A Familiar Taste

Jag blir aldrig trött på optiska illusioner (speciellt den totalt hjärnsmältande med de gråa rutorna) och de är ett bra sätt att påminna sig om att dina sinnen inte är att lita på. Men det enda sinne som man skulle tycka att man kunde lita på är smak, ingen kommer att lyckas övertyga mig om att hamburgare är äppelpaj.

Men, som med våra andra dryga dussinet sinnen, så manipuleras smaksinnet av en hel massa stuff som man inte kan påverka. Som...


Vad din mamma åt när du var ett foster
Naturligtvis kommer den mat du åt som barn påverka vad du kommer att tycka om när du växer upp. Men det börjar ännu tidigare än det. Den mat din morsa åt medan hon väntade dig kommer nämligen att påverka vad din favoritmat kommer att vara.

Undersökningen om det här genomfördes av det-inte-över-huvud-taget-ondskefulltlåtande Monell Chemical Senses Center i Philadelphia, som lät gravida kvinnor dricka en massa morotsjuice medan de väntade och därefter medan de ammade (med olika grupper som drack det olika länge och vid olika skeden). Resultatet? Barnen vars mammor hade fått morotsjuice tyckte inte lika illa om det när de blev bjudna på morotssmakande cornflakes en månad senare. Och de facto var det så att barn vars mammor fått juice under båda skeden (både under graviditeten och ammande) inte kunde få nog av det. Och nu talar vi alltså om jävla morotsjuice...

De är på ett sätt logiskt, med tanke på att vad din mamma åt gav smak åt både bröstmjölken och fostervattnet som omgav dig i magen. Men man skulle ändå tycka att kvarvarande morotssmak skulle vara omärkbar efter att ha filtrerats genom hennes kropp under matsmältningen. Du kanske tycker om smaken av leverlåda, men inte skulle du nu gå fram och slicka svetten av någon nisse bara för att han åt det varje dag.

Men vetenskapen säger att du har fel. Så testa det...



Etiketten, även om den ljuger
Det borde inte vara någon överraskning att folk, till exempel, tycker att mat i en snygg förpackning är bättre än något av motsvarande kvalitet som kom i en låda med en dåligt ritad clown och Comic Sans-font. Det är därför konstnärer och designers får jobb och därför varumärken finns över huvud taget. Men den påverkan som etiketten har på den egentliga smakupplevelsen går mycket djupare och konstigare än så.

Först finns det ett experiment som visar att enbart genom att namnge en mat, i det här fallet lördagskorv, som fettfattig kommer att få folk att värdera den som att smaka sämre än en motsvarande som har allt fett kvar. Naturligtvis användes ingen lågfettmat i experimentet över huvud taget, vilket betyder att båda gångerna åt testobjekten fullfettkorv, stuff som de troligtvis stött på tidigare och således borde vara bekanta med.

Ännu konstigare lyckades en studie 2002 bevisa att det räckte att skriva in en extra ingrediens på innehållsförteckningen för att folk skulle känna smaken av den i maten de åt. Mer specifikt gav de samma hälsokoststång åt två grupper, men för den ena gruppen lade de till ordet "soja" till etiketten (det fanns ingen soja i). Sojaetikettsgruppen tyckte att deras snack smakade mycket sämre och var nästan fyra gånger så benägna att säga att den smakade märkligt än den andra gruppen, som åt samma sak, men utan ordet på etiketten.

Och detta håller i sig även om man försöker plocka bort åsikter ur ekvationen. Testgrupperna blev nämligen inte enbart frågade om det smakade "bra" eller "dåligt". Den antagna sojagruppen klagade även på att stången hade en eftersmak, vilket ingen i den andra gruppen nämnde, och klagade även på att stången var "grynig".

Alla dessa smaker och upplevelser förnimmades enbart för att de (tydligen) hade utvecklats till att dra likhetstecken mellan soja och smaklös hälsokost. Så att enbart se ordet på etiketten fick fick det att bokstavligen smaka så.






Bakgrundsljud
Tänk dig den snofsigaste restaurang du kan föreställa dig och om du aldrig äter på sådana platser, ta en från en film: Vita borddukar, alla dricker vin och det finns lugn, klassisk musik i bakgrunden.

Tänk dig nu en billigare, mer familjeorienterat matställe, som Dennis. Det spelar popmusik så högt att du knappt kan höra dig själv tänka. Naturligtvis funderar dessa platser en hel del på vad de vill att deras kunder skall höra, men varför? Handlar det enbart om stämning?

Inte enligt vetenskapen. För det första, när du äter på högljudda ställen blir det svårare att avgöra hur saltig eller söt din mat är och det har att göra med hur våra hjärnor är ihopkopplade. Ihållande högt ljud piskar upp neuronerna i din hjärna till ett sådant raseri att de utan orsak går till fullt anfall på de svagare neuronerna i dina smaklökar.

En cynisk person (vem, jag?) skulle kanske säga att restauranger med sämre matkvalitet drar upp ljudet till 11 så att du är mindre benägen att upptäcka det, men det finns inget sätt att bevisa detta. De kanske bara tycker att det bidrar till en "rolig" atmosfär.

"En enda Laura Pausini-sång till och jag bränner ner det här satans stället till marken."

Med detta inte sagt att absolut tystnad ger den bästa matupplevelsen. Vetenskapen håller med de där snobbrestaurangerna du tänkte dig i början, om du spelar upp musik på en volym mellan exakt 62 och 67 dB (ungefär samtalsnivå) så kommer maten att få högre smakpoäng än mat som serveras utanför detta volymspektrum. Inom detta är musiken tillräckligt hög för att väcka vår uppmärksamhet, men tillräckligt låg för att inte bli påträngande (och det visar sig att klassisk musik funkar bäst). För sinnena är skillnaden mellan lugn och högljudd musik som skillnaden mellan ett uppfriskande morgondopp och att få ett ämbare isvatten hällt över huvudet.

Allt detta gäller förresten även för groggetablisemang. Forskare har upptäckt att din åsikt om viner till stor del beror på vad det är för musik som spelas medan du dricker det. Testpersoner ändrade sin åsikt upp till 60% beroende på soundtracket, vilket jag antar betyder att man skulle kunna sälja destillerat rävpiss per glas, så länge man spelade fancy musik medan det blev drucket.



Din personlighet och ditt humör
Du vet antagligen redan att man äter fet och söt mat när man är stressad, ungefär hälften av de totala försäljningarna för snacksindustrin kommer från detta faktum, men den enkla sanningen är att när vi är på dåligt humör vill vi äta något som får oss att känna oss bättre. Den mer vetenskapliga förklaringen är hur socker och kolhydrater kan höja nivån av Serotonin i hjärnan, men, konstigt nog, kan stress även påverka hur mat smakar.

Under något slags diaboliskt test 1998 bad forskarna en grupp testpersoner att smaka på ett konstgjort sötningsmedel och sedan satte de igång att stressa ihjäl stackarna. Först fick de i uppgift att reda upp en serie ord med omkastade bokstäver, vilket kanske inte känns så stressigt, men hälften av uppgifterna var medvetet gjorda så att de inte skulle vara lösliga. Ajo, och så fanns det en maskin som tutade dem rakt i örat vid fullständigt slumpmässiga intervaller.

Efter en liten dos psykisk tortyr fick sedan testgruppen smaka på samma sötningsmedel och bedömma hur bäskt eller sött det smakade jämfört med det första smakprovet. Hela gruppen bedömde att det smakade bäskare och mindre sött än exakt samma stuff som de fått tidigare, före vetenskapsmännen började mobba dem.

Betyder detta då att eftersom en sönderstressad hjärna vill äta något sött får den dig att uppfatta maten som mindre söt så att du skall äta mer av den? Forskarna gick inte riktigt så långt, men det är intressant att upptäcka att tung fysisk aktivitet gör det exakt motsatta. Medan man är fysiskt utmattad är det mer sannolikt att man känner smaken av sockret i vad än man äter eller dricker. Så nästa gång du efter en lång joggingrunda tar en klunk Hartsport och känner dig som att någon skjutit dig i munnen med en sockerkanon vet du varför.

