onsdag 28 december 2011

Mutant Genius

Jag slår vad om att alla av er som läser detta har något märkligt med er kropp som ni skulle vilja ändra om ni kunde. Det kan handla om ett öga som sitter lite lägre en det andra eller om en blobb på din vänsterhand som var ett benfritt extrafinger när du föddes (eller ajo, det var ju jag). Vi vill ju trots allt alla vara perfekta.

Men sakta i backarna, som många berömda personer kan tala om för dig, så kan en hemsk missformning och/eller fysisk vanställning vara skillnaden mellan stjärnstatus och misslyckande.


Sylvester Stallone
Okej, vi skall inte gå till överdrift här. Om man tittar på rena skådespelartalanger är Sly inte speciellt mycket mer imponerande än någon annan actionfilmstjärna. Ja, förutom när han skrev, spelade huvudrollen i och fick Oscarsnomineringar för bägge, i en av de mest ikoniska filmerna någonsin. De facto så är Stallone, tack vare Rocky, endast den tredje person som nominerats för både manus och skådespelande samma år. De andra två? Charlie Chaplin och Orson Welles (för inga mindre är The Circus resp. Citizen Kane). Så han kanske ändå har något som inte världens samtliga Steven Seagals har, oberoende av vad för slags dynga av Judge Dredd-nivå han klämt ut sedan dess...

Så, fråga dig själv detta: Skulle någon ha brytt sig mer än en fis bland Libanons cedrar om studion fått sin vilja igenom och istället låtit Burt Reynolds eller James Caan gjort huvudrollen. Hela poängen var att han var ett ringvrak, en misslyckad boxare, och något med Stallone gjorde publiken trodde på honom.

Mer specifikt, hans ansikte. Ett ansikte som såg ut som att det under årtionden fördrivit tiden med att få käken inslagen. Och man kan säga samma sak om första Rambofilmen (den här gången handlar det om en misslyckad soldat). Samtliga av Stallones signaturroller skulle bara kännas fel om det inte var för att hans signaturupfuckade nylle konstant gör att hans mun ser ut att morra. Men hur fan gick det nu på detta viset?



Hur romantiskt det nu än skulle vara att skylla Stallones hängiga läpp på ett hårt liv, slagsmål och otur, så handlar det egentligen om Bell's palsy, en form av förlamning av ansiktsnerver som han fick pga en problematisk födsel. Mer exakt blev han utriven med en förlossningstång som samtidigt råkade göra några mindre mysiga saker med hans ansikte, som att klippa av en nerv och mer eller mindre förlama nedre, vänstra halvan (inklusive en del av hans tunga). Och så, bokstavligen, var en stjärna född.



Paul Stanley
Paul Stanley är sångaren i Kiss, vilket kanske inte betyder så mycket för dagens ungdom (rantrantrant) som inte kommer ihåg när Kiss var det största bandet i världen och sålde över 100 miljoner skivor. Men här är en annan sak ni behöver känna till: Paul Stanley har ett ihopvikt öra.

Så ihopvikt att det knappt ens kan kallas ett öra. Har du någonsin sett det? Naturligtvis har du inte det, och det kommer att vara hela poängen strax efter att jag berättat att om du kunde se Paul Stanleys öra skulle det se ut ungefär så här...

"I wanna rock n' roll all night, and party every day!"
Det handlar om en fostermissbildning kallad mikrotia, där den köttiga delen av ytterörat är extremt underutvecklat eller helt frånvarande, vilket lämnade stackars Paul utan örongång och, naturligtvis, döv på högersidan.

Som du säkert förstår ledde det faktum att han hade en broskostbåge där hans öra borde ha suttit till att Paul blev retad och mobbad i skolan och hans lösning var att låta håret växa så långt att det inte syntes. Problem solved! Detta gav honom dock ett annat dilemma: Med sådant hår kunde han inte riktigt hänga med idrottarnissarna och han kände sig heller inte som en hippie.

Lyckligtvis gav dok hans man honom ett tredje alternativ: Paul Stanley kunde utan problem smälta in bland rockarna och resten är som de säger, historia. Men, det är klart att jag inte påstår att han endast började med sin musikkarriär på grund av mirkotian. Det behövs nämligen inte, här säger han just det själv.

Stanley lät sedan fixa till de kosmetiska delarna av problemet i 30-årsåldern och har numera en hörapparat med ett benimplantat inopererad i huvudet. Han är även, på ett ytterst oKissaktigt sätt (eftersom det är för välgörenhet och inte förtjänst) talesperson för den kanadensiska välgörenhetsorganisationen AboutFace, där han berättar om sitt handikapp och gör folk medvetna om problemet.



Bonnie Tyler
Bonnie Tyler är en walesisk sångerska född i närheten av Swansea med det olyckliga och något osannolika namnet Gaynor Hopkins. Och på samma sätt som en Stallonefilm inte skulle vara en Stallonefilm utan en förlamad underläpp skulle hennes sånger inte ha samma kraft utan hennes karakteristiska röst: dvs en blandning av whisky och sandpapper. Det måste vara häftigt att födas med en sådan gåva, men dessvärre är detta inte fallet med Bonnie

Hon hade just släppt sin debutsingel 1977 när saker, som troligtvis kändes ganska pissiga just då, inträffade.

Se bara, inte ett spår av raspighet. Nu, ta en titt på hennes genombrottslåt, bara ett år senare:

Någonting har alldeles uppenbart inträffat. Och som det lät var det att hon svalt glassplitter. Det var nämligen så att hon hade ett ganska stort aber som stod mellan henne och en sångarkarriär på heltid: Att hon hade diagnostiserats med stämbandsknölar, små klumpar av vävnad som kan fucka up stämbanden något våldsamt. Efter den första singeln bestämde hon sig för att åtgärda problemet en gång för alla och beställde tid för en operation. Allting gick som smort och läkaren skickade hem henne med en enda instruktion: Att inte tala på sex veckor för att låta stämbanden läka ordentligt.

Till detta svarade Tyler uppnbarligen: "Tror du typ att du är något slags doktor eller något?" och av orsaker som troligtvis var okände även för henne själv beslöt sig Bonnie att helt ignorera läkarens råd och vara, hur skall vi säga, inte hyperförsiktig med hennes röst, upp till (och inklusive) att se hur hårt hon kunde skrika med sina nya stämband. Resultatet var omedelbar whiskybas och att hon förvandlades till en kvinnlig Rod Stewart.




Tony Iommi
Du kanske inte kände till det, men Tony Iommi, gitarrist i och enda ständiga medlem i rockvisionärerna Black Sabbath, uppfann mer eller mindre heavy metal som vi känner den idag.

Hans nyskapande gitarrteknik och tritonusriff anses allmänt ha varit grunden till en hel genre, medan hans mustasch/permanentkombination anses ha uppfunnit 70-talsporrstjärnelooken som vi känner den (ej historiskt belagt). Men det var inte hans hår eller fantastiska musch som fick Iommi att rocka så hårt han gjorde. Det var hans groteskt stympade fingrar.

Det finns bara två karriärer man kan ha med sådan ansiktsbehåring, och världen hade redan en Ron Jeremy
Medan han som tonåring arbetade i en fabrik i Birmingham lyckades han att fastna med handen i en maskin, en olycka som kapade av fingertopparna på den vänsterhänte Iommis högra lång- och ringfinger. Men shit happens eller hur och Tony var långt ifrån beredd att ge upp drömmen att bli en rockgud. Så han uppfann bara ett helt nytt sätt att spela på för att bättre kunna använda sina förstöda fingrar. Han började att trixa med att använda lättare banjosträngar och att stämma ner sin gitarr tre tonsteg, vilket är musikvetarska för att säga att det lät som att djävulen bosatt sig i hans gitarr.

Han tittar upp för att djävulen just ropat "Soittakaa Paranoid!" Djävulen är en mulkku.
Eftersom hans nya uppläggning kändes bekväm fortsatte han med den och som det nu råkade sig  gav hans kikkande gitarren en djup, dånande klang ingen hört talas om tidigare. Iommi tyckte om soundet och gjorde det till sitt signaturmärke, vilket tvingade Geezer Butler, basisten i Sabbath, att stämma ner sin bas för att matcha Iommi. Reultat var oberoende Sabbaths nydanande sound som, även om det i grunden är blues som spelas, blev tyngre och mer olycksbådande än något annat. Lägg till lite mörk lyrik, en galen frontman och, hast du mihr gesehen, du har uppfunnit hårdrock.



Winston Churchill
Sir Winston Leonard Spencer-Churchill, KG, OM, CH, TD, PC, DL, FRS, Hon. RA var den mäktigt benämnda premiärminister som ledde Storbritannien genom andra världskriget, genom sitt inspirerande ledarskap, cigarrökande och starka, manliga hakor. Han anses samtidigt vara en av de mest lysande talarna någonsin och för detta borde du se till att visa honom tillbörlig respekt.

