Read the Blessed Pages

Alla författare är knäppa på något sätt, orsaken är att om man skall lyckas göra färdigt en roman så måste man nästan vara det. Så om du älskar att läsa så drar du så att säga nytta av andras galenskap. Det finns dock vissa skillnader mellan att som James Ellroy låtsas att du är 50-talskonservativ eller som Douglas Adams konstant skita i deadliner och...

Skriva en kodad roman som jävlas med nazister (medan man sitter i ett nazistfängelse)

Hans Fallada är något av en husgud för författare som helt enkelt bara slutat att bry sig. Innan han fyllt 50 hade han redan hunnit bli en kriminell galning och skickats in och ut ur fängelser och mentalsjukhus ett flertal gånger. Han knullade runt, var alkoholist och morfinberoende, men samtidigt en av de mest respekterade författarna i mellankrigstidens Tyskland. Och trogen sin personlighet så stannade Fallada kvar, medan andra författare flydde från Tyskland, detta trots att han öppet avskydde nazister. För hur ofta får man nu möjlighet att jävlas med en av de mest mordlystna regimerna någonsin.

Så 1944 blev Fallada sat i fängelse/sjukhus för de mentalt instabila efter att ha försökt att mörda sin exfru. För att få tag på skrivmaterial och överleva en inspärrning som oftast likställdes med en dödsdom, tog Fallada kontakt med Joseph Goebbels, nazisternas propagandaminister, och berättade att han önskade skriva en antisemitisk roman. Något han naturligtvis inte hade någon som helst avsikt att göra. Det han egentligen skrev, mitt framför ögonen på vakterna och under evig skräck för att bli upptäckt, var tre kodade böcker i ett enda anteckningsblock, som inte kunde tydas före långt efter hans död.

"Planering är A och O för en författare."

En av de här böckerna var Der Trinker, en halvautobiografisk roman som berättade om morfinberoende, kriminalitet och homosexualitet på ett sätt som inte riktigt till 100% överensstämde med nazisternas litterära riktilinjer. En annan av böckerna var en samling av barnnoveller.

Båda böckerna var dessutom skrivna med en minimal, ihopdragen och nästan oläsbar handstil, men han lät barnhistorierna vara klart synliga, för att ge vakterna något enkelt att se om de skulle undra vad han höll på med. Men mellan raderna på de andra böckerna, upp och ner och börjande från slutet, skrev han en extremt ärlig och extremt antinazistisk memoar av sitt liv under nationalsocialisterna, med titteln In meinem fremden land. När han fick slut på utrymme, vände han anteckningsboken på nytt och skrev ännu mindre rader mellan de existerande, vilket gjorde att det till slut fanns 72 rader med text fram och tillbaka på sidorna. Skulle nazisterna ha insett vad som egentligen stod i boken skulle Fallada ha blivit ärkemördad, men hans bok med "barnhistorier" lurade alla.

Fallada lyckades att smuggla ur fängelset under en hempermission, arrangerad efter att han sagt sig behöva hämta mera antisemitiskt material till sitt Goebbelsprojekt (eftersom just detta nazistfängelse tydligen började få slut på sådant). I december 1944, när det började bli klart för de flesta vartåt vinden höll på att blåsa för nazisterna, släpptes Fallada ur fängelset. Goebbels fick aldrig sin judehatarroman och Hans Fallada dog tre år senare i en morfinöverdos.

En dagbok lång som en roman i 500 band

Robert Shields, en tidigare präst och engelskalärare, håller världsrekordet för att hålla den längsta, moderna dagboken någonsin, på närmast ofattbara 37,5 miljoner ord. För att göra det lättare att förstå hur mycket detta är så ligger en genomsnittlig roman på sidådär 75,000 ord, vilket är ungefär 500 gånger kortare. Så hur i helvete lyckades någon att dra ut en personlig dagbok till något som är tillräckligt långt för att fylla större delen av en bokhandel. Enkelt, under 25 år, från 1972 till 1997, skrev han ner allt som hände honom, var femte minut. Han använde fyra timmar per dag till detta, noterande ibland enbart att han nog fortfarande levde.

