måndag 27 juni 2011

Learn to Recycle

Det kan inte vara direkt uppmuntrande för skådespelare att veta hur få av dem som faktiskt blir berömda och att de få som faktiskt blir det glöms bort. Men det måste vara ännu mer deppigt att känna till att det finns livlösa saker, från ljudklipp till byggnader till gamla par byxor med längre IMDB-filmografier än de flesta aktiva skådespelare. Hur fan kan detta vara möjligt? Jo sidu...


Har jag varit här tidigare?
Det fanns några årtionden när man kommit fram till att om man behövde en rejäl eldstrid så skulle den tammefan ske i en fabrik. Gångar av metallgaller, ånga som stiger upp genom golven och enorma rör som slingrar sig uppe i taket. Ventiler. Ni vet, som i det första tre Alien-filmerna där ett rymdskepp, en rymdkoloni och ett rymdfängelse alla såg ut som övergivna värmeverk.

Det finns en orsak till detta. Alien-"boet" i Alien var på riktigt ett övergivet kolkraftverk i London. Och detta var inte sista gången du såg det: I Tim Burtons Batman, när Jack Nicholson blir the Joker under en eldstrid hos Axis Chemicals? Samma ställe. Man återanvände till och med en hel del kulisser som James Cameron lämnat kvar.

Men detta är ingenting jämfört med gamla Battersea Power Station, också i London. Det har varit med i (bland andra) The Dark Knight, Monty Pythons Meaning of Life,  Full Metal Jacket, The King's Speech, 1984 samt avsnitt av Lost, Dr. Who och Macgyver. Det har dessutom funnits på omslaget till Pink Floyds skiva "Animals".


Den här fabriken har varit med i fler filmer än Steve Buscemi

Men gammelfaffan till alla återanvända inspelningsplatser i Kalifornien är den ärevördiga Bronson Canyon. Inte oväntat döpt efter den episke mustasch/skjutjärnsnissen Charles Bronson, har Bronson anänt som en pissbillig "sten med en grotta i" sedan 1919. Det var ingången till Batmangrottan och har sedan dess varit med i Star Trek VI, Army of Darkness, Cabin Fever, The Scorpion King och ett oändligt antal andra.

Men ibland blir det bara löjligt
Det mest överraskande återanvändningsjobbet är dock kulisserna från Barbara Streisand-musikalen Hello Dolly! från 1969. De har använts i så olika grejer som The Towering Inferno, den nya versionen av Planet of the Apes och Ahnulds Last Action Hero. Skulle Hello Dolly! haft en scen med en fabrik skulle Hollywood aldrig behövt bygga flera kulisser.



Det där låter bekant...
En av de viktigaste sakerna i en film, och något som publiken nästan aldrig tänker på, är ljudeffekter. Eftersom det viktigaste för en ljudtekniker är att få klart tal försöker han filtrera bort allt annat ljud. Så i en helt random scen av ett par som går på en trottoar, har du inte bara kanske överdubbat tal (för att dölja att Scarlett Johansson fes mitt under killens prat), utan lager på lager av ljud som lagts på. Allt från renare ljud på stegen, till ljudet av bilar, till syrsor som håller på någonstans i bakgrunden. Man tänker inte på det, men man skulle märka det om det INTE fanns där.

Lyckligtvis har ljudtekniker tonvis av ljud i sina samlingar. En enorm samling av allt från lejonvrål till barnskratt till regn på plåttak. Och de återanvänds igen och igen och igen. Om man till exempel tänker sig en olycksbådande åskknall så är det högst sannolikt "Castle Thunder", ett klipp som använts kontinuerligt i bortemot 80 år. Det spelades in till Frankentein 1931 och har sedan hörts i Ghostbusters, Back to the Future, Rambo, Citizen Kane, Die Hard 4 och, i och för sig, i stort sett varje film med åska i sig sedan din farfar gick i lågstadiet.

En del filmmusik har också en hel del mil på mätaren. Behöver du en bit dramatisk musik som kan byga upp spänning till vad som helst, när som helst. Bara att dra till med "Lux Aeterna" från soundtracket från Requiem for a Dream.


Om du inte sett Requiem så har du kanske hört den i trailern till Lord of the Rings: The Two Towers. Eller i trailern till I Am Legend, Da Vinci-koden, The Fountain, Man on Fire eller dataspelet Assasin's Creed. Eller så kanske du hört den i reklamer för Lost eller när domarna kommer in i olika varianter av ...got Talent.


Men ibland blir det bara löjligt
Men ingenting av detta är ens i närheten av the Wilhelm Scream.


En nisse skrek in i en mikrofon för ca 60 år sedan och det har dykt upp i filmer sedan dess. Det spelades ursprungligen in till en film som heter Distant Drums, som en del av en serie "skrik av smärta", som återanvändes i några filmer men därefter glömdes bort i 20 år, tills Ben Burtt hittade det på en rulle med namnet "Man being eaten by alligator". och klämde in det i Star Wars som ljudet av en Storm Trooper som faller från en avsatts.

Burtt inkluderade det i varje Star Wars och Indiana Jones och harvarit något av ett insideskämt hos ljuddesigners för allt från Pirates of the Caribbean till Poltergeist.






Stuff Happens
Så, du har spenderat en förmögenhet på rekvisita, men nu har den sista frullen spelats in och du är fast med en enorm hög med fakegrejer som inte egentligen gör något. Visst, du kan pracka iväg alla penisformade grejer till porrstudior för den obligatoriska porrparodin på vad det var du just filmat, men allt annat? Man lägger allt i ett lager och väntar på att någon annan använder dem.

Kommer ni ihåg PKE-mätrarna från Ghostbusters?  Det visar sig att de dyker upp i They Live, Suburban Commando och, vilket är lite skrämmande, Knight Rider. Ännu värre är att "Gynecological Tools for Mutant Women" från Dead Ringers blev tandläkarutrustning i Little Shop of Horrors.

Kostymskräddare har också en lång, pinsam historia av att göra så lite jobb som möjligt när det kommer till att, ni vet, sy kostymer. Man kunde till exempel tänka sig att de flesta designers inte skulle ha något emot att ge sin egen touch på drottning Elizabeths klänningar, men då skulle du råka ut för en nedslående överraskning. De flesta produktioner har använt samma klänningar i snart 40 år.

"Ta bara och frys ner den och släng den längst bak i skåpet."

Men ibland blir det bara löjligt
Stanley Kubrick var så paranoid över att vad han ansåg vara sämre regissörer skulle raida hans rekvisitalager från 2001: A Space Oddysey, att han lät förstöra varendaste en grej från filmen.



Re-animated
Jag tror knappast att någon kan vara av annan åsikt om detta här: barn är OERHÖRT korkade. Och animatörer vet det. Så, hast du mihr gesehen, när de gör en tecknad film, så kunde de säkert rita hur huvudpersonen sprang in i en vägg varje gång det händer, men sådant kostar pengar. Och det är inte som att barnen skulle märka någon skillnad. Nej, det är bara att plocka fram serierutorna från senaste gång det hände och, vips, du är färdig. De gör det i Simpsons och de gör det i gamla lördagsmorgonklassiker.

"AAAAH! Återanvänd animation! Spring för livet!"

Men du antog säkert att dessa här gjordes i sweat shopar i Taiwan i varje fall och att fusk antagligen är vanligt. Men filmer med enorm budget är precis lika goda kålsupare. Jämför CGI-explosionen från början av den här Star Trek VI-trailern...


med den här scenen från Coneheads: 




Jepp, de lade in samma explosion i två olika filmer (båda från Paramount, stämningar osannolika)

Men ibland blir det bara löjligt
Du vet de där handritade Disneyfilmerna från back in the day? De som anses vara de finaste exemplen på animation någonsin? Nå, de återanvände inte bara några rutor här och där för att spara tid, de återanvände hela scener, målande över rollerna.

Om du inte sett detta tidigare kommer du att bli MYCKET överväldigad:


Josidu, Disney har återanvänt allt de känt för sedan Snövit. Och det är bara toppen på världens lataste isberg. Det finns timtals med grejer på Youtube som visar vilka snålisar Drömfabriken riktigt är.

tisdag 14 juni 2011

Monopoly on Sorrow

Revolutionärer världen över har givit sina liv för en framtid där varje man har rätten att göra sina egna, fria val. Denna dröm har slagit in genom butikshyllor bestående av bortemot 100-talet olika frukostflingalternativ och säkert 20-30 varianter enbart på cornflakes. Men hur skulle det vara om jag berättade för dig att denna dröm var en lögn? Att alla varumärken du väljer och vrakar mellan egentligen bara är en handdockor på de många tentaklerna av några, mindre kända företag.

Jag vet inte vad du skulle säga, men vi får veta det snart...



Luxottica tillverkar alla dina solglasögon
Har du liksom jag köpt nya solglasögon inom det senaste halvåret (ett par Ralph Lauren, eftersom du nu frågade)? Noterade du då hur många olika märken, modeller och varianter det fanns? Från dedikerade glasögonmodeller som Ray-Ban, Oakley, Persol och Vogue, designerbrillor från DKNY, Ralph Lauren och D&G, eller, om du verkligen vill slå på stort: Gucci, Versace, Prada eller Bvulgari.

Saken är dock den att alla dessa glasögon tillverkas av samma företag - Luxottica. Från att ha börjat som ett litet, italienskt glasögonföretag gick de all Wall Street på everyones ass och började köpa upp varje glasögonrelaterat företag de kunde lägga vantarna på, samt att övertala i stort sett varje modedesigner att låta tillverka sina solglasögon hos dem.

All your shade are belong to us!

Men du kan väll i varje fall byta butik, eller? Om typerna på Instrumentarium är mulkkun och bara säljer dig modeller från Luxottica är det väll bara att visa dem genom att gå över gatan till Nissen. Eller Keops. Utom att de alla ägs av Luxottica, via deras dotterbolag Pearle Opticians.

Och det är naturligtvis just därför de kan ta 200€ betalt för en bit plast med två gångjärn, eftersom en stor del av "konkurrenterna" de facto inte konkurrerar med dem. De är dem.



Vare sig du är Mac eller PC, är du troligtvis Quanta
Gå in på valfri Mac vs. PC-debatt och förr eller senare kommer någon att dra upp hur Macens "högsta kvalitet på komponenter" gör det till en motsvarighet mellan en Porsche och en Toyota Camry. Apple tycker naturligtvis om att spela på denna inställning, vilket ger sinnebilden om hur PC:n spikas slarvigt ihop i en sweatshop medan Macen monteras ihop i ett sterilt, vitt labb av Apple Storeförsäljare.

Hur Macfans tror att en Applefabrik ser ut.
Förrutom att båda laptoparna tillverkas i Taiwan, tillverkas de dessutom ganska sannolikt av samma företag. Quanta Computer från Taiwan tillverkar 33% av alla laptopar i världen, inklusive datorer för Compaq, Dell, HP, Fujitsu, Siemens, Sony och, ja, Apple.

Det är till och med så att om du läser detta på en laptop så är det 90% chans att att den tillverkats av sju storföretag du aldrig hört talas om, alla på Taiwan. Inget varumärke du hört om och gillar tillverkar några datorer. Men som tur var är Taiwan ett lugnt och laidback där nästan aldrig något går fel

Fullständigt ordinära parlamentssessioner. Jag skämtar inte.
De flesta länder vågar inte ens officiellt erkänna Taiwan som ett eget land (endast 23 länder totalt och i Europa enbart Vatikanen), så att inte Kina skall bli ballistiska, eventuellt bokstavligen. Kina påstår sig äga Taiwan och har endast övertalats att hålla sig på sin sida av Formosasundet med hjälp av en hel del krånglig diplomati och några passliga övningar av US Navy. Så varje gång någon taiwanesisk politiker blir överförfriskad och säger "hej, kom igen Kina, chilla nu lite, vi har helt uppenbart varit självständiga i årtionden, så vi kan sluta låtsas", surnar diplomatin till och något hangarfartyg måste dra på flottbesök till Kina lugnar ner sig.

Och även om Kina inte är fullständigt så bindgalna att de faktiskt hoppar på Taiwan, så har de flesta taiwanesiska laptoptillverkarna fabriker på fastlandet, så om dessa två länder slutar prata med varandra ett tag, kommer datorerna att ta slut och Apple, HP et consortes kan inte göra annat än att rulla tummarna och se pinsamma ut.



Max Martin har monopol på irriterande sånger
Om du någonsin klagat på att all popmusik låter likadant nuförtiden, så har du nog en poäng, med tanke på att en ganska översvallande del av den är skriven av samma, jävla svensk. Han heter Martin Sandberg, är känd som Max Martin och du avskyr honom antagligen utan att känna till det. Jag kunde naturligtvis ha fel, det kan bra vara att du är en stor fan av I Want It That Way, med Backstreet Boys, Oops! I Did It Again, med Britney Spears, Cloud Number Nine med Bryan Adams eller That's The Way It Is med Celine Dion.

Och då ser du sannolikt ut så här...

Jag skall inte vara någon fanatiker i frågan, men låt oss nu säga att det finns en grupp människor som tycker om denna slags musik, en grupp som avskyr den med passion och en väldigt stor grupp (människor på Internet som vill få andra människor på Internet att tycka att de är coola) som känner sig tvungna att säga att de hatar den. Jag tänker inte lägga mig i det, Poängen är att knappast någon har hört hans namn och att man inte kan fly från hans tuggummipop för fjortisar om man så önskade det.

Seriöst, kika på listan. Inte bara skriver (och producerar) alla populära sånger som coola snorungar hatar, men han har också skrivit för Usher, Def Leppard, Pain (svenskt heavyband), TV-serien Glee, Apocalyptica och alla som har slutat på minst tredje plats i American Idol.

Så även om du avskyr allt han står för måste man beundra hans enkelspåriga dedikation på att irritera dig.



InBev: Baroner på importerad öl
Alla vet att amerikansk öl är som att ha sex i en kanot (fucking close to water). I Europa skrattar vi åt Budweiser, Busch, eller Michelob, medan vi smuttar på en Stella Artois med artig överlägsenhet. Och kulturella ölsnobbar kanske pekar på en Hoegaarden eller Staropramen, före det obligatoriska amerikansk-öl-suger-ärkeskräppa-skämtet.

Nå, som du vid det här laget säkert gissat, så tillverkas alla ovanstående av det belgisk-amerikanska ölimperiet InBev, liksom bl.a. Beck's, Boddingtons, Corona, Franziskaner, Leffe och totalt över 200 varumärken i 30 länder, från Argentina till Ukraina till Indien. Och som om inte detta var tillräckligt så äger de även distributionsrättigheterna för Bacardi och Monsterenergidryck. Företaget har en global marknadsandel på nära 25% vilket gör det till världens största bryggerikoncern och inom top fem av världens samtliga producenter av konsumtionsprodukter.

Dissa Bud Light allt vad du hinner, risken är ändå står att du betalar dem 

Jag har dock inga sådana problem eftersom jag nästan enbart dricker finöl från mikrobryggerier, och uppenbarligen avskyr pengar. Om du, liksom jag, vill bli av med ditt fyrk så snabbt som möjligt, börja du också att köpa finöl från mikrobrygerier. De smakar dessutom rätt så gott, antar jag.

Jag kan intyga att dessa smakar mycket bra och  hjälper dig bli av med dina värdelösa 6-9€ per flaska mycket fort

lördag 11 juni 2011

Märk hur vår skugga

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.


Märk hur vår skugga - Imperiet (fritt efter Carl Michael Bellman)

torsdag 9 juni 2011

Indiscriminate Murder is Counter-Productive

När du vill ha något gjort är den enklaste metoden nästan alltid den bästa. Men försök nu sedan förklara detta för Hollywoodskurkar, som inte verkar kunna ta livet av ett enda offer utan en onödigt överkomplicerad plan värdig en OK Go-musikvideo. Detta leder till att vi får skurkar som kommer på sådana här snilleblixtar:


Stuntman Mikes bil i Death Proof
Stuntman Mike, från Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez' ambitiösa men ganska misslyckade projekt Grindhouse, förför vackra damer som int har något bättre för sig än att hänga på mellanölsbarer i Käpphelvete, Texas. Därefter dödar han dem, antingen genom ge dem skjuts i framsätet på sin stuntbil (förarsätet är "death proof", men resten av bilen är inte det) och crasha, eller genom att medvetet krocka med dem alt. preja deras bil av vägen.


Problemet:
Varje plan resulterar i att hans egen bil krossas till småsmulor. Detta betyder att varje gång han lyckas ta livet av någon bygga om motorn, lägga in nytt chassi, nya stötdämpare, nya bromsar, nya hjulaxlar, bygga om växellådan och fan vet vad annat. Allt efter att han hemförlovats från sjukhuset naturligtvis.

Men detta tar inte ens upp det största problemet: hans försäkringspremier. Jag tror inte att If är superförstående efter att den about tolfte unga kvinnan hittas död in en av hans "olyckor". Bered dig på en och annan frågande blick, Mike.

Ett bättre sätt:
Övertala de packade unga damerna att ge dig en lapdance och skjut dem sedan i ansiktet.



Kuben i Cube
Om du inte sett denna kultklassiker är det i det stora hela en äldre version av Saw, utan att handla om en såg. Den handlar om en kub.

En random bunt människor vaknar upp i en kubformad labyrint utan att komma ihåg hur de hamnat där. Medan gruppen rör sig genom kuben upptäcker de att några av rummen är säkra, medan några av dem är fulla av fällor. Ett rum sprutar syra på sina offer, ett skjuter ut spikar ur väggar, golv och tak medan ett tredje juliennar sinna offer med metalltrådar.


Problemet:
För att riktigt förstå en mordplan är det viktigt att förstå motivet. Och, efter att ha sett hela filmen, verkar det inte finnas något. Ingen förklarar någonsin varför, eller vem, som byggt kuben, eller varför just dessa personer fångats i den. Sensmoralen är alltså att livet suger och sedan får du ett ansikte fullt av syra.

Men låt oss nu för sakens skull ponera att Kubens skapare tänkt lära människor hur man samarbetar genom att placera dem i situationer de enbart kan rymma ifrån genom att slå ihop sina sammanlagda tillgångar och kunskaper. Skulle det i sådana fall inte varit enklare att skicka dem på någon teambuildingsövning över ett veckoslut, där de kan klättra på repstegar och lösa tändsticksgåtor.

"Nej! Vi gör en sådan här. Men större. Och med syra!"

Och om detta verkligen är avsikten, hur skall de kunna dra nytta av och sprida denna info vidare om de alla är döda och den enda som klarar sig är den autistiska killen?


Ett bättre sätt:
Kubens skapare drar en pistol och befaller sina offer att "SAMARBETA FÖR HELVETE!" Sedan skjuter han alla, utom den autistiska killen, i ansiktet.



Den radiostyrda bombbilen i The Dead Pool
Dirty Harry-serien hade dramatiskt fått slut på idéer under de fyra första filmerna och valde att begå seppuku med en radiostyrd bil under den femte.

I The Dead Pool, yrar en seriemördare runt på San Franciscos gator och dödar folk för att bättra på chanserna i en "dead pool" (ett vadslagningsspel om vilken kändis som skall dö näst). Dirty Harry Callahan finns med på denna lista och mördaren kommer fram till att det bästa sättet att ta livet av en typ på dryga 60 år är att hoppa på honom med en explosiv, radiostyrd bil.

Oturligt nog inser mördaren inte att DH:s riktiga bil kan köra snabbare än hans radiostyrda, så en biljakt startar, mellan Dirty Harrys bil, mördarens bil och mördarens minimala radiobil. Tänk dig Bullit, om den skrivits av ett litet, och något förvirrat, barn.


Problemet:
Tänk bara hur mycket tid som mördaren lagt ned på att bygga en radiostyrd bilbomb och att på något sätt få den att köra tillräckligt snabbt för att nästan hänga med en riktig bil. Och att efter detta fortfarande ha ett mordvapen som kan stoppas av en trottoarkant.

Ett bättre sätt:
Visa Dirty Harry din löjliga lilla mördarbil. Och medan han är distraherad av nedsättande gapskrattande, skjut honom i ansiktet.



Giftspindeln i Dr. No
James Bond-filmer är ökända för sina utstuderade mordkomplotter innehållande stora högar kärnvapen, en liten amatörarmé och en budget motsvarande BNP för ett land i tredje världen. Så medan detta kanske är den mest utstuderade planen är den samtidigt den sämst uttänkta.

När en skurk (Professor Dent) diskuterar sitt Bondproblem med Dr. No, får han en bur med en giftig tarantella i och blir beordrad att döda Bond med den. Jag utgår ifrån att No menar spindeln, men det skulle nog ha gått snabbare och effektivare om han klubbat ihjäl Bond med buren.

Problemet:
Det enda sätt en tarantella kunde ha dödat Bond på är om han var allergisk mot den. Jo visst, de är giftiga, men deras gift är inte värre än ett bisting. Så det värsta Dr. No kunde ha givit bond är en stor blobb på benet eller på sin höjd en vecka av muskelkramper.

Men även om det skulle vara någon form av en genmodifierad superspindel så skulle den svåra delen vara att få fanskapet att bita Bond. Idealiskt skulle du behöva tre stadiga killar för att hålla nere Bond medan du klämmer ner spindeln i kalsongerna på honom. Men har du kommit så långt skulle vilket vapen som helst fungera, och fungera bättre, än spindeln.

Istället släpper man bara ut den i Bonds bungalow där den, för allt skurkarna vet, kunde gömma sig i ett hörn i sex veckor innan den i misstag skulle hänga sig i hans brösthår.

Ett bättre sätt:
Istället för att smuggla in en spindel i hans bungalow, smuggla in en nisse. Med en pistol. För att skjuta Bond i ansiktet.

Bond vet hur man gör...



Hela intrigen i Smokin' Aces
En maffiaboss vill ha livet av en underhållare, så han sätter en miljon dollar i pris på hans huvud. Detta får en bunt färgstarka och uppenbarligen våldsamt inkompetenta lönnmördare att försöka hoppa på honom. Den lönnmördare som lyckas skall dessutom hämta mannens hjärta till maffiabossen, som har problem med sin egen pump.

En miljard kulor, knivhuggningar, förstörda fönster och en motorsåg i en rövcrack senare, får vi veta att att måltavlan (Buddy Israel) de facto är maffiabossens son. Ajo, och att maffiabossen jobbar för FBI. I stort sett alla dör...

Problemet:
Hmmm... kunde det ha något att göra med att "skicka nio olika killar för att ta livet av en nerknarkad magiker, mitt på ljusa dagen och låt det vara klart att enbart en av dem kan få pengarna". Det låter som att det finns möjligheter för oväntade problem där. Som att, till exempel, lönnmördarna börjar döda varandra för att få fyrket.

Vad fan kunde nu gå fel med det här...

Ett bättre sätt:
Maffiabossen ringer upp sin son för att klara upp deras förhållande. Han dyker upp till takvåningen nedstämd och ledsen. När far och son ser varandra igen, bryter de ihop i tårar och ger varandra en varm och kärleksfull kram fullt av snyftande och ursäkter för alla förlorade år. Så, med en blick full av glädje ber han sin son om förlåtelse. Och skjuter honom i ansiktet.



Jokerns bombdilemma i The Dark Knight
Man borde ju förvänta sig en lång och utdragen mordplan för en skurk som Jokern, en man som alla andra uppenbart störda och psykopatiska mördare jämförs med. Men för att lyckas med denna måste han ha haft hjälp av en superdator och ett team av synska.

Jag gissar att planeringen gick så här:
"Först behöver vi två tomma byggnader och utan att polisen märker något smugglar vi in tunnvis av flytande sprängmedel och gör allt klart för sprängning. Sen så iscensätter vi ett anfall mot konvojen som transporterar Harvey Dent, vilket kräver att blockera en högtraffikerad gata, att skjuta ner polishelikoptrar och att skjuta med sinko mot pansarbilen. Allt detta görs, inte för att döda Dent (även om vi kunde när vi ville), utan för att få Batman att gripa in och slänga mig i fängelse."

"So far so good..."
"Sedan, när hela staden är på högspänning, så skickar jag ut mina henchmen för att kidnappa både Dent och Rachel Dawes och tejpar fast dem i bomberna i de tomma byggnaderna. Sedan skickar jag Batman efter den ena, eftersom jag vet att detta innebär att Rachel kommer att dödas och Dent, som är på ett specifikt avstånd från bomben, kommer att bli groteskt skadad och desillusionerad. Sedan spränger jag fängelset utan att i misstag döda mig själv. Kunde inte vara enklare!"

Problemet:
Egentligen ingenting, förutsatt att var endaste detalj går precis som på filmen, ner till millisekunden och millimetern. Om raketen spränger Dents pansarbil i stället för att träffa Batmobilen, om inte Batmobilen råkar ha en motorcykel ombord, om någon rensar upp vägspärren före konvojen kommer fram, om trafiken låter polisen komma till Rachel före Batman når Dent, om en klump tegel träffar Dent och dödar honom när han försöker smita från explosionen...

Ni fattar.

Ett bättre sätt:
Jokern trollar bort en kula genom att skjuta Rachel i ansiktet.

tisdag 7 juni 2011

Soul Survivor

Vanligtvis när man tänker på termen "survival of the fittest" (för övrigt inte myntad av Darwin utan av den här nissen) tänker man på överlevnad genom att vara störst, starkast, snabbast eller smartast. Men rent evolutionsmässigt sett handlar det om om att vara mest passande för situationen. Vare sig det är en planta med extra långa taggar för att inte bli uppkäkad, en ödla anpassad till öknen eller en Golden Retriever med oförklarlig men hjärtvärmande talang för basket. Men detta visste du väll säkert redan...

Vad du kanske inte kände till är att beteenden som man fnyser och ser ned på idag tidigare var strategier som hållit oss i livet under tusentals år.


Hjälplösa babyn
Att bli kallad baby är något av det värsta man kan vara med om som barn. Byäähäää, skall lilla babyn springa hem och gråta, var en skolgårdsstandard när tårarna och snoret rann efter en fotboll i ansiktet och i det stora hela kan man tycka att vi skulle ha goda orsaker att dissa dessa hjälplösa små bylten. De flesta djur är rätt bra på att ta hand om sig själv inom någon minut från att de fötts. Tar det längre än en vecka klassificeras de i naturen som lunch, medan människobarn fortsätter att vara oanvändbara högar av skinn, kakka och konstiga napor under flera år.

Inte bara är människobarn babyvärldens stora loser, utan vi stannar sådana under åratal och behöver mer tid än någon annan primat att nå vuxen ålder och könsmognad. Medan föl kan springa någon timme efter någon timme i livet och lejon ligger med varandra i fyraårsåldern drar det läääänge ut på tiden innan människor lär sig något annat än att skita, skrika och se gulliga ut på Youtube.

Hur det hjälpt oss
Den där jävla ungen som förstörde din flygresa/konsert/middag genom att skrika kan faktiskt vara orsaken att vi sitter i toppen av näringskedjan. Under något skede under vår evolution kunde våra ungar träffa marken springande (och eventuellt knullande). Men medan vi utvecklade vår enorma ärkehjärna, måste det samtidigt utvecklas en förlossningskanal som man kunde bowla i. Detta ledde till en slags anatomisk kapprustning mellan mammas fifi och lillemans huvud. Om huvudet blev för stort, förlorade mamma förmågan att springa (en förmåga ganska nära toppen på Grejer-du-vill-kunna-i-en-värld-fylld-av-människoätande-rovdjur). Så för att hålla kvinnor rörliga utan att förlora alla godsaker en stor hjärna för med sig började arten utvecklas till att naturligt välja ut dem som födde tidigt. Vi fick behålla vår verktygstillverkarhjärna men behövde inte dras med kvinnohöfter som skulle fastna i en hularing.

Den andra sidan av myntet var att detta förde med sig ungar som var dumma, hjälplösa och måste skötas under många år så att de inte valde den enda vassa stenen i skogen som platsen att stå på huvudet på. Och trots att detta utdragna stadie av dregel och krypande kunde ses vara en nackdel, så gjorde kombinationen stor hjärna och mer barnpassning oss ännu smartare.

Men fortfarande ganska försvarslösa
Forskare antar att denna försening faktiskt hjälpt oss att nå en högre kognitiv nivå, eftersom den förlänger den sorts inlärande som enbart relativt nyfödda kan ta till sig. Man kan inte lära en gammal hund nya trick, så man låter hunden vara valp längre och låter på detta sätt hunden lära sig fler trick totalt sett. Och med tanke på att dessa "trick" är språk, kultur och förmågan att lösa Rubiks kub så är det ett ganska billigt pris på att födas hjälplös. Tidig hjälplöshet är priset för senare genialitet. Eller åtminstone en grund för att inte vara en total dumjävel.



Kittlighet
Det känns lite meningslöst att vissa av oss inte kan klara av en lätt beröring av vissa kroppsdelar utan att pissa ner sig (eller på någon annan: Peppe, you had it coming). Utan att säga att kittlighet gör dig till en mes as such är det svårt att se sig Chuck Norris kvida runt efter att någon kollat om han har rosk under foten, och det är bokstavligen omöjligt att kittla någon utan att låta som en mupp.

Chuck Norris lämnar sig ofta öppen för kittlingsattack, för han känner ingen rädsla


Hur det hjälpt oss
Har du sett hur hundar leker? De tacklar, morrar, biter och hugger mot varandras halsar för att sluta strax innan allt slutar med vänskaplig blodsutgjutelse. I hela djurriket ser lek de facto ut som att två djur försöker mörda varandra. Tänk dig nu hur kittlandet måste se ut för dem. En person grabbar tag i en annans hals, fötter eller sidor som skriker och ber att det skall ta slut. Under rätt omständigheter kunde detta se ut som mordförsök för nästan vem som helst.

Och goda nyheter för jobbiga släktingar överallt, för kittlande har utvecklats som ett sätt att träna upp våra självförsvarsreflexer. En forskare på området har påpekat att de mest kittliga delarna av kroppen (bröstkorgen och nacken) också har en tendens att vara de mest öppna för ett anfall. Så när primaterna utvecklade en tendens att kittla sina små lärde de faktiskt sina babyn att skydda sina mest känsliga kroppsdelar på ett säkert (och roligt) sätt.

"Skratta bara! Det är här som lejonet kommer att anfalla!"
Och inte bara är kittlande sprunget ur evolutionshistorien, att vara kittlig var också en överlevnadsteknik. Urtidsmänniskor som snabbare reagerade på viftande eller krypande grejer kunde snabbare upptäcka farliga djur och parasiter och levde därför längre. Individer som inte reagerade lika snabbt blev dödade eller infekterade. På detta sätt utvecklades kittlighet som en form av självbevarelse och var en 100% nyttig egenskap när kittlingsmonstret var ett ganska verkligt monster som ville ha dig till lunch.



Allergier
Om du liksom jag är en av de miljoner personer som lider av något slags allergi behöver jag inte förklara för dig hur mycket det suger. Jag är som tur endast allergisk mot saker ganska lätta att undvika (skaldjur och getingstick) men andra, speciellt folk med hösnuva, har inte lika lätt. Hur kan något så patetiskt som lite blomsperma få ens kropp att drabbas av raserianfall? Inte räcker det med att allergier får annars friska kroppar att förvandlas till snorkranar utan de tvingar en att stanna inomhus, och vad är inte mesigare än det?

Hur det hjälpt oss
De flesta människor ser allergier som en svaghet, men det ironiska är att det är precis tvärt om. Allergier är nämligen följden av ett överaktivt immunsystem, eller en immunosuppressiv motsvarighet till Steven Seagal från tidigt 90-tal: sprakar så mycket röv att en och annan oskyldig kommer att få på käften då och då.

Normalt så identifieras farliga grejer som kommer in i kroppen av antikroppar som sedan binder sig till vita blodceller och förklarar för immunförsvaret att nu är det "hakkaa päälle" som gäller. Tänk dig vita blodceller och antikroppar som Batman och Robin när det gäller att kämpa mot sjukdomar. Hostande, nysande och feber är bara olika taktiker som vår dynamiska duo tar till när det skall rensas upp. Ett av favoritknepen är att bokstavligen dränka skiten i slem och sedan spränga ut det ur kroppen genom en nysning.

Ibland blir dock samhällets väktare lite onödigt nitiska och börjar bulta upp nedskräpare eller nyfikna grannar. Eller när det gäller allergiker, damm och pollen. Och kroppen anfaller dem med samma raseri som en influensainfektion. Om man kan jämföra ett lyckat avvärjande av flunsa som en touchdown är allergi som Forrest Gumb när han rusar genom målzonen, tacklar undan blåsorkestern och fortsätter genom halva staden fortfarande med bollen i famnen.

"Stopp, Immunförsvar! STOPP!!!"
Nyligen har upptäckten av en uråldrig antikropp givit en viss inblick varför immunsystemet ibland överreagerar. Enligt den här undersökningen så fanns det, när vi fortfarande bara var en bunt lusplockande fruktsamlare, en synnerligen elak patogen som yrade omkring. För att överleva började de tidiga människorna producera en antikropp som grep hårdare tag runt vita blodceller och på detta sätt gick till häftigare motanfall.

Detta funkade utmärkt för de tidiga människor som blev infekterade och vi överlevde till denna dag. Olyckligtvis hängde antikroppen kvar i oss långt efter att bobban hade utrotats. Ingen berättade för denna föredetting att hans jobb var fixat, så han hänger kvar och försöker slåss mot sina imaginära fiender, genom att återuppliva de gamla, goda dagarna och låtsas som att han räddar liv.

Likheterna är verkligen skrämmande stora...



Gråtande
Trots stenhårt kämpande från The Iron Giant, krigsveteraner, fotboll och hackad lök över hela världen anses det brukligt för vuxna män att hålla skvalandet till ett minumum. Så länge det inte finns en död kropp i rummet, eller slutresultatet är 6-1, så skall ögonen hållas torra.

Hur det hjälpt oss
Tårar är inte enbart glidmedel för ögonen och Oscarmagneter. Forskare börjar faktiskt tro att det ursprungligen var en form av signalsystem. Mer specifikt, ett slags dolt, sofistikerat signalsystem som kunde ge en strategisk fördel under rå, laglös urtidskrigföring.

Tänk dig att du är en tidig människa och du råkat illa ut på något sätt. Kanske du fått ett spjut genom benet eller riktigt jävlig kramp i vaden. Du behöver hjälp men vill hålla ditt tillstånd hemligt så att inte dina fiender utnyttjar din svaghet. Du behöver en signal som visar dina allierade att något är fel som inte innebär att skrika som en liten bitch, vilket är neandertaliska för "döda mig genast". Du kunde hålla dig tyst och lida som en man, men då kommer ingen att höra dig och du har fortfarande ett spjut genom benet, trots att du dödat dess tidigare ägare. Men tårar, glittrande, dramatiska tårar, som rinner ner för din dammiga, av smärta sammanbitna kind, visar för dem tillräckligt nära att något är fel och att du kan behöva hjälp.

Med andra ord så krävde de tidiga människornas överlevande att de kunde gråta som små barn. Ajo, nämnde jag dessutom att killen som kunde klämma fram några tårar också var den som mest sannolikt fick ligga med flest damer.

Vilket skulle bevisas
 Även idag påpekar vetenskapsmän att gråtande är ett strategiskt vapen för att få empati från det motsatta könet. Men back in the day när människan blev vad vi är idag var känslomässigt gråtande ett evolutionsmässigt genombrott. Ingen annat djur gråter av sorg och gråtande är en av de faktorer som brukar ses som skillnaden mellan oss och djuren.

måndag 6 juni 2011

Videobullshit

Det finns vissa typer av filmtrix som vi oftast inte tänker på även om de skriker oss rakt i ansiktet och Hollywood har med stor glädje utnyttjat dessa logiska blindskär för att överraska, vilseleda och att rent generellt göra sitt jobb betydligt enklare. Jag är heller inte riktigt säker på vad som är värre: det faktum att Hollywood tycker att vi är korkade, eller det faktum att de så ofta fungerar. Varning för spoilers, men dessa borde ni faktiskt känna till...


Peekabooslutet
För att klara av ett riktigt skrämmande slut måste en regissör veta exakt vad publiken tänker hela tiden och kunna vara två-tre steg före dem. Men det finns även ett mycket lättare sätt att chockas på, som bara kräver att filmmakaren antar att tittarna har en intelligensnivå motsvarande en nyfödd.

Praktexempel
Fram tills chockslutet verkar monstret i Cloverfield endast vara intresserad av att alla inom fem km vet hur överjävligt skräckinjagande det är. Så för att annonsera sin ankomst till New York sliter det huvudet av Frihetsgudinnan och bowlar det nedför Park Avenue. Monstret är så stort att när det vill söndra Brooklyn Bridge klarar den det med ett enda slag med svansen. Och varje gång det nyser inom ett kvarter från dig faller ansiktssugarna från Alien från himlen.

Avbildat: Brist på finess

Med andra ord, om du har ens tre fungerande sinnen kvar är ett överraskningsanfall det enda du inte behöver oroa dig för. Så när filmen håller på att ta slut, med tre huvudpersoner stående i Central Park (det enda stället på Manhattan utan monsterdöljande byggnader) är det verkligen överraskande när monstret dyker upp och (spoilervarning) käkar upp den knasiga sidekicken, men det ställer samtidigt några frågor. Nämligen: När slutade monstret att leka rääkkä-Manhattan var det än drog fram och började sneaka runt som en 30 meter hög ninja? Och hur visste Hollywood att du inte skulle ställa den frågan när du såg filmen?

Jag har valt att kalla det för peekaboeffekt eftersom logiken är lika infantil som när en baby skriker av lycka för att någon turvis gömmer och döljer sitt ansikte. När vi föds tror vi att saker och ting slutar att existera om vi inte kan se dem och man växer ur det stadiet efter endast något år. Men Hollywood satsar ganska grova pengar på att den betalande publiken skall falla för samma trick. Och av någon orsak har vi faktiskt ganska svårt att tänka rationellt om saker som vi inte ser på duken.

Skulle du till exempel tro mig om jag sade att två av de mest ikoniska scenerna i en av de mest framgångsrika filmerna någonsin inte på något sätt borde kunna finnas med i samma scen? Så om jag ber dig att räkna upp de två mest minnesvärda delarna av Jurassic Park är det antagligen a) T-Rex orsakar små minijordbävningar som skapar ringar på vattenglas och pölar och b) samma T-Rex smyger upp och räddar våra hjältar från Velociraptorerna som någon Mr. Miyagi. Ingen vet ens om att T-Rex ens är där innan han börjar bita raptorer itu och efter det är allt för häftigt för att någon skall hinna fråga sig vart allt jävla jordbävande försvann.



Av alla jävla ishålor på alla jävla planeter...
Slumpmässiga möten inträffar hela tiden över hela världen. Det är ett fenomen som kallas synkronicitet av Carl Jung och "Aj, sidu morjens" av dina gamla gymnasiekompisar när du stöter på dem på Vårdberget. Men i Hollywood kallas de ett bekvämt sätt att få en ologisk intrig att verka vettig.

Praktexempel
Gå till Google Maps och välj ett helt random land, sedan en random stad och en random gata. Jag väntar. Tillbaka? Okej, kom du fram till samma gata som jag (Dalheimveien, Oslo, Norge). Naturligtvis gjorde du inte det. Men om du var skriven av JJ Abrams skulle du nog...

Mitt i hans prisade reboot av Star Trek blir Kirk sparkad av Enterprise pga att vara en irriterande dumjävel och skickad ner till en knappt levnadsduglig isplanet. Efter att ha jagats en stund av enorma CGI-monster gömmer han sig i en grotta där han plötsligt står ansikte mot ansikte med Spock från framtiden!

Nå, låt oss för själva sakens skull anta att de två (helt olika) personer som skickar dem dit (helt oberoende av varandra) båda kom fram till att detta var den bästa planet att straffa folk på. Okej, detta för dem till samma planet. Man vad är sannolikheten för att Enterprise dumpar Kirk enbart en CGI-fylld joggingtur från grottan där Spock sitter och campar. Fan, fast planeten var lika stor som Kimitoön skulle chansen att detta hände vara absurt liten. Men istället för att ropa "Oh my God!" om och om igen förklarar gammelspock klart och koncist hur han hamnat där från framtiden.

Detta är ett statisiskt argumentationsfel, ett trick som får oss att tro att eftersom något kan hända kommer det att hända (samma orsak som får intelligenta människor att spela lotto). Tittarna blir så imponerade av Spocks vetenskapliga-ish beskrivning av den teoretiska möjligheten för tidsresor att vi tar det för givet att detta fick dem att hamna i samma hål i isen. Denna teknik används dessutom ganska ofta inom science fiction. Vi är så upptagna med att svälja flygande bilar och grejer att vi glömmer bort rasande osannolika saker som döljs blandad i konfekten.

I Fifth Element får mänsklighetens sexiga frälsare panik och hoppar från ett hustak ner i en myllrande stad. Hon råkar där passligt nog landa rakt på en taxi körd av Bruce Willis' exmilitär, som senare utses till hennes livvakt. I verkliga livet får man dock vara glad om chaffisen ens orkar stanna och ringa en ambulans om man träffas av en taxi.

Men jag måste erkänna att jag kunde stå ut med en hel del kräpel för att se Milla Jovovich klädd så här.



Allt viktigt händer enbart en handfull personer
Du behöver bara ge din huvudperson en tillstymmelse till orsak för att låta honom hamna i exakt samma intrig flera gånger om. Dan Brown känner till detta. Han känner, de facto, till det så bra att han förstod att inte ett enda akademiskt fält fokuserar på sjuka konspirationsteorier, ledande av SWAT-teams, ordgåtor och parcour. Så han lät sin hjälte få en doktorsgrad i symbologi, ett ämne han själv hittat på.

"En till ordgåta! Döda den!"
James Bond är en Hemlig Agent™ så det känns självklart att han hela tiden skjuter folk och ligger med damer. På samma sätt är det självklart att Rocky sluddrar och tål massor av stryk eftersom han är från Philadelphia. Min poäng är att du inte behöver arbeta särskilt hårt eller ens vara särskilt duktig för att göra din hjälte till huvudperson i vilken huvudlös intrig du vill.

Praktexempel
Undrar vad det är med vattnet utanför New England eftersom Jaws-filmerna låter olika människoätarhajar gång på gång dyka upp utanför den lilla ön Amity Island. När man tänker på hur sällsynta sådana hajar är är det inte konstigt att en stor del av storyn i Jaws 2 går ut på att sheriff Brody försöker övertala borgmästaren att han inte är galen. Så när ännu en haj käkar upp hans son, Sean Brody, i den fjärde filmen och sedan följer efter sheriff Brodys fru till Bahamas, är filmen mer logisk som synvillorna hos en familj med en mycket specifik form av schizofreni.

Men ingen rollperson kan mäta sig med John McClane inom området "samma fanskap, samma typ, ingen jävla orsak". Under fyra actionfyllda Die Hard-filmer råkar herr McClane snubbla in i fyra olika rånförsök som är fullkomligt vansinniga av samma jävla orsak. Varje gång försöker en bunt bad guys stjäla stora summor pengar genom att dölja det bakom det betydligt värre brottet terrorism. I den verkliga världen brukar tjuvar däremot vara en smula allergiska mot uppmärksamhet. Det är därför rånare hotar att skjuta alla banktjänstemän som försöker nå alarmknappar och därför ficktjuvar bara lätt stöter till killen de försöker muddra, i ställer för att, säg, våldta honom.

Men McClanes liv är en oändlig parad av explosionsfyllda inbrott. Och med varje film ökar man magnituden på "faketerrorism" från ett involvera en firmajulfest, ett internationellt flygfällt, New York City, till hela jävla USA. Och vid tredje filmen föreslår Samuel L. Fucking Jackson (det är förbjudet i reglerna att glömma bort fucking) att nissen som just sprängt upp en stor del av NYC kanske är en terrorist, men McClane lugnar honom: "Cuz I know the man, I know the family. The only thing better than blowing up 100 billion dollars worth of gold is making people think you did." För boven är Hans Grubers bror, sidu, och i John McClanes värld är idén att begå brott genom att dra på dig så mycket publik som möjligt inte bara logisk utan också ärftlig.



Sidu, precis vad jag behövde!
Invictus skulle antagligen inte varit lika bra om Matt Damon, till exempel, råkat höra motståndarlagts taktik inför varje match. Men Hollywood satsar ofta enorma blockbusterbudgeter på att vi vill se någon snubbla rakt på nyllet över något de behöver.

Praktexempel
Harry Potter skall föreställa något slags förutbestämd trollkarlsmessias, men hans största överlevnadsteknik är att yra runt i mörker och i misstag tjuvlyssna på information som kommer att vara till nytta lite senare. Och om han och hans vänner blir anfallna av något monster kan man garantera att de lärt sig dess svagheter under en lektion någon vecka tidigare.

"Titta, mera till synes onödig kunskap vi nog borde komma ihåg."
Det bästa exemplet på detta kommer i Goblet of Fire, där Harry frågesportar sig igenom en tävling som utger sig för att vara det ultimata testet på hans magiska kunskaper. Men, trots detta är varje utmaning han möter baserad på något han eller någon annan lärt sig under filmens gång. Detta är kanske inte exakt ett logiskt fel, men det är definitivt ett trick. Man påstår att du skall få se en film om den bästa trollkarlen någonsin, men visar istället en förpubertal pojke komma ihåg grejer som passligt nog förklarats för honom ett par dagar tidigare.

Den enormt framgångsrika Bondomstarten Casino Royale är skyldig till samma astronomiska flyt. James Bond har i uppdrag att ruinera en skurk genom att slå honom i ett parti Texas Hold'Em (uppenbarligen höjden av brittisk gentlemannaelegans). I det slutgiltiga finalspelet har de två överflödiga nissarna vid bordet färg och full hand medan den ögonblödande bad guyen har en bättre full hand och därför är säker på att vinna. Men sedan visar det att Bond delats en färgstege, den absolut bästa handen det ögonblicket.

För folk som inte känner till poker så bra är oddsen för att allt detta skulle hända under en och samma hand riktigt jävla låga, en på 158.551.976 för att vara ganska exakt. Det är tänkt att det skall visa vilken kall och stenhård kille vi hejar på, men faktum är att det skulle vara 10 gånger mer sannolikt att någon av dem runt bordet vunnit på lotto eller att en blixt flugit genom taket och dödat vår skurk. Något sådant skulle dessutom krävt mer hemligt agentande en Bonds en-gång-i-livet-hand. Varför lät de inte honom t.ex. få en usel hand, men fortfarande vinna (betydligt svårare) eller låta Bond förlora sista handen för att dra fram en pistol och skjuta bad guyen i ansiktet tillsammans med någon gamblingrelaterad vitsighet.

"Jag synar ditt par och höjer med... fyra kulor i nyllet!"
Star Wars: Attack of the Clones är en annan film som innehåller flyt motsvarar att få ligga med en lottovinnande Brad Pitt. Obi-Wan kryper omkring i en grotta och råkar höra ett par skurkar tala om exakt det han behöver veta. Och medan det är sant att Obi-Wan faktiskt försöker ta reda på grejer i stället för att yra runt planlöst (han är ju för fan ingen trollkarl) så berättar bovarna saker för varandra som de rent logiskt redan borde känna till. På tal om det...



Gör alla efterblivna/vansinniga/intrigdrivande robotar
Uppmärksamma läsare upptäcker en mer subtil form av peekaboologik i fallet Obi-Wan. Det finns inget logiskt händelseförlopp över huvudtaget som förklarar varför dessa män plötsligt ger Obi-Wan den info han behöver. Detta är kanske den logiska felaktighet som Hollywood är bäst på att utnyttja och det är inte bara vakter som inte kan låta bli att hålla passliga samtal medan våra hjältar tjuvlyssnar. Den intrigdrivande roboten är ibland de bästa rollerna i några av de mest framgångsrika filmerna och ibland, nå, i stort sett alla i en film...

Praktexempel
I slutet på Usual Suspects så stannar vi aldrig upp och undrar varför en av de mäktigaste kriminella masterminden på jorden, en person som folk är beredd att betala miljoner för att få beskriven för sig, släpper dussintals potentiellt bindande ledtrådar medan han väntar på att betala borgen för ett relativt ringa vapenbrott. Och inte för att dissa terroristerna i Die Hard allt för mycket, men deras plan verkar gå ut på att "Step 1: Crasha en firmajulfest, fråga vem chefen är (eftersom vi inte orkat kolla detta på förhand), hota honom tills han ger oss valvkoden och skjut honom om han vägrar. Step 3: Profit."

När denna master plan oförklarligt nog inte fungerar, blir de tvungna att gå till Plan B: "se till att få tillräckligt med tid för att vår datanisse skall hinna hacka in sig i valvet". Det bör kanske påpekas att de kunde haft all tid i världen på sig om det inte just låtsats genomföra en terroristattack mot en firmajulfest.

Men hellre än att försöka formulera en omständighet där man logiskt kunde behöva en grupp nissar av varierande europeisk brytning för att ta över en firmajulfest så sade författarna "fuck it, ingen kommer ändå att märka något". Och orsaken att jag hela tiden jomar om Die Hard är att de hade rätt. Jag har sett filmen massor av gånger, men hittills aldrig tänkt på hur korkad deras plan är, eftersom man aldrig ser terroristerna/rånarna planera det hela. Och när jag första gången såg Usual Suspects, måste jag lyfta upp min haka från golvet och använda den till att sleva in hjärnan i skallen på mig på nytt. Och det är inte bara min åsikt, utan Usual Suspects fick en Oscar för bästa manus.

Så tydligen har kvaliteten på en film inget att göra med hur smart den är. Allt som räknas är att det är rätt sorts dumheter.

fredag 3 juni 2011

Rasputin

Veckans-coverlåt-eller-hur-man-visar-fingret-åt-upphovsmän-på-ett-snällt-sätt.


Rasputin - Turisas (fritt efter Boney M)