Det är nämligen nu i stort sett bortglömt att, medan han kryssade fram mellan retoriska diamanter som "the Iron Curtain Speech" (för att inte tala om att hindra Hitler från att marschera ner England till en anti-semitisk ruin), led Winston Churchill privat av svårt stammande. Detta låter närmast otroligt att en man som kommit fram med en av de mest imponerande samlingarna episka tal och citerbara vitsigeter och kommentarer någonsin gjorde medan han balanserade på gränsen av oförståelighet. Det är ännu märkligare för att det var just på grund av stammandet.

Winston "Ibland var jag inte packad" Churchill
Saken var nämligen den att för att ta hand om sina problem såg Churchill till att allt han sade var planerat och skrivet på förhand. Precis allt. Inte endast tal, utan alla de där små citaten, skämten och jävligheterna var alla uttänkta långt före han någonsin sade dem. Eftersom han inte ville behöva fundera för hårt på saker, och genom detta låta som en stammande idiot (inget illa menat åt er om ni stammar), studerade Churchill varje fråga han kunde tänkas bli tvungen att tala om och att räkna ut vilka invändningar folk kunde hade om dem, innan han ens börjat föra fram sin åsikt. Så om du planerade att kalla Churchill för fet, så måste du räkna med att han kände till din mammas alkoholproblem och använde det för att få dig att hålla käft.

Och vet du vad? Det händer något skojigt när man använder större delen av sin vakna tid till att studera detaljerna inom olika problemområden och till hur världen fungerar i stort: Man råkar göra sitt jobb extremt bra. Allt studerande av inte bara hans egen åsikt på de löjligt viktiga frågorna i tiden, utan även åsikterna hos dem som vågade vara av annan åsikt, gjorde Churchill till den den överlägset mest kunniga och effektiva ledaren på sin tid. Folk gillade i det stora hela att han tog sig tid till att inte låta som en klåpare inför publik.

fredag 23 december 2011

Where Will the Words Come From?

På grund av teknologi och popkulturell slang förändras vårt språk med en skrämmande hastighet. Numera är det enligt SAOL helt legitimt att använda ordet "reklamera" i betydelsen "att göra reklam" snarare än i betydelsen "gnälla röven av sig för att något är skit". Och kommer du ihåg att för bara knappa tio år sedan var "hipster" endast en lite mera gammaldags modell på underbyxor. Nu är det en kille som använder sådana på ett ironiskt sätt. Men trots detta är dessa inte de konstigaste etymologierna jag stött på...


"OMG" uppfanns av en 75-årig brittisk amiral
Som du garanterat känner till betyder  "OMG" "Oh my God, jag är troligtvis 12". Det associeras mest med teiniflickor, som vid det här skedet troligtvis har glömt bort att "ååemgee" någonsin hade någon annan betydelse än just "ååemgee" (om de någonsin ens var medvetna om det över huvud taget).

"Jävla bitch!. OMG LOL J/K ;) Eller nej, på riktigt, jävla bitch!"
På samma sätt som "LOL", "WTF" och andra motsvarande förkortningar fick "OMG" stor spridning under de sista åren av det förra årtusendet efter att textmeddelanden uppfunnits, men det går mycket, mycket längre tillbaka än så.

Kom egentligen från:
Enligt Oxford English Dictionary så var den första personen som använde "OMG" en 75-årig brittisk amiral, vilket antagligen är så diametralt långt i från man kan komma från en fjortisflicka som sms:ar hennes vänner om Justin Biebers rumpa. Hans namn var First Lord of the Admirality John Arbuthnot "Jacky" Fisher, 1st Baron Fisher of Kilverstone, GSB, OM, GCVO, och han uppfann förkortningen när han skrev sina memoarer... ...år 1917, dvs för nästan hundra år sedan.

Ett annat kapitel är ett sammandrag av Twilight skriven med semaforflaggor
Den exakta frasen var: I hear that a new order of Knighthood in on the tapia -- O.M.G (Oh! My God!) -- Shower it on the Admirality!" (och detta var hans inte allt för subtila hint om att han önskade bli adlad). Det är således ironiskt att en av de mest populära förkortningarna någonsin uppfanns av en man som inte riktigt förstod konceptet med att använda förkortningar för att spara tid, eftersom han omedelbart följde förkortningen med meningen den var tänkt att förkorta.

Men om du tänker på det så är det helt logiskt att någon från flottan skulle uppfinna något sådant: Vid tiden före VHF och SSB, var den huvudsakliga formen av kommunikation mellan skepp Morsekod, ett system som, likt textande på den gamla goda tiden, krävde att man bokstaverade ut varje bokstav. Flottister lärde sig således snabbt att använda förkortningar och började även att hitta på sina egna.

Och eftersom "Oh my God" i sig är en helt poänglös fras så är det naturligt att den inte riktigt skulle fastna bland Fishers kolleger. Teinin använder å andra sidan enbart meningar utan substans (som sagt, tack vare Frank Zappa), å detta var ett helt naturligt tillägg i deras vokabulär.

Hur de fick reda på det är lite oklart, men jag önskar att det handlar om att det på 80-talet fanns åtminstone en fjortis, som var intresserad av obskyra dokument om brittisk marinhistoria från sekelskiftet.



Vit elefant handlade om en verklig elefant
En "vit elefant" är något du har och egentligen skulle vilja göra dig av med men inte kan, oftast i betydelsen julafton och en tröja från din moster. Men varför kallas det elefant? Det kan kan visserligen bara vara jag, men om någon skulle ge mig ett enormt ärkedjur, oberoende av sort, i julklapp skulle jag bli skitimponerad.

Det är ett av de där uttrycken som är så ologiska att man bara är tvungen att utgå ifrån att det finns en bakgrundshistoria, som att till exempel att någon fått en enorm porslinselefant gåva, vilket är ganska onödigt men omöjlig att ge bort, och vem fan vet, den kanske uppfyller önskningar eller något. Oberoende handlar det dock sannolikt om något som, även om det glömts bort, antagligen var gulligt och charmigt.

Kom egentligen från:
Det finns två teorier om varifrån termen kommer och en av dem är lite småstörd. För det första påstår Oxford Dictionaries att det handlar om att kungarna i Siam (nuvarande Thailand) gav bort sådana i gåvor för att jävlas med jobbiga människor vid hovet. Eftersom vita elefanter ansågs vara heliga i Siam, kunde de inte ges vidare eller sättas i arbete, men att ta hand om dem på rätt sett var kolossalt dyrt, vilket gjorde att ägarna, trots att en sådan gåva var en stor ära, ofta elefanterades i konkurs.

Och det är en av de bästa jäynärna jag hört talas om...
Men så finns det den andra teorin: att det handlar om en specifik elefant som ägdes av P.T. Barnum, en mycket berömd affärsman och cirkusägare. I slutet på 1800-talet skickade Barnum en agent till Indien för att köpa en av de där legendariska vita elefanterna till sin cirkus, för 100,000 dollar. När den första elefanten fick matförgiftning och dog under resan, så Barnum lade ut 200,000 till för en annan. Och när, slutligen, Barnum fick sin vita elefant.. ...visade det sig att den snarare var "grå-ish med vita fläckar".

Och var egentligen två killar i en kostym
Barnums publik var dock precis lika missnöjda som han själv och, vad värre var, kom hans värsta konkurrent fram till att det var lika lätt att ta en vanlig elefant och måla den vit, vilket han gjorde med stor framgång.

Barnum ville dock inte ge ifrån sig sin 300,000 dollar dyra investering, och kunde knappast sälja den heller, så han beslöt att låsa in den i en lada i Bridgeport, motsvarigheten till att gömma ett par fula sockor längst in i en låda. Ledsamt nog dog elefanten i en brand ett par år senare, men dess öde lever (antagligen) kvar i varje oönskad present för dyrbar för att genast slänga bort.



Robot var ett annat ord för slav
Det påstås ofta att robotar är en sorts tvingad arbetskraft och att de någon gång kommer att bli tillräckligt intelligenta och hämnas på oss, sina slavdrivare, men detta är ju ganska absurt. De är bara verktyg, som en borrmaskin eller en massagestol. Ordet "robot" måste ju således betyda typ "verktyg" eller "maskin" eller något? Väll?

Eller "vandrande soptunna"?
Kom egentligen från:
"Livegenskap av tvångsarbete". Ett finare sätt att beskriva slaveri på. Ordet i sig, "robot", är relativt nytt: Det uppfanns av den tjeckiske dramatikern Karel Capek, som skrev ett skådespel med namnet "R.U.R" (Rossum's Universal Robots) år 1921. Pjäsen handlar om att tillverka artificiella människor för att ha dem att jobba som slavar. Capek döper dessa till "robot" efter det tjeckiska ordet "rabota" som betyder "tvångsarbete". Så just det, till och med redan då gav vi robotjävlarna en orsak till uppror. Och detta är en stund så god som någon att påpeka att ett av Tjeckiens grannländer är Österrike, även känt som landet the Terminator föddes i.

Äntligen finns det en logisk förklaring till den där jävla accenten
I pjäsen är robotarna inte mekaniska över huvud taget (de är bara tillverkade människor utan själar), men det hindrar dem inte att checka av varje ruta för en robotdystopi, som att ta över världen och döda alla människor i den. Pjäsen slutar även med att en robotman och en robotkvinna lär sig bli kära och vandrar bort i solnedgången för att återbefolka den nu människolösa jorden.

