utlåtande om människor som tror på det subjektiva hos moralprinciper och försöker att hitta sina egna värderingar, ett koncept fullständigt motstridigt mot att blint lyda nyckerna nog fjant som blir kåt av tanken på att döda hela folkgrupper. Att tolka Zarathustras budskap som ett stridsrop för att samla ihop en armé och rensa bort alla oönskade är som att tro att Djurfarmen egentligen var en varning om att husdjuren kommer att ta över världen.

I Forgot to Remember to Forget

Om man skulle göra ett stapeldiagram som visar hur mänsklighetens teknologiska nivå och kunskap har utvecklats genom alla millennia, så skulle man tänka sig att det ser ser ut som en trappa, en stadig ökning år för år för att visa att vi stadigt blir lite smartare än våra förfäder.

Men, och du kanske börjar upptäcka ett mönster på vad bloggen brukar skriva om, så är detta naturligtvis inte sant. Några av de mest fantastiska saker som upptäckts tappades helt enkelt bort bort i århundraden, utan någon större motivering. Som...


Ångmaskinen
Nästan allt modernt som du njuter av varje dag existerar tack vare uppfinningen av ångmaskinen, som tuffade igång den industriella revolutionen. Den uppfanns 1712 och förbättrades senare av James Watt, som skulle få all ära (inkl. att ge sitt namn till att mäta elektricitet). Sorry, sade jag 1712? För det är ju bara sisådär 1600 år för sent.

Någon gång under det första århundradet började grekisk-egyptisk ingenjör kallad Heron av Alexandria att bygga på en aeolipile, en liten, ångdriven turbin som rörde sig genom att spruta ut ånga ur ett eller flera krökta munstycken. Och detta var fucking 1600 år innan vi européer förklarade att den "nya" ångmaskinen helt skulle revolutionera världen.

Copycat

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Den var för långt före sin tid. Tänk på det en stund: Detta är en jävla ångmaskin under samma tid som Nya Testamentet fortfarande ägde rum. Det var som att någon skulle uppfinna en prototyp till Warp Drive under första världskriget, ingen visste vad man skulle göra med den. Så vad är Heron tänkte sig att man skulle använda hans vadfandetnuär till, tyckte alla andra att det var en rolig leksak. Vilket är lite synd, eftersom den kunde ha givit hela uppfinneriet något av en kickstart. Uppfinnare som James Watt skulle inte ha slösat bort sin tid på att uppfinna ångmaskiner som redan uppfunnits och kunde istället ha koncentrerat sig på förfina röntgenglasögon och svävarbrädor.



Världens största solida guldstaty
Den Gyllene Buddhan är en massiv guldskulptur, tre meter hög, fyra meter bred och vägande imponerande 5,5 ton. Det är med andra ord inte några bilnycklar som kan tappas mellan soffkuddarna och glömmas bort. För att inte tala om åldern, de flesta experter anser att den är från 1200-talet, så medan Marco Polo låtsades åka till Kina beslöt någon i Thailand att forma en shitload av guld till den här killen...

Trots detta var det ingen från sent 1600-tal till 1950-talet som visste att den existerade. Trots att den inte på något sätt var gömd...

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
På 1700-talet invaderade burmeserna Thailand och den thailändska kungen var tvungen att skydda landets dyrbaraste tillgångar, inklusive sin gigantiska blingblingbuddha, som bara satt i ett hörn och såg dyr och skinande ut. Så han lät täcka buddhan med gips och att gömma den i ett oansenligt tempel någonstans ute i bracklet. Följande år gjorde thaifolket uppror mot den burmesiska ockupationen och tog tillbaka kontrollen av staden och även om förstahandskällor inte finns att tillgå, spekuleras det om att man firade befrielsen med Red Bull, thaimassage och att inte bry sig om att ta bort gipset från den Gyllene Buddhan genast.

Så snart glömde folk bort att det fanns 5500 kg guld som man gömt undan någonstans. Låt mig se, guld kostar just nu 41 ege per gram... ...så det ger, väntas nu... ...guld för 225 miljoner euro.

Årtiondena passerade och guldbuddhan satt fortfarande fast i sitt stuccofodral, efter en tid flyttades den till ett skjul med plåttak för att den bara var i vägen, ett fult gipsåbäke som av någon orsak var mycket tyngre än den borde vara. Men man kunde inte förstöra den, den föreställde trots allt Buddha. På 50-talet började tom skjulet att falla sönder munkarna beslöt att skydda dem från regnet, så att inte Den Upplyste skulle ta på näsan.

Men trots att munkarna använde den bästa lyftkransteknologi som fanns i Thailand på 1950-talet lyckades de klåpa till sitt uppdrag, genom att tappa statyn i en lerpöl. För att skydda sig från de blixtar av karma som troligtvis var på ingång omgående flydde de platsen och lämnade statyn i pölen över natten. När man följande dag skulle återuppta lyftandet lossnade en del gipset och visade att detta var, ajo just det, ett av de mest värdefulla föremålen i mänsklighetens historia.



Botemedlet mot skörbjugg
Före methamfetaminberoende var på första plats av orsaker som får tänderna att lossna på annars friska sjörövare, var det skörbjugg. Och skörbjugg, även om det låter roligt, var allt annat än just det. Först blev ditt tandkött blodigt och dina tänder lossnade, sedan fick din hud fläckar och började blöda ur slemhinnorna och slutligen utvecklades det öppna sår på huden och du slogs ut totalt. Det var en nemesis mot sjömän under århundraden.

Då plötsligt år 1747, kunde en sjöläkare kallad James Lind visa att skörbjugg kunde botas av färska citroner och denna viktiga kunskap skrevs även in i lagen: Alla skepp i Royal Navy var tvungna att tillhandahålla en ranson citronsaft per dag åt sina sjömän.

Citronsaftsransonen ledde till att brittiska sjömän började kallas "limeys", eftersom man vid tiden trodde att alla citrusfrukter i stort sett var samma sak och att alla citrusfrukter kallades för lime (Tips från coachen: de var inte samma sak). Poängen var att tack vare citroner var skörbjugg något man inte längre behövde oroa sig för.

Men skörbjugg låg bara lågt och planerade för Skörbjugg Strikes Back. De flesta sjukdomar måste utveckla en ny sträng för att kunna få sin efterföljare, men allt skörbjugg behövde var att alla skulle glömma bort botemedlet, vilket alla mycket ordnat och organiserat gjorde. Detta var olyckligtvis dåliga nyheter för de Brittiska forskare som genomförde en tre-år lång expedition till Sydpolen, och inte hade något annat att äta än skorpor, fett, kakao, smör och socker (vilket drygades ut med deras hästar när maten tog slut). Trots att det var över 200 år sedan botemedlet mot skörbjugg upptäckts, av deras egna landsmän none the less, togs de av total överraskning när varenda en av dem plötsligt fick skörbjugg.

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Man förstod nämligen aldrig riktigt det där med citronerna, vilket var att Royal Navy bytte ut citronransonerna mot limeransoner på 1800-talet. Citroner odlades kring Medelhavet och måste importeras, men lime fanns det gott om runt i Imperiet, så orsaken var i varje fall klar. Olyckligtvis har de inte närmelsevis lika mycket C-vitamin i sig och ingen såg sambandet mellan c-vitaminbrist och skörbjugg före 1932, nästan 200 fucking år efter att vi kommit på att citroner hjälper. Och inte bara hade limen minre anti-skörbjuggsnektar i sig, man serverade den heller inte färsk, utan som saft och i samband med pressandet lyckades man göra sig av med en stor del av c-vitaminet.