"22 april: Fortfarande inte död. Fortfarande konstig."

Här är några utdrag från en typisk dag:

"7 a.m.: I cleaned out the tub and scraped my feet with my fingernails to remove layers of dead skin."
"7:05 a.m.: Passed a large, firm stool, and a pint of urine. Used five sheets of paper."
"6:30-6:35 p.m.: I put in the oven two Stouffer's macaroni and cheese at 350 degrees."
"6:50-7:30 p.m.: I ate the Stouffer's macaroni and cheese and Cornelia ate the other one. Grace decided she didn't want one."

Gånger 37 miljoner... I slutändan använde han dock så mycket tid på att skriva sin dagbok att det blev oundvikligt att många av hans inlägg handlade om att skriva inlägget i fråga.

"6:35-6:50 p.m.: I was at the keyboard of the IBM Wheelwriter making entries for the diary."

Ett totalt oläsbart mästerverk

James Joyce är kanske en av de mest betydelsefulla författarna under 1900-talet och en gigant inom modernsim och avantgardism. Hans mest berömde verk, Ulysses, var en modern version av Homeros Illiaden, förutom att den utspelade sig en enda dag (16 juni 1904) i Dublin, och att de flesta kopiorna av orginalupplagan förstördes av brittiska och amerikanska myndigheter på grund av "obscenitet". 

"Jag, obscen? Var fan har du fått det ifrån?"

Som en sista lång egotripp beslöt sig dock Joyce för att skriva den mest svårlästa romanen någonsin, troligtvis för att han befarade att hans redan skrivna böcker inte riktigt fyllde den kvot av "pretentiös mulkku" som så många konstnärer verkar försöka uppnå. Enligt de flesta insatta i ämnet lyckades han dock över förväntan med Finnegans Wake.

För dem som inte hört talas om den, så tog boken 17 år att skriva och nästan varje mening är finslipad till att innehålla åtminstone en ordvits eller dubbelmening. Den är så omöjlig att förstå att man behöver en referensbok till att läsa den, medan du läser den. Han använder flera språk (inklusive några an hittat på själv), kombinerade ord med varandra och skrev sedan med flit in dubbel- och trippelbetydelser på allting. Och på något jävla vänster har han till och med lyckats få med både rollfigurer och en intrig.

Här är ett typiskt utdrag:

"All the vital-mines is beginning to sozzle in chewn and the hormonies to clingleclangle, fudgem, kates and eaps and naboc and erics and oinnos on kingclud ..."

Den första delen av texten består av dubbelord, så man skall läsa "sozzle" som "sizzle + dissolve", "chewn" som "chew + tune" och "hormonies" som "hormones + harmonies"... Den andra delen är en mening bestående av anagram. "Kates" = "steak", "eaps" = "peas" och fortsättande på detta sätt får vi även fram bacon, rices och onions on duckling. Ordet "vital-mines" berättar att temat för detta stycke är mat, då det samtidigt kan vara en omskrivning för magen och samtidigt referera till vitaminer. Så slutsatsen är att det handlar om hur nyttigt det är att äta biff och anka till middag, och med fortlöpande metaforer till musik, som ger ett till sätt att tolka alltihop...  Vad sedan "fudgem" betyder vete fan....

"Fudgem om de inte kan läsa min bok..."

Det där var, enligt min högst personliga åsikt, ganska mycket jobb för en enda mening. Multiplicera nu detta med 600 sidor, så börjar man snabbt förstå varför det tog 10 år för den här stackaren att översätta boken till polska. För lite extra kul kan du dessutom ta och lyssna på hur Joyce själv läser utdrag ur boken, med en av de mest uppenbara jag-är-högt-utbildad-men-låtsas-att-jag-är-en-jävla-leprachaun-irländska brytningarna någonsin.

Det är inte alls svårt att tänka sig att en författare ibland skiter ur sig en usel bok, bara för att jävlas med sina läsare, men enbart Joyce skulle ha lagt så oerhört mycket jobb på det.

