torsdag 26 juli 2012

I Started a Joke

Riktigt bra hyss eller practical jokes fungerar aldrig som i filmer eller TV. Det är nämligen betydligt svårare än det kanske ibland verkar att fylla någons lägenhet med chokladmousse eller att byta ut Frihetsgudinnans fackla mot en gigantisk fältkuk. Riktiga practical jokes är således oftast småskaliga och mestadels bara irriterande. Ibland lyckas dock folk få till det på riktigt...


Fidel Castro kallar dig för bög
Det kan vara svårt att räkna ut vad bästa möjliga resultat av ett hyss är, men att lyckas få en världsledare så förbannad att han kallar dig "homo" inför publik hör nog till topp 5. Busringningar har länge varit normalprocedur för flera radiopratare, vilket är en av orsakerna till att så många av oss slutat att lyssna på radio. Men åtminstone en gång har dessa normalt ganska tröttsamma skämt lyckats till 100%: År 2003 började nämligen Joe Ferrero och Enrique Santos, två DJ:ar från Miami med att ringa upp Venezuelas president/semidiktator Hugo Chavez.

Man skulle ju kunna tänka sig att det kunde vara ganska krångligt att få tag på Chavez nummer, för annars skulle ju världens samlade presidenter få samtal av skämtare eller andra uttråkade presidenter varje timme på dygnet. Men det enda som Ferrero och Santos behövde göra var att bluffa sig förbi ett par assistenter före de kunde använda sig av några färdiginspelade ljudclip av Castro för att diskutera med Chavez själv. Efter en stund hoppade dock radiopratarna själv in med några välavvägda och intellektuella argument (med vilket jag menar att de svor åt Chavez en stund) och lade sedan på. Men de var inte färdiga här ännu...

Ett par månader senare använde de sig av samma trick mot Castro, men denna gång med ljudclip från Chavezsamtalet där de låtsades vara honom. Man kan dock tycka att ett sådant här bus mot en statschef kan vara imponerande, men i slutändan betyder det dock bara att du ringer upp någon gamling och förolämpar honom. Förutsatt, förstås, att statschefen ifråga inte besluter sig för att börja förolämpa dig tillbaka, vilket gör saker betydligt roligare. Och skapar en mindre, internationell incident.

"Din mamma är så fet att när går förbi TV:n missar du en hel säsong av Top Gear!"
När Fidel insåg vad som var på gång började han att kalla radiopratarna "skitätare", "bögar", och, som ett bevis på hans enorma uppfinningsrikedom, "jättebögar", samt några andra väl valda fraser innan han slängde på luren. Så det som kunde ha slutat som en liten, fortglömd grej blev istället världsnyheter. Federal Communications Commission gav radiostationen 4000 dollar i böter, vilket tydligen är priset för att provocera en kommunistledare tills han ifrågasätter din sexualitet.



En man blir en världsberömd konstnär, utan att existera
Det finns vissa konstnärer som är så berömda att i stort sett alla, även folk utan en tillstymmelse till konstintresse har hört talas om dem: Michelangelo, da Vinci, Rembrandt, Nat Tate, Monet, Picasso...

Vadå? Har du aldrig hört talas om Nat Tate? Men grattis isådana fall hördu, genom att erkänna det har du mer trovärdighet än en stor del av dem som förtjänar sitt levebröd inom konstindustrin.


År 1998 skrev författaren William Boyd en biografi om Tate, en abstrakt målare som levde mellan 1928 och 1960. Tate var ett stort, men missförstått, geni som var god vän med både Braque och Picasso och skapade fantastiska tavlor, men som i slutet förstörde dem alla innan han begick självmord. Boken innehöll fotografier på Tate och hans verk, samt minnen av honom skrivna av andra berömda konstnärer. Och, ajo just det, det var bluff från början till slut.

Boken var tänkt som en satir över konstkretsarna i New York, men Boyd nöjde sig inte med bara detta. Han vände sig således till en grupp människor som har ännu mera tid till oväsentligheter än till och med författare: kändisar. Först ringde han upp Gore Vidal, som marknadsförde och rekommenderade hans bok, och sedan David Bowie, som ordnade en enorm releasefest i New York, den första april, med ett flertal konstnärer, samlare, konsthandlare och historiker inbjudna.

Det var en mycket strikt dresscode.
Men med så många förståsigpåare på plats borde väl bluffen avslöjats ganska snabbt? Man skulle ju tycka det, jo, men medan Bowie läste utdrag ur boken stod alla bara och nickade igenkännande och diskuterade hur de alltid ansett att Tate varit oförtjänt bortglömd. Endast en enda konstkritiker insåg att det var ett skämt, eftersom han var den ende på plats som vågade erkänna att han aldrig någonsin hört talas om Tate. Så han började att kolla igenom boken och uptäckte snabbt att den innehöll ett flertal felaktigheter, som att använda namnet på förmodat kända gallerier som inte existerade.

Aprilskämtet spreds av media jorden runt, världen skrattade gott åt de högfärdiga och allt för stolta konstcirklarna och David Bowie gick tillbaka till att lämna pruttkuddar på folks stolar.



Tvåmiljardersskämtet
Så du har några pinsamma "experter" och en svärande diktator, men det har nu i alla fall inte kostat något eller hur? Nå, det här uppväger detta mer än väl. År 2004 var det 20-årsjubileum för Bhopalkatastrofen, en gasläcka från en Union Carbide-fabrik i Indien, som dödade 3000 personer inom en vecka och skapade livslånga hälsoproblem för mångdubbelt flera. Och nej, det var ingen prank. Vad fan är det med dig?

Men de drabbade offrens familjer blev oberoende överlyckliga när en representant för Dow Chemicals, som ägde kemifarbriken, dök upp på BBC News och äntligen tog ansvaret för katastrofen. Han meddelade att Dow skulle likvidera 12 miljarder dollar av sina tillgångar för att hjälpa till med läkarkostnader, vattenrening och forskning om farorna inom deras industri.


Det var en fantastisk företagsgest, och skapade genast ett enormt genomslag inom affärsvärlden. Och naturligtvis var det bullshit. Dowtalesmannen var egentligen Andy Bichlbaum, en medlem inom gruppen The Yes Men, som har en lång historia av motsvarande hyss bakom sig. Detta var det dock naturligtvis ingen som kände till medan han pratade med BBC-nissen, speciellt inte de som ägde aktier i Dow. När det ser ut som att ett företag erkänner att tusentals dödsfall är deras fel, men planerar att gottgöra det med att ge bort miljardvis med dollar, så har det en viss inverkan på börskursen.

Och som tårta på tårta kom, naturligtvis, att Dow ett par timmar senare gav ut ett pressmeddelande där de förklarade att de minsann inte hade några planer på att hjälpa de sjuka. Så det var ganska omöjligt för dem att rätta till något utan att framstå som rövhål. När alla svängar hade retts ut hade fejkmeddelandet blivit förstasidesstoff och Dows aktievärde fallit med två miljarder dollar. Ja, miljarder. Med "ard". För att något klantarsle på BBC inte klarade av att göra en bakgrundskoll.

onsdag 25 juli 2012

What's He Building In There

De flesta av oss kan känna igen ett namn enligt vad det finns för byggnader där. Säger man Egypten tänker man pyramiderna, säger man Ryssland tänker man kyrkor med uppochnervända rödbetor på tornen och det enda sättet min kära fru (bröllopsdag idag) kan orientera sig i Stockholm är enligt inrednings- och pysselbutikerna på Kungsgatan. Det finns med andra ord en speciell klass av ärkebyggnader som blivit så ikoniska att de i sig själva blir symboler för landet de är byggda i. Just därför är det en smula märkligt hur ofta vi nästan låter dem förstöras...