Samtidigt gjorde bättre skeppsbyggande att sjöresorna förkortades så skörbjuggen fick aldrig möjlighet att komma fram som den tidigare brukat, så alla trodde att limen fungerade som den skulle (vilket var totalt fel). Och som om det inte redan fanns tillräckligt med missförstånd för att täcka stora delen av en Dario Fo-fars, trodde man att ruttet kött förorsakade skörbjugg. Och alla dessa missförstånd kombinerades i en enda fruktansvärd Antarktisexpedition.

Det tog ytterligare 20 år till innan folk började att använda sig av något kallat "vetenskap" och "bevis" för att kunna fastställa det egentliga botemedlet mot skörbjugg. Vilket, skulle det visa sig, var precis samma sak som man upptäck ett par hundra år tidigare.



Det bästa sättet att stoppa en blödning
Claudius Galenus (kallad Galenos av sina samtida) var den störste kirurgen i världen under andra århundradet post-JC, vilket är lite som att säga att han är "den minst sinnessvaga av Justin Biebers fans". Galenos' kolleger trodde, trots allt, att artärer var fyllda av luft, vilket ger en liten inblick i hur nödvändiga de var om man håller på att blöda till döds. Och till och med Galenos själv var en stor fan av åderlåtning och den förste läkare som föreslog att "blöd ut den bara" var ett perfectly fine botemedel mot huvudvärk.

"Någon liter till så kommer ditt mjäll att vara borta för alltid."

Men samtidigt var Dr. G den som populariserade ligatur som en metod till att stoppa okontrollerat blödande. Ligatur är, för dem som inte är medicinskt bevandrade, att knyta ihop en blödande artär, eller ven och före Galenos fanns det bara ett sätt att ta hand om en livshotande blödning: Kauterisering. Vilket kanske låter okej till man lär sig att "kauterisering" är latin för "bränn fast skiten".

Som chefskirurg bland skadade gladiatorer i Pargamon (i nuvarande Turkiet), var Galenos den första att stoppa en blödning genom att binda ihop den skadade ådern. Och han blev så duktig på att brodera ihop idioter med svärd att knappt någon under hans beskydd avled som följd av hans ingrepp, vilket gjorde honom mycket berömd och lät hans teknik revolutionera medicinvetenskapen...

...eller skulle ha gjort det om inte världen glömt bort alltihop under de följande 1500 åren.

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Under medeltiden var det ingen som höll på med ligatur. Inte bara var kauterisering det enda sättet att behandla blödande kroppsdelar, utan vi européer kom fram till att gå all out barbarer på dem genom att använda kokande tjära istället för ett brännjärn. In the quiet words of M.A. Numminen: Har du någonsin frågat dig själv varför?

Nå, massor av häftiga saker glömdes bort under medeltiden, som jordens form och hur man tvättar sig. I det medeltida Europa var det big nono att röra en sjuk person (och du skulle sannolikt känna likadant om 60% av människorna i ditt universum skulle dö i pest). Så istället för att binda fast en skadad artär så förslöt en kirurg den med en lång metallstång. Eller genom att hälla kokande tjära på såret (sorry, kan inte riktigt släppa den mentala bilden).

Den islamska världen kom dock att kasta sig över allt som Galenos skrivit, och lät hans kunskaper leva vidare medan Västvärlden blev progressivt dummare. Men de hade sina egna problem: Att peta på någon sjuklings blodådror var inte kosher, eller vad nu den islamska motsvarigheten till kosher heter, så man skippade helt enkelt det kapitlet och lät det gå samma väg som baconsmörgåsar.

Det var inte före 1575 innan en fransk kirurg, återuppfann Galenos idé, ett hav av utrunnet blod senare.



Indiens långa häck
En häck? Som i en bunt med buskar i en rad? Varför i helvete skulle någon orka komma ihåg en häck? Nå till exempel om den var ungefär 2500 km lång.

En sådan tingest fanns en gång i tiden i Indien och den var troligtvis stor nog att ses från rymden (ja, man kan se kinesiska muren från rymden, nej, man kan inte se den från månen). Men varför i helvete skulle någon orka att bygga upp en häck så vanvettigt enorm?
Josidu, back in the day så var salt kung över världen. Det var så värdefullt att det användes som betalningsmedel och under århundraden användes saltkontrollen som påtryckning av despoter som vill klämma åt skräpporna på något landområde. British East India Company klämde till exempel åt indierna i årtionden med en lamslående saltskatt. Men det fanns ett problem med den: salt fanns att tillgå för vem som helst som passade på att åka till någondera kusten under sommarmånaderna. Saltet låg bara där i högar på den avdunstade havsbottnen, färdigt att plockas upp, kokas och strös på kokta ägg.

Så Ostindiekompaniet kom fram till en plan värd Dr. Evil för att förhindra saltsmuggling: De anställde en armé av trädgårdsmästare för att odla fram en ogenomträngbar, levande vägg av taggar som blev känd som The Great Hedge of India, och var fullkomligt enorm: Om man byggde en häck från Åbo till Rom skulle den fortfarande vara kortare (men skulle innehålla ca. 160,000 gånger fler karkkipapper).

I 40 år fungerade den här enorma busken som ett stopp för fri rörlighet för salt, men genast efter att den tagist bort blev det en case av "tästä ei sitten puhuta" både i Storbritannien och Indien.

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Någon gång på 1880-talet tag man isär the Great Hedge, kvist för kvist, som sedan brändes upp och under de följande hundra åren var det ingen som orkade att notera, eller ens nämna den, i något officiellt dokument om Indiens historia. Så 1995, var the Great Hedge of India ordentligt och fullständigt bortglömd, och skulle troligtvis ha fortsatt så om det inte varit för en bibliotekarie: Roy Moxham. Moxham följde upp en obskyr fotnot han hittat i någon random text och råkade genom detta att återupptäcka över 2000 km med häck. En häck som associerats med ett avskytt påbud från en förtryckande regim. Och därefter glömts bort av ett helt land.



Betong
Över 300 före Baby-Jesus föddes skrev romarna in sig i trottoarhistorien genom att fullända betong. Det nya byggnadsmaterialet gav upphov till något av en byggnadsmässig revolution , som döptes till "Betongrevolutionen" av en historiker som själv efter det av mig döptes till "minst uppfinningsrika döpare någonsin".

Det tog nästan fyra dagar innan någon började att karva in pittar i materialet

Det var vid den här tiden som romarnas arkitektur kom fram till saker som brovalv, valvbågar och kupoler, för att inte tala om undervattensarkitektur, som lät Rom ge sitt imperium akvedukter och dammar. Och gissa vad? Ta en liten tur genom Europa och du kommer att se att en stor del av dem fortfarande står kvar.

Vad inte kommer att se är betongdammar, -broar eller -Pantheon från medeltiden, eftersom, återigen, glömdes något som Romarna uppfann genast bort av ett helt samhälle med ADHD: Europa på tidig medeltid. Det tog fram till 1756 innan betong återupptäcktes och snabbt sattes i bruk av en annan revolution...

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Man tappade bort receptet. Men för att inte vara för orättvis, och vi inte specifikt talar om italienare som bodde i närheten av Vesuvius eller någon annan vulkan, så kunde de oberoende inta ha blandat ihop det rätt. Nyckeln till romersk betong var en sorts vulkanaska kallad pozzolana. Askan fungerade som ett bindmaterial så effektivt att det, med några armeringsjärn, fortfarande skulle vara så hållbart som modern betong. Så vi kan bara anta att arkitekter under medeltiden försökte att blanda ihop sina egna satser, lämnade bort den kritiska vulkanaskan och sedan grät sig till sömns på grunda av den rinniga lervälling de lyckats framställa.