När pjäsen översattes till andra språk så fastnade ordet "robot" i stort sett överallt som man har historier om maskiner som har onda avsikter och trängde undan etablerade, men inte lika häftiga, ord som "android" och "automaton". På något sätt var vi bara tvungna att påminna robotarna om deras plats.

Nah, vad är nu det värsta som kunde hända...

onsdag 21 december 2011

I'm Going to Change the World

Ingenting motiverar folk som krig. Det var så man byggde kinesiska muren, den var ett skydd mot fiender som kom norrifrån. Men detta är långt ifrån enda gången som vi ändrat på vår planets utseende enbart för att vinna ett krig, en del av det rövsparkande som delades ut av antika imperier var de facto så hardcore att jorden ännu inte riktigt hämtat sig från det.


Alexander den Store gör en halvö av en ö
Man måste göra en hel del imponerande grejer för att kunna ta "den Store" som efternamn, men trots att han erövrade den kända världen och tog sig till Indien och tillbaka, måste hans mest osannolika erövring vara den ointagbara staden Tyros.

Minas Tirith kan suga purjo
Belägen utanför nuvarande Libanons medelhavskust, var Tyre i stort sett en antik, fenicisk version av Azkabanfängelset. Staden låg på en ö med murar som gick rakt ner i vattnet, vilket betydde att även om Alexander hade haft en flotta med sig (vilket han inte hade) skulle hans hela armé stritta hjälplöst mot Tyros' försvar som piss mot ett elstängsel.

Alexander hade uppenbarligen lärt sig något efter den gordiska knuten, så han hade en enkel lösning på detta dilemma: Att helt enkelt ändra på kartan så att ön inte längre var en ö. Det låter som något som man kunde hitta på i en tecknad film, eftersom det skulle kräva att man byggde en kilometerlång landbro som igen skulle binda ihop Tyros med Eurasien, för hand. Men de gjorde det likförbannat.

Långsamt och under konstant beskjutning från staden eller dess flotta, byggde Alexanders män sin nya landmassa, en sten i taget.

Den är fortfarande kvar
När hans bro var på plats kunde han börja att rulla över sina belägringstorn ända fram till befästningen och skepp från hans allierade dök också upp, troligtvis för att det hört vad de trodde måste vara ett galet rykte och ville kolla själva. Efter att på detta sätt placerat Tyros i schackmatt valde Alexander att personligen leda det sista anfallet från det högsta belägringstornet. Staden föll till Alexander och med den dess örättigheter.

Nu kanske du ställer samma uppenbara fråga som jag, vilken är att med alla män han hade att kasta sten i vattnet, varför lät han dem inte fortsätta med det tills man stavat upp ett enormt "DÖD ÅT AKADEMEN" i Medelhavet, och naturligtvis är svaret att han inte kunde drömma om att flygfotografering skulle existera en dag.

Alexander was here!




Kan inte legionen komma till berget...
Under det sista slaget under det första judiska kriget så hade den romerska legionen Legio X Fretensis börjat belägra en massiv slutboss kallad Masada. Det var ganska långt en israelisk motsvarighet till Helm's Deep, men längst uppe på ett berg. Så i denna VM-final av herre på täppan, hade Israeliska landslaget dragit iväg med en rejäl tjuvstart.

Lällislää...
Romarna visste dock att befästningen hade en svag punkt: Den fanns på jorden, och, förutom eventuellt Skottland och Tyskland, fans det inget på jorden som en romersk legion inte kunde erövra. Det enda som man behövde åtgärda var det där med att fienden hade upphöjda försvarsställningar. Så efter att ha hittat en av Alexanders gamla anteckingsböcker med titeln "Idéer så galna att de måste fungera", beslöt man sig för att bygga en gigantisk ramp.

Detta låter som en galet enkel om än ganska arbetsdryg lösning, men försök att förklara det för de legionärer som det regnade ner pilar, stenar och kakka på från bergstoppen under hela arbetet. Och trots detta oheliga regn så visade sig att teamwork skulle vara avgörande för Legio X Fretensis. Rampen fungerade ju förihelvete...

Men det finns ännu en fotnot på historien. När legionens Rockyaktiga armé av fullblodsitalienare äntligen lyckats med sitt vanvettigt tråkiga arbete att flytta tusentals ton med sten för hand upp för ett berg och hade kommit fram till den coola delen av slaget, upptäckte de att det inte fanns någon att strida med.

I en plottwist som både måste varit ganska kuslig och oerhört irriterande för nissarna som byggt upp en ny bergssida för att komma upp, märkte romarna att hela staden hade tagit livet av sig på förhand och på detta sättet avslutat både belägringen, slaget och hela judiska kriget.

Rom 1-0 Jorden



Holländarna gör en ö av sig själva
Du kommer ihåg det där lilla tricket Alexander gjorde vid Tyros? Nå, tänk dig nu ett svårt fall av det exakt motsatta: Att någon förvandlar ett helt land till en ö när de så önskar.

Det fanns en tid när holländarna var så här nära att bli det mäktigaste landet på jorden, det enda som stod mellan dem och världsherravälde på en nivå av brittiska imperiet, var det faktum att de befann sig på europeiska fastlandet med en bunt ganska dåliga grannar. Så, lidande av svår öavundsjuka, beslöt de sig från att dra åt helvete från kontinenten, och deras lösning på problemet var den holländska vattenlinjen.

"That thing's operational!"
Den hollänska vattenlinjen var ett snilledrag av stadtholder Moritz av Nassau, en av de mest framstående militärstrategerna under 1600-talet, trots att hans titel låter som ett tryckfel. Han insåg att man kunde använda Nederländernas naturliga vattendrag och låga havsnivå till att översvämma landsbyggden och på detta sätt skapa en naturlig havsbarriär när så behövdes.

Moritz' efterträdare, hans halvbror Fredrik Henrik, skickade ut folket med spadar och hackor och tammefan om de inte inom kort hade byggt om Holland till en ö omringat av grunt vatten. Därefter planterade man ut en rejäl park av minor, taggtråd, rävsaxar och annan fanskap som försvann under under vattnet när slussportarna öppnades.

Och det fungerade. Holländarna vann det fransk-nederländska kriget specifikt för att deras supervapen framgångsrikt stoppade Ludvig XIV:s arméer, som tvingades att smyga tillbaka till sitt supervapenfria land med svansen mellan benen.

måndag 28 november 2011

Faking the Books

Med varje klassisk roman kommer det alltid någon skall övertolka den, med vilda teorier om att Harry Potter är en allegori om ung, homosexuell kärlek eller att Sagan om Ringen egentligen handlar om andra världskriget. Men ibland fastnar några av de här löjliga påståendena: Du kan, de facto, kanske ha lärt dig några av dem i skolan...

Fahrenheit 451 - Ray Bradbury
Det var sin tids utpräglade bok mot censur, och bilden av en regering som samlar ihop och bränner böcker har blivit lika ikonisk som Big Brother. I Fahrenheit 451 har USA förvandlats till ett clusterfuckat samhälle av idioter, där böcker förbjudits för att förespråka intellektualism och fritänkande, eftersom avvikande åsikter gör människor ledsna. Och i stället för att hindra hus från att brinna upp har brandmän fått i jobb att söka genom folks hem och samla ihop varje förbjuden bok som finns kvar.

I stort sett varje kritiker och litteraturvetare tolkade detta som metafor för farorna med statlig censur, vilket kanske inte är allt för konstigt, med tanke på att den handlar om att elda upp böcker (även om titeln snarare hänvisar till att värma upp böcker, eftersom temperaturen när papper fattar eld är 450 grader Celsius, dvs 842 grader Fahrenheit).

Vad den egentligen handlar om:
Bradbury var snarare mera förfärad över att TV förstörde intresset för litteratur, än han var över censur eller att statstjänstemän som sprang omkring i bibliotek med zippotändare i högsta hugg. Enligt Bradbury, var TV helt värdelöst och klämde ihop viktig information om världen till små snuttar, bidragande till samhällets allt kortare uppmärksamhet. Liksom "Video Killed the Radio Star", så dödade TV... ...bokstjärnan, eller något (vilket han för övrigt också ansåg att radion gjorde). Vilket är en intressant synvinkel från en författare vars berömmelse i stort kom från att hans böcker gjordes om till Sci-Fi-serier i TV. Ibland med namn som:

"Mer er programledare, en skenhelig alienälskare"
För att vara en Sci-Fi-författare som förutspådde platt-TV:n man hänger på väggen, bankomater och virtual reality, så avskydde han verkligen teknologi. Förutom att marra om radio och TV, så verkar Bradbury dessutom ha något mot internet. Han har tydligen bett Yahoo! att de kan dra åt helvete, vilket om du frågar honom egentligen hela internetet kan göra. Så, om inte annat, kan jag i alla fall skriva vad fan jag vill om honom utan att behöva vara rädd för en stämning...

Något som antagligen gjorde honom ännu mer förbannad var att folk helt ignorerar hans tolkning av sin egen bok. När han skulle gästföreläsa på UCLA så började studenterna att tillrättavisa honom om att han hade fel och att boken nog faktiskt helt på riktigt var om censur. Han gick därifrån.