En roman skriven enbart med ett ögonlock

Tänk dig att du måste skriva en roman, men att du på något sätt inte kunde skriva, t.ex. för att dina fingrar inte fungerar. Så, du anställer någon att skriva ner det du dikterar. Det tar visserligen betydligt längre, men fungerar fortfarande ganska bra. Nå, okej, men säg att du har tappat rösten också. And then? Du kan, hmm, typ använda något slags teckenspråk för att kommunicera med din assistent. Nå, okej, men säg att du inte kan tala, och att hela din kropp är förlamad, förutom ett enda ögonlock. And then?

Detta var situationen som Jean-Dominique Bauby skrev sin självbiografi Le scaphandre et le papillon (Fjärilen under glaskupan) under. Bauby, som tidigare hade varit en stormakt inom modevärlden och chefsredaktör för franska Elle, vaknade en dag upp utvilad efter en 20 dagar lång strokerelaterad koma, totalförlamad sånär som på ögonen, ungefär som Daniel Day-Lewis i My left foot, men med en betydligt mera värdelös kroppsdel. För att skydda honom från infektioner sydde man dessutom fast hans högra ögonlock, vilket lämnade det vänstra som det enda sättet att kommunicera på. Detta gjorde författandet ganska invecklat, eftersom ögon inte kan prata och är ganska dåliga på att hålla i pennor.

Men nevertheless lyckades Bauby efter att ha arbetat med en talpedagog att utveckla en kommuniceringsmetod baserad runt blinkningar. När de lyckats komma fram till grunderna (sannolikt börjande med enkla fraser som "Jaga bort den där myggan" eller "sätt på Top Gear"), beslöt han sig för att skriva en roman om sin upplevelse, för vad fan skulle nu han ha annat att göra.

"D.Ö.D.Å.T.A.K.A.D.E.M.E.N"

Men, för att felcitera Saliven Gustavsson: Hur i hundramarkshelvete lyckades han göra detta. Jo sidu, man läste upp bokstäver för honom enligt hur ofta de förekommer i franska språket (E, S, A, R, I, N, T, U, L, osv.) och Bauby blinkade med sitt trogna vänsteröga när bokstaven han önskade dök upp. Sedan skrev man ner bokstaven. Denna process upprepades sedan igen och igen och igen tills ordet var färdigstavat. Efter att Bauby och hans assistent blivit varma i klädern med denna metod, lyckades de oftast att få ett ord klart på omkring två minuter, men trots detta så blev krävde den färdiga boken, ca 140 sidor lång, uppskattningsvis 200,000 blinkningar för att bli färdig.

Det som dock var mest imponerande var att boken var bra och fick översvallande beröm av kritikerna (vilket räddade utgivarna från den oerhörda pinsamheten att refusera en bok en nisse skrivet med sitt ögonlock). Dessvärre avled författaren själv endast 10 dagar efter att den släppts, i sviterna efter en lunginflamation. Men hans bok blev en bestseller och filmversionen som släpptes 10 år senare vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes och nominerades till fyra Oscars.

Så alla ni wannabeförfattare som sitter och pantar på era manuskript, vad satan har ni för ursäkter?!

"Jag söker fortfarande efter rätt café. Alla vet att det är det är det viktigaste steget."

The 6th Sense (Something U Feel)

Genom historien har olika bullshitare försökt få folk att tro att de kan läsa folks tankar och trots att varje försök till att visa hur detta går till antingen inte har bevisats att funkar, eller bevisats att inte funkar, så tror en del inbilska stackare på det fortfarande. Men med detta sagt så har vi alla slags "extra" sinnen (som vi redan kommit fram till att är betydligt flera än fem) som vi antingen aldrig använder eller inte märker att vi använder. Och hast du mir gesehen så kommer några av dem faktiskt ganska nära...


Vi kan känna doften av folks personlighet och känslor
I en perfekt värld så skulle du aldrig döma någon innan du kände deras personlighet utan och innan, hela det där med bok-pärm-blablabla. Det är dock ganska klart att denna värld är pretty fucking far från perfekt - så ibland kan det faktiskt vara bra att kunna bedöma en persons avsikter på ett ögonblick. Lyckligtvis har evolutionen (tillsammans med en massa annan scheisse) givit oss alla sorters grejer just för denna uppgift, vare sig vi känner till det eller inte.