Till slut slutade man helt att försöka och kruxade förmodligen av de byggnader som folk fortfarande bodde i varje dag som något slags hednisk magi. Sist och slutligen lyckades en brittisk ingenjör år 1756 att man kunde använda något kallat hydraulisk kalk för att få fart på betongblanderiet igen.

Time is Running Out

När man talar om att en resurs håller på att ta slut tänker nästan alla genast på "olja". Men orsaken att olja är så berömt är att alla som äger en bil känner av det varje gång de tankar efter att oljepriset, igen, stigit till nya rekord. Men andra resurser som är nödvändiga för att samhället skall fungera håller på att ta slut precis lika snabbt, men betydligt tystare. Så relativt snart kanske du slår på BBC World News och ser ett krig hålla på att bryta ut pga något absurt som...

Helium
Aj världen håller att få slut på Helium? Bufuckinhu! Värsta möjliga scenario är alltså att barn inte kommer att få uppleva glädjen av att betala 7-8 ege för en wappenballong, för att omedelbart snubbla och se den sväva iväg. Eller, om du någonsin dragit nytta av någon teknologi mer avancerad en än vass sten fastbunden i en käpp, så har du troligtvis dragit nytta av helium. Helium har nämligen den lägsta kokpunkten av alla material på jorden, vilket gör den till coolare än en ninja-MacGyver i Kekesolglasögon. I stort sett all högteknologisk industri har användning för helium, från att kyla ner magneterna i MRI-scannrar till att producera fiberoptik och plattskärmar.

Tänk dig den som gasernas Batman, på ytan en lekfull playboy i form av att låta dig prata som Kalle Anka, men i hemlighet en stenhård hämnare som håller världen på mattan. Och precis som Batman, totalt missförstådd av myndigheterna. Det håller ju faktiskt på att ta slut, så priset borde med andra ord stiga, eller hur? Så vi borde sluta med att impa det ur gummiballonger.

Men enligt Robert Richardson, vinnare av nobels ekonimipris, är problemet att USA:s regering håller på och ger bort helium som en slutförsäljande Gigantti: så mycket de kan och så billigt som möjligt. 1996 bestämde Kongressen nämligen att man man skulle sälja bort USA:s hela heliumreserv (som samlats ihop för att fylla luftskepp på 30-talet) före 2015. Detta har pressat ner priset mycket lägre än det borde vara, med tanke på hur lite det finns kvar på jorden (Richardson säger att om marknaden fick bestämma skulle helium för en ballong vara värt omkring 100 dollar).

Världens största heliumbaron planerar hennes nästa investering

USA kontrollerar mer än 80% av världens heliumtillgångar, så Richardson menar att utförsäljningen och slösandet gör att det är mycket möjligt att gasen kommer att ta slut inom 25 år. Så om du är en av de där nissarna som tror på den dör flugan kallad "teknologi", är detta något att titta allvarligt på. Lyckligtvis finns det en reservplan: Om helium från naturgas någongång tar slut kan vi också utvinna gasen direkt ur atmosfären. Till ett pris bara 10,000 det nuvarande...



Choklad
Utan att egentligen undersöka saken gissar jag på att ca. hälften av alla produkter på den fria marknaden innehåller choklad. Med en sådan fantastisk efterfrågan på produkten så måste det väll finnas ett sofistikerat system på plats för att garantera att världen aldrig får slut på det. För om, låt oss säga att, hela chokladindustrin är baserad på slavlöner och barnarbetare som jobbar för hand i tredje världen, skulle det vara tillräcklig orsak för en världsomfattande panik.

Voj helvete...

En stor del av världens kakao kommer från Västafrika, där plantagerna ofta drivs av förslavade barn, men det finns ju faktiskt sådana saker som Fair Trade-kakao, som garanterar att den producerats "helt utan slavar". Problemet löst. Eller, nej det är ju inte det (och det är en smula deprimerande när ett problem inte genast fixas genom att man tar bort slavarbete ur ekvationen). Saken är nämligen den att för tillfället så är det inte lönsamt för genomsnittsbonden i Västafrika att odla kakakobönor.


Inte bara är det osannolikt tidsödande att sköta kakaoträd (det tar fem år att odla en ny skörd), men allting måste göras för hand i stekande hetta. I slutet på dagen kan således kakaobonden räkna med att ha tjänat omkring 50 eurocent för besväret. Inte ens känslan av att bidra till västvärldens överviktsproblem räcker riktigt då, så, inom så få som 20 år, kan choklad vara en exkulsiv lyxvara, som rysk kaviar. Påminn mig, när åt du rysk kaviar senast?

"Jag... såg en bild på kaviar en gång."

Kakaobönor kan också odlas utanför Västafrika, men endast inom 10 breddgrader från ekvatorn, ett område du kanske känner igen som det inte mest genomstabila i världen. Det är också orsaken till att kakaopriset fördubblats på de senaste sex åren och bara fortsätter att stiga.


Det enda sättet att hålla choklad snorbilligt är att ta bort kakaosmöret ur den (vilket enligt mig är lite missförstå vad man har choklad till), men det var just det chokladjätten Hershey gjorde för ett par år sedan. Nu har dock FDA (amerikanska mat- och läkemedelsförvaltningen) sagt att denna produkt inte får kallas "choklad".






Tequila
Den mexikanska kaktusspriten har haft stora problem redan i ett antal år, med allt från hög efterfrågan till insjuknade plantor som hotat utbudet tidigare. Men nu börjar vi de facto att luta mot att tequila utrotas som handelsvara.

År 2006 bestämde nämligen Bushregeringen att införa nya bestämmelser för att börja byta ut bensin mot biobränsle tillverkat av majsbaserad etanol, för att lindra USA:s oljeberoende. En av bieffekterna av detta var att etanolpriset sköt i höjden till den grad att bönder i Mexiko slutade med sina gamla grödor till förmån för majs att skeppa till USA.

Olyckligtvis innebar detta att man förstörde åkrar av agavekaktus (som används till tequila) genom att elda upp dem, för det är nu så man gör i Mexiko.

"För att fuck you, mitt tidigare levebröd"

Nå shit happens, det är ju bara att plantera nya plantor. Ja nå, på tal om det... Blå agave råkar dessvärre vara något av växtvärldens jättepanda, i och med att den är sinnessjukt noggrann med hur den fortplantar sig. Den är mottaglig för sjukdomar och växer endast i ett mycket specifikt klimat: På mycket hög höjd och föredragningsvis på järnrik vulkanjord. Vilket ganska långt betyder den mexikanska delstaten Jalisco med omnejd, de enda platser i hela världen som mexikansk lag tillåter produktion av "tequila", ett namn Mexiko har ensamrätt på.

År 2007 planterade mexikanska bönder 35% färre agaveplantor än året före och de kvarvarande kaktusarna blev oehört styvmoderligt behandlade: misskötta och i stort sett lämnade vind för våg, vilket gjorde att den globala tequilaproduktionen sjönk märkbart. I grund och botten betyder det att när en region i Mexiko torrläggs tar hela världen antabus.

Spyor kommer kanske aldrig att smaka på samma sätt igen.

Och här är den bästa delen: Tequila tillverkas genom att ta bort fruktosen ur plantans rotstam under dess 12. år. Så, om man planterar nya imorgon, kommer du att ha tillräckligt för en mycket enkelt skörd till julen 2023, antagande växterna inte skadas av sjukdomar, konstiga vädermönster eller något annat under about ett dussin år. Det är kanske dags att lära sig dricka akvavit...