Han anklagade senare kameran för att stjäla hans själ.



Il Principe - Niccolò Machiavelli
Om du någonsin har hört någon politiker eller annan maktfigur beskrivas som "machiavellisk", så kan man anta att det inte handlade om en komplimang. Detta tack vare en italiensk diplomat som var tillräckligt slipad och kalkylerande för att hans namn skulle bli synonymt med "grym, omoralisk tyrann". Napoleon, Stalin och Mussolini var stora fans och maffian anser att "Macchiavelli är deras organisations andlige fader".

Orsaken till detta är Machiavellis Il Principe, en av de mest betydande politiska skrifter som någonsin publicerats, designad som en instruktionsmanual för den florentinska diktatorn Lorenzo di Medici, för att hjälpa honom att bli en ännu större mulkku. Genom att helt ignorera moraliska aspekter inom politik, så för den en nykter diskussion om hur man bäst tar, och håller sig fast vid, makt. Den påpekar att det är bättre att vara fruktad än älskad och att oärlighet lönar sig i det långa loppet, förutsatta att du ljuger om hur oärlig du är.

Machiavellis mästerverk är lika delar briljant och oansvarigt och visar hur envåldshärskare hur man bäst styr ett lands som ett dataspel..

Vad den egentligen handlar om:
Machiavelli var snarare något av ett tidigt internettroll. Långt ifrån att vara någon mental patriark för Corleonefamiljen, så var han en erkänd anhängare av fria republiker, vilket kan ses i de få obskyra texter som kallas allt annat han någonsin skrev. Orsaken till att Il Principe överlevt genom åren, medan resten av hans filosofi samlar damm i ett gammalt biblioteksannex, är att den a) är väldigt kort, och b) gör folk förbannade. Det överlägset bästa sättet att nå upp på en bestsellerlista är att skriva något som alla blir arga av, men nackdelen är att den då lite kör över budskapet från varje skrift som de enbart är tänkt att förstå inom en given kontext.

Kontexten är i det här fallet att Medicifamiljen till vilka detta kärleksbrev är riktat är samma Medicifamilj som bara ett år tidigare brutit armarna på honom för att han varit en så stor förkämpe för fria regeringar. Han hade fungerat som vicekansler inom den florentinska republiken innan Mediceerna valsade in, mejade ner all opposition och torterade honom skoningslöst. Efter detta skickade han i exil och började att skriva på Il Principe, antagligen med något skakig handstil (det där med armarna). När man får veta detta ger det ett extra lager till texten: Det börjar låta som att den dryper av sarkasm.

Det var inte riktigt alla som förstod skämten
I århundraden var konsensus således att Machiavela endast försökte rövslicka sig tillbaka till maktens korridorer med boken. Men en djupare granskning av hela hans produktion visar att detta är ett ganska märkligt påstående, med tanke på att han inte bara gång på gång upprepade att "folkstyre alltid är bättre än furstestyre", utan strax efter att Il Principe kommit ut gick tillbaka till att skriva traktater om hur fantastiska republiker är. Att han dessutom långt ifrån var någon främling till satiren som litteraturform, anser sig förståsigpåare att de kommit fram till ett mer troligt scenario: att Machiavelli var sin tids Stephen Colbert.

En annan menande blick kan riktas mot de fullständiga stolpskott som gjorde de första översättningarna till engelska och svenska. Det är från Machiavelli vi får den ökända frasen "ändamålen helgar medlen", men problemet är att den italienska orginalfrasen snarare betyder ungefär "man måste ta ändamålen i beaktande", vilket typ betyder något helt annat...



Alice i Underlandet - Lewis Carroll
Alla som växte upp på 60-talet (och fortfarande kommer ihåg något) kan berätta vad Lewis Carrolls barnklassiker egentligen handlar om: En flicka tar en "tripp" ner i ett kaninhål och hittar sig själv i en surrealistisk värld där djuren börjar tala med henne, Efter att hon äter några "svampar" börjar allt att ändra storlekar inför hennes ögon. Hon möter en överstimulerad "vit kanin" och en stenhög kålmask som "röker en shitload av knark".


Vi behövde med andra ord inte Jefferson Airplane för att göra det klart: Alice är sagornas svar på Fear and Loathing och blev samtidigt en av de viktigaste allegorierna under 60-talet, med scener som rätt exakt anspelar till känslan hos varje känt form av rusmedel som existerar. The Beatles tog starka intryck av boken under sin uppfuckade fas (omkring 1962-1971, enligt rockvetare) och man gör fortfarande LSD-tarror med bilder på the Cheshire Cat.

Vad den egentligen handlar om:
Lewis Carroll var en pseudonym för den mycket konservative Reverend Charles Lutwidge Dodgson, diakon inom den anglikanska kyrkan och matematikprofessor. Han skrev Alice efter en båttur där han roade Alice Liddell och hennes systrar med att berätta historien, men det första manuskriptet var bara en ganska rättfram grej om en flicka som följer en kanin och kommer till drottningens slott.

Alla intressanta grejer (Hattmakarens tebjudning, the Cheshire Cat och sådana grejer) kom till när han gav ut boken på 1860-talet, en tid när det mest radikala som försiggick på universiteten i Storbritannien var komplex matematik (och ett visst mått av sodomi). Och medan detta kan tyckas oerhört oskyldigt för oss var Carroll övertygad om att det skulle leda käpprätt åt helvetet. Så ja, boken som inspirerade en miljard LSD-trippar skrev av den största torrbollen någonsin, av den nördigaste orsaken tänkbart.

NÖRD!
Allt underligt knarkyrande som misstolkats sedan Woodstock är, dessvärre, enbart en utstuderad satir mot modern matematik. Dodgson var oerhört oldschool när det gällde matte, eftersom man fram till detta skede, undervisade ur en lite drygt 2000 år gammal lärobok. Men allt detta började ändras vid mitten av 1800-talet, när en bunt irriterande unga spolingar plötsligt invaderade de akademiska fältet och började utveckla ny mattekoncept. Konstiga nya mattekoncept, som "imaginära tal" och andra galenskaper.

Det som speciellt gick den religiöse Dodgson på nerverna var att de saknade världslig förankring. Han visste att om man lägger två äpplen till tre äpplen har man fem äpplen, men när man börjar fundera på kvadratrötter av -1 äpplen, kunde man lika gärna bo på månen. The Rev. Dodgson ansåg att den nya matematiken var fullkomligt absurd, som något man kunde dröma ihop om man gick på knark.

Så han beslöt att skriva en bok om en värld som följde lagarna för abstrakt matematik, enbart för att påpeka hur vilket satans dravel han tyckte att det var. Saker ändrade storlek inför Alices ögon, inte för att hon var hög, utan för att hennes värld var baserad på postmodern algebra innehållande skit som imaginära tal som förihelvete inte ens var logiska rantrantrant. "Alice" var den vettiga euklidiska matematikern som försökte att hålla sig frisk och lugn, medan "Underlandet" egentligen var Christ Church College vid Oxford, där Dodgson arbetade, och dess invånare var lika spritt språngande galna som han ansåg sina kolleger vara. 



Also sprach Zarathustra - Friedrich Nietzsche
Friedrich Nietzsche är kanske vid sidan av Sokrates och Aristoteles ett av de namn inom internationell filosofi som är enklast att känna igen. Men hans dåliga rykte bland vanligt folk handlar snarare om dem han inspirerade, pack som Hitler, Mussolini och Anders Behring Breivik. Hans största verk, eller det enda som någon någonsin hört talas om, är Also sprach Zarathustra, och är ungefär så sprittande som något Nietzsche någonsin skrev. Den populariserade citatet "Gud är död", illustrerar Nietzsches avsmak för traditionell moralitet och hans förutsägelse att något slags härskarras snart skulle dra sig upp ur leran och regera över världen.

Han hänvisar till den rättmätiga härskaren som "övermäniskan" och "lysande blonda besten" och alla som äger ens ett rudimentärt intresse för modern historia vet exakt vart denna slags tankegångar leder.


Hitler, som annars kunde ha tynat ut ur historien som en misslyckad konstnär med kvadratmustasch fick tag på en kopia av Zarathustra och inspirerades att göra något mera med sitt liv. Några år senare började han att sprida ut kopior till sina soldater och satte upp en global bigbudgetföreställning känd som "Förintelsen".

Vad den egentligen handlar om:
Om inte Nietzsche skulle vara för upptagen med att vara död, skulle han antagligen ha ett och annat att säga Hitler om Führerns ganska liberala tolkning av hans verk, mest pga att Nietzsche verkligen umgicks med fel slags gäng. Hans syster, Elisabeth, och gode vän, Richard Wagner, var båda lika nazistiska som Berlin-OS.

Efter att Nietzsche dog ärvde Elisabeth rättigheterna till hans böcker och satte med liv och lust igång med att redigera in tankegångar som "döda alla judar" mellan raderna. Det hjälpte heller att den som plockade upp stafettpinnen efter Nietzsches tankegångar var filosofen Martin Heidegger, som var, bra uträknat, nazist.

