tisdag 31 januari 2012

All the Small Things

Fjärilseffekten är inte bara en film om barnövergrepp och fängelsestryk med Demi Moores gamla toyboy, utan en erkänd vetenskapsprincip. Varje dag ger till synes oväsentliga saker utslag i form av förändringar på en global skala.


Termiter värmer planeten
Om man säger att termiter har en global inverkan, så skulle man förmoda att det handlade om att äta upp hus. Och visst, de står nog för sin beskärda del av det också (så mycket att det kostar 1,9 miljarder euro per år i reparationskostnader), men deras verkliga inverkan är inte lika uppenbar. De flesta av jordens termitpopulationer  lever fridfullt i enorma kolonier i mera tropiska regioner (eller, jag utgår ifrån att de lever fridfullt, andra småkräk kan anse dem vara skithögar, vad vet jag), i enorma stackar som ser ut som att jorden fått stånd.

Batongggg!
Men hur förändrar de små nissarna planeten. Nå...

Inverkan:
De där jättehögarna har faktiskt ett större ändamål än att ge myrslokar enklare tillgång till mat. De är en del av ett komplext ventilations- och luftkonditioneringssystem som termiterna använder till reglera temperaturen i sina kolonier och att vädra ut gaser. Men vilken gas är det som termiterna är så angelägna att bli av med att de krävs en struktur stor som en skyskrapa för att bli av med den? Jo, Metan, även känd som nästan-lika-stor-bidragare-till-global-uppvärmning-som-koldioxid.

Menvadihelvete! Global uppvärmning nu igen! Hur kan nu sådär små kräk bidra med tillräckligt med gasutsläpp för att någon skall märka det? Enbart genom strength in numbers. Jo sidu, det finns i runda tal 250 biljoner termiter i världen (dvs ca 40,000 gånger fler än mäniskor) och det är en av de mer försiktiga uppskattningarna. Tänk dig att alla de här de här små gasballongerna fiser ur sig metan dygnet runt.

Förståsigpåare beräknar de facto att termiter är den näst största källan av naturlig metan i världen, men andra anser att det är mycket mera än så. Det är nästan inspirerande om man tänker på det, att genom att arbeta tillsammans kan även de minsta av oss samla våra krafter och, hmmm, förstöra världen.

Teamwork!



Flygplan kyler ner planeten
Om du inte kände till det så är kondensationsstrimmor de där tandkrämsformade molnen som bildas bakom jetflygplan när de flyger på himlen, skeppande familjer till Legoland och fyllda av folk som har sex med ena foten i en toalettstol full med blått vatten.
Det syns inte här, men alla piloterna sitter och vrålar ut Van Halen här
De bildas av jetavgaser som kyls ner och sedan får vattendroppar att kondenseras i den kalla temperatur som finns i den övre atmosfären. Så länge man inte bor vid ett flygfält ser man, vad blir det, två-tre sådana per dag. Borde inte vara så stor skillnad eller hur?

Inverkan:
Tvivla om du vill, men den här flygplanskakkan av is och vatten har en inverkan, en märkbar sådan, på jordens temperatur. Och den här gången talar jag inte om global uppvärmning. Det är nämligen så att under lång tid hade vetenskapsmän misstänkt att kondensationsstrimmor från flygplan kunde spela en roll för global fördunkling, där scheisse i luften kunde blockera solen och därför kyla ner jorden. Under en vecka efter 9/11 fick de beviset.

Det påtvingade flygförbudet över USA under några dagar efter anfallet gav vetenskapsmännen en möjlighet att se hur bristen på kondensationsstrimmor påverkade temperaturen och tammefan om om inte medeltemperaturen i Nordamerika steg med över en grad Celsius under perioden. Detta kanske inte låter som speciellt mycket, men kom då ihåg att när Krakatoa exploderade 1883 så sänktes den globala temperaturen med ungefär lika mycket och fuckade upp klimatet världen i åratal efter det. Inte så dåligt för något som i sammanhanget kan jämföras med en överkamning

Här demonstrerad av Sir Bobby Charlton

Men å andra sidan så består kommersiell flygtrafik av nästan 100,000 flygningar varendaste dag, vilket inte inräknar de tusentals militära flygninga som genomförs, så det blir kondensstrimmor på miljontas km varje dygn. Titta bara på den här simulationen:


Varje av de där gula prickarna är ett flygplan...



Råttor äter upp din mat
Jag var lite osäker på att ha med råttor här, inte för att de är oväsentliga, utan för att du antagligen redan känner till dem som kräken som spred pesten till Europa på den gamla goda tiden och dödade, nå, nästan alla.

Mulkku

Men man kan inte direkt skylla den på råttorna. Pesten bars av lopporna på råttorna och i slutändan var det bakterien Yersina pestis som var boven i dramat. Nej, råttornas effekt på världen är mycket mer direkt än det.

Inverkan:
Många av er har säkert varit med om att möss eller råttor varit och käkat i era skafferier, och tagit ut ett paket nudlar bara för att upptäcka att de jävlarna gnagat av ett hörn.

Helvete! Där är 43 cent du aldrig år tillbaka

Så hur stor del av världens mat tror du att råttor äter? Seriöst, gissa.