Fosfor
Du kanske inte ens vet vad fosfor är eller vad de gör, men varje persons på jorden liv hänger på det. Fosfor används till att tillverka gödsel och utan det finns det bokstavligen inga sätt att producera tillräckligt med mat för jordens befolkning. Och som du kanske gissat, så håller vi på att närma oss "peak fosfor" och riskerar att ha använt upp det inom så lite som 30 år.

Forskare från Australien, Europa och USA är eniga om att världens fokus på biobränsle gör att det är möjligt att vi kommer att använda upp allt fosfor som finns. Och när folk från tre olika kontinenter kan var eniga om något (förutom deras ömsesidiga hat för varandra) vet man att det måste ha rätt. Situationen börjar bli så desperat att man i Sverige de facto har uppfunnit toaletter som utvinner det dyrbara fosforet ur vårt piss.

Kina håller redan på att panta på allt fosfor de har, vilket inte exakt har lugnat ner den globala marknaden. Från 2007 till 2008 steg priset på fosfatsten med 700%, och efterfrågan fortsätter att stiga med 2,3% per år, med tanke på att de flesta länderna i världen inte är så kåta på att svälta ihjäl. Kvarvarande fosfor i världen finns mestadel i Ryssland och Afrika, vars reserver en dag kan ge dem världens nycklar i handen.

Det enda alternativet är att man börjar bryta forsfor ur havsbottnet, men kostnaden skulle vara oerhörd och vi skulle samtidigt riskera att jävlas med Chtulhu.

Save me! Said the Saviour

Det är intressant hur en man kan bli en lokal hjälte om han räddar ett liv och hur fiktiva karaktärer anses vara superhjältar genom att rädda ett par tusen, speciellt med tanke på att det finns relativt okända, och högst verkliga, personer som genom historien har räddat många, många gånger flera.

Detta är män och kvinnor som räddat livet på miljontals liv, utan vars hjälp du kanske inte skulle existera och och vars namn troligtvis aldrig dök upp på dina historielektioner.


Vasili Alexandrovitj Arkipov
Kärnvapenkrig... Domedagen... Tredje världskriget... glöm allt vad Stanley Kubrick, James Cameron eller (gud förbjude) Alan Moore någonsin funderat på saken, för sanningen är nämligen mycket konstigare än sagan i detta fall. Och sanningen är att vi faktiskt varit närmare en kärnvapenförintelse än den mest hårdkokta kallakrigettriller ens vågat viska om. Och inte bara en gång.

Jag tangerade det här om veckan, men också under Kubakrisen var vi endast en hårsmån ifrån kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Och du kanske inte visste att om det inte varit för en enda man skulle vi tassa omkring i en svartbränd, radioaktiv ödemark idag. Och den killen var inte JFK...

Året är 1962 och kommunistiska Kuba har skaffat sig ryska kärnvapen, John F. Kennedy har placerat hela ön under total karantän, Nikita Krustjev har inte blivit skrämd av den unga presidenten och Kevin Costners rykte som skådespelare ligger i vågskålen. Mitt i denna villervalla befinner sig B-59, en sovjetisk, kärnvapenbestycka Foxtrotubåt, som 27.10.1962 beslöt huruvida någon av oss skulle vara vid liv idag eller inte. Efter att ha omringats av en amerikansk flottstyrka av 11 jagare och hangarfartyget USS Randolph, blev den plötsligt beskjuten med sjunkbomber.

Efter att ha tolkat detta som de första skotten på tredje världskriget (vilket de på sätt och vis var), beordrade kapten Valentin Grigorievitj Savitski att B-59:s kärnvapenrobotar skulle avfyras som hämnd. Skulle detta ha skett är det högst troligt att USA, Sovjet och större delen av Europa skulle befunnit sig upp till näsan i kärnvapenkrig, med allt vad detta innebar.

Tänk dig det här, men 30,000 gånger och samtidigt

Dvs, skulle det inte varit för Vasili Arkipov, som enligt tidigare amerikanska försvarsministern Robert McNamara, "räddade världen". Det förhöll sig nämligen så att för att kunna avfyra robotarna måste de tre högsta officerarna ombord på B-59 vara helt eniga. Kapten Savitski och politiska officeren Ivan Semjonovitj Maslennikov röstade för, men Arkipov, endast förste styrman, var inte fullt så kåt på att radera ut mänskligheten.

De tre började gräla, men Arkipov lyckades efter en stund övertala politruken om att atombomba US Navy kanske inte var den bästa lösningen på deras dilemma och att de skulle gå upp till ytan i stället (även om detta kunde betyda, ni vet, döden). Kapten Savitski var helt emot detta, men eftersom han inte hade tillräckligt med röster för atombomberiet dök ubåten upp och krisen kunde avvärjas. Så ja, ta genast reda på var Vasili Arkipov är begravd och skicka en krans tillräckligt jävla stor för att ses från rymden. Han må ha varit kommunist, men du är skyldig honom ditt liv!



James Harrison
James Harrison har magiskt blod, eller mer specifikt, hans blod innehåller en extremt sällsynt enzym som används för att behandla babyn som drabbats av rhesussjuka. Och om du aldrig hört talas om sjukdomen och inte tycker att det är något speciellt, så, nå, vänta på siffrorna.

Harrison har, eftersom han är en givmild typ, donerat sitt sällsynta och livgivande blod runt 1000 gånger, under 56 års tid, vilket, seriöst, har räddat livet på över två miljoner babyn runt om i världen. Hans hängivenhet till blodgivning har givit honom smeknamnet "mannen med den gyllne armen" och är ett sätt för honom att, som han tycker, betala tillbaka. Som 13-åring måste han nämligen genomgå flera större bröstkorgsoperationer som använde upp 13 liter blod under tre månaders tid. "Blodet jag fick då räddade mitt liv och då svor jag att börja ge blod när jag fyllt 18".

Inte bara fortsätter han att rädda liv varje dag trots att ha nått upp i en mycket mogen ålder, utan hans blod har även använts till att framställa ett vaccin med namnet Anti-D som sedan håller samma babyn friska för evigt.



Viktor Zhdanov och Donald Henderson
Även om vi inte skall vara så stolta över det mesta mänskligheten utrotat (förrutom de där irriterande ärkebjörnarna) så krävde kriget mot Variolaviruset, bättre känt som smittkoppor, 10,000 år, 500 miljoner liv och en allians mellan USA och Sovjet innan vi en gång för alla kunde krossa det.

Allt började 1958 med att Dr. Viktor Zhdanov (också känd som jag-låter-inte-alls-som-en-Bond-skurk-perkele), vice hälsovårdminister i Sovjetunionen, föreslog för Världshälsoförsamlingen att man skulle sätta igång ett globalt försök att utrota smittkoppor: en av de äldsta, dödligaste och mest plågsamma sjukdomarna i världshistorien. Eftersom detta för en gångs skull gav världen en möjlighet att göra något konstruktivt med ryssarna knöt världen handen i byxfickan och gick med på förslaget.

Initiativet accepterades och leddes så småningom av den amerikanske läkaren Donald Henderson, som mer eller mindre gick ut på att vara planetens Dr. House under hela världsrädderiet. Och tack vare Dr. Zhdanovs briljanta (och jag kan inte undvika att misstänka, i hemlighet ondskefulla) vision och Dr. Hendersons puramerikanska jävlaranamma kunde denna riktiga dynamiska duo rensa upp världen från smittkoppor genom ett globalt vaccinationsprogram och samarbete.