Nietzsche avskydde i verkligheten antisemiter och vägrade att gå på sin systers bröllop eftersom hon gifte sig med en nazi. Han skrev till och med att "antisemiter borde skjutas" i sin dagbok. Det är syrran vi har att tacka för förvirringen runt "den blonda besten". Hon, Hitler och årtionden av ogillande filosofistuderande har tolkat detta som att anspela på den ariska rasen, medan Nietzsche de facto enbart beskrev lejon.

Och vad gällde "övermänniskan" handlade då verkligen inte om någon genetiskt ren tysk diktator, utan var bara ett allmänt utlåtande om människor som tror på det subjektiva hos moralprinciper och försöker att hitta sina egna värderingar, ett koncept fullständigt motstridigt mot att blint lyda nyckerna nog fjant som blir kåt av tanken på att döda hela folkgrupper. Att tolka Zarathustras budskap som ett stridsrop för att samla ihop en armé och rensa bort alla oönskade är som att tro att Djurfarmen egentligen var en varning om att husdjuren kommer att ta över världen.

fredag 18 november 2011

I Forgot to Remember to Forget

Om man skulle göra ett stapeldiagram som visar hur mänsklighetens teknologiska nivå och kunskap har utvecklats genom alla millennia, så skulle man tänka sig att det ser ser ut som en trappa, en stadig ökning år för år för att visa att vi stadigt blir lite smartare än våra förfäder.

Men, och du kanske börjar upptäcka ett mönster på vad bloggen brukar skriva om, så är detta naturligtvis inte sant. Några av de mest fantastiska saker som upptäckts tappades helt enkelt bort bort i århundraden, utan någon större motivering. Som...


Ångmaskinen
Nästan allt modernt som du njuter av varje dag existerar tack vare uppfinningen av ångmaskinen, som tuffade igång den industriella revolutionen. Den uppfanns 1712 och förbättrades senare av James Watt, som skulle få all ära (inkl. att ge sitt namn till att mäta elektricitet). Sorry, sade jag 1712? För det är ju bara sisådär 1600 år för sent.


Någon gång under det första århundradet började grekisk-egyptisk ingenjör kallad Heron av Alexandria att bygga på en aeolipile, en liten, ångdriven turbin som rörde sig genom att spruta ut ånga ur ett eller flera krökta munstycken. Och detta var fucking 1600 år innan vi européer förklarade att den "nya" ångmaskinen helt skulle revolutionera världen.

Copycat
Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Den var för långt före sin tid. Tänk på det en stund: Detta är en jävla ångmaskin under samma tid som Nya Testamentet fortfarande ägde rum. Det var som att någon skulle uppfinna en prototyp till Warp Drive under första världskriget, ingen visste vad man skulle göra med den. Så vad är Heron tänkte sig att man skulle använda hans vadfandetnuär till, tyckte alla andra att det var en rolig leksak. Vilket är lite synd, eftersom den kunde ha givit hela uppfinneriet något av en kickstart. Uppfinnare som James Watt skulle inte ha slösat bort sin tid på att uppfinna ångmaskiner som redan uppfunnits och kunde istället ha koncentrerat sig på förfina röntgenglasögon och svävarbrädor.



Världens största solida guldstaty
Den Gyllene Buddhan är en massiv guldskulptur, tre meter hög, fyra meter bred och vägande imponerande 5,5 ton. Det är med andra ord inte några bilnycklar som kan tappas mellan soffkuddarna och glömmas bort. För att inte tala om åldern, de flesta experter anser att den är från 1200-talet, så medan Marco Polo låtsades åka till Kina beslöt någon i Thailand att forma en shitload av guld till den här killen...


Trots detta var det ingen från sent 1600-tal till 1950-talet som visste att den existerade. Trots att den inte på något sätt var gömd...

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
På 1700-talet invaderade burmeserna Thailand och den thailändska kungen var tvungen att skydda landets dyrbaraste tillgångar, inklusive sin gigantiska blingblingbuddha, som bara satt i ett hörn och såg dyr och skinande ut. Så han lät täcka buddhan med gips och att gömma den i ett oansenligt tempel någonstans ute i bracklet. Följande år gjorde thaifolket uppror mot den burmesiska ockupationen och tog tillbaka kontrollen av staden och även om förstahandskällor inte finns att tillgå, spekuleras det om att man firade befrielsen med Red Bull, thaimassage och att inte bry sig om att ta bort gipset från den Gyllene Buddhan genast.

Så snart glömde folk bort att det fanns 5500 kg guld som man gömt undan någonstans. Låt mig se, guld kostar just nu 41 ege per gram... ...så det ger, väntas nu... ...guld för 225 miljoner euro.

Årtiondena passerade och guldbuddhan satt fortfarande fast i sitt stuccofodral, efter en tid flyttades den till ett skjul med plåttak för att den bara var i vägen, ett fult gipsåbäke som av någon orsak var mycket tyngre än den borde vara. Men man kunde inte förstöra den, den föreställde trots allt Buddha. På 50-talet började tom skjulet att falla sönder munkarna beslöt att skydda dem från regnet, så att inte Den Upplyste skulle ta på näsan.

Men trots att munkarna använde den bästa lyftkransteknologi som fanns i Thailand på 1950-talet lyckades de klåpa till sitt uppdrag, genom att tappa statyn i en lerpöl. För att skydda sig från de blixtar av karma som troligtvis var på ingång omgående flydde de platsen och lämnade statyn i pölen över natten. När man följande dag skulle återuppta lyftandet lossnade en del gipset och visade att detta var, ajo just det, ett av de mest värdefulla föremålen i mänsklighetens historia.



Botemedlet mot skörbjugg
Före methamfetaminberoende var på första plats av orsaker som får tänderna att lossna på annars friska sjörövare, var det skörbjugg. Och skörbjugg, även om det låter roligt, var allt annat än just det. Först blev ditt tandkött blodigt och dina tänder lossnade, sedan fick din hud fläckar och började blöda ur slemhinnorna och slutligen utvecklades det öppna sår på huden och du slogs ut totalt. Det var en nemesis mot sjömän under århundraden.

Då plötsligt år 1747, kunde en sjöläkare kallad James Lind visa att skörbjugg kunde botas av färska citroner och denna viktiga kunskap skrevs även in i lagen: Alla skepp i Royal Navy var tvungna att tillhandahålla en ranson citronsaft per dag åt sina sjömän.



Citronsaftsransonen ledde till att brittiska sjömän började kallas "limeys", eftersom man vid tiden trodde att alla citrusfrukter i stort sett var samma sak och att alla citrusfrukter kallades för lime (Tips från coachen: de var inte samma sak). Poängen var att tack vare citroner var skörbjugg något man inte längre behövde oroa sig för.

Men skörbjugg låg bara lågt och planerade för Skörbjugg Strikes Back. De flesta sjukdomar måste utveckla en ny sträng för att kunna få sin efterföljare, men allt skörbjugg behövde var att alla skulle glömma bort botemedlet, vilket alla mycket ordnat och organiserat gjorde. Detta var olyckligtvis dåliga nyheter för de Brittiska forskare som genomförde en tre-år lång expedition till Sydpolen, och inte hade något annat att äta än skorpor, fett, kakao, smör och socker (vilket drygades ut med deras hästar när maten tog slut). Trots att det var över 200 år sedan botemedlet mot skörbjugg upptäckts, av deras egna landsmän none the less, togs de av total överraskning när varenda en av dem plötsligt fick skörbjugg.

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Man förstod nämligen aldrig riktigt det där med citronerna, vilket var att Royal Navy bytte ut citronransonerna mot limeransoner på 1800-talet. Citroner odlades kring Medelhavet och måste importeras, men lime fanns det gott om runt i Imperiet, så orsaken var i varje fall klar. Olyckligtvis har de inte närmelsevis lika mycket C-vitamin i sig och ingen såg sambandet mellan c-vitaminbrist och skörbjugg före 1932, nästan 200 fucking år efter att vi kommit på att citroner hjälper. Och inte bara hade limen minre anti-skörbjuggsnektar i sig, man serverade den heller inte färsk, utan som saft och i samband med pressandet lyckades man göra sig av med en stor del av c-vitaminet.

Samtidigt gjorde bättre skeppsbyggande att sjöresorna förkortades så skörbjuggen fick aldrig möjlighet att komma fram som den tidigare brukat, så alla trodde att limen fungerade som den skulle (vilket var totalt fel). Och som om det inte redan fanns tillräckligt med missförstånd för att täcka stora delen av en Dario Fo-fars, trodde man att ruttet kött förorsakade skörbjugg. Och alla dessa missförstånd kombinerades i en enda fruktansvärd Antarktisexpedition.

Det tog ytterligare 20 år till innan folk började att använda sig av något kallat "vetenskap" och "bevis" för att kunna fastställa det egentliga botemedlet mot skörbjugg. Vilket, skulle det visa sig, var precis samma sak som man upptäck ett par hundra år tidigare.