Eiffeltornet
Om Paris någonsin skulle förlora Eiffeltornet, hur skulle någon då överhuvudtaget veta att de var i Paris? Ni har alla sett filmerna, varendaste jävla scen som utspelar sig där måste ha tornet i bakgrunden, som en hint till publiken. Om man använder filmerna som modell så består Paris endast Eiffeltornet, någon enstaka kyrka och typ tre caféer.

Men trots detta var den rådande känslan hos Parisinvånarna, när Eiffeltornet var färdibyggt 1889, hur mycket de avskydde det satans åbäket, ett upptornande monstrum som förstörde deras högt värderade skyline likt ett enormt robotstånd som försöte att våldta molnen. En av dess argaste kritiker var den berömda författaren Guy de Maupassant som tog som vana att äta lunch i tornets restaurang, inte för att han tyckte speciellt mycket om maten där, utan för att det var det enda stället i Paris där han inte kunde se tornet. Vid ett skede beslöt man sig även för att måla det orange, eftersom inget säger "skönhet och elegans" som en gigantisk trafikkon.

Och laser. Mera laser åt folket!


Men marrarna gav sig till tåls eftersom de visste att det inte skulle behöva lida så länge, i och med att tornet var en temporär konstruktion som skulle rivas efter 20 år. Jo sidu, när Gustave Eiffel ritade tornet måste han hålla sig till reglerna för "bygg-en-stor-jävla-grej-tävlingen", mer känd som Världsutställningen 1889 (för övrigt den enda orsaken att det byggdes över huvud taget), med kravet att det skulle vara lätt att ta isär när Paris stad fick tillbaka den uthyrda marken den stod på, 20 år senare. Så Eiffel köpte upp ett jävla berg av det billigaste järnet han hittade, pysslade ihop det till den högsta byggnaden någonsin och sade, "Nå, nog borde det nu hålla i åtminstone 20 år".

Tornet var dock utställningens största hit, vilket fick gnället att tystna temporärt, men när 1909 kom allt närmare och med det rivningsdatumet, dök det upp på nytt med förnyad kraft. Det såg också ut som om kritikerna äntligen skulle få jämna det med marken, tills Eiffel greppade efter det sista halmstrået han kunde tänka sig, en ny och ganska oprovad uppfinning kallad radio.

Eiffel hade nämligen fått för sig att det där med radio var någon som kunde bli något en dag. Och eftersom radioapparater behöver höga platser för att kunna skicka meddelanden över långa avstånd, verkade ett av världens mest hatade, men samtidigt definitivt högsta, torn som en ideal plats för en radiomast. Vilket naturligtvis var sant: Eiffel hissade upp en sändare i toppen på tornet och erbjöd alltihop till franska krigsministeriet som en kommunikationsbas, med möjligheten att skicka radiomeddelanden till och med över Engelska kanalen. Med krig mot Tyskland och Österrike inom horisonten visade sig radion vara ett mycket användbart medel för att snabbt skicka meddelanden fram och tillbaka.

Så radio skulle visa sig vara det som räddade tornet och det visade sig vara väl värt att rädda bara fem år senare när det blev navet i de sändningar som effektivt störde ut tyskarnas radiokommunikation, vilket fick deras offensiv att stanna strax norr om Paris. Sedan dess har det hängt kvar, med det sista seriösa försöket till nedmontering år 1967 när en uppenbarligen småknäpp borgmästare i Montreal tyckte att det var en perfekt sak att "låna" för deras egen världsutställning.



Vita huset
Sedan John Adams flyttade in år 1800 har Vita huset i Washington D.C., eldats upp av britterna, utvidgats och förstorats otaliga gånger och ibland haft ett utseende motsvarande Sylvester Stallones nylle i, typ, varje Rockyfilm. Men byggnaden har alltid överlevt och stått som den eviga symbolen för USA. Utom då det närapå kollapsade under Harry Trumans presidentperiod.

I slutet på 1940-talet började Harry och hans familj att upptäcka några lite märkliga saker med sitt nya hem. Som till exempel att hela golv gungade medan man gick på dem, eller hur taken bågnade ner mot golven under och golven i sin tur knakade som för att gnälla om det. Men när en flygel närapå föll genom taket på Trumans eget sovrum och hans badrum spärrades av för att det var för osäkert, beslöt Harry att nu var det på tiden att göra något åt saken. Så han kallade in en grupp byggnadsinspektörer för att kolla upp saken och nyheterna var inte direkt positiva: Vita huset höll på att rasa samman och enligt en av inspektörerna var "gammal vana" det enda som höll andra våningen på plats.

Under Depressionen och andra världskriget hade nämligen de pengar som normalt gick till att hålla presidentens crib upprätt gått åt till att se till att pengar antingen hade mat för dagen och/eller till att spräng upp folk. Och om Franklin D. Roosevelt och grabbarna klagade om de ökande problemen blev de närmast tillsagde att sluta marra och koncentrera sig på att döda fler japaner. Det, och att man hela tiden höll på och borrade hål i väggarna, för telefon-, gas-, vatten-, el- och andra sådana ledningar. Detta gjorde att det var som att bo i ett hus av käppar som bara väntade på att någon vargjävel skulle komma förbi och blåsa omkull det. Lägg ännu till en tredje våning, slarvit renoverad av Calvin Coolidge och en balkong som Truman själv lagt till, men som fick alltihop att börja luta, och Vita huset var berett att kasta in handduken.

Så Harry satte igång med det som nu kallas "The Truman Reconstruction, ett massivt fyraårsprojekt där hela innandömet i byggnaden, dvs allt utom ytterväggarna, förstördes helt och sedan byggdes upp på nytt. För att rädda byggnaden från att falla ihop av sig själv var man med andra ord tvungna att göra det här:

När man har tillåtelse att köra med bulldozer inne i ett hus är det sällan ett gott tecken...
Detta betyder alltså att om du lyckas ta dig förbi de typ 1462 passerkontrollerna och de tre fullständiga gummihandskesökningarna som man tvingas genom för att besöka huset idag, så är det mesta av det du ser motsvarande en Holywoodremake, filmad nästan 150 år efter orginalet. Men det positiva är att du har mycket mindre chans av att dö akut av piano-genom-taket-syndrom.



Lutande tornet i Pisa
Det lutande tornet i Pisa är endast berömt för att dess byggmästare var klantarslen - på grund av en otillräcklig husgrund på instabil mark började tornet luta allt mer och mer redan när det började byggas på 1100-talet. Det har även, upprepade gånger, varit fan så nära att döpas om till liggande tornet i Pisa.

Det närmaste tornet varit att kippa var när det allierade under andra världskriget beslöt att ge gravitationen lite explosiv assistans. De allierade trupper som avancerade genom Toscana kunde helt enkelt inte fatta hur tyskarna med sådan galen precision kunde stoppa varje tänkt anfall mot Pisa i sådan plan terräng - tills någon fiffikus insåg att tyskarna hade en perfekt utsiktplats i form av en jättelik, om än lite skev, byggnad ut över plattlandet ("Väntas nu, är det där något slags lutande torn? I Pisa? Varför i helvete har ingen berättat om det?"). Fälttåget hade vid det skedet kört fast så hårt att högdjuren beslöt sig att ge tyngdkraften lite hjälp på traven, och, åt helvete med historia och kultur, nu skulle fanskapet tammefan sprängas.

En ensam eldledarsergeant med namnet Leon Weckstein fick i uppdrag att leda in ett artilleriuppdrag mot tornet. Weckstein smög sig fram genom buskarna tills han var bara någon km bort, men när han skulle lyfta radion till munnen för att beställa in granaterna kunde han helt enkelt inte göra det, så betagen var han av kyrkans skönhet. Tornet fick stå kvar och luta, räddats endast av en enda soldats svaghet för romanesk arkitektur.

Men även efter att tornet med nöd och näppe klarade sig från att stupa i strid fanns det en hel del lutande att oroa sig för. Det visar sig nämligen, surprise surprise, att en byggnad som långsamt, men obönhörligt, är på väg att kollapsa, inte är helt optimalt och vid 1990 lutade tornet redan 5,5 grader och stängdes för publik för första gången. När en lokal expert påpekade att tornet kunde kollapsa när som helst kunde dock regeringen inte blunda för problemet längre och beslöt sig för att genast ta itu med saken genast, dock denna gång i betydelsen att "genast" var regeringsspråk för "nio år senare".

Trots detta sölande klarade man dock på något sätt att vara snabbare än gravitationen och kunde, med en hög jättelika motvikter, räta upp lutningen till under fyra grader och 2008 få all rörelse att stanna. Man kunde dock naturligtvis inte åtgärda lutningen helt, för vem i helvete skulle bry sig om Pisa i sådana fall.

"Lassa-en-hög-med-skit-på-det-metoden", allmänt använd för att räta upp lutande torn världen över.

måndag 23 juli 2012

3am at the Border of Okefenokee

Där det finns en gräns, hittar man oftast även någon som är förbannad över den. Gränser dras genom krig, avtal och annan politik, vilket ibland leder till att saker blir en smula märkliga. Och ibland blir de direkt vansinniga...


En del amerikaner sitter fast på fel sida om gränsplanket
USA:s gränsstaket mot Mexiko har hindrat tusentals skumma utlänningar från att ta amerikanska jobb sedan det började byggas av Bush år 2008. Och oberoende av vad man tycker om detta så är folket som bor inom synhåll från att det nöjda med att det hindrar knarkkriget i Mexiko från att läcka över in på deras bakgårdar. Eller, de skulle i alla fal vara det om det inte befann sig på fel sida om staketet. Problemet är nämligen det att på vissa ställen så är staketet byggt bortemot ett par km från den egentliga gränsen - och på vissa ställen tvärs igenom bostadstomter.

På grund av ett avtal som förbjuder byggande på vissa områden i närheten av gränsen, kom USA fram till att de hade lite bufferutrymme när de kom i gång med sitt staketbyggande, vilket ledde till att en del amerikaner plötsligt och till sin stora förfäran märkte att de bodde på fel sida om ett enormt "HÅLL ER BORTA TAMMESATAN!"-staket. Så varje dag blir amerikaner, som bor i USA, tvungna att passera det amerikanska gränsstaketet för att komma in i USA.

"Är ni fortfarande säkra på att ni är amerikanska medborgare? Okej, vi kommer tillbaka och kollar om 20 minuter..."

Och inte ens detta ger riktigt rättvisa till hela galenskapen: en lokal bonde har till exempel synpunkter på att han måste passera gränsen varje gång han kör mellan sina åkrar och sin lada. På ett ställe passerar staketet till och med rakt igenom ett universitetskampus, så att studenterna måste bereda tid i gränskontrollen under sina akademiska kvartar på väg från en föreläsning till nästa. Samtidigt blir livet inte direkt ointressantare för de som bor på fel sida av staketet. Eftersom de är fast bakom en mur och inte har någon barriär mellan sig och våldsamheterna i Mexiko, så hör det inte alls till ovanligheterna att se smugglare, illegala invandrare och knarkkartellbossar som smyger omkring på deras gräsmattor.

Å andra sidan är situationen nästan lika knäpp, om än lite vänligare, på den norra gränsen mot Kanada. Där finns det nämligen en väg, kallad Canusa Avenue, som ligger mitt på gränsen mellan USA och Kanada. Och jag menar så mitt på gränsen att den ostgående filen ligger i Vermont, medan den västgående ligger i Quebec.

Gissa på vilken sida av vägen 18-åringar kan dricka lagligt...

Och kom då också ihåg att jänkarna, sedan 9/11, blivit betydligt mindre liberala med att folk kör in och ut USA, även om "köra ut ur USA" betyder "backa ut från gården". Om du är en amerikan som bor på södra sidan av Canusa Street och vill lämna huset till höger är allt frid och fröjd, men om du svänger till vänster måste du ta en tur via tullkontoret, även om du bara är på väg efter en hamburgare. Om du svänger år fel håll på Canusa Street är du enligt lagen tvungen att ha med foto-ID och bevis på nationalitet. Plus att din bil troligen kommer att genomsökas utan motivering.



En indisk stad i Bangladesh, i Indien, i Bangladesh
Om du läst mitt gamla inlägg om clusterfucket Baarle-Hertog/Baarle-Nassau på gränsen mellan Belgien och Nederländerna så vet du att en enklav är en bit av ett land som, likt en ö, är helt omringat av ett annat land. Vid sällsynta tillfällen, som i Baarle, kan en till enklav bildas på en sådan ö, vilket kallas en konterenklav. Vid detta skede skulle enklaven alltså vara formad som en munkring och att köra tvärs igenom den skulle tvinga dig att köra ut, in, ut, in och ut igen ur ditt eget land. Hänger ni med så långt?

Lysande. Tänk er då att ni skulle leva i det indiska distriktet Dahala Khagrabari. Den är omringad av en del av Bangladesh, som är omringad av en del av Indien, som är omringad av Bangladesh - världens enda konterkonterenklav.

Om du inte är tillräckligt knäpp för att förstå denna situation så finns här en karta...
Så för att passera igenom den skulle du köra från Indien, till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh, till Indien,  till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh...

Eftersom kartritarna måste ha varit höga på crack eller motsvarande substans när de ritade upp gränsen, så har länderna 160 enklaver i varandras länder, men inga andra fullt så galna som Dahala Khagrabari. Men oberoende hur knäppt det ser ut för oss har invånarna lätt att hålla sig för skratt, mest för att de är fast där för resten av livet. För även om de är indiska medborgare kan de inte lämna sitt närmaste kvarter utan att anlända i Bangladesh, något som man behöver ett pass för. Men de kan endast få tag på pass i huvudsakliga Indien, vilket de inte kan komma till utan att passera Bangladesh. Två gånger.

På motsvarande sätt skulle det vara en logistisk mardröm för Indien att erbjuda några som helst förnödenheter eller bekvämligheter till invånarna, så de skiter i det. Så helt utan elektricitet eller något annat som vi alla tar för givet, så kan ortsborna i Dahala Khagrabari enbart sitta och titta på hur deras grannar något tiotal km bort moderniserar, medan de mer eller mindre sitter fast på stenåldern. Den enda smulan av tröst för stackarna är att slimsan av Bangladesh som har fångat dem är i samma situation.



Koreanska gränsen går genom ett bord
Jag är säker på att du redan känner till att det inte finns en enda sak med Nordkorea som inte är sprittsprångande vansinnig och som man kunde gissa är en stor del av denna galenskap koncentrerad runt gränsen mellan dem och Sydkorea, platsen där två av jordens länder som avskyr varandra mest möts och stirrar på varandra.

Känd som den demilitariserade zonen (DMZ), så är koreanska gränsen den mest hårdbevakade gränsen i världen, med totalt uppemot 2 miljoner soldater från båda sidor stationerade längs de 250 km som den sträcker sig. Och eftersom Koreakriget tekniskt sett fortfarande pågår (man har bara haft vapenstillestånd de senaste 60 åren) får ingen passera den. Över huvud taget. Av någon som helst orsak. Inte ens någondera landets president. Inte ens om någondera landets president skulle jagas av arga jättebålgetingar.

De tar det här mycket allvarligt!
Det gör följaktligen att alla samtal mellan länderna oerhört krångliga, eftersom inte någondera sidan kan bjuda in de andra på kaffe. Så man löste detta genom att bygga det som är känt som the Military Armistice Commission Conference Room, tvärs över gränsen med mötesbordet bokstavligen kluvet av gränsen. Detta låter representanter från vardera landet sätta sig ner och diskutera saker utan att lämna landet, eftersom sådana saker inte alls är överdrivna. Även när det inte är i användning är rummet fullt av soldater som står och tittar skitigt på varandra.

Brillorna finns så att det inte skall märkas när de somnar



Indien och Pakistan strider om en värdelös glaciär
Indien och Pakistan kan bland världens nationalstater liknas vid ett par stridande bröder, med en syskonrivalitet så inrotad att allt som görs startar ett gräl, bara för grälandets skull. Bevis nr. 1 för denna teori är Siachenglaciären, en bit land så totalt värdelös att inget friskt land skulle ta över det ens mot betalning. Men problemet ligger i att när man började dra upp gränserna för landen under delningen av Brittiska Indien, var det ingen som brydde sig om att kolla hur gränsen gick genom glaciären, eftersom denna omkring 6000 meter höga dödsfälla är så ogästvänlig att man inte kunde nå den, än mindre skicka lantmätare dit.

Så man var istället överens om att vid något skede mitt i detta frusna elände tar Indien slut och Pakistan börjar, vilket fungerade bra till en början. Sedan började någon i Pakistan att skriva ut tillstånd till folk att klättra på glaciären och likt en avundsjuk snorunge som inte kunde bry sig mindre om en hög med skit innan brorsan plockar upp den, påstod Indien genast att isklumpen var deras, och ett av historiens mest meningslösa krig har pågått sedan dess.

Indien var först genom att erövra omkring 2500 kvadratkm land, innan Pakistan märkte vad som var på gång och kunde säkra resten. Sedan har positionerna böljat fram och tillbaka och förvandlat Siachenglaciären till det högsta slagfältet i världen och samtidigt ett av de farligaste, men inte på grund av skjutandet - många gånger fler soldater dör på grund av vädret och terrängen än stupar i strid.

"Skjut snabbt så att jag kan värma händerna på raketutblåset!"

Det är svårt att överdriva hur sjuk den här situationen är. För det första så står kostnaden av att hålla totalt över 3000 man på glaciären och i faggorna där för omkring ca 10% av den totala försvarsbudgeten hos både Indien och Pakistan. Och då skall man komma ihåg att det här är två kärnvapenländer med 3 resp. 1 miljon stående soldater och reservister. Indierna har till och med blivit tvungna att uppfinna en speciell helikopter för att nå och underhålla trupperna i den tunna luften.

Och för det andra så brukade området tidigare vara vackert, ogästvänligt, totalt värdelöst och harmlöst (dvs inte skadligt för andra områden), men pga de vansinniga mängder scheisse som skapats av dessa trupper i form av använd ammunition, fotogenflaskor och annan bråte börjar glaciären mer och mer påminna en militär avstjälpningsplats. När glaciären dessutom smälter en aning på sommaren spolas en hel del av detta avfall ner i Indusfloden som används som dricksvatten av båda länderna. Så stridandet om en vacker, men värdelös snöhög har inte bara kostat massor i pengar och människoliv, utan även skapat ett rejält miljöproblem.

Så vad är då så viktigt med att bestämma gränsen över Siachenglaciären? Ingenting. Absolut ingenting, förutom det faktum att om ena sidan ger upp så vinner den andra en symbolisk seger, vilket alla uppenbarligen är beredde att frysa skräpporna av sig för att förhindra.

fredag 13 juli 2012

Whistling Rivalry

Alla har någon gång varit med om en riktigt barnslig vendetta, där två personer med endast kosmetiska skillnader förstör stämningen för alla i deras omgivning. Detta händer oftast i högstadiet eller under riktigt smutsiga skilsmässor, men sedan finns det de gräl som lämnat avtryck i historien och utan vilka vi inte skulle vara de vi är idag. Det är nämligen så att enbart för att för att deltagarna i fejderna varit internationella affärsmän eller världsledare har de inte sett sig vara för stora för att låta lite trashtalk inverka på deras beslut.


Ett missförstånd formar skomarknaden
Adolf och Rudolf Dassler var två tyska bröder med ett gemensamt intresse för skomakeri, vilket ledde till att de under mellankrigstiden startade upp familjeföretaget Gebrüder Dassler Schuhfabrik (Bröderna Dasslers skofabrik, för dem som inte förstår teutoniska). Och som en stor del av befolkningen under den tiden var de även troende nazister, även om de sög lite på att vara det. Till exempel så var det i deras skor som Jesse Owens sprang under Berlin-OS 1936 och på så sätt aningen motbevisade Hitlers teori om hur underlägsna svarta idrottare var.

Men å andra sidan så överlevde, i motsatts till Hitler, deras skofabrik andra världskriget och idag säljer de mer sportskor än någon annan än Nike och Reebok. Du har dessutom nästan garanterat använt deras skor eller kläder vid något skede, du kände bara igen dem som Adidas och Puma. För även om bröderna fortsatte att tillverka skor så gjorde de det inom skilda företag.

Adolf Dassler, grundare av Adidas. Fullblodsnazist.

Allt började under en allierad bombräd mot deras hemstad Herzogenaurach där Rudolf med sin familj satt i ett bombskydd, när Adolf med sin fru sökte skydd på samma ställe. Det kan ha varit att Royal Air Force höll på att jämna Tyskland med marken, eller en föraning om hur omodernt hans förnamn höll på att bli, men Adolf var oberoende på rejält dåligt humör över just denna bombraid, för han hälsade brorsan med familj genom att påpeka vilka as de allierade var. Mer specifikt sade han, "Här har vi nu de jävla asen igen".

Den tydligen ganske osäkre Rudolf trodde att Adolf menade honom och hans familj, men istället för att reda upp missförståndet och bro-krama bort all bitterhet, så var det som följde det slags obegripligt sega missförstånd som man annars bara ser i dåliga sitcoms. På grund av den där ena meningen blev deras förhållande alt mer frostigt ju längre kriget fortlöpte. Rudolf blev t.ex. tvångsinkallad till armén och senare fångad av amerikanska soldater som anklagade honom för att vara medlem i Waffen-SS (den folkmordigaste delen av hela tyska armén), något Rudolf var övertygad om att Adolf hade fått dem att göra.

Så när kriget tog slut så hatade bröderna varandra så hjärtligt att de kom fram till att de inte kunde samarbeta längre, så de delade upp sin skobusiness. Adolf Dassler döpte sin halva av företaget till Adidas, efter att mycket klarsynt insett att en förkortning av namnet var på sin plats (Adolfdas skulle knappast ha sålt fullständigt lika bra). Rudolf Dassler döpte emellertid sitt företag efter en bergskatt och de har försökt att få varandra att gå i konkurs sedan dess.

Rudolf Dassler, grundare av Puma. Ärkenazist.

De har drivit förtalskampanjer mot varandra och, likt värsta sortens skilsmässoföräldrar, tvingat hemstadens innevånare att välja sida. De anställda vid respektive företag fick inte gifta sig med varandra, de lokala fotbollslagen och pubarna var uppdelade enligt skolojalitet och Herzogenaurach fick snabbt smeknamnet "staden med de böjda nackarna", eftersom invånarna vägrade att tala med varandra innan de kollat att den andra personen säkert hade på sig rätt tossmärke. Och så håller de fortfarande på.



Kuwaitkriget började pga trashtalk
Efter att amerikanerna och två generationer Bushpresidenter hade invaderat Irak två gånger, kostat på sig miljardtals dollar och tusentals amerikanska liv för att göra sig av med samma galna diktator, lyckades soldater från US Special Forces slutgiltigt att fånga fanskapet år 2003 och kunde börja förhöra honom om varför han varit en sådan jävla irriterande fjant de senaste årtiondena. Och kanske passade de på att mobba honom lite för den där fjantiga kärleksromanen han skrev 2001.

Trogen sitt rykte så gjorde Saddam dock allt för att göra livet svårare för sina förhörare från FBI och CIA, så det krävdes att George Piro, en förhörsnisse från FBI, började stryka hans inte oansenliga ego för att få några svar av honom. Piro påstod sig vara en Washingtonhöjdare som rapporterade direkt till president Bush, och förmodligen att Bush själv skulle komma och förhöra honom, om han inte satt fast på ett viktigt möte.

