Household Stereotypes

De svåraste stereotyperna att bryta är de som går tillbaka ända till stenålderns jakt- och samlarsamhällen. För, vem kan nu egentligen argumentera mot biologin? Kvinnor föder barn, män har armstyrkan att slå ihjäl älgar. Sådant är inget man hittat på i en handvändning.

Men om samhället har visat oss något, så är det att det är allt för lätt att lägga till olika sorters extraparagrafer till det lagförslaget, som påstår att alla sexuella och könsmässiga stereotyper går tillbaka till de tidigaste dagarna av människans evolution. Saker som...


Rosa är en flickfärg
För de flesta familjer är det viktigt att veta om en babys kön så fort som möjligt eftersom alla måste veta om vilka sorters färger de skall köpa på kläderna och leksakerna - rosa eller blå. På samma sätt så får en baby nästan genast efter födseln sina första kläder, en blå teskjorta eller ett rosa hårband till exempel, så att det inte skall kunna förekomma någon osäkerhet. För du vill väll inte att din baby skall bli bögig, eller något?

Om det är en flicka får man heller inte glömma att måla rummet rosa eller att ha rosa gardiner, i och med att rosa är en så otvetydigt flickig färg som får oss att tänka på blommor och söta dofter och läppstift, medan blått får oss att tänka på... fotboll och öl och... ...och smurfar... ...och den där blåa alienbruden från Avatar...

Men på den gamla goda tiden:
Om detta känns något godtyckligt, så är det för att det absolut är det. Fram till första världskriget var det ingen som brydde sig nämnvärt vilken färg deras barn hade på blöjorna, eftersom det förihelvete var 1800-talet. Vilken färg som var under babykakkan var det sista man orkade att bry sig om när man också hade saker som galet hög barnadödlighet, Napoleonkrig, koleraepidemier och kringstrykande flockar av barnätande vargar (det var hårt på den gamla goda tiden, okej?) att beakta.

Lyckligtvis så fick vi alla könsfrågor lösta på 1910-talet när det beslöts att vardera laget skulle få sina färger, blått för flickor och rosa för pojkar. Och nej, det där är inte ett misstag: En ledare ur Earnshaw's Infants' Department från 1918 gör det klart att rosa är "en mycket självsäkrare och starkare färg... vilket passar på pojkar; medan blått, som är mycket skirare och näpnare, är finare på flickor". Det är egentligen ganska logiskt: Rosa är färgen på en god, lättstekt, manlig biff och din fiendes blod stänkt på en vit uniform.

Vilket är orsaken till att Matt Stone fråmstår som mycket manligare än Trey Parker

Men saker hade förändrats igen redan omkring 1927 när det grälades om vilken färg som passade till vilket kön. Time Magazine publicerade till och med en tabell som visade vilka butiker som använde vilken kombination. Det var inte före 1940-talet som färgerna slutgiltigt bytt plats och raklamnissarna började att gå all in på att rosa är för flickor. Och detta sträcker sig absolut inte till enbart färger. Ta till exempel en titt på den här lilla flickan:

Gullig eller hur? Nu kan vi ta och titta på hur hon ser ut som stor:

Hon sitter mellan Churchill och Stalin

Jepp, det där är Franklin D. Roosevelt i en klänning. På 1800-talet var det nämligen vanligt att alla barn använde klänningar, eftersom vem bryr sig egentligen. Så det visar sig att den riktiga faran med att låta sina barn klä sig androgynt är att de växer upp för att bli USA:s president fyra gånger i rad...



Gråtande
Snabbt läxförhör: Vad är skillnaden mellan Bruce Willis och Ben Affleck? Svar: När de båda får jobbet att hindra att en enorm meteor krockar med jorden så sitter den ena och gråter och den andra räddar världen.

Ovan: Inte en hjälte

Om en man gråter i en film kan det nämligen bara betyda två saker: Antingen har han totalt tappat kontrollen eller så är han en mjuk, känslig, romantisk typ snarare än en actionhjälte. Det är orsaken att Leonardo DiCaprio öppnat kranarna i bortemot varje film han varit med i medan jag är osäker på om Liam Neeson ens har tårkanaler i Taken. Det är ju bara naturligt: En man som gråter är en svag vekling, en riktig satans mes om man så vill.

Men på den gamla goda tiden:
Berätta dock inte detta för Homeros. När den första epiken skrevs ner i Grekland så kan du lita på att pergamenten var dyblöta av huvudpersonernas tårar. Odysseus (en kille som dödade en cyklop och vann hela jävla Trojanska kriget) bröt ihop i tårar med jämna mellanrum och åtminstone en gång enbart för att han lyssnade på en gripande sång. I det gamla Grekland var män nämligen förväntade att gråta om deras familjeära satt på spel. Ett av deras största tecken på riktig manlighet var att kunna gråta öppet.

"Men det där är ju typ Grekland", kanske du invänder, "de var nu fan alla androgyna pederaster!" Jajo, på tal om det: Den här idén har spridit sig till i stort sett alla kulturer och fortlevede genom medeltiden fram till den romantiska eran. Japanska samurajer, medeltida hjältar och till och med Beowulf grät som småbarn genom sina äventyr. Så sent som på 1800-talet var manliga tårar de facto högt aktade som ett tecken på ärlighet, integritet och styrka. Och inte heller som ett "du är tillräckligt modig för att visa din svaghet", utan som en symbol över att man överhuvudtaget brydde sig. Och det betydde troligtvis också att du var ganska säker på att ingen skulle dissa dig, eftersom du precis hade vunnit en strid genom att med bara händerna slita armen av ett monster.



Homosexuella stereotyper
Om det finns något som riktigt dåliga sitcomförfattare lärt oss är det att om man låter straighta och homosexuella människor beblandas så kommer det att få gaaaaaaalna konskvenser! Orsaken till detta är ju helt klart att homosexuella män faktiskt har en massa gemensamt med straighta kvinnor och att homosexuella kvinnor som inte är "läppstiftslesbiska", naturligtvis, är stenhårda och tatuerade hårdingar som kör motorcykel.

Men, vem som helst som någonsin mött (eller är) gay vet att detta kanske inte riktigt är helt sant, men att det samtidigt är svårt att bryta stereotyper som är flera århundraden gamla. Det är orsaken till att folk inte blir mera upprörda av att någon fjant säger saker som: "Jag är faktiskt ingen homofob, men, man måste nu erkänna att det där fjolliga läspandet och den där feminismdyngan bara är konstig, eller hur? Jag bryr mig inte om någon är bög, men kan de nu inte uppföra sig normalt?!"

Men på den gamla goda tiden:
Som ni säkert börjar förstå vid det här skedet så har det här med att "uppföra sig normalt" inte betytt samma sak speciellt länge.. och, hast du mir gesehen, så gäller samma sak gäller med att uppföra sig fjolligt. På nytt visar det sig att det är svårt att skilja på kulturella och biologiska influenser.

Till exempel, trots att att den nuvarande stereotypen är att homosexuella män är feminina, så var en stor del av renässansbilden av att vara "manlig" att vara bisexuell. Och på sent som 1930-talet så ansågs "manliga" kvinnor (dvs sådana som tyckte om att idrotta och uppförde sig pojkigt) vara farligt lössläppta straightslampor, sådana som visar upp sina trampstamps genom att dansa på borden och vägrar att komma överens med dina mamma..

Som våra förfäder alltid sagt: Förstår hon offsideregeln tar hon den i tvåan

En stor del av detta är att idén om "homo" som en skild klass av individer är en relativt ny uppfinning, som de facto inte kom före på 1860-talet. Missförstå mig rätt här nu, man ansåg allmänt att homosex var omoraliskt även före det, men back in the day var det något som vem som helst kunde ha hållit på med. Och det fanns inte något sätt att skilja ut dem, eftersom de, utom vid valet av sängkamrater, var precis som alla andra.



Mannens/kvinnans plats
Fråga nästan vem som helst nuförtiden och de kommer att berätta att medan kvinnors rättigheter är en bra grej nu, så går det mot årtusenden av evolution. För så länge som samhällen har existerat har männen varit jägare och kvinnorna tagit hand om hemmet. Det finns inget sexistiskt med detta (påstår de), det är bara ett faktum. Genom alla tider har det funnits en "mansvärld" och en "kvinnovärld" och aldrig skola de tu mötas.

Men på den gamla goda tiden:
Oberoende om vad Flintstones än må ha lärt dig om familjevärderingar på stenåldern, så uppkom skillnaden på männens och kvinnornas världar ganska nyligen. Och med nyligen menar jag den inustriella revolutionen. Att ta hand om ett hem är långt ifrån lätt ens idag, men som jag påpekade i början av inlägget, är det en jävla picnicbrunch jämfört med 1800-talet.

Nuförtiden anses en man som kan byta blöjor vara "ett kap" eller "progressiv" (eller "under tofflan", beroende på synvinkeln), men dåförtiden var det bara... att vara pappa. Att se till att ens avkomma överlevde tillräckligt länge för att de skall kunna hjälpa till på gården var ett superviktigt ansvar, och istället för att gräla om vem som skulle göra det, gjorde man det bara.

"Okej Valter, vi är klara hör nu, tillbaka ut på åkern."

Det finns många orsaker till att saker och ting ändrades, men i grund och botten handlar det om att arbete utanför hemmet blev vanligt. Att jobba i en fabrik innebar att man inte var hemma hela tiden och män fick nästan alla fabriksjobb, för det var, du vet, 1800-talet. Det var vid detta skede som "myten om riktig kvinnlighet" dök upp och idén om moderskap som ett heltidsjobb blev populär. När industrivärlden sedan blev allt mer brutal och konkurrerande, blev skarven mellan de två sfärerna en norm, och före man visste hur det egentligen gick till så dök Mad Men upp.

Like a boss

Så ju mer man kikar på saken så verkar det som att de enda beteenden som konstant har ansetts vara "normala" är en tendens att vara allt för strikt med vad "normalt" beteende egentligen är, och att uppföra sig rejält asigt mot dem som inte passat in i den allmänna världsbilden. Så nästa gång du hör någon bli kritiserad för att inte uppföra sig tillräckligt "manligt" eller "feminint", så kom ihåg att det enda som skiljer det från att vara precis tvärtom är några siffror på en kalender.

March the Mad Scientist

Om du följt med den här bloggen en längre tid så känner du kanske till att vetenskapsmän ibland tillämpar ganska oortodoxa experimentmetoder, men det här var bara missförstådda genier, briljanta nissar som gjorde galna saker för att främja den vetenskapliga metoden. Det som är svårare att komma fram till är de berömda genier som gick en extra mil för att kunna visa fingret åt förnuftet.


Isaac Newton
De flesta känner till att Sir Isaac Newton var en av de största vetenskapsmännen någonsin, med upptäckter som lagarna om gravitation, mekanik, differential- och integralkalkyl och för att rent generellt göra upplysning mera populärt än dumhet och galenskap, vilket hade legat på första plats på listan under större delen av mänsklig historia dittills. Ännu mer imponerande är att han genomförde allt detta på fritiden, utvecklande gravitation, elementär analys och optik under ett enda skollov från Cambridge. Newtons huvudsakliga intresse, och den akademiska inriktning han använde mest tid på, var nämligen huvudlöst, dreglande vansinne.

They're coming to take me away haha:
Det är uppskattat att Newton använde mer tid på att tolka religiösa texter än på vetenskap, och ansågs vara något av en hihhuli under en tid då de flesta tog sin religion ganska allvarligt. Newton behandlade nämligen bibeln som Russell Crowe behandlade tidningsurklipp i A Beautiful Mind, kastande sig över den i timtal för att hitta dolda koder. Newton använde också evigheter på att försöka räkna ut de exakta måtten på Salomos tempel, vilket han anspråkslöst nog ansåg att skulle låta honom förutse domedagen.

Ragnarök FTW!

Inte alla Newtons teorier har åldrats riktigt lika gracefullt som den om gravitation. Till exempel kämpa de han i oändliga timmar med att försöka komma underfund med alkemi. Han var de facto så intresserad av alkemi att det nu antas att alkemi egentligen var hans huvudämne som professor och att riktig vetenskap mer var något av en sidohobby. Och olikt matematik och fysik försökte inte Newton att ta ta alkemin i en ny och intressant riktning, utan satsade i stället på teorier för länge sedan förkastats av folk som trodde att alkemi var möjligt. Det han försökte att åstadkomma med alkemi var att skapade De vises sten, som han var övertygad om kunde förvandla metaller till guld och ge människor evigt liv.

Äppelförorsakade huvudskador är något av tveeggade svärd för vetenskapsmän 

Om du tycker att detta låter bekant har du troligtvis läst den första Harry Potter-boken, där Harry letar efter samma sten som Newton. I boken är det naturligtvis så att brillnissen försöker få tag på stenen så att den onda trollkarlen utan näsa, som bor på hans lärares bakhuvud, inte får för mycket makt. Men tack vare den hop med alkemiska experiment som Newton gjorde på sig själv, hade han så mycket bly och kvicksilver i sig vid sin död att det är helt plausibelt att tänka sig att han vid slutet sökte efter stenen av samma orsak som Harry.

"Skåda, jag kan kontrollera REGNBÅGEN! Jag är er gud nu, leprechauns!"

Alfred Russel Wallace
Om du bara hört talas om en enda biolog är det troligtvis Charles Darwin, utvecklare av evolutionsteorin och maskot för religionsdebatter på internet sedan dess. Alfred Russel Wallace, en av de mest betydande biologerna någonsin, kom också fram till evolutionsteorin, men han är mest ihågkommen som ett varnande exempel på att du inte skall skicka en kopia av din karriärsavgörande teori till en konkurerande biolog.

Wallace skickade en kopia av sin egen teori om naturligt urval till Darwin år 1858, före Darwin hade publicerat ett enda ord om sin egen teori (eftersom han var för upptagen med att äta upp varje djur han stötte på). Brev och anteckningar från tiden visar att Darwin nog redan hade börjat peta på en teori av naturligt urval, men visar samtidigt att han inte alls förstått koncept som divergent evolution innan Wallace förklarade dem för honom. Men det som är ännu värre är att det område som Wallace var mest inflytelserik på, vid sidan om biologi, också domineras av en hög med kända experter, som Egon från Ghostbusters.

They're coming to take me away haha:
Killen som troligtvis var före än Darwin till en fungerande evolutionsteori var nämligen enormt intresserad av spirituella seanser. Så intresserad att han var de facto var säker på att dessa seanser lät honom prata med spöken på andra sidan graven. De flesta av dessa seanser innebar att stirra på ektoplasma. Men inte den slags som är en del av ett cellmambran och som skulle vara förståeligt av en biolog, utan Wallace var intresserad av den variant som figurer i Skyrim och Ghostbusters känner som ett ämne som befinner sig både i den fysiska- och andevärlden, och som alla andra känner som bullshit.

Men petistesser som, säg, verkligheten, skulle dock fanimig inte stå i vägen för att låta Wallace, en av de mest briljanta biologer som världen skådat, påstå att denna kommunikation med andar var ansvarig för en betydande del av hans forskning. Den vetenskapliga metoden var visserligen också viktig för honom, men Wallace talade sällan om den, rimligtvis för att den sög på att få bord att sväva.

Fårståeligt nog var hans vänner och kolleger, som Thomas Huxley, inte speciellt kåta på hans idéer och Darwin undrade öppet om Wallaces tro på magi skadade trovärdigheten hos den teori han knyckt av honom. Mer specifikt, om Darwin inte cockblockat Wallace plats i historien är det möjligt evolutionsteorin skulle associeras med en galning trodde att han kunde prata med spöken.

Och då kunde inte ateisterna använda sig av det argumentet över huvud taget.

Joseph Priestly
Joseph Priestly var en brittisk kemist vars gåva till eftervärlden vara att uppfinna en metod till att tillsätta kolsyra till vatten och uppfinna lustgas och därför är indirekt ansvarig för David after dentist och varje läsk du någonsin druckit. Och just det, han upptäckte syre 1774 vilket jag antar kan vara användbart, om du är en sådan som gillar att typ andas.

"Det här "syre" gör mig inte hög alls, tillbaka till lustgasen!"

När Piestly upptäckte syre så kallade han det visserligen inte för syre, utan "deflogistikerad luft", men det är troligtvis ett vedertaget uttryck. Du låter inte en läkare döpa ditt barn, bara för att det är han som råkar upptäcka det först och Priestly hade troligtvis någon enkelt, men fullständigt rimlig, orsak för att kalla syre för något så förbluffande löjligt.

They're coming to take me away haha:
Eller, orsaken att han kämpade så hårt för att hitta syre över huvud taget var för att kunna stödja sin tro på flogistonteori, som är baserad på att all materia består av fyra element: vatten, jord, luft och eld. Även om det en gång var den populäraste förklaringen på universums uppbyggnad, så har flogistonteori sedan dess fått uppmärksamhet för att vara den snabbast och mest uttömligen motbesvisade teori som någonsin innehafts av någon över fem år.

Olyckligtvis så inträffade teorins ikarosfall precis mitt under Priestleys först lovande, men sedan mer och mer skrattretande, vetenskapliga karriär. Så medan Priestley använde sin upptäckt till att gå all in på "Phlogiston for life, bitches!" så använde resten av vetenskapsvärlden samma upptäckt till att visa exakt hur stor del av hans älsklingsteori som var full av skit, vilket visade sig vara en ganska betydande procent. Det var som att någon upptäckt stamcellsforskning och använde det för att bevisa sin tes om att pojkar oftast hämtas av gråa storkar.

Och efter att ha hittat ett sätt att en gång för alla riktigt trycka ner bullshiten i halsen på Priestly, så upptäckte förståsigpåarna ganska fort att materia kombinerar sig med syre genom en process som kallas oxidation och reduktion, vilket i sin tur låste upp en massa andra byggstenar i det naturliga universum. Och trots att hans kolleger upprepade gånger påpekade hur dum detta fick honom att verka, så var Priestly inget om inte konsekvent och stuck to his guns.



Francis Crick
Dr. Francis Crick och hans kollega Dr. James Watson upptäckte 1953 DNA-molekylen, som, bland annat, gjort amerikanska talk shower mycket mer underhållande. Det var också det slutgiltiga beviset på Darwins teori och gav dme ett Nobelpris, så det var en ganska stor grej. Hur Francis Crick trodde att DNA över huvud taget kommit till jorden är också en ganska stor grej, eftersom det var helt vansinnigt.

They're coming to take me away haha:
Crick trodde nämligen på en teori som kallas "panspermi". Nu sitter du visserligen och fnissar eftersom teorin har ordet "sperm" i sig, men saken är de facto den --- att "panspermi" betyder exakt det det låter som. Crick trodde nämligen att livet på jorden hade uppkommit av intergalaktisk "sperma" som fastnat i svansen på en komet eller meteor. Och även  om denna teori respekterades dock inte fullt så mycket som hans dubbelkorkskruvsmodell av DNA, så är de flesta forskare eniga om att det närmaste vi kommer att komma en vetenskaplig motsvarighet till Turbonegrosången "Fuck the World".

"Alltså... vi är typ... biodiversa, vet du... och rymden... ...typ, aminosyror..."

Teorin om panspermi har fått ganska många mothugg sedan Crick föreslog den, varav det starkaste är att det förihelvete inte ens är möjligt. Detta på grund av att DNA-molekylen (som, om du varit uppmärksam, Crick själv upptäckte) i det stora hela förstörs för fort för att den skall kunna resa från en stjärna till en annan. Det finns även ett argument om att alla andra planeter i vårt solsystem saknar liv, vilket det inte finns någon förklaring för, om inte jorden fungerar som en enorm spermamagnet. Vilket det inte heller finns några tecken på.

Men som vilken som helst dussinmanusförfattare i Hollywood vet, så insåg Crick att det inte finns något problem som inte kan lösas genom att knappa in "Det var typ ALIENS!" Crick gick nämligen till motanfall mot dem som kriticerade hans teori om panspermia genom att ändra det till "riktad panspermia", vilket är nästan samma sak, utom att det i stället för att det är kometer som planlöst irrar omkring, handlar om att det är utomjordingar som medvetet skapar liv på jorden. Problemet med denna teori är att det inte finns det minsta bevis på att utomjordingar över huvud taget existerar, än mindre av att liv på jorden uppkommit genom att planeten fungerat som huvudroll i någon intergalaktisk bukkakefilm.

För att riktigt poängtera hur oerhört konstig denna teori är, så är den enda livsåskådning som ens närmelsevis liknar detta Scientologi.

Verkar vettigt.

James Watson
Väntas nu ett ögonblick, namnet James Watson låter bekant. Nå, det borde det: han var nämligen Francis Cricks forskningspartner. Att han också är med på denna lista gör dock att frågan "Alltså, genetikforskare, what the fuck?!" känns någorlunda berättigad. Personligen anser jag att nästa Nobelpris i medicin borde ges till den forskare som lyckas hitta den gen som får genetiker att tro på sådan här dynga. Men credit where credit is due: Watson trodde faktiskt inte, som sin kollega, att jorden befolkats av aliens eller något sådant. Det enda han är skyldig till är pseudovetenskaplig rasism som skulle få den mest ambitiöse KKK-överstepräst att skämmas.

They're coming to take me away haha:
I en intervju med The Sunday Times passade Watson, som före det inte visat några som helst tecken på att vara en sprittsprångande dåre, på att förklara att världen skulle vara en mycket enklare och bättre plats om vi bara erkände att afrikaner helt enkelt inte är lika intelligenta som vita. Efter att ha kollat att det inte pågick någon tävling där man på så få ord som möjligt skulle säga något så ovetenskapligt som möjligt, publicerade tidningen Watsons ståndpunkt och en skitstorm satte igång.

Det finns en mängd orsaker som bevisar att denna åsikt är totalscheisse, och Watson borde de facto känt till dem alla ganska väl. Som killen som upptäckte dubbelspiralmodellen för DNA, så skulle man tycka att Watson borde ha uppmärksammat Human Genom Project, som redan misslyckats med att hitta någon korrelation mellan ras och intelligens. Och i och med att han var Harvardprofessor och chef för en av de främsta genetikforskningsenheterna i världen, kan man till och med anse att han fick betalt för att veta sådana saker.

Vilken ny upptäckt hade Watson då gjort som på ett trollslag skulle göra åratal av forskning som föreslog att "raser" alla var identiska inuti? Josidu, i intervjun berättade Watson att det finns en naturlig önskan om att alla människor skall vara lika, men att "folk som måste ha att göra med svarta anställda märker att detta inte är sant". Jepp, Watsons teori var baserad på hans egna erfarenheter av svarta anställda. Förmodlingen hade han aldrig tänkt tanken att det fanns en möjlighet att dessa mindre intelligenta, svarta anställda reagerade på ett negativt sätt på det faktum att de jobbade för en rasist som troligtvis kommunicerade med dem genom långsamma handrörelser och hundträningstekniker.

Och som det visar sig är dylika åsikter inte helt okarakteristiska för Watson. Sedan han vunnit Nobelpriset för sitt jobb inom molekylbiologi har han tolkat det som en legitim ursäkt till att öppna sig om de mest varierande forkningsområden som han inte har någon erfarenhet av. Till exempel så anser han, förutom att han alltså tolkar personliga intryck som brist på intelligens, att kvinnliga forskare är "svårare att handskas med" än män, att folk med låg intelligens borde få sina gener ändrade och att mödrar borde ha rätt att abortera foster med imperfekta gener (till exempel så "vill de flesta mödrar inte ha dvärgar"). Så i grund och botten är an alltså en rasist mulkku som, ajo just det, stal sin största upptäckt av en kvinna.