Det bästa sättet att stoppa en blödning
Claudius Galenus (kallad Galenos av sina samtida) var den störste kirurgen i världen under andra århundradet post-JC, vilket är lite som att säga att han är "den minst sinnessvaga av Justin Biebers fans". Galenos' kolleger trodde, trots allt, att artärer var fyllda av luft, vilket ger en liten inblick i hur nödvändiga de var om man håller på att blöda till döds. Och till och med Galenos själv var en stor fan av åderlåtning och den förste läkare som föreslog att "blöd ut den bara" var ett perfectly fine botemedel mot huvudvärk.

"Någon liter till så kommer ditt mjäll att vara borta för alltid."
Men samtidigt var Dr. G den som populariserade ligatur som en metod till att stoppa okontrollerat blödande. Ligatur är, för dem som inte är medicinskt bevandrade, att knyta ihop en blödande artär, eller ven och före Galenos fanns det bara ett sätt att ta hand om en livshotande blödning: Kauterisering. Vilket kanske låter okej till man lär sig att "kauterisering" är latin för "bränn fast skiten".

Som chefskirurg bland skadade gladiatorer i Pargamon (i nuvarande Turkiet), var Galenos den första att stoppa en blödning genom att binda ihop den skadade ådern. Och han blev så duktig på att brodera ihop idioter med svärd att knappt någon under hans beskydd avled som följd av hans ingrepp, vilket gjorde honom mycket berömd och lät hans teknik revolutionera medicinvetenskapen...

...eller skulle ha gjort det om inte världen glömt bort alltihop under de följande 1500 åren.

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Under medeltiden var det ingen som höll på med ligatur. Inte bara var kauterisering det enda sättet att behandla blödande kroppsdelar, utan vi européer kom fram till att gå all out barbarer på dem genom att använda kokande tjära istället för ett brännjärn. In the quiet words of M.A. Numminen: Har du någonsin frågat dig själv varför?

Nå, massor av häftiga saker glömdes bort under medeltiden, som jordens form och hur man tvättar sig. I det medeltida Europa var det big nono att röra en sjuk person (och du skulle sannolikt känna likadant om 60% av människorna i ditt universum skulle dö i pest). Så istället för att binda fast en skadad artär så förslöt en kirurg den med en lång metallstång. Eller genom att hälla kokande tjära på såret (sorry, kan inte riktigt släppa den mentala bilden).

Den islamska världen kom dock att kasta sig över allt som Galenos skrivit, och lät hans kunskaper leva vidare medan Västvärlden blev progressivt dummare. Men de hade sina egna problem: Att peta på någon sjuklings blodådror var inte kosher, eller vad nu den islamska motsvarigheten till kosher heter, så man skippade helt enkelt det kapitlet och lät det gå samma väg som baconsmörgåsar.


Det var inte före 1575 innan en fransk kirurg, återuppfann Galenos idé, ett hav av utrunnet blod senare.



Indiens långa häck
En häck? Som i en bunt med buskar i en rad? Varför i helvete skulle någon orka komma ihåg en häck? Nå till exempel om den var ungefär 2500 km lång.






En sådan tingest fanns en gång i tiden i Indien och den var troligtvis stor nog att ses från rymden (ja, man kan se kinesiska muren från rymden, nej, man kan inte se den från månen). Men varför i helvete skulle någon orka att bygga upp en häck så vanvettigt enorm?
Josidu, back in the day så var salt kung över världen. Det var så värdefullt att det användes som betalningsmedel och under århundraden användes saltkontrollen som påtryckning av despoter som vill klämma åt skräpporna på något landområde. British East India Company klämde till exempel åt indierna i årtionden med en lamslående saltskatt. Men det fanns ett problem med den: salt fanns att tillgå för vem som helst som passade på att åka till någondera kusten under sommarmånaderna. Saltet låg bara där i högar på den avdunstade havsbottnen, färdigt att plockas upp, kokas och strös på kokta ägg.

Så Ostindiekompaniet kom fram till en plan värd Dr. Evil för att förhindra saltsmuggling: De anställde en armé av trädgårdsmästare för att odla fram en ogenomträngbar, levande vägg av taggar som blev känd som The Great Hedge of India, och var fullkomligt enorm: Om man byggde en häck från Åbo till Rom skulle den fortfarande vara kortare (men skulle innehålla ca. 160,000 gånger fler karkkipapper).

I 40 år fungerade den här enorma busken som ett stopp för fri rörlighet för salt, men genast efter att den tagist bort blev det en case av "tästä ei sitten puhuta" både i Storbritannien och Indien.

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Någon gång på 1880-talet tag man isär the Great Hedge, kvist för kvist, som sedan brändes upp och under de följande hundra åren var det ingen som orkade att notera, eller ens nämna den, i något officiellt dokument om Indiens historia. Så 1995, var the Great Hedge of India ordentligt och fullständigt bortglömd, och skulle troligtvis ha fortsatt så om det inte varit för en bibliotekarie: Roy Moxham. Moxham följde upp en obskyr fotnot han hittat i någon random text och råkade genom detta att återupptäcka över 2000 km med häck. En häck som associerats med ett avskytt påbud från en förtryckande regim. Och därefter glömts bort av ett helt land.



Betong
Över 300 före Baby-Jesus föddes skrev romarna in sig i trottoarhistorien genom att fullända betong. Det nya byggnadsmaterialet gav upphov till något av en byggnadsmässig revolution , som döptes till "Betongrevolutionen" av en historiker som själv efter det av mig döptes till "minst uppfinningsrika döpare någonsin".

Det tog nästan fyra dagar innan någon började att karva in pittar i materialet
Det var vid den här tiden som romarnas arkitektur kom fram till saker som brovalv, valvbågar och kupoler, för att inte tala om undervattensarkitektur, som lät Rom ge sitt imperium akvedukter och dammar. Och gissa vad? Ta en liten tur genom Europa och du kommer att se att en stor del av dem fortfarande står kvar.

Vad inte kommer att se är betongdammar, -broar eller -Pantheon från medeltiden, eftersom, återigen, glömdes något som Romarna uppfann genast bort av ett helt samhälle med ADHD: Europa på tidig medeltid. Det tog fram till 1756 innan betong återupptäcktes och snabbt sattes i bruk av en annan revolution...

Hur fan lyckades vi supa bort det här då?
Man tappade bort receptet. Men för att inte vara för orättvis, och vi inte specifikt talar om italienare som bodde i närheten av Vesuvius eller någon annan vulkan, så kunde de oberoende inta ha blandat ihop det rätt. Nyckeln till romersk betong var en sorts vulkanaska kallad pozzolana. Askan fungerade som ett bindmaterial så effektivt att det, med några armeringsjärn, fortfarande skulle vara så hållbart som modern betong. Så vi kan bara anta att arkitekter under medeltiden försökte att blanda ihop sina egna satser, lämnade bort den kritiska vulkanaskan och sedan grät sig till sömns på grunda av den rinniga lervälling de lyckats framställa.

Till slut slutade man helt att försöka och kruxade förmodligen av de byggnader som folk fortfarande bodde i varje dag som något slags hednisk magi. Sist och slutligen lyckades en brittisk ingenjör år 1756 att man kunde använda något kallat hydraulisk kalk för att få fart på betongblanderiet igen.

onsdag 16 november 2011

Time is Running Out

När man talar om att en resurs håller på att ta slut tänker nästan alla genast på "olja". Men orsaken att olja är så berömt är att alla som äger en bil känner av det varje gång de tankar efter att oljepriset, igen, stigit till nya rekord. Men andra resurser som är nödvändiga för att samhället skall fungera håller på att ta slut precis lika snabbt, men betydligt tystare. Så relativt snart kanske du slår på BBC World News och ser ett krig hålla på att bryta ut pga något absurt som...

Helium
Aj världen håller att få slut på Helium? Bufuckinhu! Värsta möjliga scenario är alltså att barn inte kommer att få uppleva glädjen av att betala 7-8 ege för en wappenballong, för att omedelbart snubbla och se den sväva iväg. Eller, om du någonsin dragit nytta av någon teknologi mer avancerad en än vass sten fastbunden i en käpp, så har du troligtvis dragit nytta av helium. Helium har nämligen den lägsta kokpunkten av alla material på jorden, vilket gör den till coolare än en ninja-MacGyver i Kekesolglasögon. I stort sett all högteknologisk industri har användning för helium, från att kyla ner magneterna i MRI-scannrar till att producera fiberoptik och plattskärmar.

Tänk dig den som gasernas Batman, på ytan en lekfull playboy i form av att låta dig prata som Kalle Anka, men i hemlighet en stenhård hämnare som håller världen på mattan. Och precis som Batman, totalt missförstådd av myndigheterna. Det håller ju faktiskt på att ta slut, så priset borde med andra ord stiga, eller hur? Så vi borde sluta med att impa det ur gummiballonger.

Men enligt Robert Richardson, vinnare av nobels ekonimipris, är problemet att USA:s regering håller på och ger bort helium som en slutförsäljande Gigantti: så mycket de kan och så billigt som möjligt. 1996 bestämde Kongressen nämligen att man man skulle sälja bort USA:s hela heliumreserv (som samlats ihop för att fylla luftskepp på 30-talet) före 2015. Detta har pressat ner priset mycket lägre än det borde vara, med tanke på hur lite det finns kvar på jorden (Richardson säger att om marknaden fick bestämma skulle helium för en ballong vara värt omkring 100 dollar).