Viruset finns dock fortfarande levande i laboratorier under dygnetruntbevakning i USA och Ryssland, bara utifall att endera sidan skulle få för sig att göra biovapen av sitt exemplar.



Henrietta Lacks
Henrietta Lacks, en fattig tobaksodlare och fembarnsmamma, fortsätter att vara en av de märkligaste människorna som någonsin levt genom hennes,som Marveluniverset beskriver det, regenererande "helandefaktor". På vilket annat sätt skulle man beskriva en person som fortsätter att rädda liv 60 år efter att hon "dött". Väntas nu, varför satte jag "dött" inanför citationstecken?

"Immortal"

Den 1 februari 1951 besökte Lacks universitetssjukhuset på Johns Hopkins för att behandla vad hon snart fick veta var cancer i livmodern. Och eftersom detta var 1951 behandlades hon med primitiv och plågsam strålbehandling mer passande i en historia om hur Hulken blev till än i människokroppen. För att inte tala om hur det måste ha varit i en fattig, svart kvinna i ett segregerat sjukhus. Den 4 oktober 1951 dog Henrietta av uremiförgiftning och begravdes utan gravsten.

Hennes läkare lyckades inte att rädda henne, men upptäckte något märkligt med hennes celler. Det visade sig att "de kunde hållas vid liv och växa", även efter celldelning och medan detta kanske inte låter som något märkvärdigt var det den medicinska motsvarigheten till att ha en bit Wolverine i en petriskål. Så läkarna började att leka runt med olika varianter på Henriettas namn och döpte dem till HeLaceller. Seriöst, det var de bästa de kom på. HeLa...

En HeLacell

Så man började att odla de här cellerna och använda dem till forskning om "cancer, AIDS, effekter av strålning och gifter, genkartläggning och otaliga andra saker". Och att odla dem. Och odla dem. Och odla dem...

Fram tills idag har man odlat fram 50 miljoner ton av Henriettas odödliga celler (lika mycket som 100 Empire State Building). Redan 1952, året efter sin död, hjälpte hon till att rädda miljontals liv (de allra flesta barn) under det som var USA:s värsta år under polioepidemin. Säg namnet på en sjukdom (från forn-, nu- eller framtid) och Henriettas anmärknigsvärda men okända roll inom mänsklighetens histora har varit med om att kunna bota den.

Historien har dock en mörk baksida: I det som kan vara en av de största medicinska jävligheterna någonsin gjordes allt detta bakom ryggen på Henriettas familj, som fortsatte att leva i fattigdom medan världens läkare regelbundet reinkarnerade familjens superhjältinna. Skulle du önska att visa din tacksamhet till Superwoman vars mutantkrafter bokstavligen "räddade världen", tar hennes stiftelse emot donationer för att finansiera universitetsstudier för hennes barnbarnsbarn. Jag föreslår att du donerar snart, så att inte deras tragiska öde fyller dem med raseri och bitterhet mot mänskligheten. Utifall att det där mutanthelandet visar sig vara ärftligt.



Henri Dunant
Tänk dig bara: Precis nu skulle du kunna ha skriva en bok som kunde förändra hela planeten, och det skulle inte kräva någon som helst talang.

Nej, på ett bra sätt

Så råkade det vara för Henri Dunant, en schweizisk affärsman som under en affärsresa 1859 plötsligt fann sig mitt uppe i det andra italienska frihetskriget. När hans tåg rullade in på stationen i Solferino hade slaget vid Solferino precis passerat och lämnat 38,000 stupade och döende runt om på landsbygden utan någon egentlig hjälp (vilket var ganska standardkutym då, because fuck you, that's why).

Även om han fram till detta innehaft mindre organisationsförmåga än Paavo Väyrynen, lyckades Dunant förvandla hela staden till ett enormt militärsjukhus bemannat av lokala kvinnor och flickor, vars enda medicinska kunskap var hur man häller olivolja på saker. Under Dunants ledarskap började denna armé av frivilliga att ge läkarvård till de sårade oberoende av nationalitet, inhandlade förnödenheter, satte upp sjukhus och gav många av de fallna soldaterna ett lite eftertraktad italiensk bekvämlighet under deras sista stunder.

Aj, så du tycker att detta är den slags goda gärning som glöms bort över veckoslutet och att det hittas exempel på denna slags heroism i varje krig? Olyckligtvis är det just så och detta var orsaken till att Dunant skrev Ett minne från Solferino, boken som slutligen skulle fungera som inspiration för Röda Korset (som Dunant grundade). För hans kamp som fortsätter att rädda liv på hela jorden fick Henri Dunant Nobels allra första fredspris år 1901. Internationella Röda Korset har sedermera vunnit priset tre gånger till efter att ha räddat, fan vet hur många miljoner liv.



Norman Borlaug
Norman Borlaug, den gröna revolutionens fader, räknas officiellt ha räddat "över en miljard människor" från att dö av svält. Över en miljard. Med ett "ard". Som doktor i patologi och genetik gick hans gärning ut på att tassa runt i stort sett hela tredje världen och tipsa om hur man odlar sjukdomsresistenta växter med hög avkastning. Som den där enorma tomaten Lisa planterade för att få världens hungersnöd att försvinna i The Simpsons.

"Mmmm... *lägg in valfri matrelaterad vits*"

Efter att ha planterat gårdar stora som Lappland över hela världen gavs Norman Borlaug Nobels fredspris, Presidential Medal of Freedom, Congressional Gold Medal, 49 hedersdoktorat, en glasmålning i St. Mark's Episcopal Cathedral i Minneapolis och den sällsynta äran att rädda (i medeltal) över 10,5 miljoner människor per år under hela sin 95 år långa livstid.

"Vad har DU gjort idag?"

That Joke Isn't Funny Anymore

Vi tänker oss ofta att framgångsrika sånger är resultatet av noggrant genomtänkta idéer och stenhårt arbete, men så är det nu bara inte. Då och då spränger sig en sång in i det allmänna medvetandet av misstag och dominerar försäljningslistorna till sina upphovsmäns stora förvåning (och ibland irritation). Som...


Loser - Beck
Becks första och största hit var bara ett resultat av att han var uttråkad och hade en förmåga att hitta på saker medan han höll på.

Och han hade mycket övning på detta. Före han blev berömd spelade Beck sin musik var han nu kunde, på klubbar, i caféer och på Los Angeles gator, vanligtvis till en publik som brydde sig mindre än noll om honom. Eftersom han nu var en sådan person, så ledde detta oftast till att han hoppade ut ur den sång han råkade spela och började hitta på helt egen text, bara för att kolla om någon reagerade.

Denna färdighet kom väl till pass senare när han och Carl Stephenson, en producent på Rap-A-Lot Records spontant beslöt sig för att spela in en sång i Stephensons kök. Beck började rappa och båda fick sig ett gott skratt över hur usel han var på det. När man spelade upp det började Beck att sarkastisk sjunga "I'm a loser baby, so why don't you kill me". Resten av texten är bara random nonsens han kom på medan han tittade på grejer i Stephensons kök.

Plötsligt blir textraderna om hundmat, biff och Cheez Whiz logiska. Eller i alla fall mera logiska...

Hela sången tog 6½ timme att spela in från början till slut. Beck har heller inte speciellt nöjd med sången, i  och med hela den där grejen att det var något man totat ihop bara för att visa hur mycket hans rappande sög, och gick med på att ge ut den efter att Bong Load, hans skivbolag vid tillfället, pressat honom om det. För vem skulle nu ifrågasätta affärskunskaperna hos en organisation med ett sådant namn...

