The Sound of Silence

Ljuddesign är en av de där grejerna som gör enorm skillnad på en filmproduktion, men som man egentligen aldrig tänker på. Jag nämnde det i förbifarten i somras och jag talar inte om musiken nu, utan om robotpipande, tunga fotsteg, monstervrål, svärd och lasrar som kan hjälpa till att få liv i ett fantasiuniversum.

Eftersom det viktigaste ljudmässigt under en filminspelning är att banda in rent tal så försöker man att rensa bort alla andra ljud under inspelningen. Detta betyder att man måste skapa dem på nytt och vanligtvis är det bara en eller två nissar per film som gör samtliga ljud, genom att oftast använda sig av någon random skit de råkat hitta eller kört över. Som till exempel...


Blasterljudet i Star Wars
Effekten:
Det här är ett av de mest igenkännbara ljuden i filmhistorien, det fantastiskt karakteristiska "piu-piu" av laserskjutande i Star Wars-filmerna hörs var och varannan minut under actionscenerna, vare sig det handlar om att Han Solo skjuter Greedo först eller om det är Stormtroopers som inte skulle träffa en telefonkiosk inifrån.

Oberoende så skulle man ju anta att ljudet från en dödlig hop farmtidsteknologi skulle vara gjort med... nå, teknologi. Ett det är ett datormixerbord eller en synth eller någon maskin som goes "bing" så handlar det väll i alla fall något slags blipblipmagi som ligger bakom de där häftiga laserljuden.

Ursprunget:
Det här ett av de många bidragen till filmhistorien som är signerade Ben Burtt (samma kille som återupptäckte the Wilhelm Scream). Han skapade ljudvärlden i Star Wars, Indiana Jones, E.T., Willow... eller ja, i stort sett bikdade hans soundtracket till din barndom. Det hela var för honom ett sätt att koma ifrån sci-fi-klichéer som syntblippar och oscilatorer. Visst, han kunde ha använt en synt och byggt upp ljudet från grunden med den, men som det visade skulle han i stället gå lite mer over the top. REJÄLT over, som det råkade.

Han är också upphovsman till whummmm, whum whum tssssssh whum.  Respect!

 Nå, anyhoo. Burtt, beväpnad med en bandspelare och en mikrofon beslöt alltså att klättra upp i en radiomast  (det här var före 9/11 när man kunde göra sådant utan någon större motivering). Sedan, förmodligen medan han försökte se ut som att han visste exakt vad han höll på med, började han att banka skiten ur en av ankarvajrarna med en hammare och att spela in ljudet. Efter att ha putsats en aning i produktionsstudion och, tadaaa! Laserljud!



Dinosaurierna i Jurassic Park
Effekten:
Naturligtvis finns det ingen som vet exakt hur en dinosaur låter.

Men, med det sagt, så är det ganska stor chans att det som folk vet om dinosaurier kommer från en enda film: Jurassic Park. De visade hur dinosaurierna såg ut, hur de rörde sig, hur de öppnade dörrar och (viktigast för detta inlägg) hur de lät. Det sista var allt påhittat av en man, ljuddesignern Gary Rydstrom.

De flesta riktiga paleontologer som forskat i ämnet insisteraratt dinosaurierna inte vrålade på det sätt som man skulle kunna tro, utan snarare gjorde gurglande och väsande ljud (något med formen på deras strupar), men Rydstrom insåg hur fruktansvärt mesigt det skulle vara och beslöt att den här gången kunde vetenskapen gå och se sig.

Resultatet var ett bibliotek av dinosaurievrål, skänande, grymtande och morrande, som numera i stort sett blivit ett vetenskapligt dokument i det allmänna medvetandet. Så här lät dinosaurierna och därmed jämt!

Verkligheten:
Efter att ha fått i uppdrag att fantisera ihop ljud från flera utmärkande sorters sedan länge utdöda ödlor, utan något slags referensmaterial, började Rydstrom där man kunde tänka sig - genom att spela in några nutida, farliga djur och att tweaka ljudet. Men det var inte enkelt som att "spela in ett lejon och få det att låta dinosaurigt". Det var mycket galnare än så. Ta till exempel den mest ikoniska dinosaurien från filmen, T-Rexen:

Det finns ca ett halvdussin djurljud i den där "rösten": en val (för andningen), lejon, alligatorer och tigrar (för det lågfrekventa morrandet), en elefant (för det huvudsakliga ärkevrålet) och en satans koala (för grymtningarna).

Och ljudet när T-Rexen äter upp advokaten i skithuset? En häst som äter en majskolv. Raptorernas andning? Samma häst, som ligger ner och chillar. Senare, när T-Rex springer in i gläntan och äter en Gallimimus? En annan häst, denna gång ett brunstigt sto som ropar åt en hingst i närheten, eftersom det uppenbarligen är helt rimligt att anta att enorma ödlemonster lät på det sättet.



Dörrarna på Starship Enterprise
Effekten:
Du har alltså ditt eget Federation-klass Starship, en strömlinjeformad, futuristisk miljö som ser tillräckligt ren ut för att utföra öppen hjärnkirurgi i. Men hur är det med dörrarna? De kan inte bara hänga och slänga på ett par gnällande gångjärn, det skulle vara skitlöjligt.

Och Star Trek är aldrig löjligt!

Så dörrarna på Enterprise glider upp automatiskt, med ett distinkt vinande som alla lärt sig känna igen. Man kan se det här, under ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation (som förutom att visa min poäng är svart bälte i oavsiktlig komedi).

Men förutom kapten Picards knasiga och svagt porriga order, vad kunde vara källan till det där futuristiska "fsssch"-ljudet på hans kontorsdörr.

Verkligheten:
Tro det eller inte, men det där ljudet är bara ett papper som dras ut ur ett kuvert och en sko som knarrar mot golvet. På riktigt, det är allt. Lyssna en gång till och det kommer att höras klart som korvspad. Varje gång Kirk, Picard eller någon annan öppnar en dörr: fsssch, papper ur kuvert, knarrig sko.

Den nya Star Trek-filmen av J.J. Abrams använde en annan inspiration för dörrglideriet, en vakumtoalett. För att han helt klart ville ta serien i en ny riktning, men behålla dess integritet.



Sagan om ringens bad guys
Balrogeffekten:
Även om du inte är en superfan av Lord of the Rings, eller kanske bara såg den första filmen, så är chansen stor att du kommer ihåg scenen med Balrogen, om inte annat för att den nu berömde meningen "You shall not pass!" använts i about en miljard olika internetmemes som jag bara antar blir roligare och roligare...

Den där Balrogen är ganska skrämmande, speciellt hans helvetiska vrålande. Så hur lyckades man skapa ett så skräckinjagande ljud? Om du läst så här långt antar jag att du gissar att man gjorde som i Jurassic Park- med en bunt djur och en mikrofon.

Eller att lägga micken i närheten av Viggo Mortensen varje gång han gör något manligt

Nepp.

Balrogverkligheten:
När David Farmer (ljuddesigner för LotR) funderade på orginalmodellen för Balrogljudet, så ville han att det skulle låta som att det kom från jorden själva inälvor, som en stor, brinnande skithög med ett svärd och en piska. Eller en enorm binikemask med horn om du föredrar det.

För att lyckas med detta är Balrogens röst, och en del av dess rörelser, genidrag i sin enkelhet: ett betongelement som dras mot ett trägolv i olika hastigheter. Det knakikiga, skråmiga ljudet som följer med elddemonen är alltså en blandning av stenar som gnids mot varandra och en klump betong som rääkkär någons parkett. Gå och lyssna en gång till och se om du kan höra det.

Sök också efter det dolda kommentarspårt kallat: Vad satan gör du med mitt golv!

Nazgûleffekten:
Och sedan så har vi Nazgûlerna, även kända som ringvålnaderna, även kända som de nie svarta bad guysena på hästar som jagar Frodo under första halvan av filmen. En stor del av den skräck de sprider är deras fruktansvärda skrik, som naglar på en svart tavla eller en ballong som gnuggas med styrox. Det är något med det som får det att ila i tänderna och att även de mäktigaste par skräppor att dra sig åter in i kroppen:

Och ni håller säkert med mig att det här inte kan röra sig om något annat är äkta, inspelade skrin från sedan länge döda och osaliga andar.

Nazgûlverkligheten:
Antingen det, eller två plastmuggar som gnuggas mot varandra. Inga sjur, ingen galen ljudteknikerassistens som skriker i en mikrofon, bara två plastmuggar som man dricker öl på festivaler ur. Det skall erkännas att ljudet har fixats till lite i en studio efter det, men i huvudsak är det ändå endast frågan om en nisse i en studio som leker med engångsglas.

Det är kul att veta att i en industri där standarden blivit superdatorer fulla av datoranimering och budgeter stora som bananrepublikers bruttonationalprodukter, så finns det fortafarande plats för en kreativ kille och lite scheisse han hittade i en kökslåda.