måndag 8 augusti 2011

Advertising Space

Det kan lätt kännas som att storföretag enbart använder oss som tryckpressar för pengar och att även när de ger oss ett specialerbjudande tjänar pengar som gräs.

Men ibland klantar de sig så kapitalt att man undrar om de, liksom vi, hittar på grejer medan de håller på. Hur skulle man annars kunna förklara...


En felräkning av olympisk storlek
1984 kom de Olympiska sommarspelen till USA för första gången på 52 år och en av huvudsponsorerna, McDonald's, brassade på för president och fosterland: För att visa sitt förtroende för den amerikanska truppen kom Mickey-D's fram till att "If the U.S. wins, you win!", en reklamkampanj där man delade ut skrapkort med olika OS-grenar tryckta på dem. Om en amerikan tog guld, silver eller brons i sagda gren skulle kunden få en gratis Big Mac, franskisar eller cokis, beroende på medaljen.

Hur det nu kommer sig så finns det inga företag som går ut med en "vinn en gratis ____"-kampanj utan att ha en ganska så specifik plan av hur mycket gratisstuff man kan bli av med. Och McDonald's hade troligtvis tittat på medaljskörden för det senaste OS jänkarna varit med i, 1976 i Montreal. Under de spelen vann USA 94 medaljer, varav 34 guld. Det var trots allt Sovjet med allierade som brukade dominera spelen (1976 vann Sovjet 125 medaljer, varav 49 guld och Östtyskland 90, varav 40 guld). Andra östblocksländer på top-10 listan var Polen, Bulgarien, Kuba, Rumänien och Ungern.

Det finns dock en orsak till att McD måste gå åtta år bakåt i tiden för att titta på resultaten. 1980 ordnades spelen i Moskva och USA (liksom 64 andra länder, inklusive av någon orsak Norge) vägrade att vara med för att de hatade ryssarna. Vilket kanske borde ha varit en ledtråd till McDonald's, i och att med spelen 1984 ordnades i Los Angeles och att Sovjet sällan var kända för att förlåta snabbt. Så ryssarna med anhang betalade tillbaka med samma mynt och bojkotterade i sin tur OS i Los Angeles. Och om du nu varit uppmärksam så upptäcker du att 6 av de 10 bästa länderna från 1976 nu vägrade vara med.

"Vi behöver inte er! Vi har en hel mur att leka med!"
Med östblocket ur vägen så var det nu fritt fram för USA att vinna betydligt fler medaljer än tidigare ansetts möjligt, otroliga 174 stycken. Och i stället för 34 guld 1976, drog amrisarna nu hem hela 83.

"Jag gjorde detta för mitt land, min familj och en lastbil med hamburgare."
Vilket betydde att McDonald's blev tvungna att ge bort massor med mera mat än de räknat med, inklusive mer än dubbelt så många av sina dyrbara Big Macar. Det gick till och med rykten om att vissa restauranger fick slut på Big Macar... som kunderna inte betalat en cent för.



Det regnar pengar
Nå okej, McDonald's OS-moka kan verka löjlig nu med hänseende, men man trodde antagligen att andra länder skulle klara sig lite bättre medaljmässigt. Det var ett ärligt misstag. Men så finns Walkers Potato Chips som förra året ordnade en vädergissningstävling.

Rent teoretiskt så skulle man belöna deltagarna för att förutse något mycket mer svårgissat. Om kunden köpte en påse chips för 40 pence (0,46 cent), så kunde de gå till en hemsida och försöka gissa var och när det skulle regna. Om de kunde gissa rätt tid och plats skulle de vinna 10 pund (11,5 euro).

Några av er har säkert insett problemet med det faktum att jag omvandlat eurosumman från brittiska pund. Ja, tävlingen hölls i Storbritannien. På hösten. En tid och plats där vädret kommer i två smaker: Skyfall och "Bloody weather!" Statistiskt sett har du bättre chans än en på tre att det skall regna på ett specifikt ställe i Storbritannien en specifik dag. Walkers gav dessutom ut två chanser per påse, vilket fördubblade varje deltagares chanser.