Och som om inte detta var nog har forskare upptäckt att olika personer känner smaker olika inte bara beroende på sitt humör, utan även beroende på sin personlighet. Olika kemikalier i din mat reagerar med olika kemikalier i din hjärna, så maten du tycker om säger inte bara vad du föredrar utan också hur din hjärna fungerar. Deprimerade personer kan inte känna av sött lika bra som andra medan folk med paniksyndrom inte känner av beska lika starkt.

Så kom ihåg detta nästa gång du skuffar något i en kompis ansikte skrikande "ALLTSÅHERREGUD VAD DET HÄR ÄR GOTT, DU BARA MÅSTE PROVA DET, DET ÄR SÅ JÄVLA GOOOOOTT!" och de efter att ha tagit en tugga frågar om du är hög. Det är inte enbart en fråga om personlig smak, de känner bokstavligen inte samma sak som du.



Färg
Det här är en annan sak som känns självklar. Naturligtvis är det skillnad på hur mat ser ut, det är därför det finns matstylister, nissar som har som uppgift att klä upp mat för reklamer och menyfotografier. Men smak kan även påverka dina smaklökar på mer oväntade sätt.

Det har uppväckts att färgen på glaset som en dryck serveras i kan påverka hur drycken smakar. Tack vare vår märkliga tendens att associera eldiga färger med hetta, har en studie visat att testarna kände att drycker serverade i gula och röda muggar var varmare än (samma) drycker serverade i gröna eller blå muggar. Andra undersökningar har kommit fram till att färgen på själva vätskan påverkar hur sött, surt eller beskt man tycker att de smakar, där grönt har effekten att göra söta drycker ännu sötare, medan gult gör dem mindre söta. Tar man däremot en sur dryck och gör den gul eller grön, så smakar den mindre surt.

Allt handlar om förväntningar. Har du någonsin undrat varför starka chili- eller kanelsalmiakar alltid är svarta eller röda? En stark karamell som var gul eller blå skulle bara vara... fel. Vilket för mig till det konstigaste experimentet i det här inlägget, en berömd undersökning från 1970 som även omskrivs i boken Fast Food Nation.

Deltagarna placerades i ett rum och blev ombedda att äta en måltid bestående av en biff, franskisar och ärter, allt bjudet av forskarna. Till ett otränat öga verkade all mat vara helt normal, både färg- och smakmässigt, vilket borde ha satt igång några varningsklockor eftersom alla visste att de deltog i ett experiment. Jag skulle ha utgått ifrån att forskarna efter måltiden skulle komma ut och ropa: "Grattis, vi ollade allt som ni har ätit! För vetenskapen!"

Men det var inte det. Ovetande för de stackars försökskaninerna hade ljuset i rummet utrustats med filter som dolde det faktum att all mat hade färgats fel färg. När de vanliga lamporna tändes märkte man att biffen var blå, franskisarna gröna och ärterna röda. Lyckligtvis var det väldigt svårt för forskarna att misstolka testpersonernas reaktion: nästan alla blev våldsamt illamående då de såg vad de just ätit.

För vetenskapen!

There's no Cure for Stupidity

Krig, naturkatastrofer, att bränna upp en tavla för att den hemsöks av Erik Bergmans ande... det finns många ledsamma men förklarliga orsaker varför dyrbara konstverk har förlorats för eftervärlden. Men ibland saknas det en bra orsak. Ibland är vi bara klantarsel med händerna fulla med vänstertummar och ibland gör vi bara riktigt korkade saker, som...


Dålig rappning förstör Den sista nattvarden
Om någon nämner ordet nattvarde får du troligtvis en enda bild i huvudet: Jesus sitter lugnt i mitten av bilden och gör Big-Arms-Thing, medan resten av dem runt bordet klämmer sig så nära de kan, som om de tappat sina kontaktlinser. Exakt den bilden är Leonardo da Vincis Sista nattvarden och räknas vid sidan av Mona Lisa vara hans stora mästerverk.

Så vad hände?
I och med att tavlan är så berömd, så blir du knappast förvånad över att den stött på en eller två av de mest betydande figurerna i världshistorien. Men det du kanske inte kände till var att dessa nissar tenderade att behandla den som om det var resultatet av en explosiv och ganska explosiv diarréattack.

Den förste av dem var Leonardo själv. Det är nämligen så att fresker skall målas på fortfarande vått rappning, annars börjar de flaga. Så om du inte vill ha en fresk med lika lång bäst-före-tid som något av Banksy, så är rappningen lika viktigt som målfärgen. Men det här var alltså inte någon vanlig konstnär, det var Leonardo motherfucking da Vinci, och om han ville måla på en torr vägg, vem skulle då kunna stoppa honom? Och inte direkt överraskande ledde detta till att alltihop blev en flagande röra, redan under hans egen livstid.

1652 ansågs den vara förstörd och oigenkännbar. Vilket förklarar varför någon kände sig tvungen att slå ett hål rakt genom Jesus ben för att göra plats för en dörr. Och bara för att klargöra hur uselt detta sköttes bör det påpekas att detta var det inte okatolska Italien på 1400-talet. Jesus var något av en celebritet där...

Ett par hundra år senare stövlade Napoleon, en stor älskare konst av allting Leonardorelaterat, in och ansåg att den var skit. När ans trupper stationerades i Italien, beslöt han att förvandla hela rummet till ett artillerilager och sedan, eftersom han inte var riktigt klar med att torka röven på verket, till ett fängelse.

1826, efter att man flera gånger försökt rädda och restaurera målningen, beslöts det att flytta den till en säkrare plats. Olyckligtvis gav man jobbet att flytta Den sista nattvarden till en man som var expert på att flytta fresker. Vilket skulle ha varit lysande om det handlat om en fresk. Hans teknik skadade bara målningen ännu mera och sedan ännu lite till när han i all hast försökte limma tillbaka den.



Monet förstör sina näckrosor
Claude Monet var en av uppfinnarna av impressionistisk konst och hans näckrosmålningar var det som i mångt och mycket sparkade igång en radikal konstnärsrörelse som var ytterst missförstådd under sin egen tid, trots att han naturligtvis nu räknas som ett geni.

Så vad hände?
Monet hade grå starr. Och även om ingen kan säga att sjukdomen var upphovet till den suddiga stil som från första början gjorde hans målningar betydelsefulla, så vet vi att hans syn försämrades med tiden och att hans målningar blev ännu suddigare. Och eftersom starr påverkar hur man uppfattar färger, så blev det som i början var målningar av gröna näckrosor...

...målningar av rosaskiftande och bruna näckrosor, och sedan slutligen, röda näckrosor.

Close enough for government work.

Konstvärlden antog dock att han använde fel färger och gjorde bilderna suddigare än vanligt med avsikt och om något så inspirerade hans senare näckrosor yngre impressionister att ta större risker med färger och stil. Allting Monet skapade, inklusive hans röda näckrosor, ansågs ovärderligt, och skulle fortfarande anses vara ovärderligt idag... ...om Monet inte själv skulle fått ett förstöraranfall.

Efter att Monet genomgått en ögonoperation, något som på 1920-talet antagligen involverade en rostig skalpell och en flaska whisky, började han att se saker klarar på nytt. Och när han insåg att han målat röda näckrosor under alla dessa år blev han så arg att han försökte förstöra dem alla, trots att de varit en delorsak till att han blivit så berömd. Den enda orsaken att vi vet hur de ser ut idag var att Monets familj och vänner lyckades rädda några tavlor från hans vrede.



Gary Simmons konst får ett förutsägbart slut
Gary Simmons är en av USA:s mest kända nulevande konstnärer och i stället för att använda färg så smetar han ut tavelkrita. Men den här killen vet hur man smetar ut tavelkrita...