Men när Saddam en gång hade börjat prata var det ingen hejd på honom. Han erkände att han inte hade förväntat sig att USA skulle följa upp sina hot om en markinvasion, vilket kanske inte var så överraskande i och med att de flesta amerikanska generaler tyckte att en sådan var en dålig idé. Det som dock var överraskande var vad Saddam hade att säga om invasionen av Kuwait, startskottet till hela jävla karusellen 13 år tidigare.


Vid tidpunkten hade Irak några ganska rejäl skulder till sin lilla granne, Kuwait, som lånat dem maffiga 80 miljarder dollar under Iran-Irakkriget. Vid detta skede hade USA inte något eget intresse att delta i stridigheterna och var av åsikten att så länge ingen blev allt för stark och invasionsbenägen, skulle uppföra sig som små Fonzien och ta det helt cool. Men när Saddam plötsligt stationerade 100,000 man vid Kuwaitiska gränsen började saker och ting se allt mer oFonzieaktiga ut. Detta löste sig dock den 25 juli 1990 när Kuwait gick med på ett oljeavtal som skulle reda upp krisen. Alla makter med något som helst ekonomiskt intresse i regionen hade förklarat för båda sidor att "Bitch, be cool!" och alla hade lugnat ner sig.


Alltså, tills emiren av Kuwait förklarade att han ville göra varje kvinna i Irak till en 10-dollarsprostituerad. Jepp, enligt det Saddam berättade för Piro under förhören så var hela Kuwaitkriget ett resultat av den enda förolämpningen. Saddam tog kommentaren synnerligen personligt och, som hämnd, invaderade han Kuwait. USA och en FN-koalition av över 20 länder och över en miljon soldater anföll Irak och som svar på detta försökte Irak invadera Saudi-Arabien också.


Detta hjälpte dock föga och Iraks militär totalkrossades under kriget, men Saddam kunde sitta kvar och fortsatte att vara motstridig om den fortsatta närvaron av amerikanska styrkor i området, vilket alltså slutade med att landet blev invderat ytterligare en gång, att Saddam blev fångad och avrättad. Allt för att någon typ gav en genomsnittlig Youtube-kommentar om Iraks kvinnor.






Grälet mellan två generaler låter hela tyska armén smita
Om man på något sätt kan dra likheter mellan andra världskriget och de filmer om kriget som gjorts i Hollywood, så är det att de båda är historier om comeback. I början så rullade tyskarna genom Europa och in på ryska stäppen utan några större problem, och, kännande en vinnare när de så det, så hoppade japanerna på tåget genom att bomba Pearl Harbor och i snabb takt erövra hela västra Stilla havet. Vid 1943 hade dock de allierade arbetat sig tillbaka in i matchen genom att ryssarna vunnit det brutala slaget om Stalingrad och britter och amerikaner sparkat tyskarna ur Nordafrika. 


Och vad amerikaner än tycker om att intala sig själva, så var de inte orsaken, eller ens till särskilt stor hjälp med, att få till denna förändring. Under en större del av Afrikakampanjen hade amerikanerna haft tummen så grundligt planterad i rumpan, att när det blev dags för nästa steg i Operation Sparkanaziröv, dvs att invadera Sicilien, ville britterna inte ha dem med.

Sicilien hade under hela kriget varit startplats för att bomba allt med en allierad flagga som seglade på Medelhavet, men britterna hade lyckats att lura tyskarna att en invasion av Sicilien inte alls var på kommande genom att klämma en portfölj full av fakeplaner, handboja fast den i en död kropp och sedan slänga ut den utanför spanska kusten. Orsaken till att de gick på detta måste ha varit att Tom Clancy temporärt måste ha varit ansvarig för verkligheten under kriget.

De tyska trupperna på Sicilien borde således varit oförberedd munsbit för de allierade, men istället så utbröt en pittmätartävling av sällan skådat slag mellan den amerikanska generalen och galenpannan George Patton och den brittiska generalen och mustaschnissen Bernard Montgomery. De hade satts att leda respektive lands trupper under operationen och absolut avskydde varandra. Montgomery såg andra världskriget som ett brittiskt krig och hade sett amerikanerna fucka upp allt de hållit på med i Nordafrika, medan Patton å sin sida hatade Montgomery som general (han var alltför försiktig och metodisk för den hetlevrade Pattons smak) och även britterna rent generellt.

Det är svårt att se från den här vinkeln, men troligtvis försöker de puukotta varandra i handen här.

Planen var att britter och amerikaner skulle invadera på varsitt håll på öns sydkust och därefter mötas i Messina på nordkusten, fångande tusentals tyskar mellan sig i en kniptångsmanöver. Men genast när de första bataljonerna kommit i land ändrade Montgomery allt genom att roffa åt sig några strategiska vägar från amerikanerna och använda dem själva, tvingande amerikanerna att dra sig tillbaka till invasionsstränderna för omgruppering.

Detta såg Patton som en orsak till att helt legitimt kasta planen över bord och rusa mot Messina för att hinna dit före Montgomery. Under den värsta konfliktens någonsin i världshistorien höll två generaler, som det var tänkt att skulle samarbeta, på och skickade svordomsfyllda meddelanden som förolämpade den andres intellekt mellan varandra.

"...jo, och just det, säg att jag har pissat i hans te."

Och ju närmare vardera generalen kom Messina började de att fatta dumdristiga beslut som kostade hundratals liv, bara för att kunna stå i Messina och säga lällislää när den andre kom fram. Så när britterna var framme och plockat fram vinnarsäckpiporna var jänkarna redan där. Efter den snabbaste offensiven i krigshistorien fram till det kunde amerikanerna nämligen erövra Messina med lätthet. Detta pga det inte fanns en enda fiendesoldat kvar där. Medan generalernas gnabbats hade de nämligen inte märkt att tyskarna och italienarna i all stillhet hade evakuerat alla sina trupper åt helvete från Sicilien.

Detta var dock klart för alla utom de två generalerna och Pattons vicechef, Omar Bradley, klagade även på att "Hur snabbt vi än avancerade var det omöjligt att i denna riktning skära av fiendens reträttväg över till Italien". Totalt kunde 100,000 man, 10,000 fordon och 17,000 ton utrustning skeppas iväg för att på nytt strida på Italienska halvön. Bara för att en general skulle kunna stå och se ut som Jeremy Clarkson.



Robert Kennedy och Lyndon Johnson fick Nixon att bli president
Om en nation någonsin behövt en stark ledare och statsman så var det efter att John F. Kennedy hade blivit mördad år 1963. De två troligaste kandidaterna var justitieministern Robert F. Kennedy, som varit sin brors närmaste rådgivare, och självklart Lyndon B. Johnson, som gått från den relativt sett menlösa positionen av vicepresident till ledare över den fria världen. Olyckligtvis hade de dock vissa problem med att se varandra i ansiktet, mest pga att de använt en stor del av de föregående åren till att försöka klösa ögonen ur det på varandra.

Tekniskt sett var det LBJ som började, genom att öppet vara en argsint kritiker av Roberts och Johns pappa, Joseph Kennedy. Men för att vara ärliga bör det nämnas att ganska många var kritiska över Joe Kennedy, en smutsig affärsman och politiker som högt och ljudligt var på "alla är hemliga kommunister"-sidan av McCarthyism. RFK gjorde dock slag i saken av deras gräl första gången de möttes, ett slumpmöte i Senatens matsal. Johnson, då majoritetsledare över Senaten gick in och skakade hand med senatorerna, som han troligtvis tidigare hade dissat å de grövsta, men han var den mäktigaste nissen i rummet och det är nu bara så politik fungerar. Robert var en nyanställd assistent, och om Johnson så hade fisit honom i ansiktet så var det hans jobb att tacka för att någon visat vad en riktig statsman äter till frukost. Istället gick det så att när den mäktigaste mannen i rummet sträckte fram näven, så vägrade den yngste mannen i rummet att skaka den, eller ens att titta på honom. Det är oklart om LBJ kommenterade detta med att "well now, I guess, it's on!" men det var det i varje fall.

Robert Kennedy, fantiserande om en trekant med Johnsons fru och mamma

Saker och ting blev igen öppet fientliga mellan dem när Johnson och JFK gjorde upp om Demokraternas presidentnomination, vilken till slut skulle få Kennedy att hamna i Vita huset. Johnson förde en smutsig kampanj som koncentrerade sig på att Kennedy var katolik, något som var kontroversiellt vid tidpunkten. I slutändan bad JFK dock LBJ att bli hans vicepresident, eftersom det var en vettig strategi, men framför allt för att han var en vuxen man som visste att det här var politik och inte ett avsnitt av Jersey Shore. Robert, som tydligen inte var fullt så klar över denna skillnad, körde dock vidare med sin "alltså, Lyndon Baines Johnson kan helt seriöst stritta åt helvete"-linje och gick bakom sin brors rygg med att be LBJ att tacka nej.

Enligt både vänner och assistenter så ändrades dock Robert till en lugnare och mer fundersam person efter mordet på JFK, vilket verkar vara fallet i allt utom i hur mycket han fortfarande hatade Johnson. Så medan RFK under sin tid som justitieminister varit sin brors främsta rådgivare fortsatte han under LBJ att göra det han gjorde bäst, dvs att ignorera honom. Och eftersom politik liknar rap beefar mer än vi kanske är bekväma med så sköttes en stor del av smutsigheterna av hjälpredor. Kennedys folk skyllde öppet på Johnson för att denne övertalat president Kennedy att resa till Dallas, medan Johnsons folk kontrade med att presidenten skyllde misstagen på Kuba på RFK, vilket skapat en atmosfär av konspiratoriskt våld.

De sade det naturligtvis inte öppet själv, men i en nation som ville ha svar som kunde hjälpa dem att gå vidare, så var den sittande presidenten och den mäktigaste medlemmen av föregående administration helt okej med att deras folk kastade vansinniga beskyllningar mot varandra. Nästa år avgick Robert Kennedy från sin ministerpost, för att ställa upp till val som senator, vilket fick LBJ att bli mer och mer paranoid över Bobbys politiska ambitioner. Därför använde han de följande åren till att förstöra Robert Kennedys lagförslag, och till att sedan införa egna, mer eller mindre identiska versioner av dem. Tiden ifrån varandra gjorde heller ingenting åt deras grälande, utan det däremot mer legitimt för dem att öppet göra narr av varandra.

Så när 1968 års presidentkampanj körde igång så utgick alla ifrån att Johnson skulle ställa upp och vinna en andra mandatperiod. Men efter ett dåligt primärval i New Hampshire beslöt sig plötsligt RFK att ställa upp mot presidenten. Om nu någon trodde det är det inte speciellt vanligt att någon försöker utmana en sittande president från det egna partiet, men Kennedy red på en farmgångsvåg och om det var något som han alltid varit bra på, så var det totalt skita i att Johnson satt på en maktposition. Så oberoende av om det handlade om att han fått nog av allt detta, eller om han insåg att en smutsig, utdragen match med sin döda chefs lillebror skulle se dålig ut, så chockade Johnson alla genom att dra sig ur tävlingen.

"DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete och DU kan dra åt helvete! Ha så satans roligt med er Nixon hörni!"

Kennedy blev favorit till att bli president och hade precis vunnit primärvalet i Kalifornien, när han tragiskt nog blev mördad, vilket lämnade det demokratiska partiet i spillror. Men inte ens detta var slutet på deras beef. Under de sista dagarna av LBJs presidentperiod så lyckades några Kennedyanhängare i nationalparksstyrelsen att utnyttja ett kryphål i reglerna till att byta namn på LBJ Stadium i Washinton till Robert F. Kennedy Memorial Stadium.



Rivalitet inom japanska krigsmakten får USA med i kriget
Du känner säkert till att anfallet på Pearl Harbor tog USA med överraskning, men det var inte vara de som blev överraskade. Att Japan så hårt skulle hoppa på en nation som inte riktigt bestämt sig för om de skulle vara med eller inte, var en ytterst dum strategi enligt i stort sett alla. Historiker har i åratal försökt komma fram till vad som var den egentliga orsaken, men man antar att det till stor del handlar om rivalitet mellan de olika vapenslagen. Om du varit i Drakan så känner du säkert till rivaliteten mellan gröna och röda sidan och en liknande grej fanns mellan armén och flottan i Japan, men till en exponentiellt högre grad.

För att kunna förklara varför de behövde mera trupper och resurser så fördrev nämligen japanska flottan och armén första halvan av 1900-talet med att mucka gräl med enorma länder som Ryssland eller Kina, ofta mot direkta order att inte anfalla. Under första världskriget beslöt till exempel flottan att helt på eget bevåg att erövra en bunt öar tillhörande tyska Mikronesien, trots att man sagt åt den att lämna dem ifred. Därefter krävde de att få mera regeringspengar för att kunna administrera dessa nya områden man erövrat utan order, vilket regeringen med långa tänder lät dem få.

Vid 1921 hade flottan dubbelt så stor budget som armén, och naturligtvis gjorde detta armén en smula bitter. Så de gick tillbaka till sin ensidiga taktikbok om hur man fixar budgetutökningar och beslöt att starta ett nytt krig, genom att invadera Kina. Och eftersom enorma krigsskepp inte kan göra ett jota under ett landkrig var det denna gång flottans tur att sitta på avbytarbänken och sura. Kriget i Kina drog ut allt längre, pengar flyttades från flottans budget och vid 1941 var den löjligt liten utan att någon egentligen visste hur man kunde öka den igen. HAH! As if! Naturligtvis visste de hur det skulle göras. Man startar bara ett nytt krig, ju!

"Exakt vad satan sade ni att ni just gjort" - Hela Japan

Och tammefan vad de lyckades. Efter att ha anfallit och erövrat amerikanska baser på Hawaii och Filipinerna, såg det ut som att allt kunde gå vägen, men till slut kunde USA använda sina överlägsna resurser till att mosa allt på sin väg över Stilla havet. Men ja, flottan fick den budgetökning de önskade sig. Så vi kan mer eller mindre tacka japanska armén och flottan för att de skapat världen som den ser ut idag.

torsdag 12 juli 2012

Rebuilding the Symbol

Hela poängen med att använda en symbol är att den visar en mening och sparar plats - om man till exempel ritar en bild av en streckgubbe med klänning på en dörr behöver man inte skriva ut "rum där damer kan göra sig av med oönskade kroppsvätskor". Men det är intressant att vi ibland glömt bort vad den egentliga meningen varit, men fortsatt att använda symbolen i alla fall...


Hjärtsymbolen handlar om preventivmedel (och skräppor)
Det är en av den mest otvetydiga symbolen någonsin och kan hittas överallt från kort till choklad till smycken till sjömanstatueringar. Symbolen har de facto blivit en så naturlig del av vår vardag att det lätt glöms bort att den över huvud taget inte ser ut som ett hjärta. Nå, det finns en hel del ganska övertygande indicier att det aldrig var tänkt att det skulle vara ett sådant.

Ursprunget:
Ett romersk preventivmedel. Om man börjar söka efter hjärtsymboler så hittar man de första på romerska mynt som det här:

Så <3 och slaveri på en industriell nivå har samma ursprung...

Men det där är inte tänkt att föreställa någons hjärtmuskel, utan fröhuset på silphiumplantan, en växt så uppskattad av romarna för sina profylaktiska egenskaper att de bokstavligen knullade den till utrotning. Men medan den existerade så var avbildningar av fröna vanliga runt hela romerska riket, så till den grad att de dök upp på deras pengar. För att riktigt förstå hur mycket romarna tyckte om sex, så är motsvarigheten att Washington et consortes skulle ha haft bilder av kondomer på de första dollarsedlarna (även om konspirationsteorierna då skulle vara betydligt mer underhållande).

Det finns visserligen inget direkt konsensus bland historiker vad som är det egentliga ursprunget för symbolen som vi använder den idag, men de två ledande teorierna är den om silphium och "fan vet". Om det stämmer betyder det dock att den universella symbolen för kärlek egentligen började som en universell symbol för knasande, vilket gör dina gamla morsdagskort mer än en smula obehagliga.

Eller, det finns faktiskt en tredje teori på vad hjärtat föreställer, eftersom romarna tyckte om att använda dem som symbol för en kroppsdel, även om det inte var hjärtat. För att se det måste ni dock vända symbolen upp och ner. Just precis. Den där chokladlådan du köpte åt din partner på alla hjärtans dag är egentligen ett par stora, färglada pungar...



Fredssymbolen är en deprimerad streckgubbe
Fredssymbolen fortsätter att vara en av de mest inspirerande och kraftfulla symbolerna i världen, trots sin olyckliga koppling till hippien. Det kan hända att det är enkelheten och de geometriska formerna som gör den så tilltalande för våra hjärnor, men när man ser den så är det svårt att inte se det som en symbol för storslagenhet, hopp och framtidstro.

Olyckligtvis är detta en ungefärligen diametral motsatts till vad symbolens uppfinnare hade tänkt sig.

Ursprunget:
Egentligen var det tänkt att föreställa en streckgubbe, hopsjunken av desperation. Gerald Holtom, en brittisk grafikdesigner, uppfann symbolen 1958 som ett sätt att protestera mot kärnvapen. Den var dessutom något tvetydig, eftersom de flesta som såg den tolkade symbolen som två semaforbokstäver på varandra - N och D - som man tänkte sig stå för "nuclear disarmament".


Det som de flesta dock glömt bort är det som Holtom egentligen försökte visa upp: Enligt hans egna ord så föreställer symbolen "en människa i desperation". Fredssymbolen består de facto av en man som har förlorat hoppet över en värld som blivit galen och sträcker sina armar mot marken i depression och resignation.

Holtom ångrade dock ganska snabbat att han gjort denna dårdeprimerande bild, speciellt efter att den blivit populär, och försökte att ändra på den genom att svänga den upp och ner, så att armarna sträcktes upp i luften. Men den alternativa versionen fastnade aldrig, och så blev en deppig streckgubbe den inspirerande symbolen för varje progressiv rörelse på senare hälften av 1900-talet.



Ränderna på en barberarstång föreställer blod
De som någon gång varit på en raksalong i USA kan ha stött på en röd- och vitrandig stolpe utanför butiken, ungefär som en polkagris på steroider. De ger lite vibbar av snälla fabon i vita rockar, stämsång  och småstäder, men symbolen har aldrig varit tänkt som något slags varumärke, utan tidigare hade alla barberare en sådan stång utanför sina salonger, istället för något mera logiskt, soms, säg, en sax.

Det är en dolm eller hur? I slutändan är det alltid en dolm...

Ursprunget:
Det är ett bloddränkt bandage. Barberarstången dök för första gången upp under medeltiden som en symbol för barberar-fältskärar. På den tiden ansåg sig läkarna (och jag använder den titeln ganska löst här) sig lite för fina för att vara med om något så vulgärt som att karva i människor, så det jobbet föll på barberare, vars arbetsuppgifter gick en smula utöver det de gör idag. På den gamla, goda tiden höll de nämligen på med alla slags vanliga barberargrejer, som att klippa hå och trimma skägg, men eftersom de hade tillgång till vassa eggar kunde du, om du hade fyrk, även vända dig till dem om du ville ha en tand utdragen eller problem med gallsten.

"Ta det lugnt, jag skall ge dig bedövning först. Med en flaska hembränt och ett bobollsträ."

Det vanligaste ingreppet var dock åderlåtning, dvs tron på att man kunde blöda ur sig vad man nu hade för krämpa. För att göra det här så grabbade patienten tag i en stång, medan barberaren skar in i patientens handleder, låtande blodet rinna ner längs med ett bandage tillsammans med alla onda andar och zigenaerförbannelser de kunnat råka ut för och som man på den tiden trodde var upphov till sjukdomar. Och det är vad stången symboliserar.

"I dag tänkte jag ta bort lite på våtrakning, bort lite på sidorna och en starroperation, tack."

Det är dock lite svårt att förklara varför barberarna beslöt sig för att använda i stort sett den enda grej i deras jobb som involverade att dränera folk i sin marknadsföring. Det är lite som att man idag skulle göra WC-pappersreklamer uteslutande med bilder på folk som kakkar.



Julmisteln är en symbol för ond, bråd död och kastration
Varje jul så dekorerar folk världen runt sina hus med mistelkvistar och hånglar under dem, eftersom denna märkliga jultradition är det enda sättet som de får något på. Varför vi gör det är det inte särskilt många som funderar på, men skulle vi göra skulle pusshumöret troligtvis försvinna all världens väg.

Ursprunget:
Det är en symbol för rituell kastrering. På samma sätt som våra föräldrar blir smånervösa av att berätta vad de gjorde på Ruisrock 1971 har misteltraditionen förfäder som man helst inte nämner i barnsällskap. Den ena  är vikingaguden Balder, som, enligt nordisk mytologi, dödades av en pil gjord av misteln. Lyckligtvis vaknade Balder på nytt och beslöt sig för att omvandla misteln till livets i stället för dödens växt - så länge den inte rörde marken. Det är därför vi pussas under hängande mistlar, för att hålla den ovanför marken och för att symbolisera att allting är okej... ...ingen behöver mördas här... ....här är vi alla vänner, eller hur?
s
Men liksom alla folktraditioner har det även något med skräppor att göra (en tumregel bra att komma ihåg är att om man lägger folk- före ett ord så är ursprunget alltid snuskigt). De saftiga mistelbären ansågs nämligen se ut som spunk, och har de facto ibland kallats för "eksperma". Detta är inget jag tar upp nu eftersom jag vet att ni äter, utan för att det förklarar varför keltiska druider dyrkade misteln.

Som jag nämnde så hade gamla kulturer en tendens att se upp till se upp till allting ens vagt genitalrelaterat, och därför, i kombination av att misteln växte på heliga ekar, kom druiderna så småning fram till den fullkomligt logiska slutsatsen att mistlarna också måste vara heliga. Heliga ektestiklar, mer bestämt. Att skära bort misteln var således något motsvarande en rituell kastration av ekguden. Därefter hängde man plantan inomhus, för att på så sätt utnyttja den heliga skräppmagi som uppenbarligen på något sätt gav lycka i stället för dra åt sig raseriet hos gudar med sopranröster.

fredag 6 juli 2012

Do the Evolution

Som jag nämnt tidigare är evolutionen något av ett tve-eggat svärd. Å ena sidan har den givit oss häftiga grejer som tummar och en stor, jävla hjärna, men å andra sidan kan vi inte flyga och får huvudvärk av att äta för mycket glass. En del av de irritationsmoment som vi blir tvungna att stå ut med är dock bidragande orsaker till att vi är de vi är idag...


Att bli sparkad i pungen gör ont för att det ger bättre spermakvalitet
Om det finns något som Youtube lärt oss är det att det inte finns något som är så roligt som att se någon annan bli träffad i skräpporna. Det mänskliga skrevet har nämligen två problem: För det första så hänger testiklarna, i motsatts till många djur, på utsidan av kroppen. Och för de andra så är de så oproportionerligt känsliga för smärta att enbart en flyktig tanke på att bli träffad där gör att man instinktivt ser ut som en fotbollsspelare i en frisparksmur.




Orsaken att det måste vara så:
Forskare tror att en stor del av problemet har att göra med det facktum att spermier rent generellt föredrar lägre kroppstemperaturer, något som kan vara svårt att åstadkomma utan någon märklig skrevmonterad aircondition. Så de måste hänga i sina små klot där luften kommer åt dem (vilket är en av orsakerna till att man t.ex. inte skall sitta med en laptop i famnen om man planerat att bilda familj).


Det är inte före man blir upphetsad som saker och ting börjar dra ihop sig där nere och det bästa med allt är att det de facto är en kvinnas (eller för den delen, mans) kroppsvärme som kickstartar den process som leder fram till en baby, en hel del kladd eller båda två. För även om spermieproduktion är bäst vid lägre temperaturer så kräver utlösning supertaggat och ivrigt stuff. Så, när allt börjar vara klart, drar sig testiklarna in i kroppen, blir uppvärmda och du känner sannolikt till resten. Som en extra bonus skyddar även denna reträtt alla dinglande delar under sex, vilket måste ses som ganska win-win.


Vilket osökt för oss till bollarnas hyperkänslighet. Det är inte direkt så att andra djur heller njuter av att bli tofflade i pungarna, vilket du kanske märkt om du testat det (något jag starkt avråder från). Om du t.ex. försökt att träffa en tjur i skräpporna med en tennisboll så har du säkert upptäckt att det kan vara rätt svårt, med tanke på att de skyddas rätt effektivt av svansen och bakbenen. 


Människan beslöt sig dock vid något skede att det kunde vara en bra idé att gå upprätt, så nu sitter vi här med en kombination av externa testiklar och en hållning som förvandlat våra skrev till smärtmagneter.






Vi behöver tandställningar för att vi utvecklade stora hjärnor
Hörni, låt inte Hollywood lura er, de flesta personer i världen har ett tandgarnityr som är lika snett som en Nagubo på midsommaren. Så om du ser någon med perfekt Pepsodentleende har de själva, eller deras föräldrar, definitivt betalat för det både monetärt och smärtmässigt. Resten av oss har fler tänder än vår lilla munhåla kan klara av, vilket leder huggtänder, munnar som ser ut som judiska kyrkogården i Prag och vad fan man nu skall kalla det som är på gång i Steve Buscemis käft.


Dentalanarki?


Orsaken att det måste vara så:
Före mänskligheten fick upp smaken för biff, var vegetation vår enda källa för näring. Saken med rötter och blad är dock att du behöver ganska mycket av det för att få tillräckligt med protein för att överleva, så du kan bara tänka dig vilka slags tänder som behövdes för att mala ner en dylik diet dagarna i ända. Du kan t.ex. titta på en häst om det hjälper...

Hej, Steve! Du var helt lysande i Reservoir Dogs!

En gång i tiden visade våra Lilla Gubben-tänder vem som bestämde åt all pappersmassa eller vad det nu var vi lyckats svälja för att överleva och när det var klart var det dags för matsmältningsapparaten att ta vid. Problemet var dock att om man ville ha någon näring ur alla buskar och käppar man käkat krävde all energi man hade kvar efter tuggandet, vilket inte lämnade något alls till hjärnan.

Men då hände något: För omkring 2,3 miljoner år sedan var det någon som tänkte, "Hej, kött!" och sedan lärde sig att få tag på det. I och med en köttbaserad diet kunde mänskligheten få i sig tillräckligt med protein för att låta hjärnan få något också. Det tog heller inte så länge innan man kom fram till verktyg som gjorde våra huggtänder ännu mer värdelösa.

Resultatet av denna mjukare, men hjärndopande diet, är att våra käkar krymper, trängande ut våra värdelösa tänder och påtvingande järnvägsräls på tusentals av knäckta tonårsmunnar.



Vi kvävs för att vi lärde oss att tala
När var du senast tvungen att göra en Heimlichmanöver på en hund? Snälla, säg aldrig... Möjligheten att ett djur skulle kvävas till döds är nämligen lika stor som att vi skulle kunna slicka oss själva i skrevet, trots det så dör tusentals människor varje år av att få något i halsen. Att sluka maten, att äta medan man skrattar eller att helt enkelt inte tugga ordentligt kan göra att allt tar slut på bara några minuter. Hur fan kunde vi utvecklas så att man kan döda en frisk, fullvuxen man genom att kittla honom när han äter kebab? Fråga ditt struphuvud. Du kan de facto bokstavligen göra det, eftersom du har ett och det också råkar vara orsaken till att du inte kan andas och svälja samtidigt.

Orsaken att det måste vara så:
Du känner förhoppningsvis redan till att den enda orsaken till att du kan prata är att du har stämband, som befinner sig ett några cm ner i halsen på dig, i struphuvudet. Stämbanden finns där ner, och t.ex. inte bak i munnen, för att det låter oss göra ett mycket större antal ljud (tänk dig ditt huvud som ett musikinstrument). Detta upplägg gör att vi i stället för enkla grymtanden är helt överlägsna nästan alla andra arter när det kommer till opera och battle rap. Dessvärre kan detta upplägg också leda till att det kan fastna mat där, med följden att man slutar andas.


Under högstadiebiologin lärde vi oss att vi har två rör i halsen, innanför alla dubbelhakor. Det ena, matstrupen, sitter längre bak och hämtar ner mat till matsmältningskanalen och det andra, luftstrupen, för ner luft till andningsapparaten. Eftersom struphuvudet sitter en bit ner i luftstrupen så är det inte direktkopplat till bihålorna (vilket skulle låta oss andas genom näsan oberoende om vi hade en grillkorv nerklämd i grannröret), utan de bägge rören delar en liten tambur innan de delar på sig, och en bit kanelbulle kan därför blockera bägge rören.

Och det är exakt det som händer om en bit matförsöker slinka ner i fel rör, du kvävs, och kvävningen är kroppens mekanism för att hindra något ännu värre, nämligen aspirationslunginflammation, även känt som "franskis-i-lungan-syndrom". Vilket är dödligt, snabbt och obehagligt. Så kvävning är unikt för människan, men det är vår förmåga att prata med varandra också. Allt som allt är det ett litet pris att betala så länge du kommer ihåg att tugga din mat.



Gravida kvinnor får morgonillamående för att undvika parasiter
Om jag förstått något av att min lillsyrra skall bli mamma i vinter är det att det inte är speciellt trevligt om du tycker om att smälta maten som Darwin hade tänkt det. Men nu är det tyvärr så att för ca 80% av alla kvinnor är de första tre månaderna av graviditeten ett enda långt spymaraton. För en del går det så långt att de inte ens hinner föda innan de läggs in på sjukhus av uttorkning. Nog måste väll ändå något gått snett om kroppen helt sonika bestämmer sig för att göra sig av med den näring som man själv och fostret behöver.

Orsaken att det måste vara så:
Den mat som förhistoriska kvinnor hade att välja på var inte exakt vitaminanrikad müsli med yoghurt, kofeinfritt chaite och vichyvatten, utan våra mormödrar upphöjt till tusen fick nöja sig med det de hittade på marken och i träden: bär, ägg, vilda frukter och halvruttnade djurkadaver.


Säg hej till morgonillamående. Det visar sig nämligen innan vi kom fram till att eld gör saker godare, var de födoämnen som var mest benägna att ha parasiter i sig desamma som oftast ger upphov till morgonillamående idag: rött kött, ägg, fågel och fisk. Med andra ord kom evolutionen fram till en stenhård lösning på detta problem för att hålla mänskligheten vid liv - att skrämma bort gravida kvinnor från farlig mat genom att få dem att spy av bara lukten av dem. Det är en speciellt imponerande anpassning med tanke på att illamåendet är starkast under de tre första månaderna av graviditeten, när fostret är som känsligast.


"Jag är dödligt allergisk mot folk som klämmer ansiktet mot min mage och börjar gulla."


Kvinnor som lever i samhällen där man inte använder sig av stora mängder djurprotein tenderar att helt klara sig undan morgonillmående. Det är inte ens något som existerar som koncept i deras kulturer.