Världens största heliumbaron planerar hennes nästa investering

USA kontrollerar mer än 80% av världens heliumtillgångar, så Richardson menar att utförsäljningen och slösandet gör att det är mycket möjligt att gasen kommer att ta slut inom 25 år. Så om du är en av de där nissarna som tror på den dör flugan kallad "teknologi", är detta något att titta allvarligt på. Lyckligtvis finns det en reservplan: Om helium från naturgas någongång tar slut kan vi också utvinna gasen direkt ur atmosfären. Till ett pris bara 10,000 det nuvarande...



Choklad
Utan att egentligen undersöka saken gissar jag på att ca. hälften av alla produkter på den fria marknaden innehåller choklad. Med en sådan fantastisk efterfrågan på produkten så måste det väll finnas ett sofistikerat system på plats för att garantera att världen aldrig får slut på det. För om, låt oss säga att, hela chokladindustrin är baserad på slavlöner och barnarbetare som jobbar för hand i tredje världen, skulle det vara tillräcklig orsak för en världsomfattande panik.


Voj helvete...
En stor del av världens kakao kommer från Västafrika, där plantagerna ofta drivs av förslavade barn, men det finns ju faktiskt sådana saker som Fair Trade-kakao, som garanterar att den producerats "helt utan slavar". Problemet löst. Eller, nej det är ju inte det (och det är en smula deprimerande när ett problem inte genast fixas genom att man tar bort slavarbete ur ekvationen). Saken är nämligen den att för tillfället så är det inte lönsamt för genomsnittsbonden i Västafrika att odla kakakobönor.


Inte bara är det osannolikt tidsödande att sköta kakaoträd (det tar fem år att odla en ny skörd), men allting måste göras för hand i stekande hetta. I slutet på dagen kan således kakaobonden räkna med att ha tjänat omkring 50 eurocent för besväret. Inte ens känslan av att bidra till västvärldens överviktsproblem räcker riktigt då, så, inom så få som 20 år, kan choklad vara en exkulsiv lyxvara, som rysk kaviar. Påminn mig, när åt du rysk kaviar senast?


"Jag... såg en bild på kaviar en gång."
Kakaobönor kan också odlas utanför Västafrika, men endast inom 10 breddgrader från ekvatorn, ett område du kanske känner igen som det inte mest genomstabila i världen. Det är också orsaken till att kakaopriset fördubblats på de senaste sex åren och bara fortsätter att stiga.


Det enda sättet att hålla choklad snorbilligt är att ta bort kakaosmöret ur den (vilket enligt mig är lite missförstå vad man har choklad till), men det var just det chokladjätten Hershey gjorde för ett par år sedan. Nu har dock FDA (amerikanska mat- och läkemedelsförvaltningen) sagt att denna produkt inte får kallas "choklad".






Tequila
Den mexikanska kaktusspriten har haft stora problem redan i ett antal år, med allt från hög efterfrågan till insjuknade plantor som hotat utbudet tidigare. Men nu börjar vi de facto att luta mot att tequila utrotas som handelsvara.


År 2006 bestämde nämligen Bushregeringen att införa nya bestämmelser för att börja byta ut bensin mot biobränsle tillverkat av majsbaserad etanol, för att lindra USA:s oljeberoende. En av bieffekterna av detta var att etanolpriset sköt i höjden till den grad att bönder i Mexiko slutade med sina gamla grödor till förmån för majs att skeppa till USA.

Olyckligtvis innebar detta att man förstörde åkrar av agavekaktus (som används till tequila) genom att elda upp dem, för det är nu så man gör i Mexiko.

"För att fuck you, mitt tidigare levebröd"
Nå shit happens, det är ju bara att plantera nya plantor. Ja nå, på tal om det... Blå agave råkar dessvärre vara något av växtvärldens jättepanda, i och med att den är sinnessjukt noggrann med hur den fortplantar sig. Den är mottaglig för sjukdomar och växer endast i ett mycket specifikt klimat: På mycket hög höjd och föredragningsvis på järnrik vulkanjord. Vilket ganska långt betyder den mexikanska delstaten Jalisco med omnejd, de enda platser i hela världen som mexikansk lag tillåter produktion av "tequila", ett namn Mexiko har ensamrätt på.

År 2007 planterade mexikanska bönder 35% färre agaveplantor än året före och de kvarvarande kaktusarna blev oehört styvmoderligt behandlade: misskötta och i stort sett lämnade vind för våg, vilket gjorde att den globala tequilaproduktionen sjönk märkbart. I grund och botten betyder det att när en region i Mexiko torrläggs tar hela världen antabus.

Spyor kommer kanske aldrig att smaka på samma sätt igen.
Och här är den bästa delen: Tequila tillverkas genom att ta bort fruktosen ur plantans rotstam under dess 12. år. Så, om man planterar nya imorgon, kommer du att ha tillräckligt för en mycket enkelt skörd till julen 2023, antagande växterna inte skadas av sjukdomar, konstiga vädermönster eller något annat under about ett dussin år. Det är kanske dags att lära sig dricka akvavit...



Fosfor
Du kanske inte ens vet vad fosfor är eller vad de gör, men varje persons på jorden liv hänger på det. Fosfor används till att tillverka gödsel och utan det finns det bokstavligen inga sätt att producera tillräckligt med mat för jordens befolkning. Och som du kanske gissat, så håller vi på att närma oss "peak fosfor" och riskerar att ha använt upp det inom så lite som 30 år.

Forskare från Australien, Europa och USA är eniga om att världens fokus på biobränsle gör att det är möjligt att vi kommer att använda upp allt fosfor som finns. Och när folk från tre olika kontinenter kan var eniga om något (förutom deras ömsesidiga hat för varandra) vet man att det måste ha rätt. Situationen börjar bli så desperat att man i Sverige de facto har uppfunnit toaletter som utvinner det dyrbara fosforet ur vårt piss.

Kina håller redan på att panta på allt fosfor de har, vilket inte exakt har lugnat ner den globala marknaden. Från 2007 till 2008 steg priset på fosfatsten med 700%, och efterfrågan fortsätter att stiga med 2,3% per år, med tanke på att de flesta länderna i världen inte är så kåta på att svälta ihjäl. Kvarvarande fosfor i världen finns mestadel i Ryssland och Afrika, vars reserver en dag kan ge dem världens nycklar i handen.

Det enda alternativet är att man börjar bryta forsfor ur havsbottnet, men kostnaden skulle vara oerhörd och vi skulle samtidigt riskera att jävlas med Chtulhu.

fredag 11 november 2011

Save me! Said the Saviour

Det är intressant hur en man kan bli en lokal hjälte om han räddar ett liv och hur fiktiva karaktärer anses vara superhjältar genom att rädda ett par tusen, speciellt med tanke på att det finns relativt okända, och högst verkliga, personer som genom historien har räddat många, många gånger flera.

Detta är män och kvinnor som räddat livet på miljontals liv, utan vars hjälp du kanske inte skulle existera och och vars namn troligtvis aldrig dök upp på dina historielektioner.


Vasili Alexandrovitj Arkipov
Kärnvapenkrig... Domedagen... Tredje världskriget... glöm allt vad Stanley Kubrick, James Cameron eller (gud förbjude) Alan Moore någonsin funderat på saken, för sanningen är nämligen mycket konstigare än sagan i detta fall. Och sanningen är att vi faktiskt varit närmare en kärnvapenförintelse än den mest hårdkokta kallakrigettriller ens vågat viska om. Och inte bara en gång.

Jag tangerade det här om veckan, men också under Kubakrisen var vi endast en hårsmån ifrån kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Och du kanske inte visste att om det inte varit för en enda man skulle vi tassa omkring i en svartbränd, radioaktiv ödemark idag. Och den killen var inte JFK...

Året är 1962 och kommunistiska Kuba har skaffat sig ryska kärnvapen, John F. Kennedy har placerat hela ön under total karantän, Nikita Krustjev har inte blivit skrämd av den unga presidenten och Kevin Costners rykte som skådespelare ligger i vågskålen. Mitt i denna villervalla befinner sig B-59, en sovjetisk, kärnvapenbestycka Foxtrotubåt, som 27.10.1962 beslöt huruvida någon av oss skulle vara vid liv idag eller inte. Efter att ha omringats av en amerikansk flottstyrka av 11 jagare och hangarfartyget USS Randolph, blev den plötsligt beskjuten med sjunkbomber.

Efter att ha tolkat detta som de första skotten på tredje världskriget (vilket de på sätt och vis var), beordrade kapten Valentin Grigorievitj Savitski att B-59:s kärnvapenrobotar skulle avfyras som hämnd. Skulle detta ha skett är det högst troligt att USA, Sovjet och större delen av Europa skulle befunnit sig upp till näsan i kärnvapenkrig, med allt vad detta innebar.