"Loser" gav Beck den uppmärksamhet han behövde och han blev snart uppsnappad av ett riktigt skivbolag, Geffen Records, som gav ut sången på nytt 1994. Den nådde nummer 10 som bäst på Billboard Hot 100, gjorde Beck till en stjärna och slutade med att rankas som nr. 203 på Rolling Stones 500 Greatest Songs of All Time. Inte så dåligt av en hög svammel i ett kök.



(You Gotta) Fight for Your Right (to Party) - Beastie Boys
Som en del av Beastie Boys' första, Licensed to Ill från 1986, var "Fight for Your Right" gruppens första hit och hjälpte dem att få en image som de badassa, ta-ingen-skit, hårdrockande partygrabbar de över huvud taget inte var.

De facto så avskydde Beastiena hela rockarscenen, eftersom de ansåg den vara fylld av äckliga, testosteronstinna mulkkun. De ville förlöjliga hjärndöda partyanthems som "Smoking in the Boys Room" och " I Wanna Rock", så de spelade in texten till "Fight for Your Right" som ett skämt innan de åkte på turné.

Deras producent, Rick Rubin, lade på trummor och ylande gitarriff och gav ut sången, som snabbt blev en stor hit. Bandet tyckte att detta var skitroligt och beslöt att göra en, enligt bandet, lika löjlig video som komplement till låten. Men snabbt började de upptäcka att hela "parodidelen" av låten var osynlig för den lyssnande publiken och att majoriteten av deras nya fans bestod av samma kukhuvuden de velat jävlas med.

Till exempel sådana som gladeligen slösar bort paj i onödan

Trots att det var sången som tog dem till MTV (kommer ni förresten ihåg den tiden när man kunde se musikvideon på MTV?), har bandet öppet tagit avstånd från "Fight for Your Right" och har inte uppträtt med den sedan 1987. Men de var varken det första eller sista bandet som upptäckt att "vi gör en medvetet dum sång som förlöjligar andra band" kan komma tillbaka i ansiktet på dig...



Smells Like Teen Spirit - Nirvana
När "Smells Like Teen Spirit" gavs ut i augusti 1991 förändrade den musikvärlden nästan bokstavligen över natten, och gav välden en orsak att en gång för alla glömma bort den synthbaserade popmusik som kännetecknat 80-talet.

Nirvana skulle under de tre följande åren inspirera en helt ny generation musiker, med sin genombrottssingel som kom att sluta inom top-10 på Rolling Stones 500-lista (vilket är ett gott tecken, även om det bör noteras att en uppdatering av listan förra året valde att sparka ut Iggy & the Stooges till förmån för Kelly Clarkson).

Sångens namn hittades på en dag när Kurt Cobain gick in i sitt sovrum och upptäckte att hans vän Kathleen Hanna hade sprejat "Kurt smells like Teen Spirit" på väggen. Eftersom han var gladeligen ovetande om förekomsten av Teen Spirit-deodorant, märket hans dåvarande flickvän Tobi Vail använde, tolkade han det som något slags stenhård revolutionsslogan och förstod därmed inte att Hanna jävlades med honom.

När han slutligen fick veta sanningen brydde sig Kurt inte nämnvärt, eftersom han från början hade tyckt att sången var ett skämt från början. Han har sagt i en intervju i Rolling Stone att han egentligen försökte kopiera the Pixies och skriva den ultimata poplåten. Det berömda riffet var hans egen version av Bostons "More Than a Feeling". När han visade riffet för resten av bandet, påpekade bassisten Krist Novoselic att det lät "löjligt", så Cobain tvingade resten av bandet att spela det i en och en halv timme, eftersom hans förmåga att skriva musik endast överträffades av hans förmåga att vara ett skithuvud.

Efter detta gav han sig på lyriken, som kan låta djup och grafisk, men enligt honom själv bara "var ett sätt att förlöjliga tanken på en revolution". När "Teen Spirit" blev en hit avskydde Cobain att tvingas spela den hela tiden, och brukade ibland inleda den med "More Than a Feeling", bara för att riktigt poängtera hur stor del av hans röv publiken kunde pussa. Fan, Kurt, du kanske borde ha frågat Beastie Boys vad som händer om man är oförsiktig med sarkasmen i musik. Men å andra sidan kunde han också ha vänt sig till Quiet Riot...



Cum On Feel the Noize - Quiet Riot
Cum On Feel the Noize gavs ursprungligen ut av glamrockbandet Slade 1973, men i USA är den nästan enbart känd för den cover som heavybandet Quiet Riot släppte tio år senare och tog dem till första platsen på Billboards albumlista. Vilket är en smått otrolig bedrift eftersom bandet gjorde sitt bästa för att göra det till den sämsta sången någonsin.

När deras producent förslog att bandet skulle göra en cover på "Noize" var bandet inte direkt överentusiastiska. Sångaren Kevin DuBrow avskydde den innerligt, så mycket att han och trummisen Frankie Banali myglade ihop sig till att sabotera inspelningen så mycket att den inte skulle kunna ges ut. Ingen i bandet övade över huvud taget och man invigde inspelningsteknikern, Duane Baron, i planen, så att han visste om som var på gång. När det blev dags att spela in tryckte Banali på recordknappen endast på skoj.

Banali yrade på bakom trummorna, spelande vad han nu kom på för stunden och vad gällde sången så försökte DuBrow att låta så uselt som möjligt. Han skrek högt och falskt, givande absolut noll fucks, men ironiskt glömmande bort att rockmusik endast handlar om att inte give a fuck.

Eller, det och "att faktiskt göra bra musik". Många band glömmer bort det senare.

Så DuBrows sång kom att bara låta som rå, hårdrockig awesomeness i alla andras öron, speciellt sedan man lagt till bakgrundssång för att jämna ut saker och ting en aning, och låten kom att bli vansinnigt framgångsrik. Många år senare erkände bandet att covern på "Noize" nog i slutändan varit en bra sak för bandet.

"Resten av våra sånger var skit i misstag"

Stuck in the Middle With You - Stealers Wheel
Många av er hörde säkert sången första gången som ackompanjering till örscenen ur Reservoir Dogs (tips: klicka inte här på jobbet eller just efter att du ätit) Och om man hörde den i radion idag skulle man troligtvis tro att det var en Dylan-sång:

Men "Stuck in the Middle With You" skrevs egentligen av ett band kallat Stealers Wheel. Så skulle Gerry Rafferty, bandets sångare, ha tagit på näsan om man blandade honom med Dylan? Knappast. Han skulle troligtvis tyckt att det var roligt, eftersom att låta som Bob Dylan var hela poängen, i och med att bandet specifikt skrivit sången enbart för att skoja med honom.

"Stuck in the Middle With You" skrevs som en parodi på Dylans mer paranoida och knarkyrande texter, vilket är ett annat sätt för att säga att det är en parodi på var endaste sång Bob Dylan någonsin gjort. Textraden "Clowns to the left of me, jokers to my right" är en pekpinne mot att Dylan ofta generaliserar grupper av människor genom att fiffigt nog kallade dem clowner eller jokrar. Rafferty lånade också Dylans utmärkande sångstil, som lite låter som att han skulle äta havregrynsgröt och få en stroke medan han sjunger.

Rafferty kunde heller inte fatta det när deras lilla skämt plötsligt låg som nummer sex på Billboard 1973. Exakt hur stor del av berömmelsen som kom från att folk trodde att det var Dylan på riktigt låter jag vara osagt, men allt som allt sålde "Stuck in the Middle With You" över en miljon kopior, så jag tror inte att ett endaste fuck ges av Stealers Wheel.



Sweet Child O' Mine - Guns N' Roses
"Sweet Child O' Mine" har ett av de mest igenkännbara gitarriffen någonsin (bästa gitarriffet någonsin enligt läsarna på Total Guitar Magazine).

Tack vare det riffet kan en hel generation känna igen sången efter bara fyra-fem noter. Så vad tycket GnR-gitarristen Slash om det?

Inte speciellt mycket, med tanke på att riffet egentligen bara är en fingerövning han gjorde som uppvärmning. Det var aldrig tänkt som en sång över huvud taget och skulle motsvaras av att Beethoven skulle få en stående ovation av att spela B-dursskalan.

Ludwig van, du har gjort det igen!

"Sweet Child O' Mine" skrevs nämligen på under fem minuter. Slash och Izzy Stradlin hade jamsession tillsammans och satt och yrade på på sina respektive instrument medan sångaren Axl Rose var på övervåningen och lekte med lego eller något. Slash började att göra en fingerträningsövning och tykte att det lät som circusmusik, så han fortsatte att spela den medan han gjorde grimaser åt Izzy. Rose hörde dock riffet och störtade ner för trapporna för att berätta för Slash att detta skulle bli deras nästa sång. Jag tänker mig att det gick ungefär så här:

"Dude! Det där lät lysande. Det skall bli vår nästa hit!"

"Öh va? Nej, jag bara... skojade runt lite. Det där kan inte vara en sång. Det var bara nonsens."

"Nej nej, det är perfekt! Jag skrev en dikt åt min flickvän för en tid sedan. Vi kan använda den som text."

"Jag tror inte riktigt att du förstår..."

Det tog ett tag innan Slash motvilligt lyckades att få det ovanliga riffet att passa in på trumrytmen, men så småningom kunde man börja spela in. Producenten lyssnade på vad man kommit fram till så långt och tyckte att det skulle vara häftigt med en dramatisk ändring i stället för sista versen, med Slash på ett stenhårt solo och Rose sjungande någonting. Efter att ha funderat en stund på vad detta någonting skulle vara frågade Axl "Where do we go now?", som i "Vart vill vi ta den här sången?" Ingen kom på något bättre alternativ, så under en god bit av låten håller Rose bara på och skriker "Where do we go now?"

Det kunde lika enkelt ha varit vilken som helst annan mening någon skulle ha råkat säga, som "Var är mina cigaretter?" eller "Varför luktar Slashs hatt så illa?"

"Sweet Child" steg till nummer ett på singellistan och hjälpte Guns N' Roses Appetite for Destruction att bli det högst säljande debutalbumet någonsin i USA. Så låt detta bli en lektion för varje kreativa person som läser det här: Vad du tycker om, och var din publik tycker om, kommer troligtvis att vara ganska olika saker. Bäst att bara hänga på.

Salute Your Solution

Förmågan att tänka utanför ramarna är en högt uppskattad färdighet som tenderar att ge sin innehavare både ära och berömmelse. Men det krävs ändå ett visst mått av insikt för även detta, om du tänker för långt utamnför ramarna är det bästa man kan hoppas på att din madrasserade cell är någorlunda ren.

Trots detta har det gång efter gång visat sig att riktigt långsökta, serietidningsmässiga idéer varit de som fungerat bäst. Allt som behövs är rätt idé och förmågan att övertala någon att använda massor med pengar på den.


Tokyo beslutar att hindra brottslighet med mysbelysning
Planen:
Nästan varje stad i världen önskar att de kunde trycka på en knapp som magiskt skulle skära ner på brottsligheten, men endast en stad har en knapp som sätter på Batmansignalen. Tokyo hade dock hört ett rykte om att man kunde skära ner brottsligheten med lite fiilisljus, mer specifikt genom att färga gatulamporna blå.

"I'm blue, dabididabidaj..."

Just jå... Som om färgen blå plötsligt skulle få någon nisse på väg att råna en gammal tant på andra tankar.

Hur det fungerade:
Eller, ajo, det var ju precis det det gjorde. Tokyoprefekturaten där de blåa lamporna användes såg en omedelbar brottslighetsminskning på 9%. Man kunde förklara detta som en statistisk avvikelse om man ville (det kanske var samma månad som man också introducerade RoboCop), men Glasgow har också sett precis samma resultat. Glasgow hade inte ens tänkt i dessa banor, de tyckte vara att staden skulle se snyggare ut i lite blått sken. Sedan upptäckte någon att brottsligheten hade sjunkit strax efter och det enda man hade gjort vara att byta några glödlampor.

Följande att hoppa på blåtrenden var Tokyos tågsystem, men inte heller de hade brottsligheten som det problem de ville åtgärda. Det de egentligen var ute efter var att få bort tågrelaterade självmord från sina stationer. Resultatet efter att blåljusen installerades? Självmordsstatistiken sjönk till noll.

Seriöst? Vad fan?!

"Jag kan bara inte lämna en värld som uppfunnit smurfarna"

Det finns flera teorier för det här. För det första upptäckte vetenskapen för många årtionden sedan att blått är en lugnande färg, i motsatts till "Nu skall vi ut och härja!"-färger som rött eller gult. Men det finns även en annan teori som förklarar det som att blått är en universell färg för "Voj satan! Polisen kommer!" och att det blåa skenet får folk att uppföra sig så bra som möjligt för att de undermedvetet känner att de kan bli haffade av snuten när som helst. Andra menar att endast det faktum att det faktiskt gjordes en ändring gjorde de kriminella nervösa, de faktum att man installerat lamporna visade att någon var uppmärksam.

Hur som helst, det visar sig tydligen att ilusionen av att Big Blue Brother vakar hela tiden undermedevetet är tillräckligt för att hålla dig ärlig och lagföljande. Och endast pga Konstapel Glödlampa. Och när vi nu är inne på synbarligen vansinniga polisiära strategier...



Georgien ger sparken åt alla sina poliser
Planen:
Det finns inget värre än en korrupt polis. Olyckligtvis för invånarna i Georgien var det i stort sett den enda smak av trafikpolis man kunde få tag på där. År 2004 hade det gått så långt att den nyvalde presidenten Mikheil Saakashvili gjorde det till sin livsuppgift att få polisen att sluta jävlas med hans folk.

Saakashvili valde heller inte att lägga fingrarna emellan. Han gav sparken till hela ledningen för polismyndigheterna och hotade att varje trafikpolis som jävlades med civila, tog mutor eller rent generellt uppförde sig självsvåldigt skulle sparkas och arresteras. Polisen bara fnös åt att någon futtig "president" började öppna sig och fortsatte precis som de alltid hållit på, övertygade om att Saakashvili inte skulle våga röra dem. Så, när han dagen efter sitt tillkännagivande upptäckte att 15,000 poliser haffats för att ha tagit mutor, gav Saakashvili sparken åt varenda en av dem.

Efter det visade han röven åt Putin, för när 96% av folket röstar på en kan man göra vad fan man vill.

Sedan, ett par veckor senare, hittade man 15,000 poliser till som höll på med fuffens. Så det fick också sparken. Och med 30,000 korrumperade poliser som nya kunder på lokala MOL, hade Saakashvili lyckats med sin föresats: Polisväsendet var äntligen upprensat! Huzzah! Det fanns bara ett litet pytteproblem med detta: Det fanns inga trafikpoliser kvar...