Så vad hände?
Medan jag går med på att tavelkrita på en svart tavla kanske inte är det bästa sättet att garantera longevitet för ett konstverk, så borde det vara rätt uppenbart, enbart genom att, ni vet, titta på det, att det där smetandet inte skett i misstag. Du förstår att ägaren av ett av dessa konstverk, Russel Simmons (hiphopmogul, inte släkt), inte använder just denna tavla till att skriva på. Han är rik, så han har säkert papper och penna för sådant. Olyckligtvis råkade en av hans vänner, en Victorias Secret-modell, se tavlan.

Vanligtvis betyder Victorias Secret-modeller att det är en roligt fest, men å andra sidan har du inte heller konst värd 100,000 dollar skräpande i lägenheten. Modellen råkade luta sig mot tavlan och eftersom hon inte visste att smetandet var avsiktligt beslöt hon att fixa allt. Med en våt trasa. Det är som när ett barn besluter sig att fixa pappas bil genom att måla fartränder på den, vilket är lika gulligt som korkat.

För att ge en kort resumé: En Gary Simmons ser alltså ut så här:

Och så här ser den troligtvis ut nu...

Oberoende om du tycker om det eller inte, borde det inte vara svårt för någon att känna igen orginalet som ett konstverk, så det är ett under att Russels andra tavlor, inklusive en Andy Warhol, klarade sig från "fixandet".



Artemistemplet eldas upp av en wannabe-kändis
Färdigställt ca 550 f.Kr. efter 120 år av byggande och erkänt som ett av antikens sju underverk, var Artemistemplet i Efesos ett arkitektoniskt och konstnärligt mästerverk under sin tid. Men sedan föll templet offer för den mänskilga naturen: Passion, åtrå och berömmelse brann hetare än någon eld och fick templet på fall. Och så var det en riktig eldsvåda.

"Hörni, är det någon annan än jag som tycker att det luktar rök?"

Så vad hände?
En ung man vid namn Herostratus beslöt sig bara för att bränna ner hela skiten till grunden. Efter att ha insett att berömmelse så var hans grej, och helt utan dokusåpor att krossa hans drömmar på en nationell nivå, kom han fram till något nästan lika bra: Han brände ner ett av erans mest betydade tempel och blev på det sätt ökänd för evig tid.

Folket i Efesos, som själva kom ihåg hur det var att vara ung, full och dumdristig följde sina hjärtan och förlät hans lilla tilltag. Aj nej, de valde det andra sättet: De dödade honom och förbjöd alla att någonsin uttala hans namn.

I slutändan var det naturligtvis en antik historiker som nämnde hans namn, och det är så vi vet vem han var idag. Så han fick sin berömmelse. Och det var ju helt värt det eller hur? All den där historien och konsten förstörd så att Herostratus kan få sina fyra stycken på Wikipedia. Seriöst, ungdomarna under antiken var i ett våldsamt behov av Youtube.



Grottmålningar misstas för grafitti
Ju äldre ett konstverk är, desto dyrbara blir det. Därför är antika bilder av folk som ligger med varandra värda en förmögenhet idag, och varför våra egna bilder av folk som ligger med varandra idag kommer att vara ovärderliga i framtiden.

De uråldriga Pech-Marle-grottmålningarna i Montauban går längre tillbaka än någon historisk civilisation och de ger ovärderlig information om hur förhistoriska folk levde i Europa. Målningarna var gamla, värdefulla och troligtvis till och med vackra. Men det är svårt att avgöra numera...

Så vad hände?
Några jävla tonåringar fick syn på dem! Några jävla, välmenande tonåringar och deras ungdomsledare! Öh, vänta nu... ...va?

Ännu en orsak att avsky tonåringar

Allt började med ett uppdrag att städa upp grafitti, och enligt vissa avseenden, gjorde de ett bra jobb. Så bra att de lyckades att putsa bort grafitti som var sisådär 25,000 år gammal. Antagligen på väg att städa upp röran i Louvren beslöt det att ta en tur via de lokala grottorna för att ta bort grafitti ditklottrad av lokala tonåringar. De hade dock lyckligtvis bara hunnit halvvägs innan de upptäckte sitt misstag. 20,000 år av kosnthistoria borta bara för att snorungarna inte kunde de skillnad på en uråldrig bild på en bison och några slarvigt ritadade pittar.

"Är det där en kirkkovene?"

Rene Gachet, kulturchef för departementet Tarn-et-Garonne, summerade perfekt upp situationen: "Total idioti! Om det är något man kan lära sig av allt detta är att ungdomar alltid betyder problem, oberoende av vad deras avsikter är!"

Two People in a Room

Vad tror ni att är de mest välbevarade hemligheterna i världen? Avfyrningskoderna till den amerikanska kärnvapenarsenalen? Stället Jimmy Hoffa blivit begraven? Orsaken till att italienska fotbollsspelare filmar så mycket?

Inte ens nära. Här kommer en lista på hemligheter som enbart två personer i världen känner till. Ni har säkert hört talas om sådana grejer, t.ex. recepten på Coca Cola och kryddblandningen hos KFC är två av dem och som synes kan man i vissa fall kan de ha goda orsaker till det. Men ibland är det kanske inte fullt så nödvändigt...


Platsen där Oliver Cromwells huvud finns
Vad är det?
Den översta biten av han här:

Oliver Cromwell, en engelsk militär och politiker som mer eller mindre på egen hand gjorde slut på den engelska monarkin och gjorde sig själv till ledare för landet. Efter att han dött av naturliga orsaker (i malaria om du nu undrade) och monarkin återinförts beordrade kung Charles II att man skulle gräva upp hans kropp så att han kunde bli "dödad" på nytt.

För vem låter nu en sådan sak som att Gud hann först hindra en för att hämnas?

Efter att ha hängt i en galge 12 timmar (om man nu skall döda någon på nytt är det värt att göra det ordentligt) högg man upp kroppen i bitar och klämde upp huvudet på en spjutspets. Slutligen föll det av och såldes runt mellan olika museer och samlare. Ja, det finns tydligen samlare av avhuggna huvuden. Deras kongresser måste vara intressanta...

När den sista kända ägaren, som ibland brukade visa skallen för skolbarn, dog 1957, så beslöt hans son att inte fortsätta den stolta familjetraditionen av att vara en huvudsamlande knäppskalle. Han försökte därmed att ge det en anständig begravning, men det tog honom över tre år att hitta ett ställe som gick med på att ta emot huvudet.

Varför undrar du nu? Nå, för att ännu över 300 år efter att Cromwell dog, fanns det en verklig rädsla för att rojalister, som verkligen borde låta saker bero redan, skulle gräva upp det och göra onämnbara saker med skallen. Verkar det en smula paranoidt? Nå, bara 60 år tidigare hade en förslagen staty på Cromwell lett till en rasande debatt i parlamentet och hotat leda till upplopp (det är tur att britterna slutat hålla på med upplopp av löjliga orsaker numera). Till slut beslöt universitetet där Cromwell studerat ett år att ta sina chanser med det jävla huvudet.

Vem vet?
Två professorer vid Sidney Sussex College vid universitetet i Cambridge

Hur hålls det hemligt?
Endast en liten grupp människor var med vid begravningen. Det finns ingen gravmarkör, endast en plakett på en vägg som berättar att huvudet begravts "i närheten". Och oroliga att inte ens detta var tillräckligt superhemligt så meddelades inget om begravningen före två år senare.

Sedan det har endast en handfull personer förutom den ursprungliga gruppen känt till platsen. Det nuvarande systemet är att när en professor som känner till platsen går i pension berättar hon eller han det för en annan professor. Och alla vet att om den blir känd kommer någon att inom en timme lägga upp en film på Youtube där skallen gnuggas i hundskit.