Tänk dig det här, men 30,000 gånger och samtidigt

Dvs, skulle det inte varit för Vasili Arkipov, som enligt tidigare amerikanska försvarsministern Robert McNamara, "räddade världen". Det förhöll sig nämligen så att för att kunna avfyra robotarna måste de tre högsta officerarna ombord på B-59 vara helt eniga. Kapten Savitski och politiska officeren Ivan Semjonovitj Maslennikov röstade för, men Arkipov, endast förste styrman, var inte fullt så kåt på att radera ut mänskligheten.

De tre började gräla, men Arkipov lyckades efter en stund övertala politruken om att atombomba US Navy kanske inte var den bästa lösningen på deras dilemma och att de skulle gå upp till ytan i stället (även om detta kunde betyda, ni vet, döden). Kapten Savitski var helt emot detta, men eftersom han inte hade tillräckligt med röster för atombomberiet dök ubåten upp och krisen kunde avvärjas. Så ja, ta genast reda på var Vasili Arkipov är begravd och skicka en krans tillräckligt jävla stor för att ses från rymden. Han må ha varit kommunist, men du är skyldig honom ditt liv!



James Harrison
James Harrison har magiskt blod, eller mer specifikt, hans blod innehåller en extremt sällsynt enzym som används för att behandla babyn som drabbats av rhesussjuka. Och om du aldrig hört talas om sjukdomen och inte tycker att det är något speciellt, så, nå, vänta på siffrorna.

Harrison har, eftersom han är en givmild typ, donerat sitt sällsynta och livgivande blod runt 1000 gånger, under 56 års tid, vilket, seriöst, har räddat livet på över två miljoner babyn runt om i världen. Hans hängivenhet till blodgivning har givit honom smeknamnet "mannen med den gyllne armen" och är ett sätt för honom att, som han tycker, betala tillbaka. Som 13-åring måste han nämligen genomgå flera större bröstkorgsoperationer som använde upp 13 liter blod under tre månaders tid. "Blodet jag fick då räddade mitt liv och då svor jag att börja ge blod när jag fyllt 18".

Inte bara fortsätter han att rädda liv varje dag trots att ha nått upp i en mycket mogen ålder, utan hans blod har även använts till att framställa ett vaccin med namnet Anti-D som sedan håller samma babyn friska för evigt.



Viktor Zhdanov och Donald Henderson
Även om vi inte skall vara så stolta över det mesta mänskligheten utrotat (förrutom de där irriterande ärkebjörnarna) så krävde kriget mot Variolaviruset, bättre känt som smittkoppor, 10,000 år, 500 miljoner liv och en allians mellan USA och Sovjet innan vi en gång för alla kunde krossa det.

Allt började 1958 med att Dr. Viktor Zhdanov (också känd som jag-låter-inte-alls-som-en-Bond-skurk-perkele), vice hälsovårdminister i Sovjetunionen, föreslog för Världshälsoförsamlingen att man skulle sätta igång ett globalt försök att utrota smittkoppor: en av de äldsta, dödligaste och mest plågsamma sjukdomarna i världshistorien. Eftersom detta för en gångs skull gav världen en möjlighet att göra något konstruktivt med ryssarna knöt världen handen i byxfickan och gick med på förslaget.

Initiativet accepterades och leddes så småningom av den amerikanske läkaren Donald Henderson, som mer eller mindre gick ut på att vara planetens Dr. House under hela världsrädderiet. Och tack vare Dr. Zhdanovs briljanta (och jag kan inte undvika att misstänka, i hemlighet ondskefulla) vision och Dr. Hendersons puramerikanska jävlaranamma kunde denna riktiga dynamiska duo rensa upp världen från smittkoppor genom ett globalt vaccinationsprogram och samarbete.

Viruset finns dock fortfarande levande i laboratorier under dygnetruntbevakning i USA och Ryssland, bara utifall att endera sidan skulle få för sig att göra biovapen av sitt exemplar.



Henrietta Lacks
Henrietta Lacks, en fattig tobaksodlare och fembarnsmamma, fortsätter att vara en av de märkligaste människorna som någonsin levt genom hennes,som Marveluniverset beskriver det, regenererande "helandefaktor". På vilket annat sätt skulle man beskriva en person som fortsätter att rädda liv 60 år efter att hon "dött". Väntas nu, varför satte jag "dött" inanför citationstecken?

"Immortal"
Den 1 februari 1951 besökte Lacks universitetssjukhuset på Johns Hopkins för att behandla vad hon snart fick veta var cancer i livmodern. Och eftersom detta var 1951 behandlades hon med primitiv och plågsam strålbehandling mer passande i en historia om hur Hulken blev till än i människokroppen. För att inte tala om hur det måste ha varit i en fattig, svart kvinna i ett segregerat sjukhus. Den 4 oktober 1951 dog Henrietta av uremiförgiftning och begravdes utan gravsten.

Hennes läkare lyckades inte att rädda henne, men upptäckte något märkligt med hennes celler. Det visade sig att "de kunde hållas vid liv och växa", även efter celldelning och medan detta kanske inte låter som något märkvärdigt var det den medicinska motsvarigheten till att ha en bit Wolverine i en petriskål. Så läkarna började att leka runt med olika varianter på Henriettas namn och döpte dem till HeLaceller. Seriöst, det var de bästa de kom på. HeLa...

En HeLacell
Så man började att odla de här cellerna och använda dem till forskning om "cancer, AIDS, effekter av strålning och gifter, genkartläggning och otaliga andra saker". Och att odla dem. Och odla dem. Och odla dem...

Fram tills idag har man odlat fram 50 miljoner ton av Henriettas odödliga celler (lika mycket som 100 Empire State Building). Redan 1952, året efter sin död, hjälpte hon till att rädda miljontals liv (de allra flesta barn) under det som var USA:s värsta år under polioepidemin. Säg namnet på en sjukdom (från forn-, nu- eller framtid) och Henriettas anmärknigsvärda men okända roll inom mänsklighetens histora har varit med om att kunna bota den.

Historien har dock en mörk baksida: I det som kan vara en av de största medicinska jävligheterna någonsin gjordes allt detta bakom ryggen på Henriettas familj, som fortsatte att leva i fattigdom medan världens läkare regelbundet reinkarnerade familjens superhjältinna. Skulle du önska att visa din tacksamhet till Superwoman vars mutantkrafter bokstavligen "räddade världen", tar hennes stiftelse emot donationer för att finansiera universitetsstudier för hennes barnbarnsbarn. Jag föreslår att du donerar snart, så att inte deras tragiska öde fyller dem med raseri och bitterhet mot mänskligheten. Utifall att det där mutanthelandet visar sig vara ärftligt.



Henri Dunant
Tänk dig bara: Precis nu skulle du kunna ha skriva en bok som kunde förändra hela planeten, och det skulle inte kräva någon som helst talang.

Nej, på ett bra sätt

Så råkade det vara för Henri Dunant, en schweizisk affärsman som under en affärsresa 1859 plötsligt fann sig mitt uppe i det andra italienska frihetskriget. När hans tåg rullade in på stationen i Solferino hade slaget vid Solferino precis passerat och lämnat 38,000 stupade och döende runt om på landsbygden utan någon egentlig hjälp (vilket var ganska standardkutym då, because fuck you, that's why).

Även om han fram till detta innehaft mindre organisationsförmåga än Paavo Väyrynen, lyckades Dunant förvandla hela staden till ett enormt militärsjukhus bemannat av lokala kvinnor och flickor, vars enda medicinska kunskap var hur man häller olivolja på saker. Under Dunants ledarskap började denna armé av frivilliga att ge läkarvård till de sårade oberoende av nationalitet, inhandlade förnödenheter, satte upp sjukhus och gav många av de fallna soldaterna ett lite eftertraktad italiensk bekvämlighet under deras sista stunder.

Aj, så du tycker att detta är den slags goda gärning som glöms bort över veckoslutet och att det hittas exempel på denna slags heroism i varje krig? Olyckligtvis är det just så och detta var orsaken till att Dunant skrev Ett minne från Solferino, boken som slutligen skulle fungera som inspiration för Röda Korset (som Dunant grundade). För hans kamp som fortsätter att rädda liv på hela jorden fick Henri Dunant Nobels allra första fredspris år 1901. Internationella Röda Korset har sedermera vunnit priset tre gånger till efter att ha räddat, fan vet hur många miljoner liv.



Norman Borlaug
Norman Borlaug, den gröna revolutionens fader, räknas officiellt ha räddat "över en miljard människor" från att dö av svält. Över en miljard. Med ett "ard". Som doktor i patologi och genetik gick hans gärning ut på att tassa runt i stort sett hela tredje världen och tipsa om hur man odlar sjukdomsresistenta växter med hög avkastning. Som den där enorma tomaten Lisa planterade för att få världens hungersnöd att försvinna i The Simpsons.

"Mmmm... *lägg in valfri matrelaterad vits*"
Efter att ha planterat gårdar stora som Lappland över hela världen gavs Norman Borlaug Nobels fredspris, Presidential Medal of Freedom, Congressional Gold Medal, 49 hedersdoktorat, en glasmålning i St. Mark's Episcopal Cathedral i Minneapolis och den sällsynta äran att rädda (i medeltal) över 10,5 miljoner människor per år under hela sin 95 år långa livstid.

"Vad har DU gjort idag?"