 Och just det, uppsägningarna råkade tajmas till semestern, när rattfylla och överhastighet tenderar att ett större problem än under resten av året. Så allt så ut om att detta varit the Worst. Idea. Ever.

Hur det fungerade:
Hela Georgien kastades in i en packad reenactment av Mad Max som fortafarande pågår. Nä, skämtade bara. I stället för att hela landet beslöt att ge sig ut på vägarna för att leka radiobil, gick allt alldeles bra. Det gick, de facto, bättre än vanligt. Och nu menar jag inte att medborgarna skärpte sig i några dagar så att nya poliser kunde rekryteras, de var utan poliser i tre jävla månader. Och allt var bra.

Saakashivilis regering förstod då att det var för att det var polisen som varit problemet från första början. Som en relik från sovjeteran hade de behandlat vägarna som sin personliga spargris, utdelande sin helt egna variant på trafikböter när de så hade lust och skapande kaos på vägarna var de drog fram. När de plockades ut ur ekvationen fanns inte en tillstymmelse till oordning kvar, eftersom de varit oordningen.

Det tog tre månader att rekrytera tillräckligt med pålitliga ersättare, men med lite hjälp från USA till att anställa och utbilda en ny polisstyrka, blev Georgien normalt igen.



CIA bekämpar kommunism genom modern konst
Planen:
Det är ingen jättehemlighet att kapitalism och kommunism var lite småbeska på varandra efter att andra världskriget tagit slut. Och det är en ännu mindre hemlighet att mycket av det CIA höll på med under kalla kriget var ganska... ...kreativt. De facto så känns det som att när det gällde att underminera Sovjet i det dolda så var det första de gjorde att hoppa ner ur galenskapsträdet, skrikande och med röven bar.

Det som följde var spionaktiviteter innehållande kattungar, lönnmördande med explosiva cigarrer och rent generellt hemlig krigföring enligt Wile. E. Coyotes modell. Det flesta av de galnaste planerna misslyckades naturligtvis, vilket gör att man inte direkt skulle hålla andan i förhoppning när det planerades att underminera världskommunismen med hjälp av modern konst.

Mark Rothkos "Rött är en skitig kommunistfärg" ses här klart riva ner järnridån

Det första de gjorde vara att upprätta en frontorganisation med det på-inga-sätt-Orwellianska namnet Congress for Cultural Freedom för att peta på konstvärlden. Genom detta lyckades de infiltrera varendaste aspekt av modern kultur, från film till musik till, precis, modern konst. CIA verkade vara riktigt förtjusta i lite vingliga linjer och satte miljoners miljoner av skattepengar genom bulvanföretag på att föra fram det. De facto så sponsrade CCF direkt konstnärer som Jackson Pollock, Robert Motherwell och Willem de Kooning, som i det stora hela fick möjlighet att visa fram sina okonventionella genier för världen tack vare the Company.

Jepp, CIA möjliggjorde Jackson Pollocks karriär för att undergräva kommunism. Ja, när man tänker på det så verkar det logiskt på något konstigt vis, gör det inte? Öh, nä! Inte det minsta...

Hur det fungerade:
Det var en idémässig och ideologisk strid från första början. CIA visste att modern konst visade att USA inte spelar med någon annans regler. Den underläggande antydningen var: "Vi är inte maskinmässiga tråkmånsar som de där bolsjevikerna. Vi kan spy färg på en duk och kalla det konst, och det finns inte en jävla sak ni kan göra åt det!"

Trots denna synbarligen galna tankegång fungerade CIA:s plan som en dröm. Modern abstrakt konst tog enorma kliv framåt, medan kommunisternas favoritgenre, socialistisk realism, trängdes åt sidan.

Det enda som vara realism här var om Stalin gav stryk åt dem

Utställningar i Europa började att visa abstrakt, amerikansk konst och att ignorera kommunistiska konstnärer med deras tråkiga bilder som folk faktiskt förstod vad de föreställde. Till och med kommunisterna själva började att smårevoltera genom att smyga in abstrakta element i sina målningar.

Men detta måste ju ändå varit en liten och galen bisyssla, en av många som CIA lekte med? Nix. Som en av högdjuren på konstoperationen noterade: "Jag anser att detta var en av de viktigaste avdelningarna som CIA hade, och jag anser att den hade enorm betydelse under kalla kriget."

Så tänk på detta nästa gång någon släpar dig till ett konstgalleri. De där blobbarna och krumelurerna? De är frihetens blobbar och krumelurer!



USA skrämmer Nordkorea genom att fälla ett träd
Planen:
Detta är en av de där historierna som är så konstig att det är svårt att förklara vad som egentligen var på gång. Men för att förstå hur USA:s militär behövde en styrka på 800 man för att lönnmörda ett träd behöver man lite bakgrundsinformation.

Trädet var en total mulkku

År 1976 var stämningen vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea ännu spändare än den är nu. Det fanns ett flertal utposter i den Demilitariserade Zonen, den inofficiella gränsen mellan coola Korea och galna Korea, och det var ständiga sammandrabbningar mellan soldaterna som bemannade dem.

I mitten av denna krutdurk stod ett träd. Det var ett enormt träd som blockerade sikten mellan två sydkoreanska posteringar, vilket betydde att nordkoreanerna kunde anfalla den ena utposten utan att den andra visste att något var på gång (och gjorde detta vid flera tillfällen). Så sydkoreanerna, med sina amerikanska vapendragare, beslöt att trimma grenarna ordentligt.

Börjande vid stammen

Nordkoreanerna var däremot på stridshumör, så de dök också upp, skrikande order och du kan säkert tänka dig vad som hände näst: Skott avlossades, knivar drogs och efter att dammet lagt sig låg två amerikanska soldater döda. Kim Il Sung, pappa till den lika instabile Kim Jong Il, sörjde detta mestadels genom att dunka de skyldiga soldaterna i ryggen och att ropa lällällälläläälää tvärs över DMZ till amerikanerna och sydkoreanerna.

Han såg i varje fall i stort sett ut som en förväxt nioåring

USA var i en omöjlig situation. De kunde inte låta attacken passera utan att reagera, men hade samtidigt ingen större lust att sätta igång tredje världskriget. Så de kom fram till en plan som de trodde att skulle få Kim Il Sung att dra sig tillbaka. Namnet? Operation Paul Bunyan. Måltavlan? Det jävla trädet.

Hur det fungerade:
Utrustningen man skickade för uppdraget var en beväpnad pluton, 27 helikoptrar, ett bar B-52 bombplan och, för att varför i helvete inte?, en bunt jävla kampsportsexperter, rimligtvis för att posera på ett coolt sätt med ryggen mot explosionerna. Totalt 813 man.

Tillsammans så raderade de ut trädet från jorden yta, mitt framför ansiktet på Nordkoreanerna. Sedan stack de till den förkolnade platsen, byggde ett litet minnesmärke över sina fallna vapenbröder, tittade länge och skitigt på nordkoreanerna och... ...gick sin väg.

Men detta borde väll mera ha förvirrat dem än något annat, eller hur? Vad kunde det nu över huvud taget komma för bra för att göra något så meningslöst aggressivt. Till exempel det här: Kim Il Sung steg fram och beklagade dödsfallen redan samma dag. Han skrev också ett brev till det amerikanska folket, där han förklarade att han aldrig skulle anfalla på nytt. Och inom några dagar hade den tidigare så arroganta  Kim gått med på en officiell delning enligt demarkationslinjen. Att döda det där dumma trädet hade löst allt.