Det finns nämligen en orsak att du kan få en känsla om en person före de någonsin säger ett ord: Hur de doftar. Och nej, jag menar det inte i meningen av att "han där verkade ganska skum eftersom han luktade kakka och brunna tändstickor", utan om undermedvetna signaler som du inte hade en aning om att kom via näsan. Några forskare gjorde en undersökning där de bad deltagarna ha på sig samma skjorta tre nätter i sträck och förbjöd dem även att använda tvål, deodorant eller något annat som kunde dölja deras naturliga lukt. Efteråt lät de en annan grupp testpersoner lukta på dessa skjortor och försöka gissa vilken slags personlighet användarna hade: dominanta, neurotiska eller extroverta.

"Du doftar lite som att du skulle använda mitt huvud som hatt..."

Otroligt nog var träffsäkerheten lika hög som när samma grupp skulle bedöma folks personligheter efter att ha sett dem på video. Jo sidu, kroppslukt är nämligen precis lika indikativt av vem du är som hur du pratar och ditt kroppsspråk. En del forskare har till och med börjat teoretisera om att varje persons lukt är lika unik som ett fingeravtryck, så att den skulle kunna användas som ett ganska äckligt alternativ till DNA-analys.

Eller så kunde man bara börja lukta på brottsmisstänkta och kolla vem som blir mest nervös. För din näsa kan nämligen göra det också. En annan grupp förståsigpåare fäste nämligen fast bitar av gasbinda i armhålorna på testpersonerna medan de tittade på skräckfilmer. När man sedan tejpade fast kallsvetten under näsorna på en annan grupp testpersoner (yäk) och lät dem se bilder på helt uttryckslösa ansikten, så var gruppen med "skräcksvett" i ansiktet betydligt mer benägna att gissa att ansiktena på bilden var rädda. Efter det utgår jag ifrån att alla gick hem och duschade i flera timmar.



Vi kan se omöjliga färger
Försök på det här: Tänk dig en ny färg, en som du aldrig sett förut. Ta helt enkelt bara och uppfinn en färg. Inte så jävla enkelt eller hur? Du har antagligen redan utgått att detta beror på att du sett alla färger som är möjliga. Nå, förbered dig på att lyfta upp hakan från golvet, för det finns nämligen massor av nya färger, vi saknar bara vanligtvis förmåga att se dem, så att försöka förklara hur de ser ut är lite som att försöka förklara hus syn ser ut för en sedan födseln blind. Och jag menar var jag säger med "vanligtvis", eftersom vetenskapen har kommit på ett sätt.

Under deras outtröttliga jakt på att förstöra verkligheten på allt mer intressanta sätt, lyckades några forskare att visa en del människor "en blåaktigt gul" färg. Och nej, det var inte grön. Jag skulle gärna göra det, men kan inte exakt visa hur, eftersom ögat fungerar så att när vi ser blått stängs den del av ögat som ser gult av, och vice versa. Så det är inte meningen att det skall gå att se en verklig blandning av gult och blått, grönt är något helt annat, nämligen det närmaste din hjärna kan erbjuda när du visar den något som får den att bli förvirrad.

Men vetenskaparna upptäckte att vi faktiskt kan se det här och andra färger som inte ingår i regnbågen genom att lura ögonen med hjälp av vissa sammansatta mönster. Om du till exempel ser en sådan här bild...

Jag ser fortfarande inte den där jävla fisken...

...och vindar med ögonen som när man tittar på ett 3D-pussel (tricket är att låta korsen bilda ett tredje i mitten), så kunde vissa människor se en helt nu färg som varken var gul, blå eller grön. Men om du tror att jag bara försöker få dig att få migrän av att sitta och stirra i kors på skärmen så finns det redan en sådan här omöjlig färg som de flesta människor kan se utan att mindfucka sig själva. Den kallas allmänt för rosa och är en ohelig allians av röd och violett och kan hittas på regnbågen lika ofta som som blul eller oktarin (ett slags fluorecerande grön-gul-lila).