Det visar sig nämligen att råttor förstör eller smittar kontaminerar 40% av vår mat, åtminstone på fattiga och lantliga områden där de små asen käkar upp 20% av odlingarna och sedan 20% av allt spannmål när det lagras.

Totalt sett beräknas det att råttor äter upp eller på andra sätt förstör 10% av allt som människor producerar. Tie procent! Det är som en kosmisk skatt på mänsklighetens lönecheck. En euro av alla 10 matas till råttor. Råttorna har nämligen åkt snålskjuts på mänskligheten genom alla tider. Planeten råttpopulation exploderade samtidigt som människornas, eftersom vår tendens att odla enorma mängder mat och bara lämna den på lager, samt att bygga vidsträckta kloaksystem för dem att leva ostörda i, gjorde oss till en perfekt kombination. Råttor är naturliga överlevare och ganska lika kackerlackor med utvecklade händer, en intelligens på samma nivå som hundar och en ryggrad, vilket borde skrämma skiten ur dig.

AAAAAAAARGH!!!

Så om du tog en tidsmaskin och åkte framåt ett tusental år, skulle du då märka att råttor blivit den dominanta arten på jorden, efter att ha ätit upp vår mat och fått oss att svälta ihjäl? Nästan garanterat inte. De behöver trots allt oss till att odla deras mat.



Maneter kan ändra på havsströmmar
Havet är en stor, jävla plats. Ungefär 71% av planeten är täckt av det, det är djupt och stora fanskap som valar och jättebläckfiskar och Cthulhu kan gömma sig i det utan några problem. Vi vet att tidvatten och vågor bildas av månen och vindmönster och sådana faktorer. Men det finns en annan, fullständigt vansinnig orsak...

Inverkan:
När forskarna började studera problemen om hur havsströmmar bildas, märkte de att de led av lite samma problem som de som studerar rymden: de hade en hög av riktigt fiffiga och invecklade ekvationer som beskrev hur saker och ting fungerade, jämförde dem sedan med verkligheten och märkte att det fanns ett stort jävla fel någonstans. Den okända faktorn visade sig vara maneter och fiskar alla andra kräk som simmar omkring i havet.

Det finns något inom fluidmekanik som kallas "fluiddrift" och som beskriver hur vatten fastnar på simmande djur. Tydligen så flyttar allt som simmar i havet på lika mycket vatten som månen och vindar. Jepp, varje tonfisk, haj, ubåt, val eller ont djuphavsmonster är lika ansarig för springfloder som den satans månen.

Om du behöver lite visuell hjälp, tänk dig det här:


Multiplicerat med det här:


Exakt, det är en av de där sakerna som man studerar på lite avstånd.

måndag 30 januari 2012

Space Oddity

Vår kunskap om rymden är ganska lik vår kunskap om historia eller sex - det kan vara riktigt svårt att hålla skillnad på vad vi vet från forskning från vad vi sett i filmer. I bägge fall betyder det dock att en stor del av vår vardagliga kunskap om rymden är skrattretande fel.

Jepp, det räcker inte att rymden får oss att känna oss små, nu får den oss att känna oss korkade också...


Asteroidbälten är dödliga
Kommer du ihåg från The Empire Strikes Back hur den temporärt hyperdrivelöse Han Solo måste navigera sig igenom ett asteroidfält för att undvika att bli dödad av Imperiet? Det jävla stället var så tätt att inte ens de wolksvagenstora TIE-fighters som jagar honom kan ducka mellan dem utan att klämmas till skit av kolliderande stenbumlingar. Och det där asteroidfälten finns överallt:  i Attack of the Clones hamnar Obi-Wan i samma knipa och måste svänga och ducka hit och dit medan enorma block av rymdsten missar hans rymdskepp med någon centimeter.

Men det är bara hur asteroidbälten är eller hur? Som C-3PO så vänligt påpekade är chansen att ta sig igenom ett asteroidfält någonstans mellan obefintliga och ickeexisterande. Det är som att vara i Pamplona, men i stället för en bunt förbannade tjurar så står du öga mot öga med miljontals mordiska stenblock.

Verkligheten:
Här är en bild på ett asteroidbälte mycket likt det som finns i vårt solsystem (det skall egentligen föreställa Epsilon Eridiani, den närmaste stjärnan man vet att har planeter, men ni fattar poängen). Det ser ganska likt ur det i Star Wars eller hur?


Och det finns massor av asteroider i det bältet, de facto över en halv miljon som vi känner till. Men de är också utspridda på ett ganska så stort område. Faktiskt ganska så stort. Så stort att när NASA skulle skicka en rymdsond genom det så ansåg deras forskare att det var mindre än en chans på miljarden att den skulle träffa något. Så i det stora hela skulle Han Solo kunna lägga bindel för ögonen och styra med öronsnibben, säker på att oddsen för att krocka med en asteroid där inte är speciellt mycket större än oddsen för att krocka med en asteroid på Auragatan.

Det låter visserligen galet, men ingen bild av rymden kan riktigt beskriva hur satans jävla stor den är. En gång i  tiden hade vårt asteroidbälte mycket flera stenar i sig (de facto ca tusen gånger flera), men även om Han skulle tvingas flyga genom den tätheten av asteroider skulle han upptäcka att varje asteroid hade sisådär 1,6 miljoner kubikkilometer med rövutrymme.

Det är tomt. Det är därför den kallas Rymden. 
Man skulle kunna påstå att just den galaxen far, far away som Star Wars utspelar sig i av någon orsak har supertäta asteroidbälten, men det är i sig en omöjlighet: Problemet är att över en längre tidsrymd skulle asteroiderna skingras. Om de var lika täta som Star Wars-bältet till exempel, skulle en sten flyga iväg varje gång de krockade, eftersom det inte finns något som stoppar dem.

Detta betyder att de för att faktiskt träffa en asteroid i ett asteroidbälte mindre handlar om att vara ouppmärksam och mer om att navigera fel med åtskilliga miljoner km. Och att försöka hitta en asteroid. Och att sedan räkna ut dess bana perfekt för att träffa den, med perfekt riktning och en exakt bana. Du skulle behöva en jävligt skicklig pilot, med en jävligt stor dödslängtan.



Solen är gul
Snabbt, ta en krita och rita solen. Om du tog någon annan färg är gul försöker du leka fiffikus eller blir snart tvungen att gå om förskolan.

Solen är gul, det är en av de saker man lär sig om den först, strax efter det där med "het" och långt före "fruktansvärd massa av kärnfusiondriven helveteseld". Färgen på solen är en av de enklaste saker i världen att  kolla upp, så länge du inte har något emot att dina ögon brinner upp efter att ha stirrat på den för länge. Den klassas ju till och med för helvete som en gul dvärg

Vi har över huvudtaget en ganska god bild av vilka färger vår direkta omgivning har. Det är för att vi har kilovis med visuellt material från vårt galaktiska grannskap tack vare rymdteleskopet Hubble, en hög satelliter och diverse sonder som yrar runt i solsystemet. Det är på detta sätt som Hollywood vet vilken färg det är på sanden på Mars när Arnold gör stirrögon i Total Recall.


Jag har alltid utgått ifrån att de dödade hans stuntman för den här scenen


Verkligheten:
Med risken att förstöra varje teckning du gjorde i lågstadieteckningen, så är solen inte gul eller ens täckta av vågiga flammor. De facto ser den inte ut som något, utom eventuellt en galaktisk pingisboll.

Orsaken att solen ser ut som den gör är jordens atmosfär, som får ljusstrålarna att se gulfärgade ut. Men eftersom solens temperatur är 6000 grader Kelvin, och varje stjärna av sådan temperatur har bara en färg den kan vara: vit,

Tråkig vit dessutom. Här är en bild på solen, från rymden, med hälsningar av NASA:

Den ser ut som en albinotestikel
Men hur är det med resten av solsytemet då? Vi behöver inte förlita oss på våra ögon när det handlar om, låt oss säga, Mars, vi har bilder därifrån. Vi hade för fan en Mars Rover som yrade omkring på planetytan och tog bilder på den röda planeten på några centimeters håll.

Ajo, just det. Inga av de bilderna har några färger. Färgerna har lagts till senare, med hjälpa av filter. Men det är inte NASA:s fel. Det är svårt med utomjordiskt fotograferande och bilderna garanterar inte att man fått en korrekt version av motivet. I stället så brukar forskarna ifråga att använda den kombination av färger som hjälper deras arbete mest. Eller som Zolt Levay på Space Telescope Science Institute förklarar det:

"Färgerna från Hubbleteleskopet är varken "sanna" eller "falska", men brukar representera de fysiska processerna bakom bildens motiv. De är ett sätt att på en bild få fram så mycket information som möjligt av alla tillgänglig data.

Så ja, alla de där häftiga färgbilderna om rymdforskningen har slängt omkring sig i åratal är inget annat än svartvita bilder som färgats in för att visa hur mycket vetenskap en bild innehåller. Bilden från Mars Rover ser ut så här:

Tammerfors
Och NASA skickar den genom olika filter för att ge en uppskattning av vad en fullfärgsversion skulle se ut om du faktiskt satt på Rovern:

Tammerfors dränkt i piss
Men efter det måste man komma ihåg att Mars bara får hälften så mycket solljus som Jorden och att sagda ljus skiner ner igenom en atmosfär full av järnoxiddamm (rost). Vad jag vill säga är alltså att "Vad för färg har ______?" aldrig har ett enkelt svar när man talar om rymden.



Folk exploderar i rymden
I det röda hörnet: Människan. En minimal, fuktig varelse gjord av varm gegga och varierande interntryck.
I det blåa hörnet: Rymdens vakum: Det ultimata exemplet på en dålig semesterort, innehållande absolut ingenting utom ett djupt, svart hat mot allt levande.

Vi har alla sett hur det fungerar i diverse B-filmer och sci-fiserier med låg produktionsbudget: Om du går ut dit utan rymddräkt kommer rymden att spränga skiten ur dig! Trycket inuti dig jämfört med trycket utanför kommer att vända ut och in på dina vitala organ på ett ögonblick. Det fick en killes ögon att klämmas ut ur huvudet på honom i Total Recall, och till och med Bart och Homer Simpson dog på det sättet i ett Halloweenavsnitt.

De flesta människor antar nämligen (korrekt) att om trycket inuti ett objekt är större än det utanför, så kommer objektet att säga pang som en ballong i övre atmosfären. Så om du tar en människa utanför vår atmosfärs tryck kommer den att sluta som en hög slafs efter ett par sekunder.

Verkligheten:
Det visar dock sig de facto att Stanley Kubrick hade ganska rätt när han i 2001: A Space Odyssey lät astronauten Bowman överleva en rymdpromenad utan hjälm. Du skulle visserligen knappast vilja hänga kvar någon längre tid, att inte kunna andas är lite småjobbigt ibland, men ditt huvud kommer heller inte att spricka som en köttballong.

Om det skulle hända kan jag garantera att Kubrick skulle genomfört människoförsök på området
Lyckligtvis har människokroppen en del trumfkort som inte ballonger har: t.ex. vår hud och vårt blodomlopp. Den förra klarar av att hålla ihop och skydda vår kropp så bra att att den faktiskt kan motverka effekterna av explosiv dekompression.

Och blodomloppet kan anpassa sig så bra till nya miljöer att blodet fortsätter att pumpa helt utan att ögonblickligen börja koka. Inte ens att frysa är något akutproblem eftersom det, trots den småkyliga miljön, ca 3 grader över absoluta nollpunkten, inte just finns någon materia att suga upp din kroppsvärme.

De största farorna med att vara ute och sväva utan en rymddräkt är de facto syrerelaterade: att inte kunna andas, naturligtvis, och att hålla luft i lungorna, vilket kan leda till samma sorts lungskador som en dykare kan få om han stiger för snabbt till ytan.

Varför skall man till rymden när man kan spränga sina ögon redan utanför Runsala?
Detta betyder dock inte att rymden inte kommer att ta livet av dig om du besluter dig för att ligga och chilla där enbart med syrgastub och simppare. Det kommer den definitivt att göra, du kommer bara inte att se ut som en statist i en George Romerofilm.

tisdag 24 januari 2012

The Sound of Silence

Ljuddesign är en av de där grejerna som gör enorm skillnad på en filmproduktion, men som man egentligen aldrig tänker på. Jag nämnde det i förbifarten i somras och jag talar inte om musiken nu, utan om robotpipande, tunga fotsteg, monstervrål, svärd och lasrar som kan hjälpa till att få liv i ett fantasiuniversum.

Eftersom det viktigaste ljudmässigt under en filminspelning är att banda in rent tal så försöker man att rensa bort alla andra ljud under inspelningen. Detta betyder att man måste skapa dem på nytt och vanligtvis är det bara en eller två nissar per film som gör samtliga ljud, genom att oftast använda sig av någon random skit de råkat hitta eller kört över. Som till exempel...


Blasterljudet i Star Wars
Effekten:
Det här är ett av de mest igenkännbara ljuden i filmhistorien, det fantastiskt karakteristiska "piu-piu" av laserskjutande i Star Wars-filmerna hörs var och varannan minut under actionscenerna, vare sig det handlar om att Han Solo skjuter Greedo först eller om det är Stormtroopers som inte skulle träffa en telefonkiosk inifrån.

Oberoende så skulle man ju anta att ljudet från en dödlig hop farmtidsteknologi skulle vara gjort med... nå, teknologi. Ett det är ett datormixerbord eller en synth eller någon maskin som goes "bing" så handlar det väll i alla fall något slags blipblipmagi som ligger bakom de där häftiga laserljuden.

Ursprunget:
Det här ett av de många bidragen till filmhistorien som är signerade Ben Burtt (samma kille som återupptäckte the Wilhelm Scream). Han skapade ljudvärlden i Star Wars, Indiana Jones, E.T., Willow... eller ja, i stort sett bikdade hans soundtracket till din barndom. Det hela var för honom ett sätt att koma ifrån sci-fi-klichéer som syntblippar och oscilatorer. Visst, han kunde ha använt en synt och byggt upp ljudet från grunden med den, men som det visade skulle han i stället gå lite mer over the top. REJÄLT over, som det råkade.

Han är också upphovsman till whummmm, whum whum tssssssh whum.  Respect!
 Nå, anyhoo. Burtt, beväpnad med en bandspelare och en mikrofon beslöt alltså att klättra upp i en radiomast  (det här var före 9/11 när man kunde göra sådant utan någon större motivering). Sedan, förmodligen medan han försökte se ut som att han visste exakt vad han höll på med, började han att banka skiten ur en av ankarvajrarna med en hammare och att spela in ljudet. Efter att ha putsats en aning i produktionsstudion och, tadaaa! Laserljud!



Dinosaurierna i Jurassic Park
Effekten:
Naturligtvis finns det ingen som vet exakt hur en dinosaur låter.

Men, med det sagt, så är det ganska stor chans att det som folk vet om dinosaurier kommer från en enda film: Jurassic Park. De visade hur dinosaurierna såg ut, hur de rörde sig, hur de öppnade dörrar och (viktigast för detta inlägg) hur de lät. Det sista var allt påhittat av en man, ljuddesignern Gary Rydstrom.

De flesta riktiga paleontologer som forskat i ämnet insisteraratt dinosaurierna inte vrålade på det sätt som man skulle kunna tro, utan snarare gjorde gurglande och väsande ljud (något med formen på deras strupar), men Rydstrom insåg hur fruktansvärt mesigt det skulle vara och beslöt att den här gången kunde vetenskapen gå och se sig.

Resultatet var ett bibliotek av dinosaurievrål, skänande, grymtande och morrande, som numera i stort sett blivit ett vetenskapligt dokument i det allmänna medvetandet. Så här lät dinosaurierna och därmed jämt!


Verkligheten:
Efter att ha fått i uppdrag att fantisera ihop ljud från flera utmärkande sorters sedan länge utdöda ödlor, utan något slags referensmaterial, började Rydstrom där man kunde tänka sig - genom att spela in några nutida, farliga djur och att tweaka ljudet. Men det var inte enkelt som att "spela in ett lejon och få det att låta dinosaurigt". Det var mycket galnare än så. Ta till exempel den mest ikoniska dinosaurien från filmen, T-Rexen:



Det finns ca ett halvdussin djurljud i den där "rösten": en val (för andningen), lejon, alligatorer och tigrar (för det lågfrekventa morrandet), en elefant (för det huvudsakliga ärkevrålet) och en satans koala (för grymtningarna).

Och ljudet när T-Rexen äter upp advokaten i skithuset? En häst som äter en majskolv. Raptorernas andning? Samma häst, som ligger ner och chillar. Senare, när T-Rex springer in i gläntan och äter en Gallimimus? En annan häst, denna gång ett brunstigt sto som ropar åt en hingst i närheten, eftersom det uppenbarligen är helt rimligt att anta att enorma ödlemonster lät på det sättet.



Dörrarna på Starship Enterprise
Effekten:
Du har alltså ditt eget Federation-klass Starship, en strömlinjeformad, futuristisk miljö som ser tillräckligt ren ut för att utföra öppen hjärnkirurgi i. Men hur är det med dörrarna? De kan inte bara hänga och slänga på ett par gnällande gångjärn, det skulle vara skitlöjligt.

Och Star Trek är aldrig löjligt!
Så dörrarna på Enterprise glider upp automatiskt, med ett distinkt vinande som alla lärt sig känna igen. Man kan se det här, under ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation (som förutom att visa min poäng är svart bälte i oavsiktlig komedi).


Men förutom kapten Picards knasiga och svagt porriga order, vad kunde vara källan till det där futuristiska "fsssch"-ljudet på hans kontorsdörr.

Verkligheten:
Tro det eller inte, men det där ljudet är bara ett papper som dras ut ur ett kuvert och en sko som knarrar mot golvet. På riktigt, det är allt. Lyssna en gång till och det kommer att höras klart som korvspad. Varje gång Kirk, Picard eller någon annan öppnar en dörr: fsssch, papper ur kuvert, knarrig sko.

Den nya Star Trek-filmen av J.J. Abrams använde en annan inspiration för dörrglideriet, en vakumtoalett. För att han helt klart ville ta serien i en ny riktning, men behålla dess integritet.



Sagan om ringens bad guys
Balrogeffekten:
Även om du inte är en superfan av Lord of the Rings, eller kanske bara såg den första filmen, så är chansen stor att du kommer ihåg scenen med Balrogen, om inte annat för att den nu berömde meningen "You shall not pass!" använts i about en miljard olika internetmemes som jag bara antar blir roligare och roligare...


Den där Balrogen är ganska skrämmande, speciellt hans helvetiska vrålande. Så hur lyckades man skapa ett så skräckinjagande ljud? Om du läst så här långt antar jag att du gissar att man gjorde som i Jurassic Park- med en bunt djur och en mikrofon.

Eller att lägga micken i närheten av Viggo Mortensen varje gång han gör något manligt
Nepp.

Balrogverkligheten:
När David Farmer (ljuddesigner för LotR) funderade på orginalmodellen för Balrogljudet, så ville han att det skulle låta som att det kom från jorden själva inälvor, som en stor, brinnande skithög med ett svärd och en piska. Eller en enorm binikemask med horn om du föredrar det.

För att lyckas med detta är Balrogens röst, och en del av dess rörelser, genidrag i sin enkelhet: ett betongelement som dras mot ett trägolv i olika hastigheter. Det knakikiga, skråmiga ljudet som följer med elddemonen är alltså en blandning av stenar som gnids mot varandra och en klump betong som rääkkär någons parkett. Gå och lyssna en gång till och se om du kan höra det.

Sök också efter det dolda kommentarspårt kallat: Vad satan gör du med mitt golv!
Nazgûleffekten:
Och sedan så har vi Nazgûlerna, även kända som ringvålnaderna, även kända som de nie svarta bad guysena på hästar som jagar Frodo under första halvan av filmen. En stor del av den skräck de sprider är deras fruktansvärda skrik, som naglar på en svart tavla eller en ballong som gnuggas med styrox. Det är något med det som får det att ila i tänderna och att även de mäktigaste par skräppor att dra sig åter in i kroppen:


Och ni håller säkert med mig att det här inte kan röra sig om något annat är äkta, inspelade skrin från sedan länge döda och osaliga andar.

Nazgûlverkligheten:
Antingen det, eller två plastmuggar som gnuggas mot varandra. Inga sjur, ingen galen ljudteknikerassistens som skriker i en mikrofon, bara två plastmuggar som man dricker öl på festivaler ur. Det skall erkännas att ljudet har fixats till lite i en studio efter det, men i huvudsak är det ändå endast frågan om en nisse i en studio som leker med engångsglas.

Det är kul att veta att i en industri där standarden blivit superdatorer fulla av datoranimering och budgeter stora som bananrepublikers bruttonationalprodukter, så finns det fortafarande plats för en kreativ kille och lite scheisse han hittade i en kökslåda.

fredag 13 januari 2012

Use it Before you Lose it

En hel del av de produkter vi ser på butikshyllorna varje dag har intressanta små bakgrundshistorier. Jag slår till exempel vad om att din inre tioåring knappast kan förnimma någon större glädje än att få reda på att tops ursprungligen kallade "Baby Gays".

Men det som är ännu intressantare är hur några världsförändrade uppfinningar egentligen gjordes för något helt annat, och ofta ganska korkat, ändamål:


Lysol
Nästa gång du har möjligthet, ta och kika på varningstexten på en flaska Lysol (i Europa kallat Dettol, världens mest använda märke av bakteriedödande rengöringsmedel och tvål) så är en av de första grejerna som ögonen dras till "Do not spray on skin", som man hittar strax under "Extremely flammable".

Nå, nu skall vi ta och leka en rolig lek som heter "försök att inte vrida dig i plågor när du läser detta".
Och fan vad du kommer att förlora...

Rysningen av smärta i skrevet du just fick är helt normal. Eller ett tecken på njursten.


Den ursprungliga användningen:
Det finns egentligen inget sätt att linda in det här: Lysol brukade säljas som ett genitaldesinficeringsmedel för damer. När det kom ut på marknaden på 20-talet såldes det som en feminihygienprodukt och, nej jag skämtar inte, ett preventimedel. Lysolreklamer påstod att medlet mer eller mindre kunde hjälpa med varje gynekologisk behov du nu råkade ha, vilket var 100% vällagrad, ekologisk bullshit. Reklamerna understöddes dock av en hop framstående, europeiska läkare ingen hade hört talas om (för att det var fullkomligt påhittade). American Medical Association satte slutligen stopp för fanskapet, men vid det skedet hade Lysol redan varit den ledande formen av kvinnliga preventivmedel från 1930- till 1960-talet.

Det ganska uppenbara problemet med detta, och som på något sätt glömdes bort några årtionden, var att Lysol är ett ganska frätande gift. Vilket betyder om för det på huden, eller något ännu känsligare ställe, vilket i stort sett alla amerikanska kvinnor gjorde i 30 år, så svider det och kliar någotsåinnedetförbannade. Vilket man försökte att kurera med att lägga på mera Lysol, vilket slutade precis lika otrevligt som man skulle kunna tro, så otrevligt att ord som "allvarlig inflamation" och "dödlig" börjar användas i diskursen.

Så efter att AMA satte stopp för galenskaperna med genital Lysolanvändning, så köptes det som var kvar av bolaget upp av Sterling Drug (numera Reckitt Benckiser, de tillverkar också t.ex. Strepsils, Veet, Clearasil, Durex och Vanish) år 1967. De nya ägarna kikade på vad som pågått och, sannolikt efter att ha grinat rejält illa, beslöt att använda produktens fördelar (att vara en ganska bra, men giftig, bakteriedödare) och börja använda det på ställen det var mera lämpat (dvs allt som inte var en levande organism, speciellt inte deras könsorgan). Så Lysol hittade ett nytt liv som rengörings- och desinficeringsmedel och miljontals kvinnor fann sig plötsligt leva i en värld där de tvättade golven med något de nyligen i åratal tvättat något ganska annat med. Och som nu var tydligt var märkt som mycket giftigt.




Bubbelplast
Vi skulle troligtvis alla leva mycket mer produktiva liv om det inte var för bubbelplast. Förutom att vara en av de bästa sätten att packa ömtåliga saker med, så var det hela världens favoritsätt att skjuta upp arbete på innan man uppfann Internet (och de har nu kombinerats här). Att spräcka de där plastbubblorna mellan fingrarna måste vara ett av livets mest tillfredsställande små glädjeämnen.

Det är till och med så beroendeframkallande att man i Japan gör elektroniska gadgetar för att ge de riktigt plastintresserade ett outtömligt lager av bubblorna. Det har gjort klänningar, bikinin och fan vet vad av dem lyckligtvis har nu ingen använt dem som tapeter ännu. Mänskligheten skulle nämligen dö ut omedelbart eftersom alla bara skulle stanna hemma och peta på sina väggar...


Den ursprungliga användningen:
Det första man måste komma ihåg är att ibland är nödvändigheten inte uppfinningarnas moder - ibland så är det bara någon som uppfinner något som verkar häftigt, även om det inte har någon aning om vad det skall användas till. Till exempel uppfanns aluminiumfolie i Frankrike 1903, men ingen kom på att den kunde användas till att packa in mat före två årtionden senare (i början användes den till att markera tävlingsduvor). Samma sak med bubbelplast, ett par killar kom på ett sätt att tillverka det och sattes sig ner och frågade "And then?"

Se ovan: Then.

Det var då som uppfinnarna Alfred Fielding och Mark Cavannes beslöt att deras fantastiska nya material kunde säljas som "bubble wallpaper" och började att tråka det åt en ny hipstergeneration som en inredningsdetalj. Världen tog sig en titt på vad de erbjöd, skrattade hjärtligt och tänkte inte en sekund på att köpa det (vilket är konstigt, för ett rum fyllt av bubbelplast är allt jag kan tänka på nu).

Trots motgångarna ställde Fielding och Cavannes in siktet på ett nytt mål: isolering av växthus. Även detta misslyckades kapitalt, men där, när bubbelplast var på gränsen till att utrotas... ...räddades det av IBM.

Som den kommande teknologigigant det var hade de precis släppt sin 1401-dator och behövde ett sätt att kunna transportera dem säkert. Fielding och Cavannes kom då ihåg att det hade ett lager fullt av något som i grunden var små airbaggar och tänkte, "nå, vad har vi att förlora". På något sätt lyckades de övertala IBM att det bästa sättet att hålla deras highttechmaskiner säkra var att packa in dem i gamla, osäljbara tapeter. Bubbelplast hittade således sin nisch som packningsmaterial och blev omedelbart en enorm hit.

Men det riktigt konstiga är detta inte ens är enda gången som tapetindustrin omedvetet skapat något så enormt framgångsrikt...



Play-Doh
Det finns knappast någon annan leksak som så mycket lever på användandet av fantasi. Man får tag på en blobb som bara väntar på att formas om till vad än ett barn kan tänka på: en orm, en mask, en skål, ett askfat eller en snnorlunda formad blobb. De fem sakerna.

Så naturligtvis krävs det en riktigt, riktigt konstig bakgrundshistoria för att något så abstrakt och kreativitetshöjande skall komma med på en sådan här lista.

Den ursprungliga användningen:
Tapetfläckborttagare. Det var en jävla tapetfläckborttagare.

Play-Doh uppfanns som en namnlös, otrevligt nästanvit massa för att ta bort fläckar på tapeter som såldes av ett förtag kallat Kutol. De tappade dock ganska snabbt fart av att man uppfann vinyltapeter, som, i motsatts till bubbelplasttapeterna ovan, faktiskt var omåttligt populära på 50- och 60-talen. De var också något av en katastrof för dem som sålde tapetputsmedel, eftersom de lät konsumenterna tvätta sina tapeter med lite tvål och vatten.

Detta var dock innan man uppfann god smak

Eftersom deras produkt blivit föråldrad såg det mörkt ut för Kutol - tills de fick höra att en förskola använde deras fläckborttagningskladd till att göra julprydnader. Eftersom de inte var den som tacka nej till ett öppet mål, så plockade Kutol omedelbart bort tvättmedlet från sitt kladd, bytte namn till Rainbow Craft Company (trots att deras produkt fortfarande bara kom i samma jävla nästanvit) och började sälja tapetputsmedlet som en leksak.

Med tiden introducerade de flera färger och produkten bytte namn  till Play-Doh. Och det är hur ett leksaksimperium föddes av att man lät barn leka med hushållstvättmedel.



Korkskruven
Men kom igen! Vad annat kan nu en korkskruv användas till? Det är inte som om namnet är direkt tvetydigt: den skruvar ur korkar, ju! Allt sedan folk har behövt få korkar ur flaskor så måste de ha haft korkskruvar till att göra det. Man kan till och med hitta bilder på gamla korkskruvar överallt på nätet:






Den ursprungliga användningen:
Eller, det där är ingen korkskruv. Det är en muskötviskare och är från en tid när, för att vara någorlunda ärlig, skjutvapen var värda strax under sin vikt i gödsel. Kulorna fastnade mycket ofta, vilket var ett problem för att om det hände kunde du inte skjuta tills de lossnat och någon höll troligtvis på och sköt tillbaka mot dig, Muskötviskaren utvecklades för att få loss sådana fastnade kulor och andra blockeringar och var därför en viktig del av utrustningen för dem som hade för avsikt att inte dö i fält.

Men vad har detta med korkskruvar att göra? Inget annat än att det är ett fall av synkronicitet och att korkar i flaskor följt den traditionella vägen för uppfinningar, dvs att folk börjar använda dem innan de riktigt vet vad de gör. Just i detta fall innebar det att korkar användes till att försluta flaskor före det fanns något att dra ur dem med, vilket betydde att korken måste hänga delvis på utsidan, för att man sedan skulle kunna dra ut den med tänderna eller en tång eller något.

När det gäller alkohol är det oftast bäst att inte krångla till det.
Men eftersom detta inte var ett speciellt säkert sätt att stänga flaskan på, så var det bara en tidsfråga innan folk började att drämma fast vinflaskorna för hårt. Korkarna gick sönder, men vinet skulle likförbannat drickas upp. Slutligen var det någon med tillräckligt mycket militär bakgrund för att veta hur en muskötviskare fungerar och kom på att att den var märkligt användbar till att få bort korkar ur flaskor. Och eftersom situationer där en soldat behövde sin muskötviskare under en eldstrid, men märkte att familjen "lånat" den för att öppna vinflaskor med antagligen kunde vara mer an lätt pinsamma, började man i slutet på 1600-talet att utveckla en variant på muskötviskare som enbart var till för flasköppnande.

Det blev också enklare att förbli packad i fält, vilket var helt avgörande för moralen.

onsdag 4 januari 2012

Hidden Away

De flesta brukar anse att klassisk konst är något fint, högkulturellt men samtidigt en aning kvalmigt och överseriöst. Men det är bara för att de inte skrapar lite på ytan och kikar närmare. Som jag redan har skrivit är en stor del av konsten något av en "Where's Waldo"-bild men med flera minipilin och inte fullt lika många kommentarer av dina kompisar om det kommer på dig med bilden i högsta hugg...


Ambassadörerna
Ambassadörerna av Hans Holbein den yngre är ett hemlighetsfullt mästerverk så smockfullt av av startegiskt utplacerade saker och gömda budskap att den skulle få Stanley Kubricks huvud att explodera. Porträttet (som antas föreställa Jean de Dinteville och Georges de Salve) är en studie i perspektiv och går så långt in på området att det även tycks innehålla en 1500-talsmotsvarighet till ett photoshopklåperi.

Ärmpuffighet = 300%
Påskägget:
Men det handlar egentligen om ett häftigt litet trick kallat anamorfos. Det enda man behöver göra är att se bilden snett från sidan...

It's I, Jack, the Pumpkin King!

Detta är Holbeins utstuderade sätt att visa oberoende vad du gör i livet kommer du ändå att dö vid något skede.Men om man kommer ihåg att det här pseudohologrammet gjordes för hand år 1533, är jag inte helt säker på att detta gällde Holbein själv, utan när hans tid på jorden var slut återvände han nog endast till den dimension han kom från.



Skolan i Athen
Skolan i Athen är sannolikt det mest ikoniska renässanskonstverk som som också fungerar som skivomslag för ett par Guns N' Roses-skivor.

Det var även under renässansen som Axl Rose började spela in  Chinese Democracy...

Påskägget:
Medan man kan använda hela dagen på att prata om alla cameon som Rafael målade in i bilden...

Man ser Sokrates, Platon, Alexander den Store, samtliga Turtles och många, många till

...så är det inget om man jämför med vad en annan renässansmästare, Donato Bramante, bidrog till projektet. Enligt Giorgio Vasaris Le Vite de' più eccellenti pittori, scultori, e architettori da Cimabue insino a' tempi nostri så lät Rafael Bramante vara ansvarig för freskens "arkitektur", och, hast du mihr gesehen, så råkade dessa vara de exakta ritningarna för Peterskyrkan som han jobbade på som ett sidoprojekt. Skolan i Athen lät således betraktaren få en blick från golvet av den färdigställda basilikan mer än ett århundrade innan det färdigställdes.


Bramante hade nämligen hela katedralens färdig i sitt huvud och tack vare Rafael kunde han smyga i en liten förhandstitt i fresken, som något slags renässansversion av en Pixarfilm. Eller i alla fall om Pixar skulle lägga in smygtittar på filmer som inte släpptes före 2126...



The National Cathedral
The Cathedral Church of Saint Peter and Saint Paul, mer känd som Washington National Cathedral, är den sjätte största katedralen i världen och var när den färdigställdes 1990 i stort sett ett amerikanskt försök till att bryta det europeiska monopolet på stora, majestätiska kyrkor.

Nästan 22 år av stolt arkitekturhistoria
Påskägget:
Hela platsen är smockfull av hyss: Det finns en bit månsten inlagt i en glasmålning och det är troligtvis den enda  kyrka i världen som har en byst av Darth Vader på sin vigda mark.

Vilket å andra sidan rättfärdigar alla dem som beskriver sin religion som "Jedi" på undersökningar

På 80-talet ordnade katedralen en tävling i National Geographics tidining World, för att låta folk designa grotesker till kyrkan, ju galnare desto bättre. Bland tävlingens vinnare var den tredjeplacerade Christopher Rader, som, och jag vill verkligen understryka detta, absolut inte var något barnsligt alias för Darth Vader.

Och om ni inte tror mig så kan ni fråga Christophers nära vän, Varth Dader, som uttryckligen rätade ut alla frågetecken: "Jag... HAN! Han har verkligen inte ett påhittat namn. Och är absolut inte... han, den där andra killen, han med den manliga, svarta manteln. Det är inte Chris. Chris är bara en harmlös liten pojke."

This is not the Chris you are looking for


Arnolfiniporträttet
Den flamländska 1400-talsmästaren Jan van Eyck var så galet duktig att hans pensel mer eller mindre var en medeltida HD-kamera. På hans konto kan man lägga några av de mest utstuderat detaljerade målningarna någonsin, men speciellt värd att notera är Arnolfiporträttet från 1434.

Även känt som "Strykful Vladimir Putin med hans lika fula och höggravida hoito"

Påskägget:
Det finns de facto fyra personer på bilden, och nej, de gömmer sig inte under mannens fantastiska pimputstyrsel. Titta väldigt, väldigt noga på den konvexa spegeln längst bak i fonden.


Van Eyck målade hela målningen en gång till, inklusive paret vars synvinkel vi uppenbarligen delar, baklänges och i ett fisheyeperspektiv, på en minimal, närmast omärkbar bit av bakgrunden. Ingen vet exakt vem de två nissarna skall föreställa, men en del förståsigpåare anser att signaturen ovanför spegeln pekar på att den ena är van Eyck själv. Men det där låter som en allt för mesig förklaring för något så galet spåpetigt. Min teori? Att det antingen handlar om Dr. Who eller Marty McFly...