Vem "You're So Vain" handlar om
Vad är det?
You're So Vain är Carly Simons musikaliska fuck you till någon känd mulkku hon legat med. Problemet är att dock att Carly låtit ganska många potentiella måltavlor låtit doppa veken i sig och ryktena säger att det kan vara i stort sett vem som helst av James Taylor, Mick Jagger, Kris Kristofferson, Warren Beatty eller ett dryg halvdussin till. Vem det än var så behandlade han Simon illa, och värre för honom, så räknas sången vara den 72. bästa någonsin.

Allt vi vet är att a) Carly Simon aldrig kommer att berätta vem det är och b) man måste vara ett riktigt rövhål om man tror att sången handlar om en själv. Vilket den helt klart gör! Bitch!

Vem vet?
Carly Simon och Dick Ebersol

Varför är det fortfarande en hemlighet?
Trots att ha blivit frågad i stort sett varje intervju vem det är, har Simon aldrig erkänt vem sången handlar om. 2003 hölls dock på Martha's Vinyard en välgörenhetsauktion där en av posterna var att få veta vem den mystiske personen var. Dick Ebersol, VD för NBC vann auktionen med ett bud på 50,000 dollar. Men för att vara rättvisa bör det påpekas att han är snorrik, det var för ett gott ändamål och han fick även ett privatuppträdande av Simon.

Kravet på Ebersols vinst var dock att han skrev på ett avtal om att aldrig avslöja identiteten för någon, garanterande att ingen som inte har 50,000 dollar att lägga på ett Trivial Pursuit-svar någonsin får veta sanningen.

Han fick dock gå ut med den minst hjälpsamma ledtråden någonsin: Att personen har ett E i sitt namn. Tack för det klara beskedet Dick...



Betydelsen hos Led Zeppelin-symbolerna
Vad är det?
Snabbt, ge mig svaret på vad Led Zeppelins fjärde skiva heter? Led Zeppelin IV? ZoSo? Smurfhits 8? Nej, nej och skäms för helvete! "Titeln" är egentligen en samling märkliga symboler. Detta är en av de bäst säljande skivorna någonsin, med rockklassiker som Black Dog, Rock and Roll och Stairway to Heaven, och det är bara två personer som känner till vad titeln betyder (varav en tydligen har glömt det).

Han kunde ha skrivit ner det, men nope.  För upptagen med groupies.

1971 bestämde sig Led Zeppelin nämligen att ge ut en skiva utan någon som helst text på omslaget, som dessutom bara föreställde en gammal man bärande på en bunt pinnar. Det skulle vara att göra det väl enkelt för mig att skylla detta på knark, men jo, det var troligtvis orsaken. I stället för ett namn bad deras skivbolag, Atlantic Records, pressen att hänvisa till skivan som en serie metafysiska symboler, och gick så långt att man lät distribuera symbolerna i olika grafiska storlekar att användas.

"Och här kommer nu Stairway to Heaven av... låt oss säga Rolling Stones"

Varje symbol valdes ut av varje av de fyra bandmedlemmarna för att representera sig själv. Robert Plant, John Paul Jones och John "Bonzo" Bonham har alla varit öppna med vad deras symboler betyder: De två i mitten är tagna från The Book of Signs, och den med fjädern skapades av Plant för att representera den mytiska, förlorade kontinenten Mu. Bonhams mystiska avatar ryktas också vara inspirerad av logon för Ballantines öl, eftersom killen var känd för att ta sig en grogg då och då (han är död nu).

40 shotar vodka kan ha den effekten

Men den första symbolen, den som ser ut som "ZoSo" designades av gitarristen Jimmy Page... och ingen vet vad fan den betyder. Nå, nästan ingen.

Vem vet?
Jimmy Page själv och (kanske) Robert Plant.

Och det är ett stort "kanske".

Varför är det fortfarande en hemlighet?
Enkelt, genom att kategoriskt vägra att förklara betydelsen de senaste 40 åren. Symbolen har blivit ett slags reservnamn för den fjärde skivans titel och representerar också Led Zeppelin i det stora hela, den fortsattes att användas under bandets kommande turnéer och på planscher, medan de flesta andra lämnades bort. Det är också den enda som ser ut som att någon använt mer än 15 sekunder på att hitta på den.

Det som gör detta extra mystiskt är att Page är känd för att vara ganska välbevandrad inom gammal bullshitkunskap. Han var (och är möjligtvis fortfarande) en enorm samlare av ockult tingeltangel och en trogen följare av Aleister Crowleys skrifter. Enligt en teori är symbolen en variant på en alkemistisk 1500-talshieroglyf representerande planeten Saturnus. Naturligtvis...

Vad den betyder för Jimmy Page har han bara berättat för en person, bandets sångare Robert Plant. Plant var så överväldigad av vad han fick höra att han totalt glömde bort det. Eller som han själv sagt: "You may not believe this, but Pagey once took me aside and said 'Look, I'm going to tell you the meaning of this once, and then I shan't ever mention it again - or at least, not for a long, long time anyway.' And would you believe that I have since forgotten what is was, and now Pagey won't tell me."

Det närmaste vi kommit ett rakt svar var när de båda gjorde en intervju i australiensisk TV och plötsligt blev avbrutna av en nisse i publiken som frågade om symbolen. Plant, som kan ha fått det riktiga svaret då (vilket inte är säkert), hoppade in och svarade: "It means frying tonight". Vi kommer antagligen att behöva 40 år till för att komma fram till vad fan nu sedan DET betyder...



Resultaten för Oscarvinnarna
Vad är det?
Hur mycket man än kan dissa Oscargalan, är det fortfarande ganska imponerande att, till och med i denna era av telefonhackande och slemmiga kändisskvallerbloggar, Oscarvinnarna aldrig någonsin har läckt ut före den egentliga ceremonin. På 83 år. Det har visserligen inte Golden Globevinnarna heller, men det är inte lika imponerande eftersom ingen egentligen bryr sig om dem...

Oscargalan är trots allt ett av de mest sedda TV-programmen varje år och bookmakers världen över tar emot  enorma vadslagningar på vinnarna. Till och med Vegas funderar på att hänga på med en officiell, legal vadslagning. Så bra är säkerheten runt den här grejen, tack vare revisorerna på PricewaterhouseCoopers, som har hand om omröstningen på uppdrag av the Academy of Motion Picture Arts and Sciences.

Revisorer är tydligen de enda som kan räkna i Hollywood.

Vem vet?
Brad Oltmanns och Rick Rosas, revisorer hos PricewaterhouseCoopers.

Varför är det fortfarande en hemlighet?
För det första är varje röstsedel räknad och antecknad fullständigt för hand. Varje år vet dessa två distingerade herrar vem som skall vinna de 24 kategorierna i runda tal 48 timmar före ceremonin, eftersom de tammefan räknade ihop resultatet själv.

Vilket betyder att de fick säga "Marisa Tomei? På riktigt?!" före någon annan i  världen.

Varje röstsedel har ett elektroniskt kontrollnummer, så om en sedel tappas bort eller blir stulen tas det kontrollnumret bort och en ersättare skickas ut. Förutom det är dock absolut ingenting datoriserat. Den största orsaken att ingenting blivit hackat är att det det helt enkelt inte finns något att hacka. De båda revisorerna använder good ol' penna och papper när man sorterar igenom röstsedlarna från akademins medlemmar, som även de är nedskrivna i bläck, blyerts eller, vid åtminstone ett tillfälle, färgkrita.

Allting räknas i ett fönsterlöst, säkert rum på en hemlig plats. Under Oscarkvällen eskorteras varje man av LAPD-konstaplar klädda i smoking, via separata rutter till ceremonin. Båda har en portfölj med hälften av de vinnande kuverten, antagligen utifall att om den ena blir kidnappad eller sprängd av terrorister, man kan genomföra halva galan och fylla ut resten av sändningstiden med pinsamma komedi- och dansnummer.

Som om någon skulle märka någon skillnad

Men även efter att ha anlänt till teatern, är revisorerna inte tillåtna att släppa kuverten ur synen. De måste bokstavligen stå i kulisserna genom hela galan, utan pisspauser, och personligen dela ut kuverten till vinstutdelarna. De är också tvungna att komma ihåg alla resultat, vid fall av mokan eller Kanye West-aktiga utbrott.



Den Habsburgska servettvikningen
Vad är det?
Genom att vara en så fancy servettbrytning att den får alla klichémässiga bröllopsdekorationer att se ut som skit, är den kejserliga servettvikningen så viktig att den faktiskt är en österrikisk statshemlighet.

En del länder har UFO-landningar, österrikarna har servetter

Denna imponerande stärkta brödhållare är anmärkningsvärd eftersom den består av endast en omöjligt vikt linneduk och också för att den ser rätt mycket ut som en pitt. Hur får man ens en servett att göra det? Jag menar, jag är rätt säker på att en del av de där vinklarna egentligen inte existerar.

Ursprungligen användes den när man dukade bordet för en kejsare eller kejsarinna an Österrike-Ungern och kejsardömet må ha kollapsat, men hemligheten bakom penisservetten lever kvar och används fortfarande vid banketter med främmande statsöverhuvud som besökare. Vikningen är ett så viktigt exempel på kungliga brödhållare att stort sett varje museum i Österrike har ett exemplar. Vaktat dygnet runt, naturligtvis.

Vem vet?
Två anonyma statsanställda som förhoppningsvis har mer att göra inom sina jobb än att vika tyg till könsorgan.

Varför är det fortfarande en hemlighet?
Tydligen är det så att de två personer som vet hur man gör skall lära vidare tekniken innan de dör (förhoppningsvis dör de inte samtidigt i en bisarr, servettvikarolycka).

Och även om tekniken beskrivs som "en ytterst välbevarad hemlighet", finns det inga källor på att den någonsin skulle ha skrivits ner och hållas bakom lås och bom någonstans. Så vitt jag nu kunnat läsa mig fram till det görs inget speciellt för att skydda hemligheten. Men det är hela poängen: man behöver inte göra det. Det är så jävla svårt. Nu kanske någon av er ser på bilden och tänker, "Hur svårt kan det vara?" men tänk då på att dessa servetter står utställda varje jävla dag i Österrike och vem som helst kan fota eller filma dem. Trots det finns det inga anvisningar på Internet om hur man gör.

Och detta är alltså samma Internet där man kan lära sig att vika en Batmobile av origami

Advertising Space

Det kan lätt kännas som att storföretag enbart använder oss som tryckpressar för pengar och att även när de ger oss ett specialerbjudande tjänar pengar som gräs.

Men ibland klantar de sig så kapitalt att man undrar om de, liksom vi, hittar på grejer medan de håller på. Hur skulle man annars kunna förklara...


En felräkning av olympisk storlek
1984 kom de Olympiska sommarspelen till USA för första gången på 52 år och en av huvudsponsorerna, McDonald's, brassade på för president och fosterland: För att visa sitt förtroende för den amerikanska truppen kom Mickey-D's fram till att "If the U.S. wins, you win!", en reklamkampanj där man delade ut skrapkort med olika OS-grenar tryckta på dem. Om en amerikan tog guld, silver eller brons i sagda gren skulle kunden få en gratis Big Mac, franskisar eller cokis, beroende på medaljen.

Hur det nu kommer sig så finns det inga företag som går ut med en "vinn en gratis ____"-kampanj utan att ha en ganska så specifik plan av hur mycket gratisstuff man kan bli av med. Och McDonald's hade troligtvis tittat på medaljskörden för det senaste OS jänkarna varit med i, 1976 i Montreal. Under de spelen vann USA 94 medaljer, varav 34 guld. Det var trots allt Sovjet med allierade som brukade dominera spelen (1976 vann Sovjet 125 medaljer, varav 49 guld och Östtyskland 90, varav 40 guld). Andra östblocksländer på top-10 listan var Polen, Bulgarien, Kuba, Rumänien och Ungern.

Det finns dock en orsak till att McD måste gå åtta år bakåt i tiden för att titta på resultaten. 1980 ordnades spelen i Moskva och USA (liksom 64 andra länder, inklusive av någon orsak Norge) vägrade att vara med för att de hatade ryssarna. Vilket kanske borde ha varit en ledtråd till McDonald's, i och att med spelen 1984 ordnades i Los Angeles och att Sovjet sällan var kända för att förlåta snabbt. Så ryssarna med anhang betalade tillbaka med samma mynt och bojkotterade i sin tur OS i Los Angeles. Och om du nu varit uppmärksam så upptäcker du att 6 av de 10 bästa länderna från 1976 nu vägrade vara med.

"Vi behöver inte er! Vi har en hel mur att leka med!"

Med östblocket ur vägen så var det nu fritt fram för USA att vinna betydligt fler medaljer än tidigare ansetts möjligt, otroliga 174 stycken. Och i stället för 34 guld 1976, drog amrisarna nu hem hela 83.

"Jag gjorde detta för mitt land, min familj och en lastbil med hamburgare."

Vilket betydde att McDonald's blev tvungna att ge bort massor med mera mat än de räknat med, inklusive mer än dubbelt så många av sina dyrbara Big Macar. Det gick till och med rykten om att vissa restauranger fick slut på Big Macar... som kunderna inte betalat en cent för.



Det regnar pengar
Nå okej, McDonald's OS-moka kan verka löjlig nu med hänseende, men man trodde antagligen att andra länder skulle klara sig lite bättre medaljmässigt. Det var ett ärligt misstag. Men så finns Walkers Potato Chips som förra året ordnade en vädergissningstävling.

Rent teoretiskt så skulle man belöna deltagarna för att förutse något mycket mer svårgissat. Om kunden köpte en påse chips för 40 pence (0,46 cent), så kunde de gå till en hemsida och försöka gissa var och när det skulle regna. Om de kunde gissa rätt tid och plats skulle de vinna 10 pund (11,5 euro).

Några av er har säkert insett problemet med det faktum att jag omvandlat eurosumman från brittiska pund. Ja, tävlingen hölls i Storbritannien. På hösten. En tid och plats där vädret kommer i två smaker: Skyfall och "Bloody weather!" Statistiskt sett har du bättre chans än en på tre att det skall regna på ett specifikt ställe i Storbritannien en specifik dag. Walkers gav dessutom ut två chanser per påse, vilket fördubblade varje deltagares chanser.

På bilden: Storbritannien

Någon som gått lång matte räknade också ut den oundvikliga statistiken: För varje tre pund Walkers sålde chips för, betalade de ut 10 pund i prispengar. Allt slutade med att hemsidan "råkade" krascha under en extremt regnig vecka, där Walkers såg ut att förlora över en miljon pund, och kampanjen avbröts kort därefter.



Flyg nu era fega satan
1967 så hade det San Franciscobaserade flygbolaget Pacific Air Lines stora problem. En våldsam, och omskriven, krasch gjorde pasagerarna nervösa och en del andra dåliga affärsbeslut gjorde inte direkt saken bättre. Men skam den som ger sig, hårda tider kräver hårda tag och för att reda upp situationen gav man en komiker i uppdrag att lägga om deras marknadsföring och rädda bolaget. Mer precist, den här killen:

Yikes!

Det där är Stan Freberg. Och medan andra företagsledare skulle ha börjat förhandla om skuldsanering, så gav PAL sitt fulla stöd till Freberg, vilket mer eller mindre var självmord för hela bolaget.

Frebergs beslöt att ta tag i befolkningens dödliga rädsla för att flyga (med tanke på kraschen och grejer) med hjälp av satir och alternativ komedi. Hans första drag var en helsidesannons med följande text:

"Hey there! You with the sweaty palms. It's about time an airline faced up to something. Most people are scared witless of flying. Deep down inside, every time that big plane lifts off the runway, you wonder if this is it, right? You want to know something, fella? So does the pilot, deep down inside."


För att ge denna idé en lite mer modern kontext är det som om United Airlines, strax efter 11.9, skulle ta fram en reklam som säger: "Flyg säkert med United. Jag menar, hur många terrorister kan det nu finnas?"

Och det var inte tillräckligt med att Frebergs reklampsykologi gjorde potentiella passagerare skräckslagna, han gavs också fria tyglar med en kampanj om att "driva med kundernas dödsångest". Han fick flygvärdinnorna att dela ut "överlevnadsutrustning" i form av hartassar på planen och tvingade dem att efter varje landning utropa "Oj, vi klarade oss. Vem skulle ha trott det?" i internradion. Ja, varje jävla gång.

Men inte ens nu var Freberg färdig. Han hade planer på att måla om planen som tåg och att spela tågljud i högtalarna. För ett flygplan är ju inte ett tåg. Ergo, komedi... Men efter ständigt sjunkande försäljningssiffror gav PAL sparken åt Freberg och tvingade VD:n att avgå pga reklamerna. Enbart några månader senare blev företaget sålt till Air West.



Banankontakt
Detta är kanske den mest korkade historien någonsin inom dagligvarureklam.

Cool, informell slang är ett viktigt verktyg inom marknadsföring. Det fångar kundens uppmärksamhet, får honom att tycka att din produkt är "häftig" och "spännande" och påstår i förtäckta ordalag att användadet av produkten kommer att ge honom kompisar i skolan. Men när man användes slang, måste det göras absolut glasklart att slangen inte skall tas bokstavligt. Och med detta, låt oss besöka 1986...

Ty det var på den tiden som Silo, en kedja av lågprisvaruhus, hade för många stereon och behövde sälja bort dem till ett löjligt lågt pris. Så de drog igång reklamer som sade att det kostade enbart 299 bananer för en ny stereo. Naturligtvis menade de att "bananas" betydde "dollar", men du må vara förlåten att inte känna till detta eftersom ingen använt ordet "bananas" för pengar sedan 1930-talet.

Och hast du mihr gesehen, fanns det naturligtvis en grupp besserwissrar som flockades till butikerna med bokstavligen 299 bananer (värda ca. 30 euro). Vilket obönhörligen leder till frågan: Var i käpphelvete lyckades folk få tag på alla jävla bananer? Jag kan tänka mig att en matbutik har omkring 300 bananer totalt i fruktdisken, men vem har så jävla stora lager att de kan hjälpa en kö av kunder som alla vill köpa 50-60 klasar var. Finns det något slags frukttukku för driftiga viktigpettrar.

Anyhoo, butikerna hade inget annat val än att acceptera alla bananer från dussintals kunder med, utgår jag ifrån, samma fuck you-grin. Silo förlorde 10,000 dollar på bara en dag och drog bort reklamerna nästa dag innan flera fjantar kunde få samma idé.

Det mest sorgliga? Att Silo inte ens kunde göra sig av med bananerna (det hade tusentals av dem, bara liggande där), eftersom lokala djurparker slutade ta emot dem och afrikahjälpen inte tog emot färskvaror.



Och hur tänkte ni här då?
Som du kan se så verkar företag konstant underskatta den sluga målmedvetenheten och eventuellt även girigheten hos deras egna kunder. Inte för att jag direkt gråter blod för dem...

Så sent som i år så drevs den brittiska supermarketkedjan Tesco in i ett priskrig med sin konkurrent Asda. Tesco basunerade ut att om en endaste en produkt var billigare på Asda så skulle de tammefan betala tillbaka mellanskillnaden dubbelt. Så om du köpte 10 flak pilsner på Tesco för 20 pund styck och kunde bevisa att Asda hade dem för 18 pund, skulle du få tillbaka 40 pund. Så säkra var Tesco att den genomsnittlige shopparens korg inte skulle innehålla något som man kunde få billigare hos grannen.

Detta misslyckades dock katastrofalt med att ta i beaktande den mänskliga naturen. Rent specifikt utgick den ifrån att kunderna fortfarande bara skulle köpa saker som de ville ha, i stället för, säg, saker som skulle ge dem mest pengar tillbaka. Så naturligtvis slutade det med att folk började lusläsa prislistorna i båda butiker efter saker som a) råkade vara billigare på Asda och b) hade en prisskillnad som var tillräckligt stor för att dubbla-pengarna-tillbaka-garantin skulle vara större än vad man lagt ut för dem. Om du hittade en vara som kostade tre pund på Tesco och en pund på Asda, betydde det att du fick varan gratis och att Tesco dessutom måste betala dig en pund till.

"De trodde att jag skulle vara för stolt för att kolla upp priset på glidmedel. De hade fel."

Folk började dela med sig av sina strategier på nätet och kom fram till att om man köpte tillräckligt med bullshit man inte behövde (men som mest utnyttjade systemet) kunde dessa betala hela resten av inköpet. Om rakblad lät dig få ett punds vinst från Tesco, att använda på annat, så var det bara att fylla upp kärran med sådana och använda vinsten till t.ex. mat. Efter att ha förlorat en okänd (men extremt stor) mängd pengar, har Tesco sedermera lagt ett pristak på 20 pund på kampanjen.

Och det är inte som att det inte fanns tidigare exempel att lära sig av. I början på 90-talet, så hade dammsugstillverkaren Hoover en kampanj som erbjöd två tur-returbiljetter till USA eller Europa i samband med köp av en dammsugare (vilket ger en vink hur mycket vissa av dammsugarna kostade). De utgick av någon orsak att detta skulle få folk att köpa en dyrare modell, eftersom flygbiljetterna skulle betala mellanskillnaden.

Men naturligtvis var det flera som behövde flygbiljetter än som behövde en dammsugare, och de kom fram till att Hoover de facto också hade billiga modeller (det finstilta satte minisumman till enbart 100 pund). Så nu blev det plötsligt värt att köpa en dammsugare du aldrig kom att använda bara för att få de betydligt dyrare flygbiljetterna. Låt oss bara säga ett en hel del släktingar fick dammsugare i julklapp 1992.

För att vara ett multinationellt företag hade de en beundransvärd tro på människan.

Hoover var totalt överväldigat av krav på biljetter och började att desperat kämpa emot kraven, genom att antingen förhala eller att försöka övertala kunderna att köpa något mera för att på något sätt stå emot förlusterna. Det blev en massmedial skitstorm och Hoover slutade med att förlora 50 miljoner pund i vad som räknas vara den mest katastrofala reklamkampanjen någonsin.

Och medan moderbolaget Maytag sålde bort European Hoover Company för att minska den totala förlusten, var kraven om flygbiljetter inte färdigutredda före 1998. Fiaskot gav även upphovet till en ny regel inom marknadsföring: Se alltid till att gratisgrejen aldrig är värd mera än det du egentligen säljer. Speciellt om den kan, du vet, fucking ruinera dig!

Carnival of the Animals

Vi har alla hört talas om den där fjärilen som genom en serie osannolika händelser sätter igång en storm på andra sidan jordklotet, men mest sett det som det slags tankeexeperiment man kommer fram till kl. 04.29 på Klubben. Tittar man lite noggrannare på historien märker man dock att riktiga, världsomvälvande händelser kan påverkas av djur på minst lika osannolika sätt som den där fjärilen.


Hunden som räddade Napoleon
Idag är "Waterloo" synonymt med ett sista, katastrofalt nederlag. Det var det sista slaget under Napoleonkrigen och det spektakulära slutet på karriären hos den man som ville regera över hela Europa. Och det skulle aldrig ha hänt utan en vanlig hund utan namn.

Ett par år före det här började saker och ting gå utför för Boney (det hade något att göra med att invadera Ryssland). Och efter att ryssarna gjort det de gör bäst (låta vintern sköta krigandet), blev Napoleon skickad i exil till miniön Elba.

1815 fick dock Napoleon, han var trots allt Napoleon, nog av sådan skit, smet förbi sina vakter och seglade från ön. Men legenden påstår att det just den natten blåste en speciellt våldsam storm på Medelhavet och att den flyende Napoleon föll över bord. Och där skulle historien om en av de mest betydande personerna någonsin tagit slut, om det inte varit för att en okänd Newfoundlandshund hoppat i vattnet och räddat honom.

Tänk er att tigern är Napoelon

Det låter visserligen som något från en Disneyfilm, men Newfoundlandshundar är kända för att göra sådant (vilket antagligen var orsaken till att det fanns en på båten över huvud taget). Och där Disneyfilmen vid detta skede hade låtit detta varit starten till en livslång vänskap mellan Napoleon och (den förmodligen talande) hunden, så tog sig den riktige Napoleon till Frankrike där han började satte igång med att döda folk. Under de följande 100 dagarna drog han igång en sista militärkampanj som slutade vid Waterloo och en gång för alla gjorde slut på Nappes erövringar.



Grisen som möjliggjorde Europeisk demokrati
Kika om du lyckas att hänga med i följande dominoeffekt av händelser: Du börjar med att du har Kung Filip III av Frankrike och hans lillebror Ludvig, som ju inte skall bli kung och följaktligen har fått hela sin uppväxt och utbildning i ett kloster. Efter att favoritsonen Filip 1129 krönts till kung tillsammans med sin far, förvandlades han snabbt till en angstig tonåring, som blev olydig och gick emot pappa kungen så ofta han kunde.

En dag när Filip var ute och var rebellisk, rasande längs med Seine på sin 1100-talsmotorcykel (även känd som en häst) råkade en liten, svart gris rusa ut ur en gödselhög och lägga krokben för hästen. De resulterande kraschen dödade Filip. Men varför skulle vi bry oss om detta, nästan 900 år senare?

Nå, för att brorsans grisrelaterade död plötsligt lämnade tronen öppen för lillebror Ludvig VII, fram till detta känd som Ludvig, han som hittills förberett sig för att aldrig ha sex i ett kloster. Och hans strängt katolska uppfostran fick honom att hänga med påven på en liten road trip till det Heliga Landet kallat andra korståget. Och hur slutade det? I katastrof, det är hur. Jerusalem förlorades och muslimerna vann tillbaka kontrollen över Outremer.

"I love it when a plan comes together! MUWHAHAHA!"

En annan sak som Ludvigs klosteruppfostran inte förberett honom på var sex. Hans fru, Eleanor av Aquitanien, klagade på att "hon trott att hon gift sig med en kung, men upptäckt att hon fått en munk". Och för att dissa Ludde ännu mera så skilde hon sig från honom, gifte om sig med Henrik II av England och fick fem söner med honom. En av dessa var kung Johan I (ja, han som är comic relief i alla Robin Hood-filmer).

Och detta skapade inte bara en gigantisk spricka mellan Frankrike och England, utan Johan sög även så kapitalt på att vara kung att han slutligen tvingades underteckna Magna Carta, vilket sedermera har blivit grunden till all demokrati i Europa. Johan skulle inte existerat om Eleanor gift om sig, vilket inte skulle ha hänt utan andra korståget, som Frankrike knappast skulle ha deltagit i utan Filips olycka. Snyggt jobbat, Nasse!



De två aporna som dödade 250,000 människor
Så nu tror du säkert att avlida i en grisolycka är det mest korkade sätt en kung dött på. Och oj vad fel du har. Åtminstone en har dött efter ett apattack.

Alexander I var kung i Grekland under tidigt 1900-tal. Första världskriget hade precis tagit slut och eftersom man inte hade någon större lust att HELT sluta kriga, beslöt man att varva ner genom förklara krig mot Ottomanska Imperiet.

Med hjälp av Frankrike och Storbritannien piskade grekerna turkröv som om det höll på att bli omodernt, men 1920, under en promenad i den kungliga trädgården i Aten, blev Alexander anfallen. Av apor.

Det är fortfarande lite oklart varifrån aporna kom, men de flesta historiker är ense om att de troligtvis var Alexanders husdjur och egentligen anföll hans hund, i något slags djurrivalitet som jag inte går vidare in på här. Hur det nu än var så blev kungen biten i handen, bettet blev infekterat och Alexander dog i blodförgiftning. Det skulle visa sig att detta bett skulle ändra historien.

Efter Alexanders död kom hans tidigare abdikerade far, Konstantin, tillbaka till tronen. Olyckligtvis så hade Konstantin under kriget, rent tekniskt, i alla fall i förbifarten, varit på tyskarnas sida, så plötsligt var varken fransmännen eller britterna fullt lika intresserade av att hjälpa till med att erövra Turkiet. Men hej, om inte kungen av Grekland kan ta hand om några turkjävlar utan hjälp av grodätare eller rostbiffar så är något väldigt fel på världen eller hur? Så Konstantin gick till anfall. Och fick massivt med stryk.

Den grekiska armén totalförintades, en kvarts miljon soldater stupade, Grekland förlorade allt de vunnit under Alexander och blev under flera årtionden mer eller mindre Turkiets bitch.



Katten som ensam tog livet av en hel djurart
Vi tänker oss ofta att naturen mer eller mindre levde i något slags harmoni, tills människan kom igång med bulldozrar och miljögifter och grejer för att ta livet av alla djur olyckliga nog att födas försvarslösa och/eller goda. Men ibland sätter naturen igång folkmord helt av sig själv. Det kräver bara ett rovdjur tillräckligt badass för att ta livet av var endaste en individ av en annan art.

Detta rovdjur hette Tibbles. Det var en fyrvaktarkatt som ensam lyckades utrota gärdsmygarna på Stephen's Island. Stephen's Island är den mest avlägsna ön norr om södra ön på Nya Zealand och var känd för sina gärdsmygar, små fåglar som inte kunde flyga och uppenbarligen smakade Sheeba. Det är fortfarande oklart hur dessa fåglar ens kom till ön, eftersom de inte kan flyga över huvud taget. Men trogen riktig slasherfilmtematik så blev de alla anfallna av en lokal demonbäst samma sekund som de valde att slå sig ner på denna isolerade landplätt.

"Och hädanefter kallar ni mig HERR Tibbles!"

Tibbles hade i flera veckor roat sig med att jaga gärdsmygarna, tills hans ägare upptäckte att de inte liknade några fåglar han sett tidigare. Så denna unika art upptäcktes, klassificerades... ...och förklarades utdöd under samma år. Ett litet hörn av jordens ekosystem förändrat för alltid, bara på grund av en uttråkad huskatt.



Greyhounden som skapade Church of England
Även om du inte vet något om historia har du säkert hört talas om att Henrik VIII var en kille som höll på och högg huvudet av sina fruar när de vägrade att föda söner åt honom. Han är också ansvarig för en av de mest betydelsefulla händelserna i kristendomens historia, när han bröt sig loss från den katolska kyrkan och bildade Church of England. Enligt psykologiprofessorn Stanley Coren, kunde allt detta ha undvikits om det inte varit för en överbeskyddande hund.

Vid tidpunkten höll Henrik mest på med att tornéra, supa och ligga med Katarina av Aragonien. Men, efter att ha upptäckt en alarmerande låg mängd söner, blev han bitter över all tid slösad på sex (som bättre kunde användas till drickande) och hämtade in lite färskt lammkött till hovet, i form av Anne Boleyn, med avsikten att göra henne till en permanent inventarie i sin sängkammare.

Problemet? De där jävla katolikerna och deras problem med otrohet och skilsmässor. När Henrik ville skiljas skickade han sin trogna rådgivare kardinal Wolsey för att förhandla om denna förfrågan med påven Klemens VII.

Historien berättar att påven efter förhandlingarna var stort sett okej med att Henrik lekte gömma korven med Anne, men Wolsey hade av någon orsak tagit med sin greyhound, Urian, med till mötet. Och när det blev dags för Wolsey att kyssa påvens fot, vilket var traditionen, upptäckte Urian plötsligt att någon typ i en blingblingklänning höll på att sparka hans husse i ansiktet. Hunden försökte då försvara Wolsey genom att anfalla och bita den Helige Fadern.

Greyhoundar hatar påvar.

Klemens blev rasande, avbröt mötet mitt i och vägrade att gå med på någon skilsmässa. Henrik bröt all kontakt med Rom efter incidenten och hela den där grejen kalla Engelska Reformationen följde...

Money for Nothing

Den globala ekonomin är ett galet invecklat system uppbyggt av arbete, pengar och varor, alla styrda av sina egna lagar för att hålla varje fasett under kontroll. Så det skulle vara ganska så deprimerande om forskare plötsligt upptäckte att alltihop egentligen bara är slutresultatet av en hög ovidkommande bullshit, eller hur?

Svar: Ja, det skulle det vara. Och ja, de har gjort precis just det...


Tron på helvetet
Det är allmänt ansett att några av orsakerna till finanskrisen i slutet på förra årtiondet var utlånandet av pengar till folk som saknade återbetalningsförmåga och nedvärderandet av lånekostnader, vilket ställer några ganska fruktansvärda frågor: Om det normala stadiet för ekonomin är så beroende på att en handfull människor inte blir giriga, vad finns då egentligen som stoppar allt från att kollapsa på nytt om samma rövhål plötsligt igen kommer fram till att mer är bättre? Överraskande nog kan det visa sig vara tron på helvetet.

Federal Reserve Bank of St. Louis och forskare på Harvard har båda oberoende av varandra studerat korrelationen mellan tron på helvetet och ekonomisk utveckling. Båda undersökningerna analyserade data från dussintals länder och båda kom fram till samma sak: Ju fler av befolkningen som tror på ett helvete, destu mindre korruption finns det och mer framgångsrik är landets ekonomi.

"Jag hatar när nakna dödingar trängs i båten. Inget mer börsspekulerande!"

Intressant nog räcker det inte med att bara tro på Gud. Det är uttryckligen rädslan för evig fördömmelse som hindrar folk från att vara själviska as och får dem att sträva efter en bättre framtid för alla. Det finns naturligtvis inget som hindrar dig från att vara en hederlig, hårt arbetande bankir utan att tro på en skärseld. Problemet är att när man ser på den stora helheten är det helt enkelt inte i vår natur att bry sig om mer än en handful människor, eller deras pengar. Så det krävs med andra ord ett hot om att kokas levande i sitt eget urin för att få en del företagsledare att stanna upp och fundera på sina pyramidspel.



Solen och månen
När man säger att vädret påverkar ekonomin tänker man på torka eller tsunamin eller något annat sätt som planeten bestämmer sig för att förstöra skörden i ett land strax före skördetid. Men det visar sig att vanligt, vackert väder har lika stor inverkan på ekonomin. Studier visar att aktiemarknaden går bättre på soliga än på mulna dagar. Och jag menar inte under en specifik månad, forskarna undersökte data från 26 länder under 15 års tid och det de kom fram till är att aktier är motsatsen till vampyrer.

Det verkar enbart vara en psykologisk effekt, där solen gör börshandlarna på gott humör, vilket gjorde dem mer benägna att försöka nya saker, ta större risker eller att våga be Lisa från personalavdelning på date. Vilket... verkar vettigt anta jag. Men fundera då en sekund på följande:

Enligt en undersökning publicerad i Harvard Business Review, så ger 15-dagarsperioden runt en nymåne dubbelt så stora vinster på börsen som under resten av månaden. Så när vi närmar oss en fullmåne börjar börskursen falla. Det kan kännas som en tillfällighet, men återigen, detta är ingen liten futtundersökning vi talar om: Forskarna analyserade minst 30 år av marknadsinformation från 25 länder och gick så långt som 100 år tillbaka när det gällde amerikanska börser. Så aktier är också motsatsen till varulvar.

Eller så är alla börshandlare varulvar som blir distraherade när det är dags för "the change".

Chefer på finansmarknaden försöker insistera att man inte skall titta på en gigantisk bit rymdsten i stället för konventionell marknadsanalys eftersom systemet nog är betydligt mer invecklat än så och också för att ingen vill erkänna att ett så komplicerat jobb kunde göras av någon random fjant med en kalender.



Veckodagen
En antipati mot måndagar går längre än kontorsjobb och en tecknad serie om en fet, deprimerad katt. Det finns verkligen något genuint motbjudande med den första arbetsdagen på veckan och detta tar sig uttryck i produktiviteten på arbetsplatser runt hela världen. Aktiemarknaden är inget undantag.

"Oj Garfield, det är bara du som vet hur jag känner mig."

Forskare från Turkiet och Texas (nej, jag vet inte hur de möttes) slog sig samman och studerade marknadsindexet för S&P 500 mellan 1973 och 1997 och upptäckte att veckodagen absolut kan inverka på hur mycket pengar man kan tjäna på aktiehandel. Som redan sagts, så är måndagar absolut värst. Onsdagar gav de högsta snittvinsterna, medan fredagar var lite som packade studentkörssångare och var mest benägna att göra antingen eller.

Det finns dock en orsak till fredagsfenomenet, i och med att de flesta ekonomiska rapporter kommer i slutet på arbetsveckan, så handlarna har fredagen på sig att reagera (eller överreagera) på huruvida nyheterna är goda eller dåliga. Och vad gäller måndagar och onsdagar finns det även där några förklaringar. En delorsak är  blankförsäljare som får panik av riskerna de utsätter sig för under ett veckoslut och försöker rensa ut allt de har på måndag, vilket får kursen att falla.

Men en mycket större bov är simpel psykologi. De facto har en hel hög undersökningar försökt förklara "weekendeffekten" på aktiemarknaden och de flesta av dem har kommit fram till samma sak: Att börsinvesterare inte har större lust att göra sitt jobb efter veckoslutet än någon annan.

De är inte lika intresserade av risktagning eller närmelsevis lika produktiva på måndagar som senare under veckan. Vid onsdag har de dock kommit tillbaka in i sina rutiner och är beredda att handla skiten ur guldet, eller vad du folk köper nuförtiden.



Yakusan
Den japanska ekonomin är för tillfället den tredje största i världen, vilket betyder att allt som händer i Japan ekar i resten av världen. I korthet kan man säga att den som kontrollerar den japanska ekonomin ger utslag på ekonomin för resten av planeten.

Säg hej till den japanska maffian.

Nej jag menade inte bokstavligen! Ta på er byxor för helvete...

Yakusan är troligtvis den största kriminella organisationen på jorden, med över 100,000 medlemmar som tydligen inte gör annat än att tassa runt i Japan och peta på ekonomiska institutioner med käppar, bara för att se vad som händer. Deras inflytande är så stort att många ekonomer är eniga om att Yakusaaktivitet, som aktiespekulation och låneockrande, var en av huvudorsakerna till den massiva recessionen i Japan på 1990-talet. Inte ens idag har landet riktigt återhämtat sig till fullo.

Så hur lyckades maffian kapa ett helt lands ekonomi? På samma sätt som de flesta affärsmän tar sig till toppen: de förtjänade det. Gruppen startade som en bunt småskaliga lejda bovar, men arbetade sig långsamt upp till att kontrollera i stort sett alla Japans landförsäljningar och slutligen till att utpressa enorma företag. Detta sista tilltag, kallat "sokaiya" är så utbrett att de flesta japanska företag idag måste lägga in sina utpressningsbetalningar i årsbudgeten.

Yakusan är så insyltad i affärsvärlden att Japans finansministerium 1984 bad en Yakusagrupp att jaga bort några andra gangstrar från en bankkedja. Yakusan ställde gladeligen upp och tog därefter över bankerna själva. De sålde dem vidare till Sumitomo Group 1986 och skapade genom detta en av de största bankjättarna någonsin i Japan, som de fortfarande kontrollerar till viss del.

Till och med idag, efter jordbävningarna i Japan, har Yakusan varit ivrig att hjälpa till med återuppbyggnaden av de större städerna för att på detta sätt sticka fingrarna  i ytterligare än ekonomisk soppa.