Men slutligen finns det en oerhört sällsynt förmåga som föds med en förmåga att se världen i färger som vi andra inte ens kan föreställa oss. De kallas för tetrakromater för att de har fyra tappar i ögat i stället för tre som vi andra. Varje tapp har som uppgift att se ca 100 olika nyanser som sedan kan blandas ihop av gärnan, så för vanligt folk betyder det ca en miljon färger totalt. Men tetrakromaterna som har en extra sådan här tapp kan se 100 miljoner färger. Så tack och lov att det är sällsynt, eftersom det skulle få teckning att vara lika svårt som lång fysik...



Ägglossande kvinnor kan upptäcka ormar och bögar
Varje månad kommer det en tid när kvinnor passar på att arbeta sig genom hela sitt känslomässiga register på grund av att deras bärbara barnfabriker är på service. Men det visar sig även att menstruationscykeln har en nedladdbar extrafunktion, den kopplar nämligen på en supermänsklig förmåga att upptäcka ormar. Och homosexuella män.

För att inte tala om homosexuella ormar...

Och hur kul det än skulle vara att sluta skriva här, så inser jag att det kanske nog i alla fall krävs en smula förklaring. Under en undersökning visade forskarna bilder på ormar som gömde sig i en trädgård, både färgbilder och svartvita, till en grupp kvinnor. Det de märkte var att de kvinnor som var under sin mest fertila period också var de som snabbast hittade ormarna. Teorin är att kvinnor som är redo att fortplanta sig får en evolutionär boost när det gäller att upptäcka faror.

Det som dock är ännu intressantare är att en annan forskningsrapport upptäckte att kvinnor med ägglossning, när de fick se bilder på mansansikten, även fick en helt otrolig gaydar. Och detta hade inget med slumpen att göra, en kvinnas förmåga att känna igen homosexuella män var som störst när hon var som mest fertil och avtog sedan tills det var dags igen följande månad. Förmågan att känna igen homosexuella kvinnor var däremot helt oförändrad.

Och det bör noteras att bilderna som visades inte var tagna på Broadwaypremiären av La Cache Aux Folles, utan kvinnorna kunde gissa vem som var bög endast genom att se dem i ögonen. Evolutionen har nämligen uppenbarligen kommit fram till att det kan vara helt användbart för kvinnor att notera sådana saker när det är dags att bilda familj, så att de inte slösar tid på en kille som kommer att lämna dem för deras bröder.



Våra ögon kan "se" även om vi blir blinda
Och nu talar jag inte om hur Daredevil eller den här killen kan "se" med hjälp av ljud, utan något helt annat och lika imponerande. Under ett försök lät man en totalt blind man försöka hitta ut ur en labyrint, förhoppningsvis efter att han anmält sig frivilligt. Något som han något överraskande klarade av galant. Han kunde nämligen "se" kurvorna och väggarna eftersom hans näthinna hade kommit på hur den skulle koppla sig förbi hjärnans skadade syncentrum och skicka informationen till resten av hjärnan. Han var fortfarande blind, men hans hjärna och ögon hade hittat en bakdörr.

Under en annan undersökning lade forskarna bilder på glada eller ledsna människor framför blinda personer och igen märkte de att de blinda kunde gissa rätt om bilden var glad eller ledsen de flesta gångerna. De kunde inte se ansiktena, men deras hjärnor visste vad de hade framför sig. Hur fan kan detta fungera, kan man fråga sig, men faktum är att för de absolut flesta blinda är det inget fel på deras ögon. Problemet sitt i syncentrum, den del av hjärnan som bearbetar det som ögonen ser. Det är som att ta ut filmen ur en kamera och fylla den med pyttipanna, kameran fungerar fortfarande utmärkt men är helt oanvändbar.

Men tänk om din kropp kom på något annat sätt för att skicka informationen till hjärnan. Ett sådant sätt finns och kallas för blindsyn. En del blinda personer utvecklar det och lär sig att få total medvetenhet om sina omgivningar, även om de tror att de inte har det. Det betyder visserligen inte att du kan slänga bort din blinda morbrors käpp, men att du kanske borde sluta gå omkring framför honom utan byxor.

"Hmm, varför fick jag plötsligt lust att äta hot dog? Eller nej, snarare prinskorv..."