På bilden: Storbritannien
Någon som gått lång matte räknade också ut den oundvikliga statistiken: För varje tre pund Walkers sålde chips för, betalade de ut 10 pund i prispengar. Allt slutade med att hemsidan "råkade" krascha under en extremt regnig vecka, där Walkers såg ut att förlora över en miljon pund, och kampanjen avbröts kort därefter.



Flyg nu era fega satan
1967 så hade det San Franciscobaserade flygbolaget Pacific Air Lines stora problem. En våldsam, och omskriven, krasch gjorde pasagerarna nervösa och en del andra dåliga affärsbeslut gjorde inte direkt saken bättre. Men skam den som ger sig, hårda tider kräver hårda tag och för att reda upp situationen gav man en komiker i uppdrag att lägga om deras marknadsföring och rädda bolaget. Mer precist, den här killen:

Yikes!
Det där är Stan Freberg. Och medan andra företagsledare skulle ha börjat förhandla om skuldsanering, så gav PAL sitt fulla stöd till Freberg, vilket mer eller mindre var självmord för hela bolaget.

Frebergs beslöt att ta tag i befolkningens dödliga rädsla för att flyga (med tanke på kraschen och grejer) med hjälp av satir och alternativ komedi. Hans första drag var en helsidesannons med följande text:

"Hey there! You with the sweaty palms. It's about time an airline faced up to something. Most people are scared witless of flying. Deep down inside, every time that big plane lifts off the runway, you wonder if this is it, right? You want to know something, fella? So does the pilot, deep down inside."


För att ge denna idé en lite mer modern kontext är det som om United Airlines, strax efter 11.9, skulle ta fram en reklam som säger: "Flyg säkert med United. Jag menar, hur många terrorister kan det nu finnas?"

Och det var inte tillräckligt med att Frebergs reklampsykologi gjorde potentiella passagerare skräckslagna, han gavs också fria tyglar med en kampanj om att "driva med kundernas dödsångest". Han fick flygvärdinnorna att dela ut "överlevnadsutrustning" i form av hartassar på planen och tvingade dem att efter varje landning utropa "Oj, vi klarade oss. Vem skulle ha trott det?" i internradion. Ja, varje jävla gång.

Men inte ens nu var Freberg färdig. Han hade planer på att måla om planen som tåg och att spela tågljud i högtalarna. För ett flygplan är ju inte ett tåg. Ergo, komedi... Men efter ständigt sjunkande försäljningssiffror gav PAL sparken åt Freberg och tvingade VD:n att avgå pga reklamerna. Enbart några månader senare blev företaget sålt till Air West.



Banankontakt
Detta är kanske den mest korkade historien någonsin inom dagligvarureklam.

Cool, informell slang är ett viktigt verktyg inom marknadsföring. Det fångar kundens uppmärksamhet, får honom att tycka att din produkt är "häftig" och "spännande" och påstår i förtäckta ordalag att användadet av produkten kommer att ge honom kompisar i skolan. Men när man användes slang, måste det göras absolut glasklart att slangen inte skall tas bokstavligt. Och med detta, låt oss besöka 1986...

Ty det var på den tiden som Silo, en kedja av lågprisvaruhus, hade för många stereon och behövde sälja bort dem till ett löjligt lågt pris. Så de drog igång reklamer som sade att det kostade enbart 299 bananer för en ny stereo. Naturligtvis menade de att "bananas" betydde "dollar", men du må vara förlåten att inte känna till detta eftersom ingen använt ordet "bananas" för pengar sedan 1930-talet.

Och hast du mihr gesehen, fanns det naturligtvis en grupp besserwissrar som flockades till butikerna med bokstavligen 299 bananer (värda ca. 30 euro). Vilket obönhörligen leder till frågan: Var i käpphelvete lyckades folk få tag på alla jävla bananer? Jag kan tänka mig att en matbutik har omkring 300 bananer totalt i fruktdisken, men vem har så jävla stora lager att de kan hjälpa en kö av kunder som alla vill köpa 50-60 klasar var. Finns det något slags frukttukku för driftiga viktigpettrar.

Anyhoo, butikerna hade inget annat val än att acceptera alla bananer från dussintals kunder med, utgår jag ifrån, samma fuck you-grin. Silo förlorde 10,000 dollar på bara en dag och drog bort reklamerna nästa dag innan flera fjantar kunde få samma idé.

Det mest sorgliga? Att Silo inte ens kunde göra sig av med bananerna (det hade tusentals av dem, bara liggande där), eftersom lokala djurparker slutade ta emot dem och afrikahjälpen inte tog emot färskvaror.



Och hur tänkte ni här då?
Som du kan se så verkar företag konstant underskatta den sluga målmedvetenheten och eventuellt även girigheten hos deras egna kunder. Inte för att jag direkt gråter blod för dem...

Så sent som i år så drevs den brittiska supermarketkedjan Tesco in i ett priskrig med sin konkurrent Asda. Tesco basunerade ut att om en endaste en produkt var billigare på Asda så skulle de tammefan betala tillbaka mellanskillnaden dubbelt. Så om du köpte 10 flak pilsner på Tesco för 20 pund styck och kunde bevisa att Asda hade dem för 18 pund, skulle du få tillbaka 40 pund. Så säkra var Tesco att den genomsnittlige shopparens korg inte skulle innehålla något som man kunde få billigare hos grannen.

Detta misslyckades dock katastrofalt med att ta i beaktande den mänskliga naturen. Rent specifikt utgick den ifrån att kunderna fortfarande bara skulle köpa saker som de ville ha, i stället för, säg, saker som skulle ge dem mest pengar tillbaka. Så naturligtvis slutade det med att folk började lusläsa prislistorna i båda butiker efter saker som a) råkade vara billigare på Asda och b) hade en prisskillnad som var tillräckligt stor för att dubbla-pengarna-tillbaka-garantin skulle vara större än vad man lagt ut för dem. Om du hittade en vara som kostade tre pund på Tesco och en pund på Asda, betydde det att du fick varan gratis och att Tesco dessutom måste betala dig en pund till.

"De trodde att jag skulle vara för stolt för att kolla upp priset på glidmedel. De hade fel."
Folk började dela med sig av sina strategier på nätet och kom fram till att om man köpte tillräckligt med bullshit man inte behövde (men som mest utnyttjade systemet) kunde dessa betala hela resten av inköpet. Om rakblad lät dig få ett punds vinst från Tesco, att använda på annat, så var det bara att fylla upp kärran med sådana och använda vinsten till t.ex. mat. Efter att ha förlorat en okänd (men extremt stor) mängd pengar, har Tesco sedermera lagt ett pristak på 20 pund på kampanjen.

Och det är inte som att det inte fanns tidigare exempel att lära sig av. I början på 90-talet, så hade dammsugstillverkaren Hoover en kampanj som erbjöd två tur-returbiljetter till USA eller Europa i samband med köp av en dammsugare (vilket ger en vink hur mycket vissa av dammsugarna kostade). De utgick av någon orsak att detta skulle få folk att köpa en dyrare modell, eftersom flygbiljetterna skulle betala mellanskillnaden.

Men naturligtvis var det flera som behövde flygbiljetter än som behövde en dammsugare, och de kom fram till att Hoover de facto också hade billiga modeller (det finstilta satte minisumman till enbart 100 pund). Så nu blev det plötsligt värt att köpa en dammsugare du aldrig kom att använda bara för att få de betydligt dyrare flygbiljetterna. Låt oss bara säga ett en hel del släktingar fick dammsugare i julklapp 1992.

För att vara ett multinationellt företag hade de en beundransvärd tro på människan.


Hoover var totalt överväldigat av krav på biljetter och började att desperat kämpa emot kraven, genom att antingen förhala eller att försöka övertala kunderna att köpa något mera för att på något sätt stå emot förlusterna. Det blev en massmedial skitstorm och Hoover slutade med att förlora 50 miljoner pund i vad som räknas vara den mest katastrofala reklamkampanjen någonsin.

Och medan moderbolaget Maytag sålde bort European Hoover Company för att minska den totala förlusten, var kraven om flygbiljetter inte färdigutredda före 1998. Fiaskot gav även upphovet till en ny regel inom marknadsföring: Se alltid till att gratisgrejen aldrig är värd mera än det du egentligen säljer. Speciellt om den kan, du vet, fucking